Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938

1952-03-26 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

S2LU 1952:2, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

1

Nr 2.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen

den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av

statsmedel åt vissa livråntetagare enligt lagen den 5 juli

1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete, m. m.

Genom en den 8 februari 1952 dagtecknad proposition, nr 81, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående ändrad

lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg

av statsmedel åt vissa livråntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;

dels medgiva, att livräntor, som förhöjts enligt kungörelsen den 10 juni

1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade

arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor in. in., må fr. o. m. den

1 juli 1952 ytterligare höjas på sätt departementschefen föreslagit;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att efter prövning av omständigheterna i

varje särskilt fall ikläda staten betalningsskyldighet för sådana enligt nyssnämnda

lag den 5 juli 1901 fastställda livräntor, som icke äro säkerställda

genom försäkring;

dels ock till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete

m. m. för budgetåret 1952/53 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 3 400 000 kronor.

Det vid propositionen fogade förslaget till förordning angående ändrad

lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) är av följande lydelse:

1—llihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. 2 avd. Nr 2.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg

av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 juni 1938 om livräntetillägg

av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901

angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

1

Den, som äger rätt till livränta

enligt lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete, äger erhålla årligt

livräntetillägg, motsvarande 125

procent av livräntan; dock att, i fråga

om livränta till skadad arbetare, tilllägg

ej utgår för livränta, som understiger

90 kronor, samt att tillägg ej

heller utgår för livränta, som grundas

på försäkring enligt 24 § i lagen.

Livräntetilläggen bestridas--

(Föreslagen lydelse:)

§•

Den som enligt lagen den 5 juli

1901 angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete äger

rätt till livränta med ett belopp av

minst 90 kronor om året skall, såframt

livräntan ej grundas på försäkring

enligt 24 § i lagen, erhålla

tillägg därå i enlighet med vad nedan

sägs.

För tid intill utgången av den månad,

under vilken livräntetagaren

fyllt 67 år, skall livräntetillägg et utgå

med så stort belopp, att detsamma

jämte livräntan motsvarar vad som

skulle hava utgått i livränta, därest

lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete i dess ursprungliga

lydelse ägt tillämpning

samt den skadades årliga arbetsförtjänst

utgjort 1 617 kronor.

För tid efter utgången av den månad,

under vilken livräntetagaren

fyllt 67 år, skall livräntetillägget utgå

med 125 procent av livräntans belopp.

— av riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning tråder i kraft

den 1 juli 1952.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2. 3

Vid propositionen fogat utkast till kungörelse om ändring i kungörelsen

den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst

skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m. m. fogas

såsom bilaga till detta utlåtande.

Propositionen har, såvitt angår anvisande av anslag under femte huvudtiteln,

hänvisats till statsutskottet samt i övrigt till lagutskott, därvid den

tilldelats andra lagutskottet. Enligt överenskommelse mellan statsutskottet

och andra lagutskottet har propositionen hänskjutits till behandling av

sammansatt stats- och andra lagutskott.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda

förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,

hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås förhöjda tillägg av statsmedel till vissa livräntetagare

enligt 1901 års olycksfallsersättningslag'', nämligen dels till skadade

under 67 år, vilkas arbetsförmåga blivit nedsatt med minst 30 procent, och

dels till änkor under 67 år. Förhöjningen, som är avsedd att genomföras

fr. o. m. den 1 juli 1952, föreslås avvägd på sådant sätt, att livräntan och

tillägget tillhopa komma att uppgå till samma belopp, som i genomsnitt

utgår i livränta och tillägg till personer, vilka äro berättigade till livränta

enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag i dess ursprungliga lydelse. Som

exempel på förslagets verkningar kan nämnas, att den årliga livräntan

inklusive tillägg därå kommer att höjas för en helinvalid under 67 år från

1 350 till 2 156 kronor och för en änka från 405 kronor till 606 kronor

38 öre.

