Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående av kommunindelning sreformen betingade ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m.

1952-04-17 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1952:16, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående av kommunindelning sreformen betingade ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

1

Nr 16.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner

angående av kommunindelning sreformen betingade

ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring

i kommunal och ecklesiastik indelning m. m.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr

57 i första kammaren av herr Anderberg m. fl. och nr 79 i andra kammaren

av herr andre vice talmannen Olsson m. fl. hemställes, »att riksdagen

måtte hos Kungi. Maj :t begära utredning rörande sådana ändringar i gällande

lag av år 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning som betingas av det efter kommunindelningsreformen

inträdda läget och i samband därmed behövliga riktlinjer för kommande

indelningspraxis ävensom angående en översyn av bestämmelserna

i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund».

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför

icke lämnas i det följande, hänvisa till motionerna.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från kammarkollegiet

samt styrelserna för Svenska landskommunernas förbund och Svenska

stadsförbundet. Yttrandena äro såsom bilagor (bil. 1—3) fogade till detta

utlåtande.

I. Lagstiftningen om kommunalförbund.

Historik och gällande bestämmelser. Huvudbestämmelserna om kommunalförbund

ha givits genom lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund.

Stadganden om kommunalförbund finnas därutöver i vissa i det följande

omnämnda författningar.

Enligt 1919 års lag om kommunalförbund kunna städer, landskommuner,

köpingar och municipalsamhällen ävensom fattigvårdssamhällen, som

utgöras av flera kommuner, sammansluta sig till kommunalförbund för

handhavande av kommunal förvaltningsuppgift. Sådan sammanslutning

må ock ske mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun

och stad. Även skoldistrikt må på enahanda sätl sluta sig samman

för vårdande av angelägenhet, som avses i folkskolestadgan. Tillkomsten

av ett kommunalförbund förutsätter enligt kommunalförbundslagen frivilligt

beslut härom av de kommuner eller samhällen, som däri inträda;

initiativ till bildande av förbundet kan dock tagas även av länsstyrelsen,

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 5 samt. 2 avd. Nr 16.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

som i vart fali skall ombesörja den utredning, vilken skall föregå förbundets

bildande. Förbundets organisation regleras dels av lagen och dels av

en av kommunerna eller samhällena antagen och av länsstyrelsen fastställd

förbundsordning. Kommunalförbundet saknar beskattningsmakt; för dess

verksamhet erforderliga medel skola tillhandahållas av medlemmarna enligt

de grunder, som härför bestämts i förbundsordningen. Kommunalförbundets

organ är förbundsdirektionen, vars samtliga ledamöter som regel

skola utses av medlemmarna. Direktionen är såväl förbundets representativa

som dess förvaltande och verkställande organ. Lagen innehåller vidare

utförliga stadganden bl. a. om ändring av förbundsordning, medlems

utträde, upplösning av förbund och medlemmarnas ansvarighet för förbundets

skuld.

För polisverksamhetens upprätthållande kan kommunalförbund bildas

icke endast enligt kommunalförbundslagen utan även med stöd av 16 §

lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket. Jämlikt detta lagrum äger

länsstyrelsen, om polisdistrikt skall bestå av område från mer än en kommun,

där det finnes erforderligt förordna, att de kommuner, som helt eller

delvis ingå i distriktet, skola bilda kommunalförbund för berörda verksamhets

upprätthållande. Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen,

äger länsstyrelsen att förordna därom. Även beträffande ändring av förbundsordningen,

utträde ur förbundet och upplösning av detta tillkommer

beslutanderätten länsstyrelsen. För polisverksamhetens upprätthållande

bildat kommunalförbund utövar polisdistriktets rättigheter och fullgör

dess skyldigheter.

Helt tvångsvis genomförda kommunalförbund äro de kommunala kristidsförbund,

om vilkas bildande länsstyrelsen äger förordna jämlikt 3 §

lagen den 16 juni 1939 om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av

krig in. m. föranledda arbetsuppgifter. För dessa kommunalförbund gäller

ej lagen om kommunalförbund, utan deras förhållanden regleras självständigt

i nämnda speciallag och med stöd därav av Konungen utfärdade bestämmelser.

Därest Konungen jämlikt 128 § byggnadslagen förordnat att regionplan

skall finnas, skola för behandling av frågor rörande planen de kommuner

och samhällen som beröras av denna bilda ett regionplaneförbund. Å sådant

förbund är kommunalförbundslagen med vissa avvikelser tillämplig.

Kommunalförbundslagen tillkom på förslag av den åren 1913—1917 arbetande

s. k. kommunala nybildningskommittén, som bl. a. hade i uppdrag

att utreda behovet av friare former än de dittills tillgängliga för sammanslutningar

mellan olika kommuner eller delar av kommuner för tillgodoseende

av ett eller flera gemensamma behov. I fråga om den föreslagna lagstiftningens

behövlighet anförde kommittén i huvudsak följande.

Något förbud för kommuner att förena sig om gemensamma åtgärder för

tillgodoseende av det gemensamma intresset finnes icke i nuvarande lag
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

3

stiftning, men de organisatoriska bestämmelserna angående kommunalförvaltningen

äro i många avseenden av den beskaffenhet, att de i och för sig

utesluta möjligheten av dylik gemensamhet. I åtskilliga specialförfattningar

angående kommunala törhållandcn förutsattes däremot, att föreningar

kommuner emellan för angivna uppgifters handhavande böra under vissa

omständigheter komma till stånd. Några regler för ordnandet av dessa föreningar

mellan kommuner (skoldistrikt) hava emellertid icke i författningarna

meddelats. Ej heller i förordningarna angående kommunalstyrelsen

finnas några föreskrifter angående sammanslutningar mellan kommuner

för enstaka uppgifter. — Kommunalförordningarnas stadganden

hava erhållit sådant innehåll, att det svårligen är möjligt att, utan att i

större eller mindre mån göra avsteg från dem, i kommunal ordning vidtaga

anordningar med här avsett ändamål. De åtgärder i sådant hänseende, som

det oaktat i många fall förekommit, hava för den skull, med avseende å lagenligheten,

ofta nog varit av särdeles omtvistlig beskaffenhet, liksom de

även, såsom följd därav, varit i saknad av erforderlig effektivitet. I sistberörda

hänseende hava särskilt svårigheterna att sammanhålla en förening,

som kommit till stånd, att träffa avgörande vid skiljaktiga meningar

samt att åstadkomma bindande regler angående ändring eller avveckling

av dylik förening varit framträdande.

De förhoppningar, soin vid kommunalförbundslagens tillkomst fästes

vid densamma, framgå av uttalanden av departementschefen i propositionen,

nr 310, i ämnet till 1919 års riksdag och av konstitutionsutskottets i

dess över förslaget avgivna utlåtande, nr 29. Departementschefen uttalade

sålunda den förmodan, att bristen på rättsregler för ordnande av de sammanslutna

kommunernas mellanhavanden i sin mån bidragit till att sammanslutningar

av ifrågavarande slag dittills jämförelsevis sällan kommit

till stånd, samt en förväntan, att en lag i huvudsaklig överensstämmelse

med kommitténs förslag i ämnet skulle lända den kommunala utvecklingen

till verkligt gagn. Konstitutionsutskottet anförde följande.

Lagbestämmelser å dessa områden hava enligt utskottets uppfattning

under längre tid varit av synnerligt behov påkallade och torde bliva det

ännu mera, i samma mån som de uppgifter vidgas, vilka anförtros åt kommunala

organ, och den verksamhet utökas, vilken kommunerna utöva. -—

Genom den föreslagna lagen om kommunalförbund givas större möjligheter

än nu för kommunerna att, utan att offra något av sin självständighet,

träda i förbindelse med andra kommuner för att tillgodose kommunala

förvaltningsbehov. Erfarenheterna från utlandet visa, att dessa möjligheter,

rätt utnyttjade, kunna bliva en mäktig hävstång för höjande av den

kommunala förvaltningen.

Vid tillkomsten av kommunalförbundslagen stannade man för att i princip

göra kommunalIörbunden till helt frivilliga sammanslutningar även i

vad avsage uppgifter, som lagligen åligga kommunerna. Som motivering

för denna ståndpunkt hade kommunala nybildningskommittén anfört bl. a.

följande.

Sålunda har kommittén ansett, alt — genom de av kommittén föreslagna

lättnaderna med avseende å åstadkommande av ändringar i den kommu
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Konstitutionsutskottets utlåtande nv 16.

nala indelningen och möjligheter att för vissa ändamål, nämligen skolväsen

och fattigvård, skapa specialkommuner — utvägarna att, i fall av behov

även mot kommunernas bestridande, vidtaga anordningar för de kommunala

uppgifternas tillgodoseende på lämpligaste sätt blivit så väsentligt

ökade, att redan därigenom behov av tillgång på tvångsåtgärder för kommuners

sammanförande i förbund för tillgodoseende av gemensamma uppgifter

blivit i någon mån reducerat. Även har kommittén med hänsyn till

önskvärdheten av att förbundslagstiftningen varder redan från början omfattad

med förtroende, ansett det vara klokt, att frågan om befogenhet att

tvångsvis sammansluta kommuner i varje fall icke upptages, förrän den

nya lagstiftningen blivit under någon tid försökt och lämnat tillfälle till

erfarenhetsrön. Och slutligen är kommittén av den meningen att, därest

lagbestämmelser skola åvägabringas, varigenom kommunerna skola kunna

åläggas att ansluta sig till förbund, sådana stadganden böra hava avseende

endast å vissa slag av kommunala uppgifter (såsom skolväsen, fattigvård,

hälsovård) och inrymmas icke i den här föreslagna lagen utan i de specialförfattningar,

som reglera de kommunala uppgifter, varom fråga är

(exempelvis folkskolestadgan, fattigvårdsförordningen, hälsovårdsstadgan).

