Utlåtande i anledning av väckta motioner angående av kommunindelning sreformen betingade ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m.
1952-04-17 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1952:16, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående av kommunindelning sreformen betingade ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
1
Nr 16.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
angående av kommunindelning sreformen betingade
ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning m. m.
Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr
57 i första kammaren av herr Anderberg m. fl. och nr 79 i andra kammaren
av herr andre vice talmannen Olsson m. fl. hemställes, »att riksdagen
måtte hos Kungi. Maj :t begära utredning rörande sådana ändringar i gällande
lag av år 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning som betingas av det efter kommunindelningsreformen
inträdda läget och i samband därmed behövliga riktlinjer för kommande
indelningspraxis ävensom angående en översyn av bestämmelserna
i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund».
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas i det följande, hänvisa till motionerna.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från kammarkollegiet
samt styrelserna för Svenska landskommunernas förbund och Svenska
stadsförbundet. Yttrandena äro såsom bilagor (bil. 1—3) fogade till detta
utlåtande.
I. Lagstiftningen om kommunalförbund.
Historik och gällande bestämmelser. Huvudbestämmelserna om kommunalförbund
ha givits genom lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund.
Stadganden om kommunalförbund finnas därutöver i vissa i det följande
omnämnda författningar.
Enligt 1919 års lag om kommunalförbund kunna städer, landskommuner,
köpingar och municipalsamhällen ävensom fattigvårdssamhällen, som
utgöras av flera kommuner, sammansluta sig till kommunalförbund för
handhavande av kommunal förvaltningsuppgift. Sådan sammanslutning
må ock ske mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun
och stad. Även skoldistrikt må på enahanda sätl sluta sig samman
för vårdande av angelägenhet, som avses i folkskolestadgan. Tillkomsten
av ett kommunalförbund förutsätter enligt kommunalförbundslagen frivilligt
beslut härom av de kommuner eller samhällen, som däri inträda;
initiativ till bildande av förbundet kan dock tagas även av länsstyrelsen,
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 5 samt. 2 avd. Nr 16.
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
som i vart fali skall ombesörja den utredning, vilken skall föregå förbundets
bildande. Förbundets organisation regleras dels av lagen och dels av
en av kommunerna eller samhällena antagen och av länsstyrelsen fastställd
förbundsordning. Kommunalförbundet saknar beskattningsmakt; för dess
verksamhet erforderliga medel skola tillhandahållas av medlemmarna enligt
de grunder, som härför bestämts i förbundsordningen. Kommunalförbundets
organ är förbundsdirektionen, vars samtliga ledamöter som regel
skola utses av medlemmarna. Direktionen är såväl förbundets representativa
som dess förvaltande och verkställande organ. Lagen innehåller vidare
utförliga stadganden bl. a. om ändring av förbundsordning, medlems
utträde, upplösning av förbund och medlemmarnas ansvarighet för förbundets
skuld.
För polisverksamhetens upprätthållande kan kommunalförbund bildas
icke endast enligt kommunalförbundslagen utan även med stöd av 16 §
lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket. Jämlikt detta lagrum äger
länsstyrelsen, om polisdistrikt skall bestå av område från mer än en kommun,
där det finnes erforderligt förordna, att de kommuner, som helt eller
delvis ingå i distriktet, skola bilda kommunalförbund för berörda verksamhets
upprätthållande. Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen,
äger länsstyrelsen att förordna därom. Även beträffande ändring av förbundsordningen,
utträde ur förbundet och upplösning av detta tillkommer
beslutanderätten länsstyrelsen. För polisverksamhetens upprätthållande
bildat kommunalförbund utövar polisdistriktets rättigheter och fullgör
dess skyldigheter.
Helt tvångsvis genomförda kommunalförbund äro de kommunala kristidsförbund,
om vilkas bildande länsstyrelsen äger förordna jämlikt 3 §
lagen den 16 juni 1939 om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av
krig in. m. föranledda arbetsuppgifter. För dessa kommunalförbund gäller
ej lagen om kommunalförbund, utan deras förhållanden regleras självständigt
i nämnda speciallag och med stöd därav av Konungen utfärdade bestämmelser.
Därest Konungen jämlikt 128 § byggnadslagen förordnat att regionplan
skall finnas, skola för behandling av frågor rörande planen de kommuner
och samhällen som beröras av denna bilda ett regionplaneförbund. Å sådant
förbund är kommunalförbundslagen med vissa avvikelser tillämplig.
Kommunalförbundslagen tillkom på förslag av den åren 1913—1917 arbetande
s. k. kommunala nybildningskommittén, som bl. a. hade i uppdrag
att utreda behovet av friare former än de dittills tillgängliga för sammanslutningar
mellan olika kommuner eller delar av kommuner för tillgodoseende
av ett eller flera gemensamma behov. I fråga om den föreslagna lagstiftningens
behövlighet anförde kommittén i huvudsak följande.
Något förbud för kommuner att förena sig om gemensamma åtgärder för
tillgodoseende av det gemensamma intresset finnes icke i nuvarande lag
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
3
stiftning, men de organisatoriska bestämmelserna angående kommunalförvaltningen
äro i många avseenden av den beskaffenhet, att de i och för sig
utesluta möjligheten av dylik gemensamhet. I åtskilliga specialförfattningar
angående kommunala törhållandcn förutsattes däremot, att föreningar
kommuner emellan för angivna uppgifters handhavande böra under vissa
omständigheter komma till stånd. Några regler för ordnandet av dessa föreningar
mellan kommuner (skoldistrikt) hava emellertid icke i författningarna
meddelats. Ej heller i förordningarna angående kommunalstyrelsen
finnas några föreskrifter angående sammanslutningar mellan kommuner
för enstaka uppgifter. — Kommunalförordningarnas stadganden
hava erhållit sådant innehåll, att det svårligen är möjligt att, utan att i
större eller mindre mån göra avsteg från dem, i kommunal ordning vidtaga
anordningar med här avsett ändamål. De åtgärder i sådant hänseende, som
det oaktat i många fall förekommit, hava för den skull, med avseende å lagenligheten,
ofta nog varit av särdeles omtvistlig beskaffenhet, liksom de
även, såsom följd därav, varit i saknad av erforderlig effektivitet. I sistberörda
hänseende hava särskilt svårigheterna att sammanhålla en förening,
som kommit till stånd, att träffa avgörande vid skiljaktiga meningar
samt att åstadkomma bindande regler angående ändring eller avveckling
av dylik förening varit framträdande.
De förhoppningar, soin vid kommunalförbundslagens tillkomst fästes
vid densamma, framgå av uttalanden av departementschefen i propositionen,
nr 310, i ämnet till 1919 års riksdag och av konstitutionsutskottets i
dess över förslaget avgivna utlåtande, nr 29. Departementschefen uttalade
sålunda den förmodan, att bristen på rättsregler för ordnande av de sammanslutna
kommunernas mellanhavanden i sin mån bidragit till att sammanslutningar
av ifrågavarande slag dittills jämförelsevis sällan kommit
till stånd, samt en förväntan, att en lag i huvudsaklig överensstämmelse
med kommitténs förslag i ämnet skulle lända den kommunala utvecklingen
till verkligt gagn. Konstitutionsutskottet anförde följande.
Lagbestämmelser å dessa områden hava enligt utskottets uppfattning
under längre tid varit av synnerligt behov påkallade och torde bliva det
ännu mera, i samma mån som de uppgifter vidgas, vilka anförtros åt kommunala
organ, och den verksamhet utökas, vilken kommunerna utöva. -—
Genom den föreslagna lagen om kommunalförbund givas större möjligheter
än nu för kommunerna att, utan att offra något av sin självständighet,
träda i förbindelse med andra kommuner för att tillgodose kommunala
förvaltningsbehov. Erfarenheterna från utlandet visa, att dessa möjligheter,
rätt utnyttjade, kunna bliva en mäktig hävstång för höjande av den
kommunala förvaltningen.
Vid tillkomsten av kommunalförbundslagen stannade man för att i princip
göra kommunalIörbunden till helt frivilliga sammanslutningar även i
vad avsage uppgifter, som lagligen åligga kommunerna. Som motivering
för denna ståndpunkt hade kommunala nybildningskommittén anfört bl. a.
följande.
Sålunda har kommittén ansett, alt — genom de av kommittén föreslagna
lättnaderna med avseende å åstadkommande av ändringar i den kommu
-
4 Konstitutionsutskottets utlåtande nv 16.
nala indelningen och möjligheter att för vissa ändamål, nämligen skolväsen
och fattigvård, skapa specialkommuner — utvägarna att, i fall av behov
även mot kommunernas bestridande, vidtaga anordningar för de kommunala
uppgifternas tillgodoseende på lämpligaste sätt blivit så väsentligt
ökade, att redan därigenom behov av tillgång på tvångsåtgärder för kommuners
sammanförande i förbund för tillgodoseende av gemensamma uppgifter
blivit i någon mån reducerat. Även har kommittén med hänsyn till
önskvärdheten av att förbundslagstiftningen varder redan från början omfattad
med förtroende, ansett det vara klokt, att frågan om befogenhet att
tvångsvis sammansluta kommuner i varje fall icke upptages, förrän den
nya lagstiftningen blivit under någon tid försökt och lämnat tillfälle till
erfarenhetsrön. Och slutligen är kommittén av den meningen att, därest
lagbestämmelser skola åvägabringas, varigenom kommunerna skola kunna
åläggas att ansluta sig till förbund, sådana stadganden böra hava avseende
endast å vissa slag av kommunala uppgifter (såsom skolväsen, fattigvård,
hälsovård) och inrymmas icke i den här föreslagna lagen utan i de specialförfattningar,
som reglera de kommunala uppgifter, varom fråga är
(exempelvis folkskolestadgan, fattigvårdsförordningen, hälsovårdsstadgan).
