Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.
1952-02-14 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1952:4, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för beredande av frågor rörande ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande och därmed sammanhängande förmåner.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4.
1
Nr 4.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för beredande av frågor rörande
ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande
och därmed sammanhängande förmåner.
Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna, nr
11 i första kammaren av herr Cassel m. fl. samt nr 17 i andra kammaren
av herr Dickson m. fl., föreslås inrättande av en rådgivande remissinstans
för frågor om riksdagsledamöternas arvoden och övriga förmåner i enlighet
med vissa i motionerna angivna riktlinjer.
Uti två vid början av 1951 års riksdag väckta, likalydande motioner, I: 5
av herr Mannerskantz och II: 8 av herr Dickson m. fl., framställdes samma
förslag som i de nu förevarande motionerna med i allt väsentligt samma
motivering som i de senare. Sedermera hemställdes i en i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition, nr 132, om höjning av riksdagsjnannaarvodena,
väckt motion, II: 497 av herr Dickson, att den i förstnämnda motioner förordade
proceduren skulle tillämpas i samband med riksdagens ställningstagande
till sagda proposition.
Konstitutionsutskottet, som behandlade dessa tre motioner i sammanhang
med propositionen, uttalade (uti. nr 24), att vad motionärerna anfört
till stöd för förslaget om en rådgivande remissinstans icke övertygat utskottet
om behövligheten eller lämpligheten av en dylik anordning. Utskottet
hemställde, att motionerna I: 5 och II: 8 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda samt att motionen 11:497 måtte anses besvarad
genom vad utskottet hemställt i anledning av propositionen. Samtliga tre
motioner avslogos av riksdagen.
I de vid innevarande års riksdag väckta motionerna anföres följande:
Bland ärenden som riksdagen hade att handlägga intoge de, som berörde
riksdagsledamöternas ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande
och därmed sammanhängande förmåner, en särställning. Det vore dess
bättre ej så ofta som sådana avgöranden vore påkallade, men varje gång
de förekomme väckte de olust hland många av riksdagsledamöterna och
häftig reaktion i pressen och bland allmänheten. Denna reaktion toge sig
Ilihang till riksdagens protokoll 1952. 5 sand. 2 avd. Nr 4.
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4.
uttryck i tesen: »Riksdagsledamöterna bevilja, på skattebetalarnas bekostnad,
sig själva förmåner», (underförstått: möjligen eller troligen alltför
feta sådana). En sådan allmänhetens reaktion undergrävde riksdagens
prestige och vore ägnad att skada såväl folkrepresentationens som de enskilda
ledamöternas anseende. Nu gällande ordning vore icke tillfredsställande,
och en ändring borde därför åvägabringas. Den ömma punkten
i spörsmålet vore den, att riksdagens ledamöter, utan varje officiell yttre
rådgivning, satte sig ned att själva i penningar värdesätta sina egna prestationer
och uppoffringar, varefter arvoden in. in. fixerades på grundval av
dessa i egen sak gjorda överväganden. Ett enkelt sätt att komma förbi det
stötande i nu gällande praxis vore att tillskapa en rådgivande remissinstans,
vars yttrande borde inhämtas, då frågor av här diskuterad karaktär
uppkomme. Som remissinstans kunde tänkas ett för tillfället sammankallat,
utomordentligt kollegium, bestående exempelvis av en ledamot av
regeringsrätten, presidenten i kammarrätten, generaldirektörerna för statskontoret
och riksräkenskapsverket, två eller tre landshövdingar samt ordförandena
i Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation och
Arbetsgivareföreningen eller motsvarande. Minst två av kollegiets ledamöter
borde själva tidigare ha varit ledamöter av riksdagen. I motionerna hemställes
därför, att riksdagen måtte besluta en anordning i motionernas
syfte samt uppdraga åt konstitutionsutskottet att, exempelvis efter i desamma
antydda riktlinjer, utarbeta erforderliga bestämmelser.
Utskottet. Den sammansättning av den rådgivande instansen, som skisserats
i nu förevarande motioner, visar att motionärerna avsett att åstadkomma
ett »kollegium» sammansatt av personer med auktoritet på förvaltningslivets
område, framstående sakkunskap vid bedömning av lönefrågor,
förankring inom huvudorganisationerna på arbetsmarknaden samt
erfarenhet av riksdagsarbete.
Avgörande erinringar kunna enligt konstitutionsutskottets mening riktas
mot förslaget.
Flertalet av de föreslagna ledamöterna i nämnden skulle i sin ställning
av chefer för ämbetsverk med särskild sakkunskap i lönefrågor eller ordförande
i nämnda arbetsmarknadsorganisationer komma att vara självskrivna.
Åtminstone de ledamöters deltagande, vilka icke skulle vara statsanställda,
måste emellertid bliva helt beroende av frivilligt åtagande. Beträffande
det regeringsråd och de landshövdingar, som skulle ingå i nämnden,
synas motionärerna förutsätta, att de skulle särskilt utväljas för detta
uppdrag; frågan av vem och efter vilka grunder detta skulle ske utgör ett
svårlöst spörsmål, till vars lösande något uppslag icke gives i motionerna.
De ledamöter av nämnden, som skulle vara statstjänstemän, skulle på
grund av denna sin egenskap komma i en mycket ömtålig ställning som
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4.
3
rådgivare i förevarande frågor åt riksdagen; det bleve för dem en synnerligen
grannlaga uppgift att självständigt och kritiskt pröva de förslag, som
underställdes dem, och de bleve lätt utsatta för risken, att deras ståndpunkttagande
bedömdes och kritiserades såsom påverkat av obehöriga hänsyn.
Detta förhållande understrykes därav, att det näppeligen skulle kunna
komma i fråga att av motionsvis väckta förslag till nämnden hänskjuta
andra än sådana som vederbörande utskott funnit förtjäna övervägande;
därmed skulle emellertid ett preliminärt ställningstagande i positiv riktning
av utskottet komma att föregå nämndens behandling av spörsmålet.
Rörande samtliga de ledamöter, vilka skulle såsom självskrivna ingå i
nämnden, kunde vidare komma att föreligga det förhållandet, att de i egenskap
av riksdagsmän eller pensionsberättigade förutvarande riksdagsmän
själva ekonomiskt berördes av de ifrågasatta avgörandena. Sistnämnda
förhållande, som torde bliva ofrånkomligt även av det skälet, att erfarenhet
av riksdagsarbete skulle vara företrädd i nämnden, synes emellertid
vara helt oförenligt med förslagets syfte.
De svårigheter, som sålunda skulle möta varje försök att tillskapa en
nämnd med de i motionen avsedda kvalifikationerna och där åsyftad auktoritet,
äro så stora, att förslaget måste betecknas såsom praktiskt ogenomförbart.
Principiellt kan mot förslaget anföras att riksdagen i sin egenskap av
anslagsbeviljande statsmakt självfallet ej kan avbörda sig sin rätt och plikt
att besluta beträffande storleken av den ersättning, som skall utgå för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, och därmed sammanhängande frågor.
Det är ofrånkomligt att riksdagens ledamöter därvid på ett sätt, som har
få motsvarigheter inom det offentliga livet i övrigt, själva måste med avgörande
verkan värdesätta de uppoffringar, som fullgörandet av det åt
dem lämnade medborgerliga förtroendeuppdraget innebär. Det ligger då
enligt utskottets mening vikt uppå att intet tillätes undanskymma riksdagens
ansvarighet för de beslut, som den fattar i dessa frågor. Inrättandet
av en häri rådgivande instans skulle emellertid vara ägnat att i icke oväsentlig
grad fördunkla denna ansvarighet.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 februari 1952.
På konstitutionsutskottets vägnar:
JOHN W. PETTERSSON.
4 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Elmgren, Gustav
Emil Andersson, Herlitz, Linden, Hällgren, Fritiof Karlsson, Damström och
Hansson; samt
från andra kammaren: herrar Hallén*, Pettersson i Norregård, von
Friesen, Fast, Norén*, Swedberg, Spångberg, Nolin, Jonsson i Haveri* och
Olsson i Mora.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
RESERVATION
av herr Spångberg, som ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla
om utredning om inrättande av en rådgivande remissinstans
för ärenden rörande riksdagsledamöternas ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande och därmed sammanhängande
frågor samt om framläggande för riksdagen av
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Iduns tr., Esselte, Sthlm 52
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.