Kommittén har sålunda underlåtit att föreslå stadganden om tvångssammanslutning

väsentligen på den grund att kommittén anser, att dylika

bestämmelser icke böra hava sin plats i här ifrågavarande lag och att i

allt fall frågan om deras upptagande i lagstiftningen lämpligen bör ännu

någon tid anstå.

Såsom av det föregående framgår har härefter i lagstiftning berörande

skilda områden av den kommunala förvaltningen åt Kungl. Maj:t eller

länsstyrelsen givits befogenhet att mot kommuns bestridande förordna om

bildande av kommunalförbund. Även de reformförslag berörande kommunalförbundsinstitutet,

som tid efter annan framkommit utan att ha lett

till lagstiftning, synas huvudsakligen ha syftat till att öka statens inflytande

över bildandet av kommunalförbund. Sålunda föreslogs i en proposition

till 1927 års riksdag sådan ändring i 31 § fattigvårdslagen, att Kungl.

Maj:t under vissa förutsättningar skulle äga — även mot kommunernas

bestridande — förordna, att vissa fattigvårdssamhällen skulle bilda kommunalförbund

för anordnande av gemensam anstalt. Frågan föll emellertid

genom kamrarnas skiljaktiga beslut. Härefter upptog organisationssakkunniga

i sitt år 1934 framlagda förslag till lag om den samhälleliga

hjälpverksamhetens organisation frågan om tvångssammanslutning av kommuner

till kommunalförbund för socialvårdens ordnande, vilket förslag

emellertid icke föranledde någon statsmakternas åtgärd. Senast har socialvårdskommittén

i sina betänkanden nr XIV och XVII (SOU 1946:52 resp.

1950:11) föreslagit, att Konungen skall äga förordna, att två eller flera

kommuner skola för anordnande och drift av ålderdomshem bilda kommunalförbund

jämlikt lagen om kommunalförbund. Vid framläggande av

proposition, nr 243, till 1947 års riksdag med förslag till grunder för ålderdomshemsvårdens

ordnande och utbyggnad uttalade departementschefen,

att han funne kommitténs förslag i detta hänseende böra upptagas till

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

5

prövning men icke ansåge sig i det sammanhanget böra föreslå ändring i

lagen om kommunalförbund.

Under förarbetena till 1946 års lagstiftning om ny indelning av riket i

borgerliga kommuner blev kommunalförbundsinstitutionen föremål för åtskillig

kritik. Sålunda uttalade konstitutionsutskottet år 1939 i sitt utlåtande,

nr 18, vari utskottet förordade en utredning av frågan om ändrad

lagstiftning syftande till en rationell kommunal indelning, att kommunalförbundsinstitutionens

användning i tillämpningen ingalunda visat enbart

goda resultat. I sitt Betänkande med förslag till riktlinjer för en revision

av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38) ägnade

kommunindelning skommittén ingående uppmärksamhet åt kommunalförbundets

lämplighet som organisationsform för kommunalförvaltning. Efter

att ha lämnat en översikt över institutets dåvarande användning inom

olika kommunala förvaltningsområden avvisade kommittén bildandet av

specialkommuner och kommunalförbund såsom utvägar för att undanröja

eller minska olägenheterna av småkommunsystemet och gjorde därvid

starkt kritiska uttalanden om en mera omfattande användning av kommunalförbundsinstitutet.

Berörda organisationsformer hade enligt kommitténs

mening visat sig icke endast ineffektiva utan även direkt skadliga för den

kommunala självstyrelsen. Strävandena att skapa lämpligare förvaltningsenheter

genom att bilda specialkommuner och kommunalförbund för särskilda

förvaltningsuppgifter hade på grund av kommunernas motstånd endast

i begränsad utsträckning kunnat förverkligas. Denna utväg vore dessutom

olämplig, så till vida att den medförde en betydande ytterligare splittring

av den kommunala beslutanderätten på nya särskilda förvaltningsenheter

och därmed även ett ytterligare försvagande av primärkommunernas

självstyrelse. Om den ena viktiga uppgiften efter den andra överflyttades

från primärkommunerna till specialkommuner, kunde man till slut icke

längre tala om självständiga primärkommuner. Deras huvudsakliga uppgift

bleve att utan prövning utdebitera, vad de olika specialkommunerna beslutat.

Den kommunala beskattningsrättens faktiska uppdelning på ett flertal

beslutande organ, vilkas verksamhetsområden omfattade sinsemellan

olika kombinationer av primärkommuner, skulle så gott som utesluta möjlighet

till planmässig ledning av och kontroll över den kommunala ekonomien.

De enskilda primärkommunerna skulle vara oförmögna att föra en

självständig ekonomisk politik. De olika spccialkommunerna skulle näppeligen

kunna överblicka och taga rättvisa hänsyn till de övriga specialkommunernas

och de särskilda primärkommunernas behov och intressen

vid staternas uppgörande. En oskälig stegring av de kommunala utgifterna

skulle lätt bliva följden av ett dylikt system. En sådan splittrad förvaltningsorganisation

skulle bli ohållbar redan i och med att en mera betydande

del av förvaltningsuppgifterna överflyttades på specialkommuner.

Då statsmakterna år 1946 fattade beslut om en reform av den borgerliga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

kommunindelningen anslöt sig såväl departementschefen (prop. nr 236)

som konstitutionsutskottet (uti. nr 19) till dessa uttalanden av kommunindelningskommittén.

Enligt för utskottet tillgängliga uppgifter utgjorde antalet kommunalförbund

i riket den 23 augusti 1951 tillhopa 935, varav för fattigvård 196,

för polisväsen 334, för brandförsvar 179, för social hemhjälp 182 samt för

andra ändamål 44. Genom den för närvarande pågående avvecklingen av

de kommunalförbund, som genom den nya kommunindelningen blivit överflödiga,

torde flertalet förbund bliva upplösta.

Motionerna. I vad de nu förevarande motionerna avse lagen om kommunalförbund

framhålles i desamma, att därest efter kommunindelningsreformens

genomförande kommunalförbundsinstitutet skall tillämpas i fråga

om mera medelskrävande förvaltningsgrenar såsom skolväsendet, komma

vådorna av en splittrad finanshushållning att framträda starkare än hittills.

Vidare understrykes att kommunalförbundets organisation bör förändras

på sådant sätt, att boskillnad göres mellan utövningen av beslutanderätten,

å ena sidan, samt förvaltandv och verkställande åtgärder, å den

andra, varvid beslutanderätten bör utövas under offentlighetskontroll. Motionärerna

föreslå en översyn av lagen om kommunalförbund åsyftande

att tillskapa en förbundsrepresentation med en ställning, som står i bättre

överensstämmelse med de riktlinjer, som eljest följas inom kommunallagstiftningen.

Remissyttrandena. Samtliga tre remissinstanser ha tillstyrkt en översyn

av lagen om kommunalförbund.

Utskottet. I gällande lagstiftning har endast för särskilda, relativt begränsade

förvaltningsområden reglerats på vad sätt uppkommande behov

av interkommunal samverkan skall tillgodoses; då så skett har i allmänhet

åt Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen givits befogenhet att förordna om

bildande av kommunalförbund. I övrigt har åt kommunerna lämnats fritt

val mellan en samverkan i kommunalförbundets form och andra, av förvaltningslagstiftningen

oreglerade former såsom privaträttsliga avtal. I en

särskild avdelning av sitt huvudbetänkande (SOU 1945:38 s. 340 ff) föreslog

kommunindelningskommittén, alt i kommunallagarna skulle införas

bestämmelser om ett för flera kommuner gemensamt beredningsorgan utan

beslutanderätt, av kommittén benämnt kommunal samarbetsnämnd; till

detta förslag ha statsmakterna icke tagit ställning.

Enär den nya kommunindelningen trätt i kraft först med ingången av

detta år ställer det sig svårt att för närvarande med någon säkerhet bedöma

behovet av interkommunal samverkan i olika former. Ovan har nämnts,

att de mellan de förutvarande småkommunerna bildade kommunalförbun
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

7

den till större delen torde bliva eller redan blivit upplösta såsom överflödiga.

Såsom motionärerna framhålla, torde skolreformens genomförande

— oansett pågående försöksverksamhet — förutsätta ett omfattande samarbete

mellan kommuner; den tidpunkt, då ett mera allmänt behov av

kommunalt samarbete för detta ändamål kommer att göra sig gällande,

synes dock ännu icke låta sig med bestämdhet förutses. Då vidare den

egentliga kommunallagstiftningen för närvarande är föremål för en allmän

revision genom 1946 års kommunallagskommitté finner utskottet det

vanskligt att bedöma, hur de rättsliga former av interkommunal samverkan,

som kunna bliva erforderliga, lämpligen böra utformas för att komma

i bästa överensstämmelse med nya kommunallagstiftningen.

Å andra sidan torde någon meningsskiljaktighet icke råda om att allvarliga

olägenheter äro förenade med kommunalförbundsinstitutionen i

dennas utformning enligt 1919 års lag. I den mån kommunalförbundet användes

för mer betydelsefulla och medelskrävande uppgifter inom den

kommunala förvaltningen, uppstår en betänklig splittring inom de i förbundet

deltagande kommunernas finanshushållning, eventuellt också i deras

förvaltningsverksamhet i andra hänseenden. Använt för mindre betydande

förvaltningsuppgifter ter sig kommunalförbundet stundom som

en onödigt invecklad organisationsform. Enligt utskottets mening skulle

därför en mer omfattande användning av kommunalförbundsinstitutionen

inge betänkligheter. Men även i sin rent tekniska utformning uppvisar

kommunalförbundet — såsom framhålles i motionerna och remissyttrandena

— betydande brister. Särskilt anmärkningsvärt är att förbundsdirektionen

har en dubbel ställning av förbundsrepresentation och verkställande

eller förvaltande organ och att direktionens verksamhet som beslutande

organ icke försiggår under sedvanlig offentlighetskontroll.

