Utlåtande i anledning av väckta motioner om en utredning rörande utgivande av ett värdefast statligt obligationslån.
1952-04-22 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1952:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner om en utredning rörande utgivande av ett värdefast statligt obligationslån.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 18.
1
Nr 18.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om en utredning rörande
utgivande av ett värdefast statligt obligationslån.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade, likalydande
motioner, nr 353 i första kammaren av herrar Holmbäck och Bergvall och
nr 461 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl., hemställes, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om en utredning rörande utgivande av
ett värdefast statligt obligationslån, varå teckningsrätt skulle tillfalla pensions-
och livförsäkringsinstitutioner i avsikt att bereda pensioner och livförsäkringar
upp till ett visst maximibelopp något skydd mot den värdeminskning
som inflationen eljest medför.»
Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen 11:461.
Utskottet har infordrat yttrande över motionerna från fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret, varjämte Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, Kooperativa
förbundet och Svenska försäkringsbolags riksförbund beretts tillfälle
att yttra sig i ärendet.
Motionärernas förslag om en utredning rörande utgivande av ett värdefast
statligt obligationslån avstyrkes av fullmäktige i riksbanken och
Svenska bankföreningen. Fullmäktige i riksgäldskontoret ha förklarat sig
hysa tveksamhet inför lämpligheten av en indexklausul beträffande statsupplåningen.
Det synes emellertid fullmäktige önskvärt, att en utredning
kommer till stånd av frågan huruvida och på vilket sätt olägenheterna av
inflationens verkningar på förhållandena på kreditmarknaden skulle kunna
undanröjas. Enligt vad fullmäktige inhämtat torde 1951 års penningvärdeundersökning
ha för avsikt att upptaga dessa spörsmål till övervägande.
Kooperativa förbundet föreslår, att motionerna överlämnas till penningvärdeundersökningen.
Svenska sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan
och Svenska försäkringsbolags riksförbund ha förklarat sig ej ha
något att erinra mot att en utredning i ämnet kommer till stånd, men de
förutsätta, att denna utredning ej begränsas till livförsäkringssparandet
utan får avse även andra former av sparande.
Från remissyttrandena torde här följande få återgivas.
Fullmäktige i riksbanken ha anfört, att fullmäktige tidigare uttalat sin
anslutning till sådana åtgärder för en stabilisering av penningvärdet som
kunde genomföras utan att de medförde depressiva verkningar av skadlig
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 sand. Nr 18.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 18.
art. Ett led i försöken till en penningvärdesstabilisering vore även de nyligen
mellan riksbanken och kreditinstituten träffade överenskommelserna om
vissa åtgärder, som syftade till en åtstramning av kreditmarknaden. Fullmäktige
ifrågasätta emellertid om en indexreglerad statsupplåning kan bidraga
till penningvärdets stabilisering.
Med anledning av vad motionärerna framhålla om att en allmän indexreglering
av den statliga upplåningen skulle få svåröverskådliga konsekvenser,
uttala fullmäktige att en mera allmän reglering av kraditavtal skulle
skapa osäkerhet och ovisshet beträffande ingångna förbindelser och erbjuda
stora svårigheter till en börshandel till realistiska kurser. Vidare måste man
räkna med att ju större del av kreditmarknaden som indexreglerades, ju
mindre skulle intresset bli för ett motstånd mot inflationen, och man skulle
förlora alla fasta hållpunkter för ett bedömande av penningvärdets förändringar.
Även en indexreglering av den begränsade omfattning motionärerna närmast
avse, skulle enligt fullmäktige erbjuda svårigheter. Härom anföra fullmäktige.
Det kan starkt ifrågasättas om en sådan uppdelning av kreditmarknaden
är principiellt riktig och tekniskt genomförbar. Motionärerna ha bl. a.
pekat på svårigheten att avgöra vilka institutioner som skulle få förvärva de
värdefasta obligationerna. Men även om den frågan skulle kunna lösas, återstår
att fördela inflationsskyddet mellan de individuella pensions- och försäkringstagarna.
Skilda åldersklasser av dessa ha ju lidit mer eller mindre
av inflationen. ■—- Ifrågavarande sparformer äro i viss mån tillgodosedda
genom lättnader i skatteavseende. Andra småsparare, som placerat sina besparingar
i banker och sparbanker, skulle kunna resa lika berättigade
anspråk på inflationsskydd som pensions- och försäkringstagare. Gjorde
man, som motionärerna uttrycka det, en början med dessa sparformer, torde
det bli svårt att undvika en allmännare indexreglering med dess av motionärerna
framhållna svåröverskådliga konsekvenser. De ökade finansieringsbehoven
och de kumulerade kompensationskraven från andra grupper skulle
ytterligare späda på inflationen.
