Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av det svenska bankväsendets strukturella förhållanden m. m.

1952-03-27 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1952:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av det svenska bankväsendets strukturella förhållanden m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 14.

I

Nr 14.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av det

svenska bankväsendets strukturella förhållanden m. m.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande

motioner, nr 105 i första kammaren av lierr Johansson, John H., och i andra

kammaren nr 140 av herr Adolfsson m. fl., har hemställts, »att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning av det svenska

bankväsendets strukturella förhållanden och om bästa sättet att främja

återgången till en sundare struktur inom vårt bank- och kreditväsen».

Beträffande motiveringen för motionerna får utskottet hänvisa till motionen

11:140.

Över motionerna ha yttranden i vederbörlig ordning inhämtats från bankoch

fondinspektionen samt sparbanksinspektionen. Utskottet har även anhållit

om yttrande av fullmäktige i riksbanken, varjämte Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, svenska jordbrukskreditkassan och

Kooperativa förbundet beretts tillfälle avgiva yttrande i ärendet.

Motionerna ha avstyrkts av fullmäktige i riksbanken, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen och Svenska bankföreningen. Svenska

jordbrukskreditkassan har förklarat, att frågan om en utredning undandroge

sig dess bedömande. Kooperativa förbundet slutligen har starkt ifrågasatt

lämpligheten av den föreslagna utredningen.

Av de avgivna remissyttrandena torde här följande få återges.

Fullmäktige i riksbanken ha erinrat om att 1945 års hankkommitté i sitt

betänkande med förslag om inrättande av en statlig affärsbank i samband

med frågan om behovet av en dylik rörelse berört de av motionärerna påtalade

förhållandena. Beträffande frågan om bankernas maktställning inom

näringslivet hade kommittén ansett, att sagda spörsmål icke enbart vore

att betrakta som ett kredit- och bankproblcm utan sannolikt främst som

ett problem berörande äganderätten till produktionsmedlen och avkastningen

därav samt principerna för hur ledningen av näringslivet skulle utväljas

och utövas. På grund härav hade kommittén ansett sig sakna skäl

att undersöka vilken betydelse nämnda argument kunde äga vid diskussionen

rörande inrättandet av en statlig affärsbank. Kommittén hade dock

kommit till den uppfattningen, att en dylik bank — om den ej bleve av

alltför ringa storlek — borde öka förutsättningarna för ett säkrare bedömande

av föreliggande problem. Vad anginge bankernas räntemarginaler

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 14.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 14.

hade kommittén ansett — i vart fall såvitt anginge de senaste 10 å 15 åren

— det i stort sett icke styrkt, att bankerna vid sin kreditgivning föreskrivit

oskäliga villkor. Även påståenden om bankernas brist på objektivitet vid

kreditgivningen hade kommittén avvisat såsom obestyrkta.

Fullmäktige ha härefter berört frågan om betydelsen av tillkomsten av

Sveriges kreditbank och i detta hänseende uttalat följande.

Som motionärerna framhålla är det givetvis för tidigt att yttra sig om

betydelsen av tillkomsten av Sveriges kreditbank, speciellt som banken

endast ägt bestånd under en tid av kreditrestriktioner i olika former. Statsmakternas

beslut om inrättandet av Sveriges kreditbank måste ha syftat

till att skapa en statlig affärsbank, som åtminstone i ett läge där kreditrestriktioner

icke lade hinder i vägen kunde komma att få betydelse som

regulator i avseende å övriga affärsbankers räntesättning och kreditvillkor

i övrigt. Detta mål kan dock icke nås med mindre Kreditbanken utrustas

med tillräckliga resurser för en aktiv ränte- och kreditpolitik. Fullmäktige

vilja i detta sammanhang även peka på riksbankens möjligheter att motverka

överdrifter beträffande ränte- och kreditvillkor inom bankväsendet.

I den mån Sveriges kreditbanks resurser icke förslå, får det ankomma på

riksbanken att — icke minst genom sina avdelningskontor — utöva erforderligt

inflytande på kreditmarknaden.

Fullmäktige ha vidare framhållit, att bankkoncentrationen även kunde

motverkas genom den rörelse som bedreves av sparbanker och jordbrukskasserörelsen.

Sammanfattningsvis uttala fullmäktige, att fullmäktige i nuvarande läge

icke anse sig kunna tillstyrka att det statliga utredningsväsendet, som redan

är hårt ansträngt icke minst på härvarande område, ytterligare belastas genom

en utredning i av motionärerna angivet syfte. Härvid förutsätta fullmäktige,

att utvecklingen noggrant följes av vederbörande myndigheter och

att, om anledning därtill skulle uppkomma, frågan om en utredning får tagas

upp till förnyat övervägande.

Bank- och fondinspektionen har erinrat om att det är mindre än tre år

sedan 1945 års bankkommitté avslutade sitt arbete, vilket bestod i att verkställa

en utredning rörande kreditväsendet. I sitt år 1949 avgivna betänkande

med förslag om inrättandet av en statlig affärsbank hade kommittén

bland motiven till sitt förslag upptagit en diskussion angående just de påstådda

missförhållanden, som berördes i motionerna, och kommittén hade

kommit till det resultatet, att dessa missförhållanden i allt väsentligt voro

obestyrkta. Sedermera hade 1949 års banklagssakkunniga fullföljt bankkommitténs

arbete i vad avsåg omarbetandet av banklagen, och icke heller

dessa sakkunniga — vilkas betänkande (SOU 1952:2) dock utkommit efter

det motionerna väcktes — hade funnit anledning upptaga förevarande frågor

till diskussion. Det förtjänade även nämnas att för närvarande tre andra

kommittéer sysslade med utredningar rörande kreditväsendet, nämligen

1948 års sparbankssakkunniga, 1950 års jordbrukskasseutredning och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 74.