På grund av de obestridliga brister, som sålunda vidlåda kommunalförbundsinstitutionen

i dess nuvarande utformning, finner sig utskottet böra

biträda motionärernas förslag om en översyn av lagstiftningen härom. Av

vad utskottet tidigare anfört framgår, att denna översyn torde böra grundas

på en undersökning av det efter kommunindelningsreformens genomförande

föreliggande behovet av tillgång till olika former för interkommunal

samverkan samt att resultatet av översynen i viss mån torde bliva

betingat av den motsedda nya kommunallagstiftningen.

II. Lagstiftningen om ändring i kommunal indelning.

Historik och gällande bestämmelser. Några lagfästa regler rörande ernående

av ändring i den kommunala indelningen funnos icke före 1919 års

alltjämt gällande lagstiftning i ämnet. De dittills meddelade besluten om

sådan ändring grundade sig på Kungl. Maj :ts i de väsentligaste hänseendena

obegränsade förfoganderätt över den kommunala indelningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

i sitt år 1917 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning angående

kommunala nybildningar anförde kommunala nybildning skommittén beträffande

förutsättningarna för indelningsändringar inledningsvis, att det

gällde att avväga å ena sidan vilka förhållanden ur synpunkten av det allmännas

intresse, som kunde och borde motivera en ändring i den bestående

indelningen, och å andra sidan vilken vikt och betydelse, som borde tillmätas

de av ändringen berörda sakägarnas — främst givetvis kommunernas

— ställning till en indelningsändring. Kommittén diskuterade i anslutning

härtill frågan om behovet av en bestämmelse av det innehåll, att beslutet

om indelningsändring skulle göras beroende av ett formligt medgivande

till densamma från intressents sida. Kommittén anförde härom, att kommittén

särskilt med hänsyn till den praxis, som genom omständigheternas

makt utbildats, funnit sig böra besvara frågan nekande. Den kommunala

självständigheten och tryggheten ävensom de betydande privaträttsliga

intressen, som vore i kommunen sammanförda, kunde enligt kommittén

väl åberopas till stöd för en kommunal medbestämmanderätt vid så betydande

ingrepp som förändringar av kommunens område eller, än mera,

kommunens fullständiga upplösning. Men samtidigt måste beaktas, att en

dylik medbestämmanderätt kunde fullt upp upprätthållas endast i jämförelsevis

ringa mån. Varje indelningsändring måste bedömas ur synpunkten

av det allmännas intresse, och så snart detta intresse vore av mera betydande

art, måste den kommunala bestämmanderätten vika och ändringen

kunna genomföras även emot kommunens bestridande. Denna ståndpunkt

uteslöt emellertid enligt kommitténs förmenande icke, att kommunens

vilja vid indelningsändringen i överensstämmelse med dittills gällande

praxis skulle betraktas såsom en faktor av synnerlig betydelse, till vilken

särskild hänsyn borde tagas. Otvivelaktigt borde en bestående kommun

vara tryggad mot att dess område mot dess vilja ändrades, för såvitt icke

ett allmänt intresse förelåge av den vikt, att kommunen borde underordna

sig detsamma. I sådant syfte hade kommittén i lagförslaget upptagit ett

stadgande av innehåll, att om indelningsändring, som kommun, vilken av

densamma berördes, motsatte sig, finge förordnas endast då ändringen

funnes vara av betydande allmänt behov påkallad. I vilka fall ett dylikt

allmänt behov må anses vara för handen kunde av naturliga skäl icke i

lagen med fullständighet angivas. Stadganden i sådan riktning skulle bliva

antingen alltför detaljerade och medföra olämpliga begränsningar av Kungl.

Maj :ts befogenhet i fråga om den kommunala indelningen, eller också så

allmänt och ohestämt avfattade, att de i praxis bleve av ringa värde. Kommittén

hade emellertid funnit det önskvärt, att de ur allmän synpunkt viktigaste

förutsättningarna för en tvångsändring i den kommunala indelningen

i lagen exempelvis angåves.

Föredragande departementschefen framhöll i proposition nr 310 till 1919

års riksdag med förslag till lag om ordning och villkor för ändring i kom
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

9

munal och ecklesiastik indelning m. m., att det vore förenat med betydande

svårigheter att finna tillfredsställande regler för det fall att av indelningsändring

berörd kommun motsatte sig ändringen. Det beaktande, som enligt

dittills följd praxis lämnats kommuns bestridande av indelningsändring

berörande dess område, borde i lagstiftningen taga sig uttryck i en effektiv

begränsning av rätten att mot kommuns vilja införliva den eller del

därav med annan kommun. Utöver vissa av kommittén angivna exempel

på indelningsändringar, som måste anses påkallade av betydande allmänt

behov, fann departementschefen det fall böra uttryckligen angivas, att en

stad behövde utrymme för bostäder eller mark till industriområden o. d.

Däremot motsatte sig departementschefen ett av Svenska stadsförbundet

framfört förslag att de angivna fallen skulle kompletteras med ännu ett,

nämligen att det ifrågavarande området »redan är stadslikt bebyggt och i

socialt och ekonomiskt hänseende redan utgör en del av staden». Sådana

kommuner, som utan någon som helst anmärkning väl skötte sina kommunala

uppgifter, borde hava skyddad rätt att fortfarande leva sitt eget

kommunala liv intill dess ett verkligt statsintresse krävde ändring. Slutligen

ansåg departementschefen det böra uttryckligen angivas, att kommuns

motstånd mot ifrågasatt indelningsändring skulle tillmätas betydelse

endast i det fall, att ändringen funnes medföra avsevärd olägenhet för

kommunen.

Konstitutionsutskottet (uti. nr 29) tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag, och

riksdagen antog detsamma.

Av indelningslagens bestämmelser må i nu förevarande sammanhang

återgivas följande.

I 2 § i lagen stadgas, att Konungen förordnar om ändring i rikets kommunala

indelning. Därvid må kommuns område ökas eller minskas, kommun

upplösas, så ock ny kommun bildas.

Förutsättningarna för en indelningsändring angivas i 3 §, som har denna

lydelse:

»Kunna genom ändring i kommunal indelning vinnas fördelar för den

kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor

eller finnes ändringen främja den ekonomiska utvecklingen inom orten

eller eljest medföra gagn, må om sådan ändring förordnas.

Motsätter sig kommun, som av ifrågasatt ändring i kommunal indelning

beröres, sådan ändring eller villkor, som med densamma förbindes, och

skulle ändringen eller villkoret finnas medföra avsevärd olägenhet för

kommunen, må därom förordnas endast då ändringen finnes vara av betydande

allmänt behov påkallad, såsom

då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder

eller olägenhet i allmänna ärendenas behandling eller i tillgodoseende av

kommunala behov,

eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att

avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

eller samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt

ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses,

eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen

inom orten,

samt ändring i kommunal indelning prövas nödig för att undanröja eller

avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande.»

Indelningslagen innehåller härutöver bestämmelser huvudsakligen om

ekonomisk uppgörelse mellan kommunerna vid indelningsändring (4—10

§§), om indelningsändrings ikraftträdande och åtgärder med avseende därå

(12—16, 18, 20 och 21 §§), om nybildad kommuns lånerätt (22 §), om särskild

besvärsrätt vid indelningsändring (23 §) samt om förfarandet vid

indelningsändring (24—31 §§).

Reglerna om förutsättningarna för indelningsändringar ha alltsedan lagens

tillkomst bibehållits helt oförändrade. I övriga delar är lagen i allt

väsentligt oförändrad. I detta sammanhang må erinras om att den allmänna

kommunindelningsreformen genomfördes med stöd av den särskilt härför

stiftade lagen den 21 juni 1946, nr 315, rörande ny indelning av riket i

borgerliga kommuner, vilken lag innehöll de grundläggande bestämmelserna

för nyindelningen och därutöver — i 7 § — en allmänt hållen hänvisning

till 1919 års indelningslag. Varken i det till grund för 1946 års lag liggande

betänkandet II av kommunindelningskommittén (SOU 1945:38) eller under

statsmakternas behandling av denna lagstiftningsfråga blev 1919 års

lag eller den med stöd därav utbildade indelningspraxis föremål för närmare

granskning.

I likalydande motionerna 1:220 och 11:266 till 1947 års riksdag hemställdes,

att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att

sammanläggning av rena landsbygdsområden med stad eller köping endast

måtte företagas, då särskilt tvingande skäl därtill föranledde. Motionen

1:220 hänvisades till första kammarens första tillfälliga utskott och motionen

11:266 till andra kammarens tredje tillfälliga utskott. Vardera kammaren

lämnade på hemställan av respektive utskott den inom kammaren väckta

motionen utan åtgärd.

Vid 1948 års riksdag väcktes härefter ett antal motioner, åsyftande mer

eller mindre ingripande förändringar i 1919 års indelningslag. I de likalydande

motionerna 1:147 och 11:239 framställdes enahanda yrkande som i

de nu förevarande motionerna. I de jämväl likalydande motionerna 1:66

och 11:119 hemställdes att riksdagen måtte begära utredning angående sådan

ändring av nämnda lag, att kommunernas självständighet i frågor,

som gällde kommuns införlivning med stad, hävdades, antingen genom

lagbestämmelser om att kommun, vars beslutande organ med minst tre

fjärdedelars majoritet fattat beslut mot införlivning med stad, ej skulle

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

11

kunna tvingas till sådan åtgärd eller ock genom andra garantier, som

kunde anses lämpliga. Slutligen yrkades i motionen 11:4, att riksdagen

måtte för sin del antaga i motionen föreslagen ändrad lydelse av 24, 25 och

29 §§ i indelningslagen; förslaget innebar, att den gällande ordningen, enligt

vilken utredning i indelningsärenden efter kammarkollegiets bestämmande

utföres antingen inom kollegiet eller genom en av kollegiet särskilt förordnad

utredningsman eller av länsstyrelsen, skulle ersättas med den ordningen,

att utredningen alltid skulle utföras av länsstyrelsen eller en av

länsstyrelsen särskilt förordnad utredningsman.

