Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning rörande riksbankens organisation efter utgången av 1952, m. m.

1952-11-27 · 58 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 57 av 58 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1952:35, Utlåtande i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning rörande riksbankens organisation efter utgången av 1952, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottels utlåtande nr 35.

1

Nr 35.

Utlåtande i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning

rörande riksbankens organisation efter utgången av

1952, m. m.

Den 14 september 1950 uppdrogo fullmäktige i riksbanken åt numera

riksbankschefen Mats Lemne — nedan kallad utredningsmannen — att

företaga en översyn av riksbankens verksamhet och för fullmäktige framlägga

förslag om riksbanksarbetets rationalisering och effektivisering. Utredningsuppdraget

föranleddes närmast av uttalanden, som gjorts i Kungl.

Maj:ts proposition nr 157/1950 samt i bankoutskottets däröver avgivna, av

riksdagen godkända utlåtande nr 15/1950. I utredningsuppdraget har ingått

att avgiva förslag beträffande riksbankens personalorganisation efter utgången

av innevarande år, då den nu gällande ramen för tjänstetillsättningar

(övergångsplan II) utlöper.

Med skrivelse till bankoutskottet den 3 november 1952 hava fullmäktige

i riksbanken överlämnat dels den av utredningsmannen verkställda utredningen,

dels ock övriga till ärendet hörande handlingar och därvid för egen

del tagit under övervägande de förslag och framställningar i övrigt, som

i anledning av utredningen avgivits.

Utredningsmannens skrivelse till fullmäktige torde få fogas som bihang

till detta utlåtande.

Lönenämnden för riksdagens verk har den 11 november 1952 på anmodan

av utskottet avgivit utlåtande i ärendet.

Slutligen ha skrifter i ärendet inkommit till utskottet från stadsfullmäktige

i Norrköping, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, drätselkammaren

i Sundsvall samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Därjämte har Handelsföreningen i Norrköping i en skrift förklarat sig

instämma i de synpunkter som framföras av stadsfullmäktige i Norrköping

samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

I det följande återges till en början innehållet i fullmäktiges skrivelse.

Fullmäktige anföra till att börja med att den av utredningsmannen verkställda

utredningen, med hänsyn till att en av delegerade för riksdagens verk

den 28 maj 1952 tillsatt kommitté har att avgiva förslag angående löneställningen

för riksbankens vaktpersonal, däri inbegripet chaufförer, maskinister

(maskinmästare) och eldare, icke innefattar något ställningstagande till

lönefrågorna för sistnämnda personalgrupp. Denna kommitté har ännu ej

slutfört sitt uppdrag. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 35.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

Utredningen innehåller icke heller några förslag beträffande riksbankens

pappersbruk och sedeltryckeri. Anledningen härtill är att fullmäktige den

12 april 1951 uppdrogo åt en särskild kommitté, bestående av generaldirektören

Erik Swartling, generaltulldirektören Vidar Fahlander och regeringsrådet

Thorsten Thelander, att avge yttrande över en till fullmäktige inkommen,

vid fullmäktiges skrivelse såsom bilaga 2l, fogad framställning angående

höjd löneställning för direktörerna och vissa andra högre tjänstemän

vid dessa industrier. Efter fullgjort utredningsuppdrag har kommittén med

skrivelse den 6 juni 1952 avgivit yttrande och förslag beträffande här avsedd

personal éZu/apa 3J.1

Sedan riksbankens industristyrelse förklarat sig biträda vad kommittén

föreslagit ha direktören vid sedeltryckeriet Einar Lagrelius och direktören

vid pappersbruket Eric Wahren i skrivelse den 13 oktober 1952 framfört

vissa synpunkter beträffande lönegradsplaceringen för här ifrågavarande

tjänster vid industrierna (bilaga A)1. Därjämte har laboratorn vid sedeltryckeriet

Åke Eldh i promemoria den 29 augusti 1952, vilken i avskrift fogats

vid direktörernas skrivelse, gjort framställning om höjning av sin lönegradsplacering.

Med anledning härav ha två ledamöter av riksbankens industristyrelse

på uppdrag av fullmäktige haft överläggning med kommittéledamöterna

för att inhämta deras uppfattning, huruvida sistnämnda två

skrivelser föranledde dem till ändrat ståndpunktstagande i något avseende.

Sedan fullmäktige tagit principiell ställning till vissa huvudfrågor i herr

Lemnes utredning hava de av utredningen berörda personalorganisationerna,

nämligen Riksbankstjänstemännens förening och föreningen Kvinnor i statens

tjänst, jämlikt de av 1938 års riksdag godkända bestämmelserna angående

förhandlingsrätt för tjänstemän vid riksdagens verk beretts tillfälle

att taga del av utredningen. Med anledning av härom inkomna framställningar

ha sedermera muntliga förhandlingar ägt rum med representanter

för dessa personalorganisationer beträffande utredningsmannens förslag i

vad detsamma avser allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor för

tjänstemän i banken. Beträffande förhandlingarna ha upprättats protokoll

av den lydelse vid fullmäktiges skrivelse fogade bilagorna 5—81 utvisa.

I det följande upptaga fullmäktige först till behandling huvudpunkterna

i utredningsmannens förslag samt de önskemål, som av personalorganisationerna

framförts vid de förda förhandlingarna, samt därefter frågan om

löneställningen för den ledande personalen vid riksbankens industrier. Av

utredningsmannen framlagda förslag eller gjorda uttalanden, vilka icke närmare

berörts nedan i denna skrivelse, ha icke föranlett erinringar från fullmäktiges

sida och kunna alltså betraktas såsom uttalanden eller förslag av

fullmäktige. 1

1 Här ej tryckt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankontskottets utlåtande nr 35.

3

Rationaliseringsåtgärder m. m.

Utredningsmannen: I utredningen framhålles att den senaste

tidens utveckling för riksbankens del inneburit, att det centralbanksmässiga

arbetet ökat och att till följd därav eu förstärkning av personalen på vissa

områden redan visat sig erforderlig. Den vidtagna förstärkningen av personalen

för centralbanksuppgifter bör dock icke, enligt vad utredningsmannen

framhållit, få leda till ett totalt sett ökat behov av arbetskraft. En utbyggnad

av resurserna på centralbanksområdet måste därför kompenseras av

besparingar på andra områden. Utredningsmannen har vidare utgått från

den principen att vad nu sagts bör gälla även de kostnadsökningar, som föranledas

av företagna uppflyttningar av tjänster i högre lönegrad och av de

löneförbättringar i den reglerade befordringsgången för yngre bankpersonal,

som av honom tillstyrkts.

I det föreliggande läget och för att, på något längre sikt, söka skapa bättre

befordringsutsikter för riksbankens tjänstemän och samtidigt rationalisera

riksbankens och riksbanksledningens arbete har utredningsmannen övervägt,

om icke vissa verksamhetsgrenar kunde reduceras eller helt elimineras.

Dessa överväganden ha lett till att utredningsmannen av skäl som närmare

framgår av utredningen föreslagit, att vid huvudkontoret i Stockholm utlåningen

från avbetalningslånefonden skulle betydligt reduceras, dock att

möjligheter borde finnas för riksbanken att återupptaga långivningen i full

omfattning. För avdelningskontorens del föreslås icke någon ändring i

detta avseende. Vid bifall till förslaget skulle de arbetsuppgifter, som nu

åvila utlåningsexpeditionen vid huvudkontoret, komma att successivt betydligt

minskas. När den totala avvecklingen av ifrågavarande låneverksamhet

vid huvudkontoret genomförts beräknas personalen kunna reduceras med

cirka 12 personer. Utredningsmannen har därjämte beträffande avbetalningslånefonden

uttalat, att det syntes lämpligt att utlåningen från fonden

— liksom fallet var innan den jämlikt beslut av 1938 års riksdag kom att

ingå som en del av riksbanksfonden — åter skulle finansieras av riksbankens

medel, dock att riksdagen liksom hittills borde bestämma maximibeloppet

för den totala utlåningen. Det belopp, som av riksdagen, på framställning

av Kungl. Maj :t, ställts till riksbankens förfogande för här avsedda

ändamål, för närvarande 65 milj. kronor, bör sålunda enligt utredningsmannens

mening återbetalas till staten, därvid han lämnat öppet om detta bör

ske på en gång eller successivt under en period av exempelvis tre år.

Vidare föreslår utredningsmannen att, i enlighet med vad fullmäktige förutsatte

i sin skrivelse till Kungl. Maj :t angående tillkomsten av den statliga

affärsbanken, de arbetsuppgifter, som för närvarande fullgöras av rcmboursexpeditionen

vid huvudkontoret, i huvudsak skola överflyttas till

nämnda bank, varigenom viss personalbesparing skulle kunna uppnås. Därjämte

föreslås, att ombudsmansexpeditionen skall upphöra som självständig

enhet och dess arbetsuppgifter överföras Ull direklionsexpcditionen, varigenom

nuvarande ombudsmannatjänsten skulle kunna indragas. Vissa ytterligare

organisatoriska ändringar föreslås, varav en del komma att beröras i

det följande.

Vad beträffar avdelningskontoren bar utredningsmannen föreslagit, att

de arbetsuppgifter, som nu åvila kontoren i Norrköping och Sundsvall, skulle

överföras till de närliggande kontoren i Linköping resp. Härnösand, varvid

de två förstnämnda kontoren skulle indragas. Sammanslagningen föreslås

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskotlets utlåtande nr 35.

vara siutförd senast vid utgången av år 1954. Beträffande de skäl, som utredningsmannen

åberopar för här avsedda förslag, torde få hänvisas till utredningen.

Utredningsmannen har emellertid icke varit beredd att ta någon slutlig

ställning till och framlägga definitiva förslag om den framtida kontorsorganisationen

utan har meddelat sin avsikt att låta närmare undersöka därmed

sammanhängande problem för att sedermera återkomma till frågan. Han

har därvid framhållit, att under alla förhållanden några större förändringar

i detta hänseende, med hänsyn till de konsekvenser som därav skulle följa

för personalen, icke kunde ske förrän efter år 1960, då pensionsavgången

beräknas vara väsentligt större än dessförinnan. Utredningsmannen har tilllagt,

att vid denna undersökning hör utredas, om icke nya arbetsuppgifter

i kostnadsbesparande syfte skulle kunna överföras till avdelningskontoren

från andra statliga organ för att motverka den nedgång i verksamheten vid

kontoren, som kan förutsättas bli följden av den successiva minskningen av

arbetet med egnahemslån och de från hushållningssällskapen övertagna

lånefonderna.

Fullmäktige: 1 likhet med utredningsmannen anse fullmäktige det

angeläget att genom rationaliseringsåtgärder söka minska riksbankens utgifter

utan att personalens berättigade anspråk beträffande löneställning i

jämförelse med den övriga statsförvaltningen därigenom åsidosättas. De

förslag, som i sådant syfte framlagts av utredningsmannen, kunna fullmäktige

också för sin del biträda. Fullmäktige hysa visserligen viss tvekan angående

lämpligheten av en successiv avveckling av avbetalningslånen vid huvudkontoret,

medan verksamheten skulle i stort sett oförändrad bibehållas

vid avdelningskontoren. Med hänsyn till de skäl, som utredningsmannen

åberopat, vilja fullmäktige likväl ej motsätta sig detta förslag. Fullmäktige

anse dock, att ett bifall till utredningsmannens förslag i denna de! bör få

formen av ett bemyndigande för fullmäktige att genomföra avvecklingen,

vilket det får ankomma på fullmäktige att taga i anspråk i den mån en avveckling

visar sig lämpligen böra genomföras. Fullmäktige vilja i detta sammanhang

erinra om att, såsom utredningsmannen framhållit, avvecklingen

måste taga en relativt lång tid, eftersom vissa redan utlämnade lån, nämligen

s. k. akademikerlån med statlig kreditgaranti, komma att löpa under

en tid av upp till 15 år.

Fullmäktige äro vidare ense med utredningsmannen om att avbetalningslånefonden

lämpligen bör avvecklas såsom en statlig lånefond (en del av

riksbanksfonden) och att låneverksamheten i stället bör bestridas av riksbankens

egna medel. Därvid synes det lämpligt att, på sätt utredningsmannen

förutsatt, riksdagen bör besluta angående maximibeloppet för den totala

utlåningen. Fullmäktige hava på grund härav för avsikt att i särskild

skrivelse till Kungl. Maj :t framlägga förslag rörande avbetalningslånefondens

avveckling i dess nuvarande form. Med hänsyn till bestämmelserna i

riksbankslagen (2 § sista stycket och 18 §; jfr § 7 bankoreglementet) synes

det dock lämpligt att, även om medlen i fortsättningen tillskjutas av riksbanken,

formellt bibehålla en särskild avbetalningslånefond.

Vad utredningsmannen föreslagit beträffande organisationen av huvudkontoret

i övrigt har icke heller givit fullmäktige anledning till erinran. Fullmäktige

dela sålunda utredningsmannens uppfattning att en ytterligare utbyggnad

av de avdelningar och arbetsgrupper som hava att handlägga ären
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

5

den av centralbanksmässig natur kan visa sig nödvändig för att riksbanken

skall på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sina uppgifter i detta hänseende.

Liksom övriga organisatoriska frågor måste denna bli föremål för

fortlöpande överväganden från riksbanksledningens sida. Fullmäktige anse

i likhet med utredningsmannen det därför nödvändigt, att organisationen

icke fastlåses utan får anpassas efter förhållandena vid varje tidpunkt. En

konsekvens av denna princip är att tjänster, som komma att uppföras på

personalförteckningen för riksbanken, liksom hittills få disponeras för de

arbetsuppgifter där de prövas vara mest behövliga, oavsett om de i det nu

föreliggande förslaget avsetts för annat arbetsområde.

De av utredningsmannen under rubriken Rationaliseringsåtgärder: Huvudkontoret

framlagda förslagen kunna fullmäktige helt biträda. Fullmäktige

ansluta sig sålunda till förslaget om att remboursexpeditionen skall

avvecklas och att de återstående arbetsuppgifterna överföras till utrikesexpeditionen,

att ombudsmannaexpeditionen upphör såsom självständig arbetsgrupp

och ombudmannatjänsten i samband därmed indrages samt att

statistikgruppen organiseras på sätt utredningsmannen förordat.

Såsom bilaga 9'' bifogas härvid den organisationsplan för riksbanken, som

tills vidare skulle komma att tillämpas vid bifall till utredningsmannens av

fullmäktige tillstyrkta förslag.

Frågan om riksbankens kontorsnät har varit föremål för behandling av

riksdagen vid åtskilliga tillfällen under senare år. Senast vid 1950 års riksdag

var frågan föremål för ingående överväganden, därvid riksdagen godkände

de uttalanden i ämnet, som gjordes av bankoutskottet i dess utlåtande nr 15.

Vissa av de utredningar som riksdagen då förutsatte skola komma till stånd

för att riksdagen skulle bliva i tillfälle att slutgiltigt taga ståndpunkt till

frågan om kontorsnätets omfattning hava ännu icke igångsatts. Även utredningsmannen

har hållit frågan öppen och såsom av det föregående framgår

tillkännagivit sin avsikt att fullfölja utredningen i vad den ankommer på

riksbanken. Av fullmäktige tidigare framförda förslag angående viss minskning

av kontorsnätet i kostnadsbesparande syfte hava icke vunnit riksdagens

godkännande (jfr BU:s uti. nr 75/1941 avseende frågan om indragning

av avdelningskontoren i Mariestad och Nyköping). När nu fullmäktige anse

sig kunna biträda utredningsmannens förslag angående indragning av avdelningskontoren

i Norrköping och Sundsvall och överförande av arbetsuppgifterna

vid dessa kontor till kontoren i Linköping och Härnösand, oaktat

att utredningen angående riksbankens — och därmed avdelningskontorens

— arbetsuppgifter icke kan anses avslutad, sammanhänger detta med att

enligt fullmäktiges uppfattning en dylik organisatorisk ändring kan ske

utan ställningstagande till den större frågan. Den verksamhet, som nu bedrives

vid kontoren i Norrköping och Sundsvall, bör nämligen utan olägenhet

för allmänheten kunna ombesörjas av de förcnämnda närliggande kontoren.

Därigenom skulle riksbanken komma att få kontor endast i residensstäderna.

Fullmäktige vilja i detta sammanhang erinra om att riksbanken

saknar avdelningskontor i vissa andra betydande städer, exempelvis Borås,

Eskilstuna och Hälsingborg, vilka äro mer avlägset belägna i förhållande

till residensstaden i respektive län än vad fallet är med Norrköping och

Sundsvall. Icke heller ur beredskapssynpunkt torde några vägande invändningar

kunna resas mot den föreslagna indragningen av ifrågavarande båda 1

1 Ililana 1 i utlåtandet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottels utlåtande nr 35.

kontor, vilken av utredningsmannen beräknats medföra en kostnadsbesparing

av cirka 185 000 kronor.

Personalorganisationen (frånsett industrierna). Utredningsmannen

har föreslagit, att den av 1946 års riksdag godkända och sedermera

jämlikt beslut av 1949 och 1950 års riksdagar med smärre jämkningar

förlängda ramen för tjänstetillsättningar inom riksbanken (övergångsplan

II), vilken utlöper med utgången av innevarande år, skulle avlösas

av en mera definitiv personalförteckning för banken. Vid uppgörande

av sitt förslag till dylik personalförteckning — och därmed även

till ny tjänsteförteckning — har utredningsmannen tagit hänsyn till de

ändrade lönegradsplaceringar för tjänstemän vid statsförvaltningen i övrigt,

som riksdagens beslut i anledning av den pågående tjänsteförteckningsrevisionen

inneburit. Utredningsmannen har vidare vid beräkningen av erforderlig

ordinarie personal—om man bortser från remboursärendena—utgått

från riksbankens nuvarande arbetsuppgifter; den föreslagna avvecklingen

av avbetalningslånerörelsen vid huvudkontoret har sålunda icke tagit sig

uttryck i förslag om minskning av antalet tjänster eller sänkt löncgradsplacering.

Vikariatsförordnanden. Utredningsmannen har, innan han närmare

ingått på frågan angående lönegradsplacering för ordinarie tjänster i

banken, avhandlat en fråga, som berör personalen vid såväl huvudkontoret

som avdelningskontoren, nämligen frågan om omfattningen av vikariatsförordnanden.

Under erinran om att förordnanden för närvarande icke meddelas

å lägre tjänster än i lönegraden Ca 22 (bortsett från »befordrade» vaktmästartjänster)

har utredningsmannen framhållit att, trots denna begränsning,

uppenbara nackdelar kunnat konstateras vara förenade med det nuvarande

systemet. Sålunda hava uppkommande ledigheter å exempelvis tjänster

i lönegraderna Ca 22 och 23 icke sällan medfört omflyttningar av personal

uteslutande för att söka skapa rättvisa vid fördelningen av förordnandena.

Dylika omdispositioner, vilka skett med hänsyn till personalens

intresse, hava därvid enligt vad utredningsmannen framhållit ofta kommit

att bli föga rationella ur synpunkten av arbetets ändamålsenliga bedrivande.

I andra fall har hänsynen till att arbetet inom en viss avdelning bort löpa så

friktionsfritt som möjligt måst bliva avgörande, vilket haft till följd att

orättvisor skapats genom att tjänsteman, som med hänsyn till sina meriter

bort erhålla förordnande på annan avdelning, icke kunnat frigöras från sina

sedvanliga arbetsuppgifter och därigenom kommit att få avstå från förordnandet

till förmån för en mindre meriterad tjänsteman. Under hänvisning

till att nuvarande ordning med vikariatsförordnanden i de lägre mellangraderna

sålunda icke vore rationell och icke heller kunde genomföras på ett

ur personalens synpunkt rättvist sätt har utredningsmannen föreslagit, att

förordnande skulle — bortsett från »befordrade» vaktmästartjänster — i

fortsättningen meddelas endast å tjänster i lönegraden Ca 25 eller högre

lönegrader. Den föreslagna avvecklingen av förordnanden i lägre lönegrader

har av utredningsmannen uppställts som ett villkor för genomförandet

av de löneuppflyttningar av i viss mån generell natur, som föreslås i utredningen.

Utredningsmannen har sålunda ansett att dessa löneuppflyttningar

böra ses som en kompensation för slopandet av systemet med förordnanden

i nuvarande lönegraderna 22 och 23. Utredningsmannen tillägger, att det

vore desto större anledning upphöra med här avsedda förordnanden som

antalet tjänster för bankpersonal i lägre lönegrad än Ca 25 icke motiverades

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

7

med de speciella arbetsuppgifterna på varje tjänst; antalet tjänster utgjorde

i stället resultatet av en avvägning, som toge hänsyn dels till arbetsuppgifterna

i stort för denna kategori av tjänstemän, dels till önskvärdheten att

skapa en rimlig befordringsgång.

Under rubriken Specialfrågor, punkten 3), har utredningsmannen föreslagit

vissa övergångsanordningar, vilka avse att under vissa förutsättningar

och enligt vissa grunder under en övergångstid av förslagsvis tre år bereda

fullmäktige möjlighet att lämna kompensation till tjänstemän, som hittills

innehaft förordnanden i lönegraderna Ca 22 och/eller Ca 23 och som vid

bifall till vad utredningsmannen i detta och andra avseenden föreslagit

skulle komma att få vidkännas inkomstminskning genom ifrågavarande

anordning.

Förhandlingarna: Vid de förda förhandlingarna hava invändningar

rests mot utredningsmannens förslag i denna del. Båda de vid förhandlingarna

representerade personalorganisationerna hava

nämligen hemställt om att förordnanden generellt skulle bibehållas å tjänster

i 23:e lönegraden samt även å lägre tjänster, som äro förenade med kassavårdaransvar

eller speciella arbetsuppgifter, exempelvis kassörsgöromål.

— De av utredningsmannen föreslagna övergångsanordningarna hava icke

föranlett erinran från personalorganisationernas sida.

Från riksbankens sida har vid förhandlingarna, under hänvisning

till vad utredningsmannen anfört, understrukits att ett bifall till personalorganisationernas

framställningar på denna punkt skulle rycka undan grunden

för den av utredningsmannen föreslagna personalförteckningen i vad

den avser mellangraderna. Med hänsyn till att tjänsternas antal i 23 :e och

lägre lönegrader enligt utredningsmannens förslag huvudsakligen betingades

av rekryterings- och befordringsskäl samt att någon bedömning icke

skett av svårighetsgraden hos de olika arbetsuppgifter, som komme att åvila

tjänstemän i dessa lönegrader, hava riksbankens representanter vidare

framhållit, att en placering av tjänsterna i dessa lönegrader icke borde ske,

något som måste utgöra förutsättning för meddelande av vikariatsförordnanden.