Enligt vid fullmäktiges yttrande fogat protokollsutdrag, utvisande ärendets
behandling inom fullmäktige, anfördes reservation av herr Kristensson,
som anförde.
»Under hänvisning till den motivering, som finnes i motionen, anser jag,
att en utredning bör komma till stånd.
Då emellertid i fullmäktige upplysts om att 1951 års penningvärdeutredning
har sin uppmärksamhet riktad på problemet och att de komma att
tillkalla särskild sakkunnig för ändamålet, bör syftet med motionen därigenom
vara uppfyllt. Jag förutsätter att utredningen sker utan dröjsmål.»
Svenska bankföreningen framhåller i sitt utlåtande, att föreningen anser
hejdandet av penningvärdeförsämringen vara den utan all jämförelse viktigaste
inrepolitiska fråga, som för närvarande står på dagordningen. Alla
åtgärder, som kunna verka i sådan riktning, böra därför vidtagas. Den av
Bankoutskottets utlåtande nr 18.
3
motionärerna ifrågasatta åtgärden, utgivande av ett »värdefast» statligt
obligationslån, kan emellertid icke, såvitt bankföreningen förstår, i någon
mån verka inflationshindrande. Snarare kan effekten av en sådan åtgärd
från statens sida befaras få rakt motsatt verkan, eftersom bakom densamma
måste ligga tanken, att penningvärdets fortsatta fall är något ofrånkomligt.
Man skulle m. a. o. snarare underblåsa än dämpa den inflationsmentalitet
som av kända skäl alltmera utbrett sig bland vårt folk.
Härutöver har bankföreningen framhållit, att det enligt föreningens mening
skulle vara både oegentligt och störande för den normala obligationsmarknaden,
om staten skulle klassificera sina förbindelser på det sätt, att
vissa av dem gjordes okänsliga för penningvärdefluktuationer, medan andra
och flertalet finge vidkännas inträffande värdeförsämringar. Staten bör
honorera alla sina skulder lika. Något annat skulle innebära en självuppgivelse
med avseende på förmågan att upprätthålla penningvärdet, som
skulle allvarligt rubba tilltron till staten som gäldenär. Detta medför å andra
sidan, att staten måste göra allt som står i dess makt för att återbetalningen
skall kunna ske i samma myntvärde som upplåningen. Införande av något
slags indexklausul på vissa av statens förpliktelser vore uppenbarligen ett
otjänligt medel för vinnande av detta mål.
Det kan måhända sägas, uttalar föreningen, att bevekelsegrunden för det
i motionerna väckta utredningsförslaget icke så mycket varit önskemålet att
bevara penningvärdet som fastmera en välvillig om ock något diffus tanke
att söka mildra inflationens verkningar för vissa av de medborgarkategorier,
som kännbarast drabbas av densamma. Hur behjärtansvärd denna tanke än
må vara, bör dock enligt bankföreningens mening en sådan effekt i varje fall
icke åstadkommas med åtgärder, som i sig kunna befaras verka inflationsfrämjande.
Det är inflationens orsaker och icke dess verkningar som det
gäller att i första hand komma till rätta med.
Bankföreningen har slutligen icke velat underlåta att erinra om att de
försök som i några fall tidigare gjorts att förläna obligationer viss värdebeständighet,
genom att införa guldklausul eller att utställa obligationerna
i alternativa myntslag, icke i längden kunnat fullföljas utan vid allvarligare
påfrestning av staten själv satts ur funktion (se lagen den 17 juni 1932,
nr 212, om betalning på grund av vissa obligationer).
Fullmäktige i riksgäldskontorct ha till en början framhållit följande.
Tanken att genom en indexreglering på visst område motverka förluster
på grund av penningvärdeförsämring är icke ny i vårt land. Sedan länge
förekommer sålunda indexreglering av löner och pensioner. Däremot har
något omfattande försök med indexreglerade fordringsbevis icke tidigare
gjorts, om man undantager det nyligen av Kooperativa förbundet utgivna
förlagslånet, vilket är försett med viss garanti för återbetalning av lånet till
oförändrat realvärde. Ännu är det givetvis för tidigt att draga några slutsatser
av denna nya låneform, vilken får betraktas såsom ett begränsat in
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 18.
ternt försök till lösning av frågan om åstadkommande av eif skydd mot
inflationen för långivarna.
