Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande nr 17

1952-04-24 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1952:17, Bankoutskottets utlåtande nr 17

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

1

Nr 17.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående möjliggörande

av fri konkurrens på lika villkor mellan olika företagsformer

för bostadsbyggande.

Bankoutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom

riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nr 299 i första kammaren

av herr Nordenson m. fl. och nr 393 i andra kammaren av herr Hjalmarson

m. fl. samt nr 351 i första kammaren av herrar Lindblom och

Holmbäck och nr 474 i andra kammaren av herr Ohlin in. fl.

I motionerna I: 299 och II: 393, vilka äro likalydande, hemställes, »att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsamt förslag i

syfte att möjliggöra fri konkurrens på lika villkor mellan olika företagsformer

för bostadsbyggande».

Motionerna 1:351 och 11:474, vilka även äro likalydande, utmynna i

hemställan »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställa om sådan komplettering av direktiven för 1951 års bostadsutredning,

att utredningen uttryckligen erhåller i uppdrag att framlägga

sådana förslag beträffande det statliga kreditstödet åt bostadsbyggandet,

att konkurrens på likvärdiga villkor mellan olika företagsformer säkras».

Beträffande de skäl som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas bär nedan,

hänvisa till motionerna I: 299 och I: 351.

Över motionerna ha efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning

yttrande avgivits av kommerskollegium, bosladsstyrelsen och 1951 års

bostadsutredning. Därjämte har Svenska stadsförbundet, Landskommunernas

förbund, Svenska riksbyggen, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund u. p. a., Svenska byggnadsindustriförbundet och

Sveriges allmännyttiga bostadsföretag beretts tillfälle avgiva yttranden i

ärendet.

Vid kommerskollegii utlåtande äro fogade yttranden från Sveriges industriförbund,

Svenska byggnadsentreprenörföreningen samt handelskamrarna

i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle.

I de likalydande motionerna 1:299 och 11:393 har framhållits bland annat

följande. Det vore ett allmänt intresse att den enskilda produktionen

icke försattes i ett sämre utgångsläge när det gällde den statliga kreditgivningen

än den bostadsproduktion som bedreves under andra företagsformer.

De enskilda byggnadsföretagarna hade satts i undantagsställning

genom att belåningsgränsen beträffande statliga tertiärlån för dem fixerats

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 17.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

till 85 procent (undantagsvis 90 procent), under det att kommunala och

allmännyttiga företag finge låna upp till 100 procent. Det syntes motionärerna

naturligt att varje företagare — enskild, kooperativ, allmännyttig

eller kommunal — borde sätta in visst riskbärande kapital och följaktligen

icke medgåves belåning till 100 procent. Den riskbärande andelen borde

fastslås till 10 procent över hela linjen. En friare konkurrens mellan olika

företagartyper även beträffande driftkostnader vore till fördel för hyresgästerna.

I de likalydande motionerna 1:351 och 11:474 har framhållits bland

annat följande. Kommunerna kunde bygga bostäder med statliga lån upp

till 100 procent av kostnaden, medan motsvarande siffra för de kooperativa

företagen utgjorde 95 procent. Enskilda bostadsproducenter hade däremot

att själva satsa 15 procent av erforderligt kapital, dock med möjlighet

för dem att efter särskild prövning i vissa fall erhålla lån upp till 90 procent.

Då det utan tvivel finge anses vara ett allmänt intresse att enskilda även i

fortsättningen bedreve bostadsproduktion och bostadsförvaltning och därigenom

gåve jämförelsematerial för bedömning av de allmännyttiga företagens

ekonomiska resultat, vore det av vikt att tertiärlånevillkoren bleve

föremål för översyn i avsikt att ge de enskilda företagen ett rättvisande utgångsläge.

Att i nuvarande läge yrka på en ändring av lånegränserna, då

1951 års bostadsutredning så pass snart komme att taga ställning till dessa

spörsmål, syntes icke rationellt. Motionärerna föresloge i stället, att bostadsutredningens

direktiv kompletterades på så sätt att utredningen uttryckligen

erhölle uppdrag att framlägga förslag till sådana former för det statliga

kreditstödet till bostadsbyggande att konkurrens på likvärdiga villkor

mellan olika företagsformer säkrades.

