Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, dels ock väckta motioner angående riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

1952-05-15 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1952:27, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, dels ock väckta motioner angående riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

1

Nr 27.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande

riksbankens sedelutgivning, dels ock väckta motioner

angående riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I en den 31 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 186, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t under åberopande

av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för samma dag föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1952 till

och med den 30 juni 1953 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket

lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,

följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst fyratusenåttahundra

miljoner kronor.

2 §.

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt

må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av

fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret

medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst

sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 27.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början

av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

3 §.

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt

guldmynt och omyntat guld.

I skrivelse den 20 februari 1952 har utredningen om regleringen av riksbankens

sedelutgivningsrätt på längre sikt hemställt, att maximigränsen för

sedelomloppet under tiden från och med den 1 juli 1952 till och med den

30 juni 1953 måtte bestämmas till 4,8 miljarder kronor.

över skrivelsen ha, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken

samt fullmäktige i riksgäldskontoret.

Beträffande innehållet i utredningens skrivelse och remissyttrandena får

utskottet hänvisa till propositionen.

Departementschefen har i ärendet anfört följande:

Enligt lagen den 8 juni 1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser rörande

riksbankens sedelutgivning gälla — i stället för vad i 1934 års riksbankslag

är i motsvarande hänseende stadgat •— särskilda föreskrifter i fråga om

riksbankens rätt att utgiva sedlar. Dessa innebära bland annat, att riksbanken

må utgiva sedlar till ett belopp av 4 400 miljoner kronor. 1951 års lag

är tidsbegränsad; giltighetstiden för densamma utgår den 30 juni 1952.

I samband med tillkomsten av 1951 års lag uttalade jag, att jag icke för

det dåvarande ville taga slutlig ståndpunkt till frågan hur sedelutgivningsrätten

borde regleras på längre sikt utan att jag hade för avsikt att taga

spörsmålet under närmare övervägande. Med stöd av bemyndigande av

Kungl. Maj:t har jag sedermera den 13 november 1951 tillkallat särskilda

utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning i ämnet.

Som framgår av vad jag tidigare anfört ha nämnda utredningsmän funnit

att uppdraget icke kunnat fullgöras inom sådan tid, att härav föranlett förslag

om definitiv lagstiftning i frågan kunde framläggas under innevarande

års riksdag. Utredningsmännen ha föreslagit att 1951 års lag måtte ersättas

med en liknande lag gällande för tiden den 1 juli 1952 — den 30 juni 1953,

varvid dock den nuvarande gränsen för sedelutgivningen borde förhöjas från

4 400 till 4 800 miljoner kronor. Vid sina beräkningar rörande sedelomloppet

ha utredningsmännen — under förutsättning att statsmakterna och

riksbanken vidtoge effektiva åtgärder för att förhindra en fortsatt pris- och

löneglidning — uppskattat sedelomloppet vid slutet av år 1952 till omkring

4 400 ä 4 500 miljoner kronor. Till nämnda belopp borde läggas en viss

reserv, förslagsvis uppgående till 300 miljoner kronor, avsedd att ge riksbanken

möjlighet att tillgodose eventuellt uppkommande behov, som sam
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

3

manhängde med ändrade betalningsvanor samt med andra förändringar,

som ej kunde hänföras till en försämring av penningvärdet. De sakkunniga

ha jämväl uttalat att riksbanken, i enlighet med beslutet om sedelutgivningsrätten

och övriga direktiv, som riksdagen kunde meddela för bankens

verksamhet, i god tid borde inrikta sin politik så, att frågan om en höjning

av gränsen för sedelomloppet ej bleve aktuell under året genom sådana anspråk

på sedelutgivningen, som hade sin grund i en försämring av penningvärdet.

Hur sedelutgivningsrätten skall regleras på längre sikt bör givetvis icke

nu bli föremål för bedömning, utan detta spörsmål bör anstå till dess utredningsmännen

slutfört sitt uppdrag. I avvaktan härpå bör den provisoriska

lagstiftningen i ämnet förlängas, lämpligen under den tid utredningsmännen

förordat eller den 1 juli 1952 — den 30 juni 1953.

Av vad utredningsmännen anfört får anses framgå att behov av en viss

utvidgning av sedelutgivningsrätten föreligger. Mot det belopp å 400 miljoner

kronor, med vilket höjning ifrågasatts, har jag icke någon erinran.

Såvitt för närvarande går att bedöma torde nämnda belopp vara tillräckligt.

Jag förordar sålunda att det nuvarande maximibeloppet för sedelutgivningen

höjes från 4 400 miljoner kronor till 4 800 miljoner kronor. I anledning

av vissa uttalanden av utredningsmännen om riksbankens bundenhet

av ett i författning fastställt maximibelopp för sedelmängden och vad bankofullmäktige

i anslutning därtill anfört, vill jag endast framhålla att bestämmandet

av en viss maximigräns, nu liksom tidigare, självfallet har den

innebörden, att det blir en uppgift för riksbanken att, inom ramen för av

riksdagen meddelade direktiv, tillvarataga de möjligheter som kunna stå

riksbanken till buds för att förhindra att ett överskridande av maximibeloppet

skall behöva ifrågakomma.

Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1

juli 1952 — den 30 juni 1953 torde böra upptagas i en ny lag vilken — med

den jämkning som föranledes av det nyss sagda — bör utformas i överensstämmelse

med 1951 års lag i ämnet.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning.

I sammanhang med förevarande ärende har utskottet ansett sig böra

behandla två likalydande, till bankoutskottet hänvisade motioner, väckta

den ena inom första kammaren under nr 298 av herr Nordenson m. fl. och

den andra inom andra kammaren under nr 390 av herr Hjalmarson m. fl.

I dessa motioner hemställes »att riksdagen vid behandlingen av riktlinjerna

för den ekonomiska politiken i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte dels

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

uttala att en övergång till en friare ekonomi är angelägen och att de därför

nödvändiga åtgärderna böra av Kungl. Maj :t redan nu planeras samt successivt

genomföras, dels hemställa att Kungl. Maj :t, i den mån så erfordras

med hänsyn till riksdagens kompetens, måtte för riksdagen framlägga de

förslag, som krävas för denna omläggning av den ekonomiska politiken.»

Beträffande motiveringen för motionerna får utskottet hänvisa till motionen

I: 298.

