Utlåtande i anledning av väckta motioner om revision av pensionsbestämmelserna för vissa befälskategorier inom arméns reserver m. in.
1952-04-29 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1952:113, Utlåtande i anledning av väckta motioner om revision av pensionsbestämmelserna för vissa befälskategorier inom arméns reserver m. in.
Dokumentets text
10
Statsutskottets utlåtande nr 113.
Nr 113.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om revision av
pensionsbestämmelserna för vissa befälskategorier inom
arméns reserver m. in.
(5:e avd.)
1 två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Arrhén (I: 152) och den andra inom andra kammaren av herr Dickson
(II: 165), har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära dels revision av arméns pensionsbestämmelser beträffande till reserven
hänförliga befälskategorier; dels revision av bestämmelserna i Kungl.
Maj:ts brev av den 3 augusti 1943 samt av generalordern av den 21 juni
1943, »vilka bestämmelser stå i strid med riksdagens beslut om pensionering
av värnpliktsavgångna officerare och underofficerare i arméns reserver»;
dels förslag om pension enligt grunderna för reservanställd personal
till värnpliktsavgångna officerare och underofficerare i arméns reserver,
vilka fullgjort frivillig tjänstgöring under fredstid; dels ock en utredning
av det värnpliktiga befälets villkor i fråga om utbildning, tjänstgöring och
avlöning.
Ovan omförmälda brev och generalorder avse vissa från anställning såsom
i fredstid konstituerad landstormsofficer eller i fredstid till officers
tjänsteställning konstituerad (förordnad) medlem i frivilliga automobilkåren
till anställning i reserven övergångna officerare.
Till stöd för ifrågavarande yrkanden anföres i motionerna följande.
Genom riksdagens beslut år 1942 (SFS nr 815 den 19 november 1943,
reservbefälskungörelse för armén) öppnades möjlighet för värnpliktigt befäl
av officers och underofficers grad att vid värnpliktstidens utgång vinna inträde
i arméns reserver. Detta skedde vid en tidpunkt, då man tydligt insåg
svagheten i den dittills gällande organisationen i vad avser befälstillgången.
Arméns bestånd och funktionsduglighet var i hög grad beroende av den
stora massan av värnpliktigt befäl, som under beredskapstiden utbildats att
fylla förbandschefsposter. Med oro motsåg man den tidpunkt, då huvuddelen
av detta värnpliktiga befäl i och med utgången ur värnpliktsåldern
ej längre kunde tänkas ytterligare komma att tjänstgöra i sina befälsbefattningar.
På grund av en viss beredskapströtthet kunde också befaras, att
nyrekryteringen till de frivilliga utbildningskurserna skulle väsentligt nedgå.
Vidare ansågs med rätta, att en del äldre värnpliktigt befäl, som före
beredskapens inträdande ägnat en stor del av sitt intresse och sin tid åt
att frivilligt och utan kostnad för staten utbilda sig och sedan under beredskapens
långa år plikttroget, med intresse och ofta med kunnighet fullgjorde
dem anförtrodda uppdrag, för sitt välförhållande på något sätt
borde belönas, önskvärt var också att denna för armén värdefulla kategori
kunde tjänstgöra under ytterligare några år.
För att förmå det värnpliktiga befälet att använda sig av den sålunda
erbjudna möjligheten erbjöd man »lika lön för lika arbete», det vill säga
Statsutskottets utlåtande nr 113.
11
samma löneförmåner vid tjänstgöring för värnpliktigt befäl, som antagits i
reserven (= värnpliktsavgångna), som för fast anställt befäl. I ovannämnda
SFS säges uttryckligen i 14 g, 2 inom.: »Förtidsavgången, reservanställd,
värnpliktsavgången och övergångsanställd personal åtnjuter under densamma
jämlikt denna kungörelse åliggande tjänstgöring lön enligt den lönegrad,
vilken motsvarande beställningshavare på aktiv stat tillhör.»