Av de över motionerna avgivna remissyttrandena torde till en början få

återgivas bostadsstyrelsens och 1951 års bostadsutrednings utlåtanden.

Bostadsstyrelsen har framhållit, att styrelsen i sin verksamhet uppmärksammat

de under det senaste året skärpta finansieringssvårigheter, som

understundom uppkomme för dem, som beviljades lån till 85 procent av

avkastningsvärdet. Med anledning härav hade styrelsen i en till chefen för

socialdepartementet överlämnad promemoria föreslagit vidgade möjligheter

för styrelsen att bevilja lån till 90 procent av avkastningsvärdet. Styrelsen

hade begränsat sig härtill, enär 1951 års bostadsutredning torde

komma att i samband med fullgörandet av sitt utredningsuppdrag upptaga

frågan om lånegränserna. Bostadsutredningen hade vidare igångsatt en

undersökning rörande effektiviteten hos olika företagsformer för uppförande

och förvaltning av flerfamiljshus. Med hänsyn härtill syntes de i

motionerna 1:299 och 11:393 framförda spörsmålen enligt styrelsen icke

påkalla särskild utredning.

Beträffande motionerna I: 351 och II: 474 hade styrelsen intet att erinra

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr i 7.

3

mot att bostadsutredningen uttryckligen erhölle i uppdrag att vid utarbetandet

av sina förslag beakta önskemålet om likvärdiga villkor för olika

företagsformer.

1951 års bostadsutredning har anfört, att ehuru frågan om belåningsgränserna

för bostadsföretag med olika förvaltningsform icke uttryckligen

nämnts i de direktiv som förelagts bostadsutredningen, framstode det för

utredningen som naturligt, att den vid sin översyn av formerna för statens

finansiella stöd åt bostadsbyggandet även finge pröva denna fråga. Utredningen

kunde i detta sammanhang meddela, att den i enlighet med under

hand erhållna direktiv igångsatt en utredning rörande effektiviteten av

olika former för förvaltning av bostadsföretag. Med hänsyn till det sagda

hade utredningen intet att erinra mot att direktiven för dess arbete kompletterades

i enlighet med hemställan i motionerna 1:351 och 11:474. Utredningen

vore däremot icke beredd att nu framlägga förslag i frågan.

Det i motionerna framförda förslaget om en omprövning av villkoren för

de statliga tertiärlånen i syfte att åstadkomma en sådan jämkning av dessa

villkor att en fri konkurrens på lika villkor mellan de olika företagarkategorierna

möjliggöres tillstyrkes av kommerskollegium, handelskamrarna

i Stockholm, Göteborg och Gävle, Skånes handelskammare, Sveriges industriförbund,

Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska byggnadsentreprenörföreningen.

Kommerskollegium anför, att det för genomförande av det bostadspolitiska

programmet vore angeläget, att samtliga företagarkategorier finge

göra sin insats och att sålunda även den enskilda företagsamheten utnyttjades

ej endast för entreprenörsarbeten utan också för självständig produktion.

Det torde enligt kollegium ej kunna bestridas, att konkurrens mellan

de olika företagarkategorierna vore av väsentlig betydelse för framtvingande

av rationaliseringar och kostnadsbesparingar inom bostadsproduktionen.

Då det ej borde ifrågakomma, att det enskilda bostadsbyggandet

med hjälp av allmänna medel belånades intill 100 procent, medförde vidare

de enskilda företagens medverkan i den statsunderstödda bostadsproduktionen

att enskilt kapital i större omfattning toges i anspråk för denna och

härigenom behovet av allmänna medel för ändamålet minskades. Därtill

komme fördelen av att de enskilda företagen i fråga om bostadsstandarden

och hyressättningen underkastades den kontroll, som vore förenad med

den statliga lånegivningen på förevarande område. De skäl som sålunda

talade för att de enskilda företagens deltagande i den statsunderstödda

bostadsproduktionen icke hindrades eller försvårades finge ökad betydelse

i nuvarande läge, då bostadsbristen tenderade att skärpas och produktionskostnaderna

stiga.