Vidare hemställes om bemyndigande för Kungl. Maj :t att, efter prövning

av omständigheterna i varje särskilt fall, ikläda staten betalningsskyldighet

för sådana livräntor enligt 1901 års lag, som icke äro säkerställda genom

försäkring.

I avbidan på förevarande proposition har anslaget till Vissa tillägg å

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för budgetåret 1952/53

i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkten 77) upptagits

med ett endast preliminärt beräknat belopp. För ändamålet äskas nu ett

förslagsanslag av 3 400 000 kronor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

Departementschefen.

Efter att ha redogjort för storleken av livräntorna enligt 1901 års lag och

de livräntor, som utgå enligt 1916 års lag på grund av olycksfall under åren

1918—1919, anför föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, i

propositionen bl. a. följande:

»Svenska metallindustriarbetareförbundet har nu hemställt om förhöjda

tillägg av statsmedel å de livräntor, som utgå enligt 1901 års lag. Som skäl

härför har förbundet anfört, att dessa livräntor, inklusive nuvarande tilllägg,

äro avsevärt lägre än de livräntor jämte tillägg, som på grund av

olycksfall under åren 1918—1919 i genomsnitt utgå enligt 1916 års lag.

Riksförsäkringsanstalten, som hörts i ärendet, har funnit förbundets framställning

böra beaktas och framlagt tre alternativa förslag till frågans lösning.

Ärendet har därefter remissbehandlats, varvid alla myndigheter och

organisationer som hörts ansett en höjning av tilläggen å dessa livräntor

vara motiverad. Försäkringsrådet har dock framfört vissa betänkligheter

häremot av den anledningen, att efter tillkomsten av 1950 års förordning

om ersättningstillägg icke inträffat några omständigheter som kunde ge

anledning till att nu bedöma frågan om tillägg å dessa livräntor annorlunda

än år 1950.

Med anledning av denna invändning vill jag framhålla, att syftet med

ersättningstilläggen är att i viss mån utjämna de skillnader i ersättningsnivån,

som uppkommit till följd av den förut omnämnda principen, att

varje ersättningstagare får uppbära ersättning enligt den lagstiftning som

gällde vid tiden för olycksfallet. Tilläggen ha därför avvägts så, att de

procentuellt sett äro större ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger.

Gränsdragningen mellan olika tidsperioder har härvid skett på sådant sätt,

att alla, som fått sina förmåner bestämda enligt samma regler, hänförts

till samma ersättningsgrupp. Härifrån har undantag dock gjorts såtillvida,

att personer, som uppbära ersättning på grund av olycksfall före år 1920,

erhålla tillägg enligt samma px-ocenttal oavsett om ersättningen utgår enligt

1901 års lag eller enligt 1916 års lag. Såsom framgår av det i det

föregående anförda siffermaterialet har denna sammanföring av alla före

år 1920 inträffade olycksfall lett till att den disproportion, som redan förut

fanns mellan å ena sidan livräntorna enligt 1901 års lag jämte tillägg därå

enligt 1921 års kungörelse eller 1938 års förordning samt å andra sidan

livräntorna enligt 1916 års lag på grund av olycksfall under åren 1918 och

1919, i stället för att minskas ytterligare ökats. Eftersom detta förhållande

numera belysts på ett helt annat sätt än som skedde vid tillkomsten av

1950 års förordning och det ur saklig synpunkt är motiverat att utjämna

skillnaden mellan ifrågavarande båda ersättningskategorier, bör enligt min

mening en dylik utjämning nu genomföras.

Gemensamt för alla de tre alternativa förslag till förbättring av ifråga
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

varande livräntor, som framlagts av riksförsäkringsanstalten, är att vissa

kategorier av livräntetagare — nämligen dels alla, som uppnått 67 års

ålder, och dels skadade under 67 år med lägre invaliditetsgrad än 30 procent

—- föreslås undantagna från förbättringen. Någon invändning mot att den

förra gruppen uteslutes har icke framställts i ärendet. Däremot ha landsorganisationen

och Svenska metallindustriarbetareförbundet ansett skäl

saknas att undantaga den senare gruppen.

