Sök i Ratio Lex

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

1952-02-28 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1952:4, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

1

Nr 4.

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och

riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet

att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma

styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet

följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande

samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.

För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges

i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens och

industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma sammanträden

med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll

för tiden från och med den 10 januari 1951, intill vilken dag ansvarsfrihet

beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och åtgärder,

och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens

revisorer avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens tillstånd

och förvaltning under år 1950, dels ock fullmäktiges med utskottets

memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens

tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1951, ävensom de redogörelser,

som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende å

dessa kontors förvaltning under samma år.

Vid granskningen har för utskottet varit tillgänglig jämväl en särskild

redogörelse för verksamheten vid riksbankens pappersbruk vid Tumba under

år 1951.

I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse

ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor

samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig utskottet

att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden hänvisa

till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens

revisorer och fullmäktige i riksbanken.

Å sin utlånings- och övriga rörelser under år 1951 har riksbanken erhållit

en vinst av 85 521 617 kronor 6 öre.

1 avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens

vinst- och förlusträkning, som förekomma i fullmäktiges nyssnämnda,

av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.

1 Hiliang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 4.

t

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

För den granskning av riksgälds kontorets styrelse och förvaltning,

som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit

del av dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige

i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1951, intill vilken

(lag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade

beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1952, ävensom de protokoll,

som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden med

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens revisorer

avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd

och förvaltning för tiden 1 juni 1950—30 juni 1951, dels ock fullmäktiges

med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1952 års riksdag avgivna

berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet

avgiva berättelse över den verkställda granskningen.

1 :o.

Valuta- och penningpolitiken.

Det ekonomiska läget i vårt land har undergått starka förskjutningar under

år 1951. Såsom ett led i anpassningen till prisläget utomlands har en

betydande pris- och lönestegring ägt rum. En sådan anpassningsprocess på

pris- och löneområdet torde få anses såsom i rådande läge oundviklig. Den

under året inträdda penningvärdeförsämringen har dock blivit starkare än

vad man vid årets början hade anledning antaga. Sålunda ha verkningarna

av den internationella prisutvecklingen och lönehöjningarna blivit större än

beräknat. Det bör i detta sammanhang beaktas, att man till den av anpassningen

till prisläget utomlands betingade uppgången i den interna prisnivån

givetvis även bör hänföra de konsekvensprisstegringar, som framkallas av

de i anslutning till anpassningsprocessen genomförda lönestegringarna.

Prisstegringen har varit en för många länder gemensam företeelse under

det förflutna året och sammanhänger med den inflationistiskt betonade

internationella konjunkturen. Den genom exportkonjunkturen framkallade

prisuppdrivningen på bland annat skogsindustriprodukter har — liksom den

fortgående lönestegringen — i viss mån påverkat den interna prisutvecklingen.

Det förhållandet att prisuppgången varit relativt betydande i vårt

land måste vidare ses mot bakgrunden av de åtgärder som under de närmast

föregående åren vidtogos i prisstabiliserande syfte. Härigenom uppkom ett

ackumulerat pristryck, som fått verka ut under 1951 i samband med prisanpassningen

och övergången till fria lönerörelser. Om man emellertid bedömer

utvecklingen på något längre sikt, exempelvis från tidpunkten för

valutadevalveringarna hösten 1949, och jämväl tager hänsyn till den sam
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bonkoutslcottets utlåtande nr i.

3

tidigt inträffade inkomstförskjutningen, kan utvecklingen i vårt land icke

sägas ha varit särskilt ogynnsam.

De reala resurserna i det svenska folkhushållet ha ökat i betydande grad

under året trots det relativt ogynnsamma skördeutfallet. Härtill har medverkat

såväl en stegring av produktionen som ett förbättrat utbyte av utrikeshandeln

tack vare en synnerligen kraftig prisstegring på våra exportprodukter,

särskilt inom skogsindustriområdet. Exportkonjunkturen har lett

till en kraftig vinstansvällning inom vissa områden av näringslivet. Denna

utveckling, som accentuerades mot slutet av året, har medfört en efter hand

stigande likviditet inom banksystemet. Vinstkonjunkturen har inneburit, att

ökningen av de reala resurserna tillfallit vissa delar av företagssektorn,

medan däremot realinkomsten för vissa löntagargrupper icke stigit utan

snarast undergått någon sänkning. Utvecklingen beträffande såväl löner

som företagsvinster har dock varit oenhetlig. Jämsides med att en intensiv

vinstkonjunktur bildats på vissa håll inom näringslivet ha inom andra områden,

såsom vissa hemmamarknadsindustrier, tydliga avmattningstendenser

gjort sig gällande under senare delen av året.

Mot bakgrunden av den antydda ekonomiska utvecklingen har man att

bedöma den under året förda valuta- och penningpolitiken. Såsom i det

följande närmare skall belysas, kan man konstatera en tydlig skillnad beträffande

utvecklingen under årets förra och dess senare del ur valuta- och

penningpolitisk synpunkt.

Den gynnsamma utvecklingen på utrikeshandelns område återspeglas i

den kraftiga ökningen av riksbankens valutareserv, som under året steg

med tillhopa 1 224 miljoner kronor. Affärsbankernas avista nettoskuld visade

under samma tid en ökning från 48 till 226 miljoner kronor, varför

landets totala nettoinflöde av guld och valutor under 1951 sålunda uppgick

till 1 046 miljoner kronor. Ökningen av valutareserven får i viss mån

ses mot bakgrunden av dels att det under 1951 icke i samma utstx-äckning

som under 1950 förelegat en tendens till förskottsbetalning av import, dels

att vissa spekulativa faktorer bidragit till valutainströmningen. Under årets

tidigare del befann sig riksbankens valutareserv i sjunkande, innebärande

en motsvarande indragning av medel från marknaden. Detta sammanhängde

med den omfattande importen under årets första månader. I juni månad

inträdde emellertid ett valutatillskott och under tiden juni—december steg

valutareserven med tillhopa 1 236 miljoner kronor. Hela ökningen av valutareserven

har således hänfört sig till årets senare del.

Som i det föregående antytts, sammanhänger valutareservens ökning med

en kraftig förbättring av »terms of trade», främst tack vare de starkt stegrade

priserna på de skogsindustriella exportvarorna, däremot icke med

någon nämnvärd ökning av exportvolymen. Delta förhållande belyser den

labila karaktären av den inträdda valutaförstärkningen och de risker som

läget rymmer. EU prisfall på våra exportvaror av mera betydande omfatt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

ning skulle snabbt kunna framkalla en allvarlig försämring av valutaställningen

och leda till importsvårigheter med därav följande risker för produktionsstörningar.

