Bankoutskottets utlåtande nr 17
1952-04-24 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1952:17, Bankoutskottets utlåtande nr 17
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
1
Nr 17.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående möjliggörande
av fri konkurrens på lika villkor mellan olika företagsformer
för bostadsbyggande.
Bankoutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nr 299 i första kammaren
av herr Nordenson m. fl. och nr 393 i andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. samt nr 351 i första kammaren av herrar Lindblom och
Holmbäck och nr 474 i andra kammaren av herr Ohlin in. fl.
I motionerna I: 299 och II: 393, vilka äro likalydande, hemställes, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsamt förslag i
syfte att möjliggöra fri konkurrens på lika villkor mellan olika företagsformer
för bostadsbyggande».
Motionerna 1:351 och 11:474, vilka även äro likalydande, utmynna i
hemställan »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om sådan komplettering av direktiven för 1951 års bostadsutredning,
att utredningen uttryckligen erhåller i uppdrag att framlägga
sådana förslag beträffande det statliga kreditstödet åt bostadsbyggandet,
att konkurrens på likvärdiga villkor mellan olika företagsformer säkras».
Beträffande de skäl som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas bär nedan,
hänvisa till motionerna I: 299 och I: 351.
Över motionerna ha efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning
yttrande avgivits av kommerskollegium, bosladsstyrelsen och 1951 års
bostadsutredning. Därjämte har Svenska stadsförbundet, Landskommunernas
förbund, Svenska riksbyggen, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a., Svenska byggnadsindustriförbundet och
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag beretts tillfälle avgiva yttranden i
ärendet.
Vid kommerskollegii utlåtande äro fogade yttranden från Sveriges industriförbund,
Svenska byggnadsentreprenörföreningen samt handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle.
I de likalydande motionerna 1:299 och 11:393 har framhållits bland annat
följande. Det vore ett allmänt intresse att den enskilda produktionen
icke försattes i ett sämre utgångsläge när det gällde den statliga kreditgivningen
än den bostadsproduktion som bedreves under andra företagsformer.
De enskilda byggnadsföretagarna hade satts i undantagsställning
genom att belåningsgränsen beträffande statliga tertiärlån för dem fixerats
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 17.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
till 85 procent (undantagsvis 90 procent), under det att kommunala och
allmännyttiga företag finge låna upp till 100 procent. Det syntes motionärerna
naturligt att varje företagare — enskild, kooperativ, allmännyttig
eller kommunal — borde sätta in visst riskbärande kapital och följaktligen
icke medgåves belåning till 100 procent. Den riskbärande andelen borde
fastslås till 10 procent över hela linjen. En friare konkurrens mellan olika
företagartyper även beträffande driftkostnader vore till fördel för hyresgästerna.
I de likalydande motionerna 1:351 och 11:474 har framhållits bland
annat följande. Kommunerna kunde bygga bostäder med statliga lån upp
till 100 procent av kostnaden, medan motsvarande siffra för de kooperativa
företagen utgjorde 95 procent. Enskilda bostadsproducenter hade däremot
att själva satsa 15 procent av erforderligt kapital, dock med möjlighet
för dem att efter särskild prövning i vissa fall erhålla lån upp till 90 procent.
Då det utan tvivel finge anses vara ett allmänt intresse att enskilda även i
fortsättningen bedreve bostadsproduktion och bostadsförvaltning och därigenom
gåve jämförelsematerial för bedömning av de allmännyttiga företagens
ekonomiska resultat, vore det av vikt att tertiärlånevillkoren bleve
föremål för översyn i avsikt att ge de enskilda företagen ett rättvisande utgångsläge.
Att i nuvarande läge yrka på en ändring av lånegränserna, då
1951 års bostadsutredning så pass snart komme att taga ställning till dessa
spörsmål, syntes icke rationellt. Motionärerna föresloge i stället, att bostadsutredningens
direktiv kompletterades på så sätt att utredningen uttryckligen
erhölle uppdrag att framlägga förslag till sådana former för det statliga
kreditstödet till bostadsbyggande att konkurrens på likvärdiga villkor
mellan olika företagsformer säkrades.