Med hänsyn till att allmän ålderspension jämte indextillägg därå utan

behovsprövning utgår till alla medborgare över 67 år, biträder jag förslaget

att från den ifrågasatta förbättringen skola uteslutas livräntetagare, som

uppnått denna ålder. I fråga om yngre livräntetagare med låga invaliditetsgrader

måste det antagas, att dessa livräntetagare under den långa tid, som

förflutit sedan skadan inträffade, åtminstone i regel hunnit anpassa sig så

att skadan numera spelar föga roll för deras försörjningsmöjligheter. Denna

synpunkt torde ha tillmätts avgörande betydelse då frågan om ersättningstillägg

prövades vid 1950 års riksdag; dylika tillägg utgå nämligen endast,

om arbetsförmågan blivit nedsatt med minst 30 procent. Vid övervägande

av denna fråga har jag kommit till den uppfattningen, att riksförsäkringsmstaltens

förslag icke heller i detta hänseende bör frångås.

I överensstämmelse med vad som gäller i fråga om rätt till ersättningstillägg

har riksförsäkringsanstalten vidare föreslagit, att den nu ifrågasatta

förbättringen icke skall avse livränta, som grundas på frivillig försäkring

som arbetare tecknat enligt 24 § i 1901 års lag, men däremot livränta

eller årligt understöd av statsmedel, som enligt särskilt beslut utgives

enligt grunderna i lagen. Häremot har någon invändning icke framställts

och för egen del ansluter jag mig till förslaget i denna del.

Vad angår förhöjningens storlek innebär riksförsäkringsanstaltens alternativ

I, att de tillägg, som nu utgå enligt 1921 års kungörelse och 1938 års

förordning höjas från 125 till 175 procent av livräntans belopp. Alternativ

II innebär en höjning av ifrågavarande tillägg till 200 procent. I båda

fallen förutsättes, att ersättningstillägg enligt 1950 års förordning skola

utgå å de sålunda förhöjda tilläggen. Vid tillämpning av alternativ I kommer

man med en viss mindre avvikelse i fråga om änkelivräntorna fram

till samma totala ersättning, som skulle ha utgått enligt 1916 års lag och

1950 års förordning, därest olycksfallet inträffat under åren 1918—1919

och den skadades årliga arbetsförtjänst beräknats till 1 237 kronor 50 öre.

Alternativ II åter representerar vad som under motsvarande förutsättningar

skulle ha utgått vid en årlig arbetsförtjänst av 1 350 kronor. Vad slutligen

alternativ III beträffar, innebär detta alternativ en sådan förhöjning av nu

utgående tillägg till livräntorna enligt 1901 års lag, att den totala ersättningen

kommer att motsvara vad som enligt 1916 års lag och 1950 års

förordning om ersättningstillägg skulle ha utgått, om olycksfallet inträffat

under åren 1918—-1919 och den skadades årliga arbetsförtjänst överens
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

stämt med den förut angivna genomsnittliga arbetsförtjänsten under dessa

båda år eller 1 617 kronor. Även i detta fall föreslås dock en viss avvikelse

i fråga om änkelivräntorna. Avvikelsen innebär, att änka sammanlagt

får uppbära 40 procent i stället för 37,5 procent av vad en helinvalid erhåller,

d. v. s. att relationen i 1901 års lag mellan änkelivränta och livränta

till helinvalid bibehålies i fråga om den totala ersättningen.

Riksförsäkringsanstalten har för sin del förordat alternativ II. I remissyttrandena

ha meningarna varit delade, huruvida detta alternativ eller

alternativ III bör väljas; alternativ I har icke förordats i något yttrande.