Konstitutionsutskottet, som beredde styrelserna för Svenska stadsförbundet

och Svenska landskommunernas förbund tillfälle att avgiva yttranden

över motionerna 1:147 och 11:239, behandlade samtliga motionerna i ett

sammanhang (uti. nr 21) och avstyrkte dem därvid. Med anledning av

en i förstnämnda fyra motioner framförd kritik mot bestämmelserna i indelningslagen

om förutsättningarna för ändring i kommunal indelning

samt praxis vid tillämpningen av dessa stadganden framhöll utskottet till

en början, att lagbestämmelserna om förutsättningarna för indelningsändringar

enligt sakens natur måste vara synnerligen allmänt avfattade. Sålunda

kunde de bland annat omöjligen, såsom i motionerna 1:66 och 11:119

ifrågasatts, givas en sådan utformning, att kommunerna tillerkändes något

slags vetorätt mot indelningsändringar. Tanken på en dylik vetorätt

hade också, erinrade utskottet, avvisats principiellt redan i motiven till

gällande indelningslag. Härvid hade betonats, att varje indelningsändring

måste bedömas ur synpunkten av det allmännas intresse och att därför, så

snart detta vore av mera betydande art, den kommunala bestämmanderätten

måste vika och ändringen kunna genomföras även mot kommuns bestridande.

Dessa synpunkter vore alltjämt bärande. Då fråga uppkomme

om indelningsändring, stode, fortsatte utskottet, den beslutande statsmyndigheten

ofta inför en mycket grannlaga uppgift, som svårligen kunde fullgöras

utan att beslutet utsattes för kritik från direkt intresserad parts sida.

Beslut om inkorporering av landskommun med stad skedde för övrigt ej

sällan mot stadens bestridande. Ifrågavarande motioner toge sikte på den

kritik, som från landskommunernas sida riktats mot beslut i indelningsärenden,

i synnerhet i fråga om följderna för landskommunerna av att

tättbebyggda områden inom desamma införlivas med stad eller köping.

Vid bedömandet härav måste emellertid beaktas den under senare årtionden

i alltmera ökad takt fortgående inflyttningen till städer och stadsliknandc

samhällen samt uppkomsten av tätorter i dessas ytterområden.

Denna utveckling utgjorde bakgrunden till ett flertal ur skilda intressesynpunkter

kritiserade indelningsändringar. Under senare tid hade statsmakterna

likväl fattat vissa beslut, som kunde förväntas komma att påverka

praxis i indelningsärenden i av motionärerna åsyftad riktning. Sålunda

koinme statsbidragen till vatten- och avloppsledningar på landsbyg
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

den att avsevärt öka landsbygdens möjligheter att förbättra den samhälleliga

standarden icke minst inom tätorterna. Vidare förelåge en tendens till

skärpning av landskommunernas skyldigheter att å tätorterna tillämpa de

s. k. stadsstadgornas bestämmelser. Dessa omständigheter gåve enligt utskottets

uppfattning anledning till antagande, att spörsmålet om tätorternas införlivande

med intilliggande städer eller köpingar framdeles i många fall

komme att få minskad aktualitet. Till en sådan utveckling syntes även bidraga

skapandet av större och mera bärkraftiga kommuner som följd av

den nyligen beslutade kommunindelningsreformen. Utskottet funne för den

skull det föreliggande övergångsskedet föga lämpat för en allmän översyn

av bestämmelserna om förutsättningarna för indelningsändringar. Vad till

sist beträffade det i motionen 11:4 framförda förslaget om att utredning i

indelningsärenden undantagslöst skulle verkställas av vederbörande länsstyrelse,

ansåge sig utskottet sakna anledning att då tillstyrka detsamma.

Utskottet framhöll, att gällande lagbestämmelser i ämnet vore tillräckligt

smidigt utformade för att i praxis möjliggöra en lämplig fördelning av utredningsuppgifterna

mellan kammarkollegiet och länsstyrelserna.

I fråga om samtliga motioner voro vid utskottets utlåtande fogade reservationer

med yrkanden om bifall till motionerna. Utskottets hemställan bifölls

av riksdagen.

Frågan om revision av tillämpningen av 1919 års indelningslag blev härefter

år 1949 föremål för en interpellation i första kammaren av herr Sundvik,

vilken till dåvarande chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg,

riktade frågan, huruvida denne ansåge vissa av interpellanten närmare

angivna förhållanden motivera en ändrad indelningspraxis beträffande

dels utbrytningar av tätorter inom landskommuner till stads- eller köpingskommuner,

dels ock inkorporeringar av landskommuner helt eller

delvis med städer eller köpingskommuner utan direkt sammanhang med

den allmänna, då pågående kommunindelningen. I sitt den 23 maj 1949 (FK

prot. 19:120) lämnade svar uppehöll sig statsrådet Mossberg utförligt vid

tre av de fyra grupper av kvalificerade skäl, vilka enligt 3 § andra stycket

indelningslagen utgöra förutsättningar för indelningsändring emot bestridande

av kommun, för vilken ändringen finnes medföra avsevärd olägenhet.

Skälet, att viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så

att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma, ansåg

statsrådet komma att förlora i betydelse efter kommunindelningsreformen.

Beträffande det skälet för indelningsändringar, att samhälles

behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt ändamål icke

kan tillgodoses i erforderlig mån inom samhällets område, framhöll statsrådet,

bland annat, att detta skäl icke torde kunna tagas till intäkt för

att städerna eller köpingarna gentemot landskommunerna skulle äga företrädesrätt

till områden, lämpliga såsom exploateringsobjekt för bostä
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

13

der och industrier. I den mån behov av höstäder inom stads eller köpings

område yppades samt detta område icke inrymde härtill lämplig mark,

kunde det dock tänkas, att inkorporering måste medgivas av intilliggande

oexploaterade områden av angränsande landskommun. Efter nyindelningen

torde därvid inkorporering av hel landskommun i de flesta fall ej bliva

nödvändig och delinkorporering i allmänhet ej medföra avsevärd olägenhet

för landskommunen. Beträffande slutligen det skälet för indelningsändring,

att bestående indelning lade hinder i vägen för den ekonomiska

utvecklingen inom orten, erinrade statsrådet om att denna omständighet

utgjort skäl för åtskilliga stads- och köpingsbildningar samt stads- och köpingsinkorporeringar.

Även om kommunala nybildningskommitténs utgångspunkt

för detta stadgande •— nämligen att framför allt städerna representerade

den ekonomiska utvecklingen i landet — numera icke torde

vara lika odiskutabel, hade dock i många fall uppkomna intressekonflikter

mellan tätortsbefolkningen i en landskommun och jordbruksbefolkningen

ansetts lämpligen kunna elimineras genom stads- eller köpingsbildning,

där sådan kunnat ske utan att den gamla landskommunens eget liv i

alltför hög grad hämmats. •—• Antalet meddelade förordnanden om utbrytning

ur landskommuner av köpingar hade enligt interpellationssvaret utgjort

20 under åren 1920—1939 samt 5 under åren 1940—1949. Under envar

av dessa perioder hade förekommit 2 fall av utbrytning av stad ur

landskommun. I ett 15-tal fall hade framställningar om köpingsutbrytningar

avslagits, varav 6 fall sedan år 1946. Härav torde, anförde statsrådet, framgå

att splittring av bestående landskommuner genom utbrytning av städer och

köpingar numera vore en sparsamt förekommande företeelse. De vid den allmänna

kommunindelningsreformen tillämpade normerna för folkmängdsoch

skatteunderlagsminima komme vidare med visshet att i restriktivt hänseende

påverka nybildningar av ifrågavarande art. — Då de av interpellanten

angivna skälen för en ändrad praxis i indelningsärenden väsentligen komme

att förlora i betydelse, sedan den nya kommunindelningen trätt i kraft, fann

sig statsrådet Mossberg icke beredd att för det dåvarande förorda en sådan

ändrad praxis, som interpellanten ifrågasatt.

Motionerna. I vad de nu förevarande motionerna avse 1919 års indelningslag

föreslås i desamma, att såväl reglerna om förutsättningarna för indelningsändring

och därpå grundad praxis som övriga bestämmelser i nämnda

lag bli föremål för en allsidig och förutsättningslös omprövning.

Remissyttrandena. Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har

i denna del helt tillstyrkt motionen. Styrelsen för Svenska stadsförbundet

liksom kammarkollegiet har däremot icke funnit skäl till en omarbetning av

3 § av 1919 års indelningslag men tillstyrkt en översyn av lagen i övriga

delar.

