Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande nr 25

1952-05-06 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1952:25, Bankoutskottets utlåtande nr 25

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

1

Nr 25.

Utlåtande i anledning av väckta motioner med

förordning.

förslag till spar
-

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande

motioner, nr 217 i första kammaren av herr Ewerlöf m. fl. och nr 289 i

andra kammaren av herr Hjalmarson m. fl., har hemställts »att riksdagen

måtte antaga följande:

Förslag

till

Sparförordning.

1 §•

Här i riket bosatt skattskyldig fysisk person, som under åren 1952 eller

1953 i bank insätter eller till livförsäkringsbolag som premie för kapitalförsäkring

inbetalar under året sparade medel, äger att under villkor som

nedan sägs av statsmedel erhålla gottgörelse motsvarande 25 procent av

de sparade medlen.

Med bank avses i denna förordning även sparbank, centralkassa för jordbrukskredit

och postsparbanken. Med kapitalförsäkring avses här endast

försäkring, som nytecknats under nämnda år och som förfaller till betalning,

förutom vid dödsfall, tidigast den 1 januari 1956. Med nyteckning likställes

höjning av tidigare försäkring. Av bank tillgodoförd ränta anses som insättning.

2 §.

Gottgörelse utgår å ett belopp av högst 1 000 kronor för vartdera året

eller, om sparare är eller under året varit gift, högst 2 000 kronor för makarna

gemensamt.

Är fråga om premie i livförsäkringsbolag, utgår gottgörelse endast för den

del av premien, som överstiger enligt 46 § 2 mom. 3) kommunalskattelagen

åtnjutet avdrag.

3 §.

Gottgörelse utgår endast å vad av sparmedlen kvarstår vid utgången av

år 1955.

4 §.

Den som vill erhålla gottgörelse för banksparande skall före utgången av

sparårct meddela banken detta och tillika uppgiva huruvida han är eller

under året varit gift.

1 — Bihang till riksdagens -protokoll 1952. 8 samt. Nr 25.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

5 §.

Senast den 15 februari 1953 har banken att till den taxeringsnämnd, som

har att granska den av spararen avgivna allmänna självdeklarationen,

skriftligen uppgiva det vid närmast förflutna årsskifte kvarstående belopp

av dennes under året sparade medel, varå gottgörelse skall utgå.

Enahanda uppgift skall banken lämna senast den 15 februari 1954.

Finner taxeringsnämnden, att det av banken uppgivna beloppet helt eller

delvis icke utgör sådant sparande för vilket gottgörelse må utgå, har nämnden

att i rekommenderat brev lämna såväl spararen som banken uppgift

om rätt belopp.

6 §.

Den som vill erhålla gottgörelse i anledning av inbetald försäkringspremie

har att vid avgivandet av sin allmänna självdeklaration uppgiva försäkringsbolagets

namn, försäkringsbrevets nummer och storleken av den under

året erlagda premien.

Överstiga uppgivna belopp för banksparande och premiebetalning tillhopa

i 2 § angivna belopp, skall gottgörelse i första hand utgå å bankmedlen.

Finner taxeringsnämnden den skattskyldige berättigad till gottgörelse

för erlagd premie, har nämnden att tillställa denne sparbevis, innehållande

uppgift om namn å försäkringsbolag, där kapitalförsäkring tecknats, nummer

å försäkringsbrev, erlagd premie samt belopp för vilket gottgörelse må

utgå.

7 §.

Efter utgången av år 1955 äger banken att av statsmedel utbekomma

det belopp, som enligt denna förordning skall utgå till insättare i banken.

Beloppet skall vara till riktigheten bestyrkt av för banken av offentlig myndighet

förordnad revisor eller allmänt ombud.

Utbekomna medel skola omedelbart gottskrivas vederbörande insättare.

Sparbevis skall efter utgången av år 1955 inlösas av försäkringsbolag, där

spararen har försäkring.

Utbetalas försäkringsbelopp tidigare på grund av dödsfall, må sparbeviset,

om så påfordras, inlösas i samband med utbetalningen.

