Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en utredning rörande utgivande av ett värdefast statligt obligationslån.

1952-04-22 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1952:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner om en utredning rörande utgivande av ett värdefast statligt obligationslån.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 18.

1

Nr 18.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en utredning rörande

utgivande av ett värdefast statligt obligationslån.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade, likalydande

motioner, nr 353 i första kammaren av herrar Holmbäck och Bergvall och

nr 461 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl., hemställes, »att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om en utredning rörande utgivande av

ett värdefast statligt obligationslån, varå teckningsrätt skulle tillfalla pensions-

och livförsäkringsinstitutioner i avsikt att bereda pensioner och livförsäkringar

upp till ett visst maximibelopp något skydd mot den värdeminskning

som inflationen eljest medför.»

Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till

motionen 11:461.

Utskottet har infordrat yttrande över motionerna från fullmäktige i riksbanken

och fullmäktige i riksgäldskontoret, varjämte Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, Kooperativa

förbundet och Svenska försäkringsbolags riksförbund beretts tillfälle

att yttra sig i ärendet.

Motionärernas förslag om en utredning rörande utgivande av ett värdefast

statligt obligationslån avstyrkes av fullmäktige i riksbanken och

Svenska bankföreningen. Fullmäktige i riksgäldskontoret ha förklarat sig

hysa tveksamhet inför lämpligheten av en indexklausul beträffande statsupplåningen.

Det synes emellertid fullmäktige önskvärt, att en utredning

kommer till stånd av frågan huruvida och på vilket sätt olägenheterna av

inflationens verkningar på förhållandena på kreditmarknaden skulle kunna

undanröjas. Enligt vad fullmäktige inhämtat torde 1951 års penningvärdeundersökning

ha för avsikt att upptaga dessa spörsmål till övervägande.

Kooperativa förbundet föreslår, att motionerna överlämnas till penningvärdeundersökningen.

Svenska sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan

och Svenska försäkringsbolags riksförbund ha förklarat sig ej ha

något att erinra mot att en utredning i ämnet kommer till stånd, men de

förutsätta, att denna utredning ej begränsas till livförsäkringssparandet

utan får avse även andra former av sparande.

Från remissyttrandena torde här följande få återgivas.

Fullmäktige i riksbanken ha anfört, att fullmäktige tidigare uttalat sin

anslutning till sådana åtgärder för en stabilisering av penningvärdet som

kunde genomföras utan att de medförde depressiva verkningar av skadlig

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 sand. Nr 18.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 18.

art. Ett led i försöken till en penningvärdesstabilisering vore även de nyligen

mellan riksbanken och kreditinstituten träffade överenskommelserna om

vissa åtgärder, som syftade till en åtstramning av kreditmarknaden. Fullmäktige

ifrågasätta emellertid om en indexreglerad statsupplåning kan bidraga

till penningvärdets stabilisering.

Med anledning av vad motionärerna framhålla om att en allmän indexreglering

av den statliga upplåningen skulle få svåröverskådliga konsekvenser,

uttala fullmäktige att en mera allmän reglering av kraditavtal skulle

skapa osäkerhet och ovisshet beträffande ingångna förbindelser och erbjuda

stora svårigheter till en börshandel till realistiska kurser. Vidare måste man

räkna med att ju större del av kreditmarknaden som indexreglerades, ju

mindre skulle intresset bli för ett motstånd mot inflationen, och man skulle

förlora alla fasta hållpunkter för ett bedömande av penningvärdets förändringar.

Även en indexreglering av den begränsade omfattning motionärerna närmast

avse, skulle enligt fullmäktige erbjuda svårigheter. Härom anföra fullmäktige.

Det kan starkt ifrågasättas om en sådan uppdelning av kreditmarknaden

är principiellt riktig och tekniskt genomförbar. Motionärerna ha bl. a.

pekat på svårigheten att avgöra vilka institutioner som skulle få förvärva de

värdefasta obligationerna. Men även om den frågan skulle kunna lösas, återstår

att fördela inflationsskyddet mellan de individuella pensions- och försäkringstagarna.

Skilda åldersklasser av dessa ha ju lidit mer eller mindre

av inflationen. ■—- Ifrågavarande sparformer äro i viss mån tillgodosedda

genom lättnader i skatteavseende. Andra småsparare, som placerat sina besparingar

i banker och sparbanker, skulle kunna resa lika berättigade

anspråk på inflationsskydd som pensions- och försäkringstagare. Gjorde

man, som motionärerna uttrycka det, en början med dessa sparformer, torde

det bli svårt att undvika en allmännare indexreglering med dess av motionärerna

framhållna svåröverskådliga konsekvenser. De ökade finansieringsbehoven

och de kumulerade kompensationskraven från andra grupper skulle

ytterligare späda på inflationen.