Utskottet. I Kungl. Maj :ts förevarande proposition föreslås en förlängning

av den provisoriska lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning för

tiden 1 juli 1952—30 juni 1953. Enligt lagförslaget må riksbanken utgiva

sedlar till ett belopp av högst 4 800 miljoner kronor. Det nuvarande maximibeloppet

utgör 4 400 miljoner kronor. Utskottet har icke någon erinran

mot den föreslagna utvidgningen av riksbankens sedelutgivningsrätt i avvaktan

på att en mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten på längre

sikt kommer till stånd som ett resultat av den nu pågående utredningen i

ämnet. Utskottet tillstyrker alltså bifall till propositionen. I anledning av

under förarbetena till lagförslaget gjorda uttalanden av såväl utredningsmännen

som fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret rörande riksbankens

bundenhet av ett i författning fastställt maximibelopp för sedelmängden

vill utskottet — med anslutning till vad departementschefen anfört

— uttala, att det är riksbankens uppgift att inom ramen för av riksdagen

meddelade direktiv tillvarataga de möjligheter som kunna stå riksbanken

till buds för att förhindra att ett överskridande av maximibeloppet

skall behöva ifrågakomma.

Utskottet har ansett sig böra i anslutning till handläggningen av den

föreliggande propositionen samt de likalydande motionerna 1: 298 och

II: 390 behandla frågan om riktlinjerna för den ekonomiska politiken, med

särskilt avseende å den fortsatta valuta- och penningpolitiken.

Det aktuella ekonomiska lägets karaktär belyses i den nyligen framlagda,

som bilaga till Kungl. Maj :ts proposition nr 233 fogade, reviderade nationalbudgeten

för år 1952. De reviderade nationalbudgetkalkylerna ge vid

handen, att en viss förskjutning i det allmänna konjunkturläget inträtt

sedan årsskiftet 1951/52, då den preliminära nationalbudgeten gjordes upp.

Redan vid den tidpunkten förelågo avmattningstendenser inom vissa delar

av näringslivet. Det dominerande draget var likväl en utpräglad vinstkonjunktur.

Avmattningstendenserna synas nu ha förstärkts. Detta får delvis

ses mot bakgrunden av att den internationella ekonomiska utvecklingen

under den hittillsvarande delen av året på viktiga områden kännetecknats

av tendenser till konjunkturavmattning. På råvarumarknaderna ha priserna

sålunda varit vikande. Råvaruindices ha visat en kontinuerlig nedgång

sedan januari i år efter att under senare delen av 1951 ha legat relativt

stabila med smärre förskjutningar i bägge riktningar. Det är dock

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

5

vanskligt att bedöma, i vad mån denna tendens till en vikande internationell

konjunktur är av mer varaktig natur. Man får icke bortse från att avmattningstendenserna

i den internationella ekonomien kunna vara av tillfällig

art och närmast utgöra en paus inför en ny fas av inflationistisk utveckling,

uppburen av successivt ökande upprustning.

Dämpningen av den inhemska konjunkturen utgör vidare ett resultat av

den förda ekonomiska stabiliseringspolitiken. Denna politik har som sitt

främsta syfte haft att motverka överkonjunkturen inom näringslivet. Särskilt

synes under den senaste tiden den restriktiva kreditpolitik, som förts

i enlighet med den mellan riksbanken och kreditinstituten träffade överenskommelsen,

ha spelat en roll för neddämpning av expansionstendenserna

i den interna ekonomien.

Den föreliggande nationalbudgeten ger ett siffermässigt uttryck för den

inträdda konjunkturavmattningen. Kalkylen visar på ett efterfrågeunderskott

av storleksordningen 1 miljard kronor. Såsom nationalbudgetdelegationen

framhållit, framstår detta efterfrågeunderskott närmast som ett

uttryck för den nedtoning av konjunkturen som eftersträvas för att åstadkomma

ökad stabilitet på arbetsmarknaden och förstärkt hållfasthet mot

prisstegringstendenser. Såsom av särskilt intresse vill utskottet erinra om

de överväganden, som i nationalbudgetkalkylen skett beträffande utrikeshandeln

och investeringsområdet. I fråga om utrikeshandeln ha nya uppskattningar

gjorts i fråga om både exporten och importen, framför allt

med avseende å prisantagandena. Sålunda har räknats med att bytesrelationerna

gentemot utlandet under år 1952 skola försämras med 2 procent

i förhållande till 1951. Risker anses dock föreligga för att exportpriserna

i fortsättningen skola falla snabbare än importpriserna. Med hänsyn härtill

har man i den reviderade nationalbudgeten utgått från att valutareserven

kommer att förbli praktiskt taget oförändrad under innevarande år.

Vidare förtjänar uppmärksammas, att man beträffande investeringsområdet

räknar med att kreditåtstramningen och övriga ekonomisk-politiska

ingripanden i stabiliseringssyfte samt den allmänna konjunkturavmattningen

leda till en försvagning av investeringsviljan jämfört med vad som

kunde bedömas vid årsskiftet. I den reviderade nationalbudgeten har sålunda

ökningen av investeringsvolymen under 1952 nedjusterats till 4 procent

jämfört med 5 procent i den preliminära nationalbudgeten.

En dämpning av de inflationistiskt betonade expansionstendenserna i

den svenska ekonomien har sålunda inträtt, och det ekonomiska läget

måste betecknas såsom i flera avseenden förändrat i jämförelse med föregående

år. Den av vinstkonjunkturen närda, extremt uppdrivna investeringsviljan

har mattats, sparandet har av tillgängliga uppgifter att döma

undergått en icke oväsentlig ökning, en tydlig tendens till försäljningssvårigheter

och en köparnas marknad föreligger. Vidare ha riskerna minskat

för att den internationella prisutvecklingen skall komma att förorsaka

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

en ytterligare uppdrivning av den svenska prisnivån under innevarande

år. Den inflationsdrivande vinstkonjunkturen har dämpats, och föreliggande

beräkningar tyda på att en viss stabilisering av prisläget kan emotses.

De anförda omständigheterna ge vid handen, att gynnsammare förutsättningar

nu inträtt för att uppnå en relativ stabilitet i fråga om priser

och inkomster efter det senaste årets kraftiga förskjutning i penningvärdet.

Det synes icke uteslutet, att avmattningstendenserna rent av kunna

leda till en negativ löneglidning under innevarande år och till att det i

vissa fall på grund av rådande köpmotstånd icke visar sig möjligt att taga

ut de priser som i och för sig kunde vara kostnadsmässigt motiverade. Det

är dock ännu för tidigt att avgöra, om den inträdda förändringen i läget

ger uttryck för en mera definitiv förbättring av den samhällsekonomiska

balansen. Den fortsatta utvecklingen är svårbedömbar. Utvecklingen kan

gå i en mera deciderat konjunkturdämpande riktning. Å andra sidan föreligga

fortfarande risker för en inflationistisk utveckling. Den ekonomiska

politiken måste därför innefatta en beredskap för bägge alternativen.