Det sagda gällde även beträffande »befordrade» biträdestjänster;

å sådana tjänster hade för övrigt vikariatslöneförordnanden icke förekommit

under senare år.

Fullmäktige ansluta sig till vad utredningsmannen uttalat och föreslagit

beträffande vikariatsförordnanden i riksbanken och biträda även

förslaget till övergångsanordningar. Fullmäktige vilja uttryckligen tillkännagiva,

att slopandet av vikariatsförordnanden i lägre lönegrader än Ca 25

(bortsett från »befordrade» vaktmästartjänster) utgör en förutsättning för

fullmäktiges anslutning till de av utredningsmannen föreslagna generella

lönegradsuppf lyftningarna.

Befordringsgången för icke ordinarie tjänstemän. I utredningen

har föreslagits en väsentlig förbättring av löneställningen och befordringsgången

för sådana icke-ordinarie tjänstemän, som uppfylla i § 30 mom. 1,

punkten 1 :o) bankoreglementet uppställda kompetensvillkor (s. k. bankpersonal).

Vad utredningsmannen i detta hänseende föreslagit har av personalorganisationerna

lämnats utan erinran.

Fullmäktige kunna för sin del biträda utredningsmannens förslag.

Något beslut av riksdagen torde icke erfordras på denna punkt, eftersom

enligt bestämmelse i 4 § 2 mom. avlöningsreglementct för riksdagens verk

extra ordinarie tjänster i riksbanken inrättas och lönegradsplaccras av »ve
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

derbörande myndighet», d. v. s. av fullmäktige eller, efter fullmäktiges

bemyndigande, av riksbankens direktion.

Tjänster i lönegraden Ca 21. För närvarande utgör lönegraden Ca 20 den

första ordinarie graden för s. k. bankpersonal.

Utredningsmannen har ansett att, om man enligt de principer

som tillämpas inom den övriga statsförvaltningen övergår till lönegrader

med ojämna nummer, man bör välja lönegraden Ca 21 som bottengrad. Utredningsmannen

har vidare uttalat, att det bör eftersträvas att öppna möjlighet

för befordran av extra ordinarie tjänstemän till nämnda lönegrad

efter tre års anställning i lönegraden Ce 19 (och sju å sju och ett halvt års

anställning i banken). En konsekvens härav skulle bli, att antalet tjänster

i lönegraden Ca 21 måste i viss mån variera. Utredningsmannen har därför

ansett, att fullmäktige årligen böra till bankoutskottet inkomma med förslag

om antalet tjänster i denna lönegrad. För nästkommande år föreslår

utredningsmannen, med tillämpning av dessa principer och med hänsyn till

vad som av honom föreslagits beträffande överförande av vissa nuvarande

tjänster i lönegraden Ca 22 till övergångsstat, att antalet tjänster i lönegraden

Ca 21 bestämmes till 70. För innehavarna av tjänster i lönegraden Ca 21

föreslås benämningen kammarskrivare. Utredningsmannen har slutligen

föreslagit att de nuvarande tjänstemännen i lönegraden Ca 20 skola utan

kungörelseförfarande från och med den 1 januari 1953 uppflyttas till lönegraden

Ca 21.

Vad utredningsmannen sålunda föreslagit, vilket icke föranlett erinran

från personalorganisationernas sida, tillstyrkes av fullmäktige.

Tjänster i lönegraden Ca 23. Utredningsmannen har under framhållande

bl. a. av de olägenheter som tjänster med endast en lönegrads skillnad

medfört föreslagit, att lönegraden Ca 22 slopas i riksbanken medan

lönegraden Ca 23 bibehålies. Under hänvisning till de principer som i utredningen

anförts beträffande befordringsgången för s. k. bankpersonal samt i

syfte att bereda viss kompensation för minskade vikariatsförordnanden

in. in. har utredningsmannen föreslagit, att 24 av nuvarande tjänster i lönegraden

Ca 22 skulle höjas till lönegraden Ca 23, varigenom antalet tjänster

i denna lönegrad skulle komma att uppgå till 62. Tio av de nuvarande tjänsterna

i lönegraden Ca 22 beräknas därefter övergångsvis få bibehållas i sistnämnda

lönegrad och innehavarna av dessa tjänster få föras å övergångsstat.

Som en konsekvens därav skulle motsvarande antal tjänster i lönegraden

Ca 21 få tillsättas först i mån av avgång från de å övergångsstat uppförda

tjänsterna i lönegraden Ca 22. — Innehavarna av tjänster i lönegraden

Ca 23 föreslås av utredningsmannen i de nya tjänste- och personalförteckningarna

erhålla tjänstebenämningen förste kammarskrivare.

Under hänvisning till att den föreslagna fördelningen av tjänster mellan

21 och 23 lönegraderna icke skett med utgångspunkt från en i detalj genomförd

gradering av arbetsuppgifterna, anser utredningsmannen att en indragning

av kontoren i Norrköping och Sundsvall icke bör medföra en minskning

av det föreslagna antalet tjänster i dessa lönegrader. Utredningsmannen

har i detta sammanhang gjort vissa uttalanden angående tjänsternas

fördelning å kontoren in. in. (se s. 41 i utredningen1).

Vad utredningsmannen föreslagit beträffande här ifrågavarande tjänster

har lämnats utan erinran av personalorganisationerna, bortsett

från att dessa organisationer såsom förut nämnts begärt att tjänsterna

1 Sidohänvisningen i fullmäktiges skrivelse har här ändrats till att avse utlåtandet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskotlets utlåtande nr 35.

9

skulle erhålla en fast placering, varjämte Riksbankstjänstemännens förening

uttalat, att tjänstebenämningen helst borde ändras.

Även fullmäktige biträda utredningsmannens förslag. Frågan om

ändrad tjänstebenämning torde få upptagas till prövning sedan motsvarande

spörsmål slutligt behandlats inom den övriga statsförvaltningen.

Tjänster i lägst lönegraden Ca 25. Utredningsmannen har föreslagit

en ökning av antalet tjänster i lönegraderna Ca 25, Ca 27 och Ca 29.

Detta förslag föranledes, enligt vad utredningsmannen framhållit, i vissa

fall av att arbetsuppgifterna blivit mera krävande, medan i andra fall förslagen

baserade sig på en annan värdering av arbetsuppgifterna än tidigare.

Vid ståndpunktstagandet har tillkommit strävan att skapa bättre befordringsutsikter

i mellangraderna, bl. a. på grund av tidigare ojämnheter i antagandet

av personal. I åtskilliga fall, såsom beträffande kassavårdartjänster,

ha flera av dessa orsaker samverkat. Utredningsmannen har i detta

sammanhang uttalat, att även om bedömningen av arbetsuppgifterna i några

av dessa fall kunde anses generös, de med tjänsternas uppflyttning till högre

lönegrad förenade kostnadsökningarna vore relativt små och syntes fullt

motiverade ur synpunkten att skapa rättvisare befordringsförhållanden

mellan jämförlig personal.

Utredningsmannens förslag innebär att tre tjänster skola höjas från lönegraden

Ca 27 till lönegraden Ca 29, nämligen gruppchefstjänsten å sedelkontoret,

intendentstjänsten samt en av de båda tjänsterna i lönegraden Ca 27

å revisionskontoret — därvid förutsättes att innehavaren skulle komma

att fungera såsom gruppchef å kontoret.

Från lönegraden Ca 25 till lönegraden Ca 21 föreslår utredningsmannen

att följande fyra tjänster skulle höjas från och med den 1 januari 1953,

nämligen tjänsten såsom expeditionsföreståndare å depositaexpeditionen

samt kamrer stjänsterna vid avdelningskontoren i Karlstad, Kristianstad

och Umeå (för närvarande äro kamrer stjänsterna vid avdelningskontoren i

Gävle, Jönköping, Linköping, Luleå, Norrköping, Uppsala och Örebro placerade

i lönegraden Ca 27). Vid indragning av kontoret i Sundsvall föreslås

vidare att kamrerstjänsten i Härnösand skali höjas från Ca 25 till Ca 27,

därvid den nuvarande kamrerstjänsten i lönegraden Ca 25 vid kontoret i

Sundsvall skulle indragas. Som kamrerstjänsten i lönegraden Ca 27 vid kontoret

i Norrköping skulle bli överflödig vid indragning av detta kontor, komma

kontorsindragningarna icke att påverka antalet kamrerstjänster i 27 :e

lönegraden.

Vad angår lönegraden Ca 25 föreslår utredningsmannen en uppflyttning

till sagda lönegrad av tjänsten såsom chef för bosättningslånedetaljen, sex

tjänster såsom kassavårdare — nämligen tre å kassaexpeditionen, en å depositaexpeditionen,

en å sedelkontoret samt en å sedclförstöringskontoret —

samt en tjänst å revisionskontoret. En tjänst i lönegraden Ca 25 föreslås

överflyttad från remboursexpeditionen till utrikesexpeditionen; en vakant

tjänst som statistiker i sagda lönegrad föreslås indragen.

I fråga om direktörstjänsterna vid avdelningskontoren föreslår utredningsmannen

att direktörst jänsterna vid kontoren i Göteborg och Malmä

skola bibehållas i lönegraden Cp 14. Beträffande övriga direktörs tjänster har

utredningsmannen ifrågasatt, om icke en höjning från lönegraden Cp 9 till

Cp 10 borde övervägas. Han har emellertid lämnat frågan öppen och icke

avgivit något förslag på denna punkt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskoitets utlåtande nr 35.

Förhandlingarna: Vid de förda förhandlingarna har Riks
b

an kstjän ste männens förening yrkat höjning av åtskilliga

tjänster i lönegraden Ca 25 eller högre lönegrad utöver vad utredningsmannen

föreslagit. Sålunda yrkas beträffande huvudkontoret att även den

andra tjänsten i lönegraden Ca 27 å revisionskontoret och gruppchefstjänsten

å sedelförstöringskontoret skulle höjas till lönegraden Ca 29 samt att i

lönegraden Ca 27 skulle inrättas — eller från lönegraden Ca 25 höjas — fyra

tjänster utöver vad utredningsmannen föreslagit, nämligen en å fondexpeditionen,

en å valutagruppen, en å organisations- och personalkontoret och

en å bokföringscentralen. Vidare har yrkats att tjänsten i lönegraden Ca 25

å statistikgruppen skulle bibehållas samt att vissa nya, i förhandlingsprotokollet

närmare angivna tjänster skulle inrättas i sistnämnda lönegrad.

Beträffande avdelningskontoren har föreningen yrkat, att de nuvarande

tjänsterna såsom valvskamrerare vid kontoret i Göteborg resp. Malmö skulle

höjas från lönegraden Ca 25 till Ca 27 och att samma höjning skulle från

och med den 1 januari 1953 vidtagas beträffande samtliga tretton kamrerstjänster

vid avdelningskontoren, vilka icke för närvarande äro eller av utredningsmannen

från och med sagda tidpunkt föreslagits hänförda till sistnämnda

lönegrad, nämligen vid kontoren i Falun, Halmstad, Härnösand,

Kalmar, Karlskrona, Mariestad, Nyköping, Sundsvall, Visby, Vänersborg,

Växjö, Västerås och Östersund. Vidare har föreningen yrkat att befattningarna

såsom sedelräkningsföreståndare vid avdelningskontoren i Göteborg

och Malmö skulle placeras i 25 lönegraden. Slutligen har föreningen hemställt,

att direktörstjänsterna vid avdelningskontoren i Göteborg och Malmö

skulle höjas från lönegraden Cp 14 till Cp 15 samt att direktörstjänsterna

vid övriga kontor skulle uppflyttas till lönegraden Cp 12.

Beträffande motiveringen till de av personalföreningen föreslagna höjningarna

torde få hänvisas till förhandlingsprotokollet.

Riksbankens representanter vid förhandlingarna ha icke

ansett sig kunna biträda de av personalföreningen sålunda framförda yrkandena

om höjning av tjänster i lönegrad. Från representanternas sida har

framhållits att de bedömde de av utredningsmannen föreslagna höjningarna

i vissa fall såsom relativt generösa och att vad angår huvudkontoret en viss

omflyttning av tjänster i 25:e lönegraden till andra än nuvarande eller av

utredningsmannen närmast avsedda arbetsuppgifter kunde ske inom den

av utredningsmannen föreslagna personalramen, därest i något fall detta

kunde befinnas motiverat. Man underströk i detta sammanhang att utredningsmannens

förslag icke innefattade någon detaljprövning beträffade svårighetsgraden

för samtliga nu befintliga tjänster i lönegraden Ca 25.

I fråga om avdelningskontoren uttalade riksbankens representanter, att

en höjning av kamrerstjänsten vid kontoret i Östersund till lönegraden

Ca 27 kunde ifrågakomma när kamrerstjänsten vid kontoret i Härnösand

höjdes i samband med indragning av kontoret i Sundsvall. Därigenom skulle

kamrerstjänsterna vid samtliga avdelningskontor i Norrland komma att tillhöra

samma lönegrad.

Vad beträffar direktörstjänsterna hade riksbankens representanter vid

förhandlingarna, efter därom av fullmäktige lämnat bemyndigande, förordat

att dessa tjänster vid de tjugutre — efter indragning av kontoren i

Norrköping och Sundsvall tjuguett — mindre avdelningskontoren skulle

höjas till lönegraden Cp 10. Däremot hade representanterna icke funnit sig

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35. 11

kunna tillstyrka någon höjning av direktörstjänsterna vid kontoren i Göteborg

och Malmö.

En jämförelse beträffande antalet tjänster i lönegraderna Ca 25, 27

och 29 vid huvudkontoret och avdelningskontoren dels enligt nu gällande

övergångsplan II, dels enligt utredningsmannens förslag och dels enligt personalföreningens

vid förhandlingarna framförda yrkanden ter sig på följande

sätt:

Tjänster i

Övergångs-

Utrednings- mannens för-

Personal-

föreningens

lönegraden

plan II

slag

yrkande

Huvudkontoret

Ca 29

5

8

10

Ca 27

9

7

9

Ca 25

16

22

27

Avdelningskontoren

Ca 29

2

2

2

Ca 27

7

10

25

Ca 25

20

17

4

Fullmäktige, som tagit under övervägande vad utredningsmannen

anfört beträffande tjänster i lönegraderna Ca 25, Ca 27 och Ca 29 samt vad

som förekommit vid de förda förhandlingarna, anse sig kunna helt biträda

utredningsmannens förslag. Enligt fullmäktiges mening måste nämligen

utredningsmannens avvägning av ifrågavarande tjänster bedömas såsom

relativt gynnsam för personalen. Särskilt synes det fullmäktige att utredningsmannens

förslag om höjning av vissa kassavårdartjänster till 25 :e lönegraden

innefattar en välvillig bedömning av dessa tjänster. Man torde även

kunna ifrågasätta, om icke de arbetsuppgifter, som äro förenade med en

och annan av de nuvarande tjänsterna i sistnämnda lönegrad, äro sådana

att arbetet borde kunna utföras av tjänstemän i lägre lönegrad. Om fullmäktige

med hänsyn till sin uppfattning, att utredningsmannens förslag

beträffande antalet tjänster i lönegraden Ca 25 är väl avvägt, icke vilja

ifrågasätta en minskning av detta antal på grund av nyss angivna förhållanden,

kunna fullmäktige å andra sidan icke tillstyrka en höjning

av antalet för att tillmötesgå personalföreningens önskemål i detta avseende.

Mot en höjning framdeles av kamrerstjänsten vid avdelningskontoret

i Östersund till lönegraden Ca 27 (jfr ovan) hava fullmäktige emellertid

intet att erinra. Fullmäktige torde få återkomma till denna fråga

samtidigt med de personalspörsmål, som uppstå i samband med att verksamheten

upphör vid kontoret i Sundsvall.

Skulle utvecklingen av riksbankens arbetsuppgifter framdeles motivera

ändring av här avsedda lönegradsplaceringar, äro fullmäktige självfallet

beredda att då upptaga frågan till omprövning. Det bör dock understrykas

att den föreslagna personalförteckningen måste i sig inrymma viss elasticitet,

när det gäller bankens arbetsuppgifter, och att följaktligen en mindre

ökning resp. minskning av dessa uppgifter i och för sig icke bör medföra

rubbning av personalplanen. Detta ligger för övrigt helt i linje med vad

utredningsmannen förutsatt.

Beträffande direktörstjänsterna vid avdelningskontoren i Göteborg och

Malmö anse fullmäktige sig icke kunna biträda personalföreningens framställning

om höjning av dessa tjänster. Fullmäktige ansluta sig sålunda till

utredningsmannens förslag att tjänsterna bibehållas i lönegraden Cp 14.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

IJankoutskotlcts utlåtande nr 35.

I fråga om direktörstjänsterna vid övriga kontor anse sig fullmäktige böra

föreslå att dessa tjänster uppflyttas en lönegrad, d. v. s. till lönegraden

Cp 10. Fullmäktige kunna följaktligen icke biträda personalföreningens

framställning om att tjänsterna skola höjas till lönegraden Cp 12.

Utredningsmannen har erinrat om att å gällande övergångsplan II finnas

uppförda tre bankdirektörstjänster i lönegraden Cp 19 samt att av dessa

endast två äro tillsatta med ordinarie innehavare, medan den tredje uppehälles

på förordnande mot vikariatslön (se utredn. s. 32). Enligt utredningsmannens

förslag skola samtliga dessa tre tjänster bibehållas å den

nya personalförteckningen och den med vikariatslön nu uppehållna tjänsten

återbesättas med ordinarie innehavare. I stället skulle en tjänst som bankokommissarie

och chef för utrikessekretariatet indragas. Utredningsmannen

har ansett den höjda tjänsteställningen motiverad med hänsyn till de mycket

betydelsefulla arbetsuppgifter som åvila tjänstens innehavare.

Fullmäktige ansluta sig till vad utredningsmannen föreslagit.

Biträdespersonal.

Beträffande biträdespersonalen har utredningsmannen föreslagit

ökning av antalet kameralbiträd est jänster i lönegraden Ca It med 5

eller från 12 till 17. Vidare föreslås ökning av antalet kontorsbiträdestjänster

i lönegraden Ca 8 från 32 till 38, därvid det ökade antalet tjänster förutsättes

komma att utnyttjas endast i den mån sådant betingas av den reglerade

befordringsgången för biträdespersonal. Utredningsmannen utgår därjämte

från att, i den mån detta föranledes av nyssnämnda befordringsgång,

fullmäktige liksom hittills skola äga tillsätta ordinarie kontorshiträdestjänster

utan hinder av den föreslagna nya personalförteckningen för riksbanken.

— I övrigt har utredningsmannen icke föreslagit någon ändring av

antalet biträdestjänster.

Utredningsmannen har emellertid erinrat om att 1949 års tjänsteförteckningskommitté

ännu icke slutfört sin utredning beträffande eventuella uppflyttningar

av biträdespersonal vid den allmänna statsförvaltningen till

högre lönegrad än Ca 15 och att det följaktligen kunde bli anledning att,

när kommitténs förslag föreligger, återkomma till frågan om biträdespersonalens

lönegradsplacering.

Med anledning av vid förhandlingarna med föreningen

Kvinnor i statens tjänst av föreningen gjord framställning om

ökning av antalet kameralbiträdestjänster i lönegraden Ca 11 hade riksbankens

representanter vid förhandlingarna tillstyrkt att, utöver vad utredningsmannen

föreslagit, ytterligare två dylika tjänster skulle inrättas. I

övrigt hava vid förhandlingarna inga erinringar framställts mot utredningsmannens

förslag i vad det avser den ordinarie biträdespersonalens lönegradsplacering.

Fullmäktige vilja för sin del ansluta sig till vad utredningsmannen

föreslagit med den jämkning beträffande antalet kameralbiträdestjänster

som vid förhandlingarna förordats av riksbankens representanter. Antalet

dylika tjänster bör följaktligen i personalförteckningen höjas till 19. Det

må tilläggas att fullmäktige äga möjlighet att, liksom hittills, i särskilda fall

medgiva befordran till extra ordinarie kameralbiträdestjänst i lönegraden

Ce 11 — och eventuellt till högre extra ordinarie biträdestjänst — om förhållandena

anses motivera en dylik åtgärd.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

13

Vaktpersonal.

Såsom inledningsvis nämnts, har utredningsmannen icke upptagit frågan

om vaktmästarpersonalens löneställning till behandling med hänsyn till att

frågan är föremål för utredning av en särskild av delegerade för riksdagens

verk tillsatt kommitté. Han har därför inskränkt sig till att föreslå indragning

av en bankvaktmästartjänst i lönegraden Ca 11 vid kontoret i Göteborg

samt av gårdskarlstjänsten i lönegraden Ca 9 vid samma kontor, vilka båda

tjänster äro vakanta och anses icke böra återbesättas.

Vad utredningsmannen föreslagit har icke givit fullmäktige anledning till

erinran.

Specialfrågor.

Vad utredningsmannen anfört under denna rubrik har, i vad avser ersättning

övergångsvis för minskade vikariatsförordnanden, berörts i det föregående.

Beträffande övriga punkter, som avhandlas under sagda rubrik, anse sig

fullmäktige kunna inskränka sig till att här till behandling upptaga endast

frågan om reservpersonalens pensioneringsförhållanden. Såsom omnämnts

i utredningen åtnjuter det stora flertalet av den s. k. reservpersonalen —

d. v. s. personal som anställts för arbete av biträdesnatur, framför allt för

sedelräkning — dagavlöning enligt en lpneplan som fastställts av fullmäktige;

vissa anställningshavare hava dock tillerkänts månadsavlöning.

Under erinran om att ifrågavarande personal icke åtnjuter någon pensionsrätt

har utredningsmannen uttalat, att bestämmelserna i

kungl. kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 490) med föreskrifter angående

pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst syntes kunna tillämpas

å denna personal. Han har därför ansett, att fullmäktige böra känna sig

oförhindrade att — därest från riksdagens sida invändningar däremot icke

resas — tillämpa kungörelsens bestämmelser å anställningshavare tillhörande

ifrågavarande personalkategori. Skulle det visa sig skäligt att anställningshavare,

som åtnjuter månadsavlöning eller eljest tjänstgör dagligen

och med full arbetstid, erhåller pension efter något förmånligare grunder,

finge frågan härom av fullmäktige hänskjutas till riksdagen.