Nu pläga emellertid till löneförmåner allmänt räknas, förutom kontant
utgående lön och andra under tjänstgöringstiden utgående kontanta ersättningar,
såsom reseersättningar m. in., även andra förmåner, såsom rätt till
fri sjukvård, till viss sjukledighet, till semester och till pension. Detta har av
lagstiftarna även beaktats, varför i nämnda SFS g 23 utsäges: »Förtidsaygången,
reservanställd och värnpliktsavgången personal, som i vederbörlig
ordning fullgjort föreskriven tjänstgöringsskyldighet---— erhåller årlig
reservpension, vilken utgår med följande grundbelopp: a) — — —» b)
-------( c)---, ''d) för värnpliktsavgången personal, som tillhört
reserv till och med det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnåtts, 270
kronor för officer och motsvarande civilmilitär personal samt 210 kronor
för underofficer.»
Av det ovan citerade tycker man sig kunna utläsa, att värnpliktsavgångna,
till reserv överförda officerare och underofficerare utan inskränkning efter
fullgjord tjänstgöringstid skola komma i åtnjutande av pension. Säkerligen
har hittills större delen av allt befäl av denna kategori trott, att en så klart
uttryckt lag ej kan kringgås och att de sålunda en dag skola utfå den erkänsla
för visat intresse och offrade ledighetsdagar, som pensionsbeloppet
utgör. Däri tyckas de emellertid ha haft fel.
De bestämmelser, som reglera de militära befattningshavarnas förmåner,
utgöra en veritabel snårskog av grundbestämmelser, särskilda bestämmelser
och undantag, som med svårighet behärskas av ett fåtal experter. De tarva
därför i sin helhet en genomgående revision, så att de bliva entydiga, förnuftiga
och rättvisa. Detta synes i synnerhet gälla bestämmelserna rörande
det värnpliktiga och det värnpliktsavgångna befälets förmåner. För nästan
varje förmån, till vilken dessa kategorier ansett sig kunna ur bestämmelserna
utläsa sin rätt, ha de utanordnande myndigheterna i många fall hänvisat
till undantagsbestämmelser, som undanryckt vederbörande förmånen
i fråga. Först efter besvärsskrivelser och överklaganden har rättelse uppnåtts"
Under tiden har en stor del av de tidigare landstormsofficerarna, nu
kaptener i arméns reserver, nått åldern 55 och sålunda utträtt ur reserven.
Vid gjord framställning om erhållande av pension enligt reservbefälskungörelsens
bestämmelser har sådan nekats vederbörande under hänvisning
till generalorder nr 2140 den 21 juni 1943 (TLB nr 89).
Nämnda generalorder reglerar detaljfrågor rörande överföring till reserven
av fredskonstituerade landstormsofficerare och officerare vid FAK (frivilliga
automobilkåren). I denna generalorder har — utan hänsyn till riksdagens
beslut, klart formulerat i författningen (SFS nr 815 den 19 november
1943) av något senare datum än generalordern — meddelats cn undantagsbestämmelse,
som i sitt 6 mom. bland annat säger: »Landstormsofficcrare
och officerare vid FAK, som efter därom gjord ansökan fr. o. in. 1
januari 1944 vinna anställning såsom officerare i reserven, äga åtnjuta avlöning,
rätt till fri sjukvård-----------. Pension eller däremot svarande för
måner
utgå icke med de undantag, som angivas i mom. 7.» Mom. 7 upplyser
om att undantagen utgöras av förutvarande landstormsofficerare, som
tillika varit underofficerare i reserven.
1 TFA nr (13 den 3 augusti 1943 meddelas Kungl. Maj:ts beslut »alt vad
i rescrvbefälskungörclsen för armén stadgas skall fr. o. in. den 1 januari
1941 i tillämpliga delar äga giltighet beträffande dem, som från anställning
12
Statsutskottets utlåtande nr 113.
såsom i fredstid konstituerade landstormsofficerare eller i fredstid till officers
tjänsteställning konstituerad (förordnad) medlem i frivilliga automobilkåren
erhålla anställning såsom officerare i reserv, varvid emellertid
skall iakttagas, dels att ifrågavarande personal skall anses tillhöra kategorien
värnpliktsavgångna, dels att till personalen icke skall utgå pension
eller däremot svarande förmåner i vidare mån än i Kungl. Maj:Is brev den
.‘50 juni 1943 (TLA nr 63) är sagt ----—». Sistnämnda kungl. brev inne
håller
pensionsbestämmelser för i ovan nämnd generalorder mom. 7 angiven
personalkategori (förutvarande landstormsofficcr, tillika underofficer
i reserven). Kungl. Maj:t synes härigenom sålunda hava åsidosatt riksdagens
beslut.