Av de över motionerna avgivna remissyttrandena torde till en början få
återgivas bostadsstyrelsens och 1951 års bostadsutrednings utlåtanden.
Bostadsstyrelsen har framhållit, att styrelsen i sin verksamhet uppmärksammat
de under det senaste året skärpta finansieringssvårigheter, som
understundom uppkomme för dem, som beviljades lån till 85 procent av
avkastningsvärdet. Med anledning härav hade styrelsen i en till chefen för
socialdepartementet överlämnad promemoria föreslagit vidgade möjligheter
för styrelsen att bevilja lån till 90 procent av avkastningsvärdet. Styrelsen
hade begränsat sig härtill, enär 1951 års bostadsutredning torde
komma att i samband med fullgörandet av sitt utredningsuppdrag upptaga
frågan om lånegränserna. Bostadsutredningen hade vidare igångsatt en
undersökning rörande effektiviteten hos olika företagsformer för uppförande
och förvaltning av flerfamiljshus. Med hänsyn härtill syntes de i
motionerna 1:299 och 11:393 framförda spörsmålen enligt styrelsen icke
påkalla särskild utredning.
Beträffande motionerna I: 351 och II: 474 hade styrelsen intet att erinra
Bankoutskottets utlåtande nr i 7.
3
mot att bostadsutredningen uttryckligen erhölle i uppdrag att vid utarbetandet
av sina förslag beakta önskemålet om likvärdiga villkor för olika
företagsformer.
1951 års bostadsutredning har anfört, att ehuru frågan om belåningsgränserna
för bostadsföretag med olika förvaltningsform icke uttryckligen
nämnts i de direktiv som förelagts bostadsutredningen, framstode det för
utredningen som naturligt, att den vid sin översyn av formerna för statens
finansiella stöd åt bostadsbyggandet även finge pröva denna fråga. Utredningen
kunde i detta sammanhang meddela, att den i enlighet med under
hand erhållna direktiv igångsatt en utredning rörande effektiviteten av
olika former för förvaltning av bostadsföretag. Med hänsyn till det sagda
hade utredningen intet att erinra mot att direktiven för dess arbete kompletterades
i enlighet med hemställan i motionerna 1:351 och 11:474. Utredningen
vore däremot icke beredd att nu framlägga förslag i frågan.
Det i motionerna framförda förslaget om en omprövning av villkoren för
de statliga tertiärlånen i syfte att åstadkomma en sådan jämkning av dessa
villkor att en fri konkurrens på lika villkor mellan de olika företagarkategorierna
möjliggöres tillstyrkes av kommerskollegium, handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg och Gävle, Skånes handelskammare, Sveriges industriförbund,
Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska byggnadsentreprenörföreningen.
Kommerskollegium anför, att det för genomförande av det bostadspolitiska
programmet vore angeläget, att samtliga företagarkategorier finge
göra sin insats och att sålunda även den enskilda företagsamheten utnyttjades
ej endast för entreprenörsarbeten utan också för självständig produktion.
Det torde enligt kollegium ej kunna bestridas, att konkurrens mellan
de olika företagarkategorierna vore av väsentlig betydelse för framtvingande
av rationaliseringar och kostnadsbesparingar inom bostadsproduktionen.
Då det ej borde ifrågakomma, att det enskilda bostadsbyggandet
med hjälp av allmänna medel belånades intill 100 procent, medförde vidare
de enskilda företagens medverkan i den statsunderstödda bostadsproduktionen
att enskilt kapital i större omfattning toges i anspråk för denna och
härigenom behovet av allmänna medel för ändamålet minskades. Därtill
komme fördelen av att de enskilda företagen i fråga om bostadsstandarden
och hyressättningen underkastades den kontroll, som vore förenad med
den statliga lånegivningen på förevarande område. De skäl som sålunda
talade för att de enskilda företagens deltagande i den statsunderstödda
bostadsproduktionen icke hindrades eller försvårades finge ökad betydelse
i nuvarande läge, då bostadsbristen tenderade att skärpas och produktionskostnaderna
stiga.