Icke heller i utlandet ha, såvitt fullmäktige ha sig bekant, indexbundna
obligationer eller andra skuldförbindelser utgivits på den allmänna marknaden.
Finska staten utlämnade emellertid efter det senaste världskriget
indexbundna statsobligationer i ersättning till karelare, som genom fredsslutet
med Sovjetunionen förlorat sin jordegendom. Nyligen har i Finland
även diskuterats ett mera omfattande förslag om indexreglering av viss del
av kreditmarknaden. Förslaget går ut på att man genom indexreglering av
kreditinstitutens in- och utlåning skulle i tider av växlande penningvärde
söka vidmakthålla realvärdet av fordringar och skulder. Grundtanken i förslaget
är, att kreditinstituten skulle garantera en indexhunden inlåning på
det sätt, att deras låntagare skulle få ikläda sig skyldighet att betala räntor
och amorteringar å sina lån efter index. Genom alt det sålunda förhindrades
att låntagarna på långivarnas bekostnad tillfördes en vinst på inflationen,
skulle ett rättvisare förhållande skapas mellan ifrågavarande insättare
(spararna) och låntagare. Man synes för närvarande i Finland tveka om
genomförbarheten av detta förslag.
Ett system sådant som det nu antydda är självfallet synnerligen svårt att
i praktiken genomföra. För låntagarna skulle svårigheter kunna uppstå att
betala räntor och amorteringar i ett höjt indexläge. över huvud taget skulle
indexbundna kreditavtal bli flytande och skapa osäkerhet och ovisshet beträffande
ingångna förbindelser. Uppenbart är, att en indexreglering av
fastighetskrediten skulle i hög grad försvåra bostadsproduktionen. Härtill
kommer, att en indexreglering icke skulle ändra något i de faktorer, som
ligga bakom och driva fram inflationen.
Fullmäktige uttalar härefter, att syftemålet med motionärernas förslag,
nämligen att bereda pensioner och livförsäkringar visst skydd mot inflationen,
naturligtvis vore värt allt beaktande. Förslaget skulle dock komma
att ensidigt gynna en viss grupp av sparare, och berättigade invändningar
skulle då kunna riktas mot dess genomförande från andra sparare, som ej
skulle komma i åtnjutande av motsvarande fördelar. Principiellt riktigast
vore därför enligt fullmäktige säkerligen, om man kunde finna en lösning
av problemet, som omfattade hela kreditmarknaden.
Fullmäktige fortsätta.
Då fullmäktige tidigare diskuterat frågan om utgivandet av värdebeständiga
obligationer, har betonats frågans nära samband med de spörsmål,
vilkas utredning hänskjutits till 1951 års penningvärdeundersökning. Om
statsmakternas strävan att bevara penningvärdet krönes med framgång,
vilket är den viktigaste förutsättningen för ökat sparande och för en stabilisering
av kreditmarknaden, bortfaller automatiskt behovet av indexreglerade
krediter. Här ligger alltså problemets kärnpunkt. För en penningpolitik,
vars målsättning är en stabilisering av penningvärdet, måste det te sig motsägelsefullt
att främja utgivningen av indexbundna statsobligationer, som
ju skulle innebära ett underkännande av möjligheterna att genomföra en
sådan politik.
Av det anförda torde framgå, att fullmäktige hysa tveksamhet inför lämpligheten
av en indexklausul beträffande statsupplåningen, även om en sådan
i den av motionärerna förordade begränsade utsträckningen måhända torde
Bankoutskottets utlåtande nr 18.
5
vara möjlig att genomföra. Med hänsyn till att fastare hållpunkter såväl
erfarenhetsmässigt som teoretiskt för närvarande saknas för bedömande av
verkningarna av en indexreglering på ifrågavarande område, synes emellertid
fullmäktige önskvärt, att en utredning kommer till stånd av frågan huruvida
och på vilket sätt olägenheterna av inflationens verkningar på förhållandena
på kreditmarknaden skulle kunna undanröjas. Enligt vad fullmäktige
inhämtat torde den förenämnda penningvärdeundersökningen ha för avsikt
att upptaga dessa spörsmål till övervägande.