Fullmäktige biträda vad utredningsmannen i detta avseende uttalat.

Vad angår de kostnadsökningar, respektive kostnadsbesparingar, som

beräknas uppkomma vid bifall till utredningsmannens av fullmäktige biträdda

förslag torde få hänvisas till utredningen, s. 50—51.

Industrierna.

De av fullmäktige tillkallade utredningsmännen hava beträffande

löneställningen för den ledande personalen vid riksbankens pappersbruk

och sedeltryckeri föreslagit,

att direktörstjänsterna bibehållas i nuvarande lönegrad (Cp 15), att de

personliga tilläggen (»tilläggsarvodena») vid dessa tjänster böjas från högst

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

2 000 kronor till högst 4 000 kronor för år samt att direktören för pappersbruket

må äga uppbära ett från högst 4 000 kronor till högst 6 000 kronor

förhöjt representationsbidrag och direktören för sedeltryckeriet ett representationsbidrag

av högst 2 000 kronor, allt för år räknat,

att driftsingenjörstjänsterna uppflyttas från lönegraden Ce 30 till lönegraden

Ce 31 och att ställföreträdararvode må utgå till innehavarna av dessa

tjänster med högst 2 400 kronor för år,

att laboratorstjänsten vid sedeltryckeriet uppflyttas från lönegraden Ce 30

till lönegraden Ce 31 och att, när det anses lämpligt att tillsätta kontrollingenjör

stjänsten vid pappersbruket, också denna tjänst placeras i lönegraden

Ce 31, samt

att biträdande driftsingenjörstjänsten vid sedeltryckeriet bibehålies i nuvarande

lönegrad (Ce 27).

Såsom framgår av den tidigare omförmälda skrivelsen från cheferna

för sedeltryckeriet och pappersbruket hava dessa ansett

att den av utredningsmännen föreslagna löncställningen för ifrågavarande

personal — bortsett från kontrollingenjören vid pappersbruket — är otillfredsställande.

För direktörstjänsterna synas de, liksom i den ursprungliga

framställningen, ha funnit en uppflyttning till lönegraden Cp 19 motiverad,

d. v. s. samma lönegrad som gäller för generaldirektör och för riksbankens

tre bankdirektörstjänster, att de till dem nu utgående personliga lönetilläggen

å 2 000 kronor borde höjas till 7 000 kronor per år samt att representationsbidrag

skulle beviljas direktören vid sedeltryckeriet med ett belopp av

högst 4 000 kronor i stället för 2 000 kronor per år, som kommittén föreslagit.

Som alternativ hava direktörerna angivit, att ett lönesystem baserat på

kontraktsanställning kunde anses tänkbart.

Även beträffande driftsingenjörerna vid sedeltryckeriet och pappersbruket

hava direktörerna funnit utredningsmännens förslag otillfredsställande.

Såvitt kan utläsas av direktörernas skrivelse hava de vidhållit, att dessa

befattningshavare, vilka för närvarande äro placerade i lönegraden Ce 30,

skulle erhålla ordinarie tjänst i lönegraden Cp 10, därvid något ställföreträdararvode

icke skulle utgå till dem utan endast sedvanlig vikariatsersättning

i de fall de vikarierade å direktörstjänsten. Direktörerna hava vidare

ansett att den nuvarande tjänstebenämningen borde ändras till överingenjör.

I fråga om laboratorstjänsten vid sedeltryckeriet hava direktörerna, under

hänvisning till vidtagna löneflyttningar för andra laboratorer i statens

tjänst, biträtt av den nuvarande tjänsteinnehavaren Äke Eldh gjord framställning

om att tjänsten skulle placeras i lönegraden Ce 36 samt att Eldh

på grund av sin ekonomiska och språkliga utbildning skulle erhålla ett personligt

lönetillägg å 3 000 kronor per år.

Vad angår biträdande driftsingenjörstjänsten vid sedeltryckeriet synas

direktörerna likaledes hava vidhållit tidigare förslag om att tjänsten, som

från och med den 1 januari 1951 är placerad i lönegraden Ce 27, skulle höjas

till Ce 30 samt att därutöver ett personligt lönetillägg (å 2 000 kronor) bör

utgå.

Slutligen har i direktörernas skrivelse till behandling upptagits frågan om

lönegradsuppflyttning av kamrerstjänsten vid sedeltryckeriet, vilken tjänst

liksom tjänsten som kamrerare vid pappersbruket jämlikt beslut av fullmäktige

den 28 februari 1952 är placerad i lönegraden Ce 27. Huruvida de

beträffande denna tjänst vidhållit den ursprungliga framställningen om

tjänstens placering i lönegraden Ce 30 kan ej utläsas ur skrivelsen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

15

Såsom ovan nämnts hava fullmäktige inhämtat utrednings m ä nnens

uppfattning med anledning av vad direktörerna vid industrierna

anfört i förenämnda skrivelse. Utredningsmännen hava därvid framhållit

a.tt de vid avgivande av sina förslag tagit hänsyn till de löneändringar som

dessförinnan enligt tjänsteförteckningskommitténs förslag vidtagits inom

den allmänna statsförvaltningen och att vad därefter skett å löneområdet

— även beträffande laborator stjänster — icke borde föranleda ändring i

deras ställningstagande på någon punkt. Utredningsmännen ansågo sig

därför böra helt vidhålla sina tidigare förslag.

Fullmäktige, som tillkallat utredningsmännen för att få en bedömning

av löneställningen för den ledande personalen vid industrierna efter i

huvudsak samma principer som tillämpas inom statsförvaltningen i övrigt,

hava för sin del icke funnit möjlighet att föreslå annan löneställning för

ifrågavarande personal än utredningsmännen förordat. Fullmäktige hava

sålunda icke nu velat tillstyrka den eventuella lösning av lönefrågan för

direktörerna, som diskuteras av utredningsmännen och alternativt förordats

av direktörerna själva, nämligen att övergå till kontraktsanställning av

direktörerna och därmed fri lönesättning för dem. Det må i detta sammanmanhang

nämnas, att om till direktörslönen i Cp 15 (31 920 kronor för år)

läggs ett personligt tillägg å 4 000 kronor per år, den faktiska löneställningen

kommer att ligga mellan Cp 18 och Cp 19 (35 520 kronor, resp. 36 720 kronor

per år). Hänsyn har då icke tagits till de föreslagna representationsbidragen.

Vid bifall till utredningsmännens av fullmäktige tillstyrkta förslag komma

direktörstjänsterna att i tjänste- och personalförteckningarna upptagas

i oförändrad löneställning. Däremot bör bestämmelsen i 35 § 1 mom. avlöningsreglementet

för riksdagens verk ändras så, att fullmäktige bemyndigas

tillerkänna direktörerna vid industrierna tilläggsarvoden med högst 4 000

kronor per år. Vidare bör ändring vidtagas i 33 § 5 mom. i samma reglemente

så att maximibeloppet av representationsbidraget för direktören vid

pappersbruket höjes till 6 000 kronor för år räknat samt att medgivande

lämnas att tillerkänna direktören vid sedeltryckeriet ett dylikt bidrag med

högst 2 000 kronor för år. Slutligen bör i reglementets 36 § 1 mom. inflyta

ett bemyndigande för fullmäktige att tilldela driftsingenjörerna vid pappersbruket

och sedeltryckeriet ställföreträdararvode med högst 2 400 kronor

för år.

Vad angår extra ordinarie tjänster i riksbanken äga fullmäktige enligt

4 § 2 mom. avlöningsreglementet för riksdagens verk inrätta och besluta om

lönegradsplaceringen av dylika tjänster, dock att frågan skall underställas

delegerade för riksdagens verk när det gäller högre tjänster än i lönegraden

Ce 30. Fullmäktige hava därför för avsikt att — om riksdagen lämnar utredningsmännens

av fullmäktige biträdda förslag utan erinran i vad avser

driftsingenjörs-, laborators- och kontrollingenjörstjänsterna — hos delegerade

göra framställning om dessa tjänsters lönegradsplacering i enlighet

med förslaget, beträffande kontrollingenjörstjänsten dock först när frågan

blir aktuell.

I fråga om biträdande driftsingenjören vid sedeltryckeriet äro fullmäktige

beredda att höja hans löneställning i samma takt som skulle ske, om han

vore anställd vid verk inom den övriga statsförvaltningen, därvid en jämförelse

med vattenfallsstyrelsen kan ifrågakomma.

Det må slutligen nämnas, att direktören vid sedeltryckeriet i skrivelse den

11 oktober 1952 gjort framställning om inrättande av vissa nya tjänster vid

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

tryckeriet (andre faktor i lönegraden Ce 191, guillochör i Ce 151 och biträdande

bevakningsförman i Ce 13) samt om höjning av förste faktorn från

lönegraden Ce 23 till Ce 25, av gravören från lönegraden Ce 21 till Ce 25, av

fabriksbokhållaren från lönegraden Ce 19 till Ce 21, av förrådsförvaltarqi

från lönegraden Ce 16 till Ce 17 samt av bevakningsförmannen från lönegraden

Ce 15 till Ce 16. Kassörstjänsten har däremot ansetts vid nuvarande

tjänsteinnehavarens avgång kunna tilldelas delvis ändrade arbetsuppgifter

och i samband härmed sänkas från lönegraden Ce 24 till Ce 15.

Här avsedda framställningar, till vilka riksbankens industristyrelse ännu

ej tagit ställning, beröra frågor, som det med hänsyn till vad ovan anförts

angående inrättande och lönegradsplacering av extra ordinarie tjänster i

riksbanken torde ankomma på fullmäktige att avgöra. Fullmäktige hava

därför ansett sig kunna i förevarande sammanhang förbigå här avsedda

spörsmål.

Fullmäktiges hemställan.

Fullmäktige hemställa under hänvisning till vad i skrivelsen anförts, att

bankoutskottet ville föreslå riksdagen att

dels i princip godkänna vad ovan föreslagits beträffande avveckling av

avbetalningslånerörelsen vid riksbankens huvudkontor,

dels besluta, att riksbankens avdelningskontor i Norrköping och Sundsvall

skola indragas från och med dag, som fullmäktige äga bestämma,

dock senast vid utgången av år 1954,

dels, med tillämpning från och med den 1 januari 1953, godkänna —

eller bemyndiga delegerade för riksdagens verk att utfärda — vid skrivelsen

fogade förslag till

a) tjänsteförteckning för riksbanken (bilaga 2 till detta utlåtande),

b) personalförteckning för riksbanken (bilaga 3 till detta utlåtande),

dels bemyndiga fullmäktige att utan ledigförklarande befordra nuvarande

kammarskrivare i lönegraden Ca 20 till lönegraden Ca 21,

dels bemyndiga bankoutskottet att årligen, räknat från och med den

1 januari 1954, bestämma antalet tjänster i riksbanken i lönegraden Ca 21,

dels, med godkännande av vad i riksbankschefens utredning föreslagits

beträffande vikariatsförordnanden i riksbanken, bemyndiga fullmäktige att

besluta angående gottgörelse för mistade vikariatsförordnanden enligt grunder,

som i utredningen angivits,

dels ock bemyndiga delegerade för riksdagens verk att, med tillämpning

från och med den 1 januari 1953, besluta, att 33 § 5 mom., 35 § 1 mom och

36 § 1 mom. avlöningsreglementet för riksdagens verk skola hava det ändrade

innehåll, som framgår av vid skrivelsen fogad bilaga (bilaga 4 till detta

utlåtande).

I sitt yttrande över tullmäktiges framställning anför lönenämnden för

riksdagens verk följande:

1 För närvarande avlöning enligt kollektivavtal.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

17

Framställningen grundar sig på två enligt fullmäktiges uppdrag verkställda

utredningar, den ena innebärande en översyn av riksbankens verksamhet

och åsyftande rationalisering och effektivisering av riksbanksarbetet,

den andra avseende löneställningen för direktörerna och vissa andra

högre tjänstemän vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri.

De från lönenämndens synpunkt mest betydelsefulla förslagen beträffande

bankpersonalen innebära, att befordringsgången på icke-ordinariestadiet

omkonstrueras, alt vikariatsförordnanden i fortsättningen icke skola meddelas

på tjänster i lägre lönegrader än Ca 25 (bortsett från »befordrade»

vaklmäslarljänster), att den lägsta lönegraden för ordinarie tjänster blir

Ca 21 i stället för Ca 20, att lönegraden Ca 22 icke vidare skall utnyttjas

annat än övergångsvis i vissa fall, att ett antal tjänster i lönegraderna Ca 23,

Ca 25 och Ca 27 uppflyttas till respektive Ca 25, Ca 27 och Ca 29 samt att

direktörstjänsterna vid avdelningskontoren i andra städer än Göteborg och

Malmö uppflyttas från Cp 9 till Cp 10.

Den nya befordringsgången har utformats så, att lönegraden Ce 19 skall

uppnås efter en anställningstid av fyra år eller något mera, och det har

förutsatts, att befordran till den ordinarie bottengraden Ca 21 skall kunna

ske efter ytterligare tre år. Rekryteringspersonalens villkor komma härigenom

att bli betydligt gynnsammare än för närvarande. Enligt lönenämndens

mening måste dessa nya villkor också sägas väl tåla en jämförelse

med avlöningsförhållandena för de personalkategorier inom kommunikationsverken

och tullverket, med vilka jämförelser symas ha skett vid förslagets

utarbetande. Det må sålunda framhållas, att inom de sistnämnda

verken den ordinarie bottengraden är Ca 19 och att »automatisk» befordran

till Ca 21 icke förekommer där. Med hänsyn till det nu sagda ansluter sig

lönenämnden till fullmäktiges uttalande, alt slopandet av vikariatsförordnanden

på tjänster i lägre lönegrad än Ca 25 — vilket, då lönegraden Ca 22

utgår, innebär ändring gentemot nuvarande förhållanden endast beträffande

förordnanden i Ca 23 — skall utgöra en förutsättning för de generella

lönegradsuppflyttningarna. Lönenämnden finner sig emellertid i likhet

med fullmäktige kunna biträda utredningsmannens förslag, att under

eu övergångstid skall utgå viss kompensation för inkomstminskning på

grund av bortfallet av förordnanden. Såsom utredningsmannen synes ha

förutsatt, bör det närmare fastställandet av grunderna för denna kompensation

föregås av överläggningar med vederbörande personalorganisation.

En följd av att lönegraden Ca 21 infogas i en reglerad befordringsgång

blir, att antalet tjänster i nämnda lönegrad måste variera. Fullmäktige ha

räknat med att antalet dylika tjänster årligen skall bestämmas av bankoutskottet

efter förslag av fullmäktige. Det synes lönenämnden lämpligare,

att ifrågavarande beslut få fattas av delegerade för riksdagens verk. I förevarande

sammanhang må vidare framhållas, att det enligt förslaget icke

skulle finnas andra än ordinarie tjänster i 21 lönegraden. Vid de affärsdrivande

verken och tullverket förekomma däremot såväl ordinarie som e. o.

tjänster i den lönegrad, till vilken de lägsta ordinarie tjänsterna inom den

s. k. studentkarriären äro hänförda.

Lönenämnden finner icke anledning att ifrågasätta någon ändring i fullmäktiges

förslag beträffande uppflyftning av vissa tjänster i lönegraderna

Ca 23 -27 samt av direktörstjänsterna i Cp 9.

t fråga om pappersbruket och sedeltryckeriet har bl. a. föreslagits höjning

av maximibeloppet för rcprcsenlationsbidrag till direktören vid pap- 2

2 Ilihaiu/ till riksdagens protokoll 1952. S sand. Nr 35.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

persbruket och införande av dylikt bidrag till direktören vid sedeltryckeriet.

Lönenärnnden vill icke framställa erinran mot dessa förslag men anser sig

böra omnämna, att för den Kungl. Maj:t underställda förvaltningens vidkommande

pågår utredning rörande formerna för beredande av ersättning

för representationskostnader. Ett bifall till nu ifrågavarande förslag synes

därför icke böra innebära något ställningstagande till spörsmålet, på vilket

sätt dylik ersättning i 1 ramtiden bör beredas nämnda båda tjänstemän.

I övrigt har remissen icke givit lönenärnnden anledning till särskilt uttalande.

Enligt vid lönenämndens yttrande fogat protokollsutdrag har ledamoten

Sommar och suppleanten Ageman anmält skiljaktig mening och därvid

anfört:

»Vi kunna i motsats till lönenämndens majoritet icke biträda fullmäktiges

ståndpunkt i frågan om vikariatsförordnanden. Denna fullmäktiges

ståndpunkt torde grunda sig på uppfattningen, att det icke låter sig göra

att placera tjänster i lägre lönegrader än Ca 25 — bortsett från vissa

vaktmästartjänster — på bestämda arbetsuppgifter. Tillräckliga skäl ha

emellertid enligt vår mening icke föreburits härför. Vi anse för vår del, att

en dylik placering av tjänster kan och bör ske även inom bank- och biträdeskarriärerna,

vad angår den förstnämnda karriären främst beträffande tjänster

i Ca 23.

Vi anse vidare, att uppflvttning av särskilda tjänster i förevarande sammanhang

bör äga rum i större omfattning och i vissa fall till högre lönegrader

än som föreslagits av fullmäktige.

Rörande vår inställning till de i lönenämndens utlåtande berörda spörsmålen

vilja vi i övrigt hänvisa till de yrkanden, som vid förhandlingarna i

ärendet framförts från vederbörande personalorganisationer.»

Skrivelserna från stadsfullmäktige i Norrköping, Östergötlands och

Södermanlands handelskammare samt drätselkammaren i Sundsvall och

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare äro föranledda av

fullmäktiges förslag om indragning av riksbankens avdelningskontor i

Norrköping och Sundsvall. I skrivelserna anföres bl. a. följande:

Xorrköpings stadsfullmäktige.

Såsom framgår av de i ärendet ingivna handlingarna är det icke meningen

alt nu vidtaga en allmän omorganisation av riksbankens avdelningskontor

och verksamheten därstädes, utan endast att indraga Norrköpings- och

Sundsvallskontoren. För Norrköpings stads del uppställer sig då frågan, huruvida

särskilda skäl tala för att just det där belägna kontoret skall indragas.

Utredningsmannen framhåller, att Norrköpings- och Sundsvallskontoren

äro de enda, som icke äro belägna i residensstäder, och bankofullmäktige

betona, att vid ett bifall till förslaget riksbanken skulle komma att få avdelningskontor

endast i residensstäderna. Om denna omständighet skall vara

ett skäl för den ifrågasatta reformen, måste det bero på den uppfattningen,

att kontoren i residensstäderna äro av större gagn än de övriga eller av

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoulskottels utlåtande nr 35.

19

annan anledning mera svårmistliga än dessa senare. Motiv för eu dylik

uppfattning redovisas icke och torde svårligen kunna uppletas.

Vidare ujjpger utredningsmannen, att den föreslagna indragningen skulle

medföra en kostnadsbesparing, som av honom beräknas till cirka 185 000

kronor. Enligt vad vi inhämtat är Norrköpingskontoret »självförsörjande»,

något som måste innebära, alt dess inkomster i varje fall icke understiga

dess utgifter. Då det icke utan vidare torde kunna antagas, att de inkomster,

som nu inflyta till Norrköpingskontoret, i händelse av dess indragning

oavkortat skulle komma att tillfalla Linköpingskontoret, synes det

kunna ifrågasättas, huruvida riksbankens vinst av förstnämnda kontors indragning

blir lika stor som den på detta fallande delen av den beräknade

kostnadsbesparingen.

Såsom ytterligare ett skäl för indragningen framhålla bankofullmäktigc,

att den verksamhet, som nu bedrives av Norrköpings- och Sundsvallskontoren,

utan olägenhet för allmänheten bör kunna ombesörjas av kontoren i

Linköping, respektive Härnösand. Påståendet är för Norrköpingskontorcts

vidkommande ägnat att förvåna. Detta kontor är ett av de större av riksbankens

avdelningskontor, något som ju måste tyda på att den service,

som kontoret lämnar, utnyttjas i högre grad än i de flesta övriga avdelningskontoren.

En indragning av kontoret betyder, att denna service bortfaller,

och att allmänheten för att erhålla densamma måste vända sig åt

annat håll, enligt förslaget till kontoret i Linköping, med därav följande

besvär, lidsutdräkt och kostnadsökningar. Detta kommer att för allmänheten

innebära en olägenhet, som gäller alla grenar av kontorets verksamhet,

men som blir särskilt märkbar i fråga om den del av rörelsen, som

omfattar avbetalningslän mot borgen samt statliga bosättningslån och andra

sociala lån, där man har att göra med lånesökande och låntagare, som

merendels äro ovana vid affärer av detta slag och för vilka personlig kontakt

för upplysningar och rådfrågningar är särskilt värdefull. Även beträffande

sedel- och myntförsörjningen, vilken är av stor betydelse för affärslivet

i staden och för där befintliga statliga verk, skulle den föreslagna indragningen

innebära en avsevärd försämring.

Med det anförda vilja vi göra gällande, att fördelarna med indragning av

riksbankens avdelningskontor i Norrköping äro ovissa och sannolikt icke

av den storleksordning, som förväntas, medan olägenheterna för allmänheten,

som ju banken är till för att betjäna, äro påtagliga. Under sådana

förhållanden föranleder bankofullmäktiges påpekande, att Hälsingborg,

Borås in. fl. städer sakna riksbankskontor, endast den reflexionen, att en

utjämning mellan dem, som hava, och dom som sakna en viss förmån,

visserligen bör komma till stånd, men att förmånens borttagande knappast

är den rätta lösningen av problemet.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

Av riksbankschefens skrivelse framgår, att avsikten torde vara att så småningom

ytterligare reducera antalet avdelningskontor i landsorten. Någon

större reduktion kan emellertid på av riksbankschefen anförda skäl ej äga

rum före år 1960. Norrköping är emellertid en av landets större industristäder

och kan med visst berättigande göra anspråk på att bliva delaktig

av den service, ett riksbankens avdelningskontor på platsen kan lämna.

Enligt Handelskammarens förmenande föreligga fullgoda skäl att vänta

med indragningen av Norrköpingskontoret, till dess klarhet vunnits angå
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

ende riksbankens framtida landsortsorganisation. Därest en utredning skulle

visa, att en indragning av kontoren i landsorten är förenlig med en sund

rationaliserings- och besparingspolitik, varvid likväl näringslivets berättigade

intressen böra beaktas, skall handelskammaren ej motsätta sig en

sådan åtgärd. Skulle å andra sidan fråga bli endast om en reduktion av

kontorens antal, föreligger enligt handelskammarens förmenande starka

skäl att avvakta resultatet av en sådan utredning för att se, huruvida Norrköpings-kontorets

fortsatta existens vid jämförelse med andra kontor har

sitt berättigande eller ej. Tills klarhet på här berörda punkt vunnits bör

riksbankens avdelningskontor i Norrköping bibehållas.