3

realkreditutredningen. Under sådana omständigheter torde det enligt inspektionen

helt allmänt få anses opåkallat att redan nu föranstalta om en utredning

av det slag motionärerna begärde.

Inspektionen har härefter ingått på en närmare diskussion av motionärernas

uppfattning att tendensen till koncentration av monopoiistisk typ

varit mera utpräglad inom kreditväsendet — enkannerligen i fråga om affärsbankerna

— än inom något annat avsnitt av landets ekonomiska liv.

Inspektionen har i detta hänseende anfört i huvudsak följande.

För att styrka sitt påstående åberopa motionärerna det stora antal bankfusioner,

som skett under de senaste femtio åren.

Det är riktigt att antalet affärsbanker i Sverige till följd av fusioner starkt

minskat under 1900-talet. Vid seklets ingång funnos sålunda tillhopa 66

banker, ett antal som 1910 stigit till SO men som därefter praktiskt taget

oavbrutit sjunkit, så att för närvarande endast 17 affärsbanker äro verksamma

i landet. Den främsta orsaken härtill är otvivelaktigt den fortgående

industrialiseringen av landets näringsliv och den samtidiga förändringen

av företagsstrukturen med dess utveckling från mindre till större,

i vissa fall mycket stora, enheter. De kreditanspråk som framkommit från

dessa expanderande företag ha sålunda varit och äro av den storleksordningen,

att de kunna tillgodoses allenast av större banker. I detta sammanhang

må erinras om att t. ex. framväxandet av jordbrukets ekonomiska

föreningsrörelse inneburit en kraftig koncentration av jordbrukets

kreditanspråk; dess topporganisation måste av naturliga skäl ställa krav

på mycket stora krediter. — Bland orsakerna till bankkoncentrationen bör

också nämnas deflationskrisen under 1920-talet, som innebar relativt sett

hårdare påkänningar för de mindre än för de större bankerna och som

därför hos de förra framkallade en benägénhet för fusioner.

Att en stark bankkoncentration ägt rum är sålunda ovedersägligt, men

därav följer icke att bankväsendet fått den monopolistiska prägel som motionärerna

påstått. Redan en ganska flyktig granskning visar att situationen

inom bankväsendet är annorlunda. Av de 17 verksamma bankerna finnas

två som kunna kallas riksomspännande, i det att deras kontorsnät

är utbrett över hela landet. Dessa båda banker driva en kraftig konkurrens

med varandra. I västra, södra och mellersta Sverige konkurrerar med

nyssnämnda båda banker en tredje storbank, och i huvudstaden är ytterligare

en storbank verksam. Vidare finnas tio provinsbanker som i sin verksamhet

tillsammans nå de flesta delarna av landet. Samtliga dessa provinsbanker

äro, tvärtemot vad motionärerna påstått, helt fristående i förhållande

till storbankerna, som icke äga några aktieintressen i förstnämnda

banker; som bekant får en bank endast med Kungl. Maj:ts medgivande

förvärva aktie i annan bank. Den konkurrens, som fördenskull råder mellan

provinsbankerna och storbankerna, förringas ej heller av det förhållandet,

att i ett fall en mindre del av en provinsbanks aktiestock är placerad

hos företag, som plägar betraktas såsom närstående en större bank.

Utöver dessa privata affärsbanker finnes, som bekant, den nyligen inrättade

statliga affärsbanken — Sveriges kreditbank —• vars kontorsnät når

de flesta delarna av riket och kan förväntas bli ytterligare utbyggt.

Beträffande övriga kreditinstitut bör vidare erinras om att sparbankerna,

som ju äro helt oberoende av affärsbankerna, kommit att under senare

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr H.

år på flera områden inleda en viss konkurrens med dessa och att den mycket

hastigt expanderande jordbrukskasserörelsen — inspektionen veterligen

alldeles fristående i förhållande till övriga kreditinrättningar — på små

håll etablerat en skarp konkurrens med affärsbankerna. För fullständighetens

skull bör slutligen påminnas om förekomsten av de halvstatliga hypoteksorganisationerna

samt om den kreditverksamhet som bedrives av försäkringsbolagen

och posten, samtliga oberoende av varandra och av Övriga

kreditinrättningar.

Inspektionen framhåller, att en summarisk granskning av det svenska

kreditväsendets organisation och struktur sådan här gjorts naturligtvis

måste bli både bristfällig och i viss mån onyanserad. Men man torde enligt

inspektionen kunna påstå att kreditapparaten i stort sett utformats så

att den svarar mot de aktuella behoven här i landet och att en godtagbai

arbetsfördelning mellan de olika kreditinrättningarna kommit till stånd

utan att därför konkurrensen mellan dem eliminerats eller ens i påtaglig

grad försämrats. Härmed vill naturligtvis inspektionen ej ha påstått att

kreditorganisationen icke skulle kunna förbättras. I vissa avseenden boide

den måhända ytterligare beskäras, i andra åter byggas ut. Ur förstnämnda

synpunkt kunde det sålunda övervägas om det icke vore till fördel att antalet

affärsbankskontor i vissa städer — särskilt Stockholm — reducerades.

