Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial nr 23

1952-05-08 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1952:23, Konstitutionsutskottets memorial nr 23

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

1

Nr 23.

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i

statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning

blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1951

till och med den 9 januari 1952 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 12 januari 1951 till och

med den 4 januari 1952;

justitieärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den 4 januari

1952;

utrikesdepartementsärenden från och med den 12 januari 1951 till och

med den 4 januari 1952;

försvarsärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den 4 januari

1952;

socialärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den 4 januari

1952;

kommunikationsärenden från och med den 12 januari 1951 till och med

den 4 januari 1952;

finansärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den 4 januari

1952;

ecklesiastikärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den

4 januari 1952;

jordbruksärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den

4 januari 1952;

handelsärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den 4

januari 1952;

inrikesärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den 4 januari

1952;

civilärenden från och med den 12 januari 1951 till och med den 4 januari

1952.

Därjämte har på därom särskilt gjord framställning till utskottet överlämnats

utdrag av det över jordbruksärenden den 15 mars 1952 förda protokoll

i vad det avser utformningen av prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

för tiden den 1 januari—den 31 augusti 1952.

Till utskottet ha vidare på därom framställd begäran överlämnats handlingarna

till chefens för inrikesdepartementet beslut den 31 mars 1952 i

anledning av en från enskild person gjord framställning att få taga del av

två inom inrikesdepartementet år 1950 verkställda utredningar angående

arbetsförhållanden in. in. inom statens utlänningskommission.

2 liihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. 2 avd. Nr 23.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

Å.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,

som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tilllämpa

§ 106 regeringsformen, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

B.

Granskningen har ej heller givit utskottet anledning till anmälan enligt

§107 regeringsformen mot någon ledamot av statsrådet, vilket utskottet får

för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 8 maj 1952.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson,

Elmgren, Gustav Emil Andersson, Herlitz, Lindén, Fritiof Karlsson,

Lundgren, Pettersson och Hansson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von

Friesen, Norén, Spångberg, Nolin, Jonsson i Haverö, Olsson i Mora, Nordkvist

och Adamsson.

Reservationer:

Avslagna yrkanden om anmälan enligt § 107 regeringsformen.

I.*

(Protokoll över försvarsärenden den 18 maj 1951.)

av herrar Lundgren, Osvald och Olsson i Mora, som anfört följande:

»I skrivelse den 15 maj 1951 anhöll infanteriinspektören, överste Alf

Meyerhöffer, hos Kungl. Maj :t att bliva överförd å disponibilitetsstat från

den 1 juli 1951. Som skäl anfördes meningsskiljaktigheter mellan honom

och chefen för försvarsdepartementet i vissa frågor rörande pansarvärns
*

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Elmgren,

Gustav Emil Andersson, Osvald, Herlitz, Lindén, Hällgren, Fritiof Karlsson och Lundgren

; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, von Friesen, Noren, Swedberg,

Spångberg, Jonsson i Haverö, Olsson i Mora, fru Svedberg, herrar Hallberg och

Braconier.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

3

vapen, över ansökningen avgav chefen för armén genom chefen för arméstaben

följande yttrande: ''Tillstyrkes fr. o. m. 1/6 1951.’ Kungl. Maj :t förordnade

den 18 maj 1951 på föredragning och hemställan av dåvarande

statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Vougt, att Meyerhöffer från

och med den 1 juni 1951 skulle vara överförd å disponibilitetsstat.

Bestämmelserna om försättande i disponibilitet infördes beträffande försvarsväsendet

år 1942. Som motiv härför anförde departementschefen i propositionen

i ämnet, 1942 nr 74, att det vore ett försvarsintresse av vikt,

att krigsmaktens personal på aktiv stat besutte sådan tjänsteduglighet, att

den på ett fullt tillfredsställande sätt kunde fullgöra sina uppgifter i krig

såväl som i fred, samt att de då gällande bestämmelserna icke beredde tillfyllestgörande

möjligheter att från tjänstgöring avskilja för sina uppgifter

olämpliga beställningshavare.

Numera finnas bestämmelserna om försättande i disponibilitet i 14 §

statens allmänna avlöningsreglemente (SFS 1948 nr 436). Bestämmelserna

äga tillämpning å vissa högre militära och civilmilitära beställningshavare,

däribland infanteriinspektör. Försättande i disponibilitet kan ske antingen

tvångsvis eller på ansökan av vederbörande beställningshavare. Beträffande

överförande tvångsvis gäller, att beställningshavare, varå stadgandet äger

tillämpning, är pliktig att avgå från beställningen, ’där så finnes påkallat

med hänsyn till statens intressen’. Beslut härom meddelas av Kungl. Maj :t

efter förslag av vederbörande försvarsgrenschef. Innan sådant förslag avgives,

skola yttranden ha inhämtats från övriga beställningshavaren överordnade

myndigheter eller chefer. Beträffande frivillig övergång å disponibilitetsstat

gäller, att beställningshavare, som ovan sagts, må på egen

ansökan av Kungl. Maj :t försättas i disponibilitet, där avgången från aktiv

stat icke finnes vara mot statens intresse stridande.