Handelskammaren tillåter sig därför hemställa, att riksbankschefens

av riksbanksfullmäktige stödda förslag alt indraga riksbankens avdelningskontor

i Norrköping icke måtte vinna bifall.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Av riksbanksfullmäktiges skrivelse framgår, att fullmäktige ej tagit slutlig

ställning till frågan, vilka avdelningskontor som efter en omorganisation

av kontorsnätet i dess helhet böra bibehållas. Enligt handelskammarens

mening bör man icke utgå från såsom självklart, att en förläggning av

avdelningskontor till residensstäderna kommer att bibehållas i en framtida

organisation. Att ett avdelningskontor på sin tid förlädes till Sundsvall berodde

på stadens betydelse som handelscenlrum i ett stort och rikt industrioch

handelsdistrikt, numera med en folkmängd av omkring 80 000 personer.

Samma skäl böra väga mycket tungt såväl nu som vid organisationens slutliga

utformning, varför den pågående utredningens resultat bör avvaktas,

innan kontoret i Sundsvall indrages.

Den av riksbankschefen uppskattade kostnadsbesparingen som följd av

Sundsvallskontorets indragning synes handelskammaren icke stå i rimligt

förhållande till de därmed för allmänheten och måhända också för riksbanken

själv förbundna olägenheterna.

Riksbanksfullmäktige uttala, såsom förut nämnts, att en indragning av

Sundsvallskontoret skulle kunna ske utan olägenhet för allmänheten, vari

då väl även inbegripes näringslivet i dess helhet. Denna slutsats anse fullmäktige

uppenbarligen så självklar, att annat motiv för åtgärden ej lämnats

än att kontoret i Härnösand är så närbeläget att allmänheten sålunda kan

vända sig dit ungefär lika bekvämt som till kontoret i Sundsvall. Detta är

dock ingalunda förhållandet. En indragning kommer att medföra en hel

del olägenheter.

Till riksbankskontorens uppgifter hör bland annat att förse affärsbankerna

och därmed distriktets näringsliv med kontanta medel. Enligt vad

handelskammaren erfarit är det betydande belopp som tas i anspråk härför

vid riksbankens Sundsvallskontor. Erinras bör att i Sundsvall är huvudkontoret

för en av våra större affärsbanker beläget utgörande en centralpunkt

för dess kontorsnät särskilt i mellersta Norrland, vilket motiverar ett särskilt

behov av ett riksbankskontor i Sundsvall. Affärsbankerna skulle efter

en indragning av riksbankskontoret i Sundsvall tvingas att ligga inne med

större kassor med ränteförlust som följd samt att längre i förväg planera

sina behov av kontanta medel. Att de i Sundsvall hemmahörande eller där

arbetande bankerna i någon utsträckning av betydelse skulle kunna begagna

sig av riksbankskontoret i Härnösand är mycket osannolikt, varför

anlitandet av riksbanken i huvudsak torde hliva överflyttat till Stockholm.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

21

Indragningen av riksbankskontoret i Norrlands folkrikaste och synnerligen

handels- och industribetonade bygd innebär därför att Norrland även i nu

ifrågavarande avseende åsidosättes med koncentration till huvudstaden som

följd.

överflyttning av den i Sundsvall bedrivna lånerörelsen till Härnösandskontoret

medför också helt naturligt försämrad service för dem, som nu

begagna sig av riksbankens speciella låneformer. Kontorets kunder komma

till huvudsaklig del från Sundsvall och närliggande tätorter.

Under åberopande av det anförda får handelskammaren hemställa att förslaget

om indragning av riksbankens avdelningskontor i Sundsvall i varje

fall för närvarande icke måtte av bankoutskottet tillstyrkas.

Drätselkammaren i Sundsvall.

Drätselkammaren instämmer i vad handelskammaren i Västernorrlands

och Jämtlands län i sin skrivelse anfört och anför därutöver följande.

Lika självklart som riksbanksfullmäktige synes anse, att indragningen

av sundsvallskontoret skulle kunna ske utan olägenhet för allmänheten, lika

uppenbart är det enligt drätselkammarens uppfattning, att indragningen

måste få motsatt verkan, d. v. s. medföra avsevärda olägenheter för den

stora allmänheten i hela sundsvallsdistriktet. Ur alla synpunkter synes det

för drätselkammaren vara tämligen självfallet, att en bank bör vara förlagd

till den ort, där den bäst behövs.

Såsom handelskammaren anfört, är Sundsvall huvudort för ett industrioch

handelsdistrikt med en folkmängd av ca 80 000 personer. Någon som

helst motsvarighet härtill förefinnes icke inom länet i övrigt. På grund härav

måste det vara naturligt alt ett riksbankens avdelningskontor i varje fall

förefinnes i Sundsvall.

Att tvinga sundsvallsdistriktets stora befolkning att i alla de ärenden,

som den kan ha med riksbanken, resa till Härnösand i stället för att som

hittills få vända sig till ett kontor i den egna huvudorten Sundsvall kan

drätselkammaren ingalunda finna rationellt. Befolkningen i sundsvallsdistriktet

torde ha jämförelsevis stort behov av riksbankens förmånliga

avbetalningslån, statliga bosättningslån och andra sociala lån. Den personliga

kontakten i dylika låneärenden har stort värde för såväl långivare som

låntagare, och åtskilliga lån skulle sannolikt ej komma till stånd, därest

icke allmänheten liksom hittills har bekväm möjlighet att söka banken för

rådfrågning.

Med åberopande av vad sålunda anförts hemställer drätselkammaren i

likhet med handelskammaren, att förslaget om indragning av riksbankens

avdelningskontor i Sundsvall åtminstone för närvarande icke måtte av

bankoutskottet tillstyrkas.

Utskottet.

Den utredning rörande riksbanksarbetets rationalisering och effeklivisering,

som ligger till grund för fullmäktiges i riksbanken förevarande förslag

till riksbankens organisation efter utgången av innevarande år, föranleddes

närmast av de uttalanden som gjordes i Kungl. Maj:ts proposition

nr 157 till 1950 års riksdag angående teckning av aktier i den statliga

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoul skottets utlåtande nr 35.

affärsbanken m. in. samt i bankoutskottets däröver avgivna och av riksdagen

godkända utlåtande nr 15:1950. Utskottet framhöll i sitt utlåtande bl. a.

— efter att ha erinrat om att riksbanken under de senare åren pålagts uppgifter

som lågc vid sidan om dess rent centralbanksmässiga — önskvärdheten

av att vid de utredningar rörande riksbanksarbetet, som förebådats i

propositionen, riksbankens uppgifter som centralbank särskilt beaktades.

Härjämte underströk utskottet vikten av att jämsides med de kommande

utredningarna rörande avdelningskontorens framtida uppgifter rationaliseringsarbetet

beträffande riksbankens inre organisation vid såväl huvud- som

avdelningskontoren intensifierades.

Såväl utvecklingen inom landet som de internationella ekonomiska förhållandena

har lett till att de centralbanksmässiga arbetsuppgifterna för

riksbanken avsevärt ökat under de senaste åren. En viss förstärkning av

personalen på dessa områden har redan kommit till stånd. Fullmäktiges

förslag syftar till en ökad koncentration av riksbanksarbetet till det rena

centralbanksområdet. Utskottet anser det vara av den största betydelse att

riksbanken ges alla de resurser som erfordras för att de centralbanksmässiga

uppgifterna skola kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt. Riksbankens

resurser inom det centralbanksmässiga området ha kommit att

bli alltför små, och den icke-centralbanksmässiga delen av bankens arbete

bär verkat tyngande på dess organisation. Det föreliggande organisationsförslaget

utgår från att de vidgade resurserna på centralbanksområdet icke

skola få medföra en totalt sett ökad administration med därav följande

stegrade personalkostnader. Den utbyggnad som sker på centralbanksområdet

avses sålunda skola kompenseras genom rationalisering av riksbankens

inre arbete och begränsning av de icke-centralbanksmässiga arbetsuppgifterna.

Härigenom uppkommande besparingar synas dock framkomma

först på längre sikt.

Fullmäktiges förslag rörande riksbankens organisation ger enligt utskottets

mening uttryck för en riktig bedömning av arten av de arbetsuppgifter

som böra ankomma på riksbanken. Riksbankens ställning såsom i främsta

rummet en centralbank har i förslaget vederbörligen beaktats. Utskottet

vill som sin allmänna uppfattning uttala, att fullmäktiges förslag synes

ägnat att läggas till grund för ett beslut om riksbankens fortsatta organisation.

De förslag till rationalisering och effektivisering av riksbanksarbetet

som framlagts kan utskottet ge sin anslutning. Utskottet tillstyrker sålunda

att åt fullmäktige gives bemyndigande att genomföra en avveckling av

avbetalningslånerörelsen vid huvudkontoret, vilket bemyndigande det får

ankomma på fullmäktige alt taga i anspråk i den mån en dylik avveckling

visar sig lämpligen kunna genomföras. Utskottet tillstyrker vidare fullmäktiges

förslag om att avbetalningslånefonden, som nu utgör en del av

riksbanksfonden, avvecklas såsom statlig lånefond och att låneverksamheten

i stället bestrides med riksbankens egna medel. Det torde få ankomma

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

23

på riksdagen att sedermera besluta om maximibeloppet för den totala utlåningen.

Vad fullmäktige i övrigt föreslagit beträffande organisationen av

huvudkontoret har ej givit utskottet anledning till erinran. Utskottet vill

emellertid starkt understryka fullmäktiges uttalande om att den nu föreslagna

organisationen icke fastlåses utan får anpassas efter förhållandena

vid varje tidpunkt och blir föremål för fortlöpande uppmärksamhet från

riksbanksledningens sida. Utskottet vill i anslutning härtill framhålla, att

de på personalförteckningen uppförda tjänsterna böra disponeras för de

arbetsuppgifter, där de befinnas vara mest behövliga, oavsett om de i det

nu föreliggande förslaget avsetts för annat arbetsområde.

Fullmäktige ha i sin skrivelse även berört frågan om riksbankens kontorsnät

och ha biträtt utredningsmannens förslag om indragning av avdelningskontoren

i Norrköping och Sundsvall och överförande av arbetsuppgifterna

vid dessa kontor till kontoren i Linköping respektive Härnösand.

Frågan om riksbankens kontorsnät har varit föremål för riksdagens behandling

vid åtskilliga tillfällen under senare år, senast vid 1950 års riksdag.

I sitt förut berörda utlåtande förutsatte utskottet, att erforderliga

utredningar snarast skulle komma till stånd för att riksdagen skulle bliva i

tillfälle att definitivt taga ställning till spörsmålet huruvida riksbankens

kontorsnät borde för framtiden bibehållas i sin dåvarande omfattning och

lokalisering. Av fullmäktiges skrivelse framgår, att vissa av dessa utredningar

ännu icke kunnat igångsättas. Sålunda har den av fullmäktige tillkallade

utredningsmannen icke varit beredd att nu framlägga något slutgiltigt

förslag om den framtida kontorsorganisationen. De av utredningsmannen

verkställda undersökningarna utvisa, att en indragning av ett större

antal kontor i nuvarande läge skulle medföra betydande komplikationer

med hänsyn till den ringa pensionsavgången under de närmaste åren. Under

alla omständigheter synas enligt utredningsmannen några större förändringar

av hänsyn till personalen icke kunna ske förrän etter 1960, då pensionsavgången

kan beräknas bli väsentligt större än tidigare. Till dess

komma också, enligt vad utredningsmannen anför, vissa av de nuvarande

arbetsuppgifterna att ha avsevärt minskats.

De sålunda anförda skälen för alt uppskjuta ett definitivt ställningstagande

till frågan om omfattningen av riksbankens kontorsnät synas utskottet

bärande. Utskottet förutsätter emellertid, att denna fråga ägnas en

fortlöpande och ingående uppmärksamhet från fullmäktiges sida. Det torde

få erinras om att avdelningskontoren tillkommo på en tid då kreditmarknaden

i vårt land var väsentligt mindre utvecklad än för närvarande. En

kontorsindragning synes därför ur denna synpunkt numera kunna ske utan

väsentliga olägenheter för allmänheten. På grund härav bör enligt utskottets

mening — med hänsyn till de betydande kostnaderna för riksbankens avdelningskontor

— en allmän indragning av kontoren allvarligt övervägas,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Banlcoutskotteis utlåtande nr 35.

därest icke vid den fortsatta undersökningen, såsom av utredningsmannen

framhållits, nya uppgifter kunna överföras till avdelningskontoren från

andra statliga organ, såsom vissa länsorgan i residensstäderna, med besparingar

för det allmänna som följd. Om en sådan överflyttning emellertid

icke skulle visa sig fördelaktig, synes man enligt utskottet icke kunna undgå

att återupptaga frågan om indragning av kontoren till förnyad prövning.

Utskottet vill i anledning av det anförda understryka vikten av att personalrekryteringen

vid riksbanken sker under beaktande av möjligheten att

en kontorsindragning kan komma att genomföras.

Oaktat utredningen om riksbankens och därmed avdelningskontorens

arbetsuppgifter icke nu kan anses avslutad, ha fullmäktige biträtt utredningsmannens

förslag angående indragning av kontoren i Norrköping och

Sundsvall, de enda kontor som icke äro belägna i residensstäder. Enligt

fullmäktiges mening kan nämligen en dylik organisationsändring ske utan

ställningstagande till den större frågan. Mot detta förslag ha, såsom framgår

av den föregående redogörelsen, invändningar framförts av representanter

för de bägge städerna. Av vad utskottet i det föregående anfört rörande

den fortsatta översynen av riksbankens kontorsorganisation, särskilt

vad beträffar möjligheterna att från statliga organ i residensstäderna överföra

arbetsuppgifter till avdelningskontoren, torde framgå, att en dylik indragning

i vart fall icke kan anses föregripa den fortsatta utredningen.

Utskottet har heller icke kunnat finna, att övertygande skäl kunnat förebringas

för ett bibehållande av de bägge kontoren i Norrköping och Sundsvall.

Med hänsyn till de betydande kostnadsbesparingar, som stå att vinna

genom den föreslagna kontorsrationaliseringen, har utskottet därför ansett

sig böra tillstyrka fullmäktiges förslag om indragning av ifrågavarande

bägge kontor.

Vad slutligen beträffar fullmäktiges förslag till personalens lönegradsplacering

o. d. vill utskottet först framhålla, att detta lämnats utan erinran

av lönenämnden för riksdagens verk. Även om utskottet på enstaka punkter

hyst viss tveksamhet beträffande de föreslagna höjda lönegradsplaceringarna

för vissa tjänster, har utskottet likväl ansett sig böra godtaga förslaget

såsom helhet betraktat. Utskottet biträder det av lönenämnden framförda

förslaget att antalet tjänster i lönegraden Ca 21 årligen skall bestämmas,

icke av bankoutskottet såsom av fullmäktige föreslagits utan av delegerade

för riksdagens verk på förslag av fullmäktige.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av fullmäktiges i riksbanken

förevarande framställning, må

1) i princip godkänna fullmäktiges förslag beträffande

avveckling av avbetalningslånerörelsen vid riksbankens huvudkontor;
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

25

2) besluta att riksbankens avdelningskontor i Norrköping

och Sundsvall skola indragas från och med dag som fullmäktige

äga bestämma, dock senast vid utgången av år

1954;

3) godkänna, med tillämpning från och med den 1

januari 1953, och bemyndiga delegerade för riksdagens verk

att utfärda härvid fogade förslag till

a) tjänsteförteckning för riksbanken (bilaga 2);

b) personalförteckning för riksbanken (bilaga 3);

4) bemyndiga fullmäktige att utan ledigförklarande befordra

nuvarande kammarskrivare i lönegraden Ca 20 till

lönegraden Ca 21;

5) bemyndiga delegerade för riksdagens verk att årligen,

räknat från och med den 1 januari 1954, bestämma antalet

tjänster i riksbanken i lönegraden Ca 21;

6) med godkännande av vad i den av fullmäktige tillkallade

utredningsmannens utredning föreslagits beträffande

vikariatsförordnanden i riksbanken, bemyndiga fullmäktige

att besluta angående gottgörelse för mistade vikariatsförordnanden

enligt grunder som i utredningen angivits;

7) bemyndiga delegerade för riksdagens verk att med tilllämpning

från och med den 1 januari 1953 besluta att 33 §

5 mom., 35 § 1 mom. och 36 § 1 mom. avlöningsreglementet

för riksdagens verk skola hava det ändrade innehåll som

framgår av härvid fogad bilaga 4.

Stockholm den 27 november 1952.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Nordenson, Elowsson*

och Eliasson;

från andra kammaren: herrar Severin, Persson i Norrby,* Schmidt,*

Gustafson i Göteborg, Andersson i Ronneby,* fru Eriksson i Stockholm* och

herr Edström.

* Ej närvarande vid justeringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ce

KREDIT
MARKNADS
AVD.

UTLÄNDSKA

FORHAND
LINGSAVD.

ADMINISTR.-

AVD.

BANKEXP.-

AVD.

KONTORS
CENTRALEN
-

UTRIKES
AVD.

REVISIONS
AVD.

PAPPERS
BRUKET
-

SEDEL
TRYCKERIET
-

Deposi

BANKDIREKTOR

BANKDIREKTOR

BANKDIREKTOR

BANKOUTSKOTTET

INDUSTRISTYRELSEN

Deputerad | Jourh. fullmäktig [ Riksbankschef | v. Riksbankschef | Föredr. bankdir.

&

Q

LC

C5

Bankoutskottels utlåtande nr 35.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

27

Bilaga 2.

Tjänsteförteckning för riksbanken.

Kontorsbiträde...................Ca 8

Bankvaktmästare..................»11

Eldare......................»11

Kameralbiträde.................. »11

Chaufför.....................»12

Förste bankvaktmästare...............»13

Kontorist ....................»13

Förste bankvaktmästare................»14

Maskinist.....................»14

Kontorsskrivare..................»15

Biträdande övervaktmästare..............»16

Maskinmästare...................»17

Förste kontorsskrivare................ »18

Övervaktmästare.................. »20

Kammarskrivare..................»21

Förste kammarskrivare................»23

Bankkamrerare...................»25

Sekreterare........ »25

Bankkamrerare...................»27

Bankkamrerare...................Cr 5

Sekreterare....................» 5

Bankkamrerare...................Ca 29

Intendent.....................»29

Bankkamrerare...................Cr 7

Direktör vid avdelningskontor (i andra städer än Göteborg och

Malmö)....................Cp 10

Bankokommissarie................. »13

Direktör vid avdelningskontor (i Göteborg och Malmö) .... »14

Direktör vid pappersbruket..............»15

Direktör vid sedeltryckeriet.............. »15

Bankdirektör...................»19

Vice riksbankschef................. »23

Riksbankschef...................»25

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

Bilaga 3.

Personalförteckning för riksbanken.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattningar Lönegrad

1 Riksbankschef .................Cp 25

1 Vice riksbankschef................»23

3 Bankdirektörer .................»19

1 Direktör vid pappersbruket.............»15

1 Direktör vid sedeltryckeriet.............»15

2 Direktörer vid avdelningskontor (i Göteborg och Malmö) . . »14

6 Bankokommissarier................»13

23 Direktörer vid avdelningskontor (i andra städer än Göteborg och

Malmö)...................»10

3 Bankkamrerare .................Cr 7

9 Bankkamrerare.................Ca 29

1 Intendent...................»29

2 Bankkamrerare.................Cr 5

1 Sekreterare...................»5

17 Bankkamrerare.................Ca 27

38 Bankkamrerare................. »25

1 Sekreterare...................»25

62 Förste kammarskrivare..............»23

70 Kammarskrivare .................»21

1 övervaktmästare................»20

4 Förste konlorsskrivare...............»18

1 Maskinmästare.................»17

1 Biträdande övervaktmästare.............»16

6 Kontorsskrivare.................»15

1 Förste bankvaktmästare..............»14

1 Maskinist...................»14

7 Förste bankvaktmästare..............»13

8 Kontorister............... »13

1 Chaufför ...................»12

53 Bankvaktmästare.................»11

2 Eldare....................»11

19 Kameralbiträden.................»11

38 Kontorsbiträden.................» 8

Tjänstemän å övergångsstat.

Befattningar

10 Bankkassörer och förste kammarskrivare .

Lönegrad

Ca 22

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

29

Anm. i. När avdelningskontoren i Norrköping och Sundsvall indragits,

minskas direktörstjänsterna i lönegraden Cp 10 med två och kamrerstjänslerna

i lönegraden Ca 25 med två.

2. Så länge tjänstemän kvarstå å övergångsstat i lönegraden Ca 22, må

motsvarande antal tjänster i lönegraden Ca 21 icke tillsättas.

3. Tjänsten som maskinmästare i lönegraden Ca 17 må ej tillsättas, så

länge nuvarande maskinisten i lönegraden Ca 19 kvarstår i tjänst. Tjänsten

som maskinist i lönegraden Ca 14 må ej tillsättas, sä länge nuvarande biträdande

maskinisten i lönegraden Ca 15 kvarstår i tjänst.

4. När avdelningskontoren i Norrköping och Sundsvall indragits samt

de nuvarande bankvaktmästarna därstädes kunnat placeras å annan ordinarie

tjänst, minskas antalet bankvaktmästartjänster i lönegraden Ca 11

med två.

5. Antalet tjänster i lönegraden Ca 8 må ökas i den mån detta föranledes

av bestämmelserna angående reglerad befordringsgång för icke ordinarie

biträdespersonal.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

Bilaga 5.

Förslag

till

ändrad lydelse av 33 § 5 mom., 35 § 1 mom. och 36 § 1 mom. avlöningsreglementet

för riksdagens verk.

33 §.

5 inom. Direktören vid riksbankens pappersbruk och direktören vid riksbankens

sedeltryckeri äga uppbära representationsbidrag, den förre med

högst 6 000 kronor och den senare med högst 2 000 kronor, allt för år räknat,

enligt grunder som bestämmas av fullmäktige i riksbanken.

35 §.

