Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående återbetalning av erlagda tjänstepensionsavgifter i vissa fall vid befattningshavares avgång ur statens tjänst.

1952-04-29 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1952:116, Utlåtande i anledning av väckt motion angående återbetalning av erlagda tjänstepensionsavgifter i vissa fall vid befattningshavares avgång ur statens tjänst.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 116.

ro

Nr 116.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående återbetalning

av erlagda tjänstepensionsavgifter i vissa fall vid

befattningshavares avgång ur statens tjänst.

(5:e avd.)

I en inom första kammaren av herr Lundqvist väckt motion (I: 210) har

hemställts, att riksdagen måtte dels medgiva, att återbetalning av erlagda

tjänstepensionsavgifter må äga rum i sådana fall, då befattningshavare vid

avgång ur statens tjänst icke erhållit vederlag för avgifterna, vare sig

genom inbetalning till pensionsstyrelsen för beredande av pension därifrån

eller i form av uppskjuten livränta, dock under förutsättning att befattningshavaren

under sammanlagt minst tio år erlagt sådana avgifter och

hos Konungen gör framställning om sådan restitution senast under år

1956; dels ock besluta, att för ändamålet erforderliga medel skola bestridas

av det under 13 ;e huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till diverse pensioner

och understöd m. m.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet, i den

mån ej redogörelse härför lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

Den nu väckta frågan har tidigare vid flera tillfällen varit föremål för

riksdagens prövning.

I en vid 1942 års riksdag väckt motion (II: 110) hemställdes, att riksdagen

måtte besluta, att ordinarie tjänstemän i statens tjänst, vilka avgått

från tjänsten utan rätt att komma i åtnjutande av pension, måtte tillerkännas

samma förmåner, som jämlikt stadgandena i dels § 12 i lag angående

rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket,

telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk den 4 juni

1920, dels ock § 22 av civila tjänstepensionsregleinentet den 30 juni 1934

tillkommit tjänstemän, som senare under likartade förhållanden avgått ur

statens tjänst.

I yttrande över den vid 1942 års riksdag väckta motionen avstyrkte statskontoret

på anförda skäl bifall till motionen.

För egen del anförde bankoutskottet vid 1942 års riksdag (uti. nr 40)

bl. a. följande.

Enligt tidigare gällande bestämmelser — liksom enligt bestämmelserna i

1907 års för vissa förvaltningsområden alltjämt gällande pensionslag —

ägde tjänsteman vid avgång ur statens tjänst före uppnådd pensionsålder

av annan orsak än invaliditet eller sjukdom icke någon rätt till pension på

grund av inbetalda avgifter och ej heller rätt att åtcrbekomma sådana av
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 116.

gifter. Detta var vid kommunikationsverken fallet före tillkomsten av 1920

års pensionslag; vid den civila statsförvaltningen i övrigt ävensom vid militärförvaltningen

var enahanda förhållande rådande intill ikraftträdandet

den 1 juli 1935 av de nuvarande civila och militära ijänstepensionsreglementena.

I 1920 års pensionslag för kommunikationsverken föreskrevs, att

för tjänsteman, som avgick ur tjänst utan att vara berättigad till tjänstepension,

skulle kapitalvärdet av hans pensionsavgifter inbetalas från vederbörande

pensionsfond till pensionsstyrelsen för beredande av pension åt

honom enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. 1 civila och militära

tjänstepensionsreglementena hava intagits stadganden, vilka i princip innebära,

att tjänstemän, som avgå ur statens tjänst utan rätt att komma i åtnjutande

av pension enligt reglementena, skola försäkras till erhållande av

s. k. uppskjuten livränta. Denna livränta innebär så till vida en utvidgning

av motsvarande förmån enligt kommunikationsverkens pensionslag, som

den avgångne därigenom erhåller vederlag — helt eller delvis — icke blott

för de under tjänstetiden erlagda bidragen till pensioneringen utan jämväl

för den del av den på tjänstetiden belöpande pensionen, som bekostas av

staten.

Statskontoret har för sin del ställt sig bestämt avvisande gentemot motionärens

förslag under hänvisning till att en retroaktiv tillämpning av

nyare pensioneringsgrunder vore ägnad att ingiva starka betänkligheter.

Vad statskontoret sålunda anfört är givetvis i princip riktigt. Enligt utskottets

mening bör dock i undantagsfall, där sä kan ske utan prejudicerande

verkningar, avsteg kunna göras från den ståndpunkt, som intagits

av statskontoret och som hittills tämligen konsekvent biträtts av statsmakterna.

Från denna utgångspunkt synes det i motionen framlagda förslaget

— dock med vissa modifikationer — kunna förtjäna att tagas under övervägande.

Redan återfåendet av erlagda avgifter — utan ränta därå —

synes utskottet innebära en stor förmån ur befattningshavarnas synpunkt.

En dylik lösning skulle dessutom medföra en betydande administrativ förenkling.

Vidare synes det utskottet, att en återbetalning av avgifterna i så

fall bör begränsas till att avse befattningshavare, som vid bestämmelsernas

ikraftträdande alltjämt äro i livet, ävensom att återbetalningen bör göras

beroende av särskild ansökan från vederbörande befattningshavare eller

dennes rättsinnehavare.