Kollegium har under angivna förhållanden funnit det motiverat, att en
omprövning av villkoren för de statliga tertiärlånen sker för åstadkom
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
mande av en sådan jämkning av dessa villkor att en fri konkurrens under
lika förhållanden mellan de olika företagarkategorierna möjliggöres. Kollegium
tillstyrker sålunda, att en utredning i sådant syfte kommer till stånd.
Stockholms handelskammare framhåller i sitt yttrande, bland annat, att
den enskilda företagsamhetens betydelse inom bostadsproduktionen under
de senaste tiotal åren alltmer begränsats. Till grund för denna utveckling,
som torde varit särskilt påfallande i Stockholm, hade icke legat något av
statsmakterna fattat principbeslut. Den hade i stället blivit en från början
icke avsedd följd av regleringarna röi-ande hyresmarknad och byggnadsverksamhet
och av utformningen och tillämpningen av de statliga stödåtgärderna
för bostadsbyggandet. Det ansvar för bostadsförsörjningen som
numera lagts på kommunerna hade lett till kommunala markförvärv i avsevärt
större omfattning än tidigare. Vid upplåtelse av kommunens mark för
bebyggelse hade sedermera, i varje fall i Stockholm, kommunala, s. k. allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretag gynnats framför enskilda företagare.
Som motiv för en utvidgning av den kommunala och därmed jämställda
verksamheten hade därvid bland annat åberopats det förhållandet,
att s. k. trekronorsbidrag lagligen icke utginge till eljest bidragsberättigade
hyresgäster i det enskilda fastighetsbeståndet. Nyssnämnda företagare hade
jämväl lämnats företräde framför enskilda vid utarbetande av stadsplaner
och turordningsförslag för byggnadstillståndsgivningen. Över huvud hade
de kommunala och därmed jämställda företagen beretts möjlighet att planera
och upprätthålla en jämn och hög produktion. Den bristande likställighet
i konkurrenshänseende som redan på grund härav uppkommit mellan
dessa företag och enskilda producenter hade ytterligare accentuerats av
den förmånsställning som förstnämnda företagarkategori intoge i fråga
om gränserna för de statliga tertiärlånen.
Om den enskilda företagsamhetens medverkan inom bostadsproduktionen
alltjämt skulle kunna påräknas, måste det enligt Handelskammarens
mening — alldeles oavsett frågan om likställighet mellan olika företagarkategorier
— anses i hög grad angeläget, att i varje fall den ändringen vidtoges
i gällande tertiärlånekungörelse, att belåningsgränsen för enskilda
producenter höjdes från nuvarande 85 till 90 procent av avkastningsvärdet.
Det vore emellertid därjämte ur såväl principiella som sakliga synpunkter
angeläget, att de av motionärerna särskilt understrukna synpunkterna rörande
likställighet i konkurrenshänseende bleve tillgodosedda. Utan fri
konkurrens på lika villkor kunde icke skapas underlag för rättvisande jämförelser
rörande effektiviteten hos olika företagare. Samma belåningsgränser
borde därför enligt Handelskammarens mening gälla för de statliga
tertiärlånen oavsett företagsformens natur.
Liknande synpunkter anföras av handelskamrarna i Göteborg och Gävle
samt Skånes handelskammare.
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
5
Sveriges industriförbund uttalar, bland annat, att som en första åtgärd i
syfte att återställa fri konkurrens på lika villkor på bostadsmarknaden
borde den nuvarande diskrimineringen av den enskilda bostadsproduktionen
i fråga om lånevillkoren upphävas och samma belåningsvillkor införas
för samtliga företagsformer. Belåningsgränsen för de statliga tertiärlånen
till den enskilda bostadsproduktionen borde sålunda i överensstämmelse
med motionärernas förslag höjas från 85 till 90 procent.
I likhet med motionärerna funne Industriförbundet, att den egna kapitalinsatsen
för samtliga företagare borde sättas till 10 procent. För den
kommunala bostadsproduktionen skulle detta medföra, att vederbörande
kommun själv finge anskaffa det erforderliga riskkapitalet. Då kommunal
upplåning torde kunna ske till en blott obetydligt högre räntesats än den
som gäller för tertiärlånen, borde eu sådan sänkning av belåningsgränsen
för de statliga lånen icke behöva nämnvärt påverka hyreskostnaderna i de
kommunala bostadshusen.