Vad försäkringsbolag utgivit som gottgörelse äger bolaget utbekomma av

statsmedel.

8 §.

Belopp, som enligt 7 § gottskrivas eller utbetalas å sparbevis, äro fritagna

från statlig och kommunal inkomstskatt.

9 §.

Beträffande besvär över beskattningsmyndighets beslut enligt denna förordning

skola bestämmelserna i taxeringsförordningen i tillämpliga delar

gälla, dock att besvär över utslag av kammarrätten icke må anföras.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

3

10 §.

Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.»

Beträffande motiveringen för ifrågavarande hemställan får utskottet,

i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen

I: 217.

Frågan om åtgärder från statsmakternas sida för att främja det enskilda

frivilliga sparandet har under senare tid i skilda sammanhang aktualiserats.

Vissa sådana åtgärder ha vidtagits — sålunda må erinras om sparformerna

sparobligationer och rikskonto och om det tidsbundna lönsparandet med

vinstutlottning. Förslag till andra åtgärder i liknande syfte ha däremot

ansetts hittills icke böra realiseras. Till dessa förslag hör ett som i december

1947 framlades av 1944 års allmänna skattekommitté. Enligt detta skulle

avdrag, under vissa förutsättningar och med viss maximering, få åtnjutas

vid inkomsttaxeringen för banksparande under åren 1948 och 1949. Hit hör

likaledes ett förslag, som ungefär samtidigt framfördes i en inom finansdepartementet

upprättad promemoria; i denna förordades, att sparande av

eller till förmån för ungdom skulle stimuleras genom kontantpremier.

Vid 1951 års riksdags vårsession fördes frågan — som berörts också vid

vissa föregående riksdagar — på nytt fram i motioner i båda kamrarna (de

likalydande I: 186 och II: 284 och de likalydande I: 279 och II: 367). I utlåtande

(nr 12) över dessa motioner uttalade bankoutskottet bland annat,

att det enligt utskottets mening i det aktuella ekonomiska läget vore i hög

grad önskvärt att genom särskilda åtgärder söka uppmuntra till en ökning

av det frivilliga, enskilda sparandet på kort sikt. I enlighet med utskottets

hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den 12 maj 1951 (nr 209), att Kungl.

Maj:t ville taga under övervägande möjligheterna att genomföra åtgärder

för uppmuntran av det frivilliga och enskilda sparandet samt för riksdagen

— om möjligt redan under 1951 års riksdags höstsession — framlägga

de förslag, vartill dessa överväganden kunde föranleda.

I anledning härav utarbetades inom finansdepartementet av expeditionschefen

II. Klackenberg en PM med utredning och förslag rörande skattepremiering

av frivilligt sparande under år 1952.

Beträffande huvudlinjerna i utredningsmannens förslag må här i korthet

nämnas följande. Enligt förslaget skulle skattskyldig med preliminär Askatt

som under år 1952 av sin lön lät verkställa insättning å skattesparkonto,

under vissa förutsättningar erhålla nedsättning av inkomstskatten

med 20 procent å sparbeloppet, dock å högst 1 000 kronor. Skattenedsättningen

skulle preliminärt komma den skattskyldige till godo genom att

källskatten minskades med 20 procent av sparbeloppet. För att den skattskyldige

slutligt skulle få åtnjuta skattenedsättningen skulle sparbeloppet

innestå å skattesparkonto till utgången av 1956.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

I proposition nr 220 till 1951 års riksdag anförde chefen för finansdepartementet

— efter att ha redogjort för innebörden av utredningsmannens

ifrågavarande förslag — att man vid remissbehandlingen allmänt ställt

sig tveksam till och i åtskilliga fall avstyrkt ett genomförande av förslaget,

därvid särskilt betonats de administrativa olägenheter som vore förbundna

med den erforderliga kontrollen av att skattepremieringen skulle komma

nysparandet till godo. Med hänsyn till den kritik som anförts mot promemorieförslaget

uttalade departementschefen, att han icke vore beredd att

hemställa om avlåtande av proposition i ämnet till riksdagens höstsession

utan att ärendet borde bli föremål för fortsatta överväganden.