Enligt vid fullmäktiges yttrande fogat protokollsutdrag, utvisande ärendets

behandling inom fullmäktige, anfördes reservation av herr Kristensson,

som anförde.

»Under hänvisning till den motivering, som finnes i motionen, anser jag,

att en utredning bör komma till stånd.

Då emellertid i fullmäktige upplysts om att 1951 års penningvärdeutredning

har sin uppmärksamhet riktad på problemet och att de komma att

tillkalla särskild sakkunnig för ändamålet, bör syftet med motionen därigenom

vara uppfyllt. Jag förutsätter att utredningen sker utan dröjsmål.»

Svenska bankföreningen framhåller i sitt utlåtande, att föreningen anser

hejdandet av penningvärdeförsämringen vara den utan all jämförelse viktigaste

inrepolitiska fråga, som för närvarande står på dagordningen. Alla

åtgärder, som kunna verka i sådan riktning, böra därför vidtagas. Den av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 18.

3

motionärerna ifrågasatta åtgärden, utgivande av ett »värdefast» statligt

obligationslån, kan emellertid icke, såvitt bankföreningen förstår, i någon

mån verka inflationshindrande. Snarare kan effekten av en sådan åtgärd

från statens sida befaras få rakt motsatt verkan, eftersom bakom densamma

måste ligga tanken, att penningvärdets fortsatta fall är något ofrånkomligt.

Man skulle m. a. o. snarare underblåsa än dämpa den inflationsmentalitet

som av kända skäl alltmera utbrett sig bland vårt folk.

Härutöver har bankföreningen framhållit, att det enligt föreningens mening

skulle vara både oegentligt och störande för den normala obligationsmarknaden,

om staten skulle klassificera sina förbindelser på det sätt, att

vissa av dem gjordes okänsliga för penningvärdefluktuationer, medan andra

och flertalet finge vidkännas inträffande värdeförsämringar. Staten bör

honorera alla sina skulder lika. Något annat skulle innebära en självuppgivelse

med avseende på förmågan att upprätthålla penningvärdet, som

skulle allvarligt rubba tilltron till staten som gäldenär. Detta medför å andra

sidan, att staten måste göra allt som står i dess makt för att återbetalningen

skall kunna ske i samma myntvärde som upplåningen. Införande av något

slags indexklausul på vissa av statens förpliktelser vore uppenbarligen ett

otjänligt medel för vinnande av detta mål.

Det kan måhända sägas, uttalar föreningen, att bevekelsegrunden för det

i motionerna väckta utredningsförslaget icke så mycket varit önskemålet att

bevara penningvärdet som fastmera en välvillig om ock något diffus tanke

att söka mildra inflationens verkningar för vissa av de medborgarkategorier,

som kännbarast drabbas av densamma. Hur behjärtansvärd denna tanke än

må vara, bör dock enligt bankföreningens mening en sådan effekt i varje fall

icke åstadkommas med åtgärder, som i sig kunna befaras verka inflationsfrämjande.

Det är inflationens orsaker och icke dess verkningar som det

gäller att i första hand komma till rätta med.

Bankföreningen har slutligen icke velat underlåta att erinra om att de

försök som i några fall tidigare gjorts att förläna obligationer viss värdebeständighet,

genom att införa guldklausul eller att utställa obligationerna

i alternativa myntslag, icke i längden kunnat fullföljas utan vid allvarligare

påfrestning av staten själv satts ur funktion (se lagen den 17 juni 1932,

nr 212, om betalning på grund av vissa obligationer).

Fullmäktige i riksgäldskontorct ha till en början framhållit följande.

Tanken att genom en indexreglering på visst område motverka förluster

på grund av penningvärdeförsämring är icke ny i vårt land. Sedan länge

förekommer sålunda indexreglering av löner och pensioner. Däremot har

något omfattande försök med indexreglerade fordringsbevis icke tidigare

gjorts, om man undantager det nyligen av Kooperativa förbundet utgivna

förlagslånet, vilket är försett med viss garanti för återbetalning av lånet till

oförändrat realvärde. Ännu är det givetvis för tidigt att draga några slutsatser

av denna nya låneform, vilken får betraktas såsom ett begränsat in
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 18.

ternt försök till lösning av frågan om åstadkommande av eif skydd mot

inflationen för långivarna.