Kooperativa förbundet har understrukit det riktiga i motionärernas utgångspunkt,
nämligen att inflationen i sina verkningar på sparandet utgör
en allt större social olycka. I och för sig vore det sålunda enligt förbundet
i hög grad berättigat, om staten genom särskilda åtgärder på kapitalmarknaden
kunde bidraga till att förbättra sparar- och pensionärkategoriernas
lott. Den förlust, som de redan lidit genom den sedan längre tid fortskridande
penningvärdeförsämringen, kunde emellertid icke gottgöras genom
den till utredning föreslagna åtgärden. Vad som därmed allra högst skulle
kunna uppnås vore ett stöd för försäkrings- och pensionsinrättningarnas
kapitalförvaltning, som eventuellt skulle kunna tillåta dem alt i framtiden
låta de individuella försäkrings- och pensionstagarna få del av det på detta
sätt lämnade inflationsskyddet. Värdet av detta skydd för den individuella
pensions- eller försäkringstagaren bleve naturligtvis beroende av hur stor
del av pensions- och försäkringsinrättningarnas tillgångar, som kunde placeras
i ett sådant, eller sådana, lån. Det torde utan vidare framgå, att de
behövde vara av högst betydande storleksordning för att kunna märkbart
påverka förmånstagarnas reella villkor. Fördelningen av skyddet (värdefasta
förmåner) åt skilda årsklasser och kategorier av försäkringstagare
torde — vilket i detta samband också borde understrykas — erbjuda tekniska
problem av synnerligen komplicerad beskaffenhet.
Förbundet har ansett de betänkligheter, som motionärerna själva finna
kunna resas mot förslaget om statlig emission av värdefasta lån, även under
angivna begränsade förutsättningar, vara av särskild betydelse i främsta
rummet i två avseenden. Sålunda hävdar förbundet för det första, att en
bestämd skillnad av principiell innebörd består mellan å ena sidan värdefasta
lån, som emitteras av icke-statliga företag, och å den andra sådana,
som föreslås att emitteras av staten.
Härom anför förbundet närmare.
Värdefasta lån kunna utplaceras av företag, vilka, då de icke själva äga
bestämmande inflytande för att kunna hålla penningvärdeförsämringen
tillbaka, anse sig i vart fall förpliktade att göra vad på dem ankommer för
alt hålla sina långivare skadeslösa mot penningvärdeförsämringens verkningar.
För staten ligger saker annorlunda till. Staten, till vars förnämsta
skyldigheter det hör att vara penningvärdets vårdare, kan icke utgiva »värdebeständiga»
lån utan att samtidigt medgiva, att den icke känner sig denna
uppgift vuxen. Alla de lån, som utgivas av staten, skola i princip vara lika
värdebeständiga. Även om av praktiken visas, att penningvärdet är under
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 18.
kastat stora och långvariga förändringar, måste det verka till förfång för
statens uppgift att hålla dessa förändringar inom minsta möjliga gränser,
om det öppet erkännes av staten, att den betraktar det fasta penningvärdet
som en fiktion. I nuvarande läge skulle en sådan förklaring å statens sida,
given i och med emitteringen av »värdebeständiga» lån, kunna sägas snarare
innebära en legalisering av inflationen än ett led i bekämpandet av
denna. Ett omsättande av tanken i praktiken i större skala skulle helt säkert
därför som motionärerna själva framhålla få svåröverskådliga konsekvenser.
En allmän övergång till kontraktering av ekonomiska prestationer
på grundval av indexmässiga metoder har, såsom utvecklingen i vissa länder
efter första världskrigets slut visat, åtföljt perioder av det fasta penningvärdets
sönderfallande och icke av dess återupprättande.
Den andra punkt, på vilken förbundet understrukit sina betänkligheter,
avser motionens tanke att begränsa försäljningen av värdefasta obligationer
till vissa företag och institutioner.
Förbundet anför härom.
Styrelsen finner icke, att en sådan uppdelning av kapitalmarknaden i
skilda sektioner, mellan vilka kännbar åtskillnad skulle göras, är principiellt
riktig, och den tror icke heller, att en dylik differentiering är tekniskt
genomförbar utan en åtföljande kontroll, om vars karaktär och verkningsgrad
man nu icke kan göra sig någon riktig föreställning. Tungt vägande
invändningar mot statslån med avgränsad marknad kunna emellertid också
göras ur den sociala rättvisans synpunkt, i den mån syftemålet med sådana
lån skulle vara att ge viss kompensation åt de socialklasser, som lidit förluster
genom penningvärdets fall. Ur denna synpunkt skulle det framstå
som oförklarligt, varför försäkrings- och pensionstagare skulle gynnas med
en sådan kompensation, medan småsparare, som placerat sina besparingar i
banker och penninginrättningar, icke skulle komma i åtnjutande av den.