Å andra sidan skulle det sannolikt varit på längre sikt till gagn för

samhället om två av de provinsbanksfusioner som ägde rum på 1940-talet

ej kommit till stånd; det förtjänar framhållas, att inspektionen motsatte

sig bådadera.

I anslutning till det anförda har inspektionen tillagt följande.

Den starka bankkoncentration som ägt rum under de senaste 50 åren

och som på sistone resulterat i att flertalet lokala småbanker försvunnit,

gör det angeläget att man, särskilt med hänsyn till konkurrensintresset,

slår vakt om de kvarvarande bankenheterna. Skulle emellertid försök göras

att åstadkomma en i realiteten enhetlig ledning av flera banker genom

samlande på en hand av betydande aktieposter i skilda banker, får frågan

angående vilka åtgärder som böra tillgripas för att motverka dylika »tysta»

fusioner upptagas till prövning av statsmakterna.

I anledning av vad i motionerna anförts beträffande frågan om bankernas

inflytande över näringslivet har inspektionen — efter att ha erinrat

om att redan 1924 års bankkommitté haft att upptaga till prövning spörsmålet

angående bankernas förmenta maktställning över industrien och

härvid uttalat att om man bortsåge från något enstaka fall där bank förmått

skaffa sig inflytande över ett industriellt företag kommittén icke funnit

stöd för den uppfattningen att bankerna medvetet strävat efter att erhålla

herravälde över landets industrier och efter att vidare ha erinrat om

att förevarande spörsmål varit föremål för behandling även av 1945 års

bankkommitté ■— framhållit följande.

En låntagare blir alltid i viss mån beroende av långivaren och beroendet

växer tydligen med kreditens storlek i förhållande till de egna resurserna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr lk.

5

Emellertid ha företagen här i landet, särskilt de större, kunnat under de

senaste årtiondena konsolidera sin ställning, varigenom beroendet av bankerna

minskat. I stor utsträckning hå de förmått icke blott återbetala sina

krediter till bankerna utan även skapa betydande reserver av likvida medel,

bestående av insättningar hos bankerna. Förenklat skulle man kunna

uttrycka detta förhållande så, att bankerna numera äro de stora företagens

gäldenärer och icke tvärtom. Vad motionärerna åsyftat med sitt tal om

»hals- och handrätt» torde emellertid vara avsett att utgöra en slutsats

grundad på den iakttagelsen att ofta samma personer återfinnas i de stora

företagens och bankernas ledning. Iakttagelsen är riktig men däremot icke

slutsatsen. Vad som avspeglas i den sålunda konstaterade persongemenskapen

sammanhänger med flera omständigheter, varav en redan berörts,

nämligen den alltjämt fortskridande företagskoncentrationen, vilken samtidigt

som den minskar antalet företag begränsar kretsen av de personer

som stå i företagens ledning. Om härtill knytes det faktum, att aktierna i

de stora företagen — banker och andra — i viss utsträckning ägas av samma

personer, ej sällan juridiska sådana, blir det fullt förståeligt att ofta

samma människor fungera som företrädare för dessa finansintressen. Inom

företagarvärlden framträder således en företeelse som är analog med förhållandena

inom t. ex. organisationsväsendet i landet, där till följd av den

starka koncentrationen antalet personer i framskjuten ledarställning är

mycket begränsat. Denna samhällsföreteelse — ty den är icke särskilt utmärkande

för bankväsendet eller någon annan del av företagarvärlden —

synes sammanhänga med de koncentrations- och kollektiviseringssträvanden,

som prägla vårt nuvarande samhälle, och bör följaktligen bedömas

utifrån dessa förutsättningar. Inspektionen vill icke bestrida, att dessa

strävanden kunna skapa allvarliga olägenheter — exempel härpå saknas

icke — men det är obefogat att, såsom motionärerna gjort, begära en utredning

rörande en detalj av samhällsmaskineriet utan att ha klargjort för

sig sambandet mellan denna detalj och övriga delar av apparaten; kravet

blir så mycket mindre motiverat som till detsamma knutits en rad felaktiga

påståenden och slutsatser. — I detta sammanhang vill slutligen inspektionen

såsom helt öriktigt beteckna motionärernas — för övrigt alldeles

obestyrkta — påstående, att bankerna i samförstånd med de monopolistiskt

inställda storföretagen utövat en icke-officiell nyetableringskontroll

med vittgående verkningar; tvärtom visar erfarenheten att bankerna

t. ex. alls icke rygga tillbaka för att bevilja krediter åt flera sinsemellan

skarpt konkurrerande företag och att de även medverkat vid nystartande

av företag.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts vore det enligt inspektionen uppenbart

att inspektionen icke kunde finna den av motionärerna begärda

utredningen sakligt betingad. Icke heller kunde inspektionen instämma i

de resonemang som fördes rörande det ineffektiva i statsmakternas hittillsvarande

strävanden att få insyn i och utöva kontroll över bank- och kreditväsendet

här i landet.