Utskottet. Under den tid av mer än trettio år, som 1919 års indelningslag

—- utan att undergå några väsentliga ändringar — varit i kraft, har en om
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

fattande administrativ praxis på detta område vuxit fram. Där lagens bestämmelser

genom en elastisk avfattning medgivit detta, har därvid en anpassning

skett efter förändringar av rättslig eller ekonomisk art på det kommunala

området. Särskilt har den allmänt hållna avfattningen i 3 § av

förutsättningarna för indelningsändring medgivit en anpassning eller förändrade

förhållanden. De ovan återgivna sifferuppgifterna angående dels

under åren 1920—1939, dels ock under tiden 1940—maj 1949 meddelade förordnanden

om utbrytning ur landskommun av stad eller köping samt av

Kungl. Maj :t avslagna ansökningar om dylika indelningsändringar bestyrka

detta. Enligt vad utskottet inhämtat ha sedan dess endast två köpingar tillkommit

genom utbrytning ur landskommun, varemot i fem fall Kungl. Maj :t

avslagit framställningar härom; någon stadsutbrytning har under de senaste

åren icke förekommit. Men icke heller i fråga om inkorporeringar med

städer och köpingar av områden tillhörande landskommun kan utskottet

finna att lagens utformning av indelningsförutsättningarna eller äldre

praxis på detta område utgör något hinder för ett beaktande i dylika

ärenden av det delvis nya läge, som uppkommit genom den allmänna kommunindelningsreformen

och nyare lagstiftning om tillgodoseende genom

landskommunernas försorg av de inom desamma belägna tätorternas särskilda

behov. För denna ståndpunkt finner utskottet ett stöd även i det av

dåvarande chefen för inrikesdepartementet den 23 maj 1949 i första kammaren

lämnade interpellationssvaret. Utskottet kan därför icke ansluta sig

till motionärernas uppfattning, att en översyn av dessa bestämmelser för

närvarande är påkallad. Härtill vill utskottet foga, att det i vart fall icke

bör komma i fråga att — såsom motionärerna ifrågasätta — borttaga det

relativa veto mot indelningsändringar, som lagen nu tillerkänner kommun.

Det synes nämligen utskottet föga sannolikt att en dylik åtgärd, vilken torde

nödvändiggöra en mycket noggrann specificering i indelningslagen av förutsättningarna

för indelningsändring, skulle främja en mera friktionsfri lösning

av förekommande indelningsfrågor.

Även de i 4—10 §§ indelningslagen förekommande bestämmelserna om

ekonomisk uppgörelse mellan kommunerna torde, såsom kammarkollegiet

framhållit, kunna sägas vara präglade av en viss elasticitet. Utskottet finner

det dock angeläget att möjligheterna prövas att genom jämkningar i dessa

regler och därpå grundad praxis åstadkomma att indelningsändringar, som

befinnas erforderliga, i än högre grad än för närvarande är fallet genomföras

med berörda kommuners bifall. På grund härav och då i samtliga över

motionerna avgivna remissyttranden vitsordas, att ifrågavarande regler icke

äro helt tillfredsställande, tillstyrker utskottet en översyn av dessa bestämmelser.

Jämväl emot andra delar av detaljregleringen i indelningslagen,

såsom bestämmelserna om indelningsändrings ikraftträdande och åtgärder

med avseende därå och om särskild besvärsrätt vid indelningsändring, ha

riktats erinringar, vilka synas böra bli föremål för prövning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

15

I den omfattning utskottet sålunda funnit sig böra tillstyrka en översyn

av indelningslagen torde utredningen böra bedrivas förutsättningslöst.

Under hänvisning till vad utskottet sålunda under avdelningarna I och II

anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av motionerna I: 57 och II: 79,

i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla om en översyn, på

det sätt och i den omfattning, som framgår av vad utskottet

ovan anfört, av lagstiftningen om kommunalförbund och om

ändring i kommunal indelning samt om framläggande för

riksdagen av de lagförslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 17 april 1952.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande: från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl

August Johanson, Elmgren, Gustav Emil Andersson, Osvald, Herlitz, Hällgren,

* Fritiof Karlsson, Lundgren och Pettersson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Fast,

Norén, Spångberg, Nolin, Olsson i Mora, Nordkvist, Hammar och Larsson i

Julita.

* Ej närvarande vid justeringen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

Bilaga 1.

Till Riksdagens konstitutionsutskott.

Kungl. Maj :t har anbefallt kammarkollegiet att till utskottet inkomma

med yttrande över den inom riksdagen väckta och till utskottet hänvisade

motionen 1:57, likalydande med 11:79, angående av kommunindelningsreformen

betingade ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning m. m.

Med anledning härav får kollegiet anföra följande.

Motionärerna åsyfta en utredning dels rörande sådana ändringar i 1919

års indelningslag, vilka anses betingade av det läge som inträtt efter den

numera verkställda allmänna regleringen av kommunindelningen i riket,

och i samband därmed -om behövliga riktlinjer för kommande indelningspraxis,

dels ock en översyn av 1919 års lag om kommunalförbund. Det för

motionärerna mest vägande motivet synes vara det, som fått ett uttryck i

uttalandet, att »det är förenat med betydande svårigheter att uppbygga en

effektiv och ändamålsenlig kommunalförvaltning, som har ett ständigt inkorporeringshot

över sig».

De beslut, som meddelats i enlighet med 1946 års lag rörande ny indelning

av riket i borgerliga kommuner, ha otvivelaktigt i väsentliga avseenden

förändrat bilden av den kommunala indelningen i riket, framför allt den

landskommunala. Av det interpellationssvar angående reviderad praxis beträffande

kommunal indelning, som dåvarande statsrådet Mossberg den 23

maj 1949 lämnade i första kammaren (prot. nr 19 s. 120) framgår att viss

av ändrade kommunalrättsliga förhållanden förorsakad ändring i indelningspraxis

redan tidigare gjort sig gällande. Den förstoring av landskommunala

enheter, som genomförts i enlighet med 1946 års lag, har, såvitt nu

är i fråga, närmast fått den effekten, att landskommunerna över lag gjorts

bättre skickade att fylla de vidgade uppgifter, som pålagts dem.

Förutsättningarna för genomförande av kommunal indelningsändring äro

angivna i 3 § av 1919 års indelningslag, därvid i första stycket angivas de

allmänna villkor, som skola vara fyllda vid varje beslut om dylik ändring:

»att denna medför fördelar för den kommunala förvaltningen eller lättnad

eller utjämning i kommunala bördor eller främjar den ekonomiska utvecklingen

inom orten eller eljest medför gagn». I andra stycket angivas de kvalificerade

skäl, innefattande betydande allmänt behov, som skola föreligga

för att en indelningsändring, vilken medför avsevärd olägenhet för därav

berörd kommun, skall kunna genomföras mot kommunens bestridande.

Sådana skäl för brytande av en kommuns »veto» kunna göras gällande icke

blott mot kommun, som bestrider att mista ett område, utan ock mot kommun,

som vägrar att taga emot ett sådant. Följande kvalificerade skäl angivas

i lagrummet såsom exempel och avses sålunda icke att vara uttömmande:
1)

att oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar

hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende

av kommunala behov, eller

2) att viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att

avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma, eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

17

.''!) atl samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat

dylikt ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses,

eller

4) att bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen

inom orten.

För tillämpningen överhuvud av kvalificerat skäl gäller den förutsättningen,

att det bestående missförhållandet icke kan undanröjas eller minskas

på annat sätt än genom indelningsändring. Kan en lösning vinnas i

annan lämpligare och mindre genomgripande form, skall sådan utväg utnyttjas

framför indelningsändring. Så har också skett i åtskilliga fall. Såsom

exempel må anföras bildande av kommunalförbund eller municipalsamhälle

samt expropriation av mark och vatten.

Motionärerna, som icke vänt sig mot bestämmelserna i 3 § 1 stycket, förmena

att, även om de nuvarande reglerna i 3 § i 1919 års lag äga en viss

elasticitet, man icke kan komma ifrån »att de inskrivits i lagen med utgångspunkt

i rån föreställningar, som i stort sett sedermera ha övergivits,

eller att de eljest närmast taga sikte på förhållanden, som förlorat och

ytterligare komma att förlora i aktualitet». Anmärkningen hänför sig till

avfattningen av 3 § andra stycket.

Det under 1) ovan angivna exemplet på kvalificerade skäl äger fortfarande

full tillämplighet. Det under 2) redovisade kan, med hänsyn till de små

landskommunernas förstoring och därigenom ökade ekonomiska bärkraft,

antagas framledes bliva mera sällan förekommande; att det kan bliva tilllämpligt

är icke uteslutet. Det under 3) upptagna exemplet torde, med det

ansvar för bostadsfrågorna, som åvilar den borgerliga kommunen, kunna

bli aktuellt för växande tätortskommuner med snävt tillmätta områden

(städer och köpingar). Till grund för utformningen av exemplet under 4)

har otvivelaktigt legat en uppfattning, att framför alli stadssamhällena

representera den ekonomiska utvecklingen i landet. Denna åskådning torde,

såsom nämnts i ovan berörda interpellationssvar, numera icke vara lika

odiskutabel som då den år 1917 framfördes av den kommunala nybildningskommittén.

Detta utesluter icke, atl exemplet kan bli aktuellt, antingen

mellan lands- och stadskommuner eller mellan landskommuner inbördes.

Även om en viss faktisk inskränkning alltså skett i möjligheterna alt mot

vederbörande kommuners bestridande framtvinga kommunala indelningsändringar

med stöd av betydande allmänna behov, måste likväl ett vart av

de i lagtexten angivna typfallen fortfarande anses vara tillämpligt.

Det må erinras, alt även andra betydande allmänna behov än de i 3 § 2 st.

exemplifierade i praxis fått utgöra skäl för förordnande enligt lagrummet.

Dess nuvarande formulering måste anses täcka alla tänkbara fall av betydande

allmänt behov. Enligt kollegiets mening föreligga därför icke några

skäl för omarbetning av bestämmelserna i 3 § av lagen.