Skulle utvecklingen gestaltas enligt det förstnämnda alternativet, aktualiseras

frågan om en avveckling av vissa av de åtgärder som vidtagits inom

den ekonomiska politiken i stabiliseringssyfte. Vidare framstår i en dylik

situation kravet på en effektiv arbetsmarknadspolitik med särskild styrka.

Detta är emellertid fallet redan i nuvarande läge, där vissa sektorer av näringslivet

ha utsatts för sysselsättningssvårigheter, under det att andra

delar fortfarande ha högkonjunktur och brist på arbetskraft. I denna situation

är det av vikt att en överföring av arbetskraft kan ske till de näringsgrenar,

där knapphet på arbetskraft fortfarande är rådande.

Såsom nyss antytts, måste man dock alltjämt räkna med risker för en

inflationistisk utveckling genom en successiv uppdrivning av priser och

löner. Det bör emellertid framhållas, att den ekonomiska utvecklingen i

vårt land under den tid som nu med någon säkerhet kan bedömas i mera

avgörande grad än tidigare är beroende av våra egna åtgöranden. Under

det förflutna året har ju den primära kraften i den svenska pris- och

lönestegringen legat i inflytelserna utifrån. Med den delvis förändrade konjunkturbild

som nu utgestaltats ha förutsättningarna för en intern ekonomisk

stabilisering uppenbarligen i väsentlig grad förstärkts. Å andra sidan

måste den uppnådda balansförbättringen ännu bedömas vara labil.

Framtiden rymmer så betydande risker för en självständig pris- och inkomststegring

av inflationistisk natur, att det enligt utskottets mening

icke skulle vara försvarbart att, med utgångspunkt från en bedömning av

dagens läge, genomföra uppmjukningar i den hittills förda ekonomiska

politiken. Den inträdda konjunkturdämpningen kan icke anses vara så

djupgående och av så allmän räckvidd, att den skulle kunna motivera en

i avgörande hänseenden ändrad ekonomisk politik. De hittillsvarande riktlinjerna

för den ekonomiska politiken böra därför enligt utskottet alltjämt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskoitets utlåtande nr 27.

7

utgöra grundvalen för stabiliseringssträvandena i vårt land. Det är av väsentlig

vikt att förhindra en ytterligare pris- och kostnadsuppdrivning. En

dylik skulle kunna framkalla betydande svårigheter för vårt land att hävda

sig i den internationella konkurrensen, varigenom vår utrikeshandel skulle

inskränkas och sålunda vår rörelsefrihet på valutaområdet ytterligare begränsas.

Utskottet har tidigare, senast i utlåtande nr 4 vid årets riksdag,

starkt understrukit vikten av att en tillräcklig valutareserv uppbygges för

att möjliggöra en önskvärd rörelsefrihet inom utrikeshandeln. Med hänsyn

härtill finner utskottet det betänkligt, att man nu i nationalbudgeten

icke anser sig böra räkna med någon ökning av valutareserven under innevarande

år. Utskottet vill ånyo starkt framhålla betydelsen av att valutareserven

uppbringas till att motsvara en mera betryggande andel av vår

årsimport än vad som för närvarande är fallet och vill därjämte uttala

önskemålet om en även ur kvalitativ synpunkt lämpligare sammansättning

av valutareserven.

Utskottet vill härefter övergå till att behandla läget på kreditmarknaden

och riktlinjerna för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Utskottet vill

i samband härmed nämna, att riksbankschefen och riksgäldsdirektören vid

föredragningar inför utskottet lämnat redogörelser för den senaste utvecklingen

inom förevarande område.

I sitt utlåtande nr 4 vid årets riksdag angående verkställd granskning av

riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning redogjorde utskottet

för den vid månadsskiftet januari—februari detta år träffade överenskommelsen

mellan riksbanken och kreditinstituten angående riktlinjerna

för den fortsatta kreditpolitiken. Utskottet uttalade därvid bland annat,

att man syntes kunna räkna med att genom överenskommelsen skulle

åstadkommas en kraftig kreditåtstramande effekt. Det vore emellertid ännu

för tidigt att närmare bedöma verkningarna för näringslivet därav.

Utskottet framhöll dock, att det icke torde råda någon tvekan om att betydande

svårigheter kunde uppstå för vissa företag och sektorer inom näringslivet

till följd av kreditinskränkningen. Det låge emellertid vikt uppå

att de skärpta riktlinjerna för kreditgivningen fullföljdes konsekvent och

att icke uppkommande svårigheter toges till intäkt för krav på uppmjukningar

i kreditrestriktionerna. Utskottet uttalade även, att det vore av

väsentlig betydelse för den fortsatta utvecklingen att riksbanken bidroge

till ett positivt resultat genom att alltfort sträva efter att hålla penningmarknaden

stram.

Under den gångna delen av året har en markant omsvängning i läget på

penningmarknaden inträtt. Nettoresultatet av riksbankens transaktioner

under tiden januari—april 1952 utgjorde cn minskning av likviditeten på

marknaden med icke mindre än 501 miljoner kronor jämfört med blott 2

miljoner kronor under motsvarande tid föregående år. Under årets tre

första månader var indragningen av medel från marknaden än större eller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

629 miijoner kronor, jämfört med 201 miljoner kronor under samma tid

året innan. Utvecklingen under april månad medförde emellertid ett likviditetstillskott

med 128 miljoner kronor, vilket dock var avsevärt lägre än

under april 1951, då likviditetsökningen uppgick till 198 miljoner kronor.

Utvecklingen inom riksgäldskontorets verksamhetsområde under årets

fyra första månader kännetecknas av samma gynnsamma inriktning som

under fjolåret, vilken närmare belystes i utskottets utlåtande nr 4 vid årets

riksdag. Budgetöverskottet och prisutjämningsavgifterna ha härvid spelat

en avgörande roll. Av statskontoret återbetalda kassaförstärkningar

samt prisutjämningsavgifter uppgå under sagda tid till ett sammanlagt

belopp av 1 302 miljoner kronor. Härav ha tillhopa 618 miljoner kronor

kunnat disponeras för statsskuldminskning samt ökning av riksgäldskontorets

checkräkning i riksbanken. Jämsides härmed har statsskulden undergått

en stark konsolidering. Den fonderade skulden har sålunda ökat med

527 miljoner kronor, under det att den tillfälliga sjunkit med icke mindre

än 829 miljoner kronor. Härjämte har en förlängning av löptiderna på den

tillfälliga statsskulden inträtt. Vad beträffar riksgäldskontorets verksamhet

under nästa budgetår tyda föreliggande beräkningar på att den statliga

sektorn kommer att — i likhet med vad fallet är under löpande budgetår

— vara självförsörjande med kapital. Under förutsättning att det nu

beräknade budgetöverskottet för budgetåret 1952/53 kan realiseras, skulle

sålunda något behov för riksgäldskontoret att företaga upplåning på marknaden

icke föreligga.