Kommittén har sålunda underlåtit att föreslå stadganden om tvångssammanslutning
väsentligen på den grund att kommittén anser, att dylika
bestämmelser icke böra hava sin plats i här ifrågavarande lag och att i
allt fall frågan om deras upptagande i lagstiftningen lämpligen bör ännu
någon tid anstå.
Såsom av det föregående framgår har härefter i lagstiftning berörande
skilda områden av den kommunala förvaltningen åt Kungl. Maj:t eller
länsstyrelsen givits befogenhet att mot kommuns bestridande förordna om
bildande av kommunalförbund. Även de reformförslag berörande kommunalförbundsinstitutet,
som tid efter annan framkommit utan att ha lett
till lagstiftning, synas huvudsakligen ha syftat till att öka statens inflytande
över bildandet av kommunalförbund. Sålunda föreslogs i en proposition
till 1927 års riksdag sådan ändring i 31 § fattigvårdslagen, att Kungl.
Maj:t under vissa förutsättningar skulle äga — även mot kommunernas
bestridande — förordna, att vissa fattigvårdssamhällen skulle bilda kommunalförbund
för anordnande av gemensam anstalt. Frågan föll emellertid
genom kamrarnas skiljaktiga beslut. Härefter upptog organisationssakkunniga
i sitt år 1934 framlagda förslag till lag om den samhälleliga
hjälpverksamhetens organisation frågan om tvångssammanslutning av kommuner
till kommunalförbund för socialvårdens ordnande, vilket förslag
emellertid icke föranledde någon statsmakternas åtgärd. Senast har socialvårdskommittén
i sina betänkanden nr XIV och XVII (SOU 1946:52 resp.
1950:11) föreslagit, att Konungen skall äga förordna, att två eller flera
kommuner skola för anordnande och drift av ålderdomshem bilda kommunalförbund
jämlikt lagen om kommunalförbund. Vid framläggande av
proposition, nr 243, till 1947 års riksdag med förslag till grunder för ålderdomshemsvårdens
ordnande och utbyggnad uttalade departementschefen,
att han funne kommitténs förslag i detta hänseende böra upptagas till
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
5
prövning men icke ansåge sig i det sammanhanget böra föreslå ändring i
lagen om kommunalförbund.
Under förarbetena till 1946 års lagstiftning om ny indelning av riket i
borgerliga kommuner blev kommunalförbundsinstitutionen föremål för åtskillig
kritik. Sålunda uttalade konstitutionsutskottet år 1939 i sitt utlåtande,
nr 18, vari utskottet förordade en utredning av frågan om ändrad
lagstiftning syftande till en rationell kommunal indelning, att kommunalförbundsinstitutionens
användning i tillämpningen ingalunda visat enbart
goda resultat. I sitt Betänkande med förslag till riktlinjer för en revision
av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38) ägnade
kommunindelning skommittén ingående uppmärksamhet åt kommunalförbundets
lämplighet som organisationsform för kommunalförvaltning. Efter
att ha lämnat en översikt över institutets dåvarande användning inom
olika kommunala förvaltningsområden avvisade kommittén bildandet av
specialkommuner och kommunalförbund såsom utvägar för att undanröja
eller minska olägenheterna av småkommunsystemet och gjorde därvid
starkt kritiska uttalanden om en mera omfattande användning av kommunalförbundsinstitutet.
Berörda organisationsformer hade enligt kommitténs
mening visat sig icke endast ineffektiva utan även direkt skadliga för den
kommunala självstyrelsen. Strävandena att skapa lämpligare förvaltningsenheter
genom att bilda specialkommuner och kommunalförbund för särskilda
förvaltningsuppgifter hade på grund av kommunernas motstånd endast
i begränsad utsträckning kunnat förverkligas. Denna utväg vore dessutom
olämplig, så till vida att den medförde en betydande ytterligare splittring
av den kommunala beslutanderätten på nya särskilda förvaltningsenheter
och därmed även ett ytterligare försvagande av primärkommunernas
självstyrelse. Om den ena viktiga uppgiften efter den andra överflyttades
från primärkommunerna till specialkommuner, kunde man till slut icke
längre tala om självständiga primärkommuner. Deras huvudsakliga uppgift
bleve att utan prövning utdebitera, vad de olika specialkommunerna beslutat.
Den kommunala beskattningsrättens faktiska uppdelning på ett flertal
beslutande organ, vilkas verksamhetsområden omfattade sinsemellan
olika kombinationer av primärkommuner, skulle så gott som utesluta möjlighet
till planmässig ledning av och kontroll över den kommunala ekonomien.
De enskilda primärkommunerna skulle vara oförmögna att föra en
självständig ekonomisk politik. De olika spccialkommunerna skulle näppeligen
kunna överblicka och taga rättvisa hänsyn till de övriga specialkommunernas
och de särskilda primärkommunernas behov och intressen
vid staternas uppgörande. En oskälig stegring av de kommunala utgifterna
skulle lätt bliva följden av ett dylikt system. En sådan splittrad förvaltningsorganisation
skulle bli ohållbar redan i och med att en mera betydande
del av förvaltningsuppgifterna överflyttades på specialkommuner.
Då statsmakterna år 1946 fattade beslut om en reform av den borgerliga
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
kommunindelningen anslöt sig såväl departementschefen (prop. nr 236)
som konstitutionsutskottet (uti. nr 19) till dessa uttalanden av kommunindelningskommittén.
Enligt för utskottet tillgängliga uppgifter utgjorde antalet kommunalförbund
i riket den 23 augusti 1951 tillhopa 935, varav för fattigvård 196,
för polisväsen 334, för brandförsvar 179, för social hemhjälp 182 samt för
andra ändamål 44. Genom den för närvarande pågående avvecklingen av
de kommunalförbund, som genom den nya kommunindelningen blivit överflödiga,
torde flertalet förbund bliva upplösta.
Motionerna. I vad de nu förevarande motionerna avse lagen om kommunalförbund
framhålles i desamma, att därest efter kommunindelningsreformens
genomförande kommunalförbundsinstitutet skall tillämpas i fråga
om mera medelskrävande förvaltningsgrenar såsom skolväsendet, komma
vådorna av en splittrad finanshushållning att framträda starkare än hittills.
Vidare understrykes att kommunalförbundets organisation bör förändras
på sådant sätt, att boskillnad göres mellan utövningen av beslutanderätten,
å ena sidan, samt förvaltandv och verkställande åtgärder, å den
andra, varvid beslutanderätten bör utövas under offentlighetskontroll. Motionärerna
föreslå en översyn av lagen om kommunalförbund åsyftande
att tillskapa en förbundsrepresentation med en ställning, som står i bättre
överensstämmelse med de riktlinjer, som eljest följas inom kommunallagstiftningen.
Remissyttrandena. Samtliga tre remissinstanser ha tillstyrkt en översyn
av lagen om kommunalförbund.
Utskottet. I gällande lagstiftning har endast för särskilda, relativt begränsade
förvaltningsområden reglerats på vad sätt uppkommande behov
av interkommunal samverkan skall tillgodoses; då så skett har i allmänhet
åt Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen givits befogenhet att förordna om
bildande av kommunalförbund. I övrigt har åt kommunerna lämnats fritt
val mellan en samverkan i kommunalförbundets form och andra, av förvaltningslagstiftningen
oreglerade former såsom privaträttsliga avtal. I en
särskild avdelning av sitt huvudbetänkande (SOU 1945:38 s. 340 ff) föreslog
kommunindelningskommittén, alt i kommunallagarna skulle införas
bestämmelser om ett för flera kommuner gemensamt beredningsorgan utan
beslutanderätt, av kommittén benämnt kommunal samarbetsnämnd; till
detta förslag ha statsmakterna icke tagit ställning.
Enär den nya kommunindelningen trätt i kraft först med ingången av
detta år ställer det sig svårt att för närvarande med någon säkerhet bedöma
behovet av interkommunal samverkan i olika former. Ovan har nämnts,
att de mellan de förutvarande småkommunerna bildade kommunalförbun
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
7
den till större delen torde bliva eller redan blivit upplösta såsom överflödiga.
Såsom motionärerna framhålla, torde skolreformens genomförande
— oansett pågående försöksverksamhet — förutsätta ett omfattande samarbete
mellan kommuner; den tidpunkt, då ett mera allmänt behov av
kommunalt samarbete för detta ändamål kommer att göra sig gällande,
synes dock ännu icke låta sig med bestämdhet förutses. Då vidare den
egentliga kommunallagstiftningen för närvarande är föremål för en allmän
revision genom 1946 års kommunallagskommitté finner utskottet det
vanskligt att bedöma, hur de rättsliga former av interkommunal samverkan,
som kunna bliva erforderliga, lämpligen böra utformas för att komma
i bästa överensstämmelse med nya kommunallagstiftningen.
Å andra sidan torde någon meningsskiljaktighet icke råda om att allvarliga
olägenheter äro förenade med kommunalförbundsinstitutionen i
dennas utformning enligt 1919 års lag. I den mån kommunalförbundet användes
för mer betydelsefulla och medelskrävande uppgifter inom den
kommunala förvaltningen, uppstår en betänklig splittring inom de i förbundet
deltagande kommunernas finanshushållning, eventuellt också i deras
förvaltningsverksamhet i andra hänseenden. Använt för mindre betydande
förvaltningsuppgifter ter sig kommunalförbundet stundom som
en onödigt invecklad organisationsform. Enligt utskottets mening skulle
därför en mer omfattande användning av kommunalförbundsinstitutionen
inge betänkligheter. Men även i sin rent tekniska utformning uppvisar
kommunalförbundet — såsom framhålles i motionerna och remissyttrandena
— betydande brister. Särskilt anmärkningsvärt är att förbundsdirektionen
har en dubbel ställning av förbundsrepresentation och verkställande
eller förvaltande organ och att direktionens verksamhet som beslutande
organ icke försiggår under sedvanlig offentlighetskontroll.