När motionärerna ifrågasätta lämpligheten att bibehålla ett relativt »kommunveto»

i nu ifrågavarande hänseende, anser sig kollegiet böra framhålla,

alt lagrummet fortfarande har betydelse såsom en garantiregel mot administrativt

godtycke och såsom ett, visserligen begränsat, värn för den kommunala

självständigheten. Skulle »vetot» avskaffas synes del uppenbart, atl

de allmänna förutsättningarna för indelningsändring böra på ett helt annat

sätt än som nu är fallet individualiseras med därav följande risk för att de

snart bli föråldrade, behöva kompletteras eller eljest vålla svårigheter vid

tillämpningen. Så som reglerna nu äro utformade, möjliggöra de en anpassning

av indelningspraxis till utvecklingen på del kommunala förfaltnings
2

Rihang till riksdagens protokoll 1952. 5 samt. 2 avd. Nr 10.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

området i dess helhet, vilket måste anses fördelaktigt redan därför att man

vid utredningen i de särskilda ärendena tvingas uppmärksamma läget även

inom andra rättsområden.

Vad angår 1919 års indelningslag i övrigt synas följande omständigheter

böra beaktas.

Reglerna i -1—10 §§ utmärkas liksom de i 3 § av en viss elasticitet. Vid

tillämpningen av 1946 års lag rörande ny indelning av riket i borgerliga

kommuner har 1919 års.lag varit subsidiärt tillämplig. Den ingående inventering

av kommunala donationer, som företogs i samband med utredningen

om den nya kommunindelningen, visade emellertid att reglerna i

6 § sistnämnda lag icke gåvo tillräcklig ledning för behandlingen av frågan

om donationernas disposition vid indelningsändring. Därest en översyn av

lagen kommer till stånd, kan en komplettering av paragrafen befinnas ändamålsenlig.

I 9 § regleras förutsättningarna för skatteersättning från en kommun

till en annan kommun, vars ekonomiska ställning avsevärt försämras

genom indelningsändringen, utan att sådant kan anses uppvägas av den

befrielse från kommunala förpliktelser, som genom indelningsändringen

vinnes. Lagrummet är tillämpligt även på fall, då den ena kommunen eljest

har att till ordnande av sin förvaltning vidkännas kostnader, till vilka den

andra kommunen skäligen finnes böra lämna bidrag. Såsom exempel må

nämnas, alt en inkorporerande kommun tvingas att nedlägga kostnader för

iordningställande av ett eftersatt område, vilka icke kompenseras av inflytande

kommunalutskylder. Såsom framgår av Kungl. Maj:ts utslag den 22

mars 1950 (RÅ 1950 ref. 12) kan såsom villkor för indelningsändring föreskrivas

lindring för de skattskyldiga i av indelningsändring berört område

i uttaxering, som höjts i följd av ändringen (»skattedifferentiering»). För

befogenheten härutinnan har ett visst stöd kunnat hämtas i 28 § (»övriga

villkor»), men det kan ifrågasättas huruvida icke denna befogenhet bör

närmare regleras i anslutning till 9 §.

I 14 § 2 st. lämnas föreskrifter rörande nyval av kommunala fullmäktige.

1 praxis har jämväl förordnande om nyval av förvaltningsorgan på förekommen

anledning meddelats. Kompletterande föreskrifter i sådant hänseende

kunna anses lämpliga.

De funktioner, som enligt 18 § skola tillkomma kommunalstämma, allmän

rådstuga och kommunalborgmästare, torde påverkas av det förslag till

kommunallagstiftning, som kommunallagskommittén väntas avgiva under

den närmaste tiden.

I 23 § meddelas regler om särskild besvärsrätt vid indelningsändring.

Denna besvärsrätt avser beslut, som sedan Kungl. Maj:t törordnat om

kommunal indelningsändring och innan densamma trätt i kraft fattas inom

en av ändringen berörd kommun med tillämpning av den äldre indelningen.

Förutsättning för talan är, att kommunmedlem tilltror sig kunna visa, att

beslutet strider mot de förutsättningar, på vilka förordnandet om indelningsändring

grundats eller, även om så ej är förhållandet, att beslutet dock

avser angelägenhet, vars ordnande skäligen bör tillkomma kommunen enligt

den nya indelningen. Det kan ifrågasättas, huruvida icke besvärsrätten bör

utsträckas till att avse även beslut, som av vederbörande kommun fattas

eller indelningsändringens ikraftträdande. Kungl. Maj:t har nämligen med

tillämpning av 28 § i åtskilliga fall lagt särskilda förpliktelser på kommun,

vars område ökats (vanligen stadsinkorporeringar), närmast avseende utförande

av kommunala företag (vatten- och avloppsledningar m. m.). Svårighet

har i vissa fall mött att förmå förpliktad kommun att fullgöra sådan

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

19

skyldighet. En utsträckning av 23 §:s tillämplighetsområde skulle kunna ge

en praktisk form för skyldighetens utkrävande.

Motionärerna beröra vidare en fråga, som under senare tid vunnit ökad

aktualitet, nämligen kommunalförbundsinstitutets struktur. Bland utvägarna

för undvikande av ett så allvarligt ingrepp, som en indelningsändring

innebure, nämnde kommunala nybildningskommittén i sitt betänkande år

1917 bildande av kommunalförbund för förvaltande av särskilda kommunala

uppgifter. Motionärerna erinra, att åt det organ, som handhar vårdnaden

om förbundets angelägenheter, förbundsdirektionen, uppdragits såväl

beslutanderätt med vissa inskränkningar som verkställighet och förvaltning.

För handhavande av de mera begränsade förvaltningsuppgifter, som biltills

kännetecknat kommunalförbundens verksamhet, ansåges eu sådan anordning

icke vara ägnad att inge några betänkligheter. Skulle däremot koinmunalförbundsformen

tillämpas i större sammanhang än dem för vilka lagen

närmast vore skriven och i fråga om mera medelskrävande förvaltningsgrenar

l. ex. skolor, komme vådorna av en splittrad finanshushållning att

framträda på annat sätt. Motionärerna, som påpeka att stadgande om direktionssammanträdenas

offentlighet saknas, anse det självklart att offentlighetsprincipen

bör uppehållas för det beslutande organets del. Vad motionärerna

åsyfta synes närmast vara att tillskapa en förbundsrepresenlation

med en ställning i bättre överensstämmelse med riktlinjer som eljest följas

inom kommunalförvaltningen.

Kommunalförbund kan ingås mellan städer, landskommuner, köpingar

och municipalsamhällen, mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun

och stad. (De förut existerande sammansatta fattigvårdssamhällena

ha upplösts i sammanhang med ikraftträdandet av den nya kommunindelningen.

) Kyrkoförsamlingar kunna ingå kommunalförbund för

vård av angelägenhet, som avses i folkskolestadgan, men ej för rent kyrkliga

angelägenheter. Då beslut om bildande av kommunalförbund tillkommer

länsstyrelse, saknar kollegiet närmare erfarenhet om de grundsatser som

därvid utöver vad lagen angiver kommit till tillämpning. Av förarbetena

till lagen framgår, att kommunalförbund bildas för den tekniska omsorgen

om viss förvaltningsuppgift men icke kan avse förvaltningsuppgiften i dess

helhet. Genom bildande av kommunalförbund befrias vederbörande kommun

icke från ansvaret för en obligatorisk uppgifts tillbörliga tillgodoseende

och mister icke befogenheten att pålägga sina medlemmar särskilda

förpliktelser i sådant syfte. Lagen om kommunalförbund synes tolkas så,

att förbund kan omfatta blott en förvaltningsuppgift, varav följer att kommuner,

som önska ha flera uppgifter gemensamma, måste bilda flera förbund.

Förutsättningen för bildande av kommunalförbund är enligt kommunalförbundslagen

»sammanslutning» av kommuner: detta innebär alt kommunalförbund

ej kan komma till stånd utan att överenskommelse mellan

kommunerna träffats. Enligt 1925 års lag om polisväsendet äger däremot

länsstyrelse, om polisdistrikt skall beslå av område från mer än en kommun

och sa linnes erforderligt, tvångsvis förordna att de kommuner, som helt

eller delvis ingå i distriktet, skola för polisverksamhetens upprättande bilda

kommunalförbund (»polisförbund» ). Kan enighet icke uppnås om lorbundsordningen,

äger länsstyrelsen att förordna därom. Gemenskapen kan ock

utan bildande av kommunalförbund regleras genom avtal mellan kommunerna.

I 1947 års byggnadslag (128 §) stadgas att, om Konungen förordnal

alt regionplan skall finnas, skola för handläggning av fråga rörande planen

de kommuner och samhällen, som beröras av denna, bilda kommunalför
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

hund. Beträffande sådant förbund skall med de avvikelser, som följa av

vad i byggnadslagen stadgas, lagen om kommunalförbund äga tillämpning.

I byggnadsstadgan s. å. ha meddelats närmare bestämmelser om regionplan

och regionplanenämnd (147-—161 §§).

Motionärerna ha pekat på att skolreformens genomförande förutsätter ett

mycket omfattande interkommunalt samarbete. Såvitt kollegiet kan finna

sakna de nybildade storkommunerna i betydande utsträckning tillräckligt

folkmängdsunderlag för den tredelade avslutningsklassen i enhetsskolans

realskoleavdelning. Man måste därför förutsätta att, om kommissionens

förslag genomföres, samverkan måste åstadkommas mellan flera kommuner,

som tillsammans erbjuda tillräckligt folkmängdsunderlag för denna klass.

Härvid erbjuda sig tre alternativ:

1) bildande av specialkommuner i analogi med de s. k. legala kyrkliga

samfälligheter (sammansatta skoldistrikt), varom förmäles il § 2 st. lagen

om församlingsstyrelse och 45 § i 1919 års indelningslag,

2) bildande av kommunalförbund (med tvångsrätt för myndighet),

3) en utsträckt tillämpning av bestämmelserna i 6 § p. 3 folkskolestadgan

med beslutanderätten förlagd hos domkapitlet.