De anförda siffrorna ge uttryck för en betydande åtstramning på penningmarknaden.

Utvecklingen har även lett till vissa förskjutningar i ränteläget

och obligationskurserna. Återverkningarna på ränteläget av likviditetsåtstramningen

ha emellertid i enlighet med den fastslagna målsättningen

för räntepolitiken, vartill den gällande kreditöverenskoinmelsen ansluter

sig, begränsats till de områden av kreditmarknaden, som ej äro av

strategisk betydelse. Som bekant innebär överenskommelsen med kreditinstituten

en bindning av inteckningslåneräntorna och andra långa räntor till

vid tidpunkten för överenskommelsens träffande gällande räntesatser. Detta

har också med kreditinstitutens medverkan kunnat ske. Å andra sidan

kan man konstatera en viss ränteglidning på industrilån, växelkrediter etc.

Denna ränteglidning torde uppgå till *4—% procent och varierar med lånetypen.

Denna ränteglidning har också medvetet accepterats av riksbanken.

Av väsentlig vikt är emellertid att förhindra en sådan ränteglidning som

kan medföra risker för en uppgång i inteckningslåneräntan o. d. långa

räntor.

Kursutvecklingen på obligationsmarknaden har sedan kreditöverenskommelsens

ikraftträdande företett en successiv nedgång. Kursavmattningen

har dock hållit sig inom ramen för vad man från riksbankens sida räknat

med. Obligationsutbuden på börsen ha varit små och sporadiska. Riksban
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

9

ken har icke under ifrågavarande tid företagit några obligationsköp på börsen

i kursstödjande syfte.

Enligt kreditöverenskommelsen skola affärsbankerna hålla en efter deras

storlek differentierad likviditet som i regel överstiger den nuvarande,

överenskommelsen innebär vidare, att ökad inlåning ej skall läggas till

grund för ökad utlåning utan helt skall tagas i anspråk för att uppnå den

åsyftade likviditetsförstärkningen. Härutöver har man emellertid räknat

med att det på åtskilliga håll kan bli nödvändigt att avsevärt nedbringa

utlåningsvolymen.

Det kan nu konstateras, att det icke varit möjligt för affärsbankerna att

uppnå den förutsatta likviditetsförbättringen. Likviditeten har i stället undergått

en försämring. Åtstramningen på penningmarknaden har i själva

verket varit utomordentligt kraftig under den gångna delen av året. Härtill

har i hög grad medverkat såväl effekten av det betydande budgetöverskottet

för löpande budgetår som inlevereringen av prisutjämningsavgifter

till riksgäldskontoret. Väsentliga belopp ha härigenom dragits ur marknaden.

Under januari—februari gick likviditetsutvecklingen ungefär såsom

förutsatts enligt kreditöverenskommelsen. Under mars månad inträffade

emellertid en likviditetsförsämring i affärsbankerna sammanhängande med

skatteuppbörden. Vid utgången av mars var bankernas likviditet ganska

svag. Belåning av obligationer skedde i viss omfattning från bankernas

sida. Utvecklingen under april har ej inneburit någon förbättring av läget.

Affärsbankerna ha måst sälja skattkammarväxlar till betydande belopp

till riksbanken, men de ha ändock icke kunnat ernå en tillfredsställande

kassaställning. Det ansträngda likviditetsläget under april betingades framför

allt av att betydande fyllnadsinbetalningar av skatt då ägde rum. Det

må ytterligare nämnas, att rediskontering av växlar nyligen skett hos riksbanken.

Det är tydligt att, om kreditåtstramningen ej genomförts, likviditetsläget

för affärsbankerna nu skulle varit ännu mera ansträngt. Det förtjänar

framhållas, att affärsbankernas inlåning ökade under tiden juli 1951—mars

1952 med 789 miljoner kronor, jämfört med 541 miljoner kronor under

tiden juli 1950—mars 1951. Ä andra sidan ökade utlåningen under förstnämnda

tidsperiod med allenast 438 miljoner kronor mot 1 163 miljoner

kronor under den sistnämnda perioden. Den anförda utvecklingen visar,

att åtstramningen borde ha satts in på ett ännu tidigare stadium. Det kan

emellertid ej förnekas, att vissa faktorer spelat en roll för likviditetsutvecklingen

som varit ägnad att skärpa effekten av den genom kreditöverenskommelsen

åstadkomna åtstramningen. Sålunda är det tydligt, att marknaden

nu i hög grad fått känning av indragningen av medel genom det

statliga budgetöverskottet och prisutjämningsavgifterna.

Från olika håll har framhållits angelägenheten av en effektiv kreditåtstramning.

Utvecklingen på kreditmarknaden ger enligt utskottet icke an
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

ledning att nu ompröva åtstramningspolitiken. Det torde kunna antagas,

att den bristande likviditeten i banksystemet är av mera övergående art

och att läget lättar längre fram, särskilt i och med att exportsäsongen inträder

och valutorna därmed börja flyta in. Utskottet förutsätter, att riksbanken

följer den fortsatta utvecklingen med största uppmärksamhet. Målsättningen

bör alltjämt vara att affärsbankerna böra sträva efter att återställa

och förbättra sitt likviditetsläge i enlighet med vad som förutsatts

vid kreditöverenskommelsen. Den nu bedrivna kreditpolitiken bör därför

i sina grundprinciper fullföljas. Den berörda likviditetsutvecklingen kan

enligt utskottet icke tolkas som ett uttryck för att kraven på kreditinstituten

ställts för högt och att marknadens medelsförsörjning borde tillgodoses

på ett bättre sätt. Farhågor ha yppats för att även mycket legitima kreditbehov

skulle löpa risk att icke kunna bli tillgodosedda på grund av den

gällande kreditöverenskommelsen. Utan tvivel har den höjda pris- och lönenivån

medfört ett ökat behov av rörelsemedel inom näringslivet, och det

är därför också klart att ett ökat kreditbehov föreligger för normala, legitima

ändamål. Man bör emellertid enligt utskottet räkna med att bankerna i

första hand tillgodose de legitima kreditbehoven och att de i sådant syfte

nedbringa krediterna för ändamål som icke te sig lika nödvändiga. Penningmarknaden

bör därför alltjämt hållas stram, så att dylika krediter

successivt kunna utmönstras. Några uppmjukningar i nu gällande kreditrestriktioner

böra sålunda enligt utskottet icke ifrågakomma, utan den förda

kreditpolitiken bör fullföljas konsekvent. Härigenom bör det bli möjligt

för affärsbankerna att relativt snart återställa sin likviditet till ett rimligt

läge.