För egen del anser jag, att övervägande skäl tala för alternativ III, och

jag tillstyrker därför, att detta genomföres. Anledning saknas emellertid

enligt min mening att sätta änkor, som uppbära livräntor enligt 1901 års

lag, i bättre ställning än änkor, som erhålla livräntor enligt 1916 års lag

på grund av olycksfall under åren 1918—1919, och den av riksförsäkringsanstalten

förordade avvikelsen till förmån för de förra synes därför icke

böra genomföras. De totala ersättningarna på grund av olycksfall under

åren 1903—1917 böra med andra ord genomgående motsvara vad som i

medeltal utgår på grund av olycksfall under åren 1918—1919.

Den av mig förordade förbättringen av livräntorna enligt 1901 års lag

synes ur författningsmässig synpunkt böra ske genom ändringar i 1938 års

förordning och 1921 års kungörelse.

Innan jag övergår till att behandla anslagsfrågan vill jag erinra om vad

som tidigare anförts därom, att i lagstiftningen på detta område tid efter

annan vidtagits ändringar till förmån för de försäkrade. Förändringarna ha

dock ej givits retroaktiv verkan, vilket medfört att ersättningsnivån är

lägre för tidigare olycksfall än för senare. Det huvudsakliga syftet med

de år 1950 införda ersättningstilläggen var att åstadkomma en utjämning

härvidlag. Även de förbättringar, som jag nu förordat för livräntetagare

enligt 1901 års lag, ha samma utjämnande syfte. Emellertid har på senare

tid penningvärdet undergått betydande förändringar; och enligt min mening

utgör penningvärdets fall motiv till att pröva huruvida ej olika kategorier,

som uppbära ersättning i anledning av yrkesskada, i en eller annan form

bör beredas kompensation för stegrade levnadskostnader. Det är min avsikt

att inom kort föranstalta om utredning av denna fråga. Jag räknar dock

icke med att ett förslag i ämnet kan föreläggas årets riksdag.

Såsom anmärkts inledningsvis har anslaget till Vissa tillägg å ersättningar

i anledning av olycksfall i arbete m. in. för budgetåret 1952/53 i

årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 77) upptagits med

ett endast preliminärt beräknat belopp av 3 300 000 kronor. Utgifterna

under motsvarande anslag för budgetåret 1950/51 utgjorde ca 3 414 000

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

kronor. För innevarande budgetår är anslaget upptaget till 3 150 000 kronor.

Riksförsäkringsanstalten har (skrivelser den 22/8 och 16/10 1951) anfört,

att medelsbehovet under anslaget —- vid oförändrade grunder för tilläggen

— komme att successivt minska på grund av avgång bland ersättningstagarna

och sänkning av utgående livräntor med anledning av minskning

av den tidigare invaliditeten. Under hänvisning till belastningen å anslaget

under budgetåret 1950/51 har anstalten emellertid föreslagit, att anslaget,

om oförändrade grunder skola gälla, för nästa budgetår anvisas med samma

belopp som för innevarande budgetår. Såsom förut nämnts har anstalten

beräknat kostnaderna för en förbättring i huvudsakligen den omfattning

som av mig i det föregående förordats av livräntor enligt 1901 års lag till

191 000 kronor. Ifrågavarande kostnader böra bestridas från samma anslag

som de nuvarande tilläggen eller i regel anslaget till Vissa tillägg å

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete in. m. Jag förordar, att

detta anslag för nästa budgetår upptages till 3 400 000 kronor.»

Utskottet.

I propositionen föreslås, att vissa livräntetagare enligt 1901 års olycksfallsersättningslag

skola erhålla förhöjda tillägg av statsmedel. Frågan om

ersättningstillägg för olika kategorier livräntetagare prövades så sent som

vid 1950 års riksdag. Det oaktat anser utskottet, att det i propositionen

redovisade materialet ger belägg för att det är motiverat att nu genomföra

en ytterligare förhöjning av ifrågavarande livräntor och därigenom utjämna

de avsevärda skillnader i ersättningsnivån, som finnas mellan livräntorna

enligt 1901 års lag å ena sidan samt de livräntor, som utgå på

grund av olycksfall under åren 1918 och 1919, å andra sidan.