Den i och för sig gynnsamma valutautvecklingen under

året kan därför icke undanskymma det faktum att läget ger en viss anledning

till oro beträffande den fortsatta utvecklingen på valutaområdet. Härtill

kommer, att valutareservens sammansättning framstår som ogynnsam.

Detta sammanhänger med att exporten i hög grad inriktats på sådana länder,

där priserna visserligen varit fördelaktiga men vilkas valutor ej varit

de mest värdefulla för oss. Sålunda återspeglar förbättringen av valutaställningen

i väsentlig grad en kreditgivning till den europeiska betalningsunionen.

Vidare hänför sig en del av valutaökningen till icke växlingsbara

sydamerikanska fordringar. Den egentliga guld- och dollarreserven har under

året minskat med 52 miljoner kronor.

Tyvärr kan en belastning av valutatillgången få emotses genom den ökade

import av brödspannmål som blivit ofrånkomlig på grund av de inträffade

skördeskadorna.

Vad nu anförts beträffande valutaläget gör det enligt utskottet angeläget

att understryka vikten av att sådana åtgärder vidtagas att en valutareserv

kan skapas, som är tillräckligt stor för att möjliggöra en önskvärd rörelsefrihet

inom utrikeshandeln. Ökad uppmärksamhet bör sålunda fästas vid

frågan vilka åtgärder som kunna vara ägnade att åstadkomma en nödvändig

förstärkning av våra valutatillgångar. En såväl kvantitativt som kvalitativt

förbättrad valutaställning skulle därjämte vara av stor betydelse ur hemmamarknadsindustriens

synpunkt. En sådan inriktning av den svenska

exporten att en gynnsammare sammansättning av valutareserven kan ernås

är sålunda önskvärd. Härigenom skulle det nämligen bliva möjligt att importera

en x-ad viktiga råvaror till lägre priser än för närvarande, vilket givetvis

för vår hemmamarknadsindustri och ur konkurrenssynpunkt skulle innebära

betydande fördelar.

Utskottet förutsätter, att spörsmålet om betalningsbalansens utveckling

ägnas fortlöpande och ingående uppmärksamhet så att eventuellt uppkommande

jämviktsrubbningar i utrikeshandeln snabbt kunna beaktas. Utskottet

utgår från som självfallet att, i händelse av att betalningsbalansen skulle

komma att utvecklas i ogynnsam riktning, de mest angelägna importbehoven

i främsta rummet hliva tillgodosedda. Utskottet vill därjämte framhålla

vikten av en ökad livsmedelsproduktion inom det svenska jordbruket, exempelvis

av brödspannmål, varigenom en kostsam livsmedel simport med därav

följande valutautflöde skulle kunna förebyggas. Ett gynnsamt skördeutfall

under innevarande år skulle ur denna synpunkt vara av stor betydelse.

Utvecklingen på valutaområdet under 1951 har i och för sig inneburit en

stark likviditetsökning på marknaden. I en dylik situation framstår det

givetvis som angeläget, att riksbanken genom marknadsoperationer söker

att så långt möjligt neutralisera likviditetstillskottet. Vid bedömningen av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

5

penningmarknaden under det gångna året vill emellertid utskottet fästa uppmärksamheten

på betydelsen av den likviditetsåtstramande effekt som uppnåtts

genom hudgetöverskottet och den vinststerilisering, som ägt rum genom

uttagandet av prisutjämningsavgifter på skogsindustriprodukter.

Vid studiet av utvecklingen av riksbankens värdepappersinnehav finner

man en väsentlig skillnad mellan förhållandena under årets tidigare och

dess senare del. Under tiden december 1950—juni 1951 steg värdepappersinnehavet

med 275 miljoner kronor, huvudsakligen genom köp i marknaden

och övertagande av obligationer direkt från hypoteksinstituten. Under denna

tid var sålunda utvecklingen relativt ogynnsam så till vida att mot eu praktiskt

taget oförändrad valutareserv stod ett ökat värdepappersinnehav. Detta

förhållande sammanhängde emellertid med behovet av vissa stödköp från

riksbankens sida för att stabilisera det ränteläge som inträtt efter diskontohöjningen

den 1 december 1950. Under årets senare del skedde en stabilisering

av kursläget och till och med en viss åtstramning under inflytande av

den stigande likviditeten på grund av exportkonjunkturen och det därav

föranledda ökade placeringsbehovet. Den fortsatta utvecklingen visade sålunda,

att riksbankens stödköp i början av året voro försvarliga med hänsyn

till kursutvecklingen på något längre sikt, sådan denna stabiliserades under

inflytande av marknadsfaktorerna. Vid sådant förhållande synes enligt utskottet

någon avgörande invändning icke kunna riktas mot ifrågavarande

marknadsoperationer, även om de resulterade i ett visst likviditetstillskott på

marknaden.

Under årets senare del blev emellertid utvecklingen den motsatta. Valutor

strömmade in till riksbanken. Samtidigt drog riksbanken genom värdepapper

sförsäljningar in ett belopp av nära 900 miljoner kronor. Härav hänförde

sig 540 miljoner kronor till av riksgäldskontoret företagna återköp av

obligationer och skattkammarväxlar medelst influtna prisutjämningsavgifter.

På marknaden kunde alltså placeras värdepapper till ett belopp av nära

360 miljoner kronor. Slutresultatet för året blev en nedgång av riksbankens

värdepappersinnehav med 622 miljoner kronor och ett likviditetstillskott

av 768 miljoner kronor. Det har sålunda icke varit möjligt för riksbanken

att till fullo neutralisera den likviditetsökande effekten av valutaförsäljningarna

till banken.

Utskottet vill ingalunda förneka, att det likviditetstillskott, vari riksbankens

operationer under året resulterat, är ägnat att ingiva betänkligheter i

ett ekonomiskt läge som karakteriseras av risker för en inflationistisk utveckling.

Även om man tager hänsyn till de krav på ökad betalningsmedelsförsörjning

som betingas av den höjda pris- och lönenivån, framstår likviditetstillskottet

i jämförelse med läget under de bägge närmast föregående

åren som betydande. Utskottet har i tidigare sammanhang understrukit

vikten av att penningmarknaden hålles stram och att en påspädning av

marknadens likviditet icke sker annat än för tillfälliga situationer. Vid be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

dömningen av den nu aktuella frågan bör emellertid enligt utskottets mening

hänsyn tagas till följande omständigheter. Det låter säga sig, att riksbanken

borde ha i takt med valutainflödet sugit upp likviditetstillskottet genom

neutraliserande värdepappersförsäljningar. Frågan är emellertid, om och i

så fall till vilket pris en sådan transaktion hade kunnat praktiskt genomföras.