Inspektionen fortsätter.

Ämbetsverket vill sålunda till att börja med fästa uppmärksamheten på

den nya lagen om räntereglering, vilken som bekant möjliggör för riksbanken

alt i stort dirigera bankernas viktigaste verksamhet nämligen kredilgiv
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 14.

ningen. Redan förekomsten av denna lag innebär därför ett starkt tvång

för bankerna att underordna sig samliällsviljan. Ovan har vidare erinrats

om det föreliggande lagförslaget angående åtgärder mot konkurrensbegränsande

företeelser och det hör kanske för ordningens skull påpekas att bankernas

kartellavtal sedan 1946 äro föremål för övervakning och registrering.

Det kan tilläggas att de konkurrensbegränsande avtal som numera kvarstå

icke giva belägg för förekomsten av en sådan monopolistisk inställning hos

bankerna, som motionärerna förutsatt; i själva verket bestå dessa avtal

väsentligen av överenskommelser rörande gemensamma inlåningsräntor,

tariffer och dylikt — allt företeelser som sedan länge ansetts naturliga i

bankverksamhet. Icke heller bör man väl så underskatta betydelsen av tillkomsten

av Sveriges kreditbank, att man redan nu anser sig kunna förutsätta

att denna bank knappast kan undgå att »bliva medlem av bankernas

räntekarteller och även i övrigt ställa sig gällande praxis till efterrättelse»;

mot bakgrunden av vad motionärerna tillvitat affärsbankerna ter sig det

nyss citerade uttalandet förhastat.

Vad slutligen angår motionärernas värdeomdöme rörande bank- och

fondinspektionen har inspektionen förklarat sig gärna vilja tro, att detsamma

grundas på bristfälliga informationer rörande .ämbetsverkets arbetsuppgifter

och arten av dess verksamhet.

Sparbanksinspektionen har beträffande frågan om koncentrationstendenserna

inom kreditväsendet till en början framhållit att inspektionen

icke kan förstå vilka andra kreditinstitut än affärsbankerna som skulle

kunna vara berörda i detta hänseende. Vad sparbankerna beträffar vore

dessa lokala inrättningar med verksamhetsområden, som för varje sparbank

praktiskt taget icke omfattade mer än ett län eller ett landskap utom

i två fall, då verksamhetsområdet omfattade både Stockholms stad och

Stockholms län. Någon sparbank eller sparbanksgemenskap för hela riket

eller större del därav hade icke funnits, sedan Egnahemssparbanken i Stockholm

och Allmänna sparbanken i Stockholm med till den senare anslutna

allmänna sparbanker i landsorten efter relativt kortvarig verksamhet

tvingats likvidera, den förstnämnda med utgången av år 1914 och de sistnämnda

år 1929 — med undantag av några mindre allmänna sparbanker,

som därefter fortlevat som självständiga lokala inrättningar. En del sammanslagningar

av sparbanker hade kommit till stånd under senare år, men

verkan härav hade varit mycket begränsad med avseende på både verksamhetsområden

och omslutning. Å andra sidan hade några nya sparbanker

tillkommit. Att det icke kunde vara fråga om någon ur allmän synpunkt

skadlig koncentration av sparbanksväsendet torde framgå redan därav,

att antalet sparbanker i riket uppginge till 451. För trettio år sedan var

antalet 487.

Inspektionen har härefter närmare ingått på frågan om koncentrationen

inom affärsbanksverksamheten och i detta hänseende ifrågasatt om icke

koncentrationen under förhandenvarande omständigheter trots sina nackdelar

dock varit övervägande nyttig genom att den fört till stabilitet och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr Ji.

7

styrka inom bankväsendet, vilket i och för sig måste anses vara en av de

viktigaste förutsättningarna för en ostörd utveckling av landets näringsliv.

Inspektionen har hänvisat till att alltsedan år 1919 fusioner av bankbolag

endast kunnat genomföras med Kungl. Maj :ts tillstånd, vilket sålunda innebär

att nyttan för det allmänna av varje sådan sammanslagning efter

angivna tidpunkt blivit prövad.

Med anledning av vad i motionerna uttalats om önskvärdheten av en

decentralisering av bankväsendet och om att en viss ledning för nående av

detta mål torde kunna hämtas från den amerikanska banklagstiftningen,

har sparbanksinspektionen framhållit, att sällan ha avigsidorna av decentralisering

på ifrågavarande område demonstrerats tydligare än som varit

fallet i Amerikas förenta stater. Den strävan till integritet i förhållandet

såväl delstaterna emellan som till unionen, vilken mer än man på avstånd

i allmänhet trodde kännetecknade delstatslagstiftningen, samt förbud mot

fusioner och mot filialbildning hade gynnat uppkomsten av massor av

lokala, med otillräckliga resurser och ofta med ensidig riskfördelning

arbetande affärsbanker, som i de hårda vindarna efter den finansiella

kraschen vid Wall street år 1929 hade fallit som korthus. Att det var olämpliga

strukturella förhållanden inom affärsbanksväsendet och icke endast den

ekonomiska krisens hårdhet som ledde till sådana resultat torde enligt inspektionen

i någon mån framgå jämväl därav, att sparbankerna i Amerika

bestodo krisen utan att åsamka sina insättare någon som helst förlust.

