Sök i Ratio Lex

Betänkande med förslag till skrivelse om en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella ansvarighet.

1952-05-08 · 31 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 30 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1952:24, Betänkande med förslag till skrivelse om en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella ansvarighet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24.

1

Nr 24.

Konstitutionsutskottets betänkande med förslag till skrivelse om

en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella

ansvarighet.

Vid 1947 års riksdag väcktes en motion I: 15 av herr Herlitz om åtgärder

för stärkande av riksdagens kontrollmakt. Konstitutionsutskottet framhöll

härvid rörande dechargearbetet i sitt av riksdagen godkända avstyrkande

utlåtande nr 22 bland annat, att det med hänsyn till detta arbetes speciella

karaktär syntes lämpligast, att frågan om en omläggning och effektivisering

av detsamma vid lämplig tidpunkt utreddes av utskottet självt; dechargeverksamheten

reglerades nämligen av grundlag och inom dennas ram av utskottets

interna ordningsregler. Om detta uttalande erinrade utskottet i sitt

av riksdagen godkända avstyrkande utlåtande nr 27 vid 1948 års riksdag

med anledning av motion II: 243 av herr von Friesen angående åtgärder för

stärkande av den riksdagens kontrollmakt, som beröres i §§ 105, 106 och

107 regeringsformen.

I en motion I: 19 vid 1950 års riksdag av herr Arrhén m. fl. upptogs frågan

om utkrävande av statsrådens konstitutionella ansvar på grundval av

statsrevisorernas berättelse. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 10

anförde utskottet bland annat, att den i motionen behandlade frågan icke

vore utan betydelse för den konstitutionella kontrollen. Den borde emellertid

enligt utskottet icke betraktas isolerad utan i samband med det större

spörsmålet om formerna för den konstitutionella kontrollen över huvud och

borde därför upptagas vid en allmän översyn av grundlagarnas dechargebestämmelser.

Utskottet hänvisade ånyo till sitt tidigare uttalande angående

ändamålsenligheten av att med hänsyn till dechargearbetets speciella karaktär

frågan om en omläggning och effektivisering av detsamma vid lämplig

tidpunkt utreddes av utskottet självt. Då utskottet avsåge att under innevarande

valperiod till andra kammaren till omprövning upptaga den sist

berörda frågan, borde det i motionen avhandlade mindre spörsmålet icke

lämpligen föranleda någon riksdagens åtgärd.

Slutligen väcktes vid 1951 års riksdag en motion II: 152 av herr Hallén

in. fl., vari hemställdes,

att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj :t ville anhålla om utredning av

frågan om revision av 1810 års lag om ansvarighet för statsrådets ledamöter

samt om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

På förslag av utskottet beslöt riksdagen att till innevarande års riksdag

uppskjuta behandlingen av denna motion. Såsom skäl för uppskovsförslaget

anförde utskottet, att motionen borde behandlas i samband med den ut
1

Ilihang till riksdagens protokoll 1952. Ssaml. 2 avd. Nr 24.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24.

redning angående dechargeinstitutets reformering, som utskottet i kraft av

sin initiativrätt företoge.

Utskottet har således i enlighet med ovan anförda uttalanden upptagit

frågan om en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella ansvarighet

till behandling. Med anledning härav har utskottet åt kansliet uppdragit

att verkställa en förberedande utredning i ämnet. Resultatet av kansliets

utredning har i form av en särskild bilaga fogats till föreliggande betänkande,

under anmärkning att utskottet självt icke tagit ställning till de i

promemorian behandlade särskilda spörsmålen.

Grundlagsbestämmelserna angående statsrådets konstitutionella ansvarighet

kvarstå, med bortseende från vissa formella omredigeringar, i huvudsak

oförändrade från tiden för det nya statsskickets tillkomst 1809—1810. Sedan

gammalt har statsrådsansvaret brukat uppdelas i två moment, den juridiska

ansvarigheten och den politiska ansvarigheten.

Statsrådets juridiska ansvarighet regleras i första hand genom § 106 regeringsformen

och den särskilda ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter.

Vad sistnämnda lag beträffar har den, såsom framhålles i motion II: 152 vid

1951 års riksdag, oförändrad gällt sedan år 1810 med undantag för en år

1921 beslutad ändring i lagens § 1, i samband med dödsstraffets avskaffande

under fredstid i övriga strafflagar.

Frågan om en revision av ansvarighetslagen har emellertid vid flera tillfällen

behandlats av riksdagen, nämligen åren 1840—1841, 1844—1845, 1875

och 1888. Vid det förstnämnda tillfället vägrade Konungen sin sanktion på

ett av riksdagen beslutat och av högsta domstolen och statsrådet tillstyrkt

ändringsförslag berörande ett flertal §§ i ansvarighetslagen, vid det andra

tillfället förföll ett ändringsförslag av väsentlig, principiell innebörd, som bifallits

av borgar- och bondestånden, på grund av adels- och prästeståndens

motstånd. År 1875 biföll i huvudsak första kammaren men avslog andra

kammaren ett förslag till formell omredigering av ansvarighetslagen; i reservation

till vederbörande utskottsutlåtande hade förordats, att antingen den

särskilda ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter skulle avskaffas och

i stället strafflagens allmänna bestämmelser om ämbetsbrott tillämpas eller

att en genomgripande saklig omarbetning av ansvarighetslagen skulle företagas.

Vid 1888 års riksdag förkastades slutligen ett förslag till detaljändring

i ansvarighetslagen bland annat under hänvisning till behovet av en

revision av lagen i dess helhet.

Det har sålunda sedan länge varit uppenbart, att ansvarighetslagen blivit

starkt föråldrad (jfr härvid den bilagda kanslipromemorian). I själva verket

kunna, såsom i motion II: 152 angivits, dess bestämmelser i många fall

icke längre tillämpas, då anknytningen till regeringsform och strafflag gått

förlorad. Det har vidare framhållits, att gränsdragningen mellan de §§ i regeringsformen,

vilkas iakttagande särskilt skyddas genom straffbestämmelser,

och övriga §§ delvis är godtycklig. Ett speciellt problem utgör det för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24.

3

hållandet, att med den tolkning, som exempelvis i den sista riksrättsdomen

givits av § 106 regeringsformen jämförd med ansvarighetslagen, ett flertal

handlingar, vilka enligt den allmänna strafflagen äro att betrakta som grova

ämbetsbrott, skulle kunna begås av statsråd utan straffrättsliga konsekvenser.

Härtill kommer ett annat spörsmål, nämligen att möjligheten att över

huvud beivra av statsråd begångna ämbetsbrott starkt begränsats på grund

av den korta preskriptionstid, som finnes angiven i ansvarighetslagen, och,

enligt en gängse uppfattning, genom att den juridiska ansvarigheten enbart

är knuten till statsrådsprotokollen.

Frågan om bestämmelserna angående statsrådets juridiska ansvarighet

har i ett speciellt avseende berörts i samband med att årets riksdag bifallit

Kungl. Maj :ts proposition nr 71 angående ratifikation av Förenta Nationernas

konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord. I

propositionen har framhållits, att en jämförelse mellan konventionen och

vårt lands strafflagstiftning syntes giva vid handen, att den senare icke i

alla avseenden uppfyllde de krav som uppställdes i konventionen; vad anginge

ansvarigheten för statsrådets ledamöter vore innehållet i ansvarighetslagen

ej alldeles klart, särskilt i fråga om § 5 andra stycket. För närvarande

påginge en översyn av såväl reglerna om statsrådsansvarigheten som den

allmänna strafflagstiftningen. I samband med en ny lagstiftning på dessa

områden torde enligt propositionen frågan om en anpassning till konventionsbestämmelserna

kunna beaktas.

Enligt utskottets mening bör en revision av bestämmelserna rörande statsrådets

juridiska ansvarighet genomföras med hänsyn till dessa bestämmelsers

föråldrade och även i övrigt delvis otillfredsställande karaktär. Det

finns visserligen ingen anledning att vänta, att ifrågavarande bestämmelser

skola behöva tillämpas annat än i sällsynta undantagsfall; men skulle

ett sådant fall inträffa, vore det ej försvarligt om, vilket under rådande förhållanden

väl kunde hända, ett inskridande jämlikt § 106 regeringsformen

mot ett grovt ämbetsbrott förhindrades på grund av de gällande reglernas

bristfällighet. I samband med en dylik revision bör också hänsyn kunna

tagas till vad som anförts i proposition nr 71.

Utskottet har dryftat olika alternativa förslag till en revision av regeringsformens

och ansvarighetslagens föreskrifter rörande statsrådets juridiska

ansvarighet men funnit denna fråga vara så komplicerad, att den lämpligen

bör hänskjutas till närmare utredning genom Kungl. Maj :ts försorg, varvid

den kritik som i skilda sammanhang riktats mot gällande bestämmelser bör

beaktas. Härvid kan det möjligen visa sig påkallat, att också spörsmålet om

riksrättens sammansättning upptages till prövning; i varje fall kan det finnas

skäl för undanröjande av den föreliggande osäkerheten rörande riksrättens

sammansättning.

I fråga om det andra momentet i statsrådsansvaret, avseende statsrådets

politiska ansvarighet, angivas de grundläggande reglerna i regeringsformen

§ 107. Den här föreskrivna ordningen för utkrävande av politiskt an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

t Konstitutionsutskottets betänkande nr 24.

svar representerar något för vårt lands statsskick karakteristiskt. Om man

bortser från Finland och Norge, där under inflytande från Sverige en i

vissa avseenden likartad ordning införts, föreligger i andra länder med ett

statsskick av liknande typ som det svenska ingen motsvarighet till det i

våra grundlagar angivna förfarandet.

Ansvarsbestämmelserna enligt regeringsformen § 107 ha ej kommit att

tillämpas i full utsträckning, d. v. s. konstitutionsutskottets anmärkningar

ha icke följts av sådant riksdagsbeslut om skrivelse med begäran om

statsråds entledigande, varom grundlagen talar. Dessa reglers politiskt

parlamentariska betydelse har begränsats i samband med det parlamentariska

regeringssystemets införande. Det kan emellertid icke anses uteslutet,

att regeringsformen § 107 fortfarande skulle kunna komma att tilllämpas

med syfte att framtvinga statsråds avgång. Som en följd av att

det parlamentariska regeringssystemet i vårt land genomförts utan grundlagsändring,

saknas nämligen andra särskilt fastlagda former för politiskt

ansvarsutkrävande. Ifrågavarande grundlagsbud kan alltså ur denna synpunkt

betraktas som ett reservstadgande, vilket kan utnyttjas om den politiska

situationen därtill skulle giva anledning.

Betydelsen av regeringsformens stadganden om statsrådsansvaret inskränker

sig emellertid icke härtill. Föreskriften om att statsrådsprotokollen

årligen skola infordras och granskas av konstitutionsutskottet är nära

förbunden med regeln om regeringsärendenas beredning och föredragning

i konselj, det vill säga med själva regeringsmaktens organisation enligt

vår författning. Den fortlöpande dechargekontrollen innebär en garanti för

att detta system vidmakthålles och tillämpas i överensstämmelse med fastställda

former. Konstitutionsutskottet erhåller härvid en värdefull insyn

i regeringens arbete och får möjlighet att, i överensstämmelse med

den för vårt statsskick utmärkande offentlighetsprincipen, till riksdagen

förmedla resultatet av en kritisk granskning av regeringsverksamheten.

Betydelsen av denna ordning bör, ej minst med hänsyn till den utvidgning

av statens och därmed regeringens uppgifter som kommit till stånd, icke

underskattas.

Som ett uttryck för en viss nyorientering i dechargeverksamhetens inriktning

under senare tid kan man betrakta den av utskottet från 1920- talet och framåt jämförelsevis ofta begagnade formen med anmälan utan

åberopande av § 107 regeringsformen, vanligen kallad »omförmälan». Genom

användningen av denna form har markerats, att det icke varit det

politiska ansvarsmomentet, som ställts i förgrunden vid det härav föranledda

meningsutbytet mellan riksdag och regering. Det har vid flera tillfällen

ifrågasatts, att detta förfaringssätt med anmälan utan åberopande

av regeringsformen § 107 skulle grundlagsfästas.

Utskottet vill understryka, att bestämmelserna om statsrådets konstitutionella

ansvar i hög grad bilda en enhet. Ansvarighetslagen förutsätter

exempelvis, att om statsrådets ledamöter underlåta att iakttaga andra

grundlagsbud än dem som ansvarighetslagen särskilt omnämner, skall i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. 5

stället regeringsformen § 107 kunna tillämpas. Under sådana förhållanden

har det synts utskottet naturligt, att även frågan om ansvarigheten enligt

regeringsformen § 107 överlämnas till utredning genom Kungl. Maj :ts försorg

i samband med den av utskottet i det föregående förordade utredningen

rörande den juridiska ansvarigheten. Härvid bör också det särskilda

spörsmålet om grundlagsfästande av systemet med omförmälan göras till

föremål för en förutsättningslös prövning.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,

att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om en förutsättningslös

utredning av frågan om en revision av reglerna

rörande statsrådets konstitutionella ansvarighet och för

riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen kan föranleda;

samt

2) att den från 1951 års riksdag uppskjutna motionen

II: 152 måtte anses besvarad genom vad utskottet under

punkt 1) hemställt.

Stockholm den 8 maj 1952.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson,

Elmgren, Gustav Emil Andersson, Herlitz, Lindén, Fritiof Karlsson,

Lundgren, Pettersson och Hansson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von

Friesen, Norén, Spångberg, Jonsson i Haverö, Olsson i Mora, Nordkvist,

Håstad och Adamsson.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

Promemoria

angående dechargeförfarandets reformering

(utarbetad inom konstitutionsutskottets kansli).