Enligt vad utskottet inhämtat ledde dessa fortsatta överväganden till

att inom finansdepartementet utarbetades, med beaktande av kritiken, ett

förslag till kontantpremiering av sparande med en i

vissa delar förenklad teknisk utformning. Detta förslag innebar i huvudsak

följande.

Det sparande, som enligt förslaget kunde premieras, skulle ha formen av

insättningar under år 1953 eller 1954 på särskilt upplagda konton i bank.

Insättningarna ombesörjdes av spararen själv. Vid insättning krediterades

spararen preliminärt en sparpremie, som avsåges skola utgå med 20 procent

av sparbeloppet. Högsta sparpremie skulle vara 100 kronor per år, d. v. s.

20 procent av 500 kronor. Fem år efter utgången av sparåret tillfölle premien

slutligt spararen, under förutsättning att sparbeloppet fortfarande

innestode å kontot. De innestående medlen skulle icke vara spärrade; spararen

kunde alltså göra uttag som från andra konton. Men vid uttag före

de fem årens förlopp ginge han miste om sparpremien för det uttagna beloppet.

Endast sparpremie, som definitivt tillfallit spararen, utbetalades av

statsverket till vederbörande bank. Som konsekvens härav gottgjorde banken

icke ränta på preliminärt gottskrivna premier utan endast på det av

spararen själv insatta beloppet. Sparpremie skulle icke vara skattepliktig

inkomst.

För rätt till sparpremie skulle krävas, utöver vad som nyss sagts, att spararens

taxerade inkomst under sparåret enligt förordningen om statlig inkomstskatt

uppginge till minst 1 200 kronor och att spararen under samma

år ökade sina sammanlagda banktillgodohavanden minst med sparbeloppet.

Kontrollen över att så vore fallet skulle ankomma på taxeringsnämnderna.

Fördenskull skulle spararen, samtidigt med att han avlämnade självdeklaration

för sparåret, göra framställning om rätt till sparpremie. Sedan taxeringsnämnden

funnit, att de angivna kraven vore fyllda, lämnades meddelande

härom till vederbörande bank. För konto, beträffande vilket sådant

meddelande icke ingått, åtnjötes ingen sparpremie.

Ej heller nu förevarande förslag har emellertid föranlett någon Kungl.

Maj:ts proposition i ämnet.

Vidare torde få nämnas, att Kungl. Maj:t genom beslut den 25 april detta

s. 5 Kontrollera mot PDF

BaiiJcoutskottets utlåtande nr 25.

5

år förordnat, att riksdagens förutnämnda skrivelse nr 209:1951 och det i

anledning därav utarbetade promemorieförslaget samt övriga förslag i ämnet

skola läggas till handlingarna.

Den huvudsakliga innebörden i det förslag till sparförordning som m otionärerna

utarbetat är följande.

Varje skattskyldig fysisk person, som under 1952 respektive 1953 insätter

nysparade medel på bank eller inbetalar sådana som premie för kapitalförsäkring,

skall erhålla gottgörelse av statsmedel med 25 procent av

det sålunda sparade beloppet, såvida medlen icke uttagas eller förfalla till

betalning före utgången av år 1955. Undantag bör dock göras för livförsäkring,

som före denna tidpunkt utfaller på grund av dödsfall. Ersättningen

skall begränsas att utgå endast för belopp upp till 1 000 kronor per

år och sparare. För äkta makar blir således beloppet 2 000 kronor.

Vid insättning på bank skall kontrollen av de belopp, för vilka spararen

är berättigad till gottgörelse, ske via deklarationen och genom en ömsesidig

uppgiftsskyldighet för banken och taxeringsnämnden. Banken, i vilken insättningen

gjorts, underrättar efter årsskiftet vederbörande taxeringsnämnd

om det sparade beloppets storlek. Endast om nämnden, genom en jämförelse

av förmögenhetssammanställningen på spararens deklaration för år

1951 och 1952, finner, att beloppet icke utgör nysparande utan endast omplacering

av tidigare sparmedel eller att spararen genom insättningar även

i en annan bank sammanlagt tillgodoskrivits gottgörelse för belopp som

överstiger det för vilket sådan skall lämnas eller om annan felaktighet föreligger,

behöver nämnden lämna underrättelse härom till berörda parter.