1 mom. Efter bestämmande av vederbörande fullmäktige må tilläggsarvode

utgå till vice riksbankschef, som ej är fullmäktig, med högst 8 500

kronor, till riksgäldsdirektör, som ej är fullmäktig, med högst 5 000 kronor

samt till direktörerna vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri med

högst 4 000 kronor, allt för år räknat.

36 §.

1 mom. Bankokommissarie, som förordnas att vara suppleant för direktionsledamot,

så ock driftsingenjörer, som förordnas att vara ersättare för

direktören vid riksbankens pappersbruk eller för direktören vid riksbankens

sedeltryckeri, må av fullmäktige i riksbanken tillerkännas ställföretrådararvode

med högst 2 400 kronor för år.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bankoutskoltets utlåtande nr 35.

31

Bihang.

Till Herrar Fullmäktige i Sveriges riksbank.

Genom beslut av bankofullmäktige den 14 september 1950 erhöll jag i

uppdrag att företaga en översyn av riksbankens verksamhet och för fullmäktige

successivt framlägga förslag om riksbanksarbetets rationalisering

och effektivisering.

Sedermera hava delegerade för riksdagens verk den 28 maj 1952 beslutat

tillsätta en kommitté på tre personer med uppdrag att verkställa utredning

och till delegerade inkomma med förslag dels beträffande löneställningen

för vaktpersonalen — inklusive chaufförer, maskinister (maskinmästare)

och eldare —- vid riksdagens samtliga verk, dels ock till den tjänsteförteckningsrevision

som kunde finnas påkallad för personalen i övrigt vid andra

riksdagens verk än riksbanken. Enligt vad som framgår av delegerades

protokoll i ärendet föranleddes inskränkningen i kommitténs uppdrag av

det mig genom fullmäktiges förenämnda beslut meddelade utredningsuppdraget.

Jag har följaktligen icke haft att bedöma frågan om löneställningen

för riksbankens vaktpersonal.

Under arbetets gång ha en rad spörsmål uppkommit, som från början

inte kunde förutses, vilket medfört att utredningen i väsentliga avseenden

komplicerats.

Med anledning av utredningsuppdraget ha överläggningar ägt rum med

representanter för Riksbankstjänstemännens förening samt föreningen

Kvinnor i statens tjänst.

Innan jag närmare ingår på de olika förslagen torde det finnas anledning

att något beröra vissa principiella spörsmål.

Till en början bör framhållas, att en rationalisering av ett verk av riksbankens

natur icke kan ge så stora omedelbara vinster ur kostnadssynpunkt.

Att detta stått klart även för riksdagen och fullmäktige framgår av

tidigare av dem gjorda uttalanden (jfr bankoutskottets utlåtande nr

15/1950). De i det följande framlagda besparingsförslagen avse sålunda

huvudsakligen omläggningar av verksamheten som ta ganska lång tid att

genomföra; den rationalisering, som förordas, bör med andra ord genomföras

genom successiva reformer. Det må vidare framhållas, att förslagen icke

göra anspråk på att innebära någon definitiv lösning av föreliggande rationaliseringsproblem,

utan det får förutsättas att, liksom hittills, frågan blir

föremål för fortlöpande uppmärksamhet från riksbanksledningens sida.

Här må endast nämnas, att vissa specialutredningar pågå, som kanske icke

komma att medföra direkta kostnadsbesparingar men som väntas innebära

praktiska fördelar ur arbelssynpunkt. Jag vill vidare tillägga, att de

fortsatta utredningarna även böra omfatta frågan om valutakontorets ställning

och organisation.

Vid utredningsarbetet har hänsyn givetvis måst tagas till de ändringar

beträffande statstjänstemännens lönegradsplacering m. in., som tjänsteförteckningsrevisionens

förslag och riksdagens beslut i samband härmed inneburit.

För riksbankens vidkommande gäller det här särskilt ändringar i

befordringsgången för aspiranter och konsekvenserna härav. För egen del

har jag vid milt arbete kommit till den uppfattningen, att löneutgifterna

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

för personalen i anledning härav framdeles komma att bli så höga, att

detta måste motivera en grundlig undersökning av hela organisationen. Jag

har nämligen vid utredningen enligt de givna direktiven ansett mig tvungen

utgå från att alla kostnadsökningar måste motsvaras av besparingar på

annat håll. Detta har varit ett minimikrav, och en kostnadsminskning har

givetvis eftersträvats. Emellertid kommer den utgiftsökning, som inträder

för den yngre personalen omedelbart i samband med genomförande av förslaget

i denna del, att bli så stor, att svårigheter föreligga att på kort sikt

nå det uppställda målet.

Av största betydelse för en bedömning av den framtida organisationen

är givetvis frågan vilka arbetsuppgifter man anser att riksbanken bör ha.

Den senaste tidens utveckling har för riksbankens del inneburit, att det

centralbanksmässiga arbetet avsevärt ökat. Som en följd härav har en förstärkning

av personalen på vissa områden redan visat sig erforderlig.

Detta gäller såväl frågor sammanhängande med riksbankens penningvårdande

uppgifter — såsom sedelutgivningen — som riksbankens uppgifter

på valutaområdet. Den vidtagna förstärkningen av personalen för fullgörande

av centralbanksuppgifter bör dock icke få leda till ett totalt sett ökat

behov av arbetskraft. En utbyggnad av resurserna på centralbanksområdet

måste därför, i enlighet med de principer som ovan angivits, kompenseras av

besparingar på andra områden.

I föreliggande läge och för att, i varje fall på längre sikt, söka skapa

bästa möjliga befordringsutsikter och samtidigt rationalisera riksbankens

och riksbanksledningens arbete har stor uppmärksamhet ägnats åt frågan

om icke vissa verksamhetsgrenar kunna reduceras eller helt elimineras.

För närvarande finnas verksamhetsområden, som icke äro av centralbanksmässig

natur och vilka kräva relativt stor personal. Här åsyftas främst

förvaltningen av vissa statliga lånefonder samt vissa serviceuppgifter. Kostnadsminskning

torde även kunna uppnås genom en omläggning av arbetsrutinen

med överförande av mindre kvalificerade arbetsuppgifter till lägre

tjänster. Däremot anser jag det icke böra ifrågakomma att söka åstadkomma

besparingarna genom en avsiktligt låg värdering av arbetsuppgifterna på

olika tjänster.

En överföring av mindre kvalificerade uppgifter på lägre personal bör

alltid eftersträvas, i den mån en omfördelning visar sig lämplig att genomföra.

Sådana rationaliseringar ha också successivt företagits och komma

att företas i den utsträckning detta är möjligt. Åldersfördelningen bland

riksbankens personal begränsar emellertid möjligheterna på detta område

under de närmaste åren, då avgången med pension är mycket obetydlig,

och till följd härav bli dylika rationaliseringar lätt endast formella och

resultera icke i kostnadsbesparingar. Efter cirka tio år ändras förhållandena

i detta avseende, och under övergångstiden böra alla de undersökningar

vidtas, som äro möjliga för att på längre sikt planera och genomföra

dylika omläggningar av arbetsrutinen. I.

I. Rationaliseringsåtgärder.

A. Inledning.

Såsom förut framhållits fullgör riksbanken för närvarande en hel del

arbetsuppgifter, som icke äro av centralbanksmässig natur och som följaktligen

kunna sägas ligga utanför riksbankens verksamhetsområde såsom

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

33

centralbank. Bland dessa ingå utlämnande av avbetalningslån samt viss

kreditgivning till företag in. fl.

Ur en i Statens offentliga utredningar 1950:0 — utredning angående överflyttning

av viss del av riksbankens rörelse till en statlig affärsbank m. m.

— såsom bilaga intagen promemoria angående avbetalningslånefonden tilllåter

jag mig citera följande:

»Jämlikt 7 § reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning

äger riksbanken mot säkerhet av borgen såsom för egen

skuld eller mot pant av värdepapper utlämna avbetalningslån

ävensom lån utan amortering. För avbetalningslånen utgör lånetiden

högst åtta år. Återbetalning sker genom halvårsvis skeende

lika amorteringar, dock att amorteringsfrihet kan medgivas under

högst fyra år. Lån utan amortering kunna utlämnas på högst

fyra år. Högsta lånebeloppet, vilket tidigare utgjorde 10 000 kronor,

utgör numera efter beslut av 1946 års riksdag 15 000 kronor,

dock med rätt för riksbankens direktion att i särskilda fall medgiva,

att beloppet höjes till högst 20 000 kronor. (Låneminimum

utgör 300 kronor.) Räntan följer det allmänna marknadsläget

och utgör sedan 1945 3V2 %.l Den gäldas halvårsvis (i samband

med förekommande amorteringar). I enlighet med beslut

av 1946 års riksdag äger riksbanken vidare utlämna lån med

statlig kreditgaranti (garantilån) åt den, som avlagt akademisk

eller därmed jämförlig examen. Räntan å dvlika lån utgör f. n.

3 %.2

Enligt 1897 års riksbankslag i dess ursprungliga lydelse utgjorde

avbetalningslånerörelsen en del av riksbankens egen rörelse.

Avbetalningslånen fingo dock ej sammanlagt överstiga 12,5

miljoner kronor (25 procent av riksbankens grundfond å 50 miljoner

kronor). I anledning av beslut av 1902 års riksdag inrättades

i stället en särskild fond för avbetalningslånerörelsen under

riksbankens förvaltning, till vilken av reserverade fondmedel

överfördes ett belopp av 12,5 miljoner kronor. Avbetalningslånefonden

ökades därefter successivt genom tillskott från reserverade

vinstmedel, och år 1930 hade fonden stigit till 44 miljoner

kronor. I samband med kapitalregleringen vid 1938 års riksdag

inlevererades fondens kapitalbelopp av 44 miljoner kronor till

statsverket, och i stället anvisades av lånemedel ett belopp av

50 miljoner kronor till en särskild avbetalningslånefond, utgörande

en delfond av riksbanksfonden. Sedan 1946 och 1948 års riksdagar

till fonden anvisat investeringsanslag av 10, respektive 5

miljoner kronor uppgår fonden sålunda f. n. till 65 miljoner

kronor.»

Denna långivning har närmast tillkommit dels för all skapa en garanti för

att vissa som angelägna betraktade kreditbehov skola kunna tillgodoses av

riksbanken, därest medel icke stå att erhålla hos andra kreditinstitut, dels

för att riksbanken skall ha möjlighet att påverka den allmänna räntenivån

för dylika lån. Otvivelaktigt har denna långivning tidigare varit av bety
1

Räntan utgör sedan den 1 dee. 1950 4 %.

2 » » » » 1 jan. 1951 3,5 %.

:l Bihang till riksdagens protokoll 1952. H samt. Nr 35.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

delse ur båda dessa synpunkter, men läget är numera i viss mån ändrat.

Långivningens omfattning har relativt sett minskat, och den har kvantitativt

sett icke alls samma betydelse som förut. Vidare har utvecklingen på

lånemarknaden medfört att något behov knappast kan anses föreligga för

riksbanken att söka påverka räntebildningen just på detta område så länge

de av kreditinstituten för närvarande tillämpade riktlinjerna för detta slag av

lån äro oförändrade. Sparbankerna ha goda möjligheter att lämna dylika lån,

och även andra kreditinstitut torde vid sin prövning av ändamål och säkerheter

m. in. tillämpa i huvudsak samma riktlinjer som riksbanken. Enligt

det nya förslaget till banklag skola också affärsbankerna få tillfälle att

utlämna avbetalningslån på ungefär samma villkor; någon större förändring

i förhållande till affärsbankernas nuvarande praxis torde detta dock

icke innebära. Som en annan omständighet av betydelse kan slutligen anföras

tillkomsten av den statliga affärsbanken, som ytterligare minskar

behovet av en detaljkonlroll från riksbanken på detta område.

Starka skäl synas därför kunna anföras för att denna riksbankens långivning

betydligt reduceras; dock böra givetvis möjligheter finnas för riksbanken

att återupptaga långivningen i full omfattning, om man finner att

utvecklingen går i en sådan riktning att detta är motiverat. Det bör emellertid

understrykas, att långivningen icke kan bli ett konjunkturpolitiskt

vapen av betydelse och att den icke kan utöva någon inverkan på kreditmarknaden

i stort. Jag är emellertid icke beredd att föreslå en avveckling

av lånefonden, enär i vissa delar av landet fortfarande ibland kunna förefinnas

svårigheter att täcka de kreditbehov, som här äro aktuella. Vidare

är det i detla sammanhang av största betydelse, alt avdelningskontoren

skulle förlora en kontakt med allmänheten och kreditmarknaden, som är

önskvärd. Ur kostnadssynpunkt skulle heller icke uppstå några besparingar

av någon som helst betydelse vid avdelningskontoren om långivningen slopades,

enär någon reduktion av personalen icke skulle kunna genomföras.

För huvudkontorets vidkommande är emellertid förhållandet ett annat. En

successiv minskning av långivningen i Stockholm skulle möjliggöra en

reduktion av personalutgifterna och även andra kostnadsbesparingar. Det

är givetvis omöjligt att vid huvudkontoret ha lika god kännedom om låntagare

och borgensmän som vid flertalet avdelningskontor, något som medför

ökat arbete och ökade kostnader. Delta nödvändiggör en organisation,

som ställer sig oproportionerligt dyr i förhållande till långivningens omfattning.

Med de kreditmöjligheter, som stå till buds i Stockholm, spelar

också långivningen som tidigare framhållits en mycken liten roll ur allmänna

synpunkter. Eu kraftig reduktion av långivningen vid huvudkontoret

skulle därför medföra stora kostnadsbesparingar på längre sikt utan

att man löpte någon risk för en icke önskad utveckling av räntan på borgenslån

etc. I fråga om avbetalningslånerörelsen vid avdelningskontoren i

Göteborg och Malmö bör också övervägas, om inte en reduktion av denna

verksamhet kunde ske. Nu vill jag dock inskränka mig till att föreslå, att

ett principbeslut fattas om att man inriktar sig på en avveckling av denna

långivning vid huvudkontoret.

Beträffande avbetalningslånefonden vill jag slutligen framföra som min

åsikt, att det synes lämpligt att fonden åter blir en riksbankens egen långivning,

där dock riksdagen som hittills bör bestämma maximibeloppet

för den totala utlåningen. Det synes med andra ord icke finnas anledning

att gå vägen över en statlig lånefond. Det belopp, som ställts till riksban
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

35

kens förfogande, för närvarande 65 milj. kronor, hör sålunda återbetalas

till staten. Om detta bör ske på en gång eller successivt under en period av

exempelvis tre år kan diskuteras. Återbetalningen bör ske i den formen, att

riksbankens innehav av statspapper minskas med motsvarande belopp.

En annan arbetsuppgift, som kräver ganska mycket personal, är handhavandet

av bosättningslånefonden. Vid gjorda undersökningar har jag

emellertid kommit till den slutsatsen att, så länge riksbankens avdelningskontor

finnas kvar, förvaltningen av denna lånefond knappast kan göras

billigare ur statsverkets synpunkt, enär ett borttagande av arbetsuppgiften

icke skulle kunna medföra några mera väsentliga personalreduktioner vid

avdelningskontoren. Aven bär är förhållandet delvis ett annat för huvudkontorets

vidkommande och i viss mån även vid avdelningskontoren i

Göteborg och Malmö. Långivningen vid dessa kontor kan dock icke upphöra,

så länge övriga kontor fortsätta med denna verksamhet.

Riksbanken handhar också förvaltningen av egnahemslånefonden m. fl.

statliga lånefonder. Vid övertagandet år 1948 uppgingo lånen från dessa

fonder till sammanlagt ca 96 000 st. med ett sammanlagt belopp på 355

milj. kronor. Den 31 augusti 1952 hade lånens antal nedgått till ca 76 000

med ett belopp på 292 milj. kronor. Någon anledning att överflytta dessa

arbetsuppgifter på annat statligt organ finnes inte. Att märka är dock, att

den personal som behövs för detta arbetsområde successivt minskas i och

med att ifrågavarande utlåning efter hand nedgår.

B. Huvudkontoret.

Om beslut fattas om en avveckling av avbetalningslåneverksamheten vid

huvudkontoret, komma de på utlåningsexpeditionen fallande arbetsuppgifterna

att betydligt reduceras. En avveckling kommer emellertid att kräva

en avsevärd tid. Jag har därför icke i den föreliggande planen räknat med

någon omedelbar minskning av personalen på denna arbetsgrupp. När en

total avveckling av denna verksamhet vid huvudkontoret genomförts, torde

personalen kunna reduceras med cirka 12 personer.

Utrikesa vdel ningen omfattar för närvarande tre arbetsgrupper, nämligen

arbitrageexpeditionen, utrikesexpeditionen och remboursexpeditionen. Under

den senaste tiden har arbetsvolymen nedgått för remboursexpeditionen.

Till följd av vissa under efterkrigsåren ingångna kredit- och betalningsavtal

med utlandet kom ett betydande arbete alt ligga på denna grupp, men

arbetet har minskat och kommer att ytterligare reduceras efter utgången

av innevarande år. Härtill kommer, att den statliga affärsbanken övertagil

uppdrag från statliga myndigheter och företag, även om detta hittills

icke skett i den utsträckning, som förutsattes vid affärsbankens inrättande

(jfr Kungl. Maj:ts prop. nr 157/1950 samt bankoutskottets utlåtande nr

15/1950). Fullmäktige ha emellertid under senare tid fattat vissa beslut,

som syfta lill alt påskynda en dylik överflyttning. Det är icke möjligt för

riksbanken all hålla en beredskapsorganisation, som endast skulle komma

alt syssla med de statliga uppdrag, som av en eller annan anledning icke

överfördes till Sveriges kreditbank. Givetvis måste detta leda till alt också

de inkassouppdrag m. in. av ringa storleksordning, som nu för myndigheters

räkning utföras av riksbanken, flyttas över till kreditbanken.

Jag föreslår sålunda, att remboursexpeditionen upphör som självständig

arbetsgrupp och all de återstående arbetsuppgifterna överföras lill utrikesexpeditionen.

Det synes lämpligt, alL den nuvarande chefen för rembours
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bankoutskotlcts utlåtande nr 35.

expeditionen, vilken tillhör lönegraden Cr 5, därvid placeras som huvudarbitragör

på arbitrageexpeditionen. Det ökade arbetet på arbitrageexpeditionen

motiverar i och för sig tillkomsten av en dylik befattning. Vid uppkommande

vakans bör övervägas en förändring av lönegradsplaceringen

från Cr 5 till Ca 27 vid nuvarande arbetsförhållanden. Det kan emellertid

antas, att arbetsuppgifterna på denna tjänst väsentligt kunna komma att

ändras, vilket är ett ytterligare skäl för att det definitiva beslutet om

tjänstens lönegradsplacering ställes på framtiden.

Ombudsmansexpeditionen omfattar för närvarande en ombudsman i Ca

30 jämte två extra ordinarie kameralbiträden. Det synes ändamålsenligt

att avskaffa gruppen såsom självständig enhet från och med den 1 januari

1953 och låta den uppgå i direktionsexpeditionen. Tjänsten som ombudsman

bör därvid indragas. Om behov av en tjänsteman, som har att svara

för ombudsmansgöromålen, skulle visa sig föreligga, bör i stället administrativa

avdelningen (direktionsexpeditionen) förstärkas med en biträdande

jurist i den reglerade befordringsgången, varvid dock samtidigt bör

undersökas, om icke denne tjänsteman även kunde överta vissa andra arbetsuppgifter.

Ombudsmannen har för närvarande att svara för utgivandet av den s. k.

proklamaförteckningen, en två gånger i månaden utkommande publikation,

innefattande uppgift om utfärdade kallelser å okända borgenärer samt inträffade

konkurser. I och med att ombudsmansexpeditionen upphör såsom

självständig grupp torde det vara lämpligt att rikta en förfrågan till Svenska

bankföreningen, om icke denna institution skulle vara beredd övertaga utgivandet

av proklamaförteckningen.

Den 3 juli 1952 beslöto fullmäktige på mitt förslag att inrätta en särskild

avdelning för interna kreditfrågor av ccntralbanksnatur samt att i anslutning

härtill genomföra vissa organisatoriska ändringar beträffande avdelningsindelningen.

Jag anförde därvid till fullmäktiges protokoll följande

beträffande här avsedda organisatoriska ändringar:

»Den restriktiva politik på kreditmarknaden, som föres sedan

årets början, har medfört betydligt ökade arbetsuppgifter för

riksbanken, vilket jag redan tidigare haft tillfälle understryka.

Organisatoriskt finnes i riksbanken för närvarande icke utrymme

för de nytillkomna arbetsuppgifterna. Det har därför stått

klart, att det förslag till nyorganisation, varmed jag är sysselsatt,

måste komma att ta hänsyn härtill. Emellertid ha den senaste

tidens erfarenheter givit vid handen, att det inte är möjligt att

avvakta tidpunkten för genomförande av den nya personalplanen

utan att något slag av provisorium dessförinnan måste sättas i

kraft. Härmed vinnes också, att man under en viss tid kan pröva

den nya uppdelningen av arbetsuppgifterna och tillgodogöra sig

de lärdomar, som kunna vinnas, i det definitiva förslaget. Jag får

därför föreslå följande ändringar i organisationen att gälla från

och med den 7 innevarande juli tills vidare, dock högst intill årets

slut.

För de kreditmarknadsfrågor av centralbanksnatur, som särskilt

aktualiserats genom kreditåtstramningen men som alltid

komma att finnas och vara en viktig uppgift för riksbanken under

alla konjunkturförhållanden, torde böra inrättas en särskild

avdelning. De arbetsuppgifter, som komma att åvila denna av
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

37

delning, torde icke särskilt behöva specificeras. De äro av mångskiftande

natur och kräva för sin handläggning en ingående

kontakt med hela kreditmarknaden men också med ett stort

antal myndigheter. Inrättandet av denna avdelning bör dock icke

medföra någon ändring av ekonomiska sekretariatets arbetsuppgifter.

Till den nya avdelningen böra hänföras fondexpeditionen

samt åtminstone tills vidare de guldärenden, som gälla försäljning

av guld till guldsmeder och tandläkare in. fl.

Chefen för kontorscentralen bör vara chef även för utlåningsexpeditionen

vid huvudkontoret, varigenom vinnes att samtliga

kreditärenden av icke centralbanksmässig natur komma under

gemensam ledning. En sådan anordning synes möjlig, då samtidigt

de arbetsuppgifter på kreditmarknadsområdet, som ovan

omförmälts och vilka hittills handlagts av nämnda avdelningschef,

komma att överflyttas till en ny avdelning.