Utskottet vill i anslutning till det föregående sammanfattningsvis framhålla,

att den tidigare fastslagna målsättningen — upprätthållandet av ett

stabilt penningvärde — alltjämt bör utgöra den allmänna riktlinjen för

riksbankens penningpolitiska verksamhet. Riksbankens strävan bör sålunda

vara att hålla penningmarknaden stram. En påspädning av marknadens

likviditet bör icke ske annat än för tillfälliga situationer.

De riktlinjer, efter vilka den ekonomiska politiken bedrives, utgöra en

förening av generella metoder av finans- och penningpolitisk natur och av

speciella regleringar. Avvägningen mellan dessa åtgärder kan naturligtvis

alltid diskuteras. I de likalydande motionerna 1:298 och 11:390 har riktats

kritik mot olika slag av regleringar, vilka ingå som ett led i den hittillsvarande

ekonomiska politiken. Motionärerna äro av den uppfattningen, att

ett ökat mått av frihet inom den ram, som anges av en med generella medel

arbetande ekonomisk politik, skulle ge ett för det hela bättre resultat än

nuvarande regleringar. En övergång till en friare ekonomi framstår därför

enligt motionärerna såsom angelägen, och de anse att den redan nu bör

planeras och successivt genomföras. Utskottet vill för sin del icke bestrida,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

11

att regleringarna inom det ekonomiska livet kunna ur vissa synpunkter

vara besvärande. En övergång till att i största möjliga utsträckning begagna

generella metoder i den ekonomiska politiken är därför i och för sig

önskvärd. Målet bör enligt utskottet vara att med tillämpning så långt

möjligt av generellt verkande ekonomisk-politiska medel uppnå och vidmakthålla

en samhällsekonomisk balans. Det sagda innebär å andra sidan

icke, att det i dagens läge skulle vara välbetänkt att avskaffa de regleringar,

som ingå som element i den nuvarande ekonomiska politiken. Detta

skulle kunna framkalla betydande risker för ett återuppflammande av inflationistiska

tendenser. Därmed skulle hela resultatet av den förda stabiliseringspolitiken

kunna gå till spillo. Försiktigheten bjuder därför enligt

utskottet, att man successivt och i takt med det ekonomiska lägets förbättring

vidtager de uppmjukningar av regleringarna inom samhällsekonomien,

som kunna befinnas möjliga.

Å andra sidan torde det med den konjunkturbild, som präglar det nuvarande

läget, förhålla sig så, att vissa detaljregleringar spela en mindre

självständig roll i den ekonomiska politiken än vad fallet är i en mer utpräglad

inflationskonjunktur. Sålunda synas kreditrestriktionerna och de

i investeringsbegränsande syfte vidtagna finanspolitiska åtgärderna nu ha

lett till en sådan försvagning av investeringsviljan, att den direkta investeringskontrollen

tenderar att minska i betydelse som ekonomisk-politisk faktor

när det gäller att motverka expansionstendenserna på investeringsområdet.

Vid en diskussion av frågan om riktlinjerna för den ekonomiska politiken

och om avvägningen mellan generella metoder och regleringar måste

det slutligen betonas, att hela detta spörsmål måste bedömas mot bakgrunden

av den fulla sysselsättningen med bevarat penningvärde såsom mål

för den ekonomiska politiken i vårt land. Detta problemkomplex är för

närvarande föremål för utredning. Det torde stå klart att denna målsättning

ställer krav på en aktiv ekonomisk politik från samhällets sida på

ett helt annat sätt än under tidigare skeden av den moderna ekonomiska

utvecklingen.

Med vad utskottet sålunda anfört torde de föreliggande motionerna få

anses besvarade. Utskottet är sålunda icke berett att tillstyrka bifall till

motionärernas hemställan om avlåtande av skrivelse till Kungl. Maj :t i av

motionärerna angivet syfte.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må

1) bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition, nr 186;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet

ovan anfört i fråga om riktlinjerna för den ekonomiska

politiken;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

3) anse de likalydande motionerna 1:298 och 11:390 besvarade

genom vad utskottet ovan anfört och under 2) hemställt.

Stockholm den 15 maj 1952.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, Werner,

Johannesson*, Nordenson, Hansson* och Mossberger*;

från andra kammaren: herrar Severin, Nilsson i Landskrona, Schmidt,

Sköldin*, Fagerholm, Gavelin*, Jönsson i Rossbol* och Gustafson i Göteborg.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Ewerlöf, Nordenson och Fagerholm, vilka ansett, att utskottets

yttrande bort ha följande lydelse:

I Kungl. Maj :ts förevarande proposition föreslås en förnyad provisorisk

lagstiftning rörande riksbankens sedelutgivning för tiden 1 juli 1952—30

juni 1953. Enligt lagförslaget må riksbanken utgiva sedlar till ett belopp

av högst 4 800 miljoner kronor. Det nuvarande maximibeloppet utgör 4 400

miljoner kronor.

Utskottet konstaterar med beklagande, att den i propositionen nr 181

till fjolårets riksdag förebådade utredningen om riksbankens sedelutgivningsrätt

på längre sikt icke igångsattes förrän i mitten av november månad

1951. Den tid, som därefter stått till utredningsmännens förfogande, har

varit för kort för att ett av utredningen framlagt förslag om definitiv lagstiftning

i förevarande fråga skulle kunnat framläggas under vårsessionen

vid 1952 års riksdag. Ett förlängt provisorium på detta centrala område

av penningpolitiken är icke tillfredsställande och kan, såsom fullmäktige

i riksgäldskontoret framhållit, vara ägnat att framkalla ogynnsamma verkningar.