Bankfallissemangen ledde visserligen omedelbart till vissa ändringar i banklagstiftningen.

Alltfort torde dock, framhåller inspektionen, starkt kunna

ifrågasättas om det amerikanska affärsbankssystemet med dess över 14 000

affärsbanker — varav två tredjedelar under delstatslagstiftning — kan

anses på något sätt föredömligt i sin uppbyggnad när hänsyn tages till de

krav på allsidighet, stabilitet och kapitalutrustning, som efter våra förhållanden

gärna ställas på alla de skilda enheterna i ett bankväsen, som

skall utmärkas för effektivitet.

Vad beträffar frågan om bankernas maktställning inom näringslivet har

inspektionen instämt i 1945 års bankkommittés uttalande om att sagda

spörsmål icke vore att enbart betrakta som ett kredit- eller bankproblem

utan sannolikt främst såsom ett problem berörande äganderätten till produktionsmedlen

och avkastningen därav samt principerna för hur ledningen

av näringslivet skall utväljas och utövas. Inspektionen har vidare framhållit

att det snarare är på grund av nu nämnda förhållanden än genom

bankväsendets strukturella uppbyggnad, som olägenheter kunna uppkomma

av bankkoncentrationen. Därmed vore man emellertid enligt inspektionen

inne på betydligt mera vittsyftande perspektiv än dem motionärerna avsåge.

I själva verket skulle härigenom hela frågekomplexet rörande kreditväsendets

ställning i samhällsekonomien upprullas. Att nu åter taga upp

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr li.

dessa spörsmål till behandling när nyss en stor parlamentarisk utredning

angående bankväsendet avslutats, har icke synts sparbanksinspektionen

påkallat.

Svenska bankföreningen anför i sitt yttrande till en början följande.

Den bärande tanke som till äventyrs kan utläsas ur de allmänt hållna

antydningar och subjektiva värderingar, som utgöra de remitterade motionernas

motivering, lärer väl närmast hänföra sig till en föreställning hos

motionärerna, att den omständigheten att några av de svenska bankerna

utvecklats till riksomspännande »storbanker», i och för sig skulle innebära

en olägenhet. Bankföreningen har icke anledning att här ingå på orsakerna

till den utveckling mot färre och större banker som ägt rum i vårt land

utan vill endast framhålla, att denna utveckling, som har sin motsvarighet

i de flesta andra länder, ingalunda är någon ny företeelse utan har pågått

under åtminstone fyra decennier. Bankföreningen vill icke heller till diskussion

upptaga frågan om vilka fördelar eller olägenheter som till äventyrs

kunna vara förknippade med denna utveckling. Föreningen inskränker sig

i detta hänseende till att framhålla, att samtliga i motionerna framförda

mera konkreta påståenden om förmenta struktuella missförhållanden inom

det nuvarande bankväsendet — provinsbankernas intima liering med storbankerna,

bankstyrelsernas avgörande inflytande över flertalet mera betydande

produktionsföretag i landet, den allt intimare kontakten mellan storbankerna

och »de monopolistiskt inställda storföretagen» etc. — utgöra obestyrkta

subjektiva funderingar utan underlag i verkligheten.

Bankföreningen har vidare erinrat om att frågan om bankväsendets

struktuella förhållanden varit föremål för utredning inom 1945 års bankkommitté

och att kommitténs i detta avseende enhälliga förslag så långt

ifrån innebar något förordande av en decentralisering av bankväsendet

att den uttryckligen i sitt förslag räknade med att tendensen till koncentration

i framtiden kunde komma att ytterligare förstärkas.

Redan den omständigheten att ifrågavarande spörsmål nyligen prövats

av en statlig kommitté, har synts Bankföreningen utgöra tillräckligt skäl

för ett avstyrkande av motionerna.

Svenska sparbanksföreningen uttalar, att motionerna uppenbarligen icke

avse sparbanksväsendet, eftersom allt som säges om »koncentration av

monopolistisk typ», »ett litet fåtal riksomfattande storbanker» o. s. v. icke

har någon som helst relevans i fråga om sparbankerna. I vad mån de olika

i motionerna framförda påståendena ha giltighet beträffande andra penninginstitutioner,

närmast affärsbankerna och jordbrukskasseväsendet, undandrager

sig i huvudsak Sparbanksföreningens bedömande. Internationellt

sett torde man enligt föreningen nog, tvärtemot vad motionärerna synas

vilja göra gällande, kunna hävda att vårt land har ett väl utvecklat kreditväsen,

icke minst i jämförelse med sådana länder, där sparbankerna icke

alls eller endast i mycket begränsad omfattning få bedriva utlåningsrörelse.

Sparbanksföreningen har vidare framhållit följande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr It.

9

Vissa tendenser till »konkurrensbegränsning», som synbarligen gjort

sig gällande under senare tid, bero på de kreditrestriktioner, som sedan

några år tillämpats och nu skola ytterligare skärpas. Det är klart, att det

särskilt för lånsökande framstår såsom ett upphävande av all konkurrens,

när krediter till vissa ändamål icke beviljas, vare sig de lånsökande vända

sig till den ena eller den andra kreditinstitutionen. Det är merendels icke

lätt att vinna förståelse hos en kreditbehövande för att hans kreditbehov

icke bör tillgodoses. Även i fråga om räntesättningen eftersträvas från statsmakternas

sida en allt större enhetlighet.

