Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av frågan om utrikeshandelns framtida inriktning.
1952-03-27 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1952:12, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av frågan om utrikeshandelns framtida inriktning.
Dokumentets text
4
Bankoutskottets utlåtande nr 12.
Nr 12.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av frågan
om utrikeshandelns framtida inriktning.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 159 i första kammaren av herrar Öhman och Persson och nr
203 i andra kammaren av herrar Hagberg, Senander och Karlsson i Stuvsta
har föreslagits,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om tillsättandet av
ett utredningsorgan för att utreda och befordra möjligheterna till ett väsentligt
vidgat varuutbyte mellan Sverige, Sovjetunionen och de folkdemokratiska
länderna;
att detta utredningsorgan ges sådan sammansättning att de breda lagrens
önskemål i fråga om utrikeshandelns inriktning och uppgifter tillfredsställande
kunna komma till uttryck;
att utredningsorganet erhåller befogenheter att i respektive länder företaga
erforderliga sonderingar, liksom att uppgöra förslag till varulistor etc.;
att utredningsarbetet bedrives på sådant sätt att de resultat, vartill det
föranleder, kunna föreligga vid utformningen av 1953 års utrikeshandel.»
Beträffande motiveringen för motionerna får utskottet hänvisa till motionen
II: 203.
Över motionerna har i vederbörlig ordning yttrande inhämtats från kommerskollegium
och statens handels- och industrikommission, varjämte
Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund beretts tillfälle
avgiva yttrande i ärendet.
Vid kommerskollegii yttrande äro fogade yttranden från Sveriges grossistförbund,
Kooperativa förbundet samt handelskamrarna i Göteborg,
Malmö och Gävle.
Motionerna avstyrkas av samtliga remissinstanser. I yttrandena understrykes
genomgående angelägenheten av att vår handel med främmande
länder får utveckla sig fritt och söka sig de marknader där de förmånligaste
villkoren för varuutbytet kunna erhållas. En samstämmig uppfattning råder
om att något behov inte föreligger av ett särskilt utredningsorgan i av
motionärerna angivet syfte.
Av yttrandena torde här följande avsnitt få återgivas.
Kommerskollegium har bland annat uttalat:
Den svenska handelspolitiken karakteriseras av en strävan att undanröja
de hinder som kunna förefinnas mot en fri utrikeshandel. De inskränk
-
Bankoutskottets utlåtande nr 12.
5
ningar i denna frihet som för närvarande göra sig gällande ha framtvungits
av nu rådande förhållanden på världsmarknaden. En dirigering av handeln
på det sätt motionärerna synas åsyfta skulle emellertid icke vara förenlig
med våra handelsintressen. Däremot är det ett betydande svenskt intresse
att vår handel med främmande länder, däribland Sovjetunionen och de
östeuropeiska länderna, utvidgas inom ramen för de allmänna riktlinjerna
för handelspolitiken. Det är därför av vikt att de möjligheter till ett vidgat
varuutbyte med nyssnämnda länder som kunna förefinnas bli tillvaratagna.
Tillsättande av ett särskilt utredningsorgan för ändamålet synes Kollegium
emellertid icke påkallat. Det torde ankomma på det centrala organ — statens
handels- och industrikommission — som handhar den under rådande
förhållanden erforderliga regleringen av varuutbytet med främmande länder
och som till ledning för den aktuella handelspolitiken utför utredningsarbete
i detta ämne, att verkställa de utredningar i förevarande avseende,
som kunna visa sig behövliga. Detta organ har en sådan sammansättning
att berättigade önskemål från olika samhällsgruppers sida i fråga om utrikeshandeln
kunna göra sig gällande.
Statens handels- och industrikommission har i sitt yttrande i första hand
belyst, huruvida med hänsyn till kommissionens erfarenheter av det handelspolitiska
förberedelsearbetet tillsättande av ett särskilt utredningsorgan
för lösande av de av motionärerna berörda problemen kan anses önskvärt.
Kommissionen erinrar till en början om att under 1938 svarade Sveriges
handel med de åsyftade östeuropeiska länderna mot ca (5,5 procent av Sveriges
totala utrikeshandel; 1950 och 1951 uppgick den till ca 7 procent. Någon
större relativ förändring har, som framgår av dessa siffror, ej ägt rum från
förkrigstiden till efterkrigstiden. Att huvuddelen av Sveriges utrikeshandel
nu som tillförne varit inriktad på andra marknader torde enligt kommissionen
bland annat finna sin naturliga förklaring däri, att den svenska exporten
till ungefär hälften utgöres av skogsindustriprodukter, för vilka
någon nämnvärd normal avsättning av naturliga skäl ej står att finna i de
östeuropeiska länderna, samt däri, att det folkrikaste landet i Östeuropa
—- Sovjetunionen — alltid hittills visat ett relativt ringa intresse för import
av konsumtionsvaror och lättare verkstadsprodukter.