Det förutsattes under förarbetena till 1946 års lag om ny indelning av

riket i borgerliga kommuner, att flertalet av de i enlighet med kommunalförbundslagen,

d. v. s. efter överenskommelse mellan kommunerna, bildade

kommunalförbunden (vilka redovisas i 1947 års och senare årsböcker för

Sveriges kommuner), skulle vid ikraftträdandet av den nya kommunindelningen

komma att upplösas såsom onödiga. Även om detta blir fallet, kommer

sannolikt ett icke obetydligt antal att kvarstå och nya att bildas.

Det synes kollegiet, som om en utsträckning av kommunalförbundsinstitutets

tillämpning skulle förstärka kravet på offentlighet i förvaltningen.

Motionärernas anmärkningar om bristande offentlighetskontroll av kommunalförbundsförvaltningen

synas därför böra beaktas vid en översyn av institutet.

I samband därmed torde lämpligen böra övervägas att möjliggöra

överförande till ett och samma kommunalförbund av flera förvaltningsuppgifter.

I sammanhang härmed torde böra beaktas, att den i 1 § 2 st.

lagen om församlingsstyrelse reglerade formen för vård av angelägenheter,

som äro gemensamma för flera kyrkoförsamlingar, nämligen bildande av

kyrklig samfällighet, är alltför tungrodd när det gäller mindre betydande

angelägenheter t. ex. förvaltning av gemensam begravningsplats. Ett civilrättsligt

avtal fyller måhända icke anspråket på erforderlig varaktighet i

dylika fall; det kan därför ifrågasättas, huruvida icke möjlighet bör beredas

även församlingar att ingå kommunalförbund.

Kollegiet hyser i allmänhet, på grund av den splittrande effekten av

specialkommuner på den kommunala verksamheten och finansväsendet, betänklighet

mot att utöka denna grupp men finner utredning till belysning

av frågan om deras användbarhet i stället för kommunalförbund vara motiverad.

Med åberopande av vad sålunda anförts anser sig kollegiet kunna tillstyrka

en översyn av såväl 1919 års indelningslag som lagen om kommunalförbund,

beträffande den förra dock med den begränsning som framgår av

vad ovan anförts.

I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade deltagit kammarråden

Grönvall, Gavelius och Åberg.

Stockholm den 14 mars 1952.

ROLF DAHLGREN.

Erik Schalling.

Föredragande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

21

Bilaga 2.

Till Riksdagens konstitutionsutskott.

Sedan Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle inkomma med

yttrande över de likalydande motionerna I: 57 av herr Anderberg in. fl. och

II: 79 av herr vice talmannen Olsson m. fl., får förbundets styrelse vördsamt

anföra följande.

Till den del de remitterade motionerna avse 1919 års indelningslag kan

styrelsen i huvudsak inskränka sig till att hänvisa till sitt den 4 mars 1948

till konstitutionsutskottet avgivna yttrande i anledning av de vid 1948 års

riksdag väckta motionerna 1: 147 och II: 239. Det är enligt styrelsens mening

förståeligt att riksdagen avvisade förslag om revision av ifrågavarande lag

vid en tidpunkt, då kommunindelningsreformen ännu icke kommit in i sitt

slutskede. Indelningsreformens praktiska genomförande har emellertid ytterligare

blottat bristfälligheterna i 1919 års indelningslag, t. ex. i fråga om

vissa val i nybildad kommun. Eftersom antalet indelningsärenden icke ser

ut att stagnera efter kommunsammanslagningen, måste nu tiden vara

mogen för en grundlig översyn av indelningslagen. Det finnes anledning

förmoda, att den pågående kommunallagsrevisionen kommer att påkalla

åtskilliga formella ändringar i nu gällande indelningslag. Det måste vara

irrationellt att vidtaga sådana ändringar utan att samtidigt i materiellt hänseende

underkasta lagstiftningen den översyn, som till följd av kommunalförvaltningens

starka utveckling framstår som trängande. Enligt styrelsens

mening är det lämpligt att den begärda översynen snarast igångsättes,

så att en ny indelningslag kan träda i kraft samtidigt som den nya

kommunallagen.

Det ligger i sakens natur att en revision av indelningslagstiftningen måste

omfatta en grundlig granskning av hittillsvarande praxis. Därvid bör enligt

styrelsens mening särskilt uppmärksammas tillämpningen av lagens bestämmelser

om ekonomisk uppgörelse vid indelningsändring. Eu indelningsändring

kan få synnerligen genomgripande ekonomiska verkningar för de därav

berörda kommunerna, och den ekonomiska bedömningen är därför ett av de

viktigaste leden i ett indelningsärende. Från förbundets sida har funnits

anledning att starkt kritisera den hittillsvarande bristfälliga kommunalekonomiska

bedömningen av dessa ärenden (jfr Landskommunernas Tidskrift

sid. 56 o. ff., årgång 1950). Om indelningsärendena på det förberedande

stadiet skola få en betryggande objektiv handläggning, synes vara

ofrånkomligt att kammarkollegiet förstärkes med kommunalekonomisk

expertis.

Enligt styrelsens mening har i motionerna på ett övertygande sätt styrkts

behovet av en översyn jämväl av lagen om kommunalförbund. Inom den

moderna kommunalförvaltningen kunna — såsom visats av bl. a. 1944 års

kommitté för kommunal samverkan — kommungränserna icke bli samma

realiteter som tidigare. Ett omfattande och mångskiftande samarbete erfordras

icke endast mellan en tätort och dess närmaste omgivningar. Också

mellan till varandra gränsande landskommuner kan samverkan inom åtskilliga

förvaltningsområden framstå som önskvärd, särskilt som den kommunala

verksamheten i de genom kommunindelningsreformen nybildade kom
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

munerna kan väntas bli livlig och omfattande. Men här torde behov av

samverkan i betydande utsträckning komma att göra sig gällande inom

andra förvaltningsområden än de hittills traditionella kommunalförbundsangelägenheterna.

Styrelsen vill därvid särskilt understryka vad i motionerna

anförts rörande samverkan på skolans område. För enhetsskolans

högstadium måste samarbete över kommungränserna säkerligen etableras i

mycket stor utsträckning.

Antalet kommunalförbund, som under 1940-talet starkt ökade (brandväsen,

social hemhjälpsverksamhet), har i och med kommunsammanslagningen

kraftigt decimerats. Till följd av kommunalförbundets uppenbara

brister och olägenheter föredraga kommunerna ofta samverkan genom

civilrättsliga avtal. Detta är också säkerligen den lämpligaste och smidigaste

formen, där samverkan är begränsad till någon enstaka förvaltningsuppgift.

Men så snart samverkan erfordras inom ett större förvaltningsområde

eller för flera olika förvaltningsgrenar eller delar därav borde möjligheter

öppnas för ett mera fast samarbete inom ett »universellt» kommunalförbunds

ram. Det bör enligt styrelsens mening vara möjligt att med bibehållande

av kommunalförbundets karaktär av en i lag reglerad form för avtalsmässig,

frivillig samverkan åt detsamma ge en organisation, som icke

onödigtvis bryter av mot den reguljära kommunala organisationen och som

möjliggör en mera enhetlig handläggning av de angelägenheter, som äro

föremål för samverkan.

Stockholm den 12 februari 1952.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund

NILS ELIASSON.

Sixten Larsson.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

23

Bilaga 3.

Till Riksdagens konstitutionsutskott.

I anledning av konstitutionsutskottets hemställan, att Svenska stadsförbundets

styrelse ville avgiva yttrande över de inom riksdagen väckta, likalydande

motionerna 1:57 och 11:79 angående av kommunindelningsreformen

betingade ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i

kommunal och ecklesiastik indelning in. in., får styrelsen anföra följande.

I förevarande motioner har inledningsvis erinrats, att vid 1948 års riksdag

väcktes två likalydande motioner (1:147 och 11:239) med samma

hemställan som nu, bortsett från att den begärda utredningen nu uttryckligen

angivits böra avse även en översyn av bestämmelserna i lagen om kommunalförbund.

över dessa år 1948 väckta motioner avgav styrelsen yttrande,

vari framfördes åtskilliga invändningar mot den då av motionärerna förebragta

motiveringen. Sammanfattningsvis uttalades därefter i yttrandet, att

styrelsen endast i ringa mån kunde ansluta sig till motionärernas kritik

mot den dittillsvarande indelningspolitiken och icke alls kunde omfatta den

grundsyn, som kommit till synes i denna kritik. Styrelsen kunde visserligen

medge, att 1919 års kommunala indelningslag icke dåmera vore i allo

tillfredsställande och att en översyn av densamma därför kunde ifrågasättas.

Möjligt vore också, att den pågående indelningsrevisionen kunde ge ytterligare

anledning till en sådan översyn, ehuru själva riktlinjerna för denna

revision icke tydde på att så skulle bli fallet. Men styrelsen avstyrkte bestämt,

att en utredning i hithörande spörsmål skulle begäras av riksdagen

från motionärernas utgångspunkter och med den inriktning de åsyftade.

Ehuru den motivering, som nu anförts för yrkandet om utredning angående

ändringar i indelningslagen, är allmännare hållen, synes den dock

till väsentlig del ha samma inriktning som motiveringen i motionerna år

1948. Styrelsen får därför i första hand alltjämt åberopa sina då framförda

erinringar mot åtskilligt av argumenteringen i sistnämnda motioner. Därutöver

synes dock följande böra tilläggas.