Icke heller i utlandet ha, såvitt fullmäktige ha sig bekant, indexbundna

obligationer eller andra skuldförbindelser utgivits på den allmänna marknaden.

Finska staten utlämnade emellertid efter det senaste världskriget

indexbundna statsobligationer i ersättning till karelare, som genom fredsslutet

med Sovjetunionen förlorat sin jordegendom. Nyligen har i Finland

även diskuterats ett mera omfattande förslag om indexreglering av viss del

av kreditmarknaden. Förslaget går ut på att man genom indexreglering av

kreditinstitutens in- och utlåning skulle i tider av växlande penningvärde

söka vidmakthålla realvärdet av fordringar och skulder. Grundtanken i förslaget

är, att kreditinstituten skulle garantera en indexhunden inlåning på

det sätt, att deras låntagare skulle få ikläda sig skyldighet att betala räntor

och amorteringar å sina lån efter index. Genom alt det sålunda förhindrades

att låntagarna på långivarnas bekostnad tillfördes en vinst på inflationen,

skulle ett rättvisare förhållande skapas mellan ifrågavarande insättare

(spararna) och låntagare. Man synes för närvarande i Finland tveka om

genomförbarheten av detta förslag.

Ett system sådant som det nu antydda är självfallet synnerligen svårt att

i praktiken genomföra. För låntagarna skulle svårigheter kunna uppstå att

betala räntor och amorteringar i ett höjt indexläge. över huvud taget skulle

indexbundna kreditavtal bli flytande och skapa osäkerhet och ovisshet beträffande

ingångna förbindelser. Uppenbart är, att en indexreglering av

fastighetskrediten skulle i hög grad försvåra bostadsproduktionen. Härtill

kommer, att en indexreglering icke skulle ändra något i de faktorer, som

ligga bakom och driva fram inflationen.

Fullmäktige uttalar härefter, att syftemålet med motionärernas förslag,

nämligen att bereda pensioner och livförsäkringar visst skydd mot inflationen,

naturligtvis vore värt allt beaktande. Förslaget skulle dock komma

att ensidigt gynna en viss grupp av sparare, och berättigade invändningar

skulle då kunna riktas mot dess genomförande från andra sparare, som ej

skulle komma i åtnjutande av motsvarande fördelar. Principiellt riktigast

vore därför enligt fullmäktige säkerligen, om man kunde finna en lösning

av problemet, som omfattade hela kreditmarknaden.

Fullmäktige fortsätta.

Då fullmäktige tidigare diskuterat frågan om utgivandet av värdebeständiga

obligationer, har betonats frågans nära samband med de spörsmål,

vilkas utredning hänskjutits till 1951 års penningvärdeundersökning. Om

statsmakternas strävan att bevara penningvärdet krönes med framgång,

vilket är den viktigaste förutsättningen för ökat sparande och för en stabilisering

av kreditmarknaden, bortfaller automatiskt behovet av indexreglerade

krediter. Här ligger alltså problemets kärnpunkt. För en penningpolitik,

vars målsättning är en stabilisering av penningvärdet, måste det te sig motsägelsefullt

att främja utgivningen av indexbundna statsobligationer, som

ju skulle innebära ett underkännande av möjligheterna att genomföra en

sådan politik.

Av det anförda torde framgå, att fullmäktige hysa tveksamhet inför lämpligheten

av en indexklausul beträffande statsupplåningen, även om en sådan

i den av motionärerna förordade begränsade utsträckningen måhända torde

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 18.

5

vara möjlig att genomföra. Med hänsyn till att fastare hållpunkter såväl

erfarenhetsmässigt som teoretiskt för närvarande saknas för bedömande av

verkningarna av en indexreglering på ifrågavarande område, synes emellertid

fullmäktige önskvärt, att en utredning kommer till stånd av frågan huruvida

och på vilket sätt olägenheterna av inflationens verkningar på förhållandena

på kreditmarknaden skulle kunna undanröjas. Enligt vad fullmäktige

inhämtat torde den förenämnda penningvärdeundersökningen ha för avsikt

att upptaga dessa spörsmål till övervägande.