På grund av de obestridliga brister, som sålunda vidlåda kommunalförbundsinstitutionen
i dess nuvarande utformning, finner sig utskottet böra
biträda motionärernas förslag om en översyn av lagstiftningen härom. Av
vad utskottet tidigare anfört framgår, att denna översyn torde böra grundas
på en undersökning av det efter kommunindelningsreformens genomförande
föreliggande behovet av tillgång till olika former för interkommunal
samverkan samt att resultatet av översynen i viss mån torde bliva
betingat av den motsedda nya kommunallagstiftningen.
II. Lagstiftningen om ändring i kommunal indelning.
Historik och gällande bestämmelser. Några lagfästa regler rörande ernående
av ändring i den kommunala indelningen funnos icke före 1919 års
alltjämt gällande lagstiftning i ämnet. De dittills meddelade besluten om
sådan ändring grundade sig på Kungl. Maj :ts i de väsentligaste hänseendena
obegränsade förfoganderätt över den kommunala indelningen.
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
i sitt år 1917 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning angående
kommunala nybildningar anförde kommunala nybildning skommittén beträffande
förutsättningarna för indelningsändringar inledningsvis, att det
gällde att avväga å ena sidan vilka förhållanden ur synpunkten av det allmännas
intresse, som kunde och borde motivera en ändring i den bestående
indelningen, och å andra sidan vilken vikt och betydelse, som borde tillmätas
de av ändringen berörda sakägarnas — främst givetvis kommunernas
— ställning till en indelningsändring. Kommittén diskuterade i anslutning
härtill frågan om behovet av en bestämmelse av det innehåll, att beslutet
om indelningsändring skulle göras beroende av ett formligt medgivande
till densamma från intressents sida. Kommittén anförde härom, att kommittén
särskilt med hänsyn till den praxis, som genom omständigheternas
makt utbildats, funnit sig böra besvara frågan nekande. Den kommunala
självständigheten och tryggheten ävensom de betydande privaträttsliga
intressen, som vore i kommunen sammanförda, kunde enligt kommittén
väl åberopas till stöd för en kommunal medbestämmanderätt vid så betydande
ingrepp som förändringar av kommunens område eller, än mera,
kommunens fullständiga upplösning. Men samtidigt måste beaktas, att en
dylik medbestämmanderätt kunde fullt upp upprätthållas endast i jämförelsevis
ringa mån. Varje indelningsändring måste bedömas ur synpunkten
av det allmännas intresse, och så snart detta intresse vore av mera betydande
art, måste den kommunala bestämmanderätten vika och ändringen
kunna genomföras även emot kommunens bestridande. Denna ståndpunkt
uteslöt emellertid enligt kommitténs förmenande icke, att kommunens
vilja vid indelningsändringen i överensstämmelse med dittills gällande
praxis skulle betraktas såsom en faktor av synnerlig betydelse, till vilken
särskild hänsyn borde tagas. Otvivelaktigt borde en bestående kommun
vara tryggad mot att dess område mot dess vilja ändrades, för såvitt icke
ett allmänt intresse förelåge av den vikt, att kommunen borde underordna
sig detsamma. I sådant syfte hade kommittén i lagförslaget upptagit ett
stadgande av innehåll, att om indelningsändring, som kommun, vilken av
densamma berördes, motsatte sig, finge förordnas endast då ändringen
funnes vara av betydande allmänt behov påkallad. I vilka fall ett dylikt
allmänt behov må anses vara för handen kunde av naturliga skäl icke i
lagen med fullständighet angivas. Stadganden i sådan riktning skulle bliva
antingen alltför detaljerade och medföra olämpliga begränsningar av Kungl.
Maj :ts befogenhet i fråga om den kommunala indelningen, eller också så
allmänt och ohestämt avfattade, att de i praxis bleve av ringa värde. Kommittén
hade emellertid funnit det önskvärt, att de ur allmän synpunkt viktigaste
förutsättningarna för en tvångsändring i den kommunala indelningen
i lagen exempelvis angåves.
Föredragande departementschefen framhöll i proposition nr 310 till 1919
års riksdag med förslag till lag om ordning och villkor för ändring i kom
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
9
munal och ecklesiastik indelning m. m., att det vore förenat med betydande
svårigheter att finna tillfredsställande regler för det fall att av indelningsändring
berörd kommun motsatte sig ändringen. Det beaktande, som enligt
dittills följd praxis lämnats kommuns bestridande av indelningsändring
berörande dess område, borde i lagstiftningen taga sig uttryck i en effektiv
begränsning av rätten att mot kommuns vilja införliva den eller del
därav med annan kommun. Utöver vissa av kommittén angivna exempel
på indelningsändringar, som måste anses påkallade av betydande allmänt
behov, fann departementschefen det fall böra uttryckligen angivas, att en
stad behövde utrymme för bostäder eller mark till industriområden o. d.
Däremot motsatte sig departementschefen ett av Svenska stadsförbundet
framfört förslag att de angivna fallen skulle kompletteras med ännu ett,
nämligen att det ifrågavarande området »redan är stadslikt bebyggt och i
socialt och ekonomiskt hänseende redan utgör en del av staden». Sådana
kommuner, som utan någon som helst anmärkning väl skötte sina kommunala
uppgifter, borde hava skyddad rätt att fortfarande leva sitt eget
kommunala liv intill dess ett verkligt statsintresse krävde ändring. Slutligen
ansåg departementschefen det böra uttryckligen angivas, att kommuns
motstånd mot ifrågasatt indelningsändring skulle tillmätas betydelse
endast i det fall, att ändringen funnes medföra avsevärd olägenhet för
kommunen.
Konstitutionsutskottet (uti. nr 29) tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag, och
riksdagen antog detsamma.
Av indelningslagens bestämmelser må i nu förevarande sammanhang
återgivas följande.
I 2 § i lagen stadgas, att Konungen förordnar om ändring i rikets kommunala
indelning. Därvid må kommuns område ökas eller minskas, kommun
upplösas, så ock ny kommun bildas.
Förutsättningarna för en indelningsändring angivas i 3 §, som har denna
lydelse:
»Kunna genom ändring i kommunal indelning vinnas fördelar för den
kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor
eller finnes ändringen främja den ekonomiska utvecklingen inom orten
eller eljest medföra gagn, må om sådan ändring förordnas.
Motsätter sig kommun, som av ifrågasatt ändring i kommunal indelning
beröres, sådan ändring eller villkor, som med densamma förbindes, och
skulle ändringen eller villkoret finnas medföra avsevärd olägenhet för
kommunen, må därom förordnas endast då ändringen finnes vara av betydande
allmänt behov påkallad, såsom
då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder
eller olägenhet i allmänna ärendenas behandling eller i tillgodoseende av
kommunala behov,
eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att
avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma,
10
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
eller samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt
ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses,
eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen
inom orten,
samt ändring i kommunal indelning prövas nödig för att undanröja eller
avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande.»
Indelningslagen innehåller härutöver bestämmelser huvudsakligen om
ekonomisk uppgörelse mellan kommunerna vid indelningsändring (4—10
§§), om indelningsändrings ikraftträdande och åtgärder med avseende därå
(12—16, 18, 20 och 21 §§), om nybildad kommuns lånerätt (22 §), om särskild
besvärsrätt vid indelningsändring (23 §) samt om förfarandet vid
indelningsändring (24—31 §§).
Reglerna om förutsättningarna för indelningsändringar ha alltsedan lagens
tillkomst bibehållits helt oförändrade. I övriga delar är lagen i allt
väsentligt oförändrad. I detta sammanhang må erinras om att den allmänna
kommunindelningsreformen genomfördes med stöd av den särskilt härför
stiftade lagen den 21 juni 1946, nr 315, rörande ny indelning av riket i
borgerliga kommuner, vilken lag innehöll de grundläggande bestämmelserna
för nyindelningen och därutöver — i 7 § — en allmänt hållen hänvisning
till 1919 års indelningslag. Varken i det till grund för 1946 års lag liggande
betänkandet II av kommunindelningskommittén (SOU 1945:38) eller under
statsmakternas behandling av denna lagstiftningsfråga blev 1919 års
lag eller den med stöd därav utbildade indelningspraxis föremål för närmare
granskning.
I likalydande motionerna 1:220 och 11:266 till 1947 års riksdag hemställdes,
att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att
sammanläggning av rena landsbygdsområden med stad eller köping endast
måtte företagas, då särskilt tvingande skäl därtill föranledde. Motionen
1:220 hänvisades till första kammarens första tillfälliga utskott och motionen
11:266 till andra kammarens tredje tillfälliga utskott. Vardera kammaren
lämnade på hemställan av respektive utskott den inom kammaren väckta
motionen utan åtgärd.
Vid 1948 års riksdag väcktes härefter ett antal motioner, åsyftande mer
eller mindre ingripande förändringar i 1919 års indelningslag. I de likalydande
motionerna 1:147 och 11:239 framställdes enahanda yrkande som i
de nu förevarande motionerna. I de jämväl likalydande motionerna 1:66
och 11:119 hemställdes att riksdagen måtte begära utredning angående sådan
ändring av nämnda lag, att kommunernas självständighet i frågor,
som gällde kommuns införlivning med stad, hävdades, antingen genom
lagbestämmelser om att kommun, vars beslutande organ med minst tre
fjärdedelars majoritet fattat beslut mot införlivning med stad, ej skulle
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
11
kunna tvingas till sådan åtgärd eller ock genom andra garantier, som
kunde anses lämpliga. Slutligen yrkades i motionen 11:4, att riksdagen
måtte för sin del antaga i motionen föreslagen ändrad lydelse av 24, 25 och
29 §§ i indelningslagen; förslaget innebar, att den gällande ordningen, enligt
vilken utredning i indelningsärenden efter kammarkollegiets bestämmande
utföres antingen inom kollegiet eller genom en av kollegiet särskilt förordnad
utredningsman eller av länsstyrelsen, skulle ersättas med den ordningen,
att utredningen alltid skulle utföras av länsstyrelsen eller en av
länsstyrelsen särskilt förordnad utredningsman.