Vad motionärerna nu — liksom 1948 års motionärer — framför allt rikta

sig mot äro reglerna i lagens 3 § om de s. k. kvalificerade förutsättningarna

för indelningsändring. Om dessa regler sägs i motionerna, att de inskrivits

i lagen med utgångspunkt från föreställningar, som i stort sett sedermera

övergivits, och att de eljest närmast taga sikte på förhållanden, som förlorat

och ytterligare komma att förlora i aktualitet. Enligt styrelsens mening

måste detta uttalande betecknas såsom mycket missvisande, om man verkligen

tar fasta på den kommunala indelningens och därmed givetvis också

den förevarande lagens uppgift. Det är visserligen sant, att det allmänna

utgångsläget för bedömandet av indelningsfrågorna nu i en del avseenden

skiljer sig väsentligt från vad det var vid indelningslagens tillkomst. Men

dessa skiljaktigheter äro ej av sådan beskaffenhet, att man därför med fog

kan ifrågasätta de nn påtalade reglernas lämplighet.

Det förhållandet exempelvis, att landskommunerna fått ökade möjligheter

och i viss män även skärpt skyldighet att tillgodose sådana speciella

behov, som finnas inom tätorter, kan givetvis förutsättas medföra, att

man hädanefter får mindre anledning än förr att vidtaga indelningsänd
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

ringar på grund av att kommunala uppgifter blivit eftersatta. Däremot kan

det icke antagas, att genom sagda förhållande dylik anledning till indelningsändringar

i ett slag helt bortfallit eller inom den närmaste tiden

kommer att alldeles försvinna. Detta sistnämnda måste vara av utslagsgivande

betydelse beträffande indelningslagens utformning, eftersom lagens

uppgift ju är att säkerställa rättelse, där sådan behövs — således även om

behovet kan väntas yppa sig endast i mera begränsat antal fall. Att märka

är även, att de ifrågavarande bestämmelserna med sin hittillsvarande

utformning uppta en generell förutsättning (sista satsen), som klart tar

sikte på att förekomma onödiga indelningsändringar vare sig av den nu

berörda eller övriga i sammanhanget angivna anledningar.

Vad nu sagts har sin motsvarighet också i fråga om indelningsändringsgrunden

»samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat

dylikt ändamål». Åtskilliga stadssamhällen ha numera fått sina områden

så utvidgade, att deras behov i dessa avseenden kunna antagas vara för

överskådlig tid framåt tillgodosedda; men så är icke fallet över hela linjen.

Om ock för mera sällsynt tillämpning äro därför bestämmelserna även i

denna punkt alltjämt behövliga. Lika litet kan styrelsen finna, att motionärerna

pekat på något giltigt skäl för ändring härvidlag genom det av dem

anförda uttalandet i ett interpellationssvar i första kammaren år 1949, »att

de fall, där samhällets behov av utrymme för bostäder, industrier m. m. ej

inom samhällets område i erforderlig mån kunde tillgodoses, icke torde

kunna tagas till intäkt för att städerna gentemot landskommunerna skulle

äga företrädesrätt till områden, lämpliga såsom exploateringsobjekt för

bostäder och industrier». Innebörden av detta uttalande är självfallet

beroende av vad som i sammanhanget åsyftas med uttrycket »företrädesrätt».

Varken den nu berörda eller övriga bestämmelser om kvalificerade

förutsättningar för indelningsändring tar sikte på att fastslå, att den ena

eller andra kategorien av kommuner har något principiellt företräde att få

sina särskilda behov tillgodosedda. Lagen utgår härvidlag endast från det

obestridliga faktiska förhållandet, att samhällen finnas som så utvecklas,

att deras behov av utrymme för bostäder, industri o. dyl. icke i längden kan

tillgodoses inom deras områden, sådana dessa en gång blivit genom den

kommunala indelningen bestämda. Att denna situation vanligast — om ock

icke uteslutande — blir aktuell just för städer ligger i sakens natur. Givetvis

måste det i sådana fall bli en avvägningsfråga, vilket eller vilka områden

den nödvändiga utvidgningen skall omfatta, och ur den ifrågavarande bestämmelsen

synes icke kunna utläsas något som kan föranleda, att städerna

vid denna avvägning bli otillbörligt gynnade.

Ej mindre obefogat synes det vara att till stöd för ändring i de omförmälda

bestämmelserna åberopa det uttalandet i samma interpellationssvar,

»att uppfattningen att framför allt stadssamhällena representerade den ekonomiska

utvecklingen i landet numera icke torde vara lika odiskutabel som

då den på sin tid företräddes av kommunala nybildningskommittén». Då

lagen som skäl för indelningsändring nämner den omständigheten, att

»bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen

inom orten», anger den icke några som helst riktlinjer för bedömningen

av den ekonomiska utvecklingens krav på kommunindelningens beskaffenhet.

Likaväl nu som då lagen tillkom, måste man förutsätta, att denna

bedömning skall ske enbart ur det allmännas synpunkt. Har uppfattningen

om de förhållanden, som böra påverka denna bedömning, numera ändrats,

så kan omöjligen lagstadgandets i detta avseende alldeles intetsägande for
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

25

mulering utgöra något hinder för att den ändrade uppfattningen får komina

till sin rätt.

Då det sålunda ej synes finnas fog för motionärernas antydningar, att

den hittillsvarande utformningen av reglerna i indelningslagens 3 § icke

längre motsvarar de verkliga förhållanden, som böra vara bestämmande för

avgörandet om indelningsändringar, kan man knappast heller tänka sig att

genom en ändrad avfattning av dessa regler förekomma, att understundom

även inkorporeringsframställningar göras, vilka vid prövningen icke vinna

gehör. Redan den omständigheten, att förevarande reglering avser en realprövning

och icke blott en granskning ur formella synpunkter av träffade

avgöranden, måste medföra, att ej endast alldeles självklart befogade framställningar

kunna ifrågakomma. Den av motionärerna påtalade konsekvensen,

att olägenheterna av ett inkorporeringshot i en del fall aktualiseras så

att säga i onödan, är givetvis i och för sig beklaglig men måste under alla

förhållanden bli i viss mån oundviklig. Med den uppfattning styrelsen har

om det behövliga reella innehållet i reglerna om inkorporeringsförutsättningar,

tror styrelsen ej, att man kan komma längre i precisering av dessa

regler för att såmedelst begränsa antalet dylika fall.

Endast genom ett par exemplifieringar ha motionärerna pekat på frågor,

som i övrigt synts böra bli föremål för omprövning vid den önskade översynen

av indelningslagen. I ett avseende beröra de emellertid härvid ett principiellt

mycket viktigt spörsmål, nämligen då de ifrågasätta lämpligheten av

att i någon form bibehålla en kommunal vetorätt mot indelningsändring.

Styrelsen kan i detta avseende blott uttala, att nuvarande bestämmelser konstituera

en dylik vetorätt, vilken understundom synes ha förhindrat i och

för sig önskliga indelningsändringar, men att man icke dess mindre måste

hysa betänkligheter mot att rucka på dessa bestämmelser.

Däremot anser styrelsen alltjämt liksom år 1948, att en översyn av indelningslagens

bestämmelser i andra hänseenden än de nu särskilt berörda med

fog kan ifrågasättas. Härvid syftar styrelsen särskilt på reglerna om ekonomisk

uppgörelse mellan kommunerna vid indelningsändring samt om indelningsändrings

ikraftträdande och åtgärder med avseende därå. Styrelsen är

därför beredd att förorda en i främsta rummet formell översyn av lagen i

dessa hänseenden, varvid dock även mindre justeringar av reell innebörd

må kunna ifrågakomma. Men såsom framgår av det anförda, bör enligt

styrelsens mening en eventuell begäran från riksdagens sida om utredning

härom klart ange, att denna icke bör ta sikte på någon principiell ändring

av reglerna om förutsättningar för indelningsändring.

Giltigare skäl synas motionärerna ha anfört för sin hemställan om en

översyn av bestämmelserna i lagen om kommunalförbund, önskemålet att

genom denna lagstiftning vinna tillfredsställande former för samarbete mellan

kommuner och på så vis tillgodose även behov, som eljest kanske måste

aktualisera frågor om indelningsändringar, är enligt styrelsens mening mycket

beaktansvärt. Det synes också obestridligt, att den nuvarande lagen om

kommunalförbund visat sig föga kunna bidraga till förverkligande av detta

önskemål. Styrelsen ansluter sig därför till motionärernas uppfattning, atl

denna lags bestämmelser böra tagas under omprövning i syfte framför allt att

åstadkomma en enligt den kommunala självstyrelsens principer mera tillfredsställande

organisation av kommunalförbundet. Det får dock icke förbises,

att frågan härom måste bli en ingalunda lätt avvägningsfråga. Under

alla förhållanden bör man hålla fast vid, att kommunalförbundet endast

kan få vara formen för handhavandet av särskilda delar av den kommunala

:l Ililuiiij/ till riksdagens protokoll l!).r>2. 5 samt. 2 avd. Nr 16.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16.

verksamheten. Att söka i denna form tillgodose behovet av gemensamhet i

den kommunala verksamheten för två eller flera kommunområden över

snart sagt hela linjen och endast bibehålla en eller annan mindre krävande

uppgift för de särskilda förbundsmedlemmarnas egen handläggning kan

uppenbarligen ej vara tillfredsställande. Likaså vill styrelsen särskilt understryka,

att de olägenheter måste beaktas, som alltid följa med en anordning,

varigenom det kommunala anslagsbeviljandet och därmed också

bestämmandet om den kommunala utdebiteringen inom ett visst område

splittras på flera beslutande församlingar.

Stockholm den 10 mars 1952.

Svenska stadsförbundets styrelse

ZETH HÖGLUND.

/ Sixten Humble.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952

520554

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:198 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående av kommunindelningsr ef ormen betingade ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i k a1 i texten