Kollegium har under angivna förhållanden funnit det motiverat, att en

omprövning av villkoren för de statliga tertiärlånen sker för åstadkom
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

mande av en sådan jämkning av dessa villkor att en fri konkurrens under

lika förhållanden mellan de olika företagarkategorierna möjliggöres. Kollegium

tillstyrker sålunda, att en utredning i sådant syfte kommer till stånd.

Stockholms handelskammare framhåller i sitt yttrande, bland annat, att

den enskilda företagsamhetens betydelse inom bostadsproduktionen under

de senaste tiotal åren alltmer begränsats. Till grund för denna utveckling,

som torde varit särskilt påfallande i Stockholm, hade icke legat något av

statsmakterna fattat principbeslut. Den hade i stället blivit en från början

icke avsedd följd av regleringarna röi-ande hyresmarknad och byggnadsverksamhet

och av utformningen och tillämpningen av de statliga stödåtgärderna

för bostadsbyggandet. Det ansvar för bostadsförsörjningen som

numera lagts på kommunerna hade lett till kommunala markförvärv i avsevärt

större omfattning än tidigare. Vid upplåtelse av kommunens mark för

bebyggelse hade sedermera, i varje fall i Stockholm, kommunala, s. k. allmännyttiga

och kooperativa bostadsföretag gynnats framför enskilda företagare.

Som motiv för en utvidgning av den kommunala och därmed jämställda

verksamheten hade därvid bland annat åberopats det förhållandet,

att s. k. trekronorsbidrag lagligen icke utginge till eljest bidragsberättigade

hyresgäster i det enskilda fastighetsbeståndet. Nyssnämnda företagare hade

jämväl lämnats företräde framför enskilda vid utarbetande av stadsplaner

och turordningsförslag för byggnadstillståndsgivningen. Över huvud hade

de kommunala och därmed jämställda företagen beretts möjlighet att planera

och upprätthålla en jämn och hög produktion. Den bristande likställighet

i konkurrenshänseende som redan på grund härav uppkommit mellan

dessa företag och enskilda producenter hade ytterligare accentuerats av

den förmånsställning som förstnämnda företagarkategori intoge i fråga

om gränserna för de statliga tertiärlånen.

Om den enskilda företagsamhetens medverkan inom bostadsproduktionen

alltjämt skulle kunna påräknas, måste det enligt Handelskammarens

mening — alldeles oavsett frågan om likställighet mellan olika företagarkategorier

— anses i hög grad angeläget, att i varje fall den ändringen vidtoges

i gällande tertiärlånekungörelse, att belåningsgränsen för enskilda

producenter höjdes från nuvarande 85 till 90 procent av avkastningsvärdet.

Det vore emellertid därjämte ur såväl principiella som sakliga synpunkter

angeläget, att de av motionärerna särskilt understrukna synpunkterna rörande

likställighet i konkurrenshänseende bleve tillgodosedda. Utan fri

konkurrens på lika villkor kunde icke skapas underlag för rättvisande jämförelser

rörande effektiviteten hos olika företagare. Samma belåningsgränser

borde därför enligt Handelskammarens mening gälla för de statliga

tertiärlånen oavsett företagsformens natur.

Liknande synpunkter anföras av handelskamrarna i Göteborg och Gävle

samt Skånes handelskammare.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

5

Sveriges industriförbund uttalar, bland annat, att som en första åtgärd i

syfte att återställa fri konkurrens på lika villkor på bostadsmarknaden

borde den nuvarande diskrimineringen av den enskilda bostadsproduktionen

i fråga om lånevillkoren upphävas och samma belåningsvillkor införas

för samtliga företagsformer. Belåningsgränsen för de statliga tertiärlånen

till den enskilda bostadsproduktionen borde sålunda i överensstämmelse

med motionärernas förslag höjas från 85 till 90 procent.

I likhet med motionärerna funne Industriförbundet, att den egna kapitalinsatsen

för samtliga företagare borde sättas till 10 procent. För den

kommunala bostadsproduktionen skulle detta medföra, att vederbörande

kommun själv finge anskaffa det erforderliga riskkapitalet. Då kommunal

upplåning torde kunna ske till en blott obetydligt högre räntesats än den

som gäller för tertiärlånen, borde eu sådan sänkning av belåningsgränsen

för de statliga lånen icke behöva nämnvärt påverka hyreskostnaderna i de

kommunala bostadshusen.