Konstitutionsutskottet, som beredde styrelserna för Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund tillfälle att avgiva yttranden
över motionerna 1:147 och 11:239, behandlade samtliga motionerna i ett
sammanhang (uti. nr 21) och avstyrkte dem därvid. Med anledning av
en i förstnämnda fyra motioner framförd kritik mot bestämmelserna i indelningslagen
om förutsättningarna för ändring i kommunal indelning
samt praxis vid tillämpningen av dessa stadganden framhöll utskottet till
en början, att lagbestämmelserna om förutsättningarna för indelningsändringar
enligt sakens natur måste vara synnerligen allmänt avfattade. Sålunda
kunde de bland annat omöjligen, såsom i motionerna 1:66 och 11:119
ifrågasatts, givas en sådan utformning, att kommunerna tillerkändes något
slags vetorätt mot indelningsändringar. Tanken på en dylik vetorätt
hade också, erinrade utskottet, avvisats principiellt redan i motiven till
gällande indelningslag. Härvid hade betonats, att varje indelningsändring
måste bedömas ur synpunkten av det allmännas intresse och att därför, så
snart detta vore av mera betydande art, den kommunala bestämmanderätten
måste vika och ändringen kunna genomföras även mot kommuns bestridande.
Dessa synpunkter vore alltjämt bärande. Då fråga uppkomme
om indelningsändring, stode, fortsatte utskottet, den beslutande statsmyndigheten
ofta inför en mycket grannlaga uppgift, som svårligen kunde fullgöras
utan att beslutet utsattes för kritik från direkt intresserad parts sida.
Beslut om inkorporering av landskommun med stad skedde för övrigt ej
sällan mot stadens bestridande. Ifrågavarande motioner toge sikte på den
kritik, som från landskommunernas sida riktats mot beslut i indelningsärenden,
i synnerhet i fråga om följderna för landskommunerna av att
tättbebyggda områden inom desamma införlivas med stad eller köping.
Vid bedömandet härav måste emellertid beaktas den under senare årtionden
i alltmera ökad takt fortgående inflyttningen till städer och stadsliknandc
samhällen samt uppkomsten av tätorter i dessas ytterområden.
Denna utveckling utgjorde bakgrunden till ett flertal ur skilda intressesynpunkter
kritiserade indelningsändringar. Under senare tid hade statsmakterna
likväl fattat vissa beslut, som kunde förväntas komma att påverka
praxis i indelningsärenden i av motionärerna åsyftad riktning. Sålunda
koinme statsbidragen till vatten- och avloppsledningar på landsbyg
-
12
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
den att avsevärt öka landsbygdens möjligheter att förbättra den samhälleliga
standarden icke minst inom tätorterna. Vidare förelåge en tendens till
skärpning av landskommunernas skyldigheter att å tätorterna tillämpa de
s. k. stadsstadgornas bestämmelser. Dessa omständigheter gåve enligt utskottets
uppfattning anledning till antagande, att spörsmålet om tätorternas införlivande
med intilliggande städer eller köpingar framdeles i många fall
komme att få minskad aktualitet. Till en sådan utveckling syntes även bidraga
skapandet av större och mera bärkraftiga kommuner som följd av
den nyligen beslutade kommunindelningsreformen. Utskottet funne för den
skull det föreliggande övergångsskedet föga lämpat för en allmän översyn
av bestämmelserna om förutsättningarna för indelningsändringar. Vad till
sist beträffade det i motionen 11:4 framförda förslaget om att utredning i
indelningsärenden undantagslöst skulle verkställas av vederbörande länsstyrelse,
ansåge sig utskottet sakna anledning att då tillstyrka detsamma.
Utskottet framhöll, att gällande lagbestämmelser i ämnet vore tillräckligt
smidigt utformade för att i praxis möjliggöra en lämplig fördelning av utredningsuppgifterna
mellan kammarkollegiet och länsstyrelserna.
I fråga om samtliga motioner voro vid utskottets utlåtande fogade reservationer
med yrkanden om bifall till motionerna. Utskottets hemställan bifölls
av riksdagen.
Frågan om revision av tillämpningen av 1919 års indelningslag blev härefter
år 1949 föremål för en interpellation i första kammaren av herr Sundvik,
vilken till dåvarande chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg,
riktade frågan, huruvida denne ansåge vissa av interpellanten närmare
angivna förhållanden motivera en ändrad indelningspraxis beträffande
dels utbrytningar av tätorter inom landskommuner till stads- eller köpingskommuner,
dels ock inkorporeringar av landskommuner helt eller
delvis med städer eller köpingskommuner utan direkt sammanhang med
den allmänna, då pågående kommunindelningen. I sitt den 23 maj 1949 (FK
prot. 19:120) lämnade svar uppehöll sig statsrådet Mossberg utförligt vid
tre av de fyra grupper av kvalificerade skäl, vilka enligt 3 § andra stycket
indelningslagen utgöra förutsättningar för indelningsändring emot bestridande
av kommun, för vilken ändringen finnes medföra avsevärd olägenhet.
Skälet, att viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så
att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma, ansåg
statsrådet komma att förlora i betydelse efter kommunindelningsreformen.
Beträffande det skälet för indelningsändringar, att samhälles
behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt ändamål icke
kan tillgodoses i erforderlig mån inom samhällets område, framhöll statsrådet,
bland annat, att detta skäl icke torde kunna tagas till intäkt för
att städerna eller köpingarna gentemot landskommunerna skulle äga företrädesrätt
till områden, lämpliga såsom exploateringsobjekt för bostä
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
13
der och industrier. I den mån behov av höstäder inom stads eller köpings
område yppades samt detta område icke inrymde härtill lämplig mark,
kunde det dock tänkas, att inkorporering måste medgivas av intilliggande
oexploaterade områden av angränsande landskommun. Efter nyindelningen
torde därvid inkorporering av hel landskommun i de flesta fall ej bliva
nödvändig och delinkorporering i allmänhet ej medföra avsevärd olägenhet
för landskommunen. Beträffande slutligen det skälet för indelningsändring,
att bestående indelning lade hinder i vägen för den ekonomiska
utvecklingen inom orten, erinrade statsrådet om att denna omständighet
utgjort skäl för åtskilliga stads- och köpingsbildningar samt stads- och köpingsinkorporeringar.
Även om kommunala nybildningskommitténs utgångspunkt
för detta stadgande •— nämligen att framför allt städerna representerade
den ekonomiska utvecklingen i landet — numera icke torde
vara lika odiskutabel, hade dock i många fall uppkomna intressekonflikter
mellan tätortsbefolkningen i en landskommun och jordbruksbefolkningen
ansetts lämpligen kunna elimineras genom stads- eller köpingsbildning,
där sådan kunnat ske utan att den gamla landskommunens eget liv i
alltför hög grad hämmats. •—• Antalet meddelade förordnanden om utbrytning
ur landskommuner av köpingar hade enligt interpellationssvaret utgjort
20 under åren 1920—1939 samt 5 under åren 1940—1949. Under envar
av dessa perioder hade förekommit 2 fall av utbrytning av stad ur
landskommun. I ett 15-tal fall hade framställningar om köpingsutbrytningar
avslagits, varav 6 fall sedan år 1946. Härav torde, anförde statsrådet, framgå
att splittring av bestående landskommuner genom utbrytning av städer och
köpingar numera vore en sparsamt förekommande företeelse. De vid den allmänna
kommunindelningsreformen tillämpade normerna för folkmängdsoch
skatteunderlagsminima komme vidare med visshet att i restriktivt hänseende
påverka nybildningar av ifrågavarande art. — Då de av interpellanten
angivna skälen för en ändrad praxis i indelningsärenden väsentligen komme
att förlora i betydelse, sedan den nya kommunindelningen trätt i kraft, fann
sig statsrådet Mossberg icke beredd att för det dåvarande förorda en sådan
ändrad praxis, som interpellanten ifrågasatt.
Motionerna. I vad de nu förevarande motionerna avse 1919 års indelningslag
föreslås i desamma, att såväl reglerna om förutsättningarna för indelningsändring
och därpå grundad praxis som övriga bestämmelser i nämnda
lag bli föremål för en allsidig och förutsättningslös omprövning.
Remissyttrandena. Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har
i denna del helt tillstyrkt motionen. Styrelsen för Svenska stadsförbundet
liksom kammarkollegiet har däremot icke funnit skäl till en omarbetning av
3 § av 1919 års indelningslag men tillstyrkt en översyn av lagen i övriga
delar.