Vidare föreslår jag, att inlåningsexpeditionen, kassaexpeditionen,

depositaexpeditionen och sedelkontoret föras till en avdelning.

Detta innebär, att den nuvarande bankexpeditionsavdelningen

utökas med depositaexpeditionen och sedelkontoret, medan

utlåningsexpeditionen, som sammanföres med kontorscentralen,

skulle frångå.

Jag vill tillägga, att vad av mig sålunda föreslagits icke avser

att medföra någon utökning av riksbankens personal, varken på

kort eller längre sikt.»

Även om den nya avdelningsindelningen har tillämpats endast under en

kort lid, torde man redan nu kunna dra den slutsatsen, att ett liknande

arrangemang blir nödvändigt även i fortsättningen. Såsom i det föregående

framhållits bör man räkna med en ytterligare förskjutning av riksbankens

verksamhet till centralbanksmässiga uppgifter, och jag är övertygad om att

behovet av en särskild avdelning för allmänna kreditfrågor in. in. blir allt

större. Det är dock för tidigt att yttra sig om vilken personal som kan bli

erforderlig för ifrågavarande arbetsuppgifter. Man torde därför tills vidare

böra tillämpa ett provisorium. Skulle den nuvarande personalen å avdelningen

visa sig otillräcklig, bör om möjligt det ökade personalbehovet tillgodoses

genom överflyttningar från andra avdelningar.

Det må i detta sammanhang framhållas, att det liksom hittills bör ankomma

på fullmäktige att besluta angående de ändringar i fördelningen av

riksbankens arbetsuppgifter mellan olika avdelningar, som kunna visa sig

nödvändiga eller lämpliga. Detta torde utgöra en förutsättning för att eu

successiv rationalisering på olika områden kan genomföras på bästa möjliga

sätt.

A gällande övergångsplan II för riksbanken finnas uppförda tre bankdireklörstjänster

i lönegraden Cp 19. Av dessa äro endast två tillsatta med

ordinarie innehavare. Av skäl, som i del följande närmare angivas, anser

jag att även den tredje tjänsten, vilken för närvarande jämlikt beslut av

fullmäktige den It) juni 1952 uppehälles på förordnande mot vikarialslön,

bör återbesättas. I stället bör en tjänst som bankokommissarie och chef för

utrikessekretariatel indragas. De arbetsuppgifter, som tidigare åvilade sistnämnda

tjiinst, böra därvid överflyttas till direktörsljänsten. Den höjda

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bankoutskotteis utlåtande nr 35.

tjänsteställningen är fullt motiverad med hänsyn till de mycket betydelsefulla

arbetsuppgifter, som åvila tjänstens innehavare. Utrikessekretariatet

utgör riksbankens förhandlingsavdelning mot utlandet, och det torde vara

onödigt att särskilt understryka vikten av dess verksamhet.

Otvivelaktigt finnes det också ett behov av andra förändringar beträffande

personalen och dess lönegradsplacering inom utrikessekretariatet. Men

de relativt snabba växlingar med avseende på uppgifternas omfattning och

svårighetsgrad, som man kan förutsätta komma att utmärka ifrågavarande

arbetsområde, gör det dock svårt att för närvarande föreslå en mera definitiv

organisation beträffande den å avdelningen tjänstgörande personalen.

Arbetsuppgifterna och organisationen av arbetet måste nämligen anpassas

efter utvecklingen av betalningsavtal m. m. Under de första efterkrigsåren

med bilaterala handels- och betalningsavtal med de olika länderna samt

statlig kreditgivning till utlandet hade arbetet en karaktär, men arbetsuppgifterna

ha sedan dess betydligt ändrats i samband med tillkomsten av den

europeiska betalningsunionen och alla de frågor, som aktualiserats därav.

Sveriges medlemskap i Internationella valutafonden och Internationella

återuppbyggnadsbanken har tillfört denna avdelning nya uppgifter, men

inte heller här är det ännu möjligt att avgöra, vilken arbetsbelastning detta

kan komma att medföra eller hur därmed sammanhängande arbete slutgiltigt

bör fördelas på bankens olika avdelningar. Jag förutsätter därför,

att ytterligare någon tids provisorium av ungefär samma natur som hittills

måste tillämpas.

Den senaste tidens utveckling har kommit att accentuera behovet avökade

personalresurser för statistikgruppen, som är riksbankens utredningsorgan

när det gäller ekonomiska förhållanden av olika slag inom och utom

landet. Det torde emellertid vara nödvändigt att rekrytera erforderlig personal

i huvudsak med akademiker i den reglerade befordringsgången, dock

att det rena statistikarbetet bör kunna i viss utsträckning utföras av bankpersonal

i mellangraderna. Jag föreslår därför, att en å arbetsgruppen nu

placerad tjänst som statistiker i lönegraden Ca 25 indrages. En dylik åtgärd

innebär dock icke motsvarande kostnadsbesparing, eftersom någon personalminskning

icke kan ske.

Arbetsuppgifterna i samband med sedelutgivningen ha ökat högst avsevärt

under de senaste åren. Delta framgår av följande sammanställning av beloppet

utelöpande sedlar.

Den

31

december

1938

Milj. kr

1 061

»

»

»

1943

2 266

»

»

»

1944

2 492

»

»

»

1945

2 782

»

»

»

1946

2 877

»

»

»

1947

2 895

»

»

»

1948

3 113

»

»

»

1949

3 287

»

»

»

1950

3 513

»

»

»

1951

4 090

En mera rättvisande mätare å arbetsvolymen erhålles dock, om man i

stället för beloppen räknar med antalet utelöpande sedlar, vilket visar följande

utveckling.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3ö.

39

Den

31

december 1938

Milj.

45

»

»

»

1943

78

»

»

»

1944

82

»

»

»

1945

88

»

»

»

1946

92

»

»

»

1947

92

»

»

»

1948

97

»

»

»

1949

99

»

»

»

1950

103

»

»

»

1951

112

Sedelomloppets utveckling bei''ör arbetet på flera arbetsgrupper vid huvudkontoret,

nämligen sedelkontoret, som mottar de nya sedlarna från

sedeltryckeriet och har att utföra vissa andra med sedeltryckningen sammanhängande

arbetsuppgifter, kassaexpeditionen, dit uppräkningen av använda

sedlar är förlagd, samt scdelförstöringskontoret. Även avdelningskontoren

ha fått ökat arbete med uppräkning av in- och utströmmande sedlar.

Sedelräkningsarbetet kräver givetvis numera mycket större personal än

tidigare, men man har lyckats begränsa kostnadsökningen genom en omändring

av arbetsrutinen, varigenom billigare arbetskraft kunnat anlitas.

Detta gäller särskilt vid huvudkontoret. Även i andra avseenden ha rationaliseringar

genomförts med kostnadsbesparingar som resultat. Detta område

är föremål för en fortlöpande översyn, och det är angeläget att även i

framtiden alla möjligheter tillvaratagas för att rationalisera och förbilliga

arbetsrutinen. Någon centralisering av arbetet till huvudkontoret och/eller

de större avdelningskontoren anser jag icke önskvärd, även om man genom

en dylik åtgärd på kort sikt kanske skulle vinna vissa besparingar. På längre

sikt skulle nämligen en sådan utveckling säkert leda till kostnadsökningar

genom att det bleve nödvändigt med ombyggnader m. m. Tvärtom skulle

jag anse det önskvärt att decentralisera arbetet så långt detta är möjligt.

C. Avdelningskontoren.

Kostnaderna för riksbankens avdelningskontor uppgå med nuvarande

löner till betydande belopp. Det torde därför vara nödvändigt att ingående

överväga frågan, om samtliga kontor böra bibehållas eller om man icke bör

söka ernå kostnadsbesparingar genom en reduktion av antalet kontor. Även

på detta område medför emellertid den ringa pensionsavgången under de

närmaste åren komplikationer. En indragning av ett större antal kontor

finge med hänsyn härtill ske successivt för att icke bereda personalen alltför

stora olägenheter i olika avseenden. Jag är därför icke beredd att nu

framlägga något definitivt förslag om den framtida kontorsorganisationen

utan avser att låta ytterligare undersöka därmed sammanhängande problem

för att sedermera återkomma till frågan. Under alla omständigheter synas

några större förändringar — av hänsyn till personalen — icke kunna ske

förrän efter 19G0, då såsom förut nämnts pensionsavgången kan beräknas

bli väsentligt större än dessförinnan. Till dess komma också vissa av de

nuvarande arbetsuppgifterna, nämligen de som sammanhänga med förvaltningen

av egnahemslånen m. in., att ha avsevärt minskat. Vid denna undersökning

bör givetvis också utredas om icke nya uppgifter kunna överföras

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kankoutskottets utlåtande nr 35.

till avdelningskontoren från andra statliga organ, då otvivelaktigt härigenom

besparingar för det allmänna torde kunna åstadkommas.

Även om jag alltså icke är beredd att nu föreslå någon allmän indragning

av avdelningskontoren, anser jag likväl att två kontor, nämligen i Norrköping

och Sundsvall — de enda, som icke äro belägna i residensstäder •—

med fördel kunna sammanslås med närliggande kontor. Arbetsuppgifterna

böra sålunda överföras till kontoren i Linköping, respektive Härnösand.

En dylik kontorsrationalisering föregriper icke en utredning om eventuella

nya arbetsuppgifter för avdelningskontoren. Jag har kommit till den uppfattningen,

att med hänsyn till de betydande kostnadsbesparingar, som stå

alt vinna, indragningen av ifrågavarande båda kontor bör verkställas så

snart ske kan. Då en viss avveeklingsperiod är nödvändig, vill jag föreslå,

att kontorens verksamhet upphör snarast möjligt och senast med utgången

av år 1954.

II. Förslag till tjänste- och personalförteckningar.

A. Bankpersonal.

1 ) Allmänna principer.

På förslag av fullmäktige beslöt 1943 års riksdag (jfr bankoutskottets

utlåtande nr 76) att i princip godkänna en personalplan för riksbanken,

avsedd att tillämpas efter den övergångstid, som kunde åtgå för att genomföra

de av fullmäktige då föreslagna organisatoriska ändringarna och

att anpassa den ordinarie personalen efter sagda plan. Samtidigt beslöt

riksdagen, likaledes på förslag av fullmäktige, att godkänna en ram för

tjänstetillsättningar (en s. k. övergångsplan) att tillämpas tills vidare från

och med den 1 januari 1944 till och med den 31 december 1946. Denna ram

innebar en avsevärd utökning av antalet tjänster i nuvarande lönegraderna

Ca 20—25 i jämförelse med personalplanen. Riksdagen förutsatte, att fullmäktige

skulle, om övergång till personalplanen icke hunne fullbordas före

den 1 januari 1947, inkomma med förslag till de ändringar i övergångsplanen,

som då kunde befinnas påkallade.

Som en övergång till personalplanen icke ansågs böra komma till stånd

före utgången av nämnda tidsperiod, föreslogo fullmäktige i skrivelse till

bankoutskottet vid 1946 års riksdag, att en ny ram för tjänstetillsättningar

— betecknad övergångsplan II — skulle godkännas att tillämpas till och

med den 31 december 1949. Denna plan innebar i huvudsak en betydande

minskning av antalet tjänster i nuvarande lönegraden Ca 25 i jämförelse

med den ursprungliga övergångsplanen; i övrigt skedde en viss — relativt

obetydligt — ändrad fördelning av tjänsterna inom nuvarande lönegraderna

Ca 20—23. Att en övergång till personalplanen icke kunnat genomföras

motiverades med — förutom att vid riksbankens omorganisation förutsatta

tekniska omläggningar av arbetsrutinen icke hunnit helt genomföras

— att en ökning inträtt av arbetsuppgifterna samt att övergången

borde göras så mjuk som möjligt. Ytterligare åberopades, att frågan om

riksbankens verksamhetsområde då var föremål för utredning av 1945 års

bankkommitté. På tillstyrkan av bankoutskottet (jfr utskottets utlåtande

nr 76/1946) godkände riksdagen den föreslagna nya övergångsplanen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

41

Denna övergångsplan förlängdes därefter enligt beslut av 1949 års riksdag

att gälla för ytterligare ett år, d. v. s. till utgången av år 1950 (jfr

bankoutskottets utlåtande nr 49/1949).

Under erinran bl. a. om det mig lämnade uppdraget att verkställa översyn

av riksbankens verksamhet föreslogo fullmäktige i skrivelse den 26

oktober 1950 en förlängning av övergångsplan II på ytterligare två år,

d. v. s. till utgången av år 1952, med endast en viss, närmast formell jämkning

(jfr bankoutskottets utlåtande nr 24/1950). Vad fullmäktige föreslagit

godkändes av riksdagen.

Den nu gällande övergångsplanen II innebär i huvudsak en utökning av

antalet tjänster i nuvarande lönegraderna Ca 20—23 i jämförelse med personalplanen,

medan antalet högre tjänster i stort sett nedbringats till vad

som förutsattes i sistnämnda plan, vilket framgår av följande uppställning:

a)

Lönegrad

Antalet tjänster

enl. personalplanen
Cp

14 direktörer vid kontoren i Göteborg och

Malmö ................................................................ 2

Cp 13 bankokommissarier ............................................ 7

(10)

Cp 9 direktörer vid avdelningskontor .................... 23

Cr 7 bankkamrerare .................................................... 1

Cr 5 » , sekreterare ............................ 3

Ca 30 bankombudsman ................................................ 1

Ca 29 bankkamrerare .................................................... 8

Ca 27 » , intendent ................................ 13

Ca 25 » , revisor, sekreterare ................ 34

Summa under a) 92

enl. övergångsplan

II

2

7

23

3

3

1

7

16

36

98

b) Ca 23 bankkassörer, -revisorer in. fl......................... 27 38

Ca 22 bankkassörer, förste kammarskrivare m. fl. 33 49

Ca 20 kammarskrivare ................................................ 43 50

Summa under b) 103 137

Sedan övergångsplanen II i dec. 1950 senast förlängdes, har riksbankens

arbete, som förut framhållits,ökats i vad angår de centralhanksmässiga uppgifterna,

medan en viss ehuru obetydlig minskning ägt rum beträffande verksamheten

i övrigt. Vid uppgörande av förslag till ny personalplan för riksbanken

har man att ta hänsyn till dessa förhållanden. Vidare kan man ej

bortse från att ur personalens synpunkt en viss försämring inträtt i befordringsutsikterna

i jämförelse med 1943 års personalplan, något som

sammanhänger med att antalet tjänster i lönegraderna Ca 20—23 icke

ansetts kunna nedbringas så mycket som ursprungligen förutsatts. Detta

i sin tur föranledes bland annat dels av att utrikesrörelsen — tvärtemot

vad man utgick från år 1943 — visat en närmast stigande utveckling samt

dels att arbetsuppgifterna betydligt ökats genom att riksbanken per den

1 juli 1948 övertagit förvaltningen av då utelöpande egnahems- in. fl. lån.

När det gäller att framlägga förslag till ny personalplan har man alt heakta,

förutom nämnda förhållanden, de organisatoriska ändringar, som

vidtagits under innevarande år eller som föreslagits i den nu förevarande

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Bankontskottets utlåtande nr 35.

utredningen. Därjämte bör hänsyn tagas till de ändringar beträffande lönegradsplaceringen

för tjänstemän vid den övriga statsförvaltningen, som

jämlikt beslut av innevarande års riksdag vidtagits i anledning av tjänsteförteckningsrevisionens

förslag.

Innan jag närmare ingår på frågan om antalet tjänster i de olika lönegraderna

torde beröras en annan fråga, som likaledes bör beaktas i detta

sammanhang, nämligen frågan angående omfattningen av vikariat sförordnanden

i riksbanken.

Såsom omnämnts i bankoutskottets utlåtande nr 76''1943 vidtogo fullmäktige

år 1939 en ändring i de tidigare tillämpade principerna för vikariatsförordnanden,

innebärande att dylika förordnanden icke skulle meddelas

å lägre tjänster än i nuvarande lönegraden Ca 22 (bortsett från vaktmästartjänster).

Detta system har därefter bibehållits, dock att riksbanken

jämlikt beslut av delegerade för riksdagens verk haft att iakttaga de

anvisningar, som beträffande principerna för vikariatsförordnanden meddelats

under 6 sj kungl. kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 564) med tilläggsbestämmelser

till statens allmänna avlöningsreglemente.

För närvarande tillämpas följaktligen den ordningen, att förordnande

med vikariatsersättning tilldelas tjänstemän i bankkarriären, och i viss

utsträckning även biträdespersonal, då de uppehålla tjänster i lönegraden

Ca 22 eller högre lönegrad. Förutsättningen för att dylika vikariatsersättningar

skola utgå är emellertid, att tjänstemannen fullgör samtliga de

arbetsuppgifter som åvila tjänsten. I realiteten har det dock icke varit möjligt

att i varje särskilt fall pröva att så sker, utan systemet har i allmänhet

måst tillämpas schablonmässigt, vilket haft den konsekvensen, att vikariatsersättningar

utgått även i fall, där detta knappast varit tillräckligt

motiverat. Systemet har också medfört uppenbara nackdelar. Vakanser i

exempelvis 22 och 23 lönegraderna ha icke sällan medfört omflyttningar

av personal uteslutande för att söka skapa rättvisa vid fördelningen av

förordnandena. Dylika omdispositioner, vilka skett med hänsyn till personalens

intresse, ha därvid ofta kommit att bli föga rationella ur synpunkten

av arbetets ändamålsenliga bedrivande. I andra fall har hänsynen

till att arbetet inom en viss avdelning bort löpa så friktionsfritt som möjligt

måst bli avgörande, varigenom orättvisor skapats. En tjänsteman, som

med hänsyn till sina meriter bort erhålla förordnande på annan avdelning,

har kanske icke kunnat frigöras från sina sedvanliga arbetsuppgifter och

har därigenom kommit att få avstå från förordnande till förmån för en

mindre meriterad tjänsteman.

Denna ordning med vikariatsförordnanden i de lägre mellangraderna är

således icke rationell och kan icke heller genomföras på ett ur personalens

synpunkt rättvist sätt. Systemet bör därför avvecklas i fråga om tjänster i

lägre lönegrad än Ca 25, bortsett från vaktmästartjänster. Detta måste

vara ett villkor för genomförandet av de löneuppflyttningar av i viss mån

generell natur, som i det följande föreslås. Dessa löneuppflyttningar böra

alltså ses som eu kompensation för slopandet av systemet med förordnanden

i nuvarande lönegraderna Ca 22 och 23. Det är desto större anledning

att upphöra med här avsedda förordnanden som antalet tjänster för bankpersonal

i lägre lönegrad än Ca 25 icke motiveras med de speciella arbetsuppgifterna

på varje tjänst; antalet tjänster utgör i stället resultatet av

en avvägning, som tar hänsyn dels till arbetsuppgifterna i stort för denna

kategori av tjänstemän, dels till önskvärdheten att skapa en rimlig be
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

43

fordringsgång (jfr nedan). Vidare bör understrykas, att för huvudkontorets

vidkommande föreslås en ökning av antalet tjänster från och med

lönegraden Ca 25 och uppåt, vilket innebär ökade möjligheter till vikariatsförordnanden

i de högre lönegraderna. Jag föreslår alltså, att vikariatsförordnanden

skola — med iakttagande av förenämnda anvisningar till 6 §

tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet — få meddelas på sistnämnda

tjänster även i fortsättningen, något som också är en konsekvens

av att lönegradsplaceringen för varje enskild sådan tjänst grundar sig på

en bedömning av de arbetsuppgifter som åvila tjänsten.

Under rubriken Specialfrågor kommer att behandlas spörsmålet om övergångsåtgärder

med anledning av vad ovan föreslagits beträffande vikariatsförordnanden.

I detta sammanhang må erinras om att inom de olika arbetsgrupperna

vid huvudkontoret ställföreträdare utsetts för gruppchefen. Dessa ställföreträdare

ha i regel haft sin tjänstgöring förlagd till arbetsgruppen även

under de tider de icke vikarierat på gruppchefsbefattningen. Detta arrangemang,

vilket tillkom i samband med den av 1943 års riksdag beslutade

omorganisationen av riksbanken, har haft fördelar men även nackdelar.

I vissa fall kunde det ha varit motiverat, att tjänsteman på annan arbetsgrupp

fått det lediga förordnandet, detta särskilt om förordnandet varit av

längre varaktighet. A andra sidan har det varit en fördel att vid hastigt inträffande

förfall för gruppchefen vikarie omedelbart funnits till hands.

Som nackdelarna av det nuvarande systemet med ställföreträdande gruppchefer

synas överväga fördelarna, anser jag att anordningen bör slopas

och att i händelse av förfall för gruppchefen den vid varje tillfälle lämpligaste

tjänstemannen förordnas att uppehålla befattningen, även om vikarien

skulle ha sin regelmässiga tjänstgöring förlagd till annan arbetsgrupp.

Vid kortare tids ledighet för gruppchef å vissa arbetsgrupper med

liten personal torde i en del fall arbetsuppgifterna kunna ligga nere helt

eller delvis; eventuellt skulle de kunna fördelas på flera tjänstemän. Härigenom

skulle gruppchefstjänsten sålunda tillfälligt kunna vara »vakant».

Samma principer böra självfallet gälla beträffande övriga tjänster, å

vilka förordnanden ifrågakomma. Jag anser emellertid att möjligheten fortfarande

bör hållas öppen för fullmäktige att utse ställföreträdare för bankdirektör

samt att, om så befinnes påkallat, tillerkänna ställföreträdaren

ett årligt arvode av högst 2 400 kronor (jfr 36 § 1 mom. avlöningsreglementet

för riksdagens verk).

2) Icke ordinarie bankpersonal.

I enlighet med beslut av fullmäktige den 15 juli 1947 tillämpas följande

befordringsgång för tjänstemän, som uppfylla i § 30 mom. 1 bankoreglementet

uppställda kompetensvillkor (s. k. bankpersonal):

Anställningsform

Lönegrads-

Tid för anställning

betcckning nummer

i lönegraden

Aspirant ..................................

........................... er ?

Vi år

» ..................................

.......................... Cf 10

1 »

E. o. tjänsteman ..................

.......................... Ce 12

1 Va *

» ..................

.......................... Ce 15

2 »

» ..................

.......................... Ce 18

2 »

» ..................