Om det över huvud hade varit möjligt att tillämpa räntevapnet i en

dylik situation med hundraprocentig effektivitet, skulle den räntesats som

hade erfordrats för att snabbt kunna i sin helhet indraga dessa medel från

marknaden genom en inlåningsoperation från statens sida uppenbarligen

behövt vara mycket hög. Det hade inneburit, att man för uppnående av ett

kortsiktigt mål hade genomfört en räntejustering av en omfattning, som

icke på längre sikt kan anses ekonomiskt motiverad och som hade framkallat

svårartade komplikationer på kreditmarknaden. Det måste därför

enligt utskottet ha legat utom möjligheternas gräns att på så kort tid, varom

fråga var, få till stånd en avgörande förändring i fråga om likviditetsutvecklingen.

Det gäller här ett spörsmål som måste lösas genom åtgärder på något

längre sikt. I detta sammanhang konstaterar utskottet med tillfredsställelse

att den åtstramande politiken från riksbankens sida fortsatt även under

innevarande år.

Den utveckling som ägt rum under året har inneburit en förskjutning i

förmånlig riktning i fråga om statsskuldens placering. Sålunda har den

andel av statsskulden, som är placerad i riksbanken, minskat från 24 till

19 procent. Nedgången sammanhänger väsentligen med att riksgäldskonloret

inlöst obligationer och skattkammarväxlar i riksbanken genom disposition

av influtna prisutjämningsavgifter. Utvecklingen ligger i linje med av utskottet

tidigare uttalade önskemål om nedbringande av den i riksbanken

placerade statsskulden samt om täckande av lånebehoven så långt möjligt pa

marknaden. Nettoökningen av statsskulden uppgick under året till 359

miljoner kronor. I marknaden placerades i runt tal 1 miljard kronor, huvudsakligen

i skattkammarväxlar, under det att riksbankens innehav av statspapper

nedgick med drygt 600 miljoner kronor. Riksbankens innehav av

den utelöpande skattkammarväxelstocken sjönk under året från 86 till 56

procent, medan affärsbankernas andel ökade från 14 till 44 procenl. Denna

utveckling sammanhänger med den starkt ökade likviditeten inom banksystemet

särskilt mot mitten av året, som ledde till ett betydande placeringsbehov

från affärsbankernas sida.

Affärsbankernas utlåning visade i början av året en fortsatt kraftig

expansion från hösten 1950. Under vårens lopp inträdde emellertid en tendens

till avmattning i utlåningsökningen. Inlåningen ökade under året i

snabbare takt än utlåningen och likviditetsläget undergick en successiv förstärkning.

Även likviditeten inom sparbankerna förbättrades under årets

lopp. Att döma av bankinsättningarna har en ökning av det enskilda sparandet

ägt rum under året efter den betydande nedgången under år 1950. Den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr A.

av vinstkonjunkturen och valutainflödet framkallade höga likviditeten inom

bankerna skapade efter hand en latent risk för kreditexpansion. Mot bakgrunden

av detta läge framstod med skärpa kravet på kreditåtstramande

åtgärder. Det må nämnas, att svenska bankföreningen i cirkulär till affärsbankerna

den 20 juni 1951 uppmanade dessa till viss restriktivitet vid utlåning.

Sålunda anfördes, bland annat, att bankerna i sin kreditgivning

borde ha för ögonen ändamålet att söka undvika en ökning av den sammanlagda

utlåningskvantiteten, även om inlåningen genom fortsatt tillflöde axpengar

i marknaden skulle komma att visa ytterligare stegring.

I skrivelse till bankoutskottet den 28 april 1951 (bankoutskottets utlåtande

nr 20:1951) delgåvo fullmäktige i riksbanken utskottet sin uppfattning

rörande riktlinjerna för penningpolitiken. Fullmäktige underströko, att målet

för riksbankens marknadspolitik var att nå och vidmakthålla största

möjliga stramhet på penningmarknaden. Samtidigt uttalade fullmäktige beträffande

penningpolitiken under den närmaste framtiden, utan att fullmäktige

därmed toge ställning till den allmänna räntepolitiken, som sin

bestämda mening att i det rådande läget ett upprepande av den ränteglidningsprocess,

som förekom från sommaren 1950 till och med november 1950,

icke borde förekomma. Skulle en spekulation som anteciperade en sådan

utveckling uppstå, ämnade riksbanken bryta denna, även om detta skulle

medföra ett tillfälligt avsteg från strävandena att hålla penningmarknaden

stram. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 den 16 maj 1951 anslöt

sig bankoutskottet till fullmäktiges uppfattning.

Inom riksbanken togs därefter under sommarens lopp upp frågan om

lämpliga åtgärder för att hindra att en icke önskvärd räntestegring inträdde

som följd av kreditåtstramande åtgärder. Dessa överväganden utmynnade

i att fullmäktige i riksbanken i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 augusti

1951 hemställde om avlåtande till riksdagens höstsession av förslag till lag

om räntereglering m. in. I skrivelsen uttalades, bland annat, att det enligt

fullmäktiges mening förelåge en långt gående enighet om att penningpolitiken

borde ha möjlighet att skapa en penning- och kapitalmarknad, som

kännetecknades av å ena sidan den stramhet, som erfordrades till stöd för

en restriktiv kreditgivning i inflationsbekämpande syfte, å andra sidan en

sådan grad av räntestabilitet, att icke en okontrollerad räntehöjningsprocess

finge fortgå. Då fullmäktige icke ansåge, att detta mål vore möjligt att nå

med de penningpolitiska medel som då stode till buds, hade fullmäktige

ansett sig böra undersöka, vilka möjligheter som kunde finnas alt skapa

förutsättningar för att med framgång bedriva en penningpolitik efter dessa

riktlinjer och vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder som för detta ändamål

kunde vara nödvändiga.

Den fullmaktslag om räntereglering, som sedermera på förslag av Kungl.