Än mer blir detta fallet om den provisoriska höjningen av sedelutgivningsrätten,

såsom i propositionen föreslås, medgives utan att försök

göres att konstruera något slags varningssignal som på ett tidigt stadium

kan fästa den allmänna uppmärksamheten på vad som håller på att ske.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

13

Under sådana förhållanden ligger det särskild vikt på att statsmakterna

och riksbanken vidtaga effektiva åtgärder för penningvärdets upprätthållande

och sålunda begränsa behovet av utvidgad sedelutgivningsrätt. Förutsatt

att en sådan stabiliseringspolitik föres, vill utskottet inskränka sig

till att i anledning av den i propositionen föreslagna ytterligare höjningen

av maximibeloppet för riksbankens sedelutgivningsrätt att gälla för tiden

1 juli 1952—30 juni 1953 uttala att de principer som varit normerande för

sedeltäckningen under provisorietiden icke få prejudicera den mera definitiva

lagstiftningen på hithörande område. Utskottet har därför vid utformningen

av riktlinjerna för penningpolitiken strävat att bringa dessa i överensstämmelse

med lagstiftningen om sedelutgivningsrätten. En sådan samordning

är en förutsättning för att riksbanken skall äga möjlighet att i god

tid så påverka penningmarknaden, att de inflatoriska krafterna hållas tillbaka

och frågan om en höjning av gränsen för sedelomloppet därmed icke

behöver under nu berörda period aktualiseras genom sådana anspråk på

sedelutgivningen, som ha sin grund i en försämring av penningvärdet. Det

är utskottets förhoppning, att sedelutgivningen under det förlängda provisoriet

skall hållas inom den gräns, som bestämmes av inre monetär balans,

och därmed bereda väg för en definitiv lagstiftning, vilken kan ingå såsom

ett led i strävandena att åter göra den svenska kronan till en fritt växlingsbar

valuta.

Utskottet har ansett sig höra i anslutning till handläggningen av den föreliggande

propositionen samt de likalydande motionerna 1:298 och 11:290

behandla frågan om riktlinjerna för den ekonomiska politiken, med särskilt

avseende på den fortsatta valuta- och penningpolitiken.

Sedan årsskiftet 1951/52 ha på viktiga områden framträtt tendenser till

en konjunkturavmattning. På råvarumarknaderna ha priserna sålunda varit

vikande. Råvaruindices ha visat en kontinuerlig nedgång sedan januari

i år, efter att under senare delen av 1951 ha legat relativt stabila med

smärre förskjutningar i bägge riktningar. Det är dock vanskligt att bedöma

i vad mån denna tendens till eu vikande internationell konjunktur är av

mer varaktig natur.

Den internationella utvecklingen har påverkat den inhemska konjunkturbilden.

Denna har emellertid även fått sin prägel av en påtaglig och

delvis häftig åtstramning på kreditmarknaden. Resultatet har blivit ett

efterfrågeunderskott, som i sin tur åstadkommit bättre jämvikt på arbetsmarknaden

och hållit tillbaka de prisstegringstendenser, som i och för sig

kunnat utlösas av den sedan årsskiftet ytterligare ökade kostnadsnivån.

Ett betydande köpmotstånd har gjort sig gällande. Detta har främst framträtt

på den inhemska marknaden och återspeglas såväl i sjunkande produktion

som minskad sysselsättning inom konsumtionsvaruindustrierna.

Den svenska kapitalvaruindustrien har däremot kunnat öka sin produk
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

tion men har numera känning av en växande konkurrens på exportmarknaderna.

Alltjämt inregistreras dock på vissa håll brist på arbetskraft.

I fråga om utrikeshandeln ha nya uppskattningar gjorts i fråga om både

exporten och importen, framför allt med avseende å prisantagandena.

Sålunda har i den reviderade nationalbudgeten räknats med att bytesrelationerna

gentemot utlandet under år 1952 skola försämras med 2 procent

i förhållande till 1951. Risker anses dock föreligga för att exportpriserna i

fortsättningen skola falla snabbare än importpriserna.

Den allmänna konjunkturbilden är följaktligen splittrad. I Sverige råder

visserligen ännu högkonjunktur, men en dämpning av de inflationistiskt

betonade expar.sionstendenserna har inträtt, och det ekonomiska läget

måste betecknas såsom i flera avseenden förändrat i jämförelse med föregående

år. De anförda omständigheterna ge vid handen att gynnsammare

förutsättningar nu inträtt för att uppnå en relativ stabilitet i fråga om

priser och inkomster efter det senaste årets kraftiga förskjutning i penningvärdet.

Den fortsatta utvecklingen är emellertid mer än vanligt svårbedömbar.

Den kan gå i en mera deciderat lconjunkturdämpande riktning.

Å andra sidan föreligga fortfarande vissa risker för en inflationistisk utveckling.

I ett dylikt läge framstår behovet av eu smidig och realistisk

samt för alla eventualiteter beredd ekonomisk politik som särskilt trängande.

Speciellt framstår kravet på en effektiv arbetsmarknadspolitik med

särskild styrka. Detta är emellertid fallet redan i nuvarande läge, där vissa

sektorer av näringslivet ha utsatts för sysselsättningssvårigheter, under

det att andra delar fortfarande ha högkonjunktur och brist på arbetskraft.

I denna situation är det av vikt att en överföring av arbetskraft kan

ske till de näringsgrenar, där knapphet på arbetskraft fortfarande är rådande.

Det varselsystem, som införts av industriens centrala organisationer

i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen, har här en viktig uppgift att

fylla. Betydelsefullt är därjämte, att bostadsförsörjningen ordnas på smidigaste

möjliga sätt för att underlätta en förflyttning av särskilt den gifta

arbetskraften från överskotts- till bristområden. Det är även angeläget,

att åtgärder för omskolning av arbetskraft i tid vidtagas. Utskottet har

med tillfredsställelse erfarit, att anstalter härför träffats inom exempelvis

textildistrikten och att härav redan föreligga positiva resultat.

Av den inom konjunkturinstitutet utförda analysen av pris- och kostnadsutvecklingen

i Sverige framgår, att den relativa sänkning av den svenska

pris- och arbetskostnadsnivån, som 1949 års devalvering medförde,

praktiskt taget gått förlorad genom fjolårets och innevarande års inflationsrörelser.

Det är följaktligen av väsentlig vikt att förhindra ytterligare

pris- och kostnadsstegringar. Dylika skulle kunna framkalla betydande svårigheter

för vårt land att hävda sig i den internationella konkurrensen, varigenom

vår utrikeshandel skulle inskränkas och vår rörelsefrihet på valutaområdet

sålunda ytterligare begränsas. Utskottet har tidigare, senast i ut
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

15

låtande nr 4 vid årets riksdag, starkt understrukit vikten av att en tillräcklig

valutareserv upbygges för att möjliggöra en önskvärd rörelsefrihet inom

utrikeshandeln. Med hänsyn härtill finner utskottet det betänkligt att

man nu i nationalbudgeten icke anser sig böra räkna med någon ökning

av valutareserven under innevarande år. Utskottet vill ånyo starkt framhålla

betydelsen av att valutareserven uppbringas till att motsvara en mera

betryggande andel av vår årsimport än vad som för närvarande är fallet

och vill därvid särskilt understryka nödvändigheten av cn även ur kvalitativ

synpunkt lämpligare sammansättning av valutareserven. Vårt valutaproblem

är i nuvarande läge främst ett problem om en något så när

betryggande reserv av fritt användbara dollars och andra hårdvalutor. Detta

förhållande ger speciellt eftertryck åt vad utskottet ovan anfört om

vikten av en pris- och kostnadsutveckling inom landet som ej ytterligare

försvagar vår internationella konkurrenskraft.