Kooperativa förbundet har understrukit det riktiga i motionärernas utgångspunkt,

nämligen att inflationen i sina verkningar på sparandet utgör

en allt större social olycka. I och för sig vore det sålunda enligt förbundet

i hög grad berättigat, om staten genom särskilda åtgärder på kapitalmarknaden

kunde bidraga till att förbättra sparar- och pensionärkategoriernas

lott. Den förlust, som de redan lidit genom den sedan längre tid fortskridande

penningvärdeförsämringen, kunde emellertid icke gottgöras genom

den till utredning föreslagna åtgärden. Vad som därmed allra högst skulle

kunna uppnås vore ett stöd för försäkrings- och pensionsinrättningarnas

kapitalförvaltning, som eventuellt skulle kunna tillåta dem alt i framtiden

låta de individuella försäkrings- och pensionstagarna få del av det på detta

sätt lämnade inflationsskyddet. Värdet av detta skydd för den individuella

pensions- eller försäkringstagaren bleve naturligtvis beroende av hur stor

del av pensions- och försäkringsinrättningarnas tillgångar, som kunde placeras

i ett sådant, eller sådana, lån. Det torde utan vidare framgå, att de

behövde vara av högst betydande storleksordning för att kunna märkbart

påverka förmånstagarnas reella villkor. Fördelningen av skyddet (värdefasta

förmåner) åt skilda årsklasser och kategorier av försäkringstagare

torde — vilket i detta samband också borde understrykas — erbjuda tekniska

problem av synnerligen komplicerad beskaffenhet.

Förbundet har ansett de betänkligheter, som motionärerna själva finna

kunna resas mot förslaget om statlig emission av värdefasta lån, även under

angivna begränsade förutsättningar, vara av särskild betydelse i främsta

rummet i två avseenden. Sålunda hävdar förbundet för det första, att en

bestämd skillnad av principiell innebörd består mellan å ena sidan värdefasta

lån, som emitteras av icke-statliga företag, och å den andra sådana,

som föreslås att emitteras av staten.

Härom anför förbundet närmare.

Värdefasta lån kunna utplaceras av företag, vilka, då de icke själva äga

bestämmande inflytande för att kunna hålla penningvärdeförsämringen

tillbaka, anse sig i vart fall förpliktade att göra vad på dem ankommer för

alt hålla sina långivare skadeslösa mot penningvärdeförsämringens verkningar.

För staten ligger saker annorlunda till. Staten, till vars förnämsta

skyldigheter det hör att vara penningvärdets vårdare, kan icke utgiva »värdebeständiga»

lån utan att samtidigt medgiva, att den icke känner sig denna

uppgift vuxen. Alla de lån, som utgivas av staten, skola i princip vara lika

värdebeständiga. Även om av praktiken visas, att penningvärdet är under
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 18.

kastat stora och långvariga förändringar, måste det verka till förfång för

statens uppgift att hålla dessa förändringar inom minsta möjliga gränser,

om det öppet erkännes av staten, att den betraktar det fasta penningvärdet

som en fiktion. I nuvarande läge skulle en sådan förklaring å statens sida,

given i och med emitteringen av »värdebeständiga» lån, kunna sägas snarare

innebära en legalisering av inflationen än ett led i bekämpandet av

denna. Ett omsättande av tanken i praktiken i större skala skulle helt säkert

därför som motionärerna själva framhålla få svåröverskådliga konsekvenser.

En allmän övergång till kontraktering av ekonomiska prestationer

på grundval av indexmässiga metoder har, såsom utvecklingen i vissa länder

efter första världskrigets slut visat, åtföljt perioder av det fasta penningvärdets

sönderfallande och icke av dess återupprättande.

Den andra punkt, på vilken förbundet understrukit sina betänkligheter,

avser motionens tanke att begränsa försäljningen av värdefasta obligationer

till vissa företag och institutioner.

Förbundet anför härom.

Styrelsen finner icke, att en sådan uppdelning av kapitalmarknaden i

skilda sektioner, mellan vilka kännbar åtskillnad skulle göras, är principiellt

riktig, och den tror icke heller, att en dylik differentiering är tekniskt

genomförbar utan en åtföljande kontroll, om vars karaktär och verkningsgrad

man nu icke kan göra sig någon riktig föreställning. Tungt vägande

invändningar mot statslån med avgränsad marknad kunna emellertid också

göras ur den sociala rättvisans synpunkt, i den mån syftemålet med sådana

lån skulle vara att ge viss kompensation åt de socialklasser, som lidit förluster

genom penningvärdets fall. Ur denna synpunkt skulle det framstå

som oförklarligt, varför försäkrings- och pensionstagare skulle gynnas med

en sådan kompensation, medan småsparare, som placerat sina besparingar i

banker och penninginrättningar, icke skulle komma i åtnjutande av den.