Maj:t godkändes av riksdagen i november 1951 och som syftar till att i vissa

lägen skapa betingelser för en effektiv kreditpolitik från statsmakternas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

sida utan ogynnsamma verkningar på ränteområdet, får ses mot bakgrunden

av de riktlinjer för riksbankens penningvårdande verksamhet, vartill fullmäktige

enligt det föregående och i andra sammanhang uttalat sin anslutning

och vilka godkänts av riksdagen på förslag av bankoutskottet. Lagen

har icke satts i tillämpning. Vid sin behandling av lagförslaget uttalade

bankoutskottet, att skäl syntes föreligga för förhoppningen att fullmakten

över huvud icke skulle behöva tagas i anspråk, då utskottet förutsatte, att

man kunde räkna med en lojal medverkan från bankernas sida vid bedrivandet

av den restriktiva kreditpolitiken. Den nya lagen innebure således

icke någon förändring i den dittillsvarande politiken att i första hand söka

åstadkomma resultat genom frivilliga överenskommelser med bankerna.

Mot årets slut upptogos överläggningar mellan riksbanken och kreditinstituten

rörande möjligheterna att genom en mera restriktiv kreditgivning

skapa ökade förutsättningar för en stabilisering av penningvärdet. Dessa

överläggningar ledde vid månadsskiftet januari—februari delta år till överenskommelse

rörande riktlinjerna för den fortsatta kredilpolitiken av i

huvudsak följande innebörd. Affärsbankerna skola hålla en efter deras storlek

differentierad likviditet, som i regel överstiger den nuvarande. För att

möta de placerings- och räntabilitetsproblem, som kunna uppstå för bankerna

till följd av en restriktiv kreditgivning, har riksgäldskontoret upplagt

korta obligationslån med 2% och 3 procents ränta. Rörande emissioner av

andra än statliga obligationslån har riksbanken förbehållit sig att pröva

lånevillkoren samt att avgöra icke endast tidpunkten utan även turordningen

för lånen. Av affärsbankerna och övriga kreditinstitut kräves medverkan

till viss bindning av räntorna på inteckningslån (bottenlån''), kommunlån

samt på lån mot säkerhet av guldkantade obligationer till nu gällande räntesatser.

Enligt överenskommelsen ha bankofullmäktige vidare förklarat sig

beredda att hos Kungl. Maj:t hemställa, att de för affärsbankerna gällande

särskilda kassareservbestämmelserna upphävas. Efter framställning av bankofullmäktige

har Kungl. Maj:t den 8 februari 1952 med omedelbar verkan

beslutat härom.

I cirkulär från Svenska bankföreningen till affärsbankerna ha närmare

angivits riktlinjerna för den restriktivare kreditgivning, som sålunda överenskommils

mellan riksbanken och kreditinstituten. Enligt dessa riktlinjer

borde ökad inlåning ej läggas till grund för ökad utlåning utan helt las i

anspråk för att uppnå den av riksbanken åsyftade likviditetsförstärkningen.

Men härutöver torde på åtskilliga håll bli nödvändigt att avsevärt nedbringa

den nuvarande utlåningsvolymen. Skärpt uppmärksamhet borde alltså ägnas

kreditprövningen i alla dess former ej blott kvalitativt utan även rent kvantitativt.

Bankföreningen ville icke tillråda att ens vid den nu nödtvungna

stränga återhållsamheten den principen frånginges, att byggnads- och bostadskrediternas

relativa andel i den samlade kreditvolymen icke nedbringades

under vad som på senare tid i allmänhet tillämpats. Till slut har bank
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr A.

9

föreningen framhållit, att i nuvarande läge ej syntes vara anledning att på

grund av höjda taxeringsvärden på fastigheter höja primär- och sekundärlån.

Man synes kunna räkna med att genom den sålunda träffade överenskommelsen

skall åstadkommas en kraftig kreditåtstramande effekt. Samtidigt

innebär överenskommelsen en stabilisering av den långa räntan vid

nuvarande nivå. Å andra sidan skapas en kort obligationsmarknad med

största möjliga frihet i kurssättningen, vilken marknad torde erbjuda ett

betydande intresse för affärsbankerna. De riktlinjer, efter vilka man i den

nu träffade överenskommelsen sökt att utforma den fortsatta kreditpolitiken,

synas enligt utskottet innebära en lösning av problemet om genomförandet

av en kreditåtstramning utan övergivande av stabilitet i den

långa obligationsräntan, som erbjuder åtskilligt av intresse. Utskottet konstaterar

också med tillfredsställelse, att det visat sig möjligt att nå resultat

icke genom att sätta fullmaktslagen om räntereglering i kraft utan genom

en »gentlemens agreement» mellan de olika parterna på kreditmarknaden

och mellan vilka överläggningarna såvitt utskottet erfarit förts i en anda av

lojalitet och ömsesidigt förtroende. Det kunde enligt utskottet möjligen

ifrågasättas, huruvida icke redan på ett tidigare stadium en dylik överenskommelse

om kreditpolitiken hade kunnat åvägabringas. Att detta hade

varit av betydelse som ett led i den samlade inflationsbekämpande ekonomiska

politiken är klart. Det har dock icke varit möjligt för utskottet att

bedöma utsikterna härför.

Det är ännu för tidigt att närmare bedöma verkningarna för näringslivet

av kreditöverenskommelsen. Bedömningen av erfarenheterna får anstå till

en senare tidpunkt. Det torde emellertid icke råda någon tvekan om att

betydande svårigheter kunna uppstå för vissa företag och sektorer inom

näringslivet till följd av kreditinskränkningen. Dylika konsekvenser torde i

viss mån redan ha gjort sig gällande. Det ligger emellertid vikt uppå, att de

skärpta riktlinjerna för kreditgivningen fullföljas konsekvent och att icke

uppkommande svårigheter tagas till intäkt för krav på uppmjukningar i

kreditrestriktionerna. Skulle detta bli fallet, förfelas syftet med de nu vidtagna

åtgärderna. Det bör i sammanhanget beaktas, att den löpande kreditgivningen

helt ligger i bankernas egen hand och alltså utanför riksbankens

domvärjo. Det är emellertid också av väsentlig betydelse för den fortsatta

utvecklingen, att riksbanken bidrager till ett positivt resultat genom att

alltfort sträva efter att hålla penningmarknaden stram. Därmed bör enligt

utskottet den förhoppningen kunna ställas, att den nu föreliggande kreditöverenskommelsen

skall få en påtaglig konjunkturdämpande effekt, varigenom

möjligheterna all ernå en stabilisering av penningvärdet ytterligare

ökas.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen

oinförmäla.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

2:o.

Protokoll och berättelser.

Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i

övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets

sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

3:o.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.

Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1950 hava riksdagens

revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de för sin del

ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej

funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken

dels för förvaltningen under år 1950 av bankens såväl huvudkontor

som samtliga avdelningskontor i orterna, dels

ock för de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i

fullmäktiges protokoll från och med den 10 januari 1951 till

och med den 9 januari innevarande år.