Strävandena att förhindra en ytterligare stegring av den allmänna kostnadsnivån

— och i vissa fall även genomföra en sänkning av denna — kunna

förverkligas, endast om den allmänna ekonomiska politiken bringas i

samklang med företagarnas egen målsättning. En allmänt restriktiv ekonomisk

politik är det nödvändiga underlaget för större återhållsamhet även

inom näringslivet. Den ekonomiska politiken måste därför tills vidare alltjämt

vara så kärv, att det blir uppenbart att statsmakterna och de penningvårdande

instanserna icke ämna tillåta nya inflationsimpulser att slå

igenom. Å andra sidan motiverar det förändrade läget en översyn av de i

stabiliseringspolitiken ingående medlen. I första hand böra utmönstras sådana

element, vilka ha en direkt hämmande inverkan på exportförmågan

och produktionsviljan. Utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t ur denna

synpunkt ägnar särskild uppmärksamhet åt bl. a. de utjämningsavgifter,

som för närvarande utgå å skogsindustriens produkter. Vid utformningen

av företagsbeskattningen måste hänsyn tagas till att en planmässig konsolidering,

exempelvis genom tillräckliga avskrivningar, är en oundgänglig

förutsättning för nedbringandet av de fasta kostnaderna.

Den ekonomiska politikens tyngdpunkt bör i rådande läge förskjutas

från det fiskaliska till det penningpolitiska området. Med utgångspunkt

härifrån övergår utskottet nu till att behandla läget på kreditmarknaden

och riktlinjerna för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Utskottet

vill i samband därmed nämna, att riksbankschefen och riksgäldsdirektören

inför utskottet lämnat redogörelser för den senaste händelseutvecklingen

på förevarande områden. Under den gångna delen av året har en markant

omsvängning i läget på penningmarknaden inträtt. Nettoresultatet av riksbankens

transaktioner under tiden januari—april 1952 utgjorde en minskning

av likviditeten på marknaden med icke mindre än 501 miljoner kronor

jämfört med blott 2 miljoner kronor under motsvarande tid föregående

år. Under årets tre första månader var indragningen av medel från

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

marknaden än större eller 629 miljoner kronor, jämfört med 201 miljoner

kronor under samma tid året innan. Utvecklingen under april månad medförde

emellertid ett likviditetstillskott med 128 miljoner kronor, vilket dock

var avsevärt lägre än under april 1951, då likviditetsökningen uppgick till

198 miljoner kronor.

Dessa siffror ge uttryck för en mycket betydande åtstramning på kreditmarknaden.

I enlighet med de yrkanden, som vid flera tidigare tillfällen

reservationsvis framförts i bankoutskottet av hr Ewerlöf in. fl., skulle utskottet

emellertid hava föredragit en politik med en anpassning av räntan

över hela marknaden framför kvantitativa regleringar med en uppdelning

av marknaden i en ur räntesynpunkt privilegierad och en ur samma synpunkt

icke privilegierad sektor. Bortsett från de principiella synpunkter,

som kunna läggas på en sådan diskriminering, har den medfört praktiska

olägenheter, framför allt på obligationsmarknaden, vilken för närvarande i

stort sett är stängd för nya emissioner. Utskottet finner det vara av synnerlig

vikt, att försörjningen med krediter och betalningsmedel även fortsättningsvis

hålles knapp, så länge konjunkturläget och valutasituationen

gör detta nödvändigt, men erinrar om det fullt legitima behov av ökade

rörelsekrediter åtskilliga företag ha på grund av det höjda pris- och kostnadsläget.

Skäl finnas för antagandet, att det allmänna likviditetsläget längre

fram tenderar att lätta, särskilt i och med att exportsäsongen inträder

med ett rikligare valutainflöde. Utskottet förutsätter, att riksbanken kommer

att följa en sådan utveckling med största uppmärksamhet. En påspädning

av marknadslikviditeten bör icke ske annat än för tillfälliga situationer.

Vid fullgörandet av sin marknadsreglerande uppgift bör riksbanken

åtnjuta största möjliga handlingsfrihet och icke hindras exempelvis

av ett upprätthållande av den nuvarande konstlade klyvningen av kapitalmarknaden.

Upprätthållandet av ett stabilt penningvärde bör vara det

främsta målet för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

Som ovan framhållits förefaller den allmänna konjunkturbilden vara sådan

att en ekonomisk politik som i huvudsak arbetar med automatiskt

verkande, generella medel har de största utsikterna att ge ur allmän synpunkt

tillfredsställande resultat. Målet måste vara att stabilisera priserna

och att undvika störningar som kunna leda till försämrad eller försvagad

ställning i förhållande till yttervärlden och till allvarligare hinder för en

hög och jämn sysselsättning.

Utskottet bedömer utsikterna att med penningpolitiska medel nå effekt

som gynnsamma. Det fäster avgörande vikt vid målmedvetna ansträngningar

i syfte att begränsa statens löpande utgifter och att koncentrera de

statliga investeringarna på omedelbart nödvändiga och snabbt produktionsframjande

ändamål. En snarast möjligt genomförd skattesänkning bör

stimulera viljan till produktiva insatser och skapa ökat utrymme och ökad

benägenhet för ett stigande enskilt och frivilligt sparande. Speciella åtgär
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

17

der i syfte att bryta ett möjligen avtagande men dock existerande »sparmotstånd»

äro synbarligen nödvändiga. Skatteingripanden som allvarligt

kunna dämpa viljan till företagssparande eller begränsa utrymmet för detsamma

äro icke förenliga med lägets krav. Det är enligt utskottets mening

väsentligt att en reell grund skapas för alla de investeringar som

måste betraktas som ofrånkomliga för att bevara och öka det svenska produktionslivets

förmåga att hävda sig i en hårdnande konkurrens till gagn

för hela folkhushållet, icke minst för de stora löntagargrupperna.