Utskottet. Under den tid av mer än trettio år, som 1919 års indelningslag
—- utan att undergå några väsentliga ändringar — varit i kraft, har en om
-
14
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
fattande administrativ praxis på detta område vuxit fram. Där lagens bestämmelser
genom en elastisk avfattning medgivit detta, har därvid en anpassning
skett efter förändringar av rättslig eller ekonomisk art på det kommunala
området. Särskilt har den allmänt hållna avfattningen i 3 § av
förutsättningarna för indelningsändring medgivit en anpassning eller förändrade
förhållanden. De ovan återgivna sifferuppgifterna angående dels
under åren 1920—1939, dels ock under tiden 1940—maj 1949 meddelade förordnanden
om utbrytning ur landskommun av stad eller köping samt av
Kungl. Maj :t avslagna ansökningar om dylika indelningsändringar bestyrka
detta. Enligt vad utskottet inhämtat ha sedan dess endast två köpingar tillkommit
genom utbrytning ur landskommun, varemot i fem fall Kungl. Maj :t
avslagit framställningar härom; någon stadsutbrytning har under de senaste
åren icke förekommit. Men icke heller i fråga om inkorporeringar med
städer och köpingar av områden tillhörande landskommun kan utskottet
finna att lagens utformning av indelningsförutsättningarna eller äldre
praxis på detta område utgör något hinder för ett beaktande i dylika
ärenden av det delvis nya läge, som uppkommit genom den allmänna kommunindelningsreformen
och nyare lagstiftning om tillgodoseende genom
landskommunernas försorg av de inom desamma belägna tätorternas särskilda
behov. För denna ståndpunkt finner utskottet ett stöd även i det av
dåvarande chefen för inrikesdepartementet den 23 maj 1949 i första kammaren
lämnade interpellationssvaret. Utskottet kan därför icke ansluta sig
till motionärernas uppfattning, att en översyn av dessa bestämmelser för
närvarande är påkallad. Härtill vill utskottet foga, att det i vart fall icke
bör komma i fråga att — såsom motionärerna ifrågasätta — borttaga det
relativa veto mot indelningsändringar, som lagen nu tillerkänner kommun.
Det synes nämligen utskottet föga sannolikt att en dylik åtgärd, vilken torde
nödvändiggöra en mycket noggrann specificering i indelningslagen av förutsättningarna
för indelningsändring, skulle främja en mera friktionsfri lösning
av förekommande indelningsfrågor.
Även de i 4—10 §§ indelningslagen förekommande bestämmelserna om
ekonomisk uppgörelse mellan kommunerna torde, såsom kammarkollegiet
framhållit, kunna sägas vara präglade av en viss elasticitet. Utskottet finner
det dock angeläget att möjligheterna prövas att genom jämkningar i dessa
regler och därpå grundad praxis åstadkomma att indelningsändringar, som
befinnas erforderliga, i än högre grad än för närvarande är fallet genomföras
med berörda kommuners bifall. På grund härav och då i samtliga över
motionerna avgivna remissyttranden vitsordas, att ifrågavarande regler icke
äro helt tillfredsställande, tillstyrker utskottet en översyn av dessa bestämmelser.
Jämväl emot andra delar av detaljregleringen i indelningslagen,
såsom bestämmelserna om indelningsändrings ikraftträdande och åtgärder
med avseende därå och om särskild besvärsrätt vid indelningsändring, ha
riktats erinringar, vilka synas böra bli föremål för prövning.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
15
I den omfattning utskottet sålunda funnit sig böra tillstyrka en översyn
av indelningslagen torde utredningen böra bedrivas förutsättningslöst.
Under hänvisning till vad utskottet sålunda under avdelningarna I och II
anfört får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av motionerna I: 57 och II: 79,
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla om en översyn, på
det sätt och i den omfattning, som framgår av vad utskottet
ovan anfört, av lagstiftningen om kommunalförbund och om
ändring i kommunal indelning samt om framläggande för
riksdagen av de lagförslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 17 april 1952.
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.
Närvarande: från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl
August Johanson, Elmgren, Gustav Emil Andersson, Osvald, Herlitz, Hällgren,
* Fritiof Karlsson, Lundgren och Pettersson; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Fast,
Norén, Spångberg, Nolin, Olsson i Mora, Nordkvist, Hammar och Larsson i
Julita.
* Ej närvarande vid justeringen.
16
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
Bilaga 1.
Till Riksdagens konstitutionsutskott.
Kungl. Maj :t har anbefallt kammarkollegiet att till utskottet inkomma
med yttrande över den inom riksdagen väckta och till utskottet hänvisade
motionen 1:57, likalydande med 11:79, angående av kommunindelningsreformen
betingade ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning m. m.
Med anledning härav får kollegiet anföra följande.
Motionärerna åsyfta en utredning dels rörande sådana ändringar i 1919
års indelningslag, vilka anses betingade av det läge som inträtt efter den
numera verkställda allmänna regleringen av kommunindelningen i riket,
och i samband därmed -om behövliga riktlinjer för kommande indelningspraxis,
dels ock en översyn av 1919 års lag om kommunalförbund. Det för
motionärerna mest vägande motivet synes vara det, som fått ett uttryck i
uttalandet, att »det är förenat med betydande svårigheter att uppbygga en
effektiv och ändamålsenlig kommunalförvaltning, som har ett ständigt inkorporeringshot
över sig».
De beslut, som meddelats i enlighet med 1946 års lag rörande ny indelning
av riket i borgerliga kommuner, ha otvivelaktigt i väsentliga avseenden
förändrat bilden av den kommunala indelningen i riket, framför allt den
landskommunala. Av det interpellationssvar angående reviderad praxis beträffande
kommunal indelning, som dåvarande statsrådet Mossberg den 23
maj 1949 lämnade i första kammaren (prot. nr 19 s. 120) framgår att viss
av ändrade kommunalrättsliga förhållanden förorsakad ändring i indelningspraxis
redan tidigare gjort sig gällande. Den förstoring av landskommunala
enheter, som genomförts i enlighet med 1946 års lag, har, såvitt nu
är i fråga, närmast fått den effekten, att landskommunerna över lag gjorts
bättre skickade att fylla de vidgade uppgifter, som pålagts dem.
Förutsättningarna för genomförande av kommunal indelningsändring äro
angivna i 3 § av 1919 års indelningslag, därvid i första stycket angivas de
allmänna villkor, som skola vara fyllda vid varje beslut om dylik ändring:
»att denna medför fördelar för den kommunala förvaltningen eller lättnad
eller utjämning i kommunala bördor eller främjar den ekonomiska utvecklingen
inom orten eller eljest medför gagn». I andra stycket angivas de kvalificerade
skäl, innefattande betydande allmänt behov, som skola föreligga
för att en indelningsändring, vilken medför avsevärd olägenhet för därav
berörd kommun, skall kunna genomföras mot kommunens bestridande.
Sådana skäl för brytande av en kommuns »veto» kunna göras gällande icke
blott mot kommun, som bestrider att mista ett område, utan ock mot kommun,
som vägrar att taga emot ett sådant. Följande kvalificerade skäl angivas
i lagrummet såsom exempel och avses sålunda icke att vara uttömmande:
1)
att oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar
hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende
av kommunala behov, eller
2) att viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att
avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma, eller
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
17
.''!) atl samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat
dylikt ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses,
eller
4) att bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen
inom orten.
För tillämpningen överhuvud av kvalificerat skäl gäller den förutsättningen,
att det bestående missförhållandet icke kan undanröjas eller minskas
på annat sätt än genom indelningsändring. Kan en lösning vinnas i
annan lämpligare och mindre genomgripande form, skall sådan utväg utnyttjas
framför indelningsändring. Så har också skett i åtskilliga fall. Såsom
exempel må anföras bildande av kommunalförbund eller municipalsamhälle
samt expropriation av mark och vatten.
Motionärerna, som icke vänt sig mot bestämmelserna i 3 § 1 stycket, förmena
att, även om de nuvarande reglerna i 3 § i 1919 års lag äga en viss
elasticitet, man icke kan komma ifrån »att de inskrivits i lagen med utgångspunkt
i rån föreställningar, som i stort sett sedermera ha övergivits,
eller att de eljest närmast taga sikte på förhållanden, som förlorat och
ytterligare komma att förlora i aktualitet». Anmärkningen hänför sig till
avfattningen av 3 § andra stycket.
Det under 1) ovan angivna exemplet på kvalificerade skäl äger fortfarande
full tillämplighet. Det under 2) redovisade kan, med hänsyn till de små
landskommunernas förstoring och därigenom ökade ekonomiska bärkraft,
antagas framledes bliva mera sällan förekommande; att det kan bliva tilllämpligt
är icke uteslutet. Det under 3) upptagna exemplet torde, med det
ansvar för bostadsfrågorna, som åvilar den borgerliga kommunen, kunna
bli aktuellt för växande tätortskommuner med snävt tillmätta områden
(städer och köpingar). Till grund för utformningen av exemplet under 4)
har otvivelaktigt legat en uppfattning, att framför alli stadssamhällena
representera den ekonomiska utvecklingen i landet. Denna åskådning torde,
såsom nämnts i ovan berörda interpellationssvar, numera icke vara lika
odiskutabel som då den år 1917 framfördes av den kommunala nybildningskommittén.
Detta utesluter icke, atl exemplet kan bli aktuellt, antingen
mellan lands- och stadskommuner eller mellan landskommuner inbördes.
Även om en viss faktisk inskränkning alltså skett i möjligheterna alt mot
vederbörande kommuners bestridande framtvinga kommunala indelningsändringar
med stöd av betydande allmänna behov, måste likväl ett vart av
de i lagtexten angivna typfallen fortfarande anses vara tillämpligt.
Det må erinras, alt även andra betydande allmänna behov än de i 3 § 2 st.
exemplifierade i praxis fått utgöra skäl för förordnande enligt lagrummet.
Dess nuvarande formulering måste anses täcka alla tänkbara fall av betydande
allmänt behov. Enligt kollegiets mening föreligga därför icke några
skäl för omarbetning av bestämmelserna i 3 § av lagen.