I. Statsrådets juridiska ansvarighet.

Bestämmelserna rörande statsrådets juridiska ansvarighet återfinnas dels

i regeringsformen, dels i en särskild ansvarighetslag.

RF § 106. Sedan i RF § 105 konstitutionsutskottets rätt och plikt att

granska statsrådsprotokollen angivits, följer i nästa § reglerna rörande den

juridiska ansvarigheten.

§ 106.

Finner utskottet av dessa protokoll, att någon statsrådets ledamot uppenbarligen

handlat emot rikets grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt

någon överträdelse därav, eller underlåtit att göra föreställningar emot

sådan överträdelse, eller den vållat och befrämjat genom uppsåtligt

fördöljande av någon upplysning, eller att den föredragande underlåtit

att, i de fall, som 38 § av denna regeringsform förutsätter, sin kontrasignation

eller underskrift å ett Konungens beslut vägra, då skall

konstitutionsutskottet ställa en sådan under tilltal av justitieombudsmannen

inför riksrätten, och gånge härmed som i 101 och 102 §§ om tilltal

emot regeringsrätten föreskrives. Då statsrådets ledamöter finnas hava,

på sätt ovan berört är, gjort sig till ansvar skyldige, döme dem riksrätten

efter allmän lag och den särskilda författning, som till bestämmande

av sådant ansvar utav Konungen och riksdagen fastställd varder.

Ansvarighetslagen. Den ansvarighetslag för statsrådets ledamöter, som

nu gäller, antogs år 1810 och har sedan dess ändrats endast en gång, nämligen

år 1921, då en mindre omformulering av lagens § 1 företogs i samband

med dödsstraffets avskaffande under fredstid i övriga strafflagar.

Ansvarighetslagen kriminaliserar huvudsakligen följande handlingar

(rådslag, underlåtenhet att göra föreställningar mot, fördöljande av upplysningar

om):

våldsamt överändakastande av regeringssättet, grundlagarna (§ 1),

underlåtenhet att sammankalla riksdag, i de fall varom §§ 91—94 RF

tala, och liknande underlåtenhet vid användande av beredskapsstaten för

försvarsväsendet (§ 2),

åsidosättande av riksdagens beskattningsrätt m. m. (RF §§ 57, 60, 73), av

dess befattning med banko- och riksgäldsverken, avsöndring av någon del

av riket (§ 3),

vidtagande av steg stridande mot tryckfrihetsförordningen (§ 4),

vidtagande av dispositioner i strid mot den fastställda riksstaten, i strid

mot RF:s bestämmelser om rekvisition, upptagande av lån, disposition av

kronans domäner, myntväsendet, värnpliktslagen och beslut om krig eller

fred utan att utomordentligt statsråd kallats, kränkande av enskildas rätt

m. m. (§ 5),

fördöljande av viktig underrättelse rörande krig, fred eller förbund med

främmande makter (§ 7),

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

7

samt underlåtenhet att kontrasignera och, i fråga om beslut stridande

mot RF, underlåtenhet att vägra kontrasignation (§8).

Av principiell betydelse äro följande §§:

6 §: Uraktlåter statsråds ledamot eller Konungens rådgivare i kommandomål,

att de övrige dem i grundlagen uttryckligen föreskrivne,

men i denna ansvarighetslag icke särskilt uppräknade plikter och föreskrifter,

iakttaga och fullgöra, ankomme det på Riksens Ständer, att

hos Konungen göra sådan anmälan, vartill 107 § av regeringsformen

dem berättigar, med iakttagande av de villkor samma § i dess senare

mom. stadgar.

10 §: Enär någon av de i 1 § omnämnde ämbetsmän tilltalas, som

redan utur tjänsten blivit entledigad eller avsked tagit, och varder

om begångne förbrytelser övertygad, vare han förfallen till enahanda

ansvar, såsom vore han verkeligen tjänstgörande och svare förlusten

av vad han i pension eller andre förmåner av publike medel kan innehava

emot förlusten av ämbetet, om han det ännu innehade.

11 §: Vad emot statsråds protokoll intill den dag, då riksdagen börjas,

under då påstående riksdag icke anmärkt bliver, därå må sedan

vid påföljande riksdagar åtal icke äga rum.

Tolkningen av gällande bestämmelser. Statsrådets juridiska ansvarighet

skall alltså bedömas enligt RF § 106 och ansvarighetslagen. Vid en jämförelse

mellan dem framträder en bristande överensstämmelse så till vida, att

medan RF § 106 stadgar att statsråd skall åtalas inför riksrätten, om han

»uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller allmän lag», omfattar

ansvarighetslagens brottskatalog endast ett fåtal brott mot grundlag och

allmän lag. I sin grundlagskommentar skriver Malmgren, att det nämnda

stadgandet i RF § 106 i väsentlig män förlamas därigenom att »långt ifrån

alla lagstridiga handlingar från statsrådets sida belagts med straff i AnsvL.

och detta fullt medvetet (se § 6). Konstitutionsutskottet måste ju finna det

ändamålslöst att anställa åtal i sådana fall, då utskottet på förhand vet, att

riksrätten kommer att frikänna.»

I anslutning till § 6 ansvarighetslagen anför Malmgren vidare:

»Enligt RF § 106 sista p. skall frågan, huruvida statsrådsledamot vid

utövningen av sitt ämbete begått något straffbart, bedömas efter AnsvL.

(’den särskilda författning, som till bestämmande av sådant ansvar---

fastställd varder’). Allmänna lagens stadganden om straff för ämbetsbrott

komma till användning endast om AnsvL. direkt åberopar dem, såsom förhållandet

är t. ex. i § 5 slutet. Har en handling blivit begången, som icke

är kriminaliserad i AnsvL., så har riksrätten intet annat att göra än att

ogilla åtalet. Så förfor också den sista riksrätten 1854, visserligen med den

icke tillfredsställande motiveringen, att åklagaren icke påpekat de lagrum,

efter vilka de tilltalade skolat dömas. Den närmast föregående riksrätten,

vars dom avkunnades 1842, förklarade sig icke kunna till vidare prövning

upptaga JO:s yrkanden om ansvar, då frågan om förment överträdelse av

grundlagen icke kunde komma under huvudsaklig prövning hos riksrätten

i andra händelser än om, därest överträdelse ägt rum, riksrätten skulle

kunnat i enlighet med AnsvL. fälla till ansvar, men den paragraf i RF,

mot vilken de tilltalade förmentes ha förbrutit sig, icke funnes i AnsvL.

omnämnd.---AnsvL. § 6 är i själva verket närmast cn fingervisning

för KU att, när det är fråga om handlingar, som icke äro kriminaliserade

i AnsvL., icke anställa åtal inför riksrätt utan i stället göra anmälan eu!.

RF t; 107. AU detta icke står rätt väl tillsammans med den kategoriska föreskriften

i RF S 106, att utskottet skall åtal:), har under sistnämnda para
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

graf anmärkts. — En överblick över AnsvL. visar, att åtskilliga synnerligen

viktiga paragrafer i RF icke äro skyddade genom straffbestämmelser, t. ex.

g§ 36, 87 och 88.»

Tidigare förslag om revision av ansvarighetslagen. Ehuru ansvarighetslagen

oförändrad gällt sedan 1810, med undantag av den förutnämnda omformuleringen

i § 1 år 1921, har frågan om revision av lagen flera gånger

behandlats av riksdagen.

Lagutskottet vid 1840—41 års riksdag framlade sålunda med anledning

av väckta motioner ett förslag med omfattande ändringar i ansvarighetslagen,

berörande ett flertal av dess paragrafer (uti. nr 127, 179, 184). Av

särskild betydelse var ett tillägg till § 5, vilket, i överensstämmelse med

ordalagen i RF § 106, klargjorde, att statsrådens juridiska ansvarighet omfattade

tillstyrkta överträdelser såväl av andra paragrafer i grundlagarna

än de i ansvarighetslagen särskilt uppräknade som av allmänna lagens bestämmelser.

På grund av motstånd från de båda högre stånden uteslöts

detta tillägg ur det av riksdagen slutligen antagna förslaget om ändring

av ansvarighetslagen (riksdagens skrivelse nr 352). Trots tillstyrkan från

högsta domstolen och statsrådet erhöll detta förslag icke Konungens sanktion

(protokoll över justitiedepartementsärenden (ten 8 juni 1841). Med

anledning av en motion återkom lagutskottet (uti. nr 18, 86) vid 1844—

45 års riksdag med en hemställan om ändringar i ansvarighetslagen, bl. a.

innefattande det förut berörda tillägget till § 5. Utskottets hemställan bifölls

av borgar- och bondestånden men förkastades helt av adels- och prästestånden,

varigenom förslaget förföll.

I motion till 1875 års riksdag begärdes, med särskild hänvisning till den

nyantagna strafflagen, att en allmän översyn av ansvarighetslagen skulle

företagas i syfte att bringa denna i överensstämmelse med gällande grundlagar

och allmän lag. Den begärda granskningen verkställdes av lagutskottet

(uti. nr 24), som föreslog ett flertal formella omredigeringar i ansvarighetslagen.

Utskottsförslaget godkändes i huvudsak av första men avslogs

av andra kammaren. I reservation till utskottsutlåtandet hade förordats,

alt man antingen skulle avskaffa den särskilda ansvarighetslagen för statsrådets

ledamöter och i stället tillämpa strafflagens allmänna bestämmelser

om ämbetsbrott eller att man skulle företaga en genomgripande saklig omarbetning

av ansvarighetslagens bestämmelser.

Vid 1888 års riksdag väcktes slutligen motion om ändring i ansvarighetslagen

§ 11, rörande preskriptionstiden, med hänsyn till de förhållanden som

kunde uppkomma vid uplösning av pågående riksdag. I sitt av riksdagen

godkända avstyrkande utlåtande (nr 19) framhöll lagutskottet, dels att med

den tolkning konstitutionsutskottet givit nämnda bestämmelse en ändring

ej vore oundgängligen påkallad, dels att en ändring i denna paragraf icke

borde vidtagas annorledes än i samband med en revision av lagen i dess

helhet; en sådan revision hade redan 1875 erkänts vara av behovet påkallad.

''1951 års motion. Såsom ett led i det arbete på en översyn av dechargeförfarandet,

vilket upptagits inom konstitutionsutskottet, väckte ledamöter

av utskottets dechargedelegation vid 1951 års riksdag en motion (II: 152),

vari hemställdes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla om utredning

av frågan om revision av 1810 års lag om ansvarighet för statsrådets

ledamöter samt om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill

utredningen kan föranleda.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

Till belysning av ansvarighetslagens föråldrade karaktär återgavs i motionen

bland annat ett utdrag ur en promemoria angående eventuella ändrfngar

i ansvarighetslagen, upprättad inom justitiedepartementet den 19/4

1 §. Brottsbeskrivningen skiljer sig från 8: 1 och 9: 1 SL: jämför

8:1 och 9:9.

»den ämbetsman som i kommandomål Konungen råd giver» syftar på

förhållandena före år 1840, då särskild föredragande i kommandomål

kunde finnas.

»Såsom rikets förrädare», »såsom förräderi» torde numera böra betecknas

som uppror, ev. högförräderi.

2 §. Ovärdighetspåföljd finnes ej längre i SL.

Före 1894 kungjordes riksdagskallelse i huvudstadens kyrkor; numera

i Post- och Inrikes tidningar.

Stora och lilla kreditiven i 63 § RF ha ersatts av beredskapsstat.

»Lagtima» riksdag avskaffat.

5 §. Första stycket: flera formella jämkningar nödvändiga.

Andra stycket: hänvisningen till 1 kap. 12 § rättegångsbalken numera

oriktig.

6. Jämför Malmgrens anmärkning, särskilt påpekande att flera viktiga

paragrafer i RF sakna motsvarande straffbud i ansvarighetslagen,

t. ex. 36, 87 och 88 §§.

7 §. Detta stadgande torde efter ändring i 11 § RF år 1909 sakna

betydelse.

8 §. Ändringar erfordras i anslutning till de ändrade reglerna om

expediering år 1949. Tvivelaktigt om den speciella obehörighetspåföljden

bör bibehållas. Hänvisningen till rättegångsbalken oriktig.

Vad andra stycket innehåller om föredragande är icke längre tillämpligt.

9 §. Detta stadgande saknar numera tillämpning.

10 §. Stadgandet överensstämmer icke med nu gällande regler i SL.

Se 25: 6 och SOU 1944: 69 s. 59.

Sammanfattande kritik mot reglerna om den juridiska ansvarigheten.

Kritiken mot den särskilda ansvarighetslagen och regeringsformens bestämmelser

rörande statsrådets juridiska ansvarighet kan sammanfattas i

följande allmänna anmärkningar, nämligen

att ansvarighetslagen blivit starkt föråldrad och att dess bestämmelser i

många fall icke längre kunna tillämpas, då anknytningen till regeringsform

och strafflag gått förlorad,

att med den tolkning av RF § 106 jämförd med ansvarighetslagen som givits

i den sista riksrättsdomen och till vilken bland andra Malmgren anslutit

sig — eu tolkning som i sig själv icke är oomtvistlig men som närmast

torde kunna betecknas som den förhärskande — anvarighetslagen redan

såsom ett skydd mot eventuella grundlagsbrott från statsrådens sida är

ofullständig (jfr dock beträffande föredraganden ansvarighetslagen § 8).