4:o.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Revisorerna hava för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas

fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksgäldskontorets ställning

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej

funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet

ej mindre för den av riksdagens revisorer grans
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr A.

11

kade förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli

1950—30 juni 1951 än även för alla beslut och åtgärder, som

finnas antecknade i fullmäktiges protokoll från och med

den 10 januari 1951 till och med den 9 januari innevarande

år.

Stockholm den 28 februari 1952.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Mogård, Werner, De

Geer, Johannesson, Wigforss och Svärd;

från andra kammaren: herrar Severin, Nilsson i Landskrona, Persson i

Norrby, Sköldin, Johanson i Kalmar, Gustafson i Göteborg, Nyberg och

Edström.

Reservation

av herrar Ewerlöf, De Geer, Svärd, Edström, Gustafson i Göteborg och

Nyberg, vilka ansett, att utskottets utlåtande under punkten l:o) bort ha

följande lydelse.

Den svenska samhällsekonomien har under år 1951 i hög grad fått sin

prägel av den snedvridning, som blivit en följd av den opåräknat starka

penningvärdeförsämringen. Vid årsskiftet 1950—1951 ansågs en anpassning

uppåt av den svenska prisnivån såsom oundviklig mot bakgrunden av

det dåvarande internationella prisläget. I sina förhandskalkyler för år 1951

utgick nationalbudgetdelegationen från att den svenska prisnivån skulle

komma att höjas med 8 å 9 % i jämförelse med läget år 1950. Den faktiska

prisstegringen, mätt i levnadskostnadsindex, närmade sig emellertid 20 %

och blev sålunda dubbelt kraftigare än vad förhandsberäkningarna givit vid

handen. Detta ter sig särskilt betänkligt och anmärkningsvärt i belysning

av den samtidiga prisutvecklingen inom övriga västeuropeiska länder. Endast

några få länder uppvisade nämligen en sådan stegring av levnadskostnaderna

som kan mäta sig med den svenska. Även om samtliga västeuropeiska

länder, möjligen med något enstaka undantag, fått vidkännas en höjning av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankontskottets utlåtande nr U.

den inhemska prisnivån, är det sålunda ett faktum, att den internationella

rustningskonjunkturen haft mycket olika återverkningar på de enskilda

ländernas prisstruktur. Detta omdöme blir bestående även om utvecklingen

ses ur ett något längre perspektiv, exempelvis från tidpunkten för valutadevalveringen

hösten 1949. I nedanstående tabell ha sammanställts förändringarna

i levnadskostnadsindex i de viktigaste västeuropeiska länderna

samt Canada och Förenta staterna från tiden kring devalveringarna i september

1949 och fram till sista delen av år 1951.

Förändringar i levnadskostnadsindex i vissa länder.

1949

1951

ökning i %

Frankrike

(1949 = 100)

sept.

100

nov.

140

40,o

Holland

(1949 = 100)

aug.

99

sept.

121

22,2

Sverige

(1935 = 100)

sept.

167

dec.

204

22,2

Norge

(1949 = 100)

aug.

103

okt.

125

21,4

Danmark

(1935 = 100)

okt.

179

okt.

215

20,i

Canada

(1935—39 = 100)

aug.

163

okt.

190

16,6

Storbritannien (17

juni 1947 = 100)

aug.

in

nov.

129

16,2

USA

(1935—39 = 100)

aug.

169

nov.

189

11,8

Belgien

(1948 = 100)

aug.

96

nov.

107

11,5

Italien

(1948 = 100)

aug.

101

okt.

in

9,9

Västtyskland

(1938 = 100) årsgmsn.

160

nov.

169

5,6

Schweiz

(aug. 1939 = 100)

aug.

162

okt.

170

4,9

Med all reservation för de brister och ofullständigheter, som alltid måste

vidlåda jämförelser av detta slag, ger materialet tydligen intet belägg för

att prisutvecklingen i Sverige, ens på denna något längre sikt, skulle varit

gynnsam i förhållande till de övriga länder, som sammanställningen omfattar.

Fastmer framstår förloppet i Sverige såsom överraskande ogynnsamt,

i det att den svenska levnadskostnadsökningen sedan hösten 1949

endast överträffas av den franska. Den markanta försämringen av den

svenska kronans inre värde under fjolåret har tydligtvis gått längre än som

förklaras av upphävandet av vissa av de åtgärder, som under de närmast

föregående åren vidtogos i prisstabiliserande syfte. Vad som skedde under

1951 var alltså något annat och mera, än att ett tidigare tillbakahållet pristryck

släpptes fritt i samband med prisanpassningen och övergången till

fria lönerörelser. Det var också någonting vida mer än en reflex av en samtidig

internationell råvarufördyring. 1951 års svenska inflation närdes till

stor del av nya prisuppdrivande krafter av inhemskt ursprung.

Dessa krafter voro starkare än den i och för sig betydande ökningen av

det svenska folkhushållets reala resurser. Visserligen minskades på grund

av ogynnsamma omständigheter jordbruksproduktionen med uppskattningsvis

4 %, men industriproduktionen, som kvantitativt sett väger vida tyngre

i försörjningsbalansen, steg genomsnittligt med samma procenttal. Härtill

kom att det svenska försörjningsläget icke oväsentligt förstärktes av de

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

13

kraftigt förbättrade värdeförhållandena i utrikeshandeln. Salunda stego

enligt konjunkturinstitutets beräkningar exportpriserna med 58 medan

importprisstegringen begränsades till 29 %, allt för hela året räknat.

I den ekonomiska debatten har en stor roll för den inhemska prisutvecklingen

tillagts den stegring av skogsprodukternas priser, som framkallats

genom exportkonjunkturen. Även om vissa ogynnsamma återverkningar

obestridligen blivit följden härav, t. ex. en ökning av de inhemska vedpriserna,

är det likväl ingenting som talar för att inflationsimpulserna från de

exporterande skogsindustrierna varit av avgörande betydelse. Den på detta

område framträdande prisstegringen har nämligen till stor del resulterat i

ett ökat företagssparande och till en annan del absorberats genom steriliseringsåtgärder.

Emellertid ha de internationella prisstegringarna självfallet i och för sig

varit ägnade att ge impulser till en höjning av den svenska prisnivån och

detta från både export- och importsidan. Därmed är dock intet omdöme

fällt om den slutligen effekt, som den internationella priskonjunkturen i

sista hand måste få i fråga om den inhemska pris- och lönebildningen.

Denna effekt är nämligen alltid avhängig av den interna penningpolitiken.