Kommissionen fortsätter:
Den ekonomiska integration, som under efterkrigsåren ägt rum mellan
de östeuropeiska länderna, har för svenskt vidkommande hl. a. medfört —
med växlande styrka i fråga om de skilda länderna — att den tidigare exporten
av konsumtionsvaror och högt förädlade verkstadsprodukter även till
andra länder än Sovjetunionen trängts tillbaka. Man hade därför måhända
kunnat vänta sig att detta skulle ta sig uttryck i en avsevärd nedgång i
Sveriges handel med de östeuropeiska länderna. Att så ej blivit fallet torde
bero därpå, att det å ömse sidor funnits ett intresse att bevara eller utbygga
handeln i fråga om råvaror och för produktionsutvecklingen viktiga kapitalvaror.
De östeuropeiska ländernas efterfrågan inriktar sig emellertid mot
ett relativt speciellt och begränsat område av den svenska produktionskapaciteten,
på vilken även den inhemska efterfrågan ställer stora krav.
Så länge dessa förhållanden råda synes därför relativt små möjligheter föreligga
att öka de svenska prestationerna; med hänsyn till rådande valuta
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 12.
förhållanden sättes därmed också en betalningsmässig gräns för de köp
Sverige kan göra i de östeuropeiska länderna. Kommissionen skulle för
sin del anse det förenat med många fördelar för landet med en utveckling,
som innebure, att de östeuropeiska länderna mera än hittills såge med sina
intressen förenligt att i större utsträckning öppna sina gränser för sådana
varor, som ligga naturligt till för det svenska näringslivet att producera och
exportera. Likaså anser kommissionen, att det skulle vara till svensk fördel,
därest strävandena att nå fram till en mer »multilateral» betalningsanordning
mellan de östeuropeiska länderna å ena sidan och Sverige å andra
sidan skulle leda till framgång. Detsamma gäller ansträngningarna inom
de internationella samarbetsorganisationerna — i främsta hand Genéveorganisationen
— att vidga varuutbytet mellan öst- och Västeuropa av
varor, varmed dessa länder sedan gammalt plägat förse varandra. Angeläget
är emellertid att detta sker genom handelns naturliga utveckling. Statliga
ingrepp i syfte att dirigera handeln till eller från olika länder äro icke
önskvärda utan böra så länge som möjligt undvikas.
Kommissionen har härefter erinrat om att det enligt kommissionens instruktion
åligger kommissionen att verkställa erforderliga utredningar i
handelsavtalsfrågor; kommissionen säger sig vid fullgörandet av detta uppdrag
icke ha gjort erfarenheter, som pekat hän mot lämpligheten att överflytta
detta arbete i vad avser de östeuropeiska länderna till ett särskilt
organ, och har icke uppfattningen, att förut redovisade synpunkter på den
svenska utrikeshandeln med de östeuropeiska länderna motivera en speciell
anordning för lösandet av de föreliggande problemen.
Kommissionen anför i detta hänseende följande.
Med hänsyn till att de östeuropeiska länderna arbeta med olika prisnivåer
i fråga om sin inrikeshandel och sin utrikeshandel och beträffande
den senare närmast ansluta sig till de priser, som med hänsyn till den allmänna
efterfrågan kunna nås på världsmarknaden, skilja sig problemen
vid avtalsförberedelserna mellan dessa länder och Sveriges övriga handelspartners
mindre från varandra än man i förstone kunde föranledas tro med
hänsyn till att utrikeshandeln i de östeuropeiska länderna helt eller delvis
är förstatligad. Kommissionen skulle tvärtom vilja karakterisera det som
en nackdel för den allmänna handelspolitiska planeringen, därest ett område
härav skulle brytas ut och läggas under en särskild institution. Det
handelspolitiska förberedelse- och övervakningsarbetet är under nu rådande
förhållanden att betrakta som ett under åren kontinuerligt pågående arbete,
där inträffade förändringar i varuutbytet med ett eller flera länder omedelbart
ge impulser till framställningar eller upptagande av förhandlingar med
andra länder.