Meyerhöffer har genom Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut överförts å

disponibilitetsstat en månad tidigare än han själv begärt. Då det icke är

möjligt att bevilja något, varom icke ansökts, innebär Kungl. Maj :ts beslut,

att Meyerhöffer tvångsvis försatts i disponibilitet.

Den allmänna bestämmelsen i § 36 regeringsformen, att ämbetsmän icke

utan rannsakning och dom kunna avsättas, är en hörnpelare, då det gäller

att garantera eu självständig ämbetsmannakår, och måste särskilt ur demokratisk

synpunkt tillmätas den största betydelse. I vissa fall ha emellertid

avvikelser från denna bestämmelse medgivits. Dessa måste givetvis

tolkas restrikth t med hänsyn till det anförda stadgandet i regeringsformen.

Beträffande överförande å disponibilitetsstat har riksdagen i skrivelse nr

408 år 1942 — närmast till bemötande av en motionsvis framförd uppfattning

att införande av disponibilitetsstat för försvarsväsendet måste föranleda,

att motsvarande bestämmelser infördes även för statsförvaltningen

i övrigt — framhållit, att dylika åtgärder icke böra erhålla större räck\idd

än som är strängt nödvändigt. Grundsatsen om ämbetsmännens oavsättlighet

måste nämligen anses vara av väsentlig betydelse för upprätthållandet

av deras självständighet och oberoende.’

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

Sedd i belysning av det anförda, framstår klart betydelsen av en restriktiv

tolkning och användning av bestämmelserna om försättande i disponibilitet.

Endast då så finnes påkallat med hänsyn till statens intresse får

försättande i disponibilitet mot beställningshavares vilja äga rum, och endast

då beställningshavaren visat sig på grund av bristande tjänsteduglighet

ej kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden. Under

inga förhållanden kan något sådant få äga rum emedan en underlydande

blivit obekväm för en chef av en eller annan anledning, exempelvis självständig

och avvikande mening i någon fråga. Det är vidare ur rättssynpunkt

självklart, att ett överförande tvångsvis å disponibilitetsstat måste

föregås av en fullständig utredning rörande de skäl, som skola ligga till

grund för överförandet. Så synes ej ha skett i fallet Meyerhöffer. Något

annat yttrande än chefens för armén tillstyrkan, vari datum ändrats från

den 1 juli till den 1 juni 1951, synes icke föreligga. Med hänsyn till den

stora vikten av ämbetsmännens oavsättlighet och rättssäkerhet hade det

varit departementschefens skyldighet att förvissa sig om att i detta fall

tillräcklig rättslig grund funnits för överförande tvångsvis å disponibilitetsstat.

På grund av vad nu anförts ha vi yrkat anmälan enligt § 107 regeringsformen

mot dåvarande statsrådet och chefen för försvarsdepartementet

Vougt.»

II.*

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 22 juni 1951.)

a) av herrar Olsson i Mora, Pettersson i Norregård, Fritiof Karlsson, von

Friesen och Nolin, som anfört följande:

»Vid 1946 års riksdag fattades i anledning av proposition nr 174 beslut

angående statsbidrag för anordnande av skolmåltider. Beträffande frågan

om sättet för övervakningen av eleverna yttrade föredragande departementschefen

i propositionen bl. a. följande:

En viss, ehuru givetvis icke rigorös vakthållning från skolans sida under

frukostrasten torde vara påkallad. I allmänhet torde för denna vakthållnings

ordnande icke erfordras någon detaljerad reglering från statliga myndigheters

sida. Jag anser det naturligt, att frågan därom enklast löses genom

överenskommelser eller på annat sätt genom de lokala myndigheternas

försorg. Närmast till hands ligger väl i allmänhet, att i skolan eller diess

omedelbara närhet boende lärare med biträde av bespisningspersonalen och

bland eleverna utsedda ordningsmän svara för vakthållningen. Stundom lärer

det emellertid bli erforderligt att för uppdraget anlita även lärare, som

icke bor inom skolan eller i dess närhet; vid högre skolor torde detta bli

regel. Något svårare problem torde dock vakthållningens ordnande icke erbjuda.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Elmgren, Gustav Emil Andersson,

Herlitz, Hällgren, Fritiof Karlsson, Sandberg, Bergh, Pettersson och Nils Hansson; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, von Friesen, Fast, Norén,

Nolin, Olsson i Mora, Nordkvist, Gustafsson i Bogla, fru Svedberg och fru Wallin.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

5

I detta sammanhang vill jag framhålla, att det torde få ankomma på

Kungl. Maj :t att taga under övervägande, huruvida generella bestämmelser

erfordras rörande utnyttjande av lärarnas fyilnadstjänstgöringsskyldighet

för ifrågavarande ändamål samt, därest så skulle befinnas erforderligt, utfärda

föreskrifter i ämnet. Stundom kan måhända befinnas erforderligt att

medgiva nedsättning i undervisningsskyldigheten. Kungl. Maj :t torde även

i detta fall få äga meddela de bestämmelser, som må befinnas erforderliga.