Den i lagen uppdragna gränsen mellan de" §§, vilkas iakttagande särskilt

skyddas genom straffbestämmelser, och övriga §§ synes godtycklig. Det förefaller

exempelvis icke självfallet, varför en kränkning av riksdagens befogenheter

på beskattningens område skall bedömas annorlunda än en kränkning

av dess befogenheter på lagstiftningsområdet,

att i anslutning till förutnämnda tolkning ett flertal handlingar, vilka enligt

den allmänna strafflagen äro att betrakta som grova ämbetsbrott, skulle

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

kunna begås av statsråd utan straffrättsliga konsekvenser. Den egendomliga

särställning som statsråden enligt den angivna tolkningen av gällande bestämmelser

intaga, kan belysas genom påpekandet att ett statsråd till skillnad

från alla andra ämbetsmän exempelvis skulle kunna ostraffat mottaga

muta för sin tjänsteutövning,

att enligt en gängse tolkning av inledningsorden till RF § 106 statsrådens

här berörda ansvarighet enbart är knuten till vad som framgår av statsrådsprotokollen

(»Finner utskottet av dessa protokoll ...»). Denna begränsning

synes redan med tanke på ansvarighetslagens flcrfaldiga straffbestämmelser

avseende bevisligt fördöljande av upplysning mindre tillfredsställande,

och den utgör ett uppenbart hinder mot beivrande av ämbetsbrott av den

typ som exemplifierats i föregående punkt och om vilka statsrådsprotokollen

normalt icke kunna tänkas giva upplysning,

att preskriptionstiden för statsråds ämbetsbrott är så utomordentligt kort

enligt ansvarighetslagen §11, att redan härigenom beivrande av brott kan

tänkas bli omöjliggjort. Preskriptionstiden kommer alltså i normala fall

att uppgå till mellan 4 månader, (d. v. s. tiden från protokollsseriernas slut

till dechargememorialets avlämnande) och ett år och fyra månader (d. v. s.

från protokollsseriernas början). Det bör påpekas, att vid ansvarighetslagens

antagande, då lagtima riksdag skulle sammanträda vart femte år, preskriptionstiden

på motsvarande sätt var förlängd; senare förkortades tiden mellan

lagtima riksdagar till 3 år och från 1867 till 1 år.

Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord. Frågan

om revision av bestämmelserna rörande statsrådets juridiska ansvarighet

har dessutom i ett speciellt avseende aktualiserats genom att årets riksdag

bifallit Kungl. Maj :ts proposition nr 71 angående ratifikation av Förenta

Nationernas konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord.

I propositionen anföres bland annat följande:

»/ art. IV fastslås, att personer, som göra sig skyldiga till folkmord,

skola bestraffas, vare sig de äro grundlagsenligt ansvariga styresmän,

ämbets- och tjänstemän eller enskilda personer. I betraktande av brottets

beskaffenhet är det tydligt, att folkmord såsom fullbordat brott

knappast kan förövas annat än av personer, som äro utrustade med

regeringsmakt, eller med sådana personers samtycke.---

Enligt art. V förplikta sig de fördragsslutande parterna att var och

en i överensstämmelse med sin grundlag genomföra den lagstiftning

som erfordras för att konventionen skall kunna tillämpas och i synnerhet

att stadga verksamma straff för folkmord. Artikelns avfattning gör

det möjligt att tillträda konventionen även för stater, vilkas interna lagstiftning

vid tidpunkten för tillträdet ännu icke i allo överensstämmer

med konventionen. I sådana fall innebär tillträdet, att staterna i fråga

åtaga sig förpliktelsen att inom rimlig tid genomföra av konventionen

påkallade lagändringar.---

En inom justitiedepartementet verkställd jämförelse mellan konventionen

och vårt lands strafflagstiftning synes giva vid handen, att

den senare icke i alla avseenden uppfyller de krav som uppställas i konventionen

beträffande möjligheterna att bestraffa brott, om vilka här

är fråga. Vad angår ansvarigheten för statsrådsledamot är innehållet i

ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter ej alldeles klart, särskilt i

fråga om bestämmelserna i § 5 andra stycket. Allmänna strafflagens

bestämmelser, som reglera ämbets- och tjänstemäns samt enskilda personers

ansvarighet, torde relativt väl täcka de enligt konventionen straff
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

bara gärningarna. Det kan emellertid sättas i fråga om straffskalorna

äro lämpade även för det fall, att ett brott är att bedöma såsom folkmord,

samt huruvida bestämmelserna om försök och stämpling äro så

omfattande, att de fullt tillgodose konventionens krav. Såsom förut sagts

erfordras icke, att redan vid tiden för tillträdet full överensstämmelse

råder mellan den svenska lagstiftningen och konventionen. För närvarande

pågår översyn av såväl reglerna om statsrådsansvarigheten som

den allmänna strafflagstiftningen. Resultatet härav kan väntas föreligga

inom en tämligen snar framtid. I samband med ny lagstiftning på

dessa områden torde frågan om en anpassning till konventionsbestämmelserna

kunna beaktas.»

Ändringsförslag, allmänna synpunkter. Till förmån för en revision av reglerna

rörande statsrådens juridiska ansvarighet kunna sålunda anföras påtagliga

brister i dessa reglers allmänna utformning samt den särskilda fråga som

aktualiserats genom konventionen rörande folkmord. Mot de allmänna skälen

för en omarbetning av nämnda regler torde man möjligen vilja åberopa, att

hela frågan egentligen är utan praktisk betydelse, vilket bland annat framgår

av att åtal mot statsråd icke förekommer sedan snart 100 år. Givetvis

föreställer sig ingen att spörsmål av detta slag skola uppkomma annat än

i rena undantagsfall. Den teoretiska möjligheten av att ett statsråd begår

en grov ämbetsförbrytelse kan ju emellertid aldrig vara utesluten, och

skulle en sådan händelse inträffa, komme det otvivelaktigt att framstå som

synnerligen stötande för rättsmedvetandet om denne på grund av gällande

bestämmelsers utformning icke kunde befordras till straff. Vad man här i

första hand kan ha i tankarna är ämbetsbrott som begås av personliga motiv,

missbruk av tjänsteställning till egen fördel eller ekonomisk vinning.

I själva verket torde heller ingen vara intresserad av att den undantagsställning,

som statsråden här kommit att erhålla i jämförelse med andra ämbetsmän,

bibehålies. Även frågan om ämbetsbrotten med politiska motiv har

ju på senare tid indirekt fått en viss aktualitet genom tilldragelser i andra

länder under och efter det sista världskriget, bland annat i de nordiska

grannländerna. På denna punkt innehåller redan den nuvarande ansvarighetslagen

vissa bestämmelser, ehuru framför allt föreskrifterna om bundenheten

till statsrådsprotokollen och om preskriptionstiden medföra svårigheter

vid tillämpningen.

Om man önskar undanröja de påtalade bristerna i gällande bestämmelser

rörande statsrådens juridiska ansvarighet, synes don naturliga lösningen

vara att ämbetsbrott begånget av statsråd i princip bedömes på samma sätt

som ämbetsbrott begånget av annan ämbetsman, d. v. s. att den allmänna

strafflagens föreskrifter rörande ämbetsbrott också bli tillämpliga på statsråd.

Fn sådan ordning skall också medföra, att då strafflagens bestämmelser

om ämbetsbrott ändras, såsom ifrågasatts exempelvis i samband med den

nyssnämnda internationella konventionen, de nya bestämmelserna automatiskt

komma att giilla även för statsråd.

Från den angivna allmänna principen bör emellertid ett väsentligt undanlag

göras. Brottet skall för alt kunna föranleda riksrättsåtal vara av grov

beskaffenhet. Åtal skall däremot icke komma i fråga för mindre allvarliga

ämbetsförbrylelser. I dylika fall bör liksom hittills möjligheten till anmälan

efter § 107 RF stå öppen. Genom den nämnda begränsningen av åtalsrätten

skulle för övrigt statsråden placeras i en ställning delvis motsvarande den

som enligt RF Jj 101 gäller för justitie- och regeringsråd. Dessa skola nämligen

åtalas inför riksrätten endast om de befunnits hava »av egennytta,

vrångvisa eller försumlighet så orätt dömt, att därigenom någon, emot tydlig

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets betänkande nr 2''i. Bilaga.

lag och sakens utredda och behörigen styrkta förhållande, mistat eller kunnat

mista liv, personlig frihet, ära och egendom . . .»

Det kan erinras om att enligt strafflagen i vissa fall även allmän domstol

kan döma statsråd till avsättning. Så kan under vissa omständigheter

ske, därest statsråd dömes för grovt ämbetsbrott i annan tidigare tjänst

eller, utan att hava innehaft sådan tjänst, för annat brott än ämbetsbrott om

straffet innefattar straffarbete eller denne med hänsyn till tjänstens särskilda

beskaffenhet genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad

att innehava denna. Jämför strafflagen 25: 6, 7 samt ansvarighetslagens ingress:

»De (statsråden) äro ej allenast såsom medborgare och för sina personer

underkastade vad allmän lag och laga stadgar bjuda, utan skola ock

för sina rådslag och gärningar . . . .»

Principen om att vid grova ämbetsförbrytelser samma straffbestämmelser

skola gälla för statsråd som för andra ämbetsmän kan lagtekniskt sett

förverkligas på olika vägar. Nedanstående förslag förutsätta, att gällande

former för riksrättsåtal bibehållas oförändrade, d. v. s. att rätten att besluta

om sådant åtal mot statsråd enbart tillkommer konstitutionsutskottet,

att åtalet utföres av justitieombudsmannen och att målet avdömes av en

speciell domstol, riksrätten.

Detaljförslag. Alternativ I. Ansvarighetslagen upphäves helt. I dess ställe

införes i RF § 106 en generell föreskrift om att vid grova ämbetsförbrytelser,

som kunna medföra avsättning, vederbörande skall dömas av riksrätten

enligt allmänna strafflagen. Vidare intages i § 106 en bestämmelse

om att även statsråd, som lämnat sitt ämbete, kan ställas till ansvar för

ämbetsbrott. I förhållande till nuvarande regler inträder här den ändringen,

att föreskriften i ansvarighetslagen § 10 om att statsråd som avgått

skall svara med förlusten av vad han i pension eller andra förmåner av

publika medel innehar, bortfaller. Denna regel avviker såsom nämnt från

gällande straffprinciper. Att de mindre allvarliga ämbetsbrotten skola bedömas

enligt RF § 107 klarlägges genom ett tillägg till sistnämnda § (jfr

ansvarighetslagen § 6). Av en ny inledande sats i RF § 105, angivande att

konstitutionsutskottets granskningsbefogenhet omfattar statsrådens ämbetsutövning

i dess helhet och genom borttagande av uttrycket »av dessa

protokoll» i § 106 framgår att statsrådens ansvarighet icke enbart är bunden

till statsrådsprotokollen. (För ansvarigheten enligt § 107 innebär denna

ändring närmast en bekräftelse av praxis angående anmärkningar mot

ministerstyrelse i vidsträckt mening). Vad slutligen preskriptionstiden beträffar

komma härvid enligt förslaget samma regler att gälla som för ämbetsbrott

begångna av andra än statsråd. Detta resultat uppnås, förutom

genom ansvarighetslagens upphävande, genom tillägget av orden »jämlikt

denna paragraf» i tredje stycket RF § 107.

Utkast till grundlagsändringar.

RF § 105.

Det åligger konstitutionsutskottet att granska statsrådens ämbetsutövning.

Utskottet skall för den skull äska de protokoll — — — uppgivna

händelser.

RF § 106.

Finner konstitutionsutskottet att någon statsrådets ledamot genom

att uppenbarligen bryta mot rikets grundlag eller allmän lag eller genom

annan handling eller underlåtenhet så grovt åsidosatt sin ämbets
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga. 13

plikt, att han därför jämlikt lag kan förskylla avsättning, då skall utskottet

ställa denne, vare sig han fortfarande tillhör statsrådet eller

icke, under tilltal av justitieombudsmannen inför riksrätten, och

gånge härmed som i 101 och 102 §§ om tilltal emot regeringsrätten

föreskrives. Då statsrådets ledamöter finnas hava, på sätt ovan berört

är, gjort sig till ansvar skyldige, döme dem riksrätten efter allmän lag.

RF § 107.

Skulle konstitutionsutskottet eljest finna statsrådets ledamöter •—

— •— blivit gjord.

Frågor uti -----prövning underställas.

Allt vad riksdagen efter granskning godkänt eller lämnat oanmärkt,

bör anses hava vunnit decharge i avseende på det granskade, och ingen

ny, till ansvarighet jämlikt denna paragraf förbindande, granskning

vara tilåten; dock bör, —--ämbetsbefattning tillkommer.

Alternativ II. En särskild ansvarighetslag bibehålies.

a. I ansvarighetslagen införes en generell hänvisning till strafflagen av

samma innebörd som enligt alternativ I. Ansvarighetslagens §§ innehållande

särskilda brottsbeskrivningar upphävas. Däremot behållas i ansvarighetslagen

bestämmelser om mindre allvarliga ämbetsförbrytelsers behandling

enligt RF § 107 (jfr nuvarande § 6), bestämmelser om preskriptionstiden

(jfr nuvarande § 11), och eventuellt bestämmelser om statsråd

som lämnat sitt ämbete (jfr nuvarande § 10). Under sådana förhållanden

kan RF § 106 förbli oförändrad med undantag för uttrycket »av dessa

protokoll», vilket borttages. Likaledes ändras RF § 105 enligt alternativ I.

h. Ansvarighetslagens nuvarande bestämmelser bibehållas i största utsträckning,

och samma generella hänvisning till strafflagen införes som

enligt II a. Ur brottskatalogen utmönstras endast stadganden som ej längre

äro tillämpliga, och hänvisningarna till strafflagen moderniseras, §§ 6, 10

och 11 ändras i överensstämmelse med tidigare angivna riktlinjer. Även

§§ 105 och 106 ändras enligt alternativ II a. Materiellt sett skiljer sig detta

förslag från de båda andra därigenom att i enlighet med den tidigare berörda

tolkningen endast de grundlagsöverträdelser, som äro upptagna i ansvarighetslagens

brottskatalog, kunna föranleda ansvarsutkrävande.