Industriförbundet har ansett det angeläget, att dessa nya belåningsregler

omedelbart genomfördes och att frågan sålunda icke på sätt som förordades

i motionerna I: 351 och II: 474 hänskötes till 1951 års bosladsutredning

för beaktande vid det fortsatta utredningsarbetet.

För ett återställande av den fria konkurrensen på bostadsmarknaden

vore det enligt förbundets mening också nödvändigt att byggnadsregleringen

— så länge den ansåges böra bestå — handhades på ett sådant sätt att den

enskilda byggnadsverksamheten icke onödigt försvårades. Särskilt vid upprättandet

av s. k. turordningsförslag låge det vikt uppå, att icke denna företagarform

hölles tillbaka till förmån för andra företagargrupper. Slutligen

borde kommunerna vid upplåtelse av tomtmark söka tillgodose alla

företagsformers berättigade intressen och icke ensidigt gynna vissa företagstyper.

Svenska byggnadsindustriförbundet har uttalat, bland annat, att den målsättning

som legat bakom stimulerandet av eu kommunal insats inom

bostadsbyggandet — nämligen ernåendet av sänkta byggnadskostnader och

bostadshyror — av allt att döma icke hade uppnåtts. De allmännyttiga

företagen hade trots i flera hänseenden gynnsammare betingelser icke uppnått

bättre resultat än enskilda företagare. Med utgångspunkt härifrån ansåge

förbundet det icke föreligga någon anledning att fortsättningsvis vidmakthålla

den förmånsställning, speciellt i lånehänseende, som de allmännyttiga

företagen och i viss mån även de kooperativa riksorganisationerna

erhållit. Byggnadsindustriförbundet har därför ansett sig böra tillstyrka

motionerna.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen har förklarat sig dela den uppfattning

som kommit till uttryck i Byggnadsindustriförbundets utlåtande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

Motionerna lia avstyrkts av Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska riksbyggen, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund samt Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.

Svenska stadsförbundet yttrar att enligt direktiven för 1951 års bostadsutredning

har utredningen att ompröva den hyrespolitiska målsättningen

och framlägga därav föranledda förslag. Förbundets styrelse anser sig

därför kunna utgå ifrån, att de i motionerna angivna spörsmålen bliva

föremål för överväganden inom bostadsutredningen.

Två av styrelsens medlemmar ha ansett åtgärder i motionernas syfte påkallade.

Svenska landskommunernas förbund har anfört, att de spörsmål som avhandlades

i motionerna icke torde kunna förbigås av 1951 års bostadsutredning,

varför motionerna enligt förbundets mening icke borde föranleda

någon åtgärd.

Svenska riksbyggen har framhållit att om man, som motionärerna åsyfta,

vill åstadkomma samma villkor för enskilda som för kommunala och kooperativa

företag, är det nödvändigt, att först söka klara ut begreppet vad

som menas med enskilda företagare. Det stora antalet företagare och företagsformer,

som faller inom denna grupp är så mångskiftande och betingelserna

för deras verksamhet så olika, att det inte är möjligt att fastställa

generella villkor för denna grupps verksamhet på sätt som motionärerna

tänkt sig.

I utlåtandet anföres vidare huvudsakligen följande.

En närmare undersökning och kartläggning av kategorien »enskilda företagare»

inom byggnadsindustrien skulle säkert visa att en stor del av dessa

företagare äro lierade med helt andra intressen än de, som legat till grund

för de bostadspolitiska åtgärder, i syfte att ge produktionen en social inriktning,

som vidtagits under den senaste 10-årsperioden.

Vi anse därför, att en undersökning rörande vilka intressenter, som skola

inrangeras bland de företagare som motionärerna åsyfta, måste verkställas

innan man, med krav på beaktande, kan föreslå åtgärder i av motionärerna

åsyftad riktning.