Har det sammanlagda beloppet, för vilket han äger rätt till ersättning, överskridits

genom att spararen i deklarationen uppgivit även nyteckning eller

ökningar av tidigare tecknade livförsäkringar, skall nedsättning av gottgörelsen

i första hand hänföras till premiebetalningen.

Slutligen torde få erinras om att i de likalydande motionerna I: 101 av

herr Lindblom m. fl. och II: 133 av herr Sjölin m. fl., vilka motioner hänvisats

till bevillningsutskottets handläggning, hemställts, att riksdagen

måtte antaga ett av motionärerna utarbetat förslag till förordning angående

skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953.

Utskottet. Såsom av den föregående redogörelsen framgår, ha i anledning

av riksdagens skrivelse nr 209:1951 inom finansdepartementet verkställts

utredningar rörande möjligheterna att genomföra särskilda sparstimulerande

åtgärder. Sålunda har av expeditionschefen II. Klackenberg framlagts

en promemoria med förslag till skattepremiering av frivilligt sparande

under år 1952. Vidare har inom departementet utarbetats ett förslag till

kontantpremiering av sparande. Intet av dessa förslag och ej heller andra,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

under remissbehandlingen av Klackenbergs promemoria framkomna alternativa

sparpremieringsförslag har emellertid föranlett proposition till riksdagen.

Kungl. Maj:t har sedermera beslutat, att riksdagens ifrågavarande skrivelse

jämte föreliggande förslag i ämnet skall läggas till handlingarna. Någon

ytterligare utredning i anledning av riksdagens skrivelse torde sålunda

icke komma att verkställas.

I sitt utlåtande nr 12 vid föregående års riksdag, vari bankoutskottet

föreslog riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning i

ämnet, framhöll utskottet beträffande förutsättningarna för sparandets utveckling

på längre sikt, att stabilitet i penningvärdet vore en viktig betingelse

för att sparandet skulle utvecklas på ett tillfredsställande sätt. Emellertid

vore det enligt utskottet i det aktuella ekonomiska läget i hög grad

önskvärt att genom särskilda åtgärder på kort sikt söka uppmuntra till en

ökning av det frivilliga, enskilda sparandet. Efter att hava redogjort för

olika förslag till sparpremiering som framkommit anförde utskottet, att utskottet

icke ville göra något uttalande huruvida de antydda utvägarna

kunde vara framkomliga. Andra sparstimulerande åtgärder än de nämnda

torde också kunna tänkas. Utan att taga ställning till dessa frågor, vilka

delvis låge utanför bankoutskottets kompetensområde, ville utskottet emellertid

starkt framhålla angelägenheten av att i rådande läge alla de möjligheter

bleve undersökta, som kunde tänkas ifrågakomma för att ett ökat

sparande skulle kunna främjas.

Såsom av det föregående framgår, ha allvarliga försök gjorts att komma

fram till ett ur olika synpunkter godtagbart system för sparpremiering. De

olika förslag i ämnet som framkommit ha prövats av regeringen, som dock

icke funnit något av dem kunna läggas till grund för en proposition till riksdagen.

Det må kunna beklagas, att det icke visat sig möjligt att konstruera

en anordning för sparpremiering, som å ena sidan ger ett rimligt mått av

effektivitet och å andra sidan kan genomföras utan en alltför invecklad

administrativ kontrollapparat. Utskottet anser det emellertid ha varit av

värde, att i detta hänseende klarläggande utredningar i ämnet verkställts.

Det måste genom dessa anses ha klargjorts, att tveksamhet måste råda om

huruvida man genom ett sparpremieringssystem verkligen kan uppnå en

sparandeökning, som är tillräckligt kraftig för att åtgärden skall kunna rationellt

motiveras. I varje fall är det icke möjligt att prestera förhandsbevis

härför.

