Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

1952-02-14 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1952:4, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4.

1

Nr 4.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner

om ändrad ordning för beredande av frågor rörande

ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande

och därmed sammanhängande förmåner.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna, nr

11 i första kammaren av herr Cassel m. fl. samt nr 17 i andra kammaren

av herr Dickson m. fl., föreslås inrättande av en rådgivande remissinstans

för frågor om riksdagsledamöternas arvoden och övriga förmåner i enlighet

med vissa i motionerna angivna riktlinjer.

Uti två vid början av 1951 års riksdag väckta, likalydande motioner, I: 5

av herr Mannerskantz och II: 8 av herr Dickson m. fl., framställdes samma

förslag som i de nu förevarande motionerna med i allt väsentligt samma

motivering som i de senare. Sedermera hemställdes i en i anledning av

Kungl. Maj :ts proposition, nr 132, om höjning av riksdagsjnannaarvodena,

väckt motion, II: 497 av herr Dickson, att den i förstnämnda motioner förordade

proceduren skulle tillämpas i samband med riksdagens ställningstagande

till sagda proposition.

Konstitutionsutskottet, som behandlade dessa tre motioner i sammanhang

med propositionen, uttalade (uti. nr 24), att vad motionärerna anfört

till stöd för förslaget om en rådgivande remissinstans icke övertygat utskottet

om behövligheten eller lämpligheten av en dylik anordning. Utskottet

hemställde, att motionerna I: 5 och II: 8 icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda samt att motionen 11:497 måtte anses besvarad

genom vad utskottet hemställt i anledning av propositionen. Samtliga tre

motioner avslogos av riksdagen.

I de vid innevarande års riksdag väckta motionerna anföres följande:

Bland ärenden som riksdagen hade att handlägga intoge de, som berörde

riksdagsledamöternas ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande

och därmed sammanhängande förmåner, en särställning. Det vore dess

bättre ej så ofta som sådana avgöranden vore påkallade, men varje gång

de förekomme väckte de olust hland många av riksdagsledamöterna och

häftig reaktion i pressen och bland allmänheten. Denna reaktion toge sig

Ilihang till riksdagens protokoll 1952. 5 sand. 2 avd. Nr 4.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4.

uttryck i tesen: »Riksdagsledamöterna bevilja, på skattebetalarnas bekostnad,

sig själva förmåner», (underförstått: möjligen eller troligen alltför

feta sådana). En sådan allmänhetens reaktion undergrävde riksdagens

prestige och vore ägnad att skada såväl folkrepresentationens som de enskilda

ledamöternas anseende. Nu gällande ordning vore icke tillfredsställande,

och en ändring borde därför åvägabringas. Den ömma punkten

i spörsmålet vore den, att riksdagens ledamöter, utan varje officiell yttre

rådgivning, satte sig ned att själva i penningar värdesätta sina egna prestationer

och uppoffringar, varefter arvoden in. in. fixerades på grundval av

dessa i egen sak gjorda överväganden. Ett enkelt sätt att komma förbi det

stötande i nu gällande praxis vore att tillskapa en rådgivande remissinstans,

vars yttrande borde inhämtas, då frågor av här diskuterad karaktär

uppkomme. Som remissinstans kunde tänkas ett för tillfället sammankallat,

utomordentligt kollegium, bestående exempelvis av en ledamot av

regeringsrätten, presidenten i kammarrätten, generaldirektörerna för statskontoret

och riksräkenskapsverket, två eller tre landshövdingar samt ordförandena

i Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation och

Arbetsgivareföreningen eller motsvarande. Minst två av kollegiets ledamöter

borde själva tidigare ha varit ledamöter av riksdagen. I motionerna hemställes

därför, att riksdagen måtte besluta en anordning i motionernas

syfte samt uppdraga åt konstitutionsutskottet att, exempelvis efter i desamma

antydda riktlinjer, utarbeta erforderliga bestämmelser.

Utskottet. Den sammansättning av den rådgivande instansen, som skisserats

i nu förevarande motioner, visar att motionärerna avsett att åstadkomma

ett »kollegium» sammansatt av personer med auktoritet på förvaltningslivets

område, framstående sakkunskap vid bedömning av lönefrågor,

förankring inom huvudorganisationerna på arbetsmarknaden samt

erfarenhet av riksdagsarbete.