Det förtjänar i samband härmed observeras, uttalar förbundet vidare, att
emissionen av det s. k. andra ersättningslånet i Finland — vilket helt utgavs
till en särskild kategori av obligationsmottagare — icke varit förenad med
en bundenhet av nyss angivet slag. Denna emission utgavs i sin helhet år
1945 till flyktingar från Karelen i stället för kontant ersättning för förlorad
egendom i den avträdda hemprovinsen. Emissionen är förenad med 100- procentig garanti mot penningvärdets försämring, förräntas efter 4 procent
och inlöses med en tiondel under vart och ett av de efter emissionen följande
tio åren, varvid inlösningsbeloppet beräknas i enlighet med levnadskostnadsindex
efter närmare angivna grunder. Obligationerna ha befriats från
skatt, varvid förslag att begränsa skattefriheten till dem, som ursprungligen
mottagit obligationerna, förföllo, så att obligationerna kunde börsnoteras
(noteringen för dagen är 520 procent). På det hela taget har, säger förbundet,
emissionen i Finland betraktats som en undantagsåtgärd, och statsmakterna
i Finland torde för närvarande icke överväga att utgiva något
annat lån av denna särskilda karaktär.
Förbundet har härefter närmare redogjort för det av förbundet den 1
februari 1952 emitterade lånet med garanti mot penningvärdeförsämring
Bankoutskottets utlåtande nr 18.
7
— det törsta av sitt slag i Sverige. Förbundet framhåller, att som en viktig
del av syftemålet med uppläggandet av lånet ingår att öka sparviljan och
främja sparandet bland de små inkomsttagarna och därmed göra en aktiv
insats i kampen mot inflationen. Förbundet fortsätter.
Lånet, på lägst 40 och högst 100 miljoner kr., löper under tjugo år till 3
procents årlig ränta med rätt för långivare att efter tre år uppsäga lånet till
återbetalning, i detta fall till dess nominella belopp. Efter den tid, för vilken
lånet för låntagarens del är bundet eller tjugo år, återbetalas lånet med
kompensation för den försämring av penningvärdet, som eventuellt inträtt
under tiden, dock upp till högst 50 procent av nominella värdet. Kompensationen
skall beräknas på grundval av socialstyrelsens levnadskostnadsindex
(utan skatter och sociala förmåner) eller, om detta under tiden upphört
eller undergått väsentliga justeringar, fastställas av en särskild nämnd med
angiven sammansättning. Tekniskt sett är lånet ett förlagslån och skall
som sådant användas för att bidraga till finansieringen av den rationaliserings-
och utbyggnadsprocess, som den konsumkooperativa rörelsen är i
färd med att genomföra. Användningen betingar sålunda endels säkerheten
för långivarna, i det lånemedlens placering i fasta värden innebär, att vid
sjunkande penningvärde dessa värden i motsvarande grad stiga. Dessutom
kunna de rationaliseringar av produktionen och varudistributionen, som
genomföras med hjälp av lånemedlen, med all rätt antagas få direkt betydelse
för inflationens bekämpande därigenom att de verka sänkande på
kostnaderna och återhållande på prisstegringarna på de områden det här är
fråga om.
Den alldeles särskilda betydelsen av lånet för inflationsbekämpandet ligger
emellertid — såsom nyss nämnts — i den uppmuntran det genom sin
speciella karaktär skänker åt sparviljan hos de små spararna. Med de osäkra
förhållanden beträffande penningsvärdet, som varit rådande i vårt land särskilt
under och efter kriget, och med de på den allra senaste tiden alltmer
konkret framträdande uttrycken av penningvärdeförsämringen i form av
starka prisstegringar på nödvändighetsvaror och andra påfrestningar på
familjeekonomien, ha säkerligen drivfjädrarna till sparandet hos denna kategori
av spararna löpt stor risk att slappna. Medan större sparare haft ganska
omfattande möjligheter att placera sina besparingar i fasta värden, ha sådana
möjligheter icke i samma utsträckning stått de små spararna till buds.
Även detta förhållande torde ha påverkat sparviljan inom denna kategori av
sparare. Genom att Kooperativa förbundet med det emitterade lånet lämnar
en, om också begränsad, garanti för de i lånet placerade besparingarnas
realvärde, har, principiellt sett, en ny väg anvisats för uppmuntrande av
penningsparandet, vars vidmakthållande och utökning är av utomordentlig
betydelse för en sund samhällsekonomi.