I detta sammanhang torde lämpligen en till numerären visserligen oansenlig
grupps pensionsförhållanden böra tagas upp till granskning, nämligen
de fåtaliga värnpliktsavgångna reservofficerare, vilka efter eget åtagande i
fredstid fullgöra ofta krävande uppgifter i arméns staber. Enligt grundbestämmelserna
avlönas denna kategori »enligt den lönegrad, vilken motsvarande
beställningshavare på aktiv stat tillhör» (SFS nr .315 1943 § 14
mom. 2).
I realiteten erhåller den frivilligt tjänstgörande värnpliktsavgångne
reservofficeren visserligen samma kontanta lön som statofficeren. Den förre,
som ofta fullgjort eu mångårig frivillig tjänstgöring, som till tidrymden
mångfaldigt överstiger den tjänstgöring en reservanställd officer normalt
fullgör, avspisas emellertid med denna kontanta lön, medan den reservanställde
erhåller pension. Rättvist torde vara, att en sålunda frivilligt i fredstid
tjänstgörande, värnpliktsavgången reservofficer antingen erhölle en i
förhållande till tjänstgöringens längd uträknad pension eller en kontant
lön med tillägg av den pensionsavgift, som måste anses avräknad på den
kontanta lön, som utbetalas.
Pensionsbestämmelserna innehålla flera stadganden än de ovan nämnda,
som innebära orättvisor. Sålunda erhåller en reservanställd officer, som icke
fullgjort honom åliggande tjänstgöring före fyllda 47 år (beträffande til!
1927 års reservbefälskungörelse hänförliga före 42 år), därest han senare
åter inträtt i reserven (vilket ofta inträffade under beredskapen) och därefter
fullgjort hur lång tjänstgöring som helst, icke ett öres pension, trots
att han måste anses ha med innehållen del av avlöningen (so ovan) under
hela sin tjänstgöringstid betalat pensionsavgift. Har han däremot fullgjort
all honom åliggande tjänstgöring före fyllda 47 år (resp. 42 år), berättigande
honom till pension efter fyllda 55 år, men senare fullgör frivillig
tjänstgöring vid armén, utbekommer han en kontant lön. Denna måste,
enligt vad ovan sagts, anses innebära att han fortsätter att betala avgift fölen
pension, som han aldrig erhåller. Pensionen beräknas ju endast på den
del av tjänstgöringen, som fullgöres före fyllda 47 år (resp. 42 år), icke på
därefter fullgjord, den må vara hur långvarig eller meriterande som helst.
Ett annat exempel utgöra pensionsavgångna officerare och underofficerare,
som uppehålla arvodesbefattningar. Arvodet beräknas så, att den till
dem utbetalda pensionen tillsammans med arvodet utgör en lika stor
summa som den kontanta lön, som skulle ha utgått till en beställningshavande
på aktiv stat. Härvid beaktas icke, att denna kontanta lön, som ovan
sagts, måste betraktas som nettolön efter avdrag av pensionsavgift; vederbörande
befattningshavare måste sålunda anses ånyo betala avgift för en
förmån, som redan utfallit och som han vid tidigare tjänstgöring fullbetalat.
över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, försvarets civilförvaltning avgivit yttrande, vilket bifogas
detta utlåtande (Bilaga).
Statsutskottets utlåtande nr 113.
13
Utskottet. Vad till en början angår det i motionerna framställda yrkandet
om en revision av arméns pensionsbestämmelser beträffande till reserven
hänförliga befälskategorier finner utskottet det visserligen i och för
sig önskvärt att föreskrifterna i ämnet göras så enkla och entydiga som
möjligt. I likhet med försvarets civilförvaltning anser emellertid utskottet,
att en översyn i sådant syfte icke kan företagas enbart av pensionsbestämmelserna
rörande arméns reservpersonal utan bör ske i ett större sammanhang.