Det förtjänar i samband härmed observeras, uttalar förbundet vidare, att

emissionen av det s. k. andra ersättningslånet i Finland — vilket helt utgavs

till en särskild kategori av obligationsmottagare — icke varit förenad med

en bundenhet av nyss angivet slag. Denna emission utgavs i sin helhet år

1945 till flyktingar från Karelen i stället för kontant ersättning för förlorad

egendom i den avträdda hemprovinsen. Emissionen är förenad med 100- procentig garanti mot penningvärdets försämring, förräntas efter 4 procent

och inlöses med en tiondel under vart och ett av de efter emissionen följande

tio åren, varvid inlösningsbeloppet beräknas i enlighet med levnadskostnadsindex

efter närmare angivna grunder. Obligationerna ha befriats från

skatt, varvid förslag att begränsa skattefriheten till dem, som ursprungligen

mottagit obligationerna, förföllo, så att obligationerna kunde börsnoteras

(noteringen för dagen är 520 procent). På det hela taget har, säger förbundet,

emissionen i Finland betraktats som en undantagsåtgärd, och statsmakterna

i Finland torde för närvarande icke överväga att utgiva något

annat lån av denna särskilda karaktär.

Förbundet har härefter närmare redogjort för det av förbundet den 1

februari 1952 emitterade lånet med garanti mot penningvärdeförsämring

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 18.

7

— det törsta av sitt slag i Sverige. Förbundet framhåller, att som en viktig

del av syftemålet med uppläggandet av lånet ingår att öka sparviljan och

främja sparandet bland de små inkomsttagarna och därmed göra en aktiv

insats i kampen mot inflationen. Förbundet fortsätter.

Lånet, på lägst 40 och högst 100 miljoner kr., löper under tjugo år till 3

procents årlig ränta med rätt för långivare att efter tre år uppsäga lånet till

återbetalning, i detta fall till dess nominella belopp. Efter den tid, för vilken

lånet för låntagarens del är bundet eller tjugo år, återbetalas lånet med

kompensation för den försämring av penningvärdet, som eventuellt inträtt

under tiden, dock upp till högst 50 procent av nominella värdet. Kompensationen

skall beräknas på grundval av socialstyrelsens levnadskostnadsindex

(utan skatter och sociala förmåner) eller, om detta under tiden upphört

eller undergått väsentliga justeringar, fastställas av en särskild nämnd med

angiven sammansättning. Tekniskt sett är lånet ett förlagslån och skall

som sådant användas för att bidraga till finansieringen av den rationaliserings-

och utbyggnadsprocess, som den konsumkooperativa rörelsen är i

färd med att genomföra. Användningen betingar sålunda endels säkerheten

för långivarna, i det lånemedlens placering i fasta värden innebär, att vid

sjunkande penningvärde dessa värden i motsvarande grad stiga. Dessutom

kunna de rationaliseringar av produktionen och varudistributionen, som

genomföras med hjälp av lånemedlen, med all rätt antagas få direkt betydelse

för inflationens bekämpande därigenom att de verka sänkande på

kostnaderna och återhållande på prisstegringarna på de områden det här är

fråga om.

Den alldeles särskilda betydelsen av lånet för inflationsbekämpandet ligger

emellertid — såsom nyss nämnts — i den uppmuntran det genom sin

speciella karaktär skänker åt sparviljan hos de små spararna. Med de osäkra

förhållanden beträffande penningsvärdet, som varit rådande i vårt land särskilt

under och efter kriget, och med de på den allra senaste tiden alltmer

konkret framträdande uttrycken av penningvärdeförsämringen i form av

starka prisstegringar på nödvändighetsvaror och andra påfrestningar på

familjeekonomien, ha säkerligen drivfjädrarna till sparandet hos denna kategori

av spararna löpt stor risk att slappna. Medan större sparare haft ganska

omfattande möjligheter att placera sina besparingar i fasta värden, ha sådana

möjligheter icke i samma utsträckning stått de små spararna till buds.

Även detta förhållande torde ha påverkat sparviljan inom denna kategori av

sparare. Genom att Kooperativa förbundet med det emitterade lånet lämnar

en, om också begränsad, garanti för de i lånet placerade besparingarnas

realvärde, har, principiellt sett, en ny väg anvisats för uppmuntrande av

penningsparandet, vars vidmakthållande och utökning är av utomordentlig

betydelse för en sund samhällsekonomi.