I likhet med skolöverstyrelsen är jag icke nu beredd att ingå på frågan,

huruvida kontant ersättning må utgå till vakthavande lärare i vissa fall. Den

vakthavande bör dock äga rätt att avgiftsfritt deltaga i skolmåltiden.

Uttalandet föranledde icke någon erinran från riksdagens sida i dess skrivelse

den 18 juni 1946, nr 215.

I anslutning till behandlingen under höstriksdagen 1946 av den allmänna

löneregleringen för befattningshavare i statens tjänst in. fl. berörde statsutskottet

i sitt utlåtande nr 288 spörsmålet om lärares skyldigheter beträffande

skolmåltidsverksamheten och uttalade följande:

I samband med ställningstagandet till frågan om den nya lönenivån har

utskottet övervägt vissa spörsmål om de prestationer, för vilka lönerna skola

anses utgöra vederlag. Det har därvid närmast varit fråga om socialpedagogiska

åtgärder, som komma att åvila exempelvis lärarpersonal i samband

med barnbespisning. Utskottet förutsätter, att dylika arbetsuppgifter icke

skola förenas med särskild gottgörelse eller särskilt lönetillägg.

Inom utskottet anfördes reservation av fyra ledamöter, vilka ansågo, att

uttalandet bort utgå.

Efter debatter i båda kamrarna godkände riksdagen utskottets uttalande,

vilket också ingick i riksdagens skrivelse i ämnet (nr 528).

Under hänvisning till lämpligheten av att vakthållningen vid skolbespisningen

omhänderhades kontinuerligt av samma personer dag för dag, därest

Jämplig tillsyn i större bespisningslokaler skulle kunna åstadkommas,

gav Städernas folkskoleinspektörsförbund i en till chefen för ecklesiastikdepartementet

ställd, den 8 maj 1947 dagtecknad skrivelse uttryck åt önskvärdheten

av att statsbidragsbestämmelserna för folk- och småskollärare så

formulerades, att skoldistrikten icke hindrades att för vakthållningen vid

skolbespisningen i större bespisningssalar kunna förordna lärare, som härför

ägde uppbära särskilt arvode.

De av förbundet åsyftade bestämmelserna innefattades i statsbidragskungörelserna

1937: 999 (sedermera ersatt av kungörelsen 1948: 208) och

1938: 754, Enligt dessa kungörelser skall såsom villkor för statsbidrag till

avlönande av folk- och småskollärare, lärare vid kommunala flickskolor,

kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor gälla

bland annat, att lärarnas avlöningsförmåner utgå i enlighet med vad därom

stadgas och att lärare icke därutöver av skoldistriktet åtnjuter ersättning för

utförande av arbetsuppgifter, som enligt meddelade bestämmelser kunna åläggas

honom i tjänsten.

Över folkskoleinspektörsförbundets framställning yttrade sig skolöverstyrelsen

och statskontoret.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

I utlåtande den 25 november 1947 anförde överstyrelsen — som i ärendet

inhämtat yttranden från statens folkskoleinspektörer och vissa rektorer

att riksdagens förut nämnda uttalande på hösten 1946 ansetts giva uttryck

åt den meningen, att lärarpersonalen skulle ha till tjänsteåliggande att bestrida

vakthållning vid skolmåltidsverksamhet. Sådan skyldighet — som

för övrigt ej varit föremål för förhandlingar — hade dock icke fastslagits i

författning, varför lärare icke kunde åläggas dylik arbetsuppgift. Följaktligen

kunde ett skoldistrikt giva lärare ersättning för utförande av arbetsuppgiften

utan alt distriktets rätt till statsbidrag till lärarlöner därigenom

äventyrades.

Statskontoret uttalade i ett den 31 december 1947 avgivet utlåtande, att

det för sin del icke kunde finna annat än att överstyrelsens uppfattning

stode i direkt strid med riksdagens uttalande i frågan. Statskontoret föreslog,

att framställningen från folkskoleinspektörsförbundet icke skulle föranleda

annan åtgärd än att i vederbörande stadgor och övriga författningar

vidtoges de ändringar, som kunde befinnas påkallade för reglerande av hithörande

spörsmål i överensstämmelse med riksdagens uttalande.