Vidkommande den i motionerna berörda frågan om en revision av bestämmelserna
i Kungl. Maj:ts brev den 3 augusti 1943 och generalordern
den 21 juni 1943 skulle syftet med en dylik revision enligt motionärerna
vara att bereda vissa beställningshavare, som övergått till reserven från anställning
såsom i fredstid konstituerad landstormsofficer eller i fredstid
till officers tjänsteställning konstituerad (förordnad) medlem i frivilliga
automobilkåren, rätt till reservpension. Såsom försvarets civilförvaltning
erinrat, har detta spörsmål redan tidigare varit föremål för Kungl. Maj :ts
och riksdagens prövning, därvid tillräckliga skäl för ändring av gällande
bestämmelser icke ansetts föreligga. Liksom civilförvaltningen kan utskottet
icke finna skäl förebragta, som böra föranleda till ett ändrat ståndpunktstagande
i denna fråga.
Beträffande det av motionärerna framställda önskemålet i fråga om bestämmelser
rörande pension enligt grunderna för reservanställd personal
till värnpliktsavgångna officerare och underofficerare i arméns reserver,
vilka fullgjort frivillig tjänstgöring under fredstid, utgör detta spörsmål en
del av det större frågekomplexet om beredande av särskild ersättning till
långtidsinkallat reservbefäl efter tjänstgöringens upphörande. Såsom framgår
av försvarets civilförvaltnings yttrande över motionerna, har vid detta
ämnes behandling vid 1943 års riksdag — i avbidan på säkrare erfarenheter
-— en prövning från fall till fall ansetts böra ske. Utskottet finner sig
vid sådant förhållande icke kunna förorda ett frångående av denna ordning.
Vad slutligen angår motionärernas krav på en utredning rörande det
värnpliktiga befälets villkor i fråga om utbildning, tjänstgöring och avlöning
är utskottet icke berett att tillstyrka en framställning till Kungl.
Maj :t härom.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionerna I: 152 och II: 165 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 29 april 1952.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Närvarande: se under utlåtandet nr 111.
14
Statsxitskottets utlåtande nr 113.
*
Bilaga.
Till riksdagens statsutskott.
Genom nådig remiss (civildepartementet) den 18 februari 1952 har försvarets
civilförvaltning anbefallts att före den 1 april 1952 till riksdagens
statsutskott avgiva utlåtande över de likalydande motionerna nr 152 i första
kammaren och nr 165 i andra kammaren.
Till åtlydnad härav får försvarets civilförvaltning härmed anföra följande
beträffande de motionsvis framförda yrkandena.
a) Revision av arméns pensionsbestämmelser beträffande till reserven
hänförliga befälskatcgorier.
Motionärernas uttalanden om att bestämmelserna rörande de militära
tjänstemännens förmåner äro svåröverskådliga och att de i många fall
kräva särskild sakkunskap vid tillämpningen anser civilförvaltningen icke
sakna visst fog. Att föreskrifterna rörande det värnpliktiga befälets förmåner
skulle vara särskilt svårtillämpade och oklara kan civilförvaltningen
däremot icke finna. Ämbetsverket delar i och för sig motionärernas uppfattning
om det önskvärda i att åstadkomma enkla och entydiga bestämmelser
rörande skilda förmåner. Vad nu sagts måste emellertid gälla generellt för
hela statstjänstemannakåren och icke enbart för den militära personalens
del — låt vara att med hänsyn till det stora område och de mångskiftande
personalkategorier och tjänstgöringsförhållanden som försvaret omspänner
behovet av en samordning och förenkling av de olika reglerna inom försvaret
är särskilt framträdande. Att åstadkomma enhetliga och samordnade
regler är emellertid ett arbete på lång sikt, som knappast torde kunna genomföras
annat än efter hand som en omarbetning av olika regler av andra
anledningar blir aktuell. Vad särskilt angår avlönings- och pensionsbestämmelserna
för den icke ständigt tjänstgörande personalen må i detta
sammanhang framhållas, att dessa bestämmelser självfallet böra ses mot
bakgrunden av den tjänstgöringsskyldighet som med hänsyn till de militära
bedömandena måste utkrävas av personal av olika kategorier och inom
skilda verksamhetsgrenar. Civilförvaltningen kan fördenskull icke tillråda,
att såsom motionärerna yrkat en utredning rörande revision enbart av
arméns pensionsbestämmelser kommer till stånd.
b) Revision av bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev den 3 augusti 1943
samt generalorder den 21 juni 1943.