Mot bakgrunden av deL anförda framhåller förbundet, all det icke har

anledning alt motsätta sig motionernas syfte. Det torde emellertid enligt

förbundet vara överflödigt all för en sådan utredning tillsätta en särskild

kommitté. I direktiven för 1951 års penningvärdeutredning inginge uppdrag

åt de sakkunniga att verkställa »en kartläggning av olika medel alt

påverka investeringar och sparande och därmed indirekt penningvärdet»,

vilken alltså redan borde antagas i viss mån innefatta det av motionärerna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 18.

berörda utredningsområdet. Kommitténs arbete skulle vara slutfört nästa

år. I betraktande av direktivens betoning beträffande vikten av penningvärdets

upprätthållande torde man kunna förvänta, att motionärernas förslag

skulle, om det hänvisades till kommittén, grundligt utredas ur såväl

teoretiska synpunkter som ur synpunkten av dess praktiska genomförbarhet.

Svenska sparbanksföreningen ställer sig tveksam inför lämpligheten av en

utsträckt tillämpning av index-klausuler inom samhällslivet. Det allt mer

utbredda index-tänkandet kan icke, framhåller föreningen, sägas vara av

godo för samhället som helhet, även om det för vissa grupper kommit att

medföra fördelar. Dessa fördelar ha emellertid i stor omfattning vunnits

endast på bekostnad av andra samhällsgrupper.

Sparbanksföreningen anser, att den av motionärerna ifrågasatta anordningen

med ett statligt värdefast obligationslån kan — om den vinner efterföljd

på andra områden — innebära betydande nackdelar ur allmänekonomiska

synpunkter. Sparbanksföreningen vill dock icke motsätta sig att en

utredning om härmed sammanhängande spörsmål kommer till stånd. Föreningen

anser det emellertid principiellt oriktigt att särskilt gynna de pensions-

och livförsäkringstagare, som redan ha vissa betydelsefulla skattemässiga

fördelar framför andra sparare. Även småsparare, som placerat

sina besparingar i t. ex. sparbankerna, böra få motsvarande kompensation.

Om en utredning skall komma till stånd, bör densamma sålunda enligt föreningen

avse även möjligheten att bereda sparare i andra sparinstitutioner

det skydd, som placeringar i ett värdefast obligationslån kan innebära.

Svenska jordbrukskreditkassan uttalar, att det med hänsyn till de senaste

årens erfarenheter i fråga om penningvärdets utveckling uppenbarligen

skulle vara önskvärt, att penningsparare i viss utsträckning bereddes möjlighet

till mera värdefast placering. Ur denna synpunkt torde föreliggande

förslag om utredning förtjäna beaktande. Dock lärer man få räkna med att

en anordning med värdefasta statliga obligationer bleve förknippad med

betydande svårigheter, vilka för övrigt sannolikt komme att växa med löptidens

längd. Utländska erfarenheter på detta område syntes icke vara

direkt uppmuntrande.

Enligt jordbrukskreditkassans uppfattning kunde en utredning på hithörande

område vara ägnad att fördjupa kunskapen om de speciella förutsättningarna

för värdestabiliserande åtgärder av angivet slag. Om utredningen

skulle verkställas, borde den emellertid avse ej blott försäkringssparande

utan även vissa former av banksparande.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att förbundet i huvudsak

intet har att invända mot den motivering, som framlägges i motionerna,

och uttalar vidare, att försäkringsbolagens möjligheter att själva skydda

sina livförsäkringstagare mot inflationsförluster äro mycket begränsade.

Försäkringslagens bestämmelser om redovisning av försäkringsfonden med
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 18.

9

gåve endast placeringar i penningtillgångar bortsett från den genom

1948 års lag införda möjligheten att placera Vio av försäkringsfonden i

andra tillgångar, dock ej i aktier. Vid tillkomsten av lagen framfördes från

förbundets sida önskemålet, att den fondmässiga gränsen för lån mot inteckning

i fast egendom skulle ifråga om försäkringsbolagens egna fastigheter

höjas från % till % av taxeringsvärdet. Detta önskemål tillmötesgick

dock ej riksdagen, ehuru den förklarade, att vissa skäl otvivelaktigt talade

för önskemålets genomförande. Med avseende på den fria placeringsrätten

uttalade riksdagen, att det om erfarenheterna bleve gynnsamma borde vara

möjligt att efter hand utvidga denna.

Förbundet fortsätter.

Emellertid är det blott i begränsad utsträckning som skydd mot en penningvärdeförsämring

kan erhållas genom placering i realvärden. Genom

statliga ingripanden av olika slag, exempelvis värdestegrings- och konjunkturskatter,

pris- och hyresstopp, utdelningsbegränsning, exportavgifter,

byggnadsrestriktioner etc., berövas nämligen ägare av realvärden större

eller mindre del därav. I sista hand blir således statens ekonomiska politik

avgörande för möjligheterna för spararna att genom värdebeständiga kapitalplaceringar

skydda sig mot inflationen.