Enligt förslaget skola vissa kategorier livräntetagare undantagas från den

förordade ersättningsförbättringen, nämligen dels de som uppnått 67 års

ålder, dels skadade med lägre invaliditetsgrad än 30 procent, dels ock de,

vilkas livräntor grundas på frivillig försäkring. Denna gränsdragning anser

sig utskottet kunna godtaga.

Beträffande förhöjningens storlek tala enligt utskottets mening övervägande

skäl för det av departementschefen förordade alternativet. Detta

innebär en sådan förhöjning av tilläggen, att den totala ersättningen kommer

att motsvara vad som skulle utgått om olycksfallet inträffat 1918 eller

1919 och den skadades årliga arbetsförtjänst uppgått till den för dessa år

beräknade genomsnittliga arbetsinkomsten, 1 617 kronor. För detta alternativ

talar bl. a., såsom Landsorganisationen påpekat, den omständigheten,

att flertalet av de livräntor, som komma alt omfattas av ersättningsförbättringen,

med all sannolikhet hänföra sig till olycksfall, som inträffat under

de senare åren av giltighetstiden för 1901 års lag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

Utskottet tillstyrker sålunda att livräntetillägg skola utgå av statsmedel

enligt de i propositionen föreslagna grunderna. Mot den föreslagna författningstexten

har utskottet ej funnit anledning till erinran.

Åtskilliga livräntor enligt 1901 års lag utbetalas alltjämt direkt av arbetsgivaren.

Metallindustriarbetarförbundet har i sin ovan omförmälda framställning

hemställt, att staten skall ikläda sig garanti för dessa livräntor.

I enlighet med vad som föreslås i propositionen synes Kungl. Maj :t böra

bemyndigas att efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall

ikläda staten betalningsskyldighet för sådana livräntor, som icke äro säkerställda

genom försäkring.

I propositionen har departementschefen uttalat, att enligt hans mening

penningvärdets fall utgör motiv till att pröva, huruvida ej olika kategorier,

som uppbära ersättning i anledning av yrkesskada, i en eller annan form

böra beredas kompensation för stegrade levnadskostnader. Riksförsäkringsanstalten

har numera fått i uppdrag att utreda denna fråga. Utskottet vill i

förevarande sammanhang uttala sin tillfredsställelse över att en dylik utredning

omedelbart kommer till stånd. Penningvärdet har de senaste åren

undergått sådan försämring, att det måste anses fullt befogat, att frågan

om kompensation åt ifrågavarande ersättningstagare för stegringen i levnadskostnaderna

snarast upptages till övervägande.

Kostnaderna för den i propositionen föreslagna förbättringen av livräntorna

enligt 1901 års lag ha beräknats till 191 000 kronor. Kostnaderna

böra, såsom departementschefen anfört, bestridas från samma anslag som

de nuvarande tilläggen eller i regel från anslaget till Vissa tillägg å ersättningar

i anledning av olycksfall i arbete m. in. Detta anslag är för innevarande

budgetår upptaget till 3 150 000 kronor och har i statsverkspropositionen

preliminärt beräknats till 3 300 000 kronor. I enlighet med Kungl.

Maj :ts förslag i förevarande proposition bör nu anslaget för nästa budgetår

upptagas till 3 400 000 kronor.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen

måtte med bifall till förevarande proposition

A) antaga det genom propositionen framlagda förslaget till

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den

3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt

vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;

B) medgiva, att livräntor, som förhöjts enligt kungörelsen

den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa

till i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel

utgående livräntor m. m., må fr. o. m. den 1 juli 1952 ytterligare

höjas på sätt föreslagits i propositionen;

C) bemyndiga Kungl. Maj :t att efter prövning av omständigheterna

i varje särskilt fall ikläda staten betalningsskyl
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2. 9

dighet för sådana enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete fastställda

livräntor, som icke äro säkerställda genom försäkring;

D) till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall

i arbete m. m. för budgetåret 1952/53 under femte huvudtiteln

anvisa ett förslagsanslag av 3 400 000 kronor.