Om staten skall kunna utöka sina engagemang genom förmånligare låneformer

för enskilda företagare, måste detta därför föregås av en utredning,

som syftar till att klarlägga, att statligt stöd icke lämnas till för bostadsbyggandet

ovidkommande intressen. Garantier måste skapas för att enskilda

spekulationsintressen inom byggnadsindustrien elimineras, samt att

det bostadsbestånd, som tillkommer genom statligt stöd, undandrages den

enskilde som spekulationsobjekt.

Intill dess att betryggande åtgärder i detta syfte kan vidtagas avstyrka

vi med hänvisning till anförd motivering de föreliggande motionerna i

ärendet.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund har i huvudsak

anfört följande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

7

För var och en som genom yrkesutbildning och daglig sysselsättning

kommer i kontakt med det nuvarande läget på byggnadsmarknaden förefaller

tendensen i motionerna ganska obegriplig. Det torde nämligen vara

självklart, att den privata på spekulationsbygge inställda byggnadsverksamheten

för närvarande icke kan stimuleras till ökad aktivitet. Orsaken

är naturligtvis de oroliga och ytterst svårbedömliga framtidsutsikterna på

detta område samt den i förhållande till riskerna mycket begränsade vinstchansen.

Det är ju möjligheten till vinst som är denna företagsforms drivmotor.

Det går för närvarande varken på enskilt eller annat initiativ att producera

mera bostäder om icke tillgången på arbetskraft ökas. Om detta

senare skulle lyckas, kommer förmodligen dock materialbrist lätt att inträffa.

Detta fenomen är ju vårt land inte ensamt om. Förhållandena äro

desamma även på andra håll i världen. Motionens uppläggning och målsättning

förefaller oss således vara grundad på felaktiga förutsättningar.

Fn sänkning av lånegränserna för de kooperativa och allmännyttiga företagen

skulle i nuvarande läge icke leda till annat resultat än finansieringssvårigheter.

Just i dessa tider, då allmän kreditåtstramning rekommenderats

och förverkligats, skulle automatiskt inträffa, att bostadsbyggandet

inskränktes, emedan det väl skulle bli svårt för de kooperativa företagen

att driva upp nödvändigt kapital i allmänna marknaden för att komplettera

från exempelvis 90-procentsgränsen i upp till 95 °/o, eller när det gäller

de kommunala företagen mellan 90 och 100 °/o, samtidigt som det kapital

som skulle kunna anskaffas för sådan belåning skulle ställa sig dyrare än

de statliga lånen. Dessa synpunkter gälla icke endast för dagen utan kunna

förmodas gälla även i framtiden.

Detta gäller särskilt de kooperativa företagen och säkerligen också de

kommunala företagen, åtminstone i mindre städer. Vi äro således övertygande

om att motionärernas förslag skulle leda till minskad produktion

för ifrågavarande företagsformer.

Förbundet avstyrker därför de i motionerna framförda förslagen till

åtgärder för ändring av villkoren för det statliga kreditstödet till bostadsbyggandet.

Sveriges allmännyttiga bostadsföretag har beträffande frågan om de olika

belåningsgränserna hänvisat till bostadssociala utredningens principuttalande

härom. I utlåtandet anföres härom.

Vid resonemangen om belåningsgränsen för flerfamiljshus gjorde bostadssociala

utredningen jämförelse med belåning av enfamiljshus. Man

ansåg sålunda, att den säkerhet, som ligger i egnahemsägarens personliga

intresse och benägenhet att göra uppoffringar för egnahemmets bevarande,

näppeligen kunde motsvaras av ett liknande intresse hos en enskild

fastighetsägare, för vilken fastigheten är ett affärsföretag. Med hänsyn härtill

fastställdes belåningsgränsen till 85 %>, vilket i och för sig innebar en

avsevärd förbättring i förhållande till vad som varit gällande, innan statlig

tertiärbelåning kom till stånd. I anslutning till detta resonemang utvecklade

utredningen också grundligt, varför belåningsgränsen för allmännyttiga

företag borde fastställas till 100 procent. Under de år som förflutit

sedan utredningen avslutade sitt arbete bär, enligt vår uppfattning, ingenting

inträffat, som motiverar en ändring av utredningens principiella ställningstagande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