Sammanfattningsvis uttalar kommissionen att det torde vara till fördel
för utrikeshandeln i dess helhet, att de erfarenheter, som göras och de synpunkter
som framkomma vid bilaterala handelsförhandlingar, multilaterala
förhandlingar och internationella konferenser, överblickas i sin helhet av ett
organ och att det planeringsarbete, som erfordras, kan utföras under hänsynstagande
såväl till de speciella förhållandena gentemot ett land eller en
ländergrupp som till förhållandena gentemot övriga länder.
Bankoutskottets utlåtande nr 12.
7
Av de yttranden från några handelskamrar som bifogats kommerskollegii
utlåtande torde få återgivas det som avgivits av Skånes handelskammare.
Handelskammaren anför:
Det är utan tvivel ett allmänt svenskt intresse, att handelsutbytet mellan
Sverige å ena och Sovjetunionen samt de med nämnda land nära lierade
staterna å andra sidan upprätthålles i önskvärd omfattning. Handelskammaren
kan emellertid icke dela motionärernas uppfattning, enligt vilken
den svenska utrikeshandeln planmässigt och på lång sikt bör omdirigeras
till de östeuropeiska marknaderna. Ett dylikt förfaringssätt kan medföra,
att vår utrikeshandel blir så bunden, att de affärsmässiga övervägandena
komma i bakgrunden. Därest det emellertid med hänsyn till Sveriges övriga
handelspolitiska åtaganden är möjligt, vill Handelskammaren för sin del
förorda, att en undersökning, syftande till en utvidgning av varuutbytet
med ovannämnda länder, kommer till stånd. En dylik undersökning synes
lämpligen böra anförtros åt Sveriges allmänna exportförening, som torde
äga för ändamålet erforderlig expertis och erfarenhet.
Sveriges grossistförbund har i sitt yttrande till en början framhållit följande.
Motionärerna ha ifrågasatt en utredning av frågan om utrikeshandelns
framtida inriktning. En fortsatt vittgående dirigering av utrikeshandeln
synes föresväva dem. Då vi hävda att handeln i göriigaste mån skall få
utveckla sig själv efter de naturliga och ekonomiska förutsättningar, som
finnas, måste vi bestämt avvisa tanken på en statlig utredning, som skulle
taga sikte på en ytterligare dirigering av handeln. En sådan utredning kan
enligt vår åsikt endast ha sitt berättigande om den avser att undanröja
hinder för utrikeshandelns naturliga utveckling.
Grossistförbundet har därefter ställt frågan om av motionärerna påstådda
hinder verkligen föreligga till följd av svenska åtgöranden för en ökning
av handeln österut och vidare om naturliga förutsättningar härför äro för
handen. Till besvarande härav anför förbundet följande.
Att vår utrikeshandel i så väsentlig omfattning kommit att ske med de
västeuropeiska länderna och de övriga kontinenterna beror icke på någon
form av »dirigering». Det är i dessa länder, som varorna i regel stått att
hämta till bästa priser och i bästa kvaliteter; det är i dessa länder som
ansatser gjorts och i begränsad utsträckning genomförts i syfte att komma
bort från den stela bilateralism, som är ett så svårt hinder för utrikeshandeln.
Ser man på östländerna kan man näppeligen konstatera några strävanden
att på ett mera väsentligt sätt söka underlätta handeln. Strikt bilaterala
avtal ha gällt och gälla med Sovjetunionen, Polen, Tjeckoslovakien och
Ungern. Den s. k. Sukab-överenskommelsen med Östtyskland är i princip
av samma art. Man kan icke göra sig fri från den uppfattningen, att dessa
länder under efterkrigsperioden väsentligt varit intresserade av import från
Sverige av råvaror och kapitalvaror men visat föga intresse för andra färdigvaror.
I fråga om exporten till Sverige ha Sovjetunionen och Polen praktiskt
taget helt begränsat sin export till samma varuslag. Däremot ha Östtyskland
och Tjeckoslovakien visat intresse för ett mera differentierat varuutbyte
med Sverige.
Vad den praktiska utformningen av varuutbytet beträffar är att märka
8
Bankoutskottets utlåtande nr 12.
beträffande importen av de stora stapelbetonade råvarorna att här endast
uppträda ett begränsat antal köpare på svensk sida gentemot utrikeshandelscentralerna
i leverantörländerna. I stort sett ha väl hittills också dessa
affärer gått relativt friktionsfritt. En utvidgning av varuutbytet med ifrågavarande
länder förutsätter emellertid att färdigvarorna både vad gäller import
och export få ett väsentligt ökat utrymme. Först därigenom kan en
mera avsevärd utbyggnad av varuutbytet ernås.