Frågan om pensionsrätt för äldre f. d. landstormsofficerare har tidigare
varit föremål för Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning. Sålunda fann
Kungl. Maj:t genom beslut den 30 juni 1944 en av värnpliktiga officerares
riksförbund år 1943 gjord framställning om pensionsrätt för vissa landstormsofficerare,
som den 1 januari 1944 komrno att vinna officersanställning
i reserven, icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Vidare avslog 1945 års riksdag (bankoutskottets utlåtande nr 36) två
inom första kammaren av herr Arrhén och inom andra kammaren av herrar
Dickson och Fagerholm väckta motioner (1:56 och 11:65) om införande
av pensionsrätt för vissa förutvarande landstormsofficerare.
Civilförvaltningen får med avseende å ifrågavarande spörsmål hänvisa
till sitt den 23 februari 1945 avgivna yttrande över nämnda motioner, vilket
utlåtande återgivits i bankoutskottets utlåtande 1945:36. Civilförvaltningen
kan icke finna skäl förebragta, som böra föranleda till ett ändrat
ställningstagande i denna fråga, och kan följaktligen icke tillstyrka motionerna
i denna del.
c) Förslag om pension enligt grunderna för reservanställd personal till
värnpliktsavgångna officerare och underofficerare i arméns reserver, vilka
fullgjort frivillig tjänstgöring under fredstid.
Statsutskottets utlåtande nr 113.
15
Såsom motiv för yrkandet under denna punkt har åberopats, att vederbörande
ofta fullgjort tjänstgöring, som avsevärt överstiger den tjänstgöring
en reservanställd reservofficer normalt fullgör, samt att han under
tjänstgöring erhållit samma kontanta lön som en beställningshavare på
aktiv stat och sålunda realiter vidkänts viss pensionsavgift.
Härtill må erinras, att reservanställd reservofficer i regel fullgjort särskild
reservofficersutbildning och anställts i reserven vid relativt ung ålder
samt att hans författningsenliga tjänstgöring i fred därefter allenast åsyftar
att vidmakthålla och förbättra hans tjänstduglighet. Reservpensionen för
reservanställd reservofficer är närmast att betrakta som ett medel för att
underlätta reservpersonalens rekrytering och kompensera densamma för
de särskilda kostnader och olägenheter, som reservtjänstgöringen medför.
Vad gäller frågan om pensionsavgift må framhållas, att bestämmelserna om
nettolön åt frivilligt tjänstgörande reservpersonal (icke allenast värnpliktsavgången)
vad avser tid före den 1 juli 1947 torde hava sin grund däri,
att det ansetts olämpligt, att vederbörande ägde åtnjuta högre behållen
inkomst än den, som tillkomme motsvarande beställningshavare på aktiv
stat. Denna åsikt har bland annat kommit till uttryck i bestämmelserna om
lön till innehavare av för pensionerad personal vid försvarsväsendet avsedd
arvodesbefattning (proposition 1942:210 s. 46 ff.). Vad avser tiden efter
den 60 juni 1947 har i statens allmänna avlöningsreglemente övergång skett
till nettolönesystemet, därvid extra tjänstemän och arvodister principiellt
ansetts skola åtnjuta avlöning (arvode) med belopp motsvarande nettolön
för pensionsberättigad befattningshavare.
Vad angår frågan om att bereda anställningshavare i reserven, vilka
varit inkallade i militärtjänst en längre tid, särskild pensionsförmån utöver
den enligt reservbefälsförfattningarna utgående, får försvarets civilförvaltning
hänvisa till vad ämbetsverket i sådant hänseende anfört i sitt den 9
april 1948 avgivna, härvid i avskrift fogade utlåtande1 över en av kaptenen
i flygvapnets reserv H. N. Engström gjord ansökning om pensionsförbättring.