Dess uppgift är att tillse, att de utifrån härrörande impulserna icke onödigtvis

fortplantas till den inhemska pris- och kostnadsstrukturen.

I vårt land ha de för penningvärdet ansvariga statsorganen och myndigheterna

icke blott underlåtit att med en effektiv penningpolitik dämpa de

prisstegringar, som tryckt på utifrån, utan därutöver ha kreditmöjligheterna

hållits så rikliga, att den svenska prisstegringen kommit att gå längre än

som den internationella prisutvecklingen i och för sig skulle motiverat. I

synnerhet har detta varit fallet under de tre senare kvartalen av fjolåret.

Redan i februari 1951 minskades prisuppgången för de internationellt sett

betydelsefullaste råvarorna, och i vissa fall inträdde en påtaglig tillbakagång.

Moody’s råvaruindex föll sålunda från februari fram till den 18

september med drygt 15 %, och därefter har endast en svagare prisstegring

kunnat noteras, främst för hudar och textilråvaror. Icke desto mindre präglades

den svenska utvecklingen under praktiskt taget hela året av en press

uppåt på pris- och lönenivån, låt vara att styrkan i denna tendens mot slutet

av året minskades.

För detta förlopp har valuta- och penningpolitiken haft avgörande betydelse.

Såsom av det följande framgår, föreligger härvid en tydlig skillnad

beträffande utvecklingen under årets förra och dess senare del ur valutaoch

penningpolitisk synpunkt.

Den gynnsamma utvecklingen på utrikeshandelns område återspeglas i

den kraftiga ökningen av riksbankens valutareserv, som under året steg med

tillhopa 1 224 miljoner kronor. Affärsbankernas avista nettoskuld visade

under samma tid en ökning från 48 till 226 miljoner kronor, varför landets

totala nettoinflöde av guld och valutor under 1951 sålunda uppgick till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

1 046 miljoner kronor, ökningen av valutareserven får i viss mån ses mot

bakgrunden av dels att det under 1951 icke i samma utsträckning som under

1950 förelegat en tendens till förskottsbetalning av import, dels att vissa

spekulativa faktorer bidragit till valutainströmningen. Under årets tidigare

del befann sig riksbankens valutareserv i sjunkande, innebärande en motsvarande

indragning av medel från marknaden. Detta sammanhängde med

den omfattande importen under årets första månader. I juni månad inträdde

emellertid ett valutatillskott och under tiden juni—december steg valutareserven

med tillhopa 1 236 miljoner kronor. Hela ökningen av valutareserven

har således hänfört sig till årets senare del.

Som av det föregående framgår, sammanhänger valutareservens ökning

med en kraftig förbättring av »terms of trade», främst tack vare de starkt

stegrade priserna på de skogsindustriella exportvarorna, däremot icke med

någon nämnvärd ökning av exportvolymen. Detta förhållande belyser den

labila karaktären av den inträdda valutaförstärkningen och de risker som

läget rymmer. Ett prisfall på våra exportvaror av mera betydande omfattning

skulle snabbt kunna framkalla en allvarlig försämring av valutaställningen

och leda till importsvårigheter med därav följande risker för produktionsstörningar.

Den i och för sig gynnsamma valutautvecklingen under

året kan därför icke undanskymma det faktum, att läget ger en viss anledning

till oro beträffande den fortsatta utvecklingen på valutaområdet. Härtill

kommer, att valutareservens sammansättning framstår som ogynnsam.

Detta sammanhänger med att exporten i hög grad inriktats på sådana länder,

där priserna visserligen varit fördelaktiga men vilkas valutor ej varit

de mest värdefulla för oss. Sålunda har behållningen av vissa icke växlingsbara

sydamerikanska valutor under året starkt ökats. Det synes utskottet,

som om detta borde ha föranlett en omprövning av licenspolitiken på dessa

länder vid en tidigare tidpunkt än som skedde, i syfte att förhindra uppkomsten

av så stora, riskbetonade engagemang, ökningen av valutabehållningen

återspeglar i övrigt i väsentlig grad en kreditgivning till den europeiska

betalningsunionen. Den egentliga guld- och dollarreserven har slutligen

under året minskat med 52 miljoner kronor.

Vad nu anförts beträffande valutaläget gör det enligt utskottet angeläget

att understryka vikten av att en valutareserv kan skapas, som är tillräckligt

stor för att möjliggöra en önskvärd rörelsefrihet inom utrikeshandeln.

I enlighet härmed tarvas ökade ansträngningar att uppnå en såväl kvantativt

som kvalitativt förbättrad valutaställning. Utskottet har sig bekant,

att de ledande exportföretagen och dess organisationer intensifierat sina

strävanden att söka åstadkomma en sådan inriktning av den svenska exporten,

att ökade intäkter av hårdvaluta erhållas. Det synes utskottet ligga vikt

uppå att detta planeringsarbete genomföres utan onödiga, störande ingrepp

och i förtroendefull samverkan mellan statsmakterna och exportnäringen.

Utvecklingen på valutaområdet under år 1951 har, såsom i det följande

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

15

närmare belyses, medfört en stark likviditetsökning på marknaden. I denna

situation hade det varit angeläget, att riksbanken varit beredd och kunnat

genom marknadsoperationer neutralisera likviditetsöverskottet.

Vid en återblick på utvecklingen av riksbankens värdepappersinnehav

framgår emellertid omedelbart, att bankens värdepapperstransaktioner icke

stått i god överensstämmelse med den samtidiga valutautvecklingen. Härvid

föreligga emellertid vissa icke oväsentliga skillnader mellan förhållandena

under årets tidigare och dess senare del. Under tiden december 1950—juni

1951 steg värdepappersinnehavet med 275 miljoner kronor, huvudsakligen

genom köp från marknaden och övertagande av obligationer direkt från

hypoteksinstituten. Under denna tid var sålunda utvecklingen på det sättet

ogynnsam, att mot en blott obetydlig minskning i valutareserven stod en

långt kraftigare ökning i värdepappersinnehavet. Piiksbanksledningen torde

ha betraktat denna politik såsom nödvändig för att stabilisera det ränteläge

som inträdde efter diskontohöjningen den 1 december 1950. För utskottet

framstår det emellertid såsom uppenbart, att riksbankens värdepappersköp

just under ifrågavarande, för pris- och lönebildningen kritiska skede utövade

en ytterst ogynnsam effekt på möjligheterna att hålla penningvärdet. Om

de penningvårdande organen i stället, i det läge som förelåg kring årsskiftet

1950—1951, hade med all kraft förhindrat uppkomsten av en ökad likviditet

på marknaden och därigenom bromsat en fortsatt utlåningsexpansion i

bankerna, skulle utan tvivel de kostnadsstegrande tendenserna ha avsevärt

dämpats. Det vore vidare helt förfelat att betrakta dessa stödköp i början

av året såsom försvarliga med hänsyn till kursutvecklingen på längre sikt.