Om den föreslagna åtgärden skall bli verkligt effektiv, erfordras det, att

staten åtager sig både att utge och att i fortsättningen i erforderlig utsträckning

tillhandahålla obligationer med bunden ränta och indexgaranti, guldklausul

eller dylikt, samt dessutom förbinder sig att icke under några

omständigheter upphäva dessa garantier eller klausuler, vilket med hänsyn

till risken för krig och andra krissituationer torde få anses uteslutet. I fråga

om tanken att inflationsskyddet skulle maximeras till pensions- och livförsäkringar

upp till visst belopp, vill riksförbundet framhålla, att det rent

principiellt skulle vara oriktigt med en dylik begränsning samt att en sådan

skulle medföra ytterst besvärliga komplikationer i flera hänseenden.

Förbundet understryker vidare, att det primära måste vara, att den allmänna

ekonomiska politiken inriktas på att med alla till buds stående medel

upprätthålla ett stabilt penningvärde. Förslaget om ifrågavarande obligationslån

kan knappast betraktas såsom ett led i dylika strävanden utan får

fastmera anses innebära ett accepterande av en fortgående penningvärdeförsämring.

Riksförbundet måste för sin del taga bestämt avstånd från en

dylik inställning.

Förbundet framhåller till sist, att förbundet icke har något att erinra mot

en utredning i frågan, men att förbundet förutsätter, att utredningen ej

begränsas till livförsäkringssparandet.

Utskottet. Motionärernas förslag om en utredning rörande utgivande av

ett värdcfast statligt obligationslån har framförts med tanke på att minska

olägenheterna för spararna av en fortgående inflation. Enligt motionärerna

synas efterkrigsårens erfarenheter bekräfta farhågorna att den allmänna

prisnivån på lång sikt kommer att ha en bestämt stigande tendens. Kravet

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 sand. Nr 18.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 18.

mot staten på åtgärder av antytt slag framstår, anföra motionärerna, som

naturligt redan av det skälet att staten i sin egenskap av landets största

låntagare är en av de stora konjunkturvinnarna på inflationen. Med hänsyn

till de svåröverskådliga verkningarna av en emission i stor skala av värdefasta

obligationer tala emellertid enligt motionärerna starka skäl för att de

utgivas endast i viss begränsad omfattning. Sålunda skulle enligt förslaget

teckningsrätten på obligationslånet tillfalla pensions- och livförsäkringsinstitutioner.

Mot förslaget ha vid remissbehandlingen invändningar riktats i olika hänseenden.

Direkt avstyrkande yttranden ha avgivits av fullmäktige i riksbanken

och Svenska bankföreningen, men även de remissinstanser, som ej haft

något att erinra mot en utredning i ämnet, ha uttalat betänkligheter. Sålunda

har det ifrågasatts, om den föreslagna åtgärden kunde bidraga till

penningvärdets stabilisering, eller det har direkt förklarats, att den icke

kunde verka inflationshindrande. Farhågor ha tvärtom uttalats för att åtgärden

skulle kunna få en rakt motsatt verkan genom att ge intryck av att

ett fortsatt penningvärdefall vore något ofrånkomligt. Ett genomförande av

förslaget skulle sålunda kunna uppfattas som ett accepterande och en legalisering

av en fortgående penningvärdeförsämring. Vidare har anförts, att

icke-statliga företag, som icke själva ägde bestämmande inflytande över penningvärdets

utveckling, väl kunde ge ut värdebeständiga lån för att hålla

sina långivare skadeslösa, men att staten icke kunde göra detta utan att

samtidigt erkänna, att den icke vore uppgiften vuxen att vårda penningvärdet.

Åtgärden skulle alltså tolkas som självuppgivelse från statens sida

med avseende å förmågan att upprätthålla penningvärdet. Det har även ifrågasatts,

om det vore principiellt riktigt och praktiskt genomförbart att företaga

en uppdelning av kreditmarknaden på av motionärerna angivet sätt.

Det skulle också kunna bli svårt att, sedan en indexreglering av statsupplåningen

börjat tillämpas i begränsad omfattning, undvika en mera allmän

indexreglering på kreditmarknaden, vilket skulle få svåröverskådliga konsekvenser

och kunna innebära betydande olägenheter ur allmänekonomisk

synpunkt.