Detta förutsätter emellertid att de östeuropeiska länderna på ett helt annat
sätt än hittills positivt verka för en utvidgad handel med färdigvaror.
Den svenska marknaden ställer stora anspråk på kvalitet och jämnhet i
leveranserna. Vissa av ifrågavarande länder ha på olika områden en produktion,
som icke alltid fyller dessa krav. Då dessa färdigvaror skola säljas
på den svenska marknaden i konkurrens med samma produkter från andra
länder, gäller det också att få fram ett handelsagentnät, som fyller måttet.
Sistnämnda fråga synes icke ha ägnats den uppmärksamhet, som den förtjänar.
Det är även naturligt att Östeuropa för att kunna göra sig gällande på
den svenska marknaden i konkurrens med andra länder måste tillämpa betalningsvillkor,
som icke äro mindre gynnsamma än de, som Västeuropa
tillämpar. Om färdigvaror i ökad omfattning skola avsättas på den svenska
marknaden kan man därför icke alltid kräva rembours. Man måste vidare
skapa en betryggande ordning även för importören att i förekommande fall
få opartisk besiktning och möjlighet att erhålla gottgörelse vid felaktiga
leveranser. Det synes därför återstå åtskilliga praktiska kommersiella åtgärder,
innan förutsättningar för en större expansion av färdigvaruimporten
från Östeuropa föreligga.
Sammanfattningsvis uttalar förbundet, att någon särskild dirigering av
utrikeshandeln med inriktning på östländerna icke synes av behovet påkallad.
Visa sig dessa länder på ett annat sätt än hittills intresserade av att
mottaga svenska färdigvaror och vilja de mera lägga sig vinn om exporten
till Sverige av färdigvaror, finnas enligt förbundet säkert möjligheter för en
ökad handel. Detta förutsätter emellertid en omläggning av dessa länders
handelspolitik. Det förutsätter vidare ett mera praktiskt handhavande av
försäljningen av deras produkter till Sverige, bl. a. i vad avser betalningsvillkor
och möjligheter till reglering av uppkommande meningsskiljaktigheter.
Icke minst förutsättes, framhåller förbundet till sist, ökade möjligheter
till besök i länderna i fråga, direkta kontakter, marknadsundersökningar
etc.
Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund ha i ett
gemensamt yttrande förklarat det vara ett allmänt svenskt intresse att i
görligaste mån utvidga handeln med utlandet över huvud och äro i princip
ense med motionärerna om önskvärdheten av att öka varuutbytet även
mellan Sverige och länderna i Östeuropa. Att handeln med dessa länder
för närvarande icke är mera omfattande, torde emellertid enligt dessa organisationer
bero icke på åtgärder från svensk sida utan på den inriktning,
handelspolitiken erhållit i de ifrågavarande länderna. I utlåtandet anföres
vidare.
Bankoutskottets utlåtande nv 12.
9
Från. flera östeuropeiska länders sida har på sista tiden rests ett allt
starkare motstånd mot import från Sverige, och detta gäller även -— med
vissa begränsade undantag — sådana svenska exportprodukter som traditionellt
funnit avsättning på dessa marknader. Samtidigt har det visat sig
allt svårare att från flera av länderna i fråga erhålla för det svenska folkhushållet
värdefulla importvaror. Vi finna sålunda erfarenheten utvisa att
—- tvärtemot den av motionärerna hävdade uppfattningen — den synnerligen
omfattande statliga dirigeringen av handeln i de östeuropeiska länderna
närmast minskat, och icke ökat, möjligheterna för ett utvidgat varuutbyte
med dessa. I anledning av vad motionärerna anfört om prisstegringen
på våra importvaror från Förenta staterna och Västeuropa vilja vi endast
peka på den för Sveriges vidkommande synnerligen ogynnsamma utvecklingen
av de polska kolpriserna.
Motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att omdirigera en betydande
del av den svenska utrikeshandeln från marknaderna i väster till
de östeuropeiska länderna kunna vi icke dela. Varje försök att leda handeln
ifrån dess naturliga banor äro erfarenhetsmässigt dömda att i längden misslyckas.