Avgörande erinringar kunna enligt konstitutionsutskottets mening riktas

mot förslaget.

Flertalet av de föreslagna ledamöterna i nämnden skulle i sin ställning

av chefer för ämbetsverk med särskild sakkunskap i lönefrågor eller ordförande

i nämnda arbetsmarknadsorganisationer komma att vara självskrivna.

Åtminstone de ledamöters deltagande, vilka icke skulle vara statsanställda,

måste emellertid bliva helt beroende av frivilligt åtagande. Beträffande

det regeringsråd och de landshövdingar, som skulle ingå i nämnden,

synas motionärerna förutsätta, att de skulle särskilt utväljas för detta

uppdrag; frågan av vem och efter vilka grunder detta skulle ske utgör ett

svårlöst spörsmål, till vars lösande något uppslag icke gives i motionerna.

De ledamöter av nämnden, som skulle vara statstjänstemän, skulle på

grund av denna sin egenskap komma i en mycket ömtålig ställning som

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4.

3

rådgivare i förevarande frågor åt riksdagen; det bleve för dem en synnerligen

grannlaga uppgift att självständigt och kritiskt pröva de förslag, som

underställdes dem, och de bleve lätt utsatta för risken, att deras ståndpunkttagande

bedömdes och kritiserades såsom påverkat av obehöriga hänsyn.

Detta förhållande understrykes därav, att det näppeligen skulle kunna

komma i fråga att av motionsvis väckta förslag till nämnden hänskjuta

andra än sådana som vederbörande utskott funnit förtjäna övervägande;

därmed skulle emellertid ett preliminärt ställningstagande i positiv riktning

av utskottet komma att föregå nämndens behandling av spörsmålet.

Rörande samtliga de ledamöter, vilka skulle såsom självskrivna ingå i

nämnden, kunde vidare komma att föreligga det förhållandet, att de i egenskap

av riksdagsmän eller pensionsberättigade förutvarande riksdagsmän

själva ekonomiskt berördes av de ifrågasatta avgörandena. Sistnämnda

förhållande, som torde bliva ofrånkomligt även av det skälet, att erfarenhet

av riksdagsarbete skulle vara företrädd i nämnden, synes emellertid

vara helt oförenligt med förslagets syfte.

De svårigheter, som sålunda skulle möta varje försök att tillskapa en

nämnd med de i motionen avsedda kvalifikationerna och där åsyftad auktoritet,

äro så stora, att förslaget måste betecknas såsom praktiskt ogenomförbart.

Principiellt kan mot förslaget anföras att riksdagen i sin egenskap av

anslagsbeviljande statsmakt självfallet ej kan avbörda sig sin rätt och plikt

att besluta beträffande storleken av den ersättning, som skall utgå för riksdagsmannauppdragets

fullgörande, och därmed sammanhängande frågor.

Det är ofrånkomligt att riksdagens ledamöter därvid på ett sätt, som har

få motsvarigheter inom det offentliga livet i övrigt, själva måste med avgörande

verkan värdesätta de uppoffringar, som fullgörandet av det åt

dem lämnade medborgerliga förtroendeuppdraget innebär. Det ligger då

enligt utskottets mening vikt uppå att intet tillätes undanskymma riksdagens

ansvarighet för de beslut, som den fattar i dessa frågor. Inrättandet

av en häri rådgivande instans skulle emellertid vara ägnat att i icke oväsentlig

grad fördunkla denna ansvarighet.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 februari 1952.

På konstitutionsutskottets vägnar:

JOHN W. PETTERSSON.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Elmgren, Gustav

Emil Andersson, Herlitz, Linden, Hällgren, Fritiof Karlsson, Damström och

Hansson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén*, Pettersson i Norregård, von

Friesen, Fast, Norén*, Swedberg, Spångberg, Nolin, Jonsson i Haveri* och

Olsson i Mora.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

RESERVATION

av herr Spångberg, som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla

om utredning om inrättande av en rådgivande remissinstans

för ärenden rörande riksdagsledamöternas ersättning för

riksdagsmannauppdragets fullgörande och därmed sammanhängande

frågor samt om framläggande för riksdagen av

det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Iduns tr., Esselte, Sthlm 52

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.