Stockholm den 26 mars 1952.

På sammansatt stats- och andra lagutskotts vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från statsutskottet: herrar Mårtensson i Uddevalla, Bergh*,

Gustaf Karlsson, Iwar Anderson*, Boman i Kieryd och Rubbestad;

från andra lagutskottet: herrar Norman, Sten, Wahlund, Jacobsson

i Igelsbo, fru Nordgren* och herr Hagård.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. (i samt. 2 avd. Nr 2.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

Bilaga.

Utkast

till

kungörelse om ändring i kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410) angående

förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel

utgående livräntor m. m.

Härigenom förordnas, att §§ 1—3 kungörelsen den 10 juni 1921 angående

förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera av

statsmedel utgående livräntor m. m.1 skola erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ 1.

Arbetare, som på grund av genom

olycksfall i statens tjänst åsamkad

skada jämlikt lagen den 5 juli 1901

angående ersättning för skada till

följd av olycksfall i arbete är berättigad

till livränta av statsmedel, må

utöver till honom på grund härav utgående

livränta från och med år

1931 uppbära tilläggsersättning med

ett årligt belopp motsvarande 125

procent av samma ränta.

Den som på grund av olycksfall i

statens tjänst jämlikt lagen den 5

juli 1901 angående ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete

är berättigad till livränta av statsmedel

äger erhålla tillägg därå i enlighet

med vad nedan sägs.

§ 2.

Änka och barn efter arbetare, som

genom olycksfall i statens tjänst ljutit

döden, må likaledes utöver livränta

av statsmedel, vartill de äro

berättigade enligt förenämnda lag av

den 5 juli 1901, från och med år

1921 uppbära tilläggsersättning med

ett årligt belopp motsvarande 125

procent av samma ränta.

Uppgår livräntan till minst 90 kronor

för år, skall tillägget därå intill

utgången av den månad, under vilken

livräntetagaren fyllt 67 år, utgå

med så stort belopp, att detsamma

jämte livräntan motsvarar vad som

skulle hava utgått i livränta, därest

lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete i dess ursprungliga

lydelse ägt tillämpning

samt den skadades årliga arbetsförtjänst

utgjort 1 617 kronor.

1 andra fall än som avses i första

stycket skall livräntetillägget utgå

med 125 procent av livräntans belopp.

1 Senaste lydelse § 1 se SFS 1930:172.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2.

§ 3.

Personer, vilka, utan att vara berättigade

till livränta enligt nämnda

lag, såsom ersättning i anledning av

olycksfall eller ådragen kroppsskada

tillerkänts eller kunna komma att

tillerkännas livränta eller årligt understöd

av statsmedel enligt de i samma

lag angivna grunder, må härutöver

uppbära tilläggsersättning med

belopp och under villkor i övrigt,

som i §§ 1 och 2 angivas, dock att

dylik förhöjning icke må äga rum

beträffande livränta eller understöd,

varå dgrtidstillågg åtnjutes.

Den som, utan att vara berättigad

till livränta enligt förenämnda lag

den 5 juli 1901, såsom ersättning i

anledning av olycksfall eller ‘ådragen

kroppsskada tillerkänts eller kan

komma att tillerkännas livränta eller

årligt understöd av statsmedel enligt

de i samma lag angivna grunder, må

härutöver uppbära tilläggsersättning

med belopp och under villkor i övrigt,

som i § 2 angivas.

Denna kungörelse träder i kraft

den 1 juli 1952.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.