När motionärerna ifrågasätta lämpligheten att bibehålla ett relativt »kommunveto»
i nu ifrågavarande hänseende, anser sig kollegiet böra framhålla,
alt lagrummet fortfarande har betydelse såsom en garantiregel mot administrativt
godtycke och såsom ett, visserligen begränsat, värn för den kommunala
självständigheten. Skulle »vetot» avskaffas synes del uppenbart, atl
de allmänna förutsättningarna för indelningsändring böra på ett helt annat
sätt än som nu är fallet individualiseras med därav följande risk för att de
snart bli föråldrade, behöva kompletteras eller eljest vålla svårigheter vid
tillämpningen. Så som reglerna nu äro utformade, möjliggöra de en anpassning
av indelningspraxis till utvecklingen på del kommunala förfaltnings
2
Rihang till riksdagens protokoll 1952. 5 samt. 2 avd. Nr 10.
18
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
området i dess helhet, vilket måste anses fördelaktigt redan därför att man
vid utredningen i de särskilda ärendena tvingas uppmärksamma läget även
inom andra rättsområden.
Vad angår 1919 års indelningslag i övrigt synas följande omständigheter
böra beaktas.
Reglerna i -1—10 §§ utmärkas liksom de i 3 § av en viss elasticitet. Vid
tillämpningen av 1946 års lag rörande ny indelning av riket i borgerliga
kommuner har 1919 års.lag varit subsidiärt tillämplig. Den ingående inventering
av kommunala donationer, som företogs i samband med utredningen
om den nya kommunindelningen, visade emellertid att reglerna i
6 § sistnämnda lag icke gåvo tillräcklig ledning för behandlingen av frågan
om donationernas disposition vid indelningsändring. Därest en översyn av
lagen kommer till stånd, kan en komplettering av paragrafen befinnas ändamålsenlig.
I 9 § regleras förutsättningarna för skatteersättning från en kommun
till en annan kommun, vars ekonomiska ställning avsevärt försämras
genom indelningsändringen, utan att sådant kan anses uppvägas av den
befrielse från kommunala förpliktelser, som genom indelningsändringen
vinnes. Lagrummet är tillämpligt även på fall, då den ena kommunen eljest
har att till ordnande av sin förvaltning vidkännas kostnader, till vilka den
andra kommunen skäligen finnes böra lämna bidrag. Såsom exempel må
nämnas, alt en inkorporerande kommun tvingas att nedlägga kostnader för
iordningställande av ett eftersatt område, vilka icke kompenseras av inflytande
kommunalutskylder. Såsom framgår av Kungl. Maj:ts utslag den 22
mars 1950 (RÅ 1950 ref. 12) kan såsom villkor för indelningsändring föreskrivas
lindring för de skattskyldiga i av indelningsändring berört område
i uttaxering, som höjts i följd av ändringen (»skattedifferentiering»). För
befogenheten härutinnan har ett visst stöd kunnat hämtas i 28 § (»övriga
villkor»), men det kan ifrågasättas huruvida icke denna befogenhet bör
närmare regleras i anslutning till 9 §.
I 14 § 2 st. lämnas föreskrifter rörande nyval av kommunala fullmäktige.
1 praxis har jämväl förordnande om nyval av förvaltningsorgan på förekommen
anledning meddelats. Kompletterande föreskrifter i sådant hänseende
kunna anses lämpliga.
De funktioner, som enligt 18 § skola tillkomma kommunalstämma, allmän
rådstuga och kommunalborgmästare, torde påverkas av det förslag till
kommunallagstiftning, som kommunallagskommittén väntas avgiva under
den närmaste tiden.
I 23 § meddelas regler om särskild besvärsrätt vid indelningsändring.
Denna besvärsrätt avser beslut, som sedan Kungl. Maj:t törordnat om
kommunal indelningsändring och innan densamma trätt i kraft fattas inom
en av ändringen berörd kommun med tillämpning av den äldre indelningen.
Förutsättning för talan är, att kommunmedlem tilltror sig kunna visa, att
beslutet strider mot de förutsättningar, på vilka förordnandet om indelningsändring
grundats eller, även om så ej är förhållandet, att beslutet dock
avser angelägenhet, vars ordnande skäligen bör tillkomma kommunen enligt
den nya indelningen. Det kan ifrågasättas, huruvida icke besvärsrätten bör
utsträckas till att avse även beslut, som av vederbörande kommun fattas
eller indelningsändringens ikraftträdande. Kungl. Maj:t har nämligen med
tillämpning av 28 § i åtskilliga fall lagt särskilda förpliktelser på kommun,
vars område ökats (vanligen stadsinkorporeringar), närmast avseende utförande
av kommunala företag (vatten- och avloppsledningar m. m.). Svårighet
har i vissa fall mött att förmå förpliktad kommun att fullgöra sådan
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
19
skyldighet. En utsträckning av 23 §:s tillämplighetsområde skulle kunna ge
en praktisk form för skyldighetens utkrävande.
Motionärerna beröra vidare en fråga, som under senare tid vunnit ökad
aktualitet, nämligen kommunalförbundsinstitutets struktur. Bland utvägarna
för undvikande av ett så allvarligt ingrepp, som en indelningsändring
innebure, nämnde kommunala nybildningskommittén i sitt betänkande år
1917 bildande av kommunalförbund för förvaltande av särskilda kommunala
uppgifter. Motionärerna erinra, att åt det organ, som handhar vårdnaden
om förbundets angelägenheter, förbundsdirektionen, uppdragits såväl
beslutanderätt med vissa inskränkningar som verkställighet och förvaltning.
För handhavande av de mera begränsade förvaltningsuppgifter, som biltills
kännetecknat kommunalförbundens verksamhet, ansåges eu sådan anordning
icke vara ägnad att inge några betänkligheter. Skulle däremot koinmunalförbundsformen
tillämpas i större sammanhang än dem för vilka lagen
närmast vore skriven och i fråga om mera medelskrävande förvaltningsgrenar
l. ex. skolor, komme vådorna av en splittrad finanshushållning att
framträda på annat sätt. Motionärerna, som påpeka att stadgande om direktionssammanträdenas
offentlighet saknas, anse det självklart att offentlighetsprincipen
bör uppehållas för det beslutande organets del. Vad motionärerna
åsyfta synes närmast vara att tillskapa en förbundsrepresenlation
med en ställning i bättre överensstämmelse med riktlinjer som eljest följas
inom kommunalförvaltningen.
Kommunalförbund kan ingås mellan städer, landskommuner, köpingar
och municipalsamhällen, mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun
och stad. (De förut existerande sammansatta fattigvårdssamhällena
ha upplösts i sammanhang med ikraftträdandet av den nya kommunindelningen.
) Kyrkoförsamlingar kunna ingå kommunalförbund för
vård av angelägenhet, som avses i folkskolestadgan, men ej för rent kyrkliga
angelägenheter. Då beslut om bildande av kommunalförbund tillkommer
länsstyrelse, saknar kollegiet närmare erfarenhet om de grundsatser som
därvid utöver vad lagen angiver kommit till tillämpning. Av förarbetena
till lagen framgår, att kommunalförbund bildas för den tekniska omsorgen
om viss förvaltningsuppgift men icke kan avse förvaltningsuppgiften i dess
helhet. Genom bildande av kommunalförbund befrias vederbörande kommun
icke från ansvaret för en obligatorisk uppgifts tillbörliga tillgodoseende
och mister icke befogenheten att pålägga sina medlemmar särskilda
förpliktelser i sådant syfte. Lagen om kommunalförbund synes tolkas så,
att förbund kan omfatta blott en förvaltningsuppgift, varav följer att kommuner,
som önska ha flera uppgifter gemensamma, måste bilda flera förbund.
Förutsättningen för bildande av kommunalförbund är enligt kommunalförbundslagen
»sammanslutning» av kommuner: detta innebär alt kommunalförbund
ej kan komma till stånd utan att överenskommelse mellan
kommunerna träffats. Enligt 1925 års lag om polisväsendet äger däremot
länsstyrelse, om polisdistrikt skall beslå av område från mer än en kommun
och sa linnes erforderligt, tvångsvis förordna att de kommuner, som helt
eller delvis ingå i distriktet, skola för polisverksamhetens upprättande bilda
kommunalförbund (»polisförbund» ). Kan enighet icke uppnås om lorbundsordningen,
äger länsstyrelsen att förordna därom. Gemenskapen kan ock
utan bildande av kommunalförbund regleras genom avtal mellan kommunerna.
I 1947 års byggnadslag (128 §) stadgas att, om Konungen förordnal
alt regionplan skall finnas, skola för handläggning av fråga rörande planen
de kommuner och samhällen, som beröras av denna, bilda kommunalför
-
20
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
hund. Beträffande sådant förbund skall med de avvikelser, som följa av
vad i byggnadslagen stadgas, lagen om kommunalförbund äga tillämpning.
I byggnadsstadgan s. å. ha meddelats närmare bestämmelser om regionplan
och regionplanenämnd (147-—161 §§).
Motionärerna ha pekat på att skolreformens genomförande förutsätter ett
mycket omfattande interkommunalt samarbete. Såvitt kollegiet kan finna
sakna de nybildade storkommunerna i betydande utsträckning tillräckligt
folkmängdsunderlag för den tredelade avslutningsklassen i enhetsskolans
realskoleavdelning. Man måste därför förutsätta att, om kommissionens
förslag genomföres, samverkan måste åstadkommas mellan flera kommuner,
som tillsammans erbjuda tillräckligt folkmängdsunderlag för denna klass.
Härvid erbjuda sig tre alternativ:
1) bildande av specialkommuner i analogi med de s. k. legala kyrkliga
samfälligheter (sammansatta skoldistrikt), varom förmäles il § 2 st. lagen
om församlingsstyrelse och 45 § i 1919 års indelningslag,
2) bildande av kommunalförbund (med tvångsrätt för myndighet),
3) en utsträckt tillämpning av bestämmelserna i 6 § p. 3 folkskolestadgan
med beslutanderätten förlagd hos domkapitlet.