Genom beslut den 4 juni 1948 uppdrog Kungl. Maj:t åt skolöverstyrelsen

att inkomma med yttrande och förslag med anledning av vad riksdagen i

sin skrivelse 1946: 528 anfört rörande skyldighet för lärare att fullgöra vissa

socialpedagogiska uppgifter, överstyrelsen framhöll i ett den 26 april 1949

— efter samråd med vissa lärarsammanslutningar — avgivet utlåtande, att

ämbetsverket vidhöll sin tidigare uttalade mening. Denna mening stode

icke, som statskontoret hade velat göra gällande, i strid med riksdagens uttalande

i den förevarande frågan. Riksdagens uttalande kunde nämligen endast

anses innebära en utsaga om det enligt riksdagens mening skäliga och

lämpliga härvidlag. Skyldighet i nämnda hänseende hade däremot icke kommit

till uttryck i författning. Sedan skolöverstyrelsen redogjort för i vederbörande

skolstadgor intagna tjänsteföreskrifter anförde överstyrelsen följande:

Efter orden skulle alltså lärares skyldighet att övervaka lärjungarna kunna

anses omfatta även tiden för frukostrasten. Enligt skolöverstyrelsens mening

är dock frukostrasten att anse såsom ett avbrott i skoldagen och således

av annan karaktär än de kortare rasterna. Att märka är även, att vid tiden

för avfattningen av dessa bestämmelser frågan om skolmåltidsverksamhet ej

var aktuell.

Enligt praxis har vid flertalet skolor ej heller tillsynsskyldighet över lärjungarna

ansetts åvila lärarna under hela frukostrasten. När lärjungarna

intaga sina måltider utom skolan liksom när vid duplicering av undervisningen

uppehåll om ända till ett par timmar måste göras, skulle en sådan tillsynsskyldighet

icke kunna i praktiken fullgöras.

Riksdagen synes ej ha avsett att införa något allmänt åliggande för lärarna,

och dess uttalande i frågan synes ha föranletts av upplysning om något

enstaka missförhållande.

Skolöverstyrelsen lämnade också en ingående redogörelse för en av överstyrelsen

verkställd undersökning rörande skolmåltidsverksamhetens anordnande,

vartill knötos vissa allmänna synpunkter. Som sin uppfattning i

ersättningsfrågan framhöll skolöverstyrelsen, att såsom tillräcklig ersätt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

1

ning borde ej alltid anses förmånen av fri måltid för läraren, enär dess värde

måste anses förhållandevis ringa, särskilt som den vore att anse som

skattepliktig intäkt. Skulle någon lärare vid bestämmande av vakthållningen

tilldelas en jämförelsevis omfattande tillsynsskyldighet, borde i förekommande

fall kommunen, med hänsyn till vikten av ett ändamålsenligt

genomförande av skolmålstidsverksamheten, äga träffa överenskommelse

med vederbörande lärare om gottgörelse för övervakningen med skäligt belopp.

Överstyrelsen ifrågasatte icke statsbidrag till dylik ersättning.

Skrivelsen utmynnade i en hemställan, att Kungl. Maj :t måtte förklara

hinder icke möta för skolöverstyrelsen att utfärda anvisningar angående

ordnande av tillsynen vid skolmåltidsverksamheten av det huvudsakliga innehåll,

som angivits i ett skrivelsen bifogat förslag.

I remissutlåtande den 18 juni 1949 över skolöverstyrelsens framställning

vidhöll statskontoret sin tidigare uttalade uppfattning. Enligt statskontorets

mening kunde särskild ersättning — utöver fri måltid — till lärare för

vakthållning under lärjungarnas måltidsraster icke anses motiverad, och

kommunala tillskott för detta ändamål måste stå i direkt strid mot förenämnda

riksdagsuttalande och grunderna i gällande statsbidragsbestämmelser.

I en till chefen för ecklesiastikdepartementet ställd, den 11 oktober 1950

dagtecknad promemoria angående tillsynen vid skolmåltiderna har styrelsen

för Sveriges folkskollärarförbund bl. a. erinrat om att, sedan skolöverstyrelsen

till departementet avgivit sitt ovannämnda förslag, hade överläggningar

ägt rum mellan departementet och representanter för lärarkåren.

För att bl. a. vinna tid för en fortsatt behandling och en slutgiltig lösning

av frågan hade från lärarrepresentanternas sida utlovats att om möjligt

söka undvika Tconflikter i samband med lärares vakthållning vid skolmåltiderna

läsåren 1948—50. Detta hade också kunnat uppfyllas. Under hösten

1950 hade emellertid vissa svårartade konfliktsituationer uppstått. Vidare

hade i ett antal fall deklarerats, att man icke längre ansåge sig kunna

medverka vid vakthållningen under rådande förhållanden. Man hade endast

tills vidare gått med på vissa arrangemang för att ge möjlighet till en

uppgörelse utan irriterande moment. Skolöverstyrelsens förslag i ärendet

hade till en början skapat en positiv inställning till övervakningsfrågan,

i det man förväntat att förslaget snarast skulle träda i kraft. Dröjsmålet

med genomförandet av anvisningarna hade emellertid inverkat ofördelaktigt.