Mot bakgrunden av deL anförda framhåller förbundet, all det icke har
anledning alt motsätta sig motionernas syfte. Det torde emellertid enligt
förbundet vara överflödigt all för en sådan utredning tillsätta en särskild
kommitté. I direktiven för 1951 års penningvärdeutredning inginge uppdrag
åt de sakkunniga att verkställa »en kartläggning av olika medel alt
påverka investeringar och sparande och därmed indirekt penningvärdet»,
vilken alltså redan borde antagas i viss mån innefatta det av motionärerna
8
Bankoutskottets utlåtande nr 18.
berörda utredningsområdet. Kommitténs arbete skulle vara slutfört nästa
år. I betraktande av direktivens betoning beträffande vikten av penningvärdets
upprätthållande torde man kunna förvänta, att motionärernas förslag
skulle, om det hänvisades till kommittén, grundligt utredas ur såväl
teoretiska synpunkter som ur synpunkten av dess praktiska genomförbarhet.
Svenska sparbanksföreningen ställer sig tveksam inför lämpligheten av en
utsträckt tillämpning av index-klausuler inom samhällslivet. Det allt mer
utbredda index-tänkandet kan icke, framhåller föreningen, sägas vara av
godo för samhället som helhet, även om det för vissa grupper kommit att
medföra fördelar. Dessa fördelar ha emellertid i stor omfattning vunnits
endast på bekostnad av andra samhällsgrupper.
Sparbanksföreningen anser, att den av motionärerna ifrågasatta anordningen
med ett statligt värdefast obligationslån kan — om den vinner efterföljd
på andra områden — innebära betydande nackdelar ur allmänekonomiska
synpunkter. Sparbanksföreningen vill dock icke motsätta sig att en
utredning om härmed sammanhängande spörsmål kommer till stånd. Föreningen
anser det emellertid principiellt oriktigt att särskilt gynna de pensions-
och livförsäkringstagare, som redan ha vissa betydelsefulla skattemässiga
fördelar framför andra sparare. Även småsparare, som placerat
sina besparingar i t. ex. sparbankerna, böra få motsvarande kompensation.
Om en utredning skall komma till stånd, bör densamma sålunda enligt föreningen
avse även möjligheten att bereda sparare i andra sparinstitutioner
det skydd, som placeringar i ett värdefast obligationslån kan innebära.
Svenska jordbrukskreditkassan uttalar, att det med hänsyn till de senaste
årens erfarenheter i fråga om penningvärdets utveckling uppenbarligen
skulle vara önskvärt, att penningsparare i viss utsträckning bereddes möjlighet
till mera värdefast placering. Ur denna synpunkt torde föreliggande
förslag om utredning förtjäna beaktande. Dock lärer man få räkna med att
en anordning med värdefasta statliga obligationer bleve förknippad med
betydande svårigheter, vilka för övrigt sannolikt komme att växa med löptidens
längd. Utländska erfarenheter på detta område syntes icke vara
direkt uppmuntrande.
Enligt jordbrukskreditkassans uppfattning kunde en utredning på hithörande
område vara ägnad att fördjupa kunskapen om de speciella förutsättningarna
för värdestabiliserande åtgärder av angivet slag. Om utredningen
skulle verkställas, borde den emellertid avse ej blott försäkringssparande
utan även vissa former av banksparande.
Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att förbundet i huvudsak
intet har att invända mot den motivering, som framlägges i motionerna,
och uttalar vidare, att försäkringsbolagens möjligheter att själva skydda
sina livförsäkringstagare mot inflationsförluster äro mycket begränsade.
Försäkringslagens bestämmelser om redovisning av försäkringsfonden med
-
Bankoutskottets utlåtande nr 18.
9
gåve endast placeringar i penningtillgångar bortsett från den genom
1948 års lag införda möjligheten att placera Vio av försäkringsfonden i
andra tillgångar, dock ej i aktier. Vid tillkomsten av lagen framfördes från
förbundets sida önskemålet, att den fondmässiga gränsen för lån mot inteckning
i fast egendom skulle ifråga om försäkringsbolagens egna fastigheter
höjas från % till % av taxeringsvärdet. Detta önskemål tillmötesgick
dock ej riksdagen, ehuru den förklarade, att vissa skäl otvivelaktigt talade
för önskemålets genomförande. Med avseende på den fria placeringsrätten
uttalade riksdagen, att det om erfarenheterna bleve gynnsamma borde vara
möjligt att efter hand utvidga denna.
Förbundet fortsätter.
Emellertid är det blott i begränsad utsträckning som skydd mot en penningvärdeförsämring
kan erhållas genom placering i realvärden. Genom
statliga ingripanden av olika slag, exempelvis värdestegrings- och konjunkturskatter,
pris- och hyresstopp, utdelningsbegränsning, exportavgifter,
byggnadsrestriktioner etc., berövas nämligen ägare av realvärden större
eller mindre del därav. I sista hand blir således statens ekonomiska politik
avgörande för möjligheterna för spararna att genom värdebeständiga kapitalplaceringar
skydda sig mot inflationen.