Av de nämnda förslagen kan alternativ 1 ur vissa synpunkter sägas representera

den enklaste och mest konsekventa lösningen. Genom att här

själva ramen för det rättsliga ansvarets omfattning bestämmes i grundlag,

får denna reglering också ett större mått av fasthet. Önskar man åter

att i vissa särskilda avseenden, exempelvis i fråga om preskriptionstiden,

giva en annan utformning åt statsrådsansvaret än den som enligt strafflagen

skall tillämpas vid ämbetsbrott i allmänhet, synes alternativ II a vara

att föredraga. Alternativ II b slutligen ansluter sig tekniskt sett närmast

till gällande ordning; ansvarighetslagens förut berörda ofullständighet och

behovet av att vid ändringar av allmänna strafflagen också eventuellt ändra

ansvarighetslagen komma emellertid att kvarstå. Alternativ I eller II a,

eller möjligen en kombination av dem, synes därför äga ett bestämt företräde.

Särskild utredning om vissa ämbetsbrott. Enligt föreliggande förslag kan

konstitutionsutskottet få anledning att taga ställning till ämbetsbrott, om

vilka statsrådsprotokollen ej ge besked och där uredning av den beskaffenhet

som föregår vanligt allmänt åtal kan vara erforderlig. Därest så är

fallet, bör utskottet kunna påfordra justitieombudsmannens medverkan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

vid utredningen. För att klargöra detta föreslås följande tillägg till instruktionen

för riksdagens justitieombudsman, 5 §:

Då riksdagens konstitutionsutskott enligt § 106 regeringsformen

ställt någon statsrådets ledamot under tilltal av justitieombudsmannen,

åligge honom likaledes att inför riksrätten själv föra talan.

På framställning av konstitutionsutskottet skall justitieombudsmannen

jämväl biträda vid förberedande utredning av ärende varom

§ 106 regeringsformen handlar.

Riksrättens sammansättning. 1 samband med frågan om statsrådets juridiska

ansvarighet kan det också finnas skäl att uppmärksamma spörsmålet

om riksrättens sammansättning.

Bestämmelserna härom återfinnas i RF § 102. Vissa ändringar i denna §

ha genomförts i samband med regeringsrättens och militieombudsmannaämbetets

inrättande.

RF § 102.

»Denna domstol, som riksrätt kallas, skall i sådant fall bestå av presidenten

uti Konungens och rikets Svea hovrätt, vilken däruti före ordet,

presidenterna uti alla rikets kollegier vid tilltal emot högsta domstolen

fyra de äldsta regeringsråd, men, när regeringsrätten är tilltalad,

fyra de äldsta justitieråd, ävensom, i båda fallen, högste befälhavaren

över de i huvudstaden tjänstgörande trupper, högste närvarande befälhavaren

för den vid huvudstaden förlagda delen av flottan, tvenne de

äldsta råd i Svea hovrätt och det äldsta råd i varje av rikets kollegier.

Då justitiekansleren, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen

finner sig befogad att högsta domstolen samfällt eller särskilda dess

ledamöter inför riksrätten tilltala, eller justitiekansleren eller justitieombudsmannen

att regeringsrätten samfällt eller särskilda dess ledamöter

under sådant tilltal ställa, äske han hos presidenten i Konungens

och rikets Svea hovrätt, såsom riksrättens ordförande, laglig kallelse å

den eller dem, som skola tilltalas. Presidenten i hovrätten foge därefter

anstalt om riksrättens sammanträde, för att kallelsen utfärda och målet

vidare i laglig ordning behandla. Skulle emot förmodan han detta

underlåta, eller någon av de övrige förenämnde ämbetsmän undandraga

sig att uti riksrätten deltaga, stånde de, för en sådan uppsåtlig försummelse

av deras ämbetsplikt, till lagligt ansvar. Hava en eller flere av

riksrättens ledamöter laga förfall, eller finnes emot någon av dem laga

jäv, vare ändock rätten domför, om tolv däruti sitta. Är presidenten

i hovrätten av laga förfall eller jäv hindrad, företräde dess ställe den

äldste i tjänst varande presidenten. Denna domstol äge, sedan rannsakningen

fulländad är, och domen efter lag fälld, att densamma för öppna

dörrar avkunna. Ingen have makt att sådan dom ändra, Konungen dock

obetaget att göra nåd, vilken likväl icke må sträcka sig till den dömdes

återinsättande i rikets tjänst.»

Motioner om ändring av riksrättens sammansättning ha vid flera tillfällen

framställts. Vid 1895 års riksdag väcktes en motion (II: 157) av herr

A. V. Ljungman med syfte att förstärka elementet av lagfarna domare i riksrätten.

Till stöd för förslaget anfördes, att en domstol med de utomordentliga

åligganden som riksrätten hade, åtminstone då fråga vore om statsråds

dömande av sådan rätt, borde bestå endast av fullt självständiga, lagfarna

domare. Härtill komme att de dåvarande bestämmelserna kunde vålla svå
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

righeter vid tillämpningen i följd av den stora förändringen åtskilliga av

de ämbetsverk som hade att till nämnda domstol bidraga med ledamöter undergått.

Konstitutionsutskottet framhöll i sitt avstyrkande utlåtande (nr 3)

att en förändring av riksrättens sammansättning för del dåvarande icke kunde

anses vara högst nödig eller nyttig. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

År 1897 upptogs åter frågan om riksrättens sammansättning genom en

motion (II: 159) av herr Ljungman. Enligt förslaget skulle riksrätten bestå

av förutom presidenterna i rikets hovrätter och kammarrätten de fyra

äldsta regeringsråden. (Samtidigt förordades inrättandet av en regeringsrätt.

) Vid tilltal emot ledamot av regeringsrätten skulle de fyra äldsta justitieråden

taga säte i riksrätten. Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet

(uti. nr 8) och avslogs av riksdagen.

Med anledning av en vid 1899 års riksdag väckt motion föreslog konstitutionsutskottet

(uti. nr 20) en sådan ändring av § 102 regeringsformen, att

riksrätten skulle bestå av presidenten uti Svea hovrätt, presidenterna uti

rikets övriga hovrätter och i kammarrätten samt de fyra äldsta statsråden.

Utskottets förslag antogs såsom vilande av första kammaren men förkastades

av andra kammaren.

Vid 1917 års riksdag upptogs frågan på nytt i en motion (II: 436) av herr

Månsson in. fl., vari föreslogs att riksrätten bl. a. skulle bestå av åtta av

riksdagens ledamöter, av vilka två skulle vara lagkunnige ordinarie domare

och sex lekmän. Konstitutionsutskottet (uti. nr 33) ville ej förneka, att gällande

bestämmelser om riksrättens sammansättning ej vore fullt tillfredsställande,

detta redan i det avseendet, att det ej vore fullt klart, vilka personer

som avsåges med grundlagens uttryck »presidenter uti alla rikets kollegier»

och »det äldsta råd» i vart och ett av dessa. Dock fann utskottet icke

tillräckliga skäl föreligga för att då upptaga frågan. Motionen avslogs av

riksdagen.

År 1920 väcktes åter en motion (II: 146) av herrar Månsson, Hagström

och Werner av samma innebörd som den tidigare år 1917 väckta. Konstitutionsutskottet

(uti. nr 41) fann i likhet med 1917 års konstitutionsutskott,

att bestämmelserna om riksrättens sammansättning cj vore fullt tillfredsställande.

Särskilt ansåg utskottet det förtjänt att tagas under övervägande,

om icke i riksrätten borde beredas plats för ett antal lekmän vid sidan av

de lagfarna domarna och ämbetsmännen. Emellertid kunde enligt utskottets

mening en förändring i gällande bestämmelser icke anses vara av så

brådskande natur, att den kunde behöva genomföras utan avvaktan på den

väntade utredningen om utsträckt användning av lekmän i de allmänna domstolarna

i samband med den allmänna rättegångsreformen. Motionen avslogs

av riksdagen.

Riksrättens sammansättning har sålunda ur flera olika synpunkter ansetts

otillfredsställande. Tidigare riktades bland annat anmärkning mot att

ett så stort antal förtroendeämbetsmän ingick i riksrätten; deras ställning

kunde på ett speciellt sätt göra dem beroende av Kungl. Maj :t. Den praktiska

betydelsen av ifrågavarande erinran torde emellertid numera vara mindre

än tidigare. Beträffande önskemålen om att i riksrätten införa ett politiskt

element må till en början erinras om att i Danmark motsvarande institution

består av högsta domstolens samtliga ordinarie ledamöter jämte ett

lika stort antal av landstinget valda personer, i Finland av sex jurister i hög

ställning jämte sex av riksdagen utsedda personer och i Norge, vid domens

avkunnande, av fem ledamöter av högsta domstolen samt tio av lagtingets

medlemmar. När såsom i Sverige riksrättsåtal enbart skall ifrågakomma vid

bestämda lagöverträdelser under del all en särskild form finnes för politiskt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

ansvarsutkrävande, förefaller det emellertid tveksamt, huruvida införande

av ett politiskt element i själva riksrätten kan anses påkallat. Redan nu

finns ju ett politiskt element i riksrättsprocessen, nämligen konstitutionsutskottet,

vilket ensamt äger att besluta om åtal. Det kan naturligtvis också

övervägas, huruvida icke riksrätten med hänsyn till dess karaktär av rättslig

instans borde omorganiseras på ett sådant sätt att den endast komme att

bestå av jurister med domarerfarenhet. Emellertid bör icke heller den allmänna

förvaltningsexpertis, som enligt gällande regler skall finnas företrädd

i riksrätten, frånkännas betydelse i sammanhanget.

Som ett ostridigt skäl för en översyn av reglerna om riksrättens sammansättning

kan däremot anföras, att det i samband med de centrala ämbetsverkens

omorganisation uppstått en betänklig ovisshet om vilka verk, som

skola vara företrädda i riksrätten. Uttrycket i § 102 RF — presidenterna och

det äldsta rådet i alla rikets kollegier — ger icke någon klar anvisning härom,

och i den statsvetenskapliga litteraturen ha skilda tolkningar givits.

Riksrättens faktiska sammansättning är alltså för närvarande icke klart

bestämd.

II. Statsrådens politiska ansvarighet.

RF § 107. De grundläggande reglerna rörande statsrådens politiska ansvarighet

angivas" i RF § 107. Även denna § har, med undantag för vissa

formella ändringar, bibehållits i sin ursprungliga lydelse.

RF § 107.

Skulle konstitutionsutskottet anmärka, att statsrådets ledamöter samfällt

eller en eller flera av dem, uti deras rådslag om allmänna mått och

steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande

icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbete

utövat, äge då utskottet att sådant tillkännagiva för riksdagen, vilken,

om den finner rikets väl det kräva, kan hos Konungen skriftligen anmäla

sin önskan, att han ville ur statsrådet och ifrån ämbetet skilja

den eller dem, emot vilka anmärkning blivit gjord.

Frågor uti detta ämne kunna i riksdagens kamrar väckas och av

andra riksdagens utskott än konstitutionsutskottet hos kamrarna andragas,

men icke av riksdagen avgöras förr, än sistnämnda utskott

däröver blivit hört. Under riksdagens överläggningar därom skola icke

Konungens beslut uti mål, som röra enskilda personers eller korporationers

rättigheter och angelägenheter, kunna ens nämnas, ännu mindre

någon riksdagens prövning underställas.

Allt vad riksdagen efter granskning godkänt eller lämnat oanmärkt,

bör anses hava vunnit decharge i avseende på det granskade, och ingen

ny, till ansvarighet förbindande, granskning av ny riksdag i samma mål

vara tilllåten; dock bör, oaktat den av riksdagens utskott eller revisorer

förrättade generella översikt av statsmedlens utdelning, det åligga vederbörande

ämbetsmän att verkställa den speciella revision, som dem

i kraft av deras ämbetsbefattning tillkommer.

Uttrycket politisk ansvarighet, såsom beteckning på det institut, vilket

regleras genom RF § 107, är i själva verket icke alldeles korrekt. Om man

först betraktar bestämmelsernas utformning, synas visserligen orden »icke

iakttagit rikets sannskyldiga nytta» väl förenliga med tanken på en politisk

bedömningsgrund. Men när i det följande såsom ytterligare skäl för konstitutionsutskottets

ingripande nämnes, att vederbörande statsråd »icke med

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Konstitutionsutskottets betänkande nr 2i. Bilaga.

oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbetc utövat», införes synbarligen

andra element i bedömningen. Bristande »oväld» i ämbetsutövningen

är att betrakta som ett ämbetsbrott. Härmed bör jämföras § 6 i ansvarighetslagen,

vilken föreskriver, att andra ämbetsbrott än sådana som

äro upptagna i ansvarighetslagen skola behandlas enligt RF § 107. Uttrycken

»nit, skicklighet och drift» slutligen synas närmast anvisa en prövning

av vederbörande statsråds lämplighet för befattningen, hans administrativa

skicklighet. Även om dessa olika synpunkter på statsrådens ämbetsutövning

i de konkreta fallen kunnat vara mer eller mindre sammanvävda med varandra,

ger sålunda formuleringen av § 107 utrymme för skilda bedömningsgrunder

i fråga om vad som konstituerar statsrådsansvaret, ett förhållande

som också framträder i diskussionen om paragrafens tolkning. Stadgandet

kan sägas röra sig inom en marginal, där man vid skalans ena slutpunkt

bär den rent politiska och vid den andra den rent juridiska eller administrativa

bedömningen.