Genom beslut den 22 juni 1951 har Kungl. Maj :t, på föredragning och

hemställan av dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

Nygren, bl. a. förordnat, att 2 § kungörelsen den 28 juni 1946 (nr 553)

angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

Såsom villkor för statsbidrag skall gälla:

1)—5) -

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

6) alt skoldistriktet eller primärkommunen icke utgiver ersättning till

lärare, som utövar tillsyn vid skolmåltid, i andra fall än då han utövar mera

omfattande dylik tillsyn än flertalet lärare vid skolan och antalet lärjungar,

över vilka han utövar tillsyn, uppgår till i genomsnitt minst 100 per dag

samt att ersättningen härvid, utöver förmånen av fri måltid, utgår per dag

med högst två kronor, om antalet lärjungar, över vilka han utövar tillsyn,

i genomsnitt ej överstiger 200, och i annat fall med högst tre kronor.

Till ledning vid handläggning av frågor om tillsynen vid skolmåltiderna

skola tjäna vid kungörelsen fogade anvisningar.

Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1951.

Som framgår av ovanstående redogörelse förutsatte 1946 års riksdag i

samband med sitt ställningstagande till den allmänna löneregleringen för

befattningshavare i statens tjänst, att socialpedagogiska åtgärder, som komme

att åvila exempelvis lärarpersonal i samband med barnbespisning, icke

skulle förenas med särskild gottgörelse. Med hänsyn härtill borde den genom

Kungl. Maj :ts beslut den 22 juni 1951 i kungörelsen 1946:553 vidtagna

ändringen, som ger skoldistrikt och primärkommun rätt att i viss utsträckning

utgiva ersättning till lärare för av honom utövad tillsyn vid

skolmåltid, ha underställts 1951 års riksdag för prövning.

På grund härav ha vi yrkat anmälan enligt § 107 regeringsformen mot

dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Nygren.»

b) av herr Bergh, som anslutit sig till det under a) framställda yrkandet,

under hänvisning till att den ifrågavarande ändringen i kungörelsen 1946:

553, därest den förutsätter skyldighet för berörda lärarpersonal att utöva

tillsyn vid skolmåltid, bort anknytas till kungörelserna 1948: 208 och 1938:

754 och, därest sådan skyldighet icke förutsatts, över huvud ej bort företagas,

emedan i sådant fall ersättningsfrågan är ett mellanhavande mellan

skoldistrikten och berörda lärare.

III.*

(Protokoll över handelsärenden den 16 mars 1951.)

av herrar Herlitz, Gustav Emil Andersson, Fritiof Karlsson, Lundgren,

von Friesen, Nolin, Olsson i Mora och Nordkvist, som anfört följande:

»Den 28 juni 1940 utfärdade Kungl. Maj :t kungörelse, nr 650, angående

reglering av importpriserna å stenkol och koks m. m. De grundläggande

bestämmelserna i kungörelsen äro av följande lydelse.

1 §. Inom statens bränslekommission skall inrättas en särskild clearingkassa

för reglering på sätt i denna kungörelse stadgas av importpriserna å

stenkol, koks och kolbriketter.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Elmgren,

Gustav Emil Andersson, Herlitz, Fritiof Karlsson, Lundgren och Sandberg; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, von Friesen, Norén, Spångberg, Nolin,

Jonsson i Haverö, Olsson i Mora, Nordkvist, Hansson i Skediga och Adamsson.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

9

2 §. För prisregleringens genomförande fastställer bränslekommissionen

avräkningspriser å de i 1 § angivna varuslagen, eif svensk hamn.

Avräkningspriserna böra i möjligaste mån fastställas så, att vad som

beräknas skola jämlikt bestämmelserna i 3 § första stycket utbetalas från

clearingkassan motsvarar vad som beräknas komma att jämlikt samma

författningsrum till kassan inflyta.

3 §. Det åligger den, som importerar vara, som i 1 § sägs, till lägre pris

eif svensk hamn än gällande avräkningspris, att till clearingkassan betala

skillnaden. Den som importerar sådan vara till högre kostnad än avräkningspriset

är berättigad att från clearingkassan erhålla gottgörelse för

det överskjutande beloppet. Det ankommer på bränslekommissionen att

fastställa det belopp importören har att betala till eller erhålla från kassan.

Vid beloppets fastställande skall hänsyn ej tagas till sådan kostnad i

samband med importen, som prövas ej hava varit erforderlig.

Då ansökan ingives till bränslekommissionen om tillstånd att till riket

införa varan, skall därvid fogas en förbindelse av importören att till clearingkassan

vid anfordran betala det belopp, varmed importkostnaden må

understiga avräkningspriset.

4 §. Därest vid regleringens upphörande överskott föreligger hos clearingkassan,

skall detta inlevereras till statsverket genom insättning å statsverkets

checkräkning i riksbanken för statskontorets räkning.

Intill den 1 juni 1949 voro importpriserna å stenkol, koks och briketter

föremål för clearingförfarande i enlighet med kungörelsens bestämmelser.

Genom kungörelse den, 20 maj 1949, nr 230, förordnade Kungl. Maj :t, att

1940 års kungörelse skulle med utgången av maj 1949 upphöra att gälla

i vad den avsåge dels stenkol med undantag av antracitkol, dels ock stenkolsbriketter.