Utskottet vill här liksom många gånger tidigare understryka, att det icke

kan råda mer än en mening om att en ökning på bred front av det enskilda

sparandet är av största betydelse. En väsentlig förstärkning av vårt lands

ekonomiska stabilitet skulle härigenom vinnas. Såsom utskottet i flera sammanhang

framhållit, är den avgörande förutsättningen för en ökning av

sparandet att stabilitet i penningvärdet kan uppnås och vidmakthållas. Ut
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

7

skottet konstaterar i detta sammanhang med tillfredsställelse, att en tydlig

tendens till ökat sparande hos allmänheten kunnat förmärkas under senare

tid. Utvecklingen synes sålunda gå åt rätt håll. Mot bakgrunden av den

antydda utvecklingen torde enligt utskottet behovet av särskilda sparstimulerande

åtgärder te sig mindre än vad fallet var i det ekonomiska läge som

rådde för omkring ett år sedan, då riksdagen avlät sin skrivelse till Kungl.

Maj:t i förevarande ämne.

I de föreliggande motionerna har framlagts ett förslag till sparförordning,

som går ut på kontantpremiering av enskilt sparande. Förslaget är i väsentliga

delar av samma principiella innebörd som det inom finansdepartementet

utarbetade, även om det sistnämnda var mindre långtgående i fråga

om sparpremieringens omfattning. Mot bakgrunden av den ingående belysning

som frågan fått genom de verkställda utredningarna anser sig utskottet

icke kunna tillstyrka bifall till motionärernas förslag, och utskottet har heller

icke ansett förutsättningar föreligga för att i anledning av motionerna

utarbeta och för riksdagen framlägga något modifierat förslag till premiering

av det enskilda sparandet.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att de likalydande motionerna I: 217 och II: 289 icke må

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1952.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sundvik, Werner, De Geer,* Johannesson,

Nordenson, Boo* och Svärd*;

från andra kammaren: herrar Severin, Nilsson i Landskrona, Persson*

i Norrby, Schmidt, Gavelin, Johansson* i Kalmar, Nyberg* och Edström*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Nordenson, Svärd och Edström, som ansett, att utskottets

yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att målmedvetna och konkreta åtgärder i syfte att stimulera

till ökat enskilt sparande just i nuvarande läge äro särskilt angelägna.

Problemet har tidigare varit föremål för utskottets behandling. Riksdagen

har i anslutning till ett utlåtande från utskottet hemställt om ut
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

redning, och en sådan har inom Kungl. Maj:ts kansli verkställts. Det förslag

till sparförordning som framlagts i motionerna I: 217 och II: 289 bygger

även på denna utredning.

Att med generellt verkande medel skapa en »sparvänlig atmosfär» torde

under mer normala ekonomiska förhållanden vara till fyllest för att det till

alla folkgrupper spridda samhällsekonomiskt nödvändiga sparandet skall

komma till stånd. I en inflationstid med dess speciellt ur »penningspararnas»

synpunkt ytterst ofördelaktiga förändringar i inkomst- och förmögenhetsfördelningen

måste emellertid även extraordinära åtgärder anses befogade.

Nysparandet måste även då framstå som lockande och lönande för

de många enskilda spararna.

Under ovan antydda särskilda omständigheter anser utskottet det försvarligt

att använda skattebetalarmedel i syfte att främja enskilt sparande.

Utskottet är starkt medvetet om svårigheterna att skapa tillfredsställande

kontroll och övervakning utan dyrbar, tidsödande och för spararna

irriterande anordningar.

Mot kontrollkravet måste emellertid ställas nödvändigheten att pröva

åtgärder som kunna ge resultat. Vid den avvägning mellan dessa båda

synpunkter som måste företagas bör enligt utskottets mening hänsyn även

tagas till den omständigheten att ägare till äldre sparande sett sina besparingar

kraftigt reduceras genom inflationen.

Under åberopande av det ovan anförda hemställer utskottet,

att riksdagen måtte antaga följande:

Förslag

till

Sparförordning.