Institutets tillämpning. Medan något riksrättsåtal icke föranstaltats sedan

1854 har anmärkningsinstitutet enligt RF § 107 begagnats från det nya

statsskickets tidigare år fram till nuvarande tid. Hela det förfaringssätt,

som finnes angivet i § 107, har dock icke kommit till användning, fy väl

har konstitutionsutskottet gjort anmälan, men riksdagen har aldrig vidtagit

nästa steg, nämligen fattat beslut om skrivelse med begäran om statsråds

entledigande; under 1800-talet förekom dock vid några tillfällen att två

stånd, respektive den ena kammaren, beslutade skrivelse om entledigande.

Detta sålunda i praktiken avkortade förfarande enligt RF g 107 har under

olika skeden utnyttjats i ganska växlande omfattning. Frekvensen av

anmärkningar, som varit mycket hög under vissa av ståndstidens riksdagar,

sjönk starkt under 1800-talets senare del. Från tvåkannnarsystemets

införande 1867 till och med 1890 förekommo exempelvis endast sex anmärkningar.

Med början från år 1900 och fram till 1938 har konstitutionsutskottets

dechargememorial, med undantag för några år under 1910-talets

förra del, regelbundet innehållit en eller flera anmärkningar enligt § 107

RF; åren 1922 och 1930 förekommo inte mindre än 15 resp. 10 anmärkningar.

Sedan har antalet ånyo nedgått. Vid flera tillfällen har ingen anmärkning

förelegat och, bortsett från åren 1943—44, har intet dechargememorial

upptagit mer än högst eu anmärkning.

Vid sidan av grundlagen har en annan »anmärkningsform» uppstått, nämligen

anmälan utan åberopande av g 107 RF, stundom kallad omförmälan,

post scriptum eller ingresserinran, allt efter placeringen i dechargcmemorialel.

Sådan omförmälan förekom redan vid några tillfällen under 1800-talet.

På nytt upptogs denna praxis år 1922, och sammanlagt ha sedan dess ett

30-tal omförmälanden intagits i memorialen. De första omförmälandena avsågo

protokollsmaterialets beskaffenhet; denna form för framställningar användes

också av utskottet i vissa fall, då tidigare framförd anmärkning icke

föranlett rättelse. Så småningom har ramen för omförmälanden vidgats. Omkring

2/:l av samtliga omförmälanden ha gällt allmän konstitutionell praxis,

varvid ansvarsfrågan saknat egentlig aktualitet. Vid vissa andra tillfällen har

syftet med institutets begagnande snarast varit att framställa eu anmärkning

i mildare form.

Frågan om att i grundlagen införa bestämmelser om ett annat slag av

framställningar från konstitutionsutskottets sida än det i RF § 107 angivna

har vid några tillfällen behandlats av riksdagen.

Med anledning av motionen II: 217 av herr Dehn föreslog konstitutionsutskottet

vid 1898 års riksdag att till § 107 regeringsformen skulle fogas ett

‘2 liihang Iill riksdagens protokoll ö samt. 2 and. Nr 24.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

nytt stycke av följande lydelse: »Utskottet äge ock på grund av den verkställda

granskningen anmäla vad utskottet i övrigt med avseende å rikets

styrelse funnit påkalla framställning till Konungen; och ankomme det på

riksdagen att sådan av utskottet föreslagen framställning besluta.» Förslaget,

som avsåg att i grundlagen inrymma bestämmelser angående ett anmälningsförfarande

utan åberopande av g 107, avslogs emellertid av första

kammaren. I debatten uttrycktes framför allt farhågor för att konstitutionsutskottet

skulle bliva ett slag överrevisionsdepartement eller stadsfiskalskontor.

Fn maktförskjutning till riksdagens förmån borde icke äga

rum, och befintliga kontrollmöjligheter vore fullt tillräckliga.

Vid 1924 års riksdag upptogs 1898 års förslag oförändrat av herr Engberg

i motionen II: 133. Konstitutionsutskottet avstyrkte denna gång (uti.

nr 15) och anförde härvid framför allt följande:

Man kan enligt utskottets mening ej förbise den förskjutning, som

faktiskt ägt rum i fråga om innebörden av anmälningar enligt § 107 regeringsformen.

Genom en långvarig praxis torde det hava ingått i det

allmänna medvetandet, att en konstitutionsutskottets anmälan med stöd

av § 107 regeringsformen visst icke alltid har karaktären ens av ett omdöme

därom att den ifrågavarande åtgärden i realiteten kan läggas vederbörande

statsråd till last. Av den motivering, som av utskottet i

varje särskilt fall förebringas, plägar tillkännagivandets art med full

tydlighet framgå. Sålunda har utskottet vid flere tillfällen uttryckligen

angivit, att dess tillkännagivanden icke innebure något som helst omdöme

om den statsrådsledamot personligen, som formellt burit ansvaret,

utan allenast hade till syfte att till riksdagens kännedom bringa en

enligt utskottets mening felaktig praxis. Något behov att för sådana

tillkännagivanden tillskapa särskilda former torde därför icke kunna

anses föreligga.

Motionen avslogs av riksdagen.

Tre år senare upptog herr Engberg på nytt frågan om en omläggning av

dechargeförfarandet i angiven riktning, denna gång inom konstitutionsutskottet,

som beslöt tillsätta en delegation för ändamålet. Spörsmålet dryftades

inom utskottet även år 1928 men något förslag framlades icke.

Den oklarhet eller mångtydighet i fråga om statsrådsansvarets natur, vilken

såsom förut nämnts vidlåder bestämmelserna i RF § 107, avspeglas också i

den utformning institutet erhållit i praxis. Den stora principiella stridsfrågan

under äldre tid gällde sålunda, huruvida konstitutionsutskottets dechargearbete

skulle utmynna i generalanmärkningar, d. v. s. allmänna omdömen

om den förda politiken respektive allmänna personomdömen, eller i detaljanmäkningar,

berörande enstaka speciella åtgärder. Generalanmärkningsinstitutet

fann sina mest energiska förespråkare bland dem, som hoppades

att med den konstitutionella kontrollens hjälp kunna utveckla regeringssystemet

i parlamentarisk riktning; generalanmärkningarna skulle alltså

vara utpräglat politiska. Detalj anmärkningsförf arandet åter är uppenbarligen

mindre ägnat att framhäva det politiska inslaget i ansvarsfrågan.

Genom att anmärkningarna inriktas på isolerade ärenden ha utförliga redogörelser

för själva sakfrågan och ärendenas handläggning blivit erforderliga,

samtidigt som de omdömen eller slutsatser, vari framställningen

utmynnat, ofta måst få en begränsad räckvidd. Som bekant har detaljanmärkningsinslitutet

så småningom blivit det i praktiken förhärskande. Dechargegranskningens

formella karaktär har dessutom betingats av själva

granskningsmaterialet. Statsrådsprotokollen och därtill hörande handlingar

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

lämna sedan lång tid tillbaka föga upplysning om motiven för statsrådens

ställningstagande utan registrera väsentligen ärendenas förberedande formella

behandling.

Uppenbarligen har också den allmänna utvecklingen på det konstitutionella

området kommit att på ett definitivt sätt ställa den i grundlagen angivna

formen för politiskt ansvarsutkrävande i bakgrunden. Statsrådets parlamentarisering

har genomförts icke med tillhjälp av utan vid sidan av

grundlagens bestämmelser i RF § 107. Regeringens väsentliga parlamentariska

ansvarighetsställning, det genom praxis erkända förhållandet att

regeringen skall äga riksdagens förtroende och avgå om den icke äger detta

förtroende, klarlägges på andra vägar. Vad riksdagens kontroll över och

insyn i regeringens löpande arbete beträffar, ha även här nva former tillkommit

genom remissdebatten, interpellationer och enkla frågor.

Råde genom den tillämpning som föreskriften i RF § 107 erhållit i praxis

och genom uppkomsten av nya, konkurrerande former för ansvarsutkrävande

och kontroll har sålunda den politiska betydelsen av grundlagens

ansvarsinstitut reducerats. Detta innebär emellertid icke att det politiska

inslaget i dechargeverksamheten helt försvunnit. Ty även om de av konstitutionsutskottet

gjorda anmärkningarna till sitt innehåll varit föga politiskt

färgade eller fallit utanför området för den centrala politiska debatten, har

det funnits en benägenhet inom utskottet, riksdagen, tidningspressen o. s. v.

all i själva framförandet av anmärkningar enligt RF § 107 inlägga en politisk

udd. Det är, såsom en författare påpekat, »en egendomlig kontrast mellan

denna dechargebetänkandets karaktär av mer eller mindre politiskt betonat

aktstycke och de framställda anmärkningarnas ofta till synes neutrala

innehåll».

Kritiken, mot dechargeinstitutet enligt RF § 107. Det konstitutionella ansvarssystemet

enligt § 107 RF'' har under praktiskt taget hela sin existens

\arit

har vid några tillfällen ifrågasatts, om detta förfarande numera över huvud

fyller något verkligt behov. Stundom har hela denna metod för ansvarsutkrävande

betecknats som föråldrad och olämplig, dess betydelse har, säger

man, nedgått till ett minimum, och endast respekten för gamla former har

kunnat hålla institutet vid liv. Dechargegranskningen har vidare karakteriserats

som ineffektiv och ojämn och med en tendens att utmynna i oväsentliga

detaljerinringar. Man har också framhållit, att granskningen kommer

för sent, all de anmärkningar som framställas gälla frågor som icke längre

äro aktuella. Slutligen har själva granskningsproceduren, »läsningen» av

statsrådsprotokollen inom konstitutionsutskottet, beskrivits som en meningslös

formalitet, då upplysning om de frågor som upptagits till närmare

prövning brukat komma till utskottets kännedom på andra vägar.

Ä andra sidan ha kritikerna i allmänhet icke gått så långt att de förordat

institutets avskaffande. Man har erkänt, att det skulle kunna tänkas situationer,

där en tillämpning av RF § 107 kan fylla en uppgift. Den svenska

riksdagen saknar, till skillnad från vad som brukar vara fallet i andra parlamentariskt

styrda stater, möjlighet att genom exempelvis ett dagordningsinstitut

avge formliga misstroendevota mot statsrådet i des helhet eller dess

enskilda ledamöter. Som ett slags ersättning härför skulle, om regeringen

icke på annat sält kunde förmås att taga hänsyn till riksdagens uppfattning,

RF’ f? 107 kunna utnyttjas. För dessa kritiker ligger sålunda paragrafens

egentliga betydelse däri alt den utgör ett slags reservstadgande, vilket skulle

kunna utnyttjas i ett konstitutionell krisläge. Däremot skulle enligt den anförda

uppfaltningn institutet knappast ha någon egentlig uppgift att fylla,

under normala förhållanden.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Konstitutionsutskottets betänkande nr 2i. Bilaga.

•

Vid en närmare granskning av de återgiva kritiska synpunkterna på

dechargeförfarandet enligt RF § 107 framträder emellertid ganska klart, att

dessa väsentligen rikta sig mot institutets användning såsom en form för

politiskt ansvarsutkrävande. Just i denna sin egenskap kan institutet betecknas

som föråldrat, ineffektivt och i normala fall skäligen betydelselöst, helt

enkelt därför att statsrådens politiskt parlamentariska ställning icke på

något mer påtagligt sätt brukar påverkas av framförda anmärkningar. Kritiken

mot att dechargememorialet ofta sysslar med detaljer, samt att anmärkningarna

komma för sent och mot statsrådsprotokollen såsom en föga

givande källa för upplysningar blir likaledes svårt att bemöta, om man utgår

från att dechargearbetet skall få en politiskt parlamentarisk effekt. Däremot

drabbar kritiken knappast direkt den andra sidan av konstitutionsutskottets

verksamhet, den som syftat till en granskning av administrativ praxis utan

framhävande av ansvarsmomentet. Men det betecknande är, att denna verksamhet

vanligen icke bedömts för sig, utan att ställningstagandet till den

»politiska ansvarigheten» satt sin rägel på helhetsomdömet.

Medan ett politiskt ansvarsutkrävande i samband med dechargegranskningen

kan vara erforderligt under särskilda omständigheter, framstår detta

icke längre som en huvuduppgift för det arbete på dechargeområdet konstitutionsutskottet

normalt utför. Att därav draga den slutsatsen att det mer

normala dechargearbetet under vanliga förhållanden skulle vara värdelöst,

synes emellertid icke motiverat. Den speciella insyn i regeringens verksamhet,

som konstitutionsutskottet erhåller och kan förmedla till riksdagen, står

i god samklang med den för det svenska statsskicket utmärkande offentlighestprincipen.

Ej heller förefaller det befogat att påstå, att den allmänna

konstitutionella utvecklingen skulle ha gjort denna insyn mindre betydelsefull.

Snarare skulle, med tanke på att statsverksamhetens starka utvidgning

medfört en utomordentlig stegring av antalet regeringsärenden odh en utökning

av regeringens befogenheter, motsatsen kunna sägas vara fallet. Det

grånskningsmaterial, som enligt grundlagens bestämmelser årligen ställes

till konstitutionsutskottets förfogande, är unikt och bildar ett utmärkt underlag

särskilt för en granskning av konstitutionell praxis. När det gäller

att utnyttja detta material, möter man emellertid ånyo problemet att den

form grundlagen anvisar för framställningar från konstitutionsutskottets

sida sammankopplats med politiskt ansvarsutkrävande.

Förslag. Den naturliga vägen ut ur detta dilemma synes vara, att= man

genom ändring av RF § 107 gör en klar åtskillnad mellan å ena sidan sådana

framställningar från konstitutionsutskottet, där enligt utskottets uppfattning

frågan om vederbörande statsråds politiska ansvar med fog kan aktualiseras,

och å andra sidan sådana framställningar, där detta icke är fallet. Såsom

ett led i denna reform förutsättes, att den förstnämnda typen av åtgärd,

formlig anmärkning enligt RF § 107 första stycket, endast mera sällan

kommer till användning även om den inte enbart behöver reserveras för

en tänkt konstitutionell krissituation. Genom begagnandet av denna form

skall alltså utskottet klart markera sin uppfattning om anmärkningens allvarliga

beskaffenhet och det personliga ansvar, som vederbörande statsråd

genom den kritiserade åtgärden ådragit sig. Anmärkningen behöver icke

grunda sig på ett politiskt bedömande — exempelvis kan ju såsom hittills

ämbetsbrott av mindre allvarlig beskaffenhet än de som skola föranleda

riksrättsåtal, komma i fråga — men politiska konsekvenser för vederbörande

statsråds ställning skola på detta vis angivas ligga inom det möjligas

gräns.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga. 21

Den andra formen för framställning från konstitutionsutskottets sida,

nämligen omförmälen i viss anslutning till praxis grundlagsfäst genom tilllaggande

av ett nytt andra stycke till § 107 RF, skall enligt förslaget vara

att betrakta som den normala. Den skall användas, då ett politiskt ansvarsutkrävande

icke it rågasättes, emedan det påtalade förhållandet av utskottet

bedömes vara av sådan beskaffenhet att det icke rimligen kan påverka berörda

statsråds ställning, samt i de fall, då varje ansvarsfråga över huvud

är utesluten, emedan spörsmålet gäller bestående praxis eller utskottet nöjer

sig med att upplysningsvis tillkännagiva vissa förhållanden utan att

därtill anknyta bestämda rekommendationer eller synpunkter. Bland det

första slaget av framställningar utan anmälan kunna givetvis ärenden av

samma natur komma att upptagas som hittills föranlett anmärkning, och

man kanske då skulle vilja invända, att det här endast skulle gälla en oväsentlig

formell ändring. Men formen måste just i detta fall tillmätas stor

betydelse.

Den rådande ordningen karakteriseras av att i formen av ett politiskt

ansvarsutkrävande framställts anmärkningar, utan att man i de flesta fall

vare sig räknat med den faktiska möjligheten av eller ens egentligen velat,

att åtgärden skulle medföra politiska konsekvenser för det utpekade statsrådet.

Att dessa konsekvenser uteblivit kan nämligen ej förklaras med hänvisning

till nuvarande majoritetsparlamentarism, eftersom det även under

perioden av minoritetsparlamentarism från 1920 och framåt endast vid ett

tillfälle inträffat, att en anmärkning framförts med sådan skärpa att vederbörande

statsråd nödgades avgå. Enligt föreliggande förslag skulle det däremot

bli alldeles otvetydigt, att en framställning utan anmälan icke åsyftade

något dylikt. Det är alltså icke endast fråga om en ny form utan samtidigt

också om ett klarläggande av att ett ansvarsutkrävande icke är syftet med

konstitutionsutskottets framställning. Detta bör vara ägnat att skapa en

gynnsammare miljö för dechargefrågornas handläggning både i utskottet

och i riksdagen.

Om man på angivet sätt berövade det normala dechargearbetet det lätt

sensationsbetonade inslag det hittills haft, ligger det nära till hands att antaga,

att även själva dechargeverksamhetens inriktning skall påverkas. När

det ej längre på samma sätt som för närvarande blir fråga om att, som det

ofta uttryckts, »pricka» ett visst statsråd, måste huvudintresset knytas till

den sakliga tyngden i utskottets framställning. Stor vikt måste läggas vid att

de i dechargememorialet upptagna frågorna äro väl utredda. Även om det

är ett speciellt regeringsärende, som riktar utskottets uppmärksamhet på

ett visst spörsmål, torde ofta praxis beträffande likartade ärenden behöva

undersökas. Det är därför icke osannolikt, att en viss utveckling bort från

detaljanmärkningsförfarandet kan bli följden av den föreslagna omläggningen.

Om en mer ingående utredning av förekommande ärenden blir påkallad,

torde vidare fordras en närmare planläggning av dechargearbetet och

en begränsning av antalet behandlade frågor. Eventuellt skulle utskottet

varje år kunna upptaga till systematisk granskning ett par större kategorier

av ärenden inom området för regeringens administraiva praxis, varvid det

primära syftet skulle vara att klarlägga och för riksdagen redovisa det faktiska

läget, medan frågan om eventuella erinringar eller önskemål lämnades

öppen tills resultatet av utredningen förelåg. Vid sådana systematiska utredningar

kommer också protokollsmaterialet lill sin fulla rått.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

Den föreslagna omläggningen av dechargeförfarandet bör genomföras i

samband med grundlagsändring. Endast härigenom kan dess innebörd komma

till otvetydigt uttryck; på så vis undvikes också den kritik, som stundom

riktats mot det hittillsvarande i praxis införda omförmälaninstitutet

såsom stridande mot grundlagen. Ifrågavarande grundlagsändring synes

lämpligen böra få formen av att till det första stycket i RF § 107, behandlande

konstitutionsutskottets rätt att framställa anmärkning mot statsråd,

lägges ett nytt andra stycke, vari utskottets befogenhet att göra omförmälanden

angives. Som en följd härav synas i det följande stycket — nuvarande

andra stycket, vilket handlar om anmärkningsanledning — orden »frågor

uti detta ämne» böra utbytas mot uttrycket »fråga angående statsrådens

ämbetsutövning» eller liknande. Det kan nämligen i anslutning till vad som

förut sagts väl tänkas att utskottet i en omförmälan berör förhållanden,

som ligga helt utanför ansvarsfrågornas ram — exempelvis om utskottet

framför vissa önskemål beträffande statsrådsprotokollens redigering — och

det föreligger knappast några skäl att låta anmärkningsanledningarna omfatta

även dylika spörsmål. Reglerna om anmärkningsanledning förutsätta

vidare, att däri upptagna ämnen skola vara sådana som riksdagen kan »avgöra»,

d. v. s. som kunna föranleda skrivelse.

Härnedan följer ett utkast till grundlagsändring:

RF § 107.

Skulle konstitutionsutskottet anmärka — — — anmärkning blivit

gjord.

Utskottet må jämväl, utan att fråga är om sådan anmärkning som

i första stycket avses, för riksdagen omförmäla andra av utskottet vid

granskning uppmärksammade förhållanden.

Frågor angående statsrådens ämbetsutövning kunna i riksdagens

kamrar väckas och av andra riksdagens utskott än konstitutionsutskottet

hos kamrarna andragas, men icke av riksdagen avgöras förr,

än sistnämnda utskott däröver blivit hört. Under riksdagens överläggningar

---riksdagens prövning underställas.

Allt vad riksdagen---ämbetsbefattning tillkommer.

Frågan om skrivelse. Det möter icke något hinder att låta den föreslagna

reformen stanna härvid. Man erhåller då ett grundlagsfäst omförmälaninstitut,

vilket så till vida helt ansluter sig till hittillsvarande ordning att en

omförmälan, till skillnad från en anmärkning, icke kan föranleda något

beslut från riksdagens sida. Den underställs, formellt sett, endast riksdagen

för kännedom, men det torde kunna förutsättas att omförmälanden,

lika väl som anmärkningar utan beslut om skrivelse, i praktiken också

komma att uppmärksammas av Kungl. Maj :t. Möjligen skulle i motiveringen

till förslaget kunna framhållas, att man för närvarande icke önskat

gå längre men att senare, när praxis stabiliserats, frågan om att öppna en

möjlighet för riksdagsskrivelser grundade på omförmälanden eventuellt

bör upptagas till förnyad prövning.

Skulle man redan nu önska gå ett steg längre och komplettera omförmälaninstitutet

med regler angående riksdagsskrivelse, föreligga olika alternativa

vägar. I och för sig vore det kanske under dylika förhållanden

mest önskvärt, om en sådan praxis kunde utvecklas, att alla offörmälanden,

på samma närmast automatiska sätt som brukar gälla i fråga om

statsutskottets utlåtanden rörande riksdagsrevisorernas berättelse, överlämnades

till Kungl. Maj :t för kännedom. Man undveke då, att omförmälandena

»graderades» efter sin vikt liksom att i riksdagens ställnings
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

tagande en politisk parlamentarisk bedömning skulle kunna inläggas, över

huvud taget förefinnes annars, med hänsyn till dechargeförfarandets traditionella

karaktär, en viss risk för att frågan om riksdagsskrivelse i detta

sammanhang kan uppfattas som ett slags förtroendefråga. Just med tanke

på berörda tradition synes det emellertid också ovisst, om riksdagen redan

från början skulle vara beredd att betrakta dechargememorialets oinförmälanden

på samma sätt som statsutskottets utlåtande rörande statsrevisionen.

Bedömes olägenheten av att riksdagen icke erhåller tillfälle att formellt

tillkännage sin mening rörande omförmälanden som större än risken för

riksdagsbeslutets partipolitisering, torde följande alternativa vägar för

att möjliggöra riksdagsskrivelse närmast komma i betraktande; antingen

skall riksdagen kunna besluta skrivelse enbart på utskottets förslag, eller

också överlämnas hela frågan om skrivelse till riksdagens avgörande utan

rekommendation från utskottets sida. I det förstnämnda fallet skulle alltså

utskottet självt »gradera» sina omförmälanden eller eventuellt i praxis låta

alla omförmälanden utmynna i skrivelseförslag. Häremot skulle kunna

invändas, att utskottet på så vis tilläde sig en intiativrätt som sträckte sig

vida utöver utskottets vanliga kompetensområde. I det andra fallet skulle

frågan om skrivelse bli beroende av huruvida förslag därom framställdes

under kamrarnas behandling av dechargememorialet. Skrivelsens formulering

torde i så fall, för att undvika osäkerhet vid beslutet, böra framgå

av grundlagstexten.

I anslutning till sistnämnda alternativ har följande kompletterande sats

fogats till det tidigare föreslagna nya, andra stycket i RF § 107.

Utskottet må jämväl, utan att fråga är om sådan anmärkning som i

första stycket avses, för riksdagen omförmäla andra av utskottet vid

granskningen uppmärksammade förhållanden. Finner riksdagen sakens

beskaffenhet därtill giva anledning, må den besluta att genom skrivelse

bringa till Konungens kännedom, vad utskottet sålunda omförmält.

III. Förhållandet mellan konstitutionsutskottet och andra konstitutionella

kontrollorgan.

a. Finanskontrollcn.

Historik. Jämlikt § 39 riksdagsordningen tillkommer det statsutskottet

att granska gjorda eller förordnade utbetalningar av statsmedel; skulle

mot riksdagens beslut de till någon huvudtitel anslagna summorna befinnas

dragna till andra ändamål än dem som höra under samma huvudtitel,

eller något av riksdagen fastställt anslag befinnas överskridet, skall

utskottet framställa anmärkningsanledning mot vederbörande statsråd.

Denna statsutskottets granskning bygger väsentligen på statsrevisorernas

berättelse. Men då den tidsperiod, som statsrevisorernas granskning omfattar,

icke sammanfallit med den som gällt för utskottets protokollsgranskning,

har det i större eller mindre utsträckning varit praktiskt omöjligt

för utskottet att använda statsrevisorernas berättelse i förevarande

sammanhang.

Förhållandet mellan de tidsperioder som statsrevisorernas och konstitutionsutskottets

granskning avsett har växlat under olika skeden. Före

år 1867 genomgick konstitutionsutskottet statsrådsprotokollen för flera år

tillbaka, och för visst eller vissa av dessa år förelåg också en revisionsberättelse.

Under tiden från och med år 1807, då de årliga riksdagarna började,

och fram till budgetårets omläggning år 1923, var den bristande över
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

ensstämmelsen mellan granskningsperioderna i så måtto fullständig, att

statsrevisorernas berättelse alltid avsåg ett tidsskede, som helt täcktes av

de allmänna protokollserier, konstitutionsutskottet tidigare granskat.

Vid 1872, 1884 och 1895 års riksdagar väcktes motioner med syfte att

undanröja eller begränsa den berörda luckan i bestämmelserna om statsrådens

ansvarighet. Motionerna föranledde ingen åtgärd från riksdagens

sida.

År 1922 väcktes ånyo förslag inom riksdagen om utredning rörande

ändring av hithörande bestämmelser. Konstitutionsutskottet (uti. nr 13)

tillstyrkte härvid en allsidig utredning av frågan och anförde såsom skäl,

att de olika grundlagsstadgandena borde bringas i överensstämmelse med

varandra ej blott ur konsekvensens och enhetlighetens synpunkt utan också

av praktiska skäl. Utskottets granskning av statsrådsprotokollen bleve

ofullständig, så länge utskottet saknade den ledning för sitt omdöme som

revisorernas berättelse kunde ge, särskilt som det vore förenat med synnerliga

svårigheter att, innan räkenskaperna avslutats och granskats, pröva,

huruvida förordnade utbetalningar överstege beloppet av de anslag,

vilka riksdagen i statsregleringen fastställt. Utskottets förslag bifölls av

kamrarna (riksdagens skrivelse nr 166).

Den begärda utredningen uppdrogs åt inom finansdepartementet tillkallade

sakkunniga, vilka år 1924 avlämnade utlåtande i frågan. Enligt

de sakkunnigas mening kunde spörsmålet om sättet för utkrävande av

konstitutionellt ansvar på grundval av den i § 39 riksdagsordningen avsedda

granskningen endast lösas genom en klyvning av dechargens föremål

sålunda, att frågan om ansvarsfrihet för åtgärder i mål, som avsåges

i nämnda lagrum, slutgiltigt avgjordes först vid den riksdag, där revisorernas

berättelse över det räkenskapsår, under vilket ifrågavarande åtgärder

vidtagits, förelåge. Den anvisade lösningen vore emellertid enligt de sakkunnigas

mening även förbunden med åtskilliga olägenheter. De sakkunnigas

förslag föranledde ingen åtgärd.

Vid den tidpunkt då detta förslag framlades hade budgetårets omläggning

redan genomförts. Den av 1922 års riksdag påtalade bristande överensstämmelsen

mellan grundlagens olika ansvarighetsregler hade härigenom

visserligen icke försvunnit men begränsats så till vida, att den till en

viss riksdag överlämnade revisionsberättelsen nu omfattade ungefär halva

den period, för vilken konstitutionsutskottet vid samma riksdag infordrade

löpande protokollserier, d. v. s. dechargefrågan hade förut behandlats endast

för den tidigare delen av det budgetår revisionsberättelsen avsåg.

Vissa av de sedermera år 1949 genomförda grundlagsändringarna ha

även kommit att påverka förhållandet mellan den på statsrådsprotokollen

respektive statsrevisionen grundade konstitutionella ansvarsprövningen.

Genom den nya lydelse § 72 riksdagsordningen då erhöll äro statsrevisorerna

vid sin granskning icke längre bundna vid ett visst räkenskapsår. De

ha tillika fått möjlighet att, vid sidan om sin årliga berättelse, till riksdagen

inkomna med framställningar, om och när särskild anledning gör

detta påkallat. Det föreligger alltså numera icke något rent formellt hinder

för att anmärkningar från revisorernas sida av betydelse för statsrådsansvarigheten

i vidare omfattning än förut komma till riksdagens kännedom

innan decharge vunnits. Emellertid torde man alltjämt kunna räkna

med att revisorernas berättelse och eventuella övriga framställningar till

väsentlig del komma att beröra förhållanden som tillhöra cn tidigare dechargegranskningsperiod.

Förevarande spörsmål upptogs vid 1950 års riksdag i motionen I: 19 av

herr Arrhén in. fl. angående utredning och förslag rörande utkrävande av

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

statsrådens konstitutionella ansvar på grundval av statsrevisorernas berättelse.

Konstitutionsutskottet framhöll i sitt avstyrkande, av riksdagen godkända

utlåtande (nr 10) att den i motionen berörda frågan icke borde betraktas

isolerad utan i samband med det större spörsmålet om formerna för

den konstitutionella kontrollen över huvud och borde därför upptagas vid

eu avsedd allmän översyn av grundlagens dechargebestämmelser.

Synpunkter på »luckan» i finanskontrollen. Den omständigheten, att den

period, som är föremål för statsrevisorernas granskning icke i tiden överensstämmer

med den period konstitutionsutskottet granskar, aktualiserar tvenne

spörsmål, ett mer begränsat och ett mer allmänt. För det första kan en situation

uppkomma, där statsutskottet är skyldigt att enligt RO § 39 framföra

anmärkningsanledning samtidigt som anmärkningen är omöjliggjord på

grund av att decharge redan vunnits i anslutning till RF § 107. För det andra

iörsvåras över huvud taget under nuvarande förhållanden konstitutionsutskottets

dechargegranskning, i den mån den rör det statsfinansiella området,

därav att statsrevisorernas granskning av ifrågavarande period icke är avslutad.

Vad det sistnämnda, mer allmänna spörsmålet beträffar skulle läget dock,

om vad som här tidigare föreslagits rörande statsrådets juridiska och politiska

ansvarighet godkändes, bli mer gynnsamt. Å ena sidan har nämligen

härvid förutsatts att, i det fall det vore fråga om grovt ämbetsbrott från

vederbörande statsråds sida, den hittillsvarande ettåriga preskriptionstiden

skulle upphävas. (Jfr särskilt ansvarighetslagen § 5 om statsråd, som underlåter

att göra föreställningar mot »användandet av rikets ordinarie statsmedel,

eller åtagen bevillning, annorlunda än fastställt blivit . . .».) Å andra sidan

förelåge, om ansvarsfrågan saknade betydelse i sammanhanget, intet hinder

för att i en omförmälan beröra regeringsärenden, som avgjorts under en tid

för vilken decharge enligt RF § 107 redan vunnits. Detta innebär för övrigt

ingen verklig nyhet, eftersom det redan nu ansetts stå utskottet fritt att i en

saklig redogörelse åberopa äldre statsrådsprotokoll; det är ju närmast

omförmälaninstitutets ställning som föreslagits bli en annan än tidigare. På

så vis skulle, så att säga från två håll, den nämnda olägenheten vid den konstitutionella

finanskontrollen begränsas.

Kvar står då endast, att möjligheten till politiskt ansvarsutkrävande

enligt RF § 107 första stycket kan vara stängd, för den händelse en sådan

tråga senare skulle uppkomma i samband med att statsrevisionens resultat

offentliggöras. Om man, såsom i avdelning II förutsatts, utgår från att ett

politiskt ansvarsutkrävande som ett led i konstitutionsutskottets verksamhet

endast skall förekomma i undantagsfall, skulle även den återstående

»luckan» i bestämmelserna kunna inskränkas till ett minimum genom att det

förutnämnda mindre problemet löstes, d. v. s. genom att ett förbehåll i grundlagens

preskriptionsregler, RF § 107, gjordes i fråga om statsutskottets anmärkningsanledningar.

Fn lucka skulle då endast vara för handen i det fall

att konstitutionsutskottet, även med utgångspunkt från en restriktiv tillämpning

av det politiska ansvarsinstitutet, skulle vilja upptaga ansvarsspörsinålct

under det att statsutskottet vore av annan mening. I och för sig vore

det naturligtvis tänkbart att införa ett generellt undantag i preskriptionsbestämmelserna

eller kanske l. o. m. enbart i utskottets dechargemcmorial

för ansvarsfrågor föranledda av statsrevisorernas verksamhet och därigenom

göra konstitutionsutskottet oberoende av statsutskottets anmärkningsanledningar

och eliminera hela den omtalade luckan. Detta skulle emellertid

kunna betecknas som eu utsträckning av statsrådsansvaret, vilken icke vore

direkt motiverad av redan förefintliga grundlagsbestämmelser.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets betänkande nr 21. Bilaga.

Såsom av det sagda framgår kan, särskilt under förutsättning av att den

tidigare förordade omläggningen av de juridiska och politiska ansvarsinstituten

komine till stånd, frågan om luckan i finanskontrollen knappast sägas

vara av större praktisk betydelse. Härtill kommer att en direkt förbindelse

mellan statsrevisorerna och konstitutionsutskottet kan ordnas genom att en

eller flera riksdagsmän samtidigt äro ledamöter såväl av statsrevisionen som

av konstitutionsutskottet. Skulle ytterligare det i det följande upptagna förslaget

om ett för statsrevisionen och konstitutionsutskottet delvis gemensamt

kansli realiseras, kunde den faktiska risken för att utskottet »komine för

sent» än mer minskas, även om den med hänsyn till att statsrevisionen ej är

bunden av någon viss tidsgräns teoretiskt sett inte helt försvinner.

b. Första lagutskottet och ombudsmännen.

Liksom vid statsutskottets granskning av statsrevisorernas berättelse kan

även vid första lagutskottets granskning av ombudsmännens berättelse framkomma

förhållanden, som äro av intresse för den konstitutionella kontrollen,

ehuru varken statsrevisorer eller ombudsmän primärt rikta sin uppmärksamhet

på statsrådens ämbetsutövning. Anmärkningsanledning kan enligt

RF § 107 framställas av alla riksdagens utskott, men några särbestämmelser

för lagutskott i detta hänseende innehåller grundlagen icke. Befogenheten

att framställa anmärkningsanledning har emellertid aldrig utnyttjats av

andra utskott än statsutskottet.

För att tillgodose det praktiska behovet av att konstitutionsutskottet skall

kunna få kännedom om vid granskningen av ombudsmännens berättelse

uppmärksammade frågor, som eventuellt ha betydelse för den konstitutionella

kontrollen, torde emellertid en rent informell kontakt mellan konstitutionsutskottet

och första lagutskottet vara önskvärd. Den kan förmedlas av

de riksdagsmän, vilka såsom ledamöter respektive suppleanter tillhöra båda

utskotten.

Vid 1950 års riksdag hemställdes i motion (II: 302) av herr Fagerholm —

under förmälan att det i statens handelskommission utvecklat sig en fast

praxis, enligt vilken ämbetsverket ansett sig böra följa icke egna överväganden

inom ramen för i vederbörlig ordning tillkomna bestämmelser utan enskilda

statsråds underhandsdirektiv — att sådana kompletteringar skulle

vidtagas i ombudsmännens instruktioner att åt ombudsmännen uppdroges

att ägna uppmärksamhet åt den i motionen behandlade frågan. I sitt av riksdagen

godkända avstyrkande utlåtande (nr 10) framhöll första lagutskottet

bl." a., att om skyldighet för ombudsmännen att till riksdagen eller konstitutionsutskottet

anmäla, att de iakttagit att ett statsråd överskridit sina

befogenheter, icke väl skulle överensstämma med de grundlagsbestämda reglerna

angående statsrådens ansvarighet och kunde leda till en icke önskvärd

politisering av ombudsmännens ämbeten.

Någon tvekan om olämpligheten av att placera ombudsmännen i en politiskt

utsatt ställning, vilken eventuellt också kunde leda till att ombudsmannavalen

politiserades, såsom fallet var under 1800-talets förra hälft,

torde icke behöva råda. Ä andra sidan är konstitutionsutskottets kontroll av

ministerstyrelse i dess olika former förenad med betydande svårigheter, då

protokollsmaterialet enligt sakens natur aldrig kan ge direkt upplysning

därom. En tanke som möjligen kunde upptagas till övervägande i detta sammanhang

vore att ålägga ombudsmännen att enbart registrera alla åtgärder

av minister styrelsekaraktär, vilka de få kännedom om under sitt arbete, alldeles

oavsett åtgärdens beskaffenhet. Det skulle alltså icke vara fråga om

en bedömning av åtgärdens berättigande eller lämplighet utan enbart om en

automatisk registrering från ombudsmännens sida, vilken sedan kunde

tjäna till vägledning för konstitutionsutskottets verksamhet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr 21. Bilaga.

27

IV. Konstitutionsutskottets interna arbetsordning för decharge
verksamheten.

I de uttalanden till riksdagen, vari konstitutionsutskottet tillkännagivit sin

avsikt att utreda frågan om en omläggning och effektivisering av dechargeförfarandet,

har som ett särskilt skäl för att utskottet självt borde verkställa

denna utredning framhållits, att dechargeförfarandet inom grundlagens ram

även reglerades av utskottets interna ordningsregler.

a. Protokollsläsningen.

I motion av herr Herlitz vid 1947 års riksdag (I: 15) om åtgärder för stärkande

av riksdagens kontrollmakt framhölls beträffande konstitutionsutskottet

bl. a., att den »läsning» av statsrådsprotokollen som ansåges nödvändig

med hänsyn till gällande grundlagsbud knappast kunde sägas medföra

resultat som motsvarade det därför erforderliga uppbådet av tid och

arbetskraft. Helt visst kunde man enligt motionären tänka sig andra arbetsformer

som bättre än denna mekaniska läsning gåve besked om protokollens

innehåll. I sitt utlåtande (nr 22) över motionen erinrade konstitutionsutskottet

på denna punkt om vad utskottet 1932 framhållit, nämligen

att den omständigheten, att alla statsrådsprotokoll enligt grundlagen skola

begäras av utskottet, innebure en i flera hänseenden betydelsefull garanti för

ärendenas beredning och föredragning i konselj. Ett upphävande av plikten

att granska statsrådsprotokollen skulle även kunna verka som ett första steg

till upphävande av den konstitutionella kontrollen.

Ostridigt torde vara, att konstitutionsutskottets formella genomgång av

statsrådsprotokollen, »rubrikläsningen», sådan den traditionellt bedrives,

varken möjliggör någon verklig inblick i regeringsärendenas behandling eller

i vanliga fall brukar vara den metod, varigenom utskottets uppmärksamhet

riktas på regeringsbeslut, som göras till föremål för närmare undersökning.

För utskottets ledamöter torde rubrikläsningen framstå som en plikt, vilken

ålagts dem av grundlagen men vars uppfyllande i stor utsträckning saknar

reell betydelse. Både inom utskottet och riksdagen har därför rubrikläsningen

kommit att utgöra ett moment i dechargearbetet, vilket snarast varit

ägnat att minska respekten för detta arbete. Likväl är det konstitutionella

kontrollsystemet så nära förbundet med den årliga protokollsgranskningen,

att dess avskaffande måste inge starka betänkligheter.

Vad som i föreliggande situation kan göras synes i första hand vara att

pröva möjligheten av att ytterligare rationalisera protokollsläsningen. Läsning

på avdelningar har ända sedan statsskickets början varit regel, ehuru

under tiden 1891—1904 endast läsning i plenum förekom. Därefter uppdelades

läsningen på två avdelningar, 1916 på tre och 1942 på fyra avdelningar.

I vissa fall ha avdelningarna i sin tur delegerat läsningen till underavdelningar,

bestående av en eller flera personer. Genom alt konsekvent

genomföra ett dylikt förfaringssätt skulle rubrikläsningen kunna påskyndas

högst väsentligt. Om man är beredd att gå denna väg, synes det lämpligt,

att utskottet inför en uttrycklig regel härom i sin arbetsordning. I så fall

torde dock böra stadgas, att underavdelning skall bestå av minst två personer

tillhörande olika partier (regerings- och oppositionsparti); varje ledamot

av utskottet obetaget att själv taga del av protokollen.