Utskottet betraktar det enbart som en fördel att en politik efter dessa

huvudlinjer begränsar statsmakternas nuvarande direkta inflytande över

medborgarnas ekonomiska handlande. Det indirekta inflytandet, som fortfarande

tämligen obeskuret finns kvar, måste anses till fyllest för att påverka

det ekonomiska klimatet.

Såsom framgår av det anförda anser utskottet att tiden nu är inne för

en avveckling av huvuddelen av de direkta kontrollerna. Dessa hava tillkommit

under förhållanden som ej äro jämförliga med nu rådande och helt

motiverats med hänvisningar till extraordinära situationer. Det är av vikt

att de ej förvandlas till instrument för en mera normal ekonomisk politik

eller för ideologiskt inriktade strävanden.

En sådan avveckling av kvarvarande regleringar och kontroller som utskottet

förutskickar måste emellertid ske successivt och taga viss tid i anspråk.

Det är dock enligt utskottets mening angeläget att riksdagen ger

till känna att den anser att avvecklingen bör komma till stånd, att den

omedelbart bör påbörjas överallt där så ske kan och att den slutföres inom

begränsad tid.

Särskilt yttrande

av herrar Hansson, Schmidt och Gustafson i Göteborg.

Den skildring och bedömning av det ekonomiska läget, som ges i bankoutskottets

majoritets utlåtande, kunna vi i många avseenden men ej i alla

ansluta oss till. Sällan synas så många svåra politiska och ekonomiska problem

i olika delar av världen varit inflätade i varandra. Kombinationerna

av de olika lösningar, som dessa problem kunna tänkas få, äro otaliga och

kunna på olika — i vissa fall diametralt motsatta — sätt påverka den ekonomiska

utvecklingen i vårt land. För att citera majoritetsutlåtandet: »Den

fortsatta utvecklingen är svårbedömbar.»

På vissa enligt vår mening väsentliga punkter i majoritetsutlåtandet vilja

vi emellertid göra några kommentarer, de må avse ett klarläggande, ett

understrykande eller ett avståndstagande.

Efter senaste tidens prisfall på råvarumarknaden har inflytandet via importen

för närvarande försvagats. Med reservation för vad som i början

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 27.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Baiikoulskottets utlåtande nr 27.

sagts om den allmänna utvecklingen har det därför förunnats oss en paus

till självrannsakan och insättande av egna krafter till stabilisering av det

ekonomiska läget. Så har redan skett i form av den kreditåtstramning,

varom riksbanken och affärsbankerna i början av detta år träffat överenskommelse.

Tyvärr ha de kreditåtstramande åtgärderna kommit för sent;

vi hänvisa därvidlag till våra uttalanden ej blott i förutnämnda utlåtande

detta år utan även till vad vi framhöllo i bankoutskottets utlåtande nr 5

1951: »Genom att i så fall en åtstramning av penning- och kredittillgången

kommit till stånd på ett tidigare stadium skulle dess effektivitet vuxit och

därmed en dämpning av den alltför stora investeringsbenägenheten kunnat

äga rum.» Vi konstatera, att man i majoritetsutlåtandet nu accepterar denna

uppfattning. Tilläggas bör, att i det tillstånd näringslivet och arbetsmarknaden

vid den tidpunkten befunno sig, hade dessa då lättare kunnat

ta en kreditåtstramning liksom att densamma hade kunnat genomföras på

ett smidigare sätt.

Den för sent insatta och därigenom i vissa avseenden onödigt hårt verkande

kreditåtstramningen råkar nu sammanfalla med en konjunkturavmattning

om vars längd och styrka man ej vågar göra några uttalanden.

Ehuru väl någon mera väsentlig uppmjukning i kreditpolitiken ej kan motiveras

i dagens läge, är det viktigt att ett beredskapsmoment inlägges i

den ekonomiska politiken, så att en omläggning, i den mån detta erfordras,

kan ske utan försening för att därmed undgå en icke önskvärd begränsning

av den ekonomiska verksamheten i vårt land. En räntepolitik, som inte

avstår från en viss rörlighet i räntenivån och därför kan smidigare anpassa

sig till kreditvärdigheten och säkerhetens art, kan komma att visa sig vara

ett verkningsfullt medel i en sådan omläggning. Bland annat skulle den

överföring av arbetskraft som utskottsmajoriteten berör kunna underlättas.

Om, som utskottsmajoriteten framhållit, »en viss stabilisering av prisläget

kan emotses», får man enligt vårt förmenande inte förbise, att relationen

mellan priser och kostnader i Sverige och utlandet det senaste

året undergått en ogynnsam utveckling. Det svenska näringslivets konkurrensförmåga

på världsmarknaden har avtagit. Det framstår som en angelägen

uppgift att utbreda insikter om dessa förhållanden. Tanken på exportavgifter,

som framfördes i höstas, har tydligen ingen motivering i nuvarande

läge. Tvärtom framstår en snar avveckling av existerande konjunkturutjämningsavgifter

som välmotiverad.

Ovan har räntepolitikens roll i den ekonomiska politiken berörts. Det

synes oss som om majoriteten i utskottet tagit väl lätt på med räntepolitiken

sammanhängande problem. Den ränteglidning, som konstateras viså-vis

industrilån och växelkrediter, har under tryck av konjunkturförändringen

tagit sig uttryck även på aktiemarknaden, där avkastningen på förstklassiga

bank- och industriaktiers nu noterade kurser stigit till en förhållandevis

hög nivå. Den s. k. »grå marknadens» ökade betydelse och de för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

19

skjutningar i fråga om räntevillkoren, som där uppstå, få ej heller förbises.

Beträffande dessa frågor hänvisas till tidigare uttalanden från vårt håll i

anslutning till proposition nr 221/1951 med förslag till lag om räntereglering.

Vid upprepade tillfällen ha vi framhållit den ekonomiska orättvisa, som

uppkommit genom penningvärdets fall, orättvisor som särskilt drabba

många mindre motståndskraftiga. Vi tänka närmast på åldringar, många

ensamstående kvinnor och omyndiga barn, vilka ej kunna göra sig delaktiga

i den arbetsavtalens kompensation för ett fallande penningvärde,

som tillkommer dem som tillhöra de arbetsföra årsklasserna. I regel ha dessa

ej samma möjlighet att i stället för ren penningplacering göra sådana placeringar

i sakvärden, som stå den förfarne eller store kapitalägaren till

buds. Därför vilja vi ännu en gång understryka den avgörande vikten för

landet i allmänhet och för dess näringsliv i synnerhet av att penningvärdet

bevaras.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952

520657

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:406 Skrivelse till Konungen med anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten