Utlåtande i anledning av väckta motioner om Konungens rätt att sluta fördrag med främmande makter, inträda i krig och träffa fredsuppgörelse.
1952-02-21 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1952:5, Utlåtande i anledning av väckta motioner om Konungens rätt att sluta fördrag med främmande makter, inträda i krig och träffa fredsuppgörelse.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5.
1
Nr 5.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om Konungens rätt att sluta fördrag med främmande
makter, inträda i krig och träffa fredsuppgörelse.
Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 6 i
törsta kammaren av herr öhman och nr 7 i andra kammaren av herr Hagberg
i Luleå m. fl. yrkas, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning och förslag om sådan förändring av
regeringsformen att Konungen icke utan att först ha inhämtat riksdagens
godkännande kan sluta fördrag med främmande makter, inträda i krig och
träffa fredsuppgörelse».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
Ui spi ungligen lade 1809 års regeringsform de utrikespolitiska avgörandena
så gott som helt i Konungens hand. Några särskilda stadganden om
medbestämmanderätt för riksdagen funnos ej, och riksdagen hade knappast
andra möjligheter att öva inflytande på utrikespolitiken än de som kunde
ligga i dess makt över statsregleringen. I det stora hela förblevo 1809 års
grundlagsbestämmelser i förevarande avseende gällande till år 1921.
Detta år vidtogos ändringar, varigenom rätten att ingå överenskommelse
med främmande makt blev delad mellan Konung och riksdag. Konungen
skall enligt den sedan år 1921 gällande lydelsen av regeringsformen § 12
underställa riksdagen traktat, vilken angår fråga, som riksdagen äger allena
eller med Konungen avgöra. Därjämte är stadgat, att överenskommelse av
större vikt skall föreläggas riksdagen, även om den ej gäller sådan fråga.
1 överenskommelsen skall intagas förbehåll varigenom dess giltighet göres
beroende av riksdagens bifall. Om i något fall rikets intresse skulle kräva,
att traktat av sistnämnda slag avslutas utan riksdagens hörande, må det ske;
härvid skall dock utrikesnämnden eller, enligt ett tillägg i paragrafen år
1949, utrikesutskottet erhalla tillfälle att yttra sig, innan överenskommelse
ingas. Även ma erinras om det år 1921 införda stadgandet i regeringsformen
§ 54, enligt vilket Konungen i alla utrikespolitiska frågor av större vikt skall
rådgöra med utrikesnämnden före avgörandet.
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 5 samt. 2 avd. Nr 5.
4»
2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5.
Enligt utskottets mening äro här nämnda stadganden rörande riksdagens
medbestämmanderätt vid ingående av traktater i princip väl avvägda. I vad
mån överenskommelser skola föreläggas riksdagen blir visserligen till icke
oväsentlig del beroende av Kungl. Maj:ts bedömande; att uppdraga gränslinjer
som bättre säkerställa riksdagens inflytande torde emellertid vara
mycket vanskligt. I detta sammanhang vill utskottet erinra om den garanti
mot missbruk som ligger i statsrådens konstitutionella ansvarighet. Utskottet
föranledes därför icke att på de skäl, som anföras i motionerna, tillstyrka
utredning om ändrade grundlagsstadganden rörande rätten att ingå överenskommelse
med främmande makt.
Enligt regeringsformen § 13 tillkommer det Konungen att börja krig och
sluta fred. Föredragningen förutsättes ankomma på Konungen, och statsråden
åläggas särskilt att var för sig till protokollet avgiva yttranden.
Konungens bestämmanderätt beträffande krig och fred begränsas av vissa
konstitutionella rättigheter, som tillkomma riksdagen. Särskilt må nämnas
den allmänna garanti för riksdagens inflytande, som ligger i riksdagens
finansmakt och i att riksdagens inkallande enligt regeringsformen § 74 är
en nödvändig förutsättning för rekvisitionsrättens begagnande, liksom också
enligt 28 § 2 mom. värnpliktslagen för värnpliktigas användande utom
riket.
Förslag till sådan ändring av regeringsformen § 13 att riksdagen tillförsäkras
medinflytande vid beslut om krig eller fred ha vid flera tillfällen
varit föremål för riksdagens behandling. Efter en riksdagsskrivelse i frågan
år 1924 (nr 154) tillkallades en sakkunnig som år 1926 avgav betänkande,
innehållande bl. a. alternativa förslag till vissa ändringar i gällande grundlagsbestämmelser.
Något förslag till ändring av § 13 förelädes emellertid ej
riksdagen. Som skäl härför anförde justitieministern i ett uttalande i en
proposition i annat ämne vid 1928 års riksdag (nr 115), att det rådde oklarhet
om innebörden av de förpliktelser, som vore förenade med Sveriges dåvarande
medlemskap i Nationernas Förbund. Detta justitieministerns yttrande
föranledde icke något uttalande av konstitutionsutskottet (uti. nr 37).
Härefter och fram till år 1952 har frågan om ändring av regeringsformen
§ 13 icke behandlats av riksdagen. Detta synes visa, att det under denna
tidrymd icke ansetts medföra några väsentliga praktiska olägenheter att
lämna § 13 oförändrad. Mot bakgrunden av de nya former för militära sanktioner,
i vilka Sverige såsom medlem av Förenta Nationerna kan föranlåtas
deltaga, kan det däremot måhända finnas anledning att underkasta grundlagsbudet
en revision. Spörsmålet om de praktiska konsekvenserna av detta
medlemskap är emellertid för närvarande föremål för utredning inom försvarsdepartementet.
Till följd härav anser sig utskottet sakna anledning
nu föreslå utredning om ändrad lydelse av regeringsformen § 13.
På grund av vad sålunda anförts, hemställer utskottet,
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5.
3
att motionerna 1:6 och 11:7 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 februari 1952.
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson*, Karl August Johanson,
Elmgren, Gustav Emil Andersson*, Herlitz*, Lindén, Hällgren, Fritiof
Karlsson och Hansson; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von Friesen,
Fast*, Norén, Swedberg, Spångberg, Nolin, Jonsson i Haverö och Olsson
i Mora.
* Ej närvarande vid justeringen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.