Genom den angivna ordningen skulle tiden för protokollsläsningen kunna

begränsas till ett minimum, eu eller ett par dagar. Arbetet kunde då i

gengäld bedrivxas mer effektivt och utan att i nämnvärd mån inkräkta på utskottsledamöternas

övriga tid. Liksom förut skulle del givetvis stå var och

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

en fritt att framställa preliminärt anmärkningsyrkande, oberoende av om

han deltagit i vederbörande underavdelnings arbete eller icke.

För undvikande av missförstånd bör tillfogas, att anförda kritiska synpunkter

avse formerna för studiet av protokollen ej protokollsmaterialet

som sådant. Detta utgör alltfort en grundläggande informationskälla, även

om i många fall en komplettering är nödvändig. För systematiska undersökningar

av vissa typer av ärenden, av konstitutionell praxis, kan det rena

protokollsstudiet vara en huvudsak.

b. Reell dechargegranskning på avdelningarna.

År 1942 undergick konstitutionsutskottets interna arbetsordning en sådan

ändring, att avdelningarna icke blott som tidigare skulle utföra den förberedande

läsningen av statsrådsprotokollen utan även kunna effektivt utreda

dachargefrågor för utskottets plenum. Avdelningarna skulle sålunda kunna

arbeta på motsvarande sätt som t. ex. statsrevisionens avdelningar, dock ej

obligatoriskt som dessa senare utan endast fakultativt.

Denna form av avdelningsarbete har aldrig blivit någon levande realitet

inom konstitutionsutskottet. Emot tanken på ett praktisera nämnda ordning

har bl. a. anförts, att den endast skulle leda till dubbelarbete därigenom att

diskussionen från avdelningen senare konmie att upprepas i utskottets plenum.

Om emellertid som resultat av att preliminära anmärkningsyrkanden

framställts i avdelningarna följer, att ett såvitt möjligt fullständigt material

med vägning av skälen för och emot ett uttalande i viss riktning skriftligen

framlägges för utskottet, bör debatten i utskottet kunna starkt begränsas.

Vidare har det hävdats, att svårigheter skulle uppstå, då utskottsledamot

önskade framställa anmärkningsyrkande i ärende som behandlades

av annan avdelning än den han själv tillhörde. I dylikt fall borde det dock

självfallet medgivas vederbörande att framställa och motivera sitt anmärkningsyrkande

på den behöriga avdelningen, ehuru han, såvida ej annan

ledamot enligt gängse regler tillfälligt avstode sin plats, icke finge rösta på

avdelningen.

Några avgörande tekniska hinder för en reell dechargegranskning på avdelningarna

synas alltså icke föreligga. Däremot torde det vara en allmän

erfarenhet, att ett förberedande arbete, bedrivet inom en trängre krets av

personer, erbjuder åtskilliga fördelar. I samband med en strävan att effektivisera

dechargeverksamheten bör därför frågan om en övergång till ett sådant

system icke lämnas ur sikte.

c. Kontakt med departementen i decharge]rågor.

Det har några gånger förekommit, att konstitutionsutskottet känt behov av

att före en frågas upptagande eller avgörande dechargevägen få akterna i

målet kompletterade med skriftliga upplysningar från vederbörande statsråd

eller muntliga föredragningar av departementstjänstemän. I vissa fall

ha de uppgifter, som härvid erhållits, medfört, att tilltänkta dechargeärenden

avskrivits från vidare åtgärd. I andra fall, där dylika upplysningar ej

begärts, har det visat sig, att frågan möjligen skulle ha kommit i ett annat

läge, om sådana lämnats. Det har ibland också visat sig vara av betydelse

för bedömande av frågan, vilka handlingar som skola utlämnas till konstitutionsutskottet,

att vederbörande känner till, vad det är man eventuellt

tänker anmärka på inom konstitutionsutskottet. Den kontakt, som oavsett

partifärg, plägar förekomma mellan en regering och dennas anhängare inom

konstitutionsutskottet, kan näppeligen utgöra någon tillfredsställade ersättning

för den direkta kontakten mellan vederbörande departement och utskottet

självt.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Konstitutionsutskottets betänkande nr 24. Bilaga.

Såsom närmare utvecklats under avdelning II, rörande den politiska ansvarigheten,

skulle en övergång till att låta omförmälanden utgöra den normala

iormen för utskottets framställningar i dechargeärenden sannolikt

medtöra, att huvudintresset knötes till den sakliga tyngden i utskottets framställning

och att det under sådana förhållanden bleve av särskild vikt att

ärendena vore väl utredda. Risken för ofullständiga eller missvisande redogörelser

torde i många fall helt enkelt icke kunna elimineras utan en kontakt

med departementen. Sakligt felaktiga omförmälanden framstå som alldeles

meningslösa.

Också i fråga om hittillsvarande anmärkningspraxis kunna liknande synpunkter

göras gällande. Konstitutionsutskottets anmärkningar ha de facto

lått karaktären av ett slags »dom». Det kan då icke gärna anses tillfredsställande,

att den vilkens verksamhet bedömes icke fått tillfälle att i förväg

utveckla skälen för sitt handlingssätt. Ett sådant förfarande har visserligen

kunnat anses naturligt, om man förutsätter att anmärkningarna äro uttryck

för ett rent politiskt ställningstagande: kritiken är politisk, försvaret lägges

efter samma linjer, och avgörandet bestämmes av de politiska styrkeförhållandena.

Men konstitutionsutskottets anmärkningar bruka ju regelbundet

ha en mer eller mindre utpräglad juridiskt formell karaktär; att grunda ett

dylikt ställningstagande på en ofullständig utredning kan aldrig vara önskvärt.

Sådant läget för närvarande är, medför berörda förhållande dock

vanligen mindre risker för statsråden än för konstitutionsutskottet.

Det måste därför vara utomordentligt angeläget för utskottet att, vilken

form dess framställningar än få, skapa bästa möjliga garantier för att dessa

framställningar äro sakligt välgrundade. Såsom ett av de viktigaste medlen

för att nå ifrågavarande mål bör kontakten med departementen i dechargefrågor

betraktas.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att enligt den finska lagen om

granskning av lagenligheten av statsrådens ämbetsåtgärder skall grundlagsutskottet,

om anmärkning framställts angående lagstridigheten av statsrådets

äinbetsåtgärd och utskottet finner saken förtjäna beaktande, lämna

statsrådet tillfälle att avgiva förklaring.

d. Konstitutionsutskottets dechargeutredande kanslipersonal.

Sedan gammalt har statsrevisionens kansli varit det utredande organet åt

revisionen; kansliet har ofta kompletterats med personer med speciell sakkunskap

i viss till prövning upptagen fråga. På 1930-talet infördes även

inom konstitutionsutskottet den ordningen att utskottets kansli i princip alltid

skall ha verkställt eu objektiv utredning i dechargeärenden, innan dessa

företagas till slutligt avgörande; konstitutionsutskottet har däremot aldrig

anlitat extra tjänstemän endast för viss dechargefrågas utredning av huru

speciell karaktär denna än kan ha varit. Med hänsyn till att konstitutionsutskottets

kansli under riksdagens vårsession även har andra arbetsuppgifter

— vilka före 1930-talet nära nog voro kansliets enda — kan det för

närvarande endast ägna begränsad tid åt dechargeutrcdningar, vari då jämväl

inräknas den tid som åtgår att i eu eller annan form biträda med utarbetande

av reservationer. Kvantitativt sett måste det därför vara ett mycket

litet område konstitutionsutskottets endast tillfälligt anställda kansli

under eu vårsession kan hinna genomarbeta i jämförelse med statsrevisionens

kansli, som numera är fast anställt, verksamt hela året samt består av

en huvudsekreterare (kanslichef) och tre avdelningssekrcterare i byrådirektörs

tjänsteställning.

För att på ett bättre sätt än hittills varit möjligt kunna tillgodose konstitutionsutskottets

behov av kvalificerad kanslipersonal vid dechargefrågornas

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Konstitutionsutskottets betänkande nr 2b. Bilaga.

utredning kunde man överväga en viss samordning av statsrevisionens och

konstitutionsutskottets kansli enligt följande linjer: Statsrevisionens kansli

utökas med en fjärde sekreterarbefattning i byrådirektörs tjänsteställning

och i gengäld skola två av dessa sekreterare under en tid av cirka fyra

arbetsmånader under våren — med tanke på sekreterarnas specialiserade

uppgifter inom revisionen icke nödvändigtvis samma personer under hela

perioden — tjänstgöra inom konstitutionsutskottet vid dechargeärendenas

behandling; i samband härmed reduceras konstitutionsutskottets övriga

kansli. Förslaget kommer alltså icke att medföra någon väsentlig kostnadsökning.

Konstitutionsutskottet skulle alltså genom den föreslagna ordningen

kunna erhålla en biträdespersonal för dechargefrågornas behandling, som

redan från början ägde betydande erfarenhet från förvaltningens olika områden

— vid nyanställning skulle hänsyn tagas även till utskottets särskilda

önskemål — och denna personal srkulle genom att år efter år syssla

med samma slags uppgifter förvärva ytterligare förtrogenhet därmed. En

fast anställning hos riksdagen ger också vederbörande tjänstemän en fullt

självständig ställning gentemot statsförvaltningen. För statsrevisionens vidkommande

innebär förslaget totalt sett en viss förstärkning av dess kansli,

varvid är att märka, att den under första delen av året inträdande reduktionen

av personalen infaller under en period, då revisionskansliet har den

minsta arbetsbelastningen, medan däremot en utökning kommer till stånd,

då arbetsbelastningen är som störst.

e. Dechargcmemorialets uppställning.

Dechargebetänkandet innehåller regelmässigt, efter ett meddelande om att

anledning ej förekommit att tillämpa § 106 RF, en redogörelse för de eventuella

ärenden, i vilka anmärkning beslutats jämlikt § 107 RF, samt understundom

en eller flera omförmälanden utan åberopande av § 107; härefter

följa reservationer först mot de av utskottet punktvis gjorda uttalandena

och därefter de s. k. fristående reservationsanmärkningarna^ vilka ej svara

mot något uttalande i memorialet av utskottet självt. För närvarande finns

det ingen tillfredsställande garanti för att det material, som redovisas i de

sist nämnda reservationerna, är fullständigt. Det nuvarande systemet medför

vidare, att det ej blir någon ordnad debatt i kamrarna om dessa reservationer.

Statsråden stanna också endast undantagsvis kvar och deltaga i

debatten om de fristående reservationsanmärkningarna. Den oordnade formen

för diskussionen av reservationsanmärkningar torde för övrigt utgöra

en faktor, som varit ägnad att minska intresset för dechargememorialet

över huvud. . ,

Med hänvisning till det sagda torde det böra övervagas, om icke utskottet

självt skulle punktvis redovisa materialet också i fråga om de yrkanden, som

icke erhållit majoritet inom utskottet samt ange skälen för att yrkandena

avslagils. Härvid skall givetvis fortfarande en klar skillnad i uppställningen

göras mellan utskottets egna anmärkningar eller omförmälanden och av

utskottet avslagna yrkanden; om skälen för avslag skola angivas helt kort

eller mera utförligt får bli beroende av ärendets beskaffenhet. De nu fristående

reservationerna skulle då omedelbart anknyta till en särskild, ehuru

negativ punkt i dechargememorialet. Förhållandet skulle med andra ord bil

alldeles detsamma som när utskottet i det årliga dechargememorialet eller

i särskilt memorial till behandling upptar en jämlikt § 57 RO väckt anmarkningsanledning,

vilken avslagits av utskottet. Utskottets praxis vid redovisning

av anmärkningsanledningar har växlat; i 1951 års memorial lämnades

en redogörelse för en dylik anmärkningsanledning, vilken samtidigt avvisa
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande, nr 2i. Bilaga. 31

des såsom ogrundad. Besvarandet av anmärkningsanledningar synes också

bäst överensstämma med föreskriften i RF § 107, att anmärkningsanledningar

kunna väckas i kamrarna och andragas av andra utskott än konstitutionsutskottet,

»men icke av riksdagen avgöras förr, än sistnämnda utskott

däröver blivit hört». Enligt förslaget skulle alltså inom utskottet framställda

anmärkningsyrkanden behandlas på samma sätt som utom utskottet väckta

anmärkningsanledningar. Vad som är tillåtet eller riktigt i det sistnämnda

fallet kan icke gärna vara förbjudet i det förstnämnda. Den ifrågasatta uppställningen

av dechargememorialet kan därför genomföras utan grundlagsändring.

Genom en dylik uppställning av memorialet skulle å ena sidan utskottsmajoriteten

alltid kunna få garantier för att de i memorialet ingående sakliga

redogörelserna för berörda ärenden icke bli ofullständiga eller missvisande.

Genom angivande av skälen varför vissa inom utskottet väckta förslag

avvisats kommer vidare den reservationsvis framförda kritiken icke att

bli obemött. Å andra sidan kan minoriteten inom utskottet uppnå vad som

väl för den normalt måste vara det väsentligaste, nämligen att få tillfälle att

för kamrarna uiveckla sina synpunkter utan de hinder som en oordnad

debatt medför. Till sist må framhållas, att någon väsentlig utökning av dechargememorialets

sidantal icke torde behöva befaras, särskilt med tanke

på att det ej kan anses uteslutet att vissa nu reservationsvis framförda yrkanden

vid ett fullständigare klarläggande av omständigheterna i ärendet

komma att försvinna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:266 Skrivelse till Konungen i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med förslag till skrivelse om en revision av reglerna rörande statsrådets konstitution a1 i texten