De allmänna synpunkterna på fördelarna av en decentralisation kunna

icke möta någon gensaga från sparbanksväsendets sida. Sparbanksföreningen

har också vid många tillfällen haft anledning att vända sig mot

centraliseringstendenser. Dylika tendenser ha dock, såvitt sparbanksväsendet

angår, uteslutande framträtt på statens sida, senast i statsrevisorernas

år 1951 avgivna berättelse, där centralisering av tillsynen över sparbankerna

förordats med starkt tryck på enhetlighetsprincipen. Även en sådan centralisering

är enligt Sparbanksföreningens mening olycklig, därför att den

försvårar eller utesluter möjligheterna för en lokalt betonad verksamhet,

sådan som motionärerna önska. Strävandena efter enhetlighet i ali verksamhet

på kreditområdet är en från motionärernas synpunkt aktuell fara,

medan deras uttalanden om konkurrensbegränsning och maktmonopol, såvitt

Sparbanksföreningen kan bedöma, förefalla betänkligt överdrivna.

Föreningen har slutligen erinrat om att för närvarande pågå eller ha just

avslutats utredningar om lagstiftningen för affärsbanker, jordbrukskassor

resp. sparbanker. För endast ett par år sedan avslutade 1945 års bankkommitté

sin verksamhet. Sparbanksföreningen finner det önskvärt för att inte

säga angeläget, att utredningsarbetet på detta område, som pågått i sju

år, nu icke ånyo utvidgas. Enligt Sparbanksföreningens mening innefatta

de föreliggande motionerna knappast något verkligt skäl att ånyo sätta

i gång en utredning, som ofrånkomligen skulle bli både svår och vidlyftig.

Svenska jordbrukskreditkassan har framhållit, att det undandrager sig

dess bedömande, huruvida tiden kan vara inne att — till fullföljande av

1945 års bankkommittés uppdrag — upptaga utredning inom det ämnesområde

som föreliggande motioner avse, och i anslutning därtill uttalat följande.

Jordbrukskasserörelsen har kommit att få allt större betydelse när det

gäller att tillgodose jordbrukets kreditbehov och särskilt dess behov av

driftkredit. De mer än 600 jordbrukskassorna äro spridda över hela landet

och nå därmed praktiskt taget varje jordbrukare. Emellertid lägger gällande

förordning om jordbrukets kreditkassor åtskilliga svårigheter i vägen för en

fortsatt önskvärd utveckling av jordbrukskasserörelsen. Utredning om erforderliga

reformer på detta lagstiftningsområde pågår och de sakkunninga

ha räknat med att hinna slutföra sitt arbete inom sådan tid, att frågan

skulle kunna underställas 1953 års riksdag. Leda ifrågavarande reformsträvanden

till gynnsamt resultat, torde jordbruksnäringens kreditförhållanden

kunna anses tillfredsställande i organisatoriskt hänseende.

Kooperativa förbundet har i sitt yttrande framhållit, att det icke torde

råda några delade meningar om att näringslivet för sitt kreditbehov kom
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskotteis utlåtande nr 74.

mit att i stor utsträckning bliva beroende av affärsbankerna och deras centrala

organ. Eftersom centraliseringen av bankväsendet skett under en tidsperiod,

då även näringslivet i övrigt kännetecknats av starka centraliseringssträvanden

och konlturrensbegränsande åtgärder med i vissa fall tämligen

uppenbara samhällsskadliga verkningar, vore det lätt förklarligt att frågan

uppkommit, huruvida även de åtgärder, som vidtagits på bankväsendets område,

kunde ha medfört liknande för allmänheten icke önskvärda verkningar.

Förbundet fortsätter.

Övergången från en i allmänhet till vissa lokala geografiska områden begränsad

verksamhet till hela landet omfattande företag har utan tvivel varit

till stor fördel både för industriföretagens kreditförsörjning och för finansieringen

av vår utrikeshandel. I vad mån utvecklingen samtidigt medfört

andra, mindre önskvärda verkningar torde vara vanskligt att fullt tillfredsställande

bedöma. Det lär dock knappast kunna bestridas, att den indragning

av ett betydande antal bankkontor, som skett i samband med banksammanslagningarna

liksom även genom överenskommelser om s. k. kontorsbyten

de olika bankerna emellan, har varit ägnad att försämra bankernas

service åt allmänheten på de berörda orterna. Antalet bankkontor har sedan

början av 1920-talet nedbringats med icke mindre än omkring 400 och uppgår

för närvarande till något över 1 000. En annan faktor, som i viss mån

kan ha verkat i konkurrensbegränsande riktning, är den verksamhet, som

affärsbankernas gemensamma organ Svenska bankföreningen bedrivit. Speciellt

kan dess inflytande ha gjort sig gällande i fråga om de avtal beträffande

usanser, provisioner och andra ekonomiska förhållanden, som under

föreningens medverkan ha tillkommit.

Samtidigt som denna utveckling i fråga om affärsbankerna skett, har

emellertid, framhåller förbundet från andra håll åtgärder vidtagits, som

kunna ha varit ägnade att motverka de eventuella skadeverkningarna av

affärsbankernas konkurrensbegränsningar. Förbundet anför i detta hänseende

i huvudsak följande.