Det förutsattes under förarbetena till 1946 års lag om ny indelning av
riket i borgerliga kommuner, att flertalet av de i enlighet med kommunalförbundslagen,
d. v. s. efter överenskommelse mellan kommunerna, bildade
kommunalförbunden (vilka redovisas i 1947 års och senare årsböcker för
Sveriges kommuner), skulle vid ikraftträdandet av den nya kommunindelningen
komma att upplösas såsom onödiga. Även om detta blir fallet, kommer
sannolikt ett icke obetydligt antal att kvarstå och nya att bildas.
Det synes kollegiet, som om en utsträckning av kommunalförbundsinstitutets
tillämpning skulle förstärka kravet på offentlighet i förvaltningen.
Motionärernas anmärkningar om bristande offentlighetskontroll av kommunalförbundsförvaltningen
synas därför böra beaktas vid en översyn av institutet.
I samband därmed torde lämpligen böra övervägas att möjliggöra
överförande till ett och samma kommunalförbund av flera förvaltningsuppgifter.
I sammanhang härmed torde böra beaktas, att den i 1 § 2 st.
lagen om församlingsstyrelse reglerade formen för vård av angelägenheter,
som äro gemensamma för flera kyrkoförsamlingar, nämligen bildande av
kyrklig samfällighet, är alltför tungrodd när det gäller mindre betydande
angelägenheter t. ex. förvaltning av gemensam begravningsplats. Ett civilrättsligt
avtal fyller måhända icke anspråket på erforderlig varaktighet i
dylika fall; det kan därför ifrågasättas, huruvida icke möjlighet bör beredas
även församlingar att ingå kommunalförbund.
Kollegiet hyser i allmänhet, på grund av den splittrande effekten av
specialkommuner på den kommunala verksamheten och finansväsendet, betänklighet
mot att utöka denna grupp men finner utredning till belysning
av frågan om deras användbarhet i stället för kommunalförbund vara motiverad.
Med åberopande av vad sålunda anförts anser sig kollegiet kunna tillstyrka
en översyn av såväl 1919 års indelningslag som lagen om kommunalförbund,
beträffande den förra dock med den begränsning som framgår av
vad ovan anförts.
I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade deltagit kammarråden
Grönvall, Gavelius och Åberg.
Stockholm den 14 mars 1952.
ROLF DAHLGREN.
Erik Schalling.
Föredragande.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
21
Bilaga 2.
Till Riksdagens konstitutionsutskott.
Sedan Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle inkomma med
yttrande över de likalydande motionerna I: 57 av herr Anderberg in. fl. och
II: 79 av herr vice talmannen Olsson m. fl., får förbundets styrelse vördsamt
anföra följande.
Till den del de remitterade motionerna avse 1919 års indelningslag kan
styrelsen i huvudsak inskränka sig till att hänvisa till sitt den 4 mars 1948
till konstitutionsutskottet avgivna yttrande i anledning av de vid 1948 års
riksdag väckta motionerna 1: 147 och II: 239. Det är enligt styrelsens mening
förståeligt att riksdagen avvisade förslag om revision av ifrågavarande lag
vid en tidpunkt, då kommunindelningsreformen ännu icke kommit in i sitt
slutskede. Indelningsreformens praktiska genomförande har emellertid ytterligare
blottat bristfälligheterna i 1919 års indelningslag, t. ex. i fråga om
vissa val i nybildad kommun. Eftersom antalet indelningsärenden icke ser
ut att stagnera efter kommunsammanslagningen, måste nu tiden vara
mogen för en grundlig översyn av indelningslagen. Det finnes anledning
förmoda, att den pågående kommunallagsrevisionen kommer att påkalla
åtskilliga formella ändringar i nu gällande indelningslag. Det måste vara
irrationellt att vidtaga sådana ändringar utan att samtidigt i materiellt hänseende
underkasta lagstiftningen den översyn, som till följd av kommunalförvaltningens
starka utveckling framstår som trängande. Enligt styrelsens
mening är det lämpligt att den begärda översynen snarast igångsättes,
så att en ny indelningslag kan träda i kraft samtidigt som den nya
kommunallagen.
Det ligger i sakens natur att en revision av indelningslagstiftningen måste
omfatta en grundlig granskning av hittillsvarande praxis. Därvid bör enligt
styrelsens mening särskilt uppmärksammas tillämpningen av lagens bestämmelser
om ekonomisk uppgörelse vid indelningsändring. Eu indelningsändring
kan få synnerligen genomgripande ekonomiska verkningar för de därav
berörda kommunerna, och den ekonomiska bedömningen är därför ett av de
viktigaste leden i ett indelningsärende. Från förbundets sida har funnits
anledning att starkt kritisera den hittillsvarande bristfälliga kommunalekonomiska
bedömningen av dessa ärenden (jfr Landskommunernas Tidskrift
sid. 56 o. ff., årgång 1950). Om indelningsärendena på det förberedande
stadiet skola få en betryggande objektiv handläggning, synes vara
ofrånkomligt att kammarkollegiet förstärkes med kommunalekonomisk
expertis.
Enligt styrelsens mening har i motionerna på ett övertygande sätt styrkts
behovet av en översyn jämväl av lagen om kommunalförbund. Inom den
moderna kommunalförvaltningen kunna — såsom visats av bl. a. 1944 års
kommitté för kommunal samverkan — kommungränserna icke bli samma
realiteter som tidigare. Ett omfattande och mångskiftande samarbete erfordras
icke endast mellan en tätort och dess närmaste omgivningar. Också
mellan till varandra gränsande landskommuner kan samverkan inom åtskilliga
förvaltningsområden framstå som önskvärd, särskilt som den kommunala
verksamheten i de genom kommunindelningsreformen nybildade kom
-
22
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
munerna kan väntas bli livlig och omfattande. Men här torde behov av
samverkan i betydande utsträckning komma att göra sig gällande inom
andra förvaltningsområden än de hittills traditionella kommunalförbundsangelägenheterna.
Styrelsen vill därvid särskilt understryka vad i motionerna
anförts rörande samverkan på skolans område. För enhetsskolans
högstadium måste samarbete över kommungränserna säkerligen etableras i
mycket stor utsträckning.
Antalet kommunalförbund, som under 1940-talet starkt ökade (brandväsen,
social hemhjälpsverksamhet), har i och med kommunsammanslagningen
kraftigt decimerats. Till följd av kommunalförbundets uppenbara
brister och olägenheter föredraga kommunerna ofta samverkan genom
civilrättsliga avtal. Detta är också säkerligen den lämpligaste och smidigaste
formen, där samverkan är begränsad till någon enstaka förvaltningsuppgift.
Men så snart samverkan erfordras inom ett större förvaltningsområde
eller för flera olika förvaltningsgrenar eller delar därav borde möjligheter
öppnas för ett mera fast samarbete inom ett »universellt» kommunalförbunds
ram. Det bör enligt styrelsens mening vara möjligt att med bibehållande
av kommunalförbundets karaktär av en i lag reglerad form för avtalsmässig,
frivillig samverkan åt detsamma ge en organisation, som icke
onödigtvis bryter av mot den reguljära kommunala organisationen och som
möjliggör en mera enhetlig handläggning av de angelägenheter, som äro
föremål för samverkan.
Stockholm den 12 februari 1952.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
NILS ELIASSON.
Sixten Larsson.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
23
Bilaga 3.
Till Riksdagens konstitutionsutskott.
I anledning av konstitutionsutskottets hemställan, att Svenska stadsförbundets
styrelse ville avgiva yttrande över de inom riksdagen väckta, likalydande
motionerna 1:57 och 11:79 angående av kommunindelningsreformen
betingade ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning in. in., får styrelsen anföra följande.
I förevarande motioner har inledningsvis erinrats, att vid 1948 års riksdag
väcktes två likalydande motioner (1:147 och 11:239) med samma
hemställan som nu, bortsett från att den begärda utredningen nu uttryckligen
angivits böra avse även en översyn av bestämmelserna i lagen om kommunalförbund.
över dessa år 1948 väckta motioner avgav styrelsen yttrande,
vari framfördes åtskilliga invändningar mot den då av motionärerna förebragta
motiveringen. Sammanfattningsvis uttalades därefter i yttrandet, att
styrelsen endast i ringa mån kunde ansluta sig till motionärernas kritik
mot den dittillsvarande indelningspolitiken och icke alls kunde omfatta den
grundsyn, som kommit till synes i denna kritik. Styrelsen kunde visserligen
medge, att 1919 års kommunala indelningslag icke dåmera vore i allo
tillfredsställande och att en översyn av densamma därför kunde ifrågasättas.
Möjligt vore också, att den pågående indelningsrevisionen kunde ge ytterligare
anledning till en sådan översyn, ehuru själva riktlinjerna för denna
revision icke tydde på att så skulle bli fallet. Men styrelsen avstyrkte bestämt,
att en utredning i hithörande spörsmål skulle begäras av riksdagen
från motionärernas utgångspunkter och med den inriktning de åsyftade.
Ehuru den motivering, som nu anförts för yrkandet om utredning angående
ändringar i indelningslagen, är allmännare hållen, synes den dock
till väsentlig del ha samma inriktning som motiveringen i motionerna år
1948. Styrelsen får därför i första hand alltjämt åberopa sina då framförda
erinringar mot åtskilligt av argumenteringen i sistnämnda motioner. Därutöver
synes dock följande böra tilläggas.