Industriförbundet har ansett det angeläget, att dessa nya belåningsregler
omedelbart genomfördes och att frågan sålunda icke på sätt som förordades
i motionerna I: 351 och II: 474 hänskötes till 1951 års bosladsutredning
för beaktande vid det fortsatta utredningsarbetet.
För ett återställande av den fria konkurrensen på bostadsmarknaden
vore det enligt förbundets mening också nödvändigt att byggnadsregleringen
— så länge den ansåges böra bestå — handhades på ett sådant sätt att den
enskilda byggnadsverksamheten icke onödigt försvårades. Särskilt vid upprättandet
av s. k. turordningsförslag låge det vikt uppå, att icke denna företagarform
hölles tillbaka till förmån för andra företagargrupper. Slutligen
borde kommunerna vid upplåtelse av tomtmark söka tillgodose alla
företagsformers berättigade intressen och icke ensidigt gynna vissa företagstyper.
Svenska byggnadsindustriförbundet har uttalat, bland annat, att den målsättning
som legat bakom stimulerandet av eu kommunal insats inom
bostadsbyggandet — nämligen ernåendet av sänkta byggnadskostnader och
bostadshyror — av allt att döma icke hade uppnåtts. De allmännyttiga
företagen hade trots i flera hänseenden gynnsammare betingelser icke uppnått
bättre resultat än enskilda företagare. Med utgångspunkt härifrån ansåge
förbundet det icke föreligga någon anledning att fortsättningsvis vidmakthålla
den förmånsställning, speciellt i lånehänseende, som de allmännyttiga
företagen och i viss mån även de kooperativa riksorganisationerna
erhållit. Byggnadsindustriförbundet har därför ansett sig böra tillstyrka
motionerna.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen har förklarat sig dela den uppfattning
som kommit till uttryck i Byggnadsindustriförbundets utlåtande.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
Motionerna lia avstyrkts av Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska riksbyggen, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund samt Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.
Svenska stadsförbundet yttrar att enligt direktiven för 1951 års bostadsutredning
har utredningen att ompröva den hyrespolitiska målsättningen
och framlägga därav föranledda förslag. Förbundets styrelse anser sig
därför kunna utgå ifrån, att de i motionerna angivna spörsmålen bliva
föremål för överväganden inom bostadsutredningen.
Två av styrelsens medlemmar ha ansett åtgärder i motionernas syfte påkallade.
Svenska landskommunernas förbund har anfört, att de spörsmål som avhandlades
i motionerna icke torde kunna förbigås av 1951 års bostadsutredning,
varför motionerna enligt förbundets mening icke borde föranleda
någon åtgärd.
Svenska riksbyggen har framhållit att om man, som motionärerna åsyfta,
vill åstadkomma samma villkor för enskilda som för kommunala och kooperativa
företag, är det nödvändigt, att först söka klara ut begreppet vad
som menas med enskilda företagare. Det stora antalet företagare och företagsformer,
som faller inom denna grupp är så mångskiftande och betingelserna
för deras verksamhet så olika, att det inte är möjligt att fastställa
generella villkor för denna grupps verksamhet på sätt som motionärerna
tänkt sig.
I utlåtandet anföres vidare huvudsakligen följande.
En närmare undersökning och kartläggning av kategorien »enskilda företagare»
inom byggnadsindustrien skulle säkert visa att en stor del av dessa
företagare äro lierade med helt andra intressen än de, som legat till grund
för de bostadspolitiska åtgärder, i syfte att ge produktionen en social inriktning,
som vidtagits under den senaste 10-årsperioden.
Vi anse därför, att en undersökning rörande vilka intressenter, som skola
inrangeras bland de företagare som motionärerna åsyfta, måste verkställas
innan man, med krav på beaktande, kan föreslå åtgärder i av motionärerna
åsyftad riktning.