I främsta rummet bör här nämnas den betydande omfattning, som de enskilda

bankernas verksamhet har fått och som särskilt i fråga om inlåningen

får anses utöva en mycket effektiv konkurrens gentemot affärsbankerna.

Med tillkomsten av den år 1942 upprättade Sparbankernas bank har dessutom

sparbankerna fått ett centralt organ, som, genom att den är organiserad

såsom vanlig affärsbank, utgör ett icke oväsenligt konkurrensmoment

på affärsbankernas mera speciella verksamhetsområden. Erinras må även

om den med affärsbankerna på sina respektive områden konkurrerande

verksamhet, som utövas av postsparbanken. I sammanhanget bör heller icke

bortses från den betydelse de olika hypoteksföreningarna liksom även jordbrukskasserörelsen

haft; den sistnämnda alldeles speciellt för tillgodoseendet

av jordbrukarnas kreditbehov. Såsom konkurrensbefrämjande faktor vid

fastställandet av jordbrukarnas lånevillkor har jordbrukskasserörelsen otvivelaktigt

haft en avsevärt större betydelse än de än så länge relativt små omsättningsbeloppen

kunna ge anledning att förmoda.

Motionärerna ha själva i sin framställning omnämnt tillkomsten av Sveriges

kreditbank, vars verksamhet såsom en statens egen affärsdrivande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 74.

11

bank de förutsätta skall komma »att i många avseenden utöva en hälsosam

inverkan på förhållandena på kreditmarknaden». Under alla förhållanden

utgör även denna bank ett ytterligare konkurrensmoment på kreditinstitutens

område. Det må i övrigt även erinras om att redan innan banken helt

övertogs av staten var den näst efter de fyra storbankerna den största av

samtliga landets affärsbanker.

Förbundet framhåller, att motionärernas uppfattning om bankinspektionens

maktlöshet gent emot sparbankerna förefaller vara allt för onyanserad

och anför vidare.

Det bör sålunda erinras om att bankinspektionen har befogenheter att

kontrollera samarbetet mellan bankerna och har därvid att bevaka såväl

låntagarnas intresse av skäliga kreditvillkor som därmed förbundna allmänna

intressen. Den utgör dessutom registreringsmyndighet i fråga om kartellavtal

på detta område, önskvärdheten av att bankinspektionen ägnar uppmärksamhet

åt samhällets och det låntagande näringslivets intresse underströks

även i ett uttalande vid 1939 års riksdag i samband med behandlingen

av en motion rörande affärsbankernas kreditgivning. Framhållas må även

att riksbanken äger möjlighet att inskrida, om den finner att samarbetet

mellan affärsbankerna leder till sådana utlåningsräntor eller lånevillkor,

som icke motsvara läget på kreditmarknaden.

Utöver den aktiva medverkan för åstadkommande av med affärsbankerna

direkt konkurrerande verksamhet, som staten sökt åvägabringa, ha, uttalar

förbundet, statsmakterna även på andra sätt ägnat uppmärksamhet åt de

olägenheter, som koncentrationen inom bankväsendet kunnat befaras medföra.

Styrelsen har i detta sammanhang erinrat om de olika statliga bankkommittéer,

som vid skilda tidpunkter arbetat med utredning om bankväsendet.

De utredningsförslag, som därvid hade framkommit, hade även resulterat

i att bl. a. banklagstiftningen till icke oväsentlig grad kommit att

anpassas så, att det allmänna fått möjlighet att utöva en effektivare kontroll

över bankverksamheten än över övriga grenar av näringslivet.

Med anledning av vad i motionen omnämnts att nyetableringssakkunniga

i sitt betänkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning

varit av sina direktiv förhindrade att upptaga andra

områden av näringslivet än handel och industri till utredning, framhåller

förbundet att även om detta i och för sig är riktigt, de sakkunniga i sitt lagförslag

icke gjort något undantag för bankväsendet. De sakkunniga säga sig

visserligen med hänsyn till att det på detta område finns en särskild offentlig

övervakning ha övervägt att undantaga bankväsendet från lagstiftningen,

men ha av principiella skäl ansett detta vara olämpligt. I den mån sålunda

sådan samhällsskadlig konkurrensbegränsning skulle utövas av affärsbankerna,

som den av de sakkunniga föreslagna lagen avser att undanröja,

kommer den, uttalar förbundet, även att kunna bli föremål för prövning

av den föreslagna näringsfrihetsnämnden.

Vad gäller den konsumentkooperativa rörelsens förhållande till affärsbankerna

har förbundet anfört följande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr JA.

I enlighet med konsumentkooperationens allmänna ekonomiska grundsatser

har såväl Kooperativa förbundet som konsumtionsföreningarna ständigt

eftersträvat att ordna finansieringen på sådant sätt, att affärsbankerna

saknat inflytande över den kooperativa verksamheten. Såväl med hänsyn

till den betydande service som av bankerna tillhandahållcs åt de kooperativa

företagen liksom också på grund av bankernas allmänna inflytande över

landets näringsliv har styrelsen givetvis ändå haft anledning att med uppmärksamhet

iakttaga, hur bankerna fullgjort sina ekonomiska funktioner

inom samhällslivet. Givetvis har styrelsen därvid icke kunnat underlåta att

vid skilda tillfällen ställa sig tveksam till olika av bankerna vidtaga åtgärder,

t. ex. indragningen av bankkontor. Samtidigt vill styrelsen emellertid

framhålla, att redan från starten av Kooperativa förbundets affärsmässiga

verksamhet ha affärsbankerna i stort sett intagit en mot konsumentkooperationen

fullt neutral hållning. När Kooperativa förbundet i slutet av år 1908

genom påtryckningar från den privata handeln blivit bojkottat av den dåvarande

margarinringen, begärde man från handlarnas sida, att även bankerna

skulle deltaga i aktionen mot konsumentkooperationen genom att

vägra lämna kredit till förbundet och de anslutna konsumtionsföreningarna.