Genom beslut den 29 juni 1949 upphävde statens bränslekommission

från och med den. 1 juli samma år clearingförfarandet jämväl

beträffande sådana till riket inkommande laster av koks, som levererades

till direktförbrukare i prisgrupp I. Efter sistnämnda dag kvarstod

således clearingförfarandet allenast beträffande koks och antracit, som

levererades till lagerhandeln.

Statens bränslekommission anförde i skrivelse den 13 mars 1951 till

Kungl. Maj :t, att det på grund av de dåvarande stora variationerna i priserna

på såväl kol som koks syntes nödvändigt, att möjlighet skapades

för bränslekommissionen att kontrollera prisbildningen på samtliga dessa

bränslen. Detta kunde ske allenast genom att normalpriser återinfördes

beträffande desamma, vilket förutsatte ett återinförande av clearingförfarandet

i dess fulla usträckning. På grund härav hemställde bränslekommissionen,

att kungörelsen den 28 juni 1940 ånyo måtte göras tillämplig

beträffande stenkol och stenkolsbriketter samt att kommissionen måtte bemyndigas

att i samråd med statens priskontrollnämnd fastställa normalpriser

å dessa bränslen. Kungl. Maj:t meddelade den 1(5 mars 1951, på

föredragning och hemställan av chefen för handelsdepartementet, statsrå
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

det Ericsson, beslut i överensstämmelse med vad bränslekommissionen

hemställt och utfärdade samma dag kungörelse, nr 122, angående reglering

av importpriserna å stenkol och stenkolsbriketter. Däri förordnades, att

bestämmelserna i kungörelsen den 28 juni 1940 från och med den 18

mars 1951 ånyo skulle äga tillämpning beträffande stenkol och stenkolsbriketter.

Frågan om Kungl. Maj :ts befogenhet att utfärda clearingföreskrifter har

behandlats vid 1941 och 1942 års riksdagar.

I proposition nr 191 till 1941 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t på hemställan

av chefen för folkhushållningsdepartementet riksdagen bland annat

att godkänna i propositionen framlagt förslag angående åtgärder för utjämning

av marknadspriserna å vissa förnödenheter. Det upplystes i propositionen,

att clearingförfarande vanligen använts, när en importreglering

bestående ej endast i en kvantitativ reglering utan även i en reglering av

importpriserna måst genomföras. Det vore att vänta, att det i fortsättningen

skulle komma att erhålla en utvidgad användning. Med hänsyn till

bland annat att förfarandet kunde förväntas ''komma att bli av stor omfattning

och därför få vittgående verkningar å prisbildningen inom landet’

syntes riksdagen böra beredas tillfälle att ''i princip’ yttra sig om

spörsmålet.

Över propositionen avgav sammansatt stats- och bevillningsutskott utlåtande,

nr 3. Propositionens förslag om clearingåtgärder biträddes av utskottet.

Utskottet uttalade emellertid, att då åtgärderna innebure ett väsentligt

ingrepp i näringslivets frihet och verksamhet, utskottet förutsatte,

att riksdagen — sedan ytterligare erfarenhet vunnits rörande systemets

tillämpning och verkningar — bereddes tillfälle att före utgången av maj

månad 1942 taga under omprövning, huruvida åtgärder av angivet slag befunnes

ändamålsenliga och alltjämt i fortsättningen påkallade. Riksdagen

beslöt i överensstämmelse med utskottets hemställan.

I proposition nr 228 till 1942 års riksdag gavs, för att bereda riksdagen

tillfälle att företaga den åsyftade omprövningen av clearingförfarandet,

till en början en redogörelse för de clearingåtgärder, som vidtagits efter

föregående års riksdags behandling av frågan samt för de erfarenheter som

vunnits av de olika clearingförfarandena, varefter föredragande departementschefen

anförde bland annat:

Om den kommande uvecklingen av priserna torde icke för närvarande

kunna fällas något mera bestämt omdöme. Antagligen komma dock importprisema

att uppvisa alltmera stegrade variationer, vilket kommer att

få till följd att ökad osäkerhet och ekonomiska risker bli förknippade med

importen av skilda varuslag. I ett sådant läge måste åtgärder i prisutjämnande

syfte alltjämt kunna vidtagas. Kungl. Maj :t bör således äga möjlighet

att även i fortsättningen, så länge nu rådande utomordentliga förhållanden

bestå, kunna i nämnda syfte vidtaga ågärder av samma beskaffenhet

som hittills.

Propositionen utmynnade, i den del som nu är i fråga, i en hemställan,

att riksdagen måtte lämna utan erinran, att Kungl. Maj :t även i fortsätt
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

11

ningen vidtoge åtgärder för utjämning av marknadspriserna i enlighet med

vad i propositionen anförts.