Om staten skall kunna utöka sina engagemang genom förmånligare låneformer
för enskilda företagare, måste detta därför föregås av en utredning,
som syftar till att klarlägga, att statligt stöd icke lämnas till för bostadsbyggandet
ovidkommande intressen. Garantier måste skapas för att enskilda
spekulationsintressen inom byggnadsindustrien elimineras, samt att
det bostadsbestånd, som tillkommer genom statligt stöd, undandrages den
enskilde som spekulationsobjekt.
Intill dess att betryggande åtgärder i detta syfte kan vidtagas avstyrka
vi med hänvisning till anförd motivering de föreliggande motionerna i
ärendet.
Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund har i huvudsak
anfört följande.
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
7
För var och en som genom yrkesutbildning och daglig sysselsättning
kommer i kontakt med det nuvarande läget på byggnadsmarknaden förefaller
tendensen i motionerna ganska obegriplig. Det torde nämligen vara
självklart, att den privata på spekulationsbygge inställda byggnadsverksamheten
för närvarande icke kan stimuleras till ökad aktivitet. Orsaken
är naturligtvis de oroliga och ytterst svårbedömliga framtidsutsikterna på
detta område samt den i förhållande till riskerna mycket begränsade vinstchansen.
Det är ju möjligheten till vinst som är denna företagsforms drivmotor.
Det går för närvarande varken på enskilt eller annat initiativ att producera
mera bostäder om icke tillgången på arbetskraft ökas. Om detta
senare skulle lyckas, kommer förmodligen dock materialbrist lätt att inträffa.
Detta fenomen är ju vårt land inte ensamt om. Förhållandena äro
desamma även på andra håll i världen. Motionens uppläggning och målsättning
förefaller oss således vara grundad på felaktiga förutsättningar.
Fn sänkning av lånegränserna för de kooperativa och allmännyttiga företagen
skulle i nuvarande läge icke leda till annat resultat än finansieringssvårigheter.
Just i dessa tider, då allmän kreditåtstramning rekommenderats
och förverkligats, skulle automatiskt inträffa, att bostadsbyggandet
inskränktes, emedan det väl skulle bli svårt för de kooperativa företagen
att driva upp nödvändigt kapital i allmänna marknaden för att komplettera
från exempelvis 90-procentsgränsen i upp till 95 °/o, eller när det gäller
de kommunala företagen mellan 90 och 100 °/o, samtidigt som det kapital
som skulle kunna anskaffas för sådan belåning skulle ställa sig dyrare än
de statliga lånen. Dessa synpunkter gälla icke endast för dagen utan kunna
förmodas gälla även i framtiden.
Detta gäller särskilt de kooperativa företagen och säkerligen också de
kommunala företagen, åtminstone i mindre städer. Vi äro således övertygande
om att motionärernas förslag skulle leda till minskad produktion
för ifrågavarande företagsformer.
Förbundet avstyrker därför de i motionerna framförda förslagen till
åtgärder för ändring av villkoren för det statliga kreditstödet till bostadsbyggandet.
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag har beträffande frågan om de olika
belåningsgränserna hänvisat till bostadssociala utredningens principuttalande
härom. I utlåtandet anföres härom.
Vid resonemangen om belåningsgränsen för flerfamiljshus gjorde bostadssociala
utredningen jämförelse med belåning av enfamiljshus. Man
ansåg sålunda, att den säkerhet, som ligger i egnahemsägarens personliga
intresse och benägenhet att göra uppoffringar för egnahemmets bevarande,
näppeligen kunde motsvaras av ett liknande intresse hos en enskild
fastighetsägare, för vilken fastigheten är ett affärsföretag. Med hänsyn härtill
fastställdes belåningsgränsen till 85 %>, vilket i och för sig innebar en
avsevärd förbättring i förhållande till vad som varit gällande, innan statlig
tertiärbelåning kom till stånd. I anslutning till detta resonemang utvecklade
utredningen också grundligt, varför belåningsgränsen för allmännyttiga
företag borde fastställas till 100 procent. Under de år som förflutit
sedan utredningen avslutade sitt arbete bär, enligt vår uppfattning, ingenting
inträffat, som motiverar en ändring av utredningens principiella ställningstagande.