Ett sådant resonemang skulle icke innebära annat än ett konstaterande av

att riksbanken måste falla undan för marknadsfaktorerna, så snart dessa gå

i likviditetshöjande riktning, medan det däremot är fullt tillåtligt att motverka

dessa faktorer, så snart de gå i likviditetsåtstramande riktning. Den

allmänna penningpolitiken måste vara beredd att ingripa mot ytterligheter

och ogynnsamma tendenser i såväl det ena som det andra fallet. Ingriper

penningpolitiken endast, när en stramare tendens uppträder, medan den

förhåller sig passiv inför en ökad likviditet på marknaden, måste detta

ofrånkomligen leda till en fortgående inflation.

Under årets senare del blev emellertid utvecklingen den motsatta. Valutor

strömmade in till riksbanken. Samtidigt drog riksbanken genom värdepappersförsäljningar

in ett belopp av nära 900 miljoner kronor. Härav hänförde

sig 540 miljoner kronor till av riksgäldskontoret företagna återköp av

obligationer och skattkammarväxlar medelst influtna prisutjämningsavgifter.

På marknaden kunde alltså placeras värdepapper till ett belopp av nära

360 miljoner kronor. Slutresultatet för året blev, att riksbankens värdepappersinnehav

visserligen nedgick med 622 miljoner kronor, men likväl tillfördes

marknaden, främst på grund av den starka ökningen av valutareserven,

ett likviditetstillskott på icke mindre än 768 miljoner kronor.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

I ett avseende har den utveckling, som ägt rum under fjolåret, inneburit

en förskjutning i förmånlig riktning, nämligen i fråga om statsskuldens placering.

Sålunda har den andel av statsskulden, som är placerad i riksbanken,

minskat från 24 till 19 %. Nedgången sammanhänger väsentligen med

att riksgäldskontoret inlöst obligationer och skattkammarväxlar i riksbanken

genom disposition av influtna prisutjämningsavgifter. Utvecklingen

ligger i linje med av utskottet tidigare uttalade önskemål om nedbringande

av den i riksbanken placerade statsskulden samt om täckande av lånebehoven

så långt möjligt på marknaden. Nettoökningen av statsskulden uppgick

under året till 359 miljoner kronor. I marknaden placerades i runt tal 1

miljard kronor huvudsakligen i skattkammarväxlar, under det att riksbankens

innehav av statspapper nedgick med drygt 600 miljoner kronor. Riksbankens

innehav av den utelöpande skattkammarväxelstocken sjönk under

året från 86 till 56 %, medan affärsbankernas andel ökade från 14 till 44 %.

Denna utveckling sammanhänger med den starkt ökade likviditeten inom

banksystemet under senare halvåret, som ledde till ett betydande placeringsbehov

från affärsbankernas sida.

Av långt större räckvidd är den ogynnsamma effekten av riksbankens

transaktioner i form av den starka likviditetsökningen. Denna blev under

fjolåret mer än fyra gånger större än den som förelegat under vart och ett

av de båda närmast föregående åren. Under år 1949 ökades nämligen likviditeten

genom riksbankens transaktioner med 181 miljoner kronor och

under år 1950 med 175 miljoner kronor. Tillgången på betalningsmedel

blev därmed under fjolåret rikligare än som krävdes för rörelsens upprätthållande

vid en balanserad utveckling.

I tidigare sammanhang har riksdagen understrukit vikten av att penningmarknaden

hålles stram och att en påspädning av marknadens likviditet

icke sker annat än tillfälligt. I sin skrivelse till bankoutskottet den 28 april

1951 (se bankoutskottets utlåtande nr 20: 1951) framhöllo bankofullmäktige

såsom en huvudsynpunkt, att målet för riksbankens marknadspolitik

var att nå och vidmakthålla största möjliga stramhet på penningmarknaden,

låt vara att fullmäktige samtidigt som sin bestämda mening uttalade, att en

ränteglidningsprocess, liknande den som förekom från sommaren 1950

t. o. m. november 1950, icke i det rådande läget borde upprepas. Skulle en

spekulation, som anteciperade en sådan utveckling, uppstå, ämnade riksbanken

bryta denna, även om detta skulle medföra ett tillfälligt avsteg från

strävandena att hålla penningmarknaden stram. I fråga om den allmänna

penningpolitiken uttalade fullmäktige härutöver, att ränteförändringar

borde vara resultatet av beslut, fattade av de ansvariga myndigheterna under

beaktande av tendenserna i det rådande läget och efter övervägande av räntans

sannolika inverkan på den ekonomiska utvecklingen i dess helhet. I

sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 den 16 maj 1951 anslöt sig majoriteten

inom bankoutskottet till fullmäktiges åsikt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

17

En ledamot av bankofullmäktige hemställde under vårens lopp att fullmäktige

i tid skulle förbereda erforderliga åtgärder för att åstadkomma

större restriktivitet på marknaden. Detta yrkande vann emellertid icke

bifall, och till följd härav försatts en dyrbar tid, under vilken de stigande

valutainkomsterna tillätos ge upphov till en fortgående likviditetsökning.

Riksbanksledningen har av gjorda uttalanden att döma haft den uppfattningen,

att de av riksdagen godkända riktlinjerna för penningpolitiken

skulle utgjort ett hinder för banken att i tid genomföra den av utvecklingen

påkallade åtstramningen. Detta ger utskottet anledning uttala, att de ovan

återgivna direktiven — bortsett från att de föreslagits av bankofullmäktige

själva — uppenbarligen icke fritagit fullmäktige från skyldigheten att självständigt

pröva om en räntehöjning eller andra till verkningssättet likartade

åtgärder bort tillgripas för att åstadkomma den enligt direktiven som primärt

mål uppställda stramheten på kreditmarknaden. Tvärtom ger formuleringen

alldeles tydligt vid handen, att fullmäktige icke velat avhända sig

möjligheten att föra en rörlig räntepolitik liksom att riksdagen ej heller

avsett att i princip förhindra en sådan politik. Utskottet finner det emellertid

under alla förhållanden angeläget, att riksdagens direktiv för framtiden

icke uppdragas så snävt, att de förhindra riksbankens ledning att

effektivt utnyttja de penningpolitiska instrumenten till mötande av icke

emotsedda, kanske plötsligt inträdande förändringar i marknadsläget. Lika

angeläget är, att direktiven härutinnan bli så klart och otvetydigt utformade,

att någon ovisshet om deras rätta innebörd ej behöver uppkomma.