Om den föreslagna åtgärden skall bli verkligt effektiv, erfordras det, att
staten åtager sig både att utge och att i fortsättningen i erforderlig utsträckning
tillhandahålla obligationer med bunden ränta och indexgaranti, guldklausul
eller dylikt, samt dessutom förbinder sig att icke under några
omständigheter upphäva dessa garantier eller klausuler, vilket med hänsyn
till risken för krig och andra krissituationer torde få anses uteslutet. I fråga
om tanken att inflationsskyddet skulle maximeras till pensions- och livförsäkringar
upp till visst belopp, vill riksförbundet framhålla, att det rent
principiellt skulle vara oriktigt med en dylik begränsning samt att en sådan
skulle medföra ytterst besvärliga komplikationer i flera hänseenden.
Förbundet understryker vidare, att det primära måste vara, att den allmänna
ekonomiska politiken inriktas på att med alla till buds stående medel
upprätthålla ett stabilt penningvärde. Förslaget om ifrågavarande obligationslån
kan knappast betraktas såsom ett led i dylika strävanden utan får
fastmera anses innebära ett accepterande av en fortgående penningvärdeförsämring.
Riksförbundet måste för sin del taga bestämt avstånd från en
dylik inställning.
Förbundet framhåller till sist, att förbundet icke har något att erinra mot
en utredning i frågan, men att förbundet förutsätter, att utredningen ej
begränsas till livförsäkringssparandet.
Utskottet. Motionärernas förslag om en utredning rörande utgivande av
ett värdcfast statligt obligationslån har framförts med tanke på att minska
olägenheterna för spararna av en fortgående inflation. Enligt motionärerna
synas efterkrigsårens erfarenheter bekräfta farhågorna att den allmänna
prisnivån på lång sikt kommer att ha en bestämt stigande tendens. Kravet
2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 sand. Nr 18.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 18.
mot staten på åtgärder av antytt slag framstår, anföra motionärerna, som
naturligt redan av det skälet att staten i sin egenskap av landets största
låntagare är en av de stora konjunkturvinnarna på inflationen. Med hänsyn
till de svåröverskådliga verkningarna av en emission i stor skala av värdefasta
obligationer tala emellertid enligt motionärerna starka skäl för att de
utgivas endast i viss begränsad omfattning. Sålunda skulle enligt förslaget
teckningsrätten på obligationslånet tillfalla pensions- och livförsäkringsinstitutioner.
Mot förslaget ha vid remissbehandlingen invändningar riktats i olika hänseenden.
Direkt avstyrkande yttranden ha avgivits av fullmäktige i riksbanken
och Svenska bankföreningen, men även de remissinstanser, som ej haft
något att erinra mot en utredning i ämnet, ha uttalat betänkligheter. Sålunda
har det ifrågasatts, om den föreslagna åtgärden kunde bidraga till
penningvärdets stabilisering, eller det har direkt förklarats, att den icke
kunde verka inflationshindrande. Farhågor ha tvärtom uttalats för att åtgärden
skulle kunna få en rakt motsatt verkan genom att ge intryck av att
ett fortsatt penningvärdefall vore något ofrånkomligt. Ett genomförande av
förslaget skulle sålunda kunna uppfattas som ett accepterande och en legalisering
av en fortgående penningvärdeförsämring. Vidare har anförts, att
icke-statliga företag, som icke själva ägde bestämmande inflytande över penningvärdets
utveckling, väl kunde ge ut värdebeständiga lån för att hålla
sina långivare skadeslösa, men att staten icke kunde göra detta utan att
samtidigt erkänna, att den icke vore uppgiften vuxen att vårda penningvärdet.
Åtgärden skulle alltså tolkas som självuppgivelse från statens sida
med avseende å förmågan att upprätthålla penningvärdet. Det har även ifrågasatts,
om det vore principiellt riktigt och praktiskt genomförbart att företaga
en uppdelning av kreditmarknaden på av motionärerna angivet sätt.
Det skulle också kunna bli svårt att, sedan en indexreglering av statsupplåningen
börjat tillämpas i begränsad omfattning, undvika en mera allmän
indexreglering på kreditmarknaden, vilket skulle få svåröverskådliga konsekvenser
och kunna innebära betydande olägenheter ur allmänekonomisk
synpunkt.