I det ovissa läge, som därvid uppkom, fann sig förbundets styrelse föranlåten

att vidtaga speciella åtgärder för att säkerställa kapitalbehovet och

startade därför bl. a. den alltsedan bestående och sedermera även kraftigt

utvecklade sparkasseverksamheten. Om bankerna allmänt hade efterkommit

handlarorganisationernas begäran och upprättat en regelrätt kreditbojkott,

hade förbundets och föreningarnas då inledda samhällsgagnande aktion

säkerligen försvagats. Såvitt man kunnat iakttaga, var emellertid detta icke

fallet, och något motsatsförhållande mellan den konsumentkooperativa rörelsen

och affärsbankerna behövde icke ens i denna situation uppkomma.

Sedan Svenska bankföreningens tillkomst år 1910 har, såvitt styrelsen kunnat

finna, bankerna alltid intagit en fullt korrekt inställning gent emot konsumentkooperationen,

varför styrelsen utifrån speciellt kooperativa synpunkter

icke heller anser anledning förefinnas att påyrka några särskilda

åtgärder.

Skulle affärsbankerna, i likhet med vad som skett på vissa andra områden

inom näringslivet, ha utnyttjat sin maktställning på ett sätt som ansetts

böra påkalla åtgärder från konsumentkooperationens sida, hade rörelsen

säkerligen ingripit även på detta viktiga område av näringslivet genom

att starta ett eget bankföretag. Att så icke behövt ske, kan givetvis till viss

del även vara orsakat av, att förbundet ansett, att det trots den starka koncentrationen

av bankväsendet samtidigt har funnits icke oväsentlig konkurrens

på kreditmarknaden.

Vad beträffar den av motionärerna eftersträvade decentraliseringen av

bankväsendet har förbundet framhållit följande.

Motionärerna synas närmast företräda den uppfattningen, att en sådan

lagstiftning borde åstadkommas, som tvingade storbankerna att upplösa sig

i mindre företag. Styrelsen vill med anledning härav erinra om, att nyetableringssakkunniga

under sitt utredningsarbete noga synas ha övervägt frågan

om att föreslå en lagstiftning, som medgåve upplösningsföreläggande av ensamföretag

och jämförliga fusionsbildningar, men kommit till den uppfattningen,

att en dylik lagstiftning icke vore ändamålsenlig i vårt land. Styrelsen

vill utifrån samma utgångspunkter ifrågasätta om icke även för en

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr li.

13

uppdelning av storbankerna i smärre enheter måste gälla samma betänkligheter.

Förbundet har sammanfattningsvis uttalat, att det med hänsyn till vad

förbundet anfört liksom även det förhållandet, att en utredning av den

ifrågasatta omfattningen skulle kräva mycket ingående undersökningar, vill

starkt ifrågasätta lämpligheten av att nu tynga den redan förut hårt belastade

statliga utredningsapparaten med den föreslagna utredningen. I den

mån frågor beträffande kreditinstitutens verksamhet kvarstode olösta syntes

dessa lämpligen kunna beaktas i samband med utarbetandet av proposition

i anledning av 1949 års banklagssakkunnigas förslag till lag om

bankrörelse.

Utskottet. Frågan om bankväsendets strukturella förhållanden har senast

utretts av 1945 års bankkommitté. Dennas arbete avslutades år 1949 med

avgivandet av betänkandet angående inrättande av en statlig affärsbank,

till vilken fråga statsmakterna tagit ställning så sent som vid 1950 års riksdag.

I förevarande motioner har hemställts om »utredning av det svenska

bankväsendets strukturella förhållanden och bästa sättet att främja återgången

till en sundare struktur inom vårt bank- och kreditväsen». Såsom

av den föregående redogörelsen framgår, ha de i motionerna anförda skälen

för denna hemställan underkastats en ingående granskning vid remissbehandlingen.

Utskottet anser sig icke böra ingå på någon närmare diskussion

av de i motionerna och remissyttrandena framförda synpunkterna.

Utskottet vill inskränka sig till att framhålla, att enligt utskottet några bärande

skäl för att, sedan ifrågavarande spörsmål nyligen prövats av statsmakterna,

ånyo låta genom en statlig kommitté verkställa utredning i av

motionärerna angivet syfte icke ha framkommit.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att likalydande motionerna 1:105 och 11:140 icke må till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 mars 1952.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, Mogård,

Johannesson, Nordenson, Hansson* och Eliasson;

från andra kammaren: herrar Severin, Persson i Norrby, Schmidt,

Sköldin, Gavelin*, Hallberg, Birke* och Nyberg.

* Ej närvarande vid justeringen.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952

520467

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.