.......................... Ce 20

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

Om tjänsteman med minst godkända vitsord genomgått av riksbanken

anordnad kurs, har befordringsgången sedermera förbättrats så till vida,

att vederbörande efter ett år i lönegraden Ce 15 befordras till lönegraden

Ce 18, där han sedan har att kvarstanna tre år. Numera fordras regelmässigi

dylik kurs för fortsatt anställning i banken. Kan tjänstemannen åberopa

att han tidigare innehaft statlig eller kommunal tjänst eller att han

tjänstgjort hos bank etc. eller att han undergått särskild utbildning utöver

vad eljest krävs, ha befordringarna, efter beslut i varje särskilt fall,

kunnat ske snabbare än vad som följer av den fastställda befordringsgången.

Befordran till första ordinarie tjänst i lönegraden Ca 20 har skett i mån

av tillgång på lediga tjänster i sagda lönegrad. Under senare år har dylik

befordran i allmänhet kunnat ske efter sju å åtta års anställning även utan

att vederbörande fått befordringsgången förkortad.

Kommunikationsverkens m. fl. tjänstemän med utbildning närmast jämförlig

med den, som fordras av ifrågavarande personal, erbjudas förmånligare

anställningsvillkor än vad för närvarande är fallet i riksbanken. Enligt

bestämmelser, som gälla från och med den 1 juli 1952, uppnås sålunda

lönegraden Ce 19 i tullverket efter 1 år 7 månader, i statens järnvägar och

telegrafverket efter cirka 2 år och i postverket efter cirka 3 år.

Den teoretiska utbildningen inom respektive verk, som kräves för upptlyttning

i lönegraden Ce 19, är emellertid betydligt mer omfattande än den

bankkurs, som riksbankens aspiranter ha att genomgå. Vidare är att märka,

att i nyssnämnda verk avlöningen under utbildningen ofta är reducerad.

Jag vill i detta sammanhang nämna att riksbankens kursverksamhet för

närvarande är föremål för översyn och att den torde komma att utökas i

syfte att ge aspiranterna en allsidigare utbildning.

bör att erhålla en tillfredsställande rekrytering av bankaspiranter bör

befordringsgången i riksbanken bringas i närmare paritet med de nya

bestämmelserna för jämförliga verk. Enligt min uppfattning synes följande

ändrade befordringsgång böra gälla. I anslutning till de principer, som tilllämpas

inom den allmänna statsförvaltningen, ha endast lönegrader med

ojämnt nummer ansetts böra användas.

Anställningsform

Lönegrads-

Tid för anställning i löne-

beteckning nummer

graden

Aspirant ...........................

................. Cf It

till utgången av det

kalenderår, då an- ställningen börjar,

dock minst Vo år

» ...........................

................. Cf 13

1 år

K. o. tjänsteman ............

................. Ce 15

iy2 »

» ............

................. Ce 17

i »

» ............

................. Ce 19

Av stor betydelse är, att aspiranterna erhålla en tillfredsställande utbildning

så snart som möjligt efter antagningen. Detta ökar också möjligheterna

att genomföra en sådan gallring, som kan vara nödvändig. Aspiranterna

böra därför om möjligt antas vid ungefär samma tid av året och då

lämpligen under andra kvartalet. Under tiden från antagningen till påföljande

årsskifte böra aspiranterna liksom nu få provtjänstgöra, vid huvud
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

45

kontoret om möjligt på flera arbetsgrupper. De som befinnas lämpliga att

kvarstanna i bankens tjänst böra från årsskiftet uppflyttas i lönegraden

Cf 13. Omedelbart efter årsskiftet påbörjas utbildningen i bankkursen. De,

som avlagt godkända prov i bankkursen och i övrigt befunnits lämpliga

för fortsatt anställning, böra från och med den 1 januari påföljande år befordras

till e.o. tjänstemän i lönegraden Ce 15.

Efter 1 y2 års väl vitsordad tjänstgöring i lönegraden Ce 15 sker uppflyttning

till lönegraden Ce 17, och efter ytterligare 1 år uppflyttas tjänstemannen

till lönegraden Ce 19. Innan befordran till sistnämnda lönegrad sker,

bör tjänstemannen ha tjänstgjort vid minst två avdelningskontor under

sammanlagt minst sex månader.

Vid kommunikationsverken och tullverket utgör Ca 19 första ordinarie

lönegrad inom den närmast jämförliga karriären. Inom riksbanken är lönegraden

Ca 20 för närvarande den lägsta ordinarie-graden för bankpersonal.

Jag anser, att om man enligt de principer, som tillämpas inom den

övriga statsförvaltningen, övergår till lönegrader med ojämna nummer,

man bör välja lönegraden Ca 21 som bottengrad.

Det är ej möjligt att angiva någon bestämd tidpunkt, när befordran till

sistnämnda lönegrad kan av tjänstemannen påräknas, eftersom detta blir

beroende på när tjänst blir ledig, som tjänstemannen kan erhålla. Det bör

emellertid eftersträvas att öppna möjligheter för dylik befordran efter tre

års anställning i lönegraden Ce 19. En konsekvens därav blir, att antalet

tjänster i lönegraden Ca 21 måste i viss mån variera. Fullmäktige böra därför

årligen till bankoutskottet inlämna förslag om antalet tjänster i denna

lönegrad.

För nästkommande år föreslår jag, med tillämpning av dessa principer

och med hänsyn till vad nedan föreslås beträffande vissa av nuvarande

tjänster i lönegraden Ca 22, att antalet tjänster i lönegraden Ca 21 bestämmes

till 70. Att antalet blir så stort beror på den något förkortade

befordringsgången men huvudsakligen på åldersfördelningen bland riksbankens

icke-ordinarie bankpersonal.

I enlighet med vad som tillämpas vid tullverket höra innehavarna av

ifrågavarande tjänster i lönegraden Ca 21 benämnas kammarskrivare.

De nuvarande tjänstemännen i lönegraden Ca 20 böra vid bifall till vad

ovan föreslagits utan kungörelseförfarande från och med den 1 januari

1953 uppflyttas till lönegraden Ca 21. 3

3) Ordinarie tjänster i lönegraden Ca 23.

För närvarande finnas tjänster i såväl 22 som 23 lönegraden. Vid bifall

till förslaget om att 21 lönegraden skall bli första ordinarie grad för bankpersonal

skulle, om såväl 22 som 23 lönegraden även i fortsättningen ingår

i befordringsgången, tjänstemännen ha att passera tre på varandra följande

lönegrader. Det är emellertid synnerligen irrationellt med tjänster med

endast en lönegrads skillnad. Rent organisatoriskt är det mycket svårt att

så noggrant skilja på arbetsuppgifter, att man når fram till en rättvis avvägning

mellan tjänsterna. Vidare medför ett dylikt system täta förflyttningar

av personal med därav följande kostnader för flyttning, dubbelhyra

in. m. Det förhållandet att nuvarande övergångsplan upptar såväl 22

som 23 lönegraden har medfört flyttningsersättningar, vilka uppgått till

betydande belopp, förutom att vederbörande tjänstemän självfallet åsam
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Bankoutskotlels utlåtande nr 35.

kats stora olägenheter och utgifter. Tilläggas må, att man icke medvetet

inrättat tjänster i riksbanken med endast en lönegrads skillnad, utan detta

blev en konsekvens av 1947 års allmänna revision av lönegraderna, då

tjänster i dåvarande 18 lönegraden automatiskt höjdes till nuvarande 22

lönegraden, medan tjänsterna i dåvarande 20 lönegraden likaledes automatiskt

höjdes till nya lönegraden 23. Det är självfallet ännu omöjligare

att bibehålla lönegraden Ca 22, om lägsta ordinarie lönegraden blir Ca 21.

Jag föreslår därför, att lönegraden Ca 22 slopas. Det är doek nödvändigt

att bibehålla denna grad som en övergångsanordning för tjänstemän,

som icke i samband med den nya personalförteckningens ikraftträdande

befordras till högre lönegrad och som därför böra föras å övergångsstat.

Såsom av sammanställningen å s. 36 framgår, finnas för närvarande

49 tjänster i lönegraden Ca 22 och 38 tjänster i lönegraden Ca 23. I succession

efter föreslagna lönegradshöjningar (se nedan) samt med hänsyn till

nuvarande vakanser kunna 10 tjänster beräknas bli lediga i lönegraden

Ca 23 den 1 januari 1953. Delta kan i sin tur beräknas medföra befordran

av 10 tjänstemän i lönegraden Ca 22. Av återstående 39 tjänster i lönegraden

Ca 22 äro 5 vakanta. Med tillämpning av de principer som i det föregående

anförts vill jag föreslå, att av resterande 34 tjänster i sistnämnda

lönegrad 24 höjas till lönegraden Ca 23, varigenom antalet tjänster i denna

lönegrad kommer att ökas till (38 + 24 =) 62. Tio av nuvarande tjänster

i lönegraden Ca 22 skulle följaktligen övergångsvis få bibehållas i sagda

lönegrad, och innehavarna av dessa tjänster skulle få föras å övergångsstat.

Som en konsekvens av att ett antal tjänster i lönegraden Ca 22 föres å

övergångsstat bör följa, att motsvarande antal tjänster i lönegraden Ca 21

få tillsättas först i män av avgång från de å övergångsstat uppförda tjänsterna

i lönegraden Ca 22.

Den ovan föreslagna avvägningen mellan uppflyttningen till Ca 23 och

nedflyttningen till Ca 21 av nuvarande tjänster i lönegraden Ca 22 har

skett med utgångspunkt från att skapa rimliga befordringsförhållanden,

och avvägningen har även föreslagits med hänsynstagande till avvecklingen

av vikariatsförordnanden i lägre lönegrad än Ca 25. Förslaget innebär därför

delvis en kompensation till tjänstemännen för denna förändring. Den

föreslagna fördelningen har sålunda icke skett med utgångspunkt från en

i detalj genomförd gradering av arbetsuppgifterna. Fn indragning av kontoren

i Norrköping och Sundsvall synes med hänsyn härtill icke böra medföra

en minskning av det föreslagna antalet tjänster i dessa lönegrader. I

stort sett komma naturligtvis tjänsterna att fördelas enligt samma principer

som hittills, men systemet bör icke vara låst utan ge utrymme för ett hänsynstagande

till de skiftande förhållandena. För huvudkontorets vidkommande

torde förslagets genomförande icke medföra några särskilda svårigheter.

Vid avdelningskontoren — utom Göteborg och Malmö — blir förhållandet

delvis ett annat. På längre sikt torde det vara nödvändigt med

en viss gradering av tjänsterna efter kontorens storlek, men även här bör

systemet vara så smidigt att omotiverade förflyttningar i möjligaste mån

undvikas. Förslaget om att slopa vikariatsförordnanden i här avsedda lönegrader

underlättar ett dylikt system. Åtminstone under en övergångstid

torde man få gå ett steg vidare och i princip låta tjänstemän, som i anledning

av förslaget komma att befordras från lönegraden Ca 22 till Ca 23,

kvarstanna vid nuvarande kontor. Skulle det visa sig nödvändigt att före
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Bankoutskoitets utlåtande nr 35.

47

ta vissa förflyttningar, bör detta ske med försiktighet och med så stort

hänsynstagande till personalen som är möjligt.

I nuvarande övergångspian benämnas innehavarna av tjänster i lönegraden

Ca 23 bankkamrersassistent, bankkassör eller bankrevisor. Jag föreslår,

att i de nya tjänste- och personalförteckningarna tjänstebenämningen

angives till förste kammarskrivare (jfr tullverket).

4) Ordinarie tjänster i lägst lönegraden Ca 25.

Under utredningens gång har en så fullständig genomgång som varit

möjlig skett av samtliga ordinarie tjänster i 25 och högre lönegrad och

representanter för Riksbankstjänstemännens förening ha varit i tillfälle

att framföra sina synpunkter i fråga om placeringen av de individuella

tjänsterna. De förslag, som framläggas till höjningar, föranledas i vissa

fall av att arbetsuppgifterna blivit mera krävande, medan i andra fall förslagen

basera sig på en delvis annan värdering av arbetsuppgifterna än

tidigare. Vid ståndpunktstagandet har emellertid tillkommit strävan att

skapa förbättrade befordringsutsikter i mellangraderna, bl. a. på grund av

tidigare ojämnheter i antagandet av personal. I åtskilliga fall ha flera av

dessa orsaker samverkat. Detta gäller bl. a. förslaget om höjning av kassavårdartjänster

från 23 till 25 lönegraden. Jag vill också här ännu en gång

understryka att, även om bedömningen av arbetsuppgifterna i några av

dessa fall kan anses generös, de med tjänsternas uppflyttning till högre

lönegrad förenade kostnadsökningarna äro relativt små och synas fullt

motiverade ur synpunkten att skapa rättvisare befordringsförhållanden

mellan jämförlig personal.

Av nuvarande tjänstebenämningar i lönegraden Ca 25 torde — bortsett

från sekreterare — böra bibehållas endast benämningen bankkamrerare.

I övrigt föreslår jag inga ändringar beträffande tjänstebenämningarna för

tjänstemän i här avsedda lönegrader.

Förslagen till lönegradsuppflyttningar sammanfattas i det följande. För

att göra bilden fullständig ha även medtagits de tjänster i lägst lönegraden

Ca 25, vilka föreslås skola indragas.

a) Huvudkontoret. Utlåning sexpeditionen: Tjänsten som chef för bosättningslånedetaljen

bör höjas från lönegraden Ca 23 till Ca 25. Innehavaren

av denna tjänst har att självständigt handlägga frågor om indrivning av

bosättningslån samt att låta verkställa utredningar angående efterskänkande

eller avskrivning av dylika lån. Under honom tjänstgör för närvarande

ett tjugutal personer.

Kassaexpeditionen: Tre tjänster som kassavårdare torde böra höjas från

lönegraden Ca 23 till Ca 25.

Depositaexpeditionen: En tjänst som expeditionsföreståndare föreslås

höjd från lönegraden Ca 25 till Ca 27 och en tjänst som kassavårdare från

lönegraden Ca 23 till Ca 25.

Sedelkontoret: Lönegradsplaceringen för gruppchefen bör höjas från Ca

27 till Ca 29. Sedelkontoret är inrymt i sedeltryckeriets fastighet och gruppchefen

intager med hänsyn härtill en mycket självständig ställning. Han

har att utöva chefskapet över en personal på ett 20-tal personer. Med hänsyn

till det växande sedelomloppet har ökat ansvar kommit att åvila innehavaren

av tjänsten. — Vidare föreslås, att en tjänst som kassavårdare

uppflyttas från lönegraden Ca 23 till Ca 25.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Rankontskottels utlåtande nr 35.

Remboursexpeditionen: Såsom förut nämnts bör denna expedition upphöra

som självständig arbetsgrupp och uppgå i utrikesexpeditionen och

nuvarande gruppchefen tillsvidare placeras (i oförändrad löneställning)

som huvudarbitragör på arbitrageexpeditionen. Den å gruppen nu placerade

tjänsten i lönegraden Ca 25 bör överflyttas till utrikesexpeditionen.

Statistikgruppen: En vakant tjänst som statistiker i Ca 25 indrages (jfr

ovan s. 33).

Utrikessekretariatel: I samband med återbesättandet av en bankdirektörstjänst

indrages en befattning som bankokommissarie (jfr ovan s. 32).

Ombudsmansexpeditionen: Såsom tidigare omnämnts (se s. 31) bör denna

expedition upphöra som självständig arbetsgrupp; tjänsten som ombudsman

i lönegraden Ca 30 indrages.

Intendenturkontorel: Intendenttjänsten bör höjas från lönegraden Ca 27

till Ca 29. Det har nämligen visat sig att de med tjänsten förenade arbetsuppgifterna

äro mera omfattande och krävande än vad som kunde förutses

när den nuvarande lönegradsplaceringen bestämdes.

Revisionskonloret: Någon särskild gruppchef finnes icke för närvarande

å revisionskontoret utan chefen för revisionsavdelningen fungerar såsom

gruppchef. Jag föreslår, att en särskild gruppchefstjänst inrättas och att i

samband därmed en å arbetsgruppen placerad tjänst i lönegraden Ca 27

uppflyttas till Ca 29. — Vidare bör en tjänst höjas från lönegraden Ca 23

till Ca 25.

Sedelförstöringskontoret: Tjänsten som kassavårdare bör höjas från lönegraden

Ca 23 till Ca 25.

b) Avdelningskontoren. Direktörstjänsterna. I samband med regleringen

av chefstjänstemännens löner i den allmänna statsförvaltningen erhöllo

direktörerna vid avdelningskontoren i Göteborg och Malmö jämlikt beslut

av 1951 års riksdag (jfr bankoutskottets utlåtande nr 19) en höjning av

grundlönen med 900 kronor per år. Med hänsyn till att övriga direktörstjänster

voro placerade i lönegraden Cp 9, medan chefslöneregleringen

endast omfattade lönegraderna från och med Cp 10 och uppåt, erhöllo

dessa direktörer ingen höjning av grundlönen. Sedermera ha åtskilliga av

de tjänster i allmänna statsförvaltningen, som tidigare voro placerade i

samma lönegrad, blivit föremål för en höjning. Härvid ha dock icke några

allmänna principer följts utan lönegradsplaceringen har blivit föremål för

prövning från fall till fall. De nya arbetsuppgifter, som tillkommit för avdelningskontoren,

ha inneburit ökat arbete även för direktörerna, men förhållandena

äro mycket skiftande för olika kontor. En differentiering av

direktörstjänsterna bör dock undvikas, då den totala arbetsvolymen vid

respektive kontor knappast kan anses utgöra en riktig värdemätare för en

gradering av direktörernas löneställning. Vidare skulle en dylik differentiering

komma alt medföra ökade kostnader för flyttning in. m. och nackdelarna

synas klart överväga fördelarna. Jag avstyrker därför en differentiering

av direktörslönerna, men ifrågasätter, om icke en generell höjning

från lönegraden Cp 9 till Cp 10 bör övervägas, vilket enligt gällande avlöningsbestämmelser

skulle innebära en löneökning av 912 kronor för år och

en kostnadsökning för riksbanken — räknat efter 21 direktörstjänster i

lönegraden — av cirka 20 000 kronor. — I de bifogade förslagen till nya

tjänste- och personalförteckningar har lönegradsplaceringen för ifrågavarande

direktörer lämnats öppen.

Kamrerst jänsterna: Med hänsyn till arbetets omfattning m. in. föreslås

s. 49 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

49

en höjning av kamrerstjänsterna vid kontoren i Karlstad, Kristianstad och

Umeå från lönegraden Ca 25 till Ca 27. Antalet kamrerare i sistnämnda

lönegrad vid avdelningskontoren skulle därigenom ökas från 7 till 10. I

detta sammanhang må nämnas, att den nuvarande bankkamreraren vid

kontoret i Karlstad är ordinarie tjänsteman i sistnämnda lönegrad.

Vid indragning av kontoret i Sundsvall bör vidare kamrerstjänsten vid

kontoret i Härnösand höjas från lönegraden Ca 25 till Ca 27. Samtidigt kan

den nuvarande kamrerstjänsten i lönegraden Ca 25 vid kontoret i Sundsvall

indragas. Vid indragning av kontoret i Norrköping blir en kamrerstjänst

i lönegraden Ca 27 därstädes överflödig. När både kontoret i Sundsvall

och kontoret i Norrköping indragits, blir alltså resultatet oförändrat

antal kamrerare i lönegraden Ca 27 (10 stycken), medan antalet tjänster i

lönegraden Ca 25 kan minskas med två.

Sedan förenämnda båda avdelningskontor indragits — men bortsett från

den personalminskning, som kan bli resultatet av en avveckling av avbetalningslån

everksamheten vid huvudkontoret -— skulle antalet tjänster i

lönegraderna Ca 21—29 samt i lönegraderna Cr 5 och 7 komma att utgöra:

(för jämförelse har medtagits antalet motsvarande tjänster i övergångsplan

II)

Lönegrad

Cr 7

Ca 29

» 29

Cr 5

» 5

Ca 27

» 27

Ca 25

» 25

» 25

» 23

» 23

Ca 22

Ca 21

» 20

B. Biträdespersonal.

Tjänstebenämning Antal tjänster

övergångsplan II Förslaget

Bankkamrerare ........................................ 3 3

» 7 9

Intendent ................................................ — 1

Bankkamrerare ........................................ 2 2

Sekreterare ............................................ 1 1

Bankkamrerare ........................................ 15 17

Intendent ................................................ 1 —

Bankkamrerare, bankrevisor ................ 35 —

Bankkamrerare ........................................ — 36

Sekreterare ............................................ 1 1

Bankkamrersassistent, bankkassör,

bankrevisor ............................................ 38 —

Förste kammarskrivare ........................ — 62

Bankkamrersassistent, bankkassör,

förste kammarskrivare ........................ 49 —

Kammarskrivare .................................... — 70

» 50 —

Gällande övergångsplan upptar följande antal tjänster för biträdes
-

personal:

Lönegrad

Befattning

Antal

Ca 18

Förste kontorsskrivare ...........

.............. 4

» 15

Kontorsskrivare ......................

.............. 6

» 13

Kontorister ...............................

.............. 8

» 11

Kameralbiträden ......................

.............. 12 (därav en vakant)

» 8

Kontorsbiträden ......................

.............. 32 — » —

Summa 62 (därav två vakanta)

* Bihang till riksdagens protokoll 1952. S sand. Nr 35.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

Av dessa äro för närvarande tio kontorsbiträdestjänster placerade vid

avdelningskontor, nämligen tre i Göteborg, två i Malmö, en i Jönköping, en

i Karlskrona, en i Nyköping och två i Vänersborg. Av de ordinarie kontorsbiträdena

hava nio — därav åtta vid huvudkontoret och en vid kontoret i

Göteborg — av fullmäktige befordrats till extra ordinarie kameralbiträden

i lönegraden Ce It, därvid de bibehållit sina ordinarie tjänster i Ca 8.1

Av de ordinarie kameralbiträdena hava två erhållit befordran till extra

ordinarie kontorister (Ce 13), båda vid huvudkontoret, och av de ordinarie

kontoristerna hava två antagits till extra ordinarie kontorsskrivare (Ce 15).

Vid riksbanken äro för närvarande därutöver anställda följande antal

icke-ordinarie tjänstemän i biträdesgrad, nämligen

Lönegrad

Befattning

Antal

Huvudkont. Avdelningskont.

Ce

18

e. o. förste kontorsskrivare .........

........... 1

(tji.)

—

»

15

» kontorsskrivare .................

........... 1

_

»

13

» kontorist .................................

........... 1

_

»

11

» kameralbiträden .................

........... 2

_

»

9

» telefonist .................................