Såsom i utlåtandet framhållits ansåg föredragande departementschefen
vid anmälan av proposition 1943: 143 angående krigsmaktens reservpersonal
sig icke för det dåvarande böra förorda några generella bestämmelser
om ersättning till långtidsinkallat reservbefäl efter tjänstgöringens upphörande.
Denna fråga borde i avbidan på säkrare erfarenheter prövas från
fall till fall. Häremot hade riksdagen intet att erinra.
Huruvida beredskapstjänstgöring helt eller delvis bör få tillgodoräknas
vid beräknandet av tjänstetid för erhållande av sådan särskild pensionsförmån,
som sålunda ifrågasatts, förefaller civilförvaltningen tveksamt. Erinras
må, att förslag om tillgodoräkning i pensionshänseende av militär beredskapstjänstgöring
har framlagts i ett den 20 december 1943 avgivet betänkande
rörande meritberäkning in. in. för befälsutbildade värnpliktiga
(SOU 1943: 47 s. 174). Några bestämmelser i berörda hänseende hava emellertid
såvitt civilförvaltningen har sig bekant icke blivit utfärdade.
1 motionerna har påtalats, att reservanställda officerare, som efter avsked
åter inträtt i reserven, i vissa fall trots långvarig tjänstgöring efter
återinträdet icke kunnat grunda rätt till reservpension. Civilförvaltningen
vill framhålla, att vederbörande i dessa fall åleranställts i reserven vid sådan
levnadsålder att tjänstgöringsskyldighet i fred icke förelegat enligt vederbörliga
reservbefälsbestämmelser. I andra fall har Kungl. Maj:t medgivit, afl
vederbörande för rätt till reservpension finge efter återinträdet i reserven
1 Här ej intaget.
16
Statsutskottets utlåtande nr 113.
fullgöra felande tjänstgöringsomgångar samt att denna tjänstgöringsskyldighet,
därest densamma icke kunnat fullgöras före uppnåendet av den
levnadsålder, då tjänstgöringsskyldighet i fred upphörde, finge fullgöras
under viss tid efter sistnämnda tidpunkt. I 7 § 4 mom. näst sista stycket i
1943 års reservbefälskungörelse för armén (1943:815) har jämväl intagits
särskilt stadgande om dylik tidsfrist.
Med åberopande av vad ovan anförts kan civilförvaltningen icke heller
tillstyrka i motionerna under denna punkt gjord framställning.
d) En utredning av det värnpliktiga befälets villkor i fråga om utbildning,
tjänstgöring och avlöning.
Vad gäller under denna punkt gjord framställning kan civilförvaltningen
icke av motionerna utläsa, ur vilka synpunkter den ifrågasatta utredningen
närmast anses motiverad. En omprövning av det värnpliktiga befälets utbildnings-
och tjänstgöringsförhållanden samt avlöningsförmåner torde,
såsom civilförvaltningen antytt i det föregående, knappast kunna ske utan
beaktande av motsvarande förhållanden för övrig icke ständigt tjänstgörande
personal. Därtill kommer, att nu berörda spörsmål ytterst måste
vara avhängiga av här avsedd personals utnyttjande i krigsorganisationen,
ett ämne varom det icke torde ankomma på civilförvaltningen att uttala sig.
I detta sammanhang må framhållas, att under de senaste åren ett icke
obetydligt antal värnpliktsavgångna officerare anställts i reserven, något
som torde giva vid handen, att de nuvarande förmånerna f. n. torde vara
till fyllest för att åstadkomma en rekrytering av reserven ur de värnpliktigas
led. En annan sak är, i vad mån åtgärder äro påkallade för att stimulera
de värnpliktiga till deltagande i den frivilliga befälsutbildningen. Härmed
sammanhängande spörsmål hava behandlats av kommittén för frivilligt
försvarsarbete i dess betänkande (SOU 1950:38), vilket emellertid
alltjämt är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
I detta ärendes handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och
Stenborg, den senare föredragande, samt t. f. byråchefen Hallin.
Stockholm den 21 mars 1952.
RAGNAR LUNDBERG.
S. G. Stenborg.
M. Hallberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.