De invändningar, som sålunda riktats mot motionärernas förslag, synas

utskottet icke kunna frånkännas berättigande. Ä andra sidan vill utskottet

icke bestrida, att spörsmålet kan vara förtjänt av att närmare övervägas.

Utskottet kan emellertid icke finna, alt ett genomförande av förslaget skulle

kunna utgöra ett bidrag till strävandena inom den ekonomiska politiken att

ernå en stabilisering av penningvärdet. Det är möjligt, att man genom utgivande

av ett värdefast obligationslån från statens sida skulle kunna förebygga

eller mildra vissa av en inflations orättvisor, men det kan heller icke

uteslutas, att en sådan åtgärd skulle kunna leda till ett minskat intresse för

att vidmakthålla ett stabilt penningvärde och därigenom i sig själv verka

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 18.

11

direkt inflationsbefrämj ande. Värdet för spararna av en indexreglering av

statlig upplåning kan därför måhända i det långa loppet te sig diskutabelt.

Motionärerna synas ge uttryck för vissa farhågor beträffande penningvärdets

utveckling på längre sikt, och det framlagda förslaget får ses mot

bakgrunden härav. Detta ger utskottet anledning att — såsom av statsmakterna

i skilda sammanhang deklarerats — understryka, hurusom omsorgen

om penningvärdet framstår som en angelägenhet av yttersta vikt för samhällets

ekonomiska politik. Därest strävandena till en stabilisering av penningvärdet

krönas med framgång, föreligger heller intet behov av en indexreglerad

statsupplåning. För närvarande pågå inom 1951 års penningvärdeundersökning

olika vetenskapliga undersökningar syftande till att belysa

möjligheterna att bevara ett stabilt penningvärde i ett samhälle med full

sysselsättning. Att det av motionärerna aktualiserade spörsmålet har ett

nära samband med de frågor, vilkas utredning hänskjutits till penningvärdeundersökningen,

är tydligt. Det torde enligt utskottet få förutsättas, att

även det ifrågavarande problemet kommer att uppmärksammas i sammanhang

med de undersökningar som det enligt direktiven ankommer på penningvärdeutredningen

att verkställa. Redan med hänsyn härtill synas enligt

utskottet skäl icke föreligga att i enlighet med motionärernas förslag i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa om särskild utredning i ämnet. Utskottet

får därför avstyrka bifall till förevarande motioner.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att de likalydande motionerna I: 353 och II: 461 icke må

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 april 1952.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sundvik, Fahlander, Johannesson*,

Nordenson*, Boo, Svärd och Eliasson;

från andra kammaren: herrar Severin, Nilsson i Landskrona, Persson

i Norrby, Schmidt, Sköldin, Fagerholm, Johanson i Kalmar och Nyberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 18.

Reservation

av herrar Schmidt och Nyberg, vilka ansett, att utskottets yttrande och

hemställan bort ha följande lydelse:

Motionärernas förslag---- pensions- och livförsäkringsinstitutioner.

Mot förslaget---allmänekonomisk synpunkt.

Av ovanstående framgår, att det föreliggande förslaget mött en del invändningar.

Dessa synas dock delvis bero på missförstånd. Ingen kan gärna

tänka sig att förslagets genomförande skulle utgöra ett led i arbetet på penningvärdets

stabilisering. Dess syfte är att minska inflationens olägenheter

för spararna. Att möjlighet föreligger, att penningvärdet i framtiden som

hittills inte kan hållas stabilt erkännes av alla. Åtgärder, som ta sikte på

denna eventualitet, äro därför inte omotiverade. Vissa remissinstanser ha

framhållit, att lån mot värdefasta obligationer skulle kunna bidraga till

uppmuntrande av penningsparandet. Någon som helst risk att utgivande av

ett lån av detta slag skulle minska intresset av penningvärdets vidmakthållande

finnes säkerligen inte.

Utskottet vill framhålla, att uppgiften att försvara penningvärdet är en av

samhällets centrala och att medel ej saknas att mera än som skett lösa densamma

utan att dock full trygghet därför kan vinnas i vår oroliga värld.

Motionärerna synas---är tydligt. Utskottet finner det därför vara

lämpligt, att penningvärdeundersökningen får i uppdrag att upptaga även

det ifrågavarande problemet till närmare utredning.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av de likalydande motionerna

I: 353 och II: 461, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,

att 1951 års penningvärdeundersökning även får i uppdrag

att utreda möjligheterna för utgivande av ett värdefast,

statligt obligationslån.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952

520514

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.