Utskottet delar icke de farhågor, som framkommit, att mycket höga räntesatser

skulle behövt tillgripas för att motverka den av de stigande valutainkomsterna

föranledda likviditetsökningen. Utskottet erinrar i detta sammanhang

om att penningpolitiska motåtgärder, vilka mot bakgrunden av

de i respektive länder rådande förhållandena ingalunda varit av extremt

slag, under fjolåret tillgripits i ett flertal andra europeiska och utomeuropeiska

länder och att prisstegringen där i flertalet fall blivit vida mindre än

i Sverige. Det torde knappast kunna hävdas, att de inflatoriska krafter, som

det gällt att bekämpa, varit svagare i dessa -—■ i många fall krigshärjade —

länder, än vad fallet varit i Sverige med dess orörda produktionsapparat och

även i övrigt gynnsammare produktionsförutsättningar.

Utskottet beklagar, att riksbanksledningen icke förrän mot slutet av fjolåret

tog mera energiska initiativ till ett effektivt samarbete på frivillighetens

väg med de enskilda kreditinstituten. Utskottet håller nämligen för

troligt, att det på denna väg skulle varit möjligt att på ett smidigare sätt än

som nu blivit fallet uppnå en icke oväsentlig begränsning av likviditeten på

marknaden och av långivningen till allmänheten.

De överläggningar, som upptogos mellan riksbanken och kreditinstituten,

ledde vid månadsskiftet januari—februari d. å. till överenskommelse rörande

riktlinjerna för den fortsatta kreditpolitiken av i huvudsak följande

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 4.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

innebörd. Affärsbankerna skola hålla en efter deras storlek differentierad

likviditet, som för flertalet banker överstiger den nuvarande. För att möta

de placerings- och räntabilitetsproblem, som kunna uppstå för bankerna

till följd av en restriktiv kreditgivning, ha upplagts korta obligationslån

med 2% och 3 % ränta. Rörande emissioner av andra än statliga obligationslån

har riksbanken förbehållit sig att pröva lånevillkoren samt att avgöra

icke endast tidpunkten utan även turordningen för lånen. Av affärsbankerna

och övriga kreditinstitut kräves medverkan till viss bindning av

räntorna på inteckningslån (bottenlån), kommunlån samt lån mot säkerhet

av guldkantade obligationer till nu gällande räntesatser, överenskommelsen

innebär vidare, att de för affärsbankerna gällande särskilda kassareservbestämmelserna

skola upphävas.

I cirkulär från Svenska bankföreningen till affärsbankerna ha närmare

angivits riktlinjerna för den restriktivare kreditgivning, som sålunda överenskommits

mellan riksbanken och kreditinstituten. Enligt dessa riktlinjer

borde ökad inlåning ej läggas till grund för ökad utlåning utan helt tas i

anspråk för att uppnå den av riksbanken åsyftade likviditetsförstärkningen.

Men härutöver torde på åtskilliga håll bli nödvändigt att avsevärt nedbringa

den nuvarande utlåningsvolymen. Skärpt uppmärksamhet borde alltså ägnas

kreditprövningen i alla dess former ej blott kvalitativt utan även rent kvantitativt.

Bankföreningen ville icke tillråda att ens vid den nu nödtvungna

stränga återhållsamheten den principen frånginges, att byggnads- och bostadskreditens

relativa andel i den samlade kreditvolymen icke nedbringades

under vad som på senare tid i allmänhet tillämpats. Till slut har Bankföreningen

framhållit, att i nuvarande läge ej syntes vara anledning att på

grund av höjda taxeringsvärden på fastigheter höja primär- och sekundärlån.

Utskottet vill giva sitt erkännande åt den samförståndsanda, för vilken

den nu träffade överenskommelsen är ett uttryck. Samtidigt måste utskottet

konstatera, att dessa åtgärder sättas i verket först sedan de för lönenivån

på den allmänna marknaden bestämmande riktlinjerna fastställts

mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. På så sätt har en ny betydande

kostnadsstegring även innevarande år ställt den allmänna penningpolitiken

inför ett fullbordat faktum, ökade löneutbetalningar måste leda

till en ny stegring av näringslivets behov av rörelsemedel. Detta förhållande,

som är ägnat att försvåra handhavandet av kreditrestriktionerna, ger

utskottet ytterligare anledning beklaga, att den penningpolitiska åtstramning,

som nu plötsligt vidtages, icke satts in på ett tidigare stadium och

med tillbörligt beaktande av näringslivets behov av anpassning. Ehuru det

ännu icke är möjligt att närmare bedöma restriktionernas verkningar för

näringslivet, finns det dock anledning antaga att dessa med särskild styrka

komma att träffa vissa grenar av industrien samt hantverk och handel.

Räntans generella effekt att smidigt bidraga till en sovring av kreditan
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 4.

19

språken kommer icke att kunna på önskvärt sätt fyllas. Den möjligheten

föreligger, att överenskommelsen kommer att medföra en ransonering av

näringslivets krediter utan vederbörlig hänsyn till företagens räntabilitet.

En sådan utveckling kan bli till förfång för den nya och expanderande företagsamheten,

särskilt om förhållandet kommer att bestå under någon längre

tid. Ej heller kan man bortse från risken på längre sikt för att en okontrollerad

privat långivning kommer till stånd vid sidan av den reguljära och

institutionella och att kreditmarknaden därmed råkar i olag.

Slutligen måste kreditrestriktionerna, om de skola få någon mening, underbyggas

av en stram riksbankspolitik, som icke väjer undan för en viss

räntehöjning, om en sådan skulle visa sig oundviklig. Den senaste tidens

marknadsutveckling antyder, att vi stå inför en betydande åtstramning av

ränteläget på vissa områden, t. ex. i fråga om industriobligationer, och om

denna tendens fortsätter, kan den komma att sträcka sina verkningar även

till stats- och kommunobligationer och till inteckningsmarknaden. Riksbanksledningen

kan därför komma att ställas inför valet att antingen acceptera

en viss rörlighet även på sistnämnda områden eller ock uppmjuka

kreditrestriktionerna. Enligt utskottets mening bör det icke råda någon

tvekan om att riksbanken, ställd inför dessa alternativ, bör välja det förstnämnda.

Vad i detta ämne förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen

omförmäla.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:88 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning m. m. a1 i texten
  2. Rskr. 1952:89 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning m. m. a1 i texten