........... 1

_

»

8

» kontorsbiträden .....................

........... 27

18

»

6

» » .....................

--

3

Cf

4

kontorsbiträdesaspiranter .............

........... 18

3

eg

11

e. kameralbiträde .........................

—

1

»

8

» kontorsbiträden .........................

........... 18

6

6

» » .........................

........... 6

7

»

4

» » .........................

........... 3

1

Summa 78 39

Sammanlagda antalet anställningshavare i biträdestjänst med avlöning

enligt löneplan utgör alltså — om man frånräknar vakanta tjänster —

(60 + 117 =) 177.

Dessutom ha tre bankvaktmästare i lönegraden Ca 11 vid huvudkontoret,

vilka tjänstgöra å bosättningslånedetaljen och där fullgöra kontorsarbete,

erhållit extra ordinarie tjänst, en i lönegraden Ce 15 och två i lönegraden

Ce 13.

Innevarande års riksdag (jfr prop. nr 14; statsutsk. uti. nr 31; riksd.

skr. nr 45) har godkänt vissa allmänna riktlinjer för lönegradsplaceringen

för biträdespersonal i lönegraderna 11, 13 och 15. Inplacering i högre lönegrad

än den 15 :e har ansetts böra prövas av 1949 års tjänsteförteckningskommitté.

Ehuru någon placering av biträdestjänsterna —- i enlighet med vad för

närvarande tillämpas i riksbanken och i konsekvens med vad som föreslås

beträffande tjänster för bankpersonal till och med 23 lönegraden — icke

bör ske, torde man dock i möjligaste mån böra söka bedöma löneställningen

och behovet av personal i de högre biträdesgraderna efter de i förenämnda

proposition uppdragna allmänna riktlinjerna. Så mycket torde emellertid

kunna konstateras, att lönegradsplaceringen för riksbankens biträdespersonal

genomsnittligt är minst så hög som en tillämpning av nyssnämnda

principer skulle medföra. Med hänsyn härtill är jag icke beredd att nu före
1

EU ordinarie kontorsbiträde har med bibehållande av sin tjänst i lgr Ca 8 befordrats

till e. o. kontorist (Ce 13).

s. 51 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

51

slå ändring av antalet ordinarie tjänster för biträdespersonal i lönegraden

Ca 13 och högre lönegrader. Däremot kunna skäl tala för en höjning av

antalet ordinarie kameralbiträdestjänster. För närvarande finnas nämligen

i riksbanken, som förut nämnts, elva extra ordinarie kameralbiträden i

lönegraden Ce 11 — inrättade för att utjämna vissa ojämnheter i befordringsgången

— och det synes skäligt att bereda en del av dem möjlighet

att erhålla ordinarie kameralbiträdestjänster. En viss ökning av antalet

tjänster i lönegraden Ca 11 kan också vara motiverad med hänsyn till

strävan att även på längre sikt uppnå en skälig befordringsgång för riksbankens

yngre biträdespersonal. Med hänsyn till det anförda föreslår jag,

att antalet kameralbiträdestjänster ökas med fem till sjutton.

Jag vill emellertid erinra om att 1949 års tjänsteförteckningskommitté

— som enligt vad förut nämnts har att avgiva förslag beträffande eventuella

uppflyttningar av biträdespersonal vid den allmänna statsförvaltningen

till högre lönegrader än Ca 15 — ännu icke slutfört sin utredning i denna

del. När utredningens förslag föreligger, kan det följaktligen bli anledning

återkomma till frågan om biträdespersonalens lönegradsplacering. Det må

även framhållas, att fullmäktige, liksom hittills, kunna förutsättas vara

beredda att medge befordran till extra ordinarie tjänst i Ce 11 — och eventuellt

högre lönegrad — om förhållandena anses motivera en dylik åtgärd.

I detta sammanhang må erinras om att delegerade för riksdagens verk

till fullmäktige för yttrande överlämnat en av särskilt tillkallade sakkunniga

avgiven utredning med förslag till ändrade bestämmelser rörande pensionsåldern

för kvinnliga befattningshavare vid riksdagens verk. Bifall till

de sakkunnigas förslag kommer emellertid att få mycket begränsad betydelse

under de närmaste åren för här ifrågavarande personalkategori i riksbanken.

För att tillgodose föreliggande behov av ordinarie kontorsbiträdestjänster

i lönegraden Ca 8, med tillämpning av bestämmelserna angående den reglerade

befordringsgången för icke-ordinarie biträdespersonal, bör antalet dylika

tjänster höjas från 32 till 38. Härigenom skulle, såvitt nu kan förutses,

en viss, ehuru relativt obetydlig marginal föreligga. Beräkningen utgår från

den förutsättningen, att förslaget om ökning av antalet kameralbiträdestjänster

bifalles, varigenom befordran av fem ordinarie kontorsbiträden,

vilka erhållit tjänst i lönegraden Ce 11, till Ca 11, skulle kunna ske. Självfallet

kommer det ökade antalet tjänster att utnyttjas endast i den mån

sådant föranledes av nämnda befordringsgång.

Jämlikt bemyndigande av 1949 års riksdag (jfr bankoutskottets utlåtande

nr 49) äga fullmäktige, i den mån detta föranledes av ovan omförmälda

bestämmelser, tillsätta ordinarie kontorsbiträdestjänster utan hinder av

gällande övergångsplan. Motsvarande bemyndigande torde böra kvarstå

även efter tillkomsten av ny personalförteckning för riksbanken.

Under senare år har vid avdelningskontoren biträdespersonal utnyttjats

i växande utsträckning. Vid den utredning beträffande den framtida organisationen

av avdelningskontoren, som jag i enlighet med tidigare uttalande

avser att företaga, böra undersökas möjligheterna att i än större utsträckning

utnyttja biträdespersonal.

C. Vaktpersonal.

Genom beslut vid innevarande års vårriksdag ha delegerade för riksdagens

verk erhållit uppdrag att låta företa en särskild utredning beträffande

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

tjänsteförteckningsrevision för riksdagens verk i den man åtgärder icke

eljest vidtagits i dylikt syfte (jfr bankoutskottets uti. nr 13). Delegerade ha

sedermera såsom ovan omnämnts (s. 26) låtit igångsätta en sådan utredning

genom en särskilt tillsatt kommitté, varvid doek bl. a. bestämts, att

utredningsuppdraget för riksbankens vidkommande icke skulle omfatta

annan personal än vaktpersonalen. På grund härav har jag icke medtagit

denna kategori i min utredning och i avvaktan på den förenämnda utredningen

har jag icke heller funnit det möjligt att framlägga förslag om lönegradsplacering

för den vaktpersonal, som nu sysselsättes med andra uppgifter

än som normalt tillkomma denna kategori (jfr ovan s. 45). I bifogade

förslag till tjänste- och personalförteckningar har med hänsyn härtill

vaktpersonalen upptagits med oförändrad löneställning.

Gårdskarlstjänsten i lönegraden Ca 9 (vid kontoret i Göteborg), vilken

varit vakant sedan den 1 april 1950, torde emellertid böra utgå ur tjänsteoch

personalförteckningarna. Sedan oljeeldning införts vid kontoret synes

det nämligen lämpligare att i stället anställa en arbetare mot avlöning

enligt kollektivavtal eller låta någon av kontorets vaktmästare fullgöra

ifrågavarande arbete mot särskilt arvode. Vid övriga kontor, som äro inrymda

i riksbanken tillhöriga fastigheter, har frågan lösts på dylikt sätt.

I gällande övergångsplan finnas uppförda fem tjänster för bankvaktmästare

i lönegraden Ca It vid kontoren i Göteborg och Malmö. Sedan den

1 oktober 1948 har det emellertid funnits endast fyra bankvaktmästare

vid dessa kontor, nämligen två i Göteborg och två i Malmö. Någon anledning

att öka antalet föreligger icke. Med hänsyn härtill kan antalet bankvaktmästartjänster

minskas med en i förhållande till övergångsplanen.

Skulle den tillsatta kommittén hinna slutföra sin utredning i sådan tid,

att dess förslag kan föreläggas årets riksdag, få självfallet tjänste- och

personalförteckningarna jämkas i enlighet med vad som kan beslutas i

anledning av kommitténs förslag.

Specialfrågor.

1) Vid en indragning av kontoren i Norrköping och Sundsvall bör all

rimlig hänsyn tas till nuvarande personal och möjligheter för en tillämpning

av systemet med indragningsstat böra föreligga. Om beslut fattas i

enlighet med de framlagda förslagen, torde fullmäktige böra företa särskild

utredning rörande de övergångsanordningar, som äro lämpliga och

som kunna anses motiverade ur personalsynpunkt. I den män indragningsstat

anses böra ifrågakomma — eller andra anordningar, som falla utom

fullmäktiges egen befogenhet — torde frågan härom få i sinom tid underställas

riksdagen.

2) För närvarande finnas några ordinarie tjänstemän i lönegraden Ca 25

vid huvudkontoret samt en vid kontoret i Göteborg, vilka stadigvarande

tjänstgöra å befattningar i lägre lönegrad. Dessa tjänstemän hade konstituerats

å sina tjänster före den 1 januari 1944, då en avsevärd minskning genomfördes

i antalet 25-gradstjänster vid huvudkontoret och kontoret i Göteborg.

Vissa av här avsedda tjänstemän kunna vid bifall till vad jag ovan

föreslagit förutsättas komma att placeras å tjänster i lönegraden Ca 25.

Det torde emellertid komma att återstå ett fåtal tjänstemän, vilka av särskilda

skäl även i fortsättningen icke kunna beredas dylik placering. För
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

53

ordnanden för andra tjänstemän å högst samma antal tjänster i 25 lönegraden

torde, liksom hittills, i mån av behov böra få meddelas.

3) Ovan (s. 37) har föreslagits slopande av vikariatsförordnanden i

lägre lönegrad än den 25 (bortsett från tjänster för vaktpersonalen). Under

en övergångstid av förslagsvis tre år böra fullmäktige emellertid ha

möjlighet att i särskilda fall medge kompensation för uteblivna förordnanden

i lönegraderna 22 och 23.

Beräkningen av denna kompensation måste ta hänsyn till ett flertal faktorer.

I den mån uppkommande löneökning vid befordran till högre lönegrad,

sammanhängande med tillkomsten av don nya personalplanen, icke

täcker förluster för mistade vikariatsersättningar i lönegraderna 22 och 23,

beräknade med utgångspunkt från förhållandena 1951 och 1952, bör sålunda

möjlighet föreligga till fyllnadsersättning åt tjänstemän, som om

nuvarande förhållanden bibehållits kunnat påräkna vikariatsförordnanden.

Härvid måste hänsyn dock även tagas till om vederbörande tjänsteman erhållit

förordnanden i ökad utsträckning i lönegraden Ca 25 eller högre lönegrad.

Avseende måste också fästas vid en del speciella omständigheter, såsom

t. ex. tjänstgöring i valutakontoret, sjukledigheter och andra tjänstledigheter,

omplaceringar och dylikt. Man måste också i möjligaste mån söka

beakta, att kompensationen icke får en sådan utformning, att resultatet

blir att tidigare ojämnheter i förordnanden konserveras och att de, som

förut varit relativt mest gynnade, även under denna övergångstid komma i

en förmånlig ställning i förhållande till annan jämförlig personal. Det bör

därför föreligga möjligheter till jämkningar i båda riktningarna. Ersättningen

torde icke kunna beräknas annat än kalenderårsvis i efterskott och

den torde böra ifrågakomma endast om förlusten överstiger visst minimibelopp,

förslagsvis 100 kronor. Det torde få förutsättas, att uppgjort förslag

beträffande här avsedda kompensation kommer att delgivas vederbörande

personalförening, innan fullmäktige meddela beslut i frågan.

4) För arbete av biträdeskaraktär, framför allt sedelräkning, användes i

riksbanken i stor utsträckning så kallad reservpersonal. Det stora flertalet

av denna personal åtnjuler dagavlöning enligt en löneplan, som fastställts

av fullmäktige; några ha tillerkänts månadsavlöning. Antalet anställda utgör

ca 250, varav i medeltal omkring 110 äro inkallade till tjänstgöring.

Några sociala förmåner, med undantag för lagstadgad semester, kommer

ifrågavarande personal icke i åtnjutande av. En del av här avsedda anställningshavare

ha varit anställda i riksbanken sedan år 1940, ehuru de

inkallats till tjänstgöring endast i den mån riksbanken haft behov av deras

arbete. Några av dem ha emellertid praktiskt taget varit kontinuerligt i

tjänst.

I kungl. kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 490) med föreskrifter angående

pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst meddelas bestämmelser,

som under vissa förutsättningar öppna möjlighet att tillerkänna

arbetare, vilka icke åtnjuta rätt till tjänstepension, viss pension enligt summariskt

bestämda grunder. Bestämmelserna tillämpas i huvudsak å deltidsanställd

personal. Jämlikt beslut av 1947 års riksdag (jfr bankoutskottets

utlåtande nr 60) ha fullmäktige bemyndigats att i förekommande fall

medgiva pension enligt sagda grunder.

Det vill synas som om här avsedda bestämmelser böra kunna tillämpas

å riksbankens reservpersonal. Frågan har ännu ej konkret aktualiserats

med hänsyn till att ingen av ifrågavarande anställningshavare ännu upp
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

nått tillräcklig anställningstid. Jag anser emellertid att — därest från riksdagens

sida invändning häremot icke reses —- fullmäktige böra känna sig

oförhindrade att tillämpa kungörelsens bestämmelser å anställningshavare,

tillhörande reservpersonalen. Härigenom skulle en fråga vinna sin lösning,

som eljest torde få göras till föremål för särskild riksdagsbehandling i varje

individuellt fall. Beträffande de anställningshavare, som åtnjuta månadsavlöning

eller eljest tjänstgöra dagligen och med full arbetstid, kan det möjligen

tänkas att pension efter något gynnsammare grunder kan visa sig

skälig. Skulle så anses vara förhållandet, torde fullmäktige i dylika fall få

luinskjuta frågan till riksdagen.

Kostnadsberäkningar

De förslag, som ovan framlagts om ändringar beträffande lönegradsplaceringar

m. in., komma att medföra kostnadsökningar av två slag. Det ena

hänför sig till den ändrade befordringsgången för icke-ordinarie bankpersonal,

som kan beräknas medföra en utgiftsökning av ca 50 000 kronor

om året med nuvarande personal. Det andra slaget sammanhänger med

föreslagna höjningar av vissa av de nuvarande ordinarie tjänsterna. Den

omedelbara kostnadsökningen för dessa uppflyttningar torde för nästa år

kunna beräknas till ca 85 000 kronor, därav omkring 55 000 kronor hänföra

sig till de befordringar, som bliva resultatet av att lönegraden Ca 20

ersättes av Ca 21 samt att cirka halva antalet tjänster i Ca 22 förutsättas

uppflyttade till lönegraden Ca 23. Därest en höjning av direktörstjänsterna

vid de mindre avdelningskontoren från lönegraden Cp 9 till Cp 10 kommer

att genomföras, kan detta beräknas medföra en merkostnad av ca 20 000

kronor per år.

Å andra sidan beräknas kostnadsbesparing uppkomma genom minskade

vikariatsförordnanden. Med utgångspunkt från nuvarande förhållanden kan

denna besparing efter övergångsperiodens utgång beräknas till ca 60 000

kronor per år. Under övergångsperioden kommer besparingen att bli åtskilligt

mindre.

Genom att i samband med remboursexpeditionens upphörande som självständig

arbetsgrupp den övervägande delen av hithörande göromål överflyttas

till kreditbanken och återstoden överföres till utrikesexpeditionen,

kan man räkna med eu kostnadsbesparing å ca 110 000 kronor per är.

Om avbetalningslånerörelsen avvecklas vid huvudkontoret kan, såsom

i annat sammanhang nämnts, personalen på utlåningsexpeditionen småningom

reduceras med ca 12 personer, vartill kommer viss personalbesparing

å andra arbetsgrupper. Sedan avvecklingen genomförts, torde man

kunna räkna med en minskad årlig löneutgift på ca 170 000 kronor, vartill

kan läggas minskning av förvaltningskostnader av olika slag till relativt

betydande belopp.

Förvaltningsutgifterna komma givetvis att reduceras vid en indragning

av kontoren i Norrköping och Sundsvall. Besparingen i fråga om löneutgifter

kan sammanlagt för de båda kontoren beräknas till ca 135 000 kronor per

år; det exakta beloppets storlek blir i viss mån beroende på hur överförandet

av personal från dessa kontor kan ordnas. De kostnadsminskningar, som

uppkomma genom att lokaler frigöras m. in., kunna för de båda kontoren

uppskattas till ca 50 000 kronor.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Bankoutskollets utlåtande nr 35.

55

Sammanfattningsvis kunna alltså kostnadsökningarna uppskattas till ca

155 000 kronor, om höjda direktörslöner medräknas, och kostnadsbesparingarna

till ca 525 000 kronor, därvid dock en del av kostnadsbesparingen

kan uppnås först efter en övergångstid.

Hemställan.

Under hänvisning till det anförda får jag hemställa, att

fullmäktige ville föreslå riksdagen att

dels i princip godkänna vad ovan föreslagits beträffande

avveckling av avbetalningslånerörelsen vid riksbankens huvudkontor,

dels besluta, att riksbankens avdelningskontor i Norrköping

och Sundsvall skola indragas från och med dag,

som fullmäktige äga bestämma, dock senast vid utgången

av år 1954,

dels. med tillämpning från och med den 1 januari 1953,

godkänna -— eller bemyndiga delegerade för riksdagens

verk att utfärda — härvid fogade förslag till

a) tjänsteförteckning för riksbanken (bilaga A),1

b) personalförteckning för riksbanken (bilaga B),1

dels bemyndiga fullmäktige att utan ledigförklarande befordra

nuvarande kammarskrivare i lönegraden Ca 20 till

lönegraden Ca 21,

dels bemyndiga bankoutskottet att årligen, räknat från

och med den 1 januari 1954, bestämma antalet tjänster i

riksbanken i lönegraden Ca 21,

dels ock bemyndiga fullmäktige att besluta angående

gottgörelse för mistade vikariatsförordnanden enligt grunder,

som ovan angivits.

Stockholm den 25 september 1952.

MATS LEMNE.

1 Förslag beträffande löncställningen för direktörerna vid riksbankens pappersbruk

oeh sedeltryckeri torde komma att framläggas av industristyrclscn.

Beträffande vaktpersonalen, se ovan s. 46.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

Bilaga A.

Tjänsteförteckning för riksbanken.

Kontorsbiträde...................Ca 8

Bankvaktmästare..................»11

Eldare......................»11

Kameralbilräde...................»11

Chaufför . »12

Förste bankvaktmästare................»13

Kontorist.....................»13

Förste bankvaktmästare................»14

Maskinist........ . ,...........»14

Kontorsskrivare ........ . ..........»15

Biträdande övervaktmästare ..............»16

Maskinmästare .............. »17

Förste kontorsskrivare................»18

Övervaktmästare.............. »20

Kammarskrivare........ »21

Förste kammarskrivare...... »23

Bankkamrerare ...................»25

Sekreterare .......... »25

Bankkamrerare........ »27

Bankkamrerare...................Cr 5

Sekreterare............ » 5

Bankkamrerare..... Ca 29

Intendent.............. »29

Bankkamrerare...................Cr 7

Direktör vid avdelningskontor (i andra städer än Göteborg och Malmö)

......................Cp

Bankokommissarie.......... >13

Direktör vid avdelningskontor (i Göteborg och Malmö).....»14

Direktör vid pappersbruket...............»

Direktör vid sedeltryckeriet...............»

Bankdirektör...................»19

Vice riksbankschef..................»23

Riksbankschef...................»25

s. 57 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 35.

57

Bilaga B.

Personalförteckning för riksbanken.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattningar Lönegrad

1 Riksbankschef..................Cp 25

1 Vice riksbankschef................»23

3 Bankdirektörer..................»19

1 Direktör vid pappersbruket..............»

1 Direktör vid sedeltryckeriet.............»

2 Direktörer vid avdelningskontor (i Göteborg och Malmö) ... »14

6 Bankokommissarier................»13

23 Direktörer vid avdelningskontor (i andra städer än Göteborg och

Malmö) ...................»

3 Bankkamrerare .................Cr 7

9 Bankkamrerare..................Ca 29

1 Intendent....................»29

2 Bankkamrerare..................Cr 5

1 Sekreterare...................»5

17 Bankkamrerare.................Ca 27

38 Bankkamrerare..................»25

1 Sekreterare...................»25

62 Förste kammarskrivare . »23

70 Kammarskrivare.................»21

1 Övervaktmästare.................»20

4 Förste kontorsskrivare.............. . »18

1 Maskinmästare..................»17

l Biträdande övervaktmästare.............»16

6 Kontorsskrivare .................»15

1 Förste bankvaktmästare...............»14

1 Maskinist....................»14

7 Förste bankvaktmästare...............»13

8 Kontorister...................»13

1 Chaufför....................»12

53 Bankvaktmästare.................»11

2 Eldare.....................»11

17 Kameralbiträden.................»11

38 Kontorsbiträden..................»8

Tjänstemän å övergångsstat.

Befattningar Lönegrad

10 Bankkassörer och förste kammarskrivare........Ca 22

Anm. 1. När avdelningskontoren i Norrköping och Sundsvall indragits,

minskas direktörstjänsterna i lönegraden Cp med två och kamrerstjänsterna

i lönegraden Ca 25 med två.

B Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 35.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Bankoutskotteis utlåtande nr 35.

2. Så länge tjänstemän kvarstå å övergångsstat i lönegraden Ca 22, må

motsvarande antal tjänster i lönegraden Ca 21 icke tillsättas.

3. Tjänsten som maskinmästare i lönegraden Ca 17 må ej tillsättas, så

länge nuvarande maskinisten i lönegraden Ca 19 kvarstår i tjänst. Tjänsten

som maskinist i lönegraden Ca 14 må ej tillsättas, så länge nuvarande biträdande

maskinisten i lönegraden Ca 15 kvarstår i tjänst.

4. När avdelningskontoren i Norrköping och Sundsvall indragits samt de

nuvarande bankvaktmästarna därstädes kunnat placeras å annan ordinarie

tjänst, minskas antalet bankvaktmästartjänster i lönegraden Ca 11 med två.

5. Antalet tjänster i lönegraden Ca 8 må ökas i den mån detta föranledes

av bestämmelserna angående reglerad befordringsgång för icke ordinarie

biträdespersonal.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952

521520

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.