I Väst- och Centraleuropas länder samt i de transoceana världsdelarna
finnes sedan gammalt huvudparten av den svenska exportens avnämare,
och likaså kunna många för Sverige betydelsefulla importvaror erhållas
endast från dessa områden. Vi anse det därför vara av vikt att icke —• såsom
motionärerna tänkt sig -— inskränka utan tvärtom utvidga varuutbytet med
dessa för Sveriges utrikeshandel så betydelsefulla marknader. Detta gäller
icke minst Förenta staterna med hänsyn till att detta land dels är ensamt
om att kunna erbjuda oss vissa försörjningsviktiga importvaror, dels har
möjlighet att bjuda oss ett stort antal varor till lägre pris, och ofta även
till högre kvalitet, än världsmarknaden i övrigt.
Vad slutligen angår motionärernas förslag om tillsättande av ett särskilt
utredningsorgan kunna organisationerna icke finna, att behov föreligger av
ett dylikt organ. I statens handels- och industrikommission äga statsmakterna
redan ett handelspolitiskt utredningsorgan. Då bl. a. olika folkrörelser
äro representerade i kommissionen, synes denna fylla motionärernas krav
på att »de breda lagrens önskemål i fråga om utrikeshandelns inriktning
och uppgifter tillfredsställande skola kunna komma till uttryck». Slutligen
erinras i yttrandet om att vid de i fråga om flertalet av de östeuropeiska
länderna årligen återkommande handelsförhandlingarna tillfälle gives att
med respektive handelspartner diskutera angelägna svenska export- och
importönskemål.
Kooperativa förbundet framhåller i sitt yttrande sammanfattningsvis, att
förbundet är angeläget om att den ökning av handelsförbindelserna med
Sovjetunionen och de övriga östeuropeiska länderna, som ägt rum under
en följd av år, skall fortgå och vinna i takt och omfattning. Då emellertid
en utredning av det slag, som motionärerna önska, icke kan anses vara behövlig
för detta syfte, har förbundet avstyrkt motionerna.
Utskottet. I anslutning till de synpunkter som framkommit under remissbehandlingen
av förevarande motioner vill utskottet till en början framhålla,
2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 sand. Nr 11—13.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 12.
att den stora betydelse som utrikeshandeln äger för det svenska folkhushållet
gör det angeläget att handeln får så fritt som möjligt söka sig till de
marknader, där de förmånligaste villkoren för varuutbytet kunna erhållas.
Det är uppenbarligen ett betydande svenskt intresse att så långt möjligt och
inom ramen för de allmänna riktlinjerna för handelspolitiken söka utvidga
utrikeshandeln över huvud, således även med Sovjetunionen och de östeuropeiska
staterna.
I de föreliggande motionerna hemställes om tillsättande av ett utredningsorgan
för att utreda och befordra möjligheterna till ett väsentligt vidgat
varuutbyte mellan å ena sidan Sverige, å andra sidan Sovjetunionen och
de folkdemokratiska länderna. Utskottet vill i anledning härav erinra om
att statens handels- och industrikommission utgör det centrala handelspolitiska
organ, som handhar den under rådande förhållanden erforderliga
regleringen av varuutbytet med främmande länder och som till ledning för
den aktuella handelspolitiken utför utredningsarbete i detta ämne. Detta
organ äger en sådan sammansättning att berättigade önskemål från olika
samhällsgruppers sida i fråga om utrikeshandeln kunna göra sig gällande.
Det torde få ankomma på kommissionen att verkställa de utredningar som
kunna befinnas erforderliga rörande varuutbytet med de av motionärerna
angivna länderna. Såsom kommissionen i sitt yttrande framhållit, skulle
det innebära olägenheter för den allmänna handelspolitiska planeringen,
därest ett område härav skulle brytas ut och läggas under en särskild institution.
Det torde vara till fördel för utrikeshandeln i stort att erfarenheter
och synpunkter beträffande det handelspolitiska arbetet överblickas i sin
helhet av ett organ. Det synes därför enligt utskottet icke påkallat att tillsätta
ett särskilt utredningsorgan för det av motionärerna angivna ändamålet.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att de likalydande motionerna 1:159 och 11:203 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 mars 1952.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, Mogård,
Werner*, Johannesson, Nordenson och Hansson*;
från andra kammaren: herrar Severin, Persson i Norrby, Schmidt,
Sköldin, Gavelin*, Hallberg, Birke* och Nyberg.
Ej närvarande vid justeringen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.