Statsutskottet förklarade i sitt utlåtande i anledning av propositionen,

nr 139, att Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag icke givit utskottet anledning

till erinran, och riksdagen beslöt, i överensstämmelse med vad utskottet

hemställt, ’lämna utan erinran att Kungl. Maj :t även i fortsättningen

vidtager åtgärder för utjämning av marknadspriserna å vissa förnödenheter

i enlighet med vad i omförmälda statsrådsprotokoll anförts’ (skrivelse

nr 318).

Ett clearingförfarande av den art, varom här är fråga, innebär å ena sidan

åläggande för vissa importörer att till staten inbetala en avgift, å andra

sidan utbetalande ur sålunda influtna medel av viss gottgörelse till andra

importörer. Då enligt regeringsformen såväl alla skatter och pålagor som

ock användningen av statens medel beror av riksdagens beslut, kräver ett

clearingförfarande principiellt dess bemyndigande. I överensstämmelse härmed

står, att frågan om genomförande av clearinganordningar underställdes

riksdagens prövning 1941 och 1942. Visserligen hade vissa sådana anordningar

redan förut genomförts utan riksdagens hörande. Vad sålunda

skedde får emellertid givetvis ses mot bakgrunden av då rådande utomordentliga

förhållanden och ger intet stöd för att liknande åtgärder skulle

vara tillåtliga nu.

Huruvida Kungl. Maj :ts nu ifrågavarande beslut om införande av clearing

å stenkol och stenkolsbriketter överensstämde med regeringsformen beror

sålunda av huruvida det äger täckning i det bemyndigande att vidtaga

clearingåtgärder som riksdagen meddelade 1942. Detta bemyndigande var

obestämt till sin utformning. Otvetydigt är emellertid att det avsåg åtgärder

i enlighet med vad i statsrådsprotokollet anfördes, och i detta protokoll

angavs uttryckligen en bestämd begränsning därigenom att Kungl.

Maj :l sades böra äga möjlighet att även i fortsättningen, så länge nu rådande

utomordentliga förhållanden bestå, kunna i angivet syfte vidtaga

åtgärder av samma beskaffenhet som dittills. Det må vara vanskligt att

bestämt angiva den tidpunkt då riksdagens bemyndigande upphörde att

galla. Tveksamt kan ock vara, i vad mån dess upphörande kunnat anses

utgöra hinder för förut genomförda clearinganordningars fortbestånd. Men

otvetydigt är, att införandet av en ny clearinganordning nära sex år efter

världskrigets slut icke äger stöd i riksdagens nio år tidigare, under helt

andra förhållanden, fattade beslut. Särskilt äventyrlig framstår en motsatt

tolkning av 1942 års beslut mot bakgrunden av den för regeringsformen

grundväsentliga principen, att riksdagen varje år skall äga bestämma om

skatteväsendets gestaltning. Historiskt har denna grundsats hland annat sin

förklaring i erfarenheter om huruledes riksdagsbeslut, vilka ej utformats

med tillräcklig klarhet, godtyckligt uttolkats såsom gällande för obestämd

framlid; på sådant sålt tillkom en väsentlig del av de s. k. grundskatterna.

På grund av vad nu anförts ha vi yrkat anmälan enligt § 107 regeringsformen

mot föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson.»

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

IV.*

av herrar von Friesen och Lundgren, som anfört följande:

»Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen

för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, den 22 april 1950 expeditionschefen

i inrikesdepartementet, Erik Montell, att såsom sakkunnig verkställa

utredning av frågan hur arbetsförhållandena ur säkerhetssynpunkt

voro ordnade inom statens utlänningskommission samt avgiva de förslag,

till vilka utredningen kunde föranleda. Utredningen, som avlämnades den

6 oktober 1950, är hemlig jämlikt 10 och 14 §§ sekretesslagen.

Under utredningens gång framfördes av en tjänsteman hos kommissionen

till expeditionschefen Montell vissa anmärkningar mot e. o. byråchefen

Nils Hagelin i dennes egenskap av chef för kommissionen. Sedan expeditionschefen

Montell anmält detta för chefen för inrikesdepartementet, uppdrog

denne åt Montell att närmare utreda med anmärkningarna avsedda

förhållanden.

Utredningen verkställdes i sina huvuddrag på följande sätt. Hagelin delgavs

omedelbart anmärkningarna, vilka upptecknats i en promemoria daterad

den 19 maj 1950. Härefter hade utredningsmannen enskilda samtal med

sex dåvarande och förutvarande tjänstemän hos kommissionen i fråga om

innehållet i de anmärkningar av vilka de särskilda tjänstemännen kunde ha

närmare erfarenhet. De berättelser som härvid lämnades delgåvos Hagelin,

vilken muntligen yttrade sig till utredningsmannen i ett sammanhang. Utredningsmannen

hade härefter på skilda punkter och i olika omgångar ytterligare

enskilda samtal med vissa av de tidigare nämnda personerna och

härutöver ännu en tjänsteman hos kommissionen.