De invändningar, som sålunda riktats mot motionärernas förslag, synas
utskottet icke kunna frånkännas berättigande. Ä andra sidan vill utskottet
icke bestrida, att spörsmålet kan vara förtjänt av att närmare övervägas.
Utskottet kan emellertid icke finna, alt ett genomförande av förslaget skulle
kunna utgöra ett bidrag till strävandena inom den ekonomiska politiken att
ernå en stabilisering av penningvärdet. Det är möjligt, att man genom utgivande
av ett värdefast obligationslån från statens sida skulle kunna förebygga
eller mildra vissa av en inflations orättvisor, men det kan heller icke
uteslutas, att en sådan åtgärd skulle kunna leda till ett minskat intresse för
att vidmakthålla ett stabilt penningvärde och därigenom i sig själv verka
Bankoutskottets utlåtande nr 18.
11
direkt inflationsbefrämj ande. Värdet för spararna av en indexreglering av
statlig upplåning kan därför måhända i det långa loppet te sig diskutabelt.
Motionärerna synas ge uttryck för vissa farhågor beträffande penningvärdets
utveckling på längre sikt, och det framlagda förslaget får ses mot
bakgrunden härav. Detta ger utskottet anledning att — såsom av statsmakterna
i skilda sammanhang deklarerats — understryka, hurusom omsorgen
om penningvärdet framstår som en angelägenhet av yttersta vikt för samhällets
ekonomiska politik. Därest strävandena till en stabilisering av penningvärdet
krönas med framgång, föreligger heller intet behov av en indexreglerad
statsupplåning. För närvarande pågå inom 1951 års penningvärdeundersökning
olika vetenskapliga undersökningar syftande till att belysa
möjligheterna att bevara ett stabilt penningvärde i ett samhälle med full
sysselsättning. Att det av motionärerna aktualiserade spörsmålet har ett
nära samband med de frågor, vilkas utredning hänskjutits till penningvärdeundersökningen,
är tydligt. Det torde enligt utskottet få förutsättas, att
även det ifrågavarande problemet kommer att uppmärksammas i sammanhang
med de undersökningar som det enligt direktiven ankommer på penningvärdeutredningen
att verkställa. Redan med hänsyn härtill synas enligt
utskottet skäl icke föreligga att i enlighet med motionärernas förslag i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om särskild utredning i ämnet. Utskottet
får därför avstyrka bifall till förevarande motioner.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att de likalydande motionerna I: 353 och II: 461 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 april 1952.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sundvik, Fahlander, Johannesson*,
Nordenson*, Boo, Svärd och Eliasson;
från andra kammaren: herrar Severin, Nilsson i Landskrona, Persson
i Norrby, Schmidt, Sköldin, Fagerholm, Johanson i Kalmar och Nyberg.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
12
Bankoutskottets utlåtande nr 18.
Reservation
av herrar Schmidt och Nyberg, vilka ansett, att utskottets yttrande och
hemställan bort ha följande lydelse:
Motionärernas förslag---- pensions- och livförsäkringsinstitutioner.
Mot förslaget---allmänekonomisk synpunkt.
Av ovanstående framgår, att det föreliggande förslaget mött en del invändningar.
Dessa synas dock delvis bero på missförstånd. Ingen kan gärna
tänka sig att förslagets genomförande skulle utgöra ett led i arbetet på penningvärdets
stabilisering. Dess syfte är att minska inflationens olägenheter
för spararna. Att möjlighet föreligger, att penningvärdet i framtiden som
hittills inte kan hållas stabilt erkännes av alla. Åtgärder, som ta sikte på
denna eventualitet, äro därför inte omotiverade. Vissa remissinstanser ha
framhållit, att lån mot värdefasta obligationer skulle kunna bidraga till
uppmuntrande av penningsparandet. Någon som helst risk att utgivande av
ett lån av detta slag skulle minska intresset av penningvärdets vidmakthållande
finnes säkerligen inte.
Utskottet vill framhålla, att uppgiften att försvara penningvärdet är en av
samhällets centrala och att medel ej saknas att mera än som skett lösa densamma
utan att dock full trygghet därför kan vinnas i vår oroliga värld.
Motionärerna synas---är tydligt. Utskottet finner det därför vara
lämpligt, att penningvärdeundersökningen får i uppdrag att upptaga även
det ifrågavarande problemet till närmare utredning.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av de likalydande motionerna
I: 353 och II: 461, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att 1951 års penningvärdeundersökning även får i uppdrag
att utreda möjligheterna för utgivande av ett värdefast,
statligt obligationslån.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952
520514
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.