Utskottet. I de föreliggande motionerna har upptagits till behandling frågan

om lånegränserna beträffande den statliga kreditgivningen på bostadsproduktionens

område. Motionerna syfta till sådana former för det statliga

kreditstödet till bostadsbyggandet, att fri konkurrens på lika villkor mellan

olika företagsformer säkras. Utskottet, som finner angeläget att en

effektivitetsbefrämjande konkurrens mellan olika företagsformer inom bostadsproduktionen

upprätthålles, förutsätter att ifrågavarande spörsmål

uppmärksammas i den nu pågående utredningen på bostadspolitikens område,

1951 års bostadsutredning, och att utredningens direktiv därför icke

behöva kompletteras. Såsom framgår av den föregående redogörelsen för

remissyttrandena över motionerna torde 1951 års bostadsutredning i samband

med fullgörandet av sitt utredningsuppdrag upptaga frågan om belåningsgränserna

för bostadsföretag med olika förvaltningsform till prövning.

Utredningen har sålunda framhållit, att det för utredningen framstode

som naturligt att den finge pröva även denna fråga. Enligt vad utskottet

erfarit, avses bostadsutredningens arbete bliva slutfört under september

månad innevarande år. Bostadsutredningen har igångsatt en undersökning

rörande effektiviteten hos olika företagsformer för uppförande och förvaltning

av flerfamiljshus. De i motionerna I: 299 och II: 393 framförda

spörsmålen synas därför icke påkalla särskild utredning. Att, såsom hemställes

i motionerna I: 351 och II: 474, riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t skulle hemställa om sådan komplettering av direktiven för bostadsutredningen,

att utredningen uttryckligen erhåller i uppdrag att framlägga

sådana förslag beträffande det statliga kreditstödet åt bostadsbyggandet

att konkurrens på likvärdiga villkor mellan olika företagsformer säkras,

anser utskottet i enlighet med det föregående icke erforderligt. Med vad

utskottet sålunda anfört torde ifrågavarande motioner få anses besvarade.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att de likalydande motionerna I: 299 och II: 393 samt de

likalydande motionerna I: 351 och II: 474 må anses besvarade

genom vad utskottet i det föregående anfört.

Stockholm den 24 april 1952.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sundvik, De Geer, Johannesson, Nordenson,

Boo, Svärd och Eliasson;

från andra kammaren: herrar Severin, Nilsson i Landskrona, Persson

i Norrby, Schmidt, Gavelin, Johanson i Kalmar, Nyberg och Edström.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 17.

9

Reservation

av herrar De Geer, Nordenson, Svärd, Schmidt, Nyberg och Edström, vilka

ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

I de föreliggande motionerna har upptagits till behandling frågan om

lånegränserna beträffande den statliga kreditgivningen på bostadsproduktionens

område. Motionerna syfta till sådana former för det statliga kreditstödet

till bostadsbyggandet, att fri konkurrens på lika villkor mellan

olika företagsformer säkras. Utskottet finner angeläget att en effektivitetsbefrämjande

konkurrens på lika villkor mellan olika företagsformer inom

bostadsproduktionen upprätthålles. Såsom framgår av den föregående redogörelsen

för remissyttrandena över motionerna torde 1951 års bostadsutredning

i samband med fullgörandet av sitt utredningsuppdrag upptaga

frågan om belåningsgränserna för bostadsföretag med olika förvaltningsform

till prövning. Utredningen har sålunda framhållit, att det för utredningen

framstode som naturligt att den finge pröva även denna fråga.

Utredningen uttalar vidare att den intet har att erinra mot att direktionen

för dess arbete kompletteras i enlighet med hemställan i motionerna

1:351 och 11:474. Enligt vad utskottet erfarit, avses bostadsutredningens

arbete bliva slutfört under september månad innevarande år.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen med anledning av de likalydande motionerna

1:299 och 11:393 samt de likalydande motionerna

I: 351 och II: 474, må i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

om sådan komplettering av direktiven för 1951 års bostadsutredning

att utredningen uttryckligen erhåller i uppdrag

att framlägga sådana förslag beträffande det statliga kreditstödet

åt bostadsbyggandet, att konkurrens på likvärdiga

villkor mellan olika företagsformer säkras.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 17.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.