Expeditionschefen Montells utredning i anledning av anmärkningarna

mot byråchefen Hagelin slutfördes i juli 1950. Hagelin bereddes tillfälle att

taga del av denna utredning och avgav yttrande över densamma i skrivelse

av augusti 1950.

En granskning av expeditionschefen Montells utredning i anledning av

anmärkningarna mot byråchefen Hagelin ger vid handen, att en del av

anmärkningarna uppenbart äro av mindre betydelse, andra åter — särskilt

den som berör en bilförsäljning vid Smedsbo utlänningsläger — av den art

att inrikesministern bort vidtaga åtgärder i anledning av desamma. Därest

icke inrikesministern ansett sig böra omedelbart taga Hagelins chefskap

för utlänningskommissionen under omprövning synas vissa av ärendena

ha bort överlämnas till JK för eventuell åtgärd. — Med anledning av uraktlåtenheten

att vidtaga åtgärder ha vi yrkat anmälan enligt § 107 regeringsformen

mot förutvarande statsrådet och chefen för inrikesdepartementet

Mossberg.»

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Elmgren,

Gustav Emil Andersson, Herlitz, Fritiof Karlsson, Lundgren, Sandberg och Pettersson;

samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von Friesen, Fast,

Norén, Swedberg, Spångberg, Nolin, Jonsson i Haverö och Olsson i Mora.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

13

V.*

av herrar von Friesen, Lundgren och Löfroth, som anfört följande:

»I en den 19 februari 1952 till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet

inkommen skrivelse anhöll J. A. Selander, ansvarig utgivare för

Eskilstuna-Kuriren, att redaktören H. Ström för tidningens räkning finge

taga del ’av den år 1950 av expeditionschefen i inrikesdepartementet Erik

Montell verkställda utredningen angående vissa missförhållanden inom statens

utlänningskommission, såväl den del av utredningen, som gäller organisatoriska

missförhållanden vid kommissionen, som den del, vilken rör anmärkningar

mot chefen för kommissionen’.

Den 3 april 1952 begärde konstitutionsutskottet att erhålla handlingarna

till chefens för inrikesdepartementet beslut i anledning av förutnämnda anhållan.

Till svar härå meddelade t. f. expeditionschefen i departementet S.

Bucht i en den 7 april 1952 dagtecknad skrivelse att beslut i anledning av

Selanders framställning fattades av chefen för inrikesdepartementet den

31 mars 1952. Beslutet innebar, att Montells promemoria rörande vissa anmärkningar

mot ordföranden i statens utlänningskommission N. Hagelin

skulle utlämnas men att den av Montell upprättade promemorian rörande

ordnandet ur säkerhetssynpunkt av arbetsförhållandena inom statens utlänningskommission,

vilken sistnämnda promemoria redan i samband med

dess avlämnande till departementet hösten 1950 hemligstämplats med stöd

av 10 och 14 §§ lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar, fortfarande skulle anses såsom hemlig enligt nämnda lagrum

och därför ej utlämnas.

Tryckfrihetsförordningen innehåller i kap. 2 bestämmelser om allmänna

handlingars offentlighet. Framställning om allmän handlings utbekommande

skall göras hos den myndighet, där handlingen finns, och skall prövas

av samma myndighet. Allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall

på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den som

för läsning eller avskrivning på stället önskar taga del därav; han äger också

mot fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen. Skyldighet att tillhandahålla

handling på stället skall dock ej föreligga, om betydande hinder

därför möter.

Det nu förekommande uttrycket att handling på anmodan skall utlämnas

genast eller så snart ske kan tillkom i samband med 1936 års reviderade

lagstiftning om allmänna handlingar. Kungl. Maj :ts förslag (prop. 1936:

140) innehöll orden ''utan åsidosättande av andra lika viktiga tjänsteåligganden’,

men dessa ord uteslötos av riksdagen på hemställan från konstitutionsutskottet,

som befarade att den i propositionen upptagna formule
-

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Elmgren.

Gustav Emil Andersson, Fritiof Karlsson, Lundgren, Sandberg och Pettersson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von Friesen. Fast,

Norén, Swedberg, Nolin, Jonsson i Haverö, Löfroth och Adamsson.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

ringen skulle kunna misstolkas så att utlämnande obehörigen fördröjdes

(uti. nr 37 s. 10).

Den tidrymd — 41 dagar — som i detta fall förflutit mellan anhållan

om handlingarnas utbekommande och statsrådets beslut synes icke stå i

överensstämmelse med ordalagen i tryckfrihetsförordningens 2 kap. Uppenbart

är att den som begär att få utbekomma en handling — i regel en tidningsman

— med hänsyn till intresset av snabb nyhetsförmedling har rätt

fordra att hans framställning skall behandlas med större skyndsamhet än

här skett. Då det också synes angeläget att redan från början av tryckfrihetsförordningens

tillämpning fastslå denna princip, ha vi yrkat anmälan

enligt § 107 regeringsformen mot statsrådet och chefen för inrikesdepartementet

Hedlund.»

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521391

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.