1 §•

Här i riket bosatt skattskyldig fysisk person, som under åren 1952 eller

1953 i bank insätter eller till livförsäkringsbolag som premie för kapitalförsäkring

inbetalar under året sparade medel, äger att under villkor som nedan

sägs av statsmedel erhålla gottgörelse motsvarande 25 procent av de

sparade medlen.

Med bank avses i denna förordning även sparbank, centralkassa för jordbrukskredit

och postsparbanken. Med kapitalförsäkring avses här endast

försäkring, som nytecknats under nämnda år och som förfaller till betalning,

förutom vid dödsfall, tidigast den 1 januari 1956. Med nyteckning

likställes höjning av tidigare försäkring. Av bank tillgodoförd ränta anses

som insättning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

9

2 §.

Gottgörelse utgår å ett belopp av högst 1 000 kronor för vartdera året

eller, om sparare är eller under året varit gift, högst 2 000 kronor för makarna

gemensamt.

Är fråga om premie i livförsäkringsbolag, utgår gottgörelse endast för

den del av premien, som överstiger enligt 46 § 2 mom. 3) kommunalskattelagen

åtnjutet avdrag.

3 §.

Gottgörelse utgår endast å vad av sparmedlen kvarstår vid utgången av

år 1955.

4 §.

Den som vill erhålla gottgörelse för banksparande skall före utgången av

sparåret meddela banken detta och tillika uppgiva huruvida han är eller

under året varit gift.

5 §.

Senast den 15 februari 1953 har banken att till den taxeringsnämnd, som

har att granska den av spararen avgivna allmänna självdeklarationen, skriftligen

uppgiva det vid närmast förflutna årsskifte kvarstående belopp av

dennes under året sparade medel, varå gottgörelse skall utgå.

Enahanda uppgift skall banken lämna senast den 15 februari 1954.

Finner taxeringsnämnden, att det av banken uppgivna beloppet helt eller

delvis icke utgör sådant sparande för vilket gottgörelse må utgå, har nämnden

att i rekommenderat brev lämna såväl spararen som banken uppgift

om rätt belopp.

6 §.

Den som vill erhålla gottgörelse i anledning av inbetald försäkringspremie

har att vid avgivandet av sin allmänna självdeklaration uppgiva försäkringsbolagets

namn, försäkringsbrevets nummer och storleken av den under

året erlagda premien.

Överstiga uppgivna belopp för banksparande och premiebetalning tillhopa

i 2 § angivna belopp, skall gottgörelse i första hand utgå å bankmedlen.

Finner taxeringsnämnden den skattskyldige berättigad till gottgörelse för

erlagd premie, har nämnden att tillställa denne sparbevis, innehållande

uppgift om namn å försäkringsbolag, där kapitalförsäkring tecknats, nummer

å försäkringsbrev, erlagd premie samt belopp för vilket gottgörelse

må utgå.

7 §.

Efter utgången av år 1955 äger banken att av statsmedel utbekomma

det belopp, som enligt denna förordning skall utgå till insättare i banken.

Beloppet skall vara till riktigheten bestyrkt av för banken av offentlig myndighet

förordnad revisor eller allmänt ombud.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 25.

Utbekomna medel skola omedelbart gottskrivas vederbörande insättare.

Sparbevis skall efter utgången av år 1955 inlösas av försäkringsbolag,

där spararen har försäkring.

Utbetalas försäkringsbelopp tidigare på grund av dödsfall, må sparbeviset,

om så påfordras, inlösas i samband med utbetalningen.

Vad försäkringsbolag utgivit som gottgörelse äger bolaget utbekomma

av statsmedel.

8 §.

Belopp, som enligt 7 § gottskrivas eller utbetalas å sparbevis, äro fritagna

från statlig och kommunal inkomstskatt.

9 §.

Beträffande besvär över beskattningsmyndighets beslut enligt denna förordning

skola bestämmelserna i taxeringsförordningen i tillämpliga delar

gälla, dock att besvär över utslag av kammarrätten icke må anföras.

10 §.

Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

2) av herrar De Geer, Schmidt och Nyberg.

Stockholm 1952 Ivar HaeggstrÖms Boktryckeri A. B.

521215

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.