Vad motionärerna nu — liksom 1948 års motionärer — framför allt rikta
sig mot äro reglerna i lagens 3 § om de s. k. kvalificerade förutsättningarna
för indelningsändring. Om dessa regler sägs i motionerna, att de inskrivits
i lagen med utgångspunkt från föreställningar, som i stort sett sedermera
övergivits, och att de eljest närmast taga sikte på förhållanden, som förlorat
och ytterligare komma att förlora i aktualitet. Enligt styrelsens mening
måste detta uttalande betecknas såsom mycket missvisande, om man verkligen
tar fasta på den kommunala indelningens och därmed givetvis också
den förevarande lagens uppgift. Det är visserligen sant, att det allmänna
utgångsläget för bedömandet av indelningsfrågorna nu i en del avseenden
skiljer sig väsentligt från vad det var vid indelningslagens tillkomst. Men
dessa skiljaktigheter äro ej av sådan beskaffenhet, att man därför med fog
kan ifrågasätta de nn påtalade reglernas lämplighet.
Det förhållandet exempelvis, att landskommunerna fått ökade möjligheter
och i viss män även skärpt skyldighet att tillgodose sådana speciella
behov, som finnas inom tätorter, kan givetvis förutsättas medföra, att
man hädanefter får mindre anledning än förr att vidtaga indelningsänd
-
24
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
ringar på grund av att kommunala uppgifter blivit eftersatta. Däremot kan
det icke antagas, att genom sagda förhållande dylik anledning till indelningsändringar
i ett slag helt bortfallit eller inom den närmaste tiden
kommer att alldeles försvinna. Detta sistnämnda måste vara av utslagsgivande
betydelse beträffande indelningslagens utformning, eftersom lagens
uppgift ju är att säkerställa rättelse, där sådan behövs — således även om
behovet kan väntas yppa sig endast i mera begränsat antal fall. Att märka
är även, att de ifrågavarande bestämmelserna med sin hittillsvarande
utformning uppta en generell förutsättning (sista satsen), som klart tar
sikte på att förekomma onödiga indelningsändringar vare sig av den nu
berörda eller övriga i sammanhanget angivna anledningar.
Vad nu sagts har sin motsvarighet också i fråga om indelningsändringsgrunden
»samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat
dylikt ändamål». Åtskilliga stadssamhällen ha numera fått sina områden
så utvidgade, att deras behov i dessa avseenden kunna antagas vara för
överskådlig tid framåt tillgodosedda; men så är icke fallet över hela linjen.
Om ock för mera sällsynt tillämpning äro därför bestämmelserna även i
denna punkt alltjämt behövliga. Lika litet kan styrelsen finna, att motionärerna
pekat på något giltigt skäl för ändring härvidlag genom det av dem
anförda uttalandet i ett interpellationssvar i första kammaren år 1949, »att
de fall, där samhällets behov av utrymme för bostäder, industrier m. m. ej
inom samhällets område i erforderlig mån kunde tillgodoses, icke torde
kunna tagas till intäkt för att städerna gentemot landskommunerna skulle
äga företrädesrätt till områden, lämpliga såsom exploateringsobjekt för
bostäder och industrier». Innebörden av detta uttalande är självfallet
beroende av vad som i sammanhanget åsyftas med uttrycket »företrädesrätt».
Varken den nu berörda eller övriga bestämmelser om kvalificerade
förutsättningar för indelningsändring tar sikte på att fastslå, att den ena
eller andra kategorien av kommuner har något principiellt företräde att få
sina särskilda behov tillgodosedda. Lagen utgår härvidlag endast från det
obestridliga faktiska förhållandet, att samhällen finnas som så utvecklas,
att deras behov av utrymme för bostäder, industri o. dyl. icke i längden kan
tillgodoses inom deras områden, sådana dessa en gång blivit genom den
kommunala indelningen bestämda. Att denna situation vanligast — om ock
icke uteslutande — blir aktuell just för städer ligger i sakens natur. Givetvis
måste det i sådana fall bli en avvägningsfråga, vilket eller vilka områden
den nödvändiga utvidgningen skall omfatta, och ur den ifrågavarande bestämmelsen
synes icke kunna utläsas något som kan föranleda, att städerna
vid denna avvägning bli otillbörligt gynnade.
Ej mindre obefogat synes det vara att till stöd för ändring i de omförmälda
bestämmelserna åberopa det uttalandet i samma interpellationssvar,
»att uppfattningen att framför allt stadssamhällena representerade den ekonomiska
utvecklingen i landet numera icke torde vara lika odiskutabel som
då den på sin tid företräddes av kommunala nybildningskommittén». Då
lagen som skäl för indelningsändring nämner den omständigheten, att
»bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen
inom orten», anger den icke några som helst riktlinjer för bedömningen
av den ekonomiska utvecklingens krav på kommunindelningens beskaffenhet.
Likaväl nu som då lagen tillkom, måste man förutsätta, att denna
bedömning skall ske enbart ur det allmännas synpunkt. Har uppfattningen
om de förhållanden, som böra påverka denna bedömning, numera ändrats,
så kan omöjligen lagstadgandets i detta avseende alldeles intetsägande for
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
25
mulering utgöra något hinder för att den ändrade uppfattningen får komina
till sin rätt.
Då det sålunda ej synes finnas fog för motionärernas antydningar, att
den hittillsvarande utformningen av reglerna i indelningslagens 3 § icke
längre motsvarar de verkliga förhållanden, som böra vara bestämmande för
avgörandet om indelningsändringar, kan man knappast heller tänka sig att
genom en ändrad avfattning av dessa regler förekomma, att understundom
även inkorporeringsframställningar göras, vilka vid prövningen icke vinna
gehör. Redan den omständigheten, att förevarande reglering avser en realprövning
och icke blott en granskning ur formella synpunkter av träffade
avgöranden, måste medföra, att ej endast alldeles självklart befogade framställningar
kunna ifrågakomma. Den av motionärerna påtalade konsekvensen,
att olägenheterna av ett inkorporeringshot i en del fall aktualiseras så
att säga i onödan, är givetvis i och för sig beklaglig men måste under alla
förhållanden bli i viss mån oundviklig. Med den uppfattning styrelsen har
om det behövliga reella innehållet i reglerna om inkorporeringsförutsättningar,
tror styrelsen ej, att man kan komma längre i precisering av dessa
regler för att såmedelst begränsa antalet dylika fall.
Endast genom ett par exemplifieringar ha motionärerna pekat på frågor,
som i övrigt synts böra bli föremål för omprövning vid den önskade översynen
av indelningslagen. I ett avseende beröra de emellertid härvid ett principiellt
mycket viktigt spörsmål, nämligen då de ifrågasätta lämpligheten av
att i någon form bibehålla en kommunal vetorätt mot indelningsändring.
Styrelsen kan i detta avseende blott uttala, att nuvarande bestämmelser konstituera
en dylik vetorätt, vilken understundom synes ha förhindrat i och
för sig önskliga indelningsändringar, men att man icke dess mindre måste
hysa betänkligheter mot att rucka på dessa bestämmelser.
Däremot anser styrelsen alltjämt liksom år 1948, att en översyn av indelningslagens
bestämmelser i andra hänseenden än de nu särskilt berörda med
fog kan ifrågasättas. Härvid syftar styrelsen särskilt på reglerna om ekonomisk
uppgörelse mellan kommunerna vid indelningsändring samt om indelningsändrings
ikraftträdande och åtgärder med avseende därå. Styrelsen är
därför beredd att förorda en i främsta rummet formell översyn av lagen i
dessa hänseenden, varvid dock även mindre justeringar av reell innebörd
må kunna ifrågakomma. Men såsom framgår av det anförda, bör enligt
styrelsens mening en eventuell begäran från riksdagens sida om utredning
härom klart ange, att denna icke bör ta sikte på någon principiell ändring
av reglerna om förutsättningar för indelningsändring.
Giltigare skäl synas motionärerna ha anfört för sin hemställan om en
översyn av bestämmelserna i lagen om kommunalförbund, önskemålet att
genom denna lagstiftning vinna tillfredsställande former för samarbete mellan
kommuner och på så vis tillgodose även behov, som eljest kanske måste
aktualisera frågor om indelningsändringar, är enligt styrelsens mening mycket
beaktansvärt. Det synes också obestridligt, att den nuvarande lagen om
kommunalförbund visat sig föga kunna bidraga till förverkligande av detta
önskemål. Styrelsen ansluter sig därför till motionärernas uppfattning, atl
denna lags bestämmelser böra tagas under omprövning i syfte framför allt att
åstadkomma en enligt den kommunala självstyrelsens principer mera tillfredsställande
organisation av kommunalförbundet. Det får dock icke förbises,
att frågan härom måste bli en ingalunda lätt avvägningsfråga. Under
alla förhållanden bör man hålla fast vid, att kommunalförbundet endast
kan få vara formen för handhavandet av särskilda delar av den kommunala
:l Ililuiiij/ till riksdagens protokoll l!).r>2. 5 samt. 2 avd. Nr 16.
26
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.
verksamheten. Att söka i denna form tillgodose behovet av gemensamhet i
den kommunala verksamheten för två eller flera kommunområden över
snart sagt hela linjen och endast bibehålla en eller annan mindre krävande
uppgift för de särskilda förbundsmedlemmarnas egen handläggning kan
uppenbarligen ej vara tillfredsställande. Likaså vill styrelsen särskilt understryka,
att de olägenheter måste beaktas, som alltid följa med en anordning,
varigenom det kommunala anslagsbeviljandet och därmed också
bestämmandet om den kommunala utdebiteringen inom ett visst område
splittras på flera beslutande församlingar.
Stockholm den 10 mars 1952.
Svenska stadsförbundets styrelse
ZETH HÖGLUND.
/ Sixten Humble.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952
520554
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:198 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående av kommunindelningsr ef ormen betingade ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i k a1 i texten