8
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
Utskottet. I de föreliggande motionerna har upptagits till behandling frågan
om lånegränserna beträffande den statliga kreditgivningen på bostadsproduktionens
område. Motionerna syfta till sådana former för det statliga
kreditstödet till bostadsbyggandet, att fri konkurrens på lika villkor mellan
olika företagsformer säkras. Utskottet, som finner angeläget att en
effektivitetsbefrämjande konkurrens mellan olika företagsformer inom bostadsproduktionen
upprätthålles, förutsätter att ifrågavarande spörsmål
uppmärksammas i den nu pågående utredningen på bostadspolitikens område,
1951 års bostadsutredning, och att utredningens direktiv därför icke
behöva kompletteras. Såsom framgår av den föregående redogörelsen för
remissyttrandena över motionerna torde 1951 års bostadsutredning i samband
med fullgörandet av sitt utredningsuppdrag upptaga frågan om belåningsgränserna
för bostadsföretag med olika förvaltningsform till prövning.
Utredningen har sålunda framhållit, att det för utredningen framstode
som naturligt att den finge pröva även denna fråga. Enligt vad utskottet
erfarit, avses bostadsutredningens arbete bliva slutfört under september
månad innevarande år. Bostadsutredningen har igångsatt en undersökning
rörande effektiviteten hos olika företagsformer för uppförande och förvaltning
av flerfamiljshus. De i motionerna I: 299 och II: 393 framförda
spörsmålen synas därför icke påkalla särskild utredning. Att, såsom hemställes
i motionerna I: 351 och II: 474, riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om sådan komplettering av direktiven för bostadsutredningen,
att utredningen uttryckligen erhåller i uppdrag att framlägga
sådana förslag beträffande det statliga kreditstödet åt bostadsbyggandet
att konkurrens på likvärdiga villkor mellan olika företagsformer säkras,
anser utskottet i enlighet med det föregående icke erforderligt. Med vad
utskottet sålunda anfört torde ifrågavarande motioner få anses besvarade.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att de likalydande motionerna I: 299 och II: 393 samt de
likalydande motionerna I: 351 och II: 474 må anses besvarade
genom vad utskottet i det föregående anfört.
Stockholm den 24 april 1952.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sundvik, De Geer, Johannesson, Nordenson,
Boo, Svärd och Eliasson;
från andra kammaren: herrar Severin, Nilsson i Landskrona, Persson
i Norrby, Schmidt, Gavelin, Johanson i Kalmar, Nyberg och Edström.
Bankoutskottets utlåtande nr 17.
9
Reservation
av herrar De Geer, Nordenson, Svärd, Schmidt, Nyberg och Edström, vilka
ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
I de föreliggande motionerna har upptagits till behandling frågan om
lånegränserna beträffande den statliga kreditgivningen på bostadsproduktionens
område. Motionerna syfta till sådana former för det statliga kreditstödet
till bostadsbyggandet, att fri konkurrens på lika villkor mellan
olika företagsformer säkras. Utskottet finner angeläget att en effektivitetsbefrämjande
konkurrens på lika villkor mellan olika företagsformer inom
bostadsproduktionen upprätthålles. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
för remissyttrandena över motionerna torde 1951 års bostadsutredning
i samband med fullgörandet av sitt utredningsuppdrag upptaga
frågan om belåningsgränserna för bostadsföretag med olika förvaltningsform
till prövning. Utredningen har sålunda framhållit, att det för utredningen
framstode som naturligt att den finge pröva även denna fråga.
Utredningen uttalar vidare att den intet har att erinra mot att direktionen
för dess arbete kompletteras i enlighet med hemställan i motionerna
1:351 och 11:474. Enligt vad utskottet erfarit, avses bostadsutredningens
arbete bliva slutfört under september månad innevarande år.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen med anledning av de likalydande motionerna
1:299 och 11:393 samt de likalydande motionerna
I: 351 och II: 474, må i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådan komplettering av direktiven för 1951 års bostadsutredning
att utredningen uttryckligen erhåller i uppdrag
att framlägga sådana förslag beträffande det statliga kreditstödet
åt bostadsbyggandet, att konkurrens på likvärdiga
villkor mellan olika företagsformer säkras.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 17.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.