Enligt utskottets mening skulle det sålunda i och för sig vara rimligt och

möjligt att i modifierad form realisera den i motionen väckta tanken. Enligt

utskottets mening torde emellertid denna böra göras till föremål för

närmare utredning genom Kungl. Maj :ts försorg i syfte att klarlägga, huruvida

och i vad mån förutsättningar föreligga för återbetalning i bär avsedda

fall av erlagda tjänstepensionsavgifter. Utskottet vill därför förorda,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj :t

ville låta verkställa utredning i ämnet och för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kan giva anledning.

1942 års riksdag beslöl i enlighet med bankoutskottets hemställan att

hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning av den väckta frågan.

Vid besvarande den 1 juli 1948 i första kammaren av en utav herr Lundqvist

framställd interpellation, huruvida den av 1942 års riksdag begärda

utredningen hunne avslutas inom sådan tid, att eventuellt förslag till frågans

avgörande kunde framläggas senast till 1949 års riksdag, anförde

chefen för finansdepartementet i huvudsak följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 116.

21

Frågan hade varit föremål för utredning inom finansdepartementet. Det

därvid framkomna materialet hade emellertid visat sig icke vara tillräckligt

omfattande för en tillförlitlig redovisning av antalet personer, som skulle

kunna bliva delaktiga av den av bankoutskottet ifrågasatta förmånen, eller

beloppet av de pensionsavgifter, som skulle kunna komma att återbetalas.

Att åstadkomma uppgifter, på vilka man med någon större grad av säkerhet

skulle kunna bedöma räckvidden av det ifrågasatta medgivandet och

kostnaden för dess genomförande, skulle innebära en mycket betydande

arbetsbelastning för myndigheterna. För ändamålet skulle nämligen bliva

nödvändigt för vederbörande myndigheter att verkställa en genomgång av

tjänstematriklar och räkenskaper, vilken i de flesta fall — särskilt beträffande

de stora affärsverken — skulle bliva synnerligen tidsödande och därför

även kostnadskrävande. Undersökningen måste sträcka sig flera decennier

tillbaka och omfatta även tid, från vilken tillförlitliga matriklar och

räkenskapshandlingar ofta ej funnes bevarade. Att söka utröna i vad mån

de förutvarande befattningshavarna alltjämt vore i livet komme vidare att

tarva eu omfattande korrespondens med pastorsämbeten in. fl. myndigheter.

Den anordning med återbetalning av erlagda pensionsavgifter, som

bankoutskottet ansett böra undersökas, skulle alltså vara förenad med administrativa

svårigheter och olägenheter, som vore högst avsevärda och

betydligt större än som kunnat förutses vid riksdagens behandling av ärendet.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit vid utredningen hade Kungl.

Maj :t icke funnit skäl föreligga att för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Beslut härom hade meddelats den 27 juni 1947.

I en vid 1949 års riksdag väckt motion (I: 157) hemställdes härefter, att

riksdagen måtte medgiva, att återbetalning av erlagda tjänstepensionsavgifter

finge äga rum i sådana fall, då befattningshavare vid avgång ur statens

tjänst icke erhållit vederlag för avgifterna, vare sig genom inbetalning

till pensionsstvrelsen för beredande av pension därifrån eller i form av

uppskjuten livränta, dock under förutsättning att befattningshavaren under

sammanlagt minst tre år före avgången haft anställning, som vid nämnda

tillfälle varit förenad med tjänstepensionsrätt.

I utlåtande nr 9 över sistnämnda motion anförde bankoutskottet vid

1949 års riksdag bl. a. följande.

Den av Kungl. Maj:t verkställda utredningen har visat, att det ifrågasatta

återbetalningsförfarandet skulle bliva förenat med synnerligen stor

administrativ omgång och kräva tidsödande undersökningar från de berörda

myndigheternas sida. I anledning härav har Kungl. Maj:t enligt beslut

den" 27 juni 1947 icke funnit skäl att för riksdagen framlägga förslag

i ämnet. Med hänsyn härtill och då några nya omständigheter av betydelse

för frågans bedömande icke blivit anförda i den nu väckta motionen, har

utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka någon åtgärd i motionens syfte.

Den ifrågasatta begränsningen av rätten till återbekommande av erlagda

pensionsavgifter till tjänstemän, som vid avgången ur tjänst erlagt pensionsavgifter

under viss minimitid, synes nämligen endast i någon mån

vara ägnad att minska de i det föregående berörda administrativa svårigheterna.

I varje fall kvarstår alltjämt ovissheten rörande såväl antalet av

de f. d. tjänstemän, varom här är fråga, som storleken av den statsutgift,

som skulle föranledas av ett bifall till motionen. Likaså saknas kännedom

om vilka tjänstemannakategorier den avgångna personalen tillhört.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 116.

1049 års riksdag beslöt i enlighet med bankoutskottets hemställan, att

den då väckta motionen icke skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Till stöd för det i den nu föreliggande motionen väckta förslaget anför

motionären bl. a. följande.

Att jag Irots 1 rågans tidigare negativa utgång ännu en gång vågar återkomma

är främst beroende på att jag — väl medveten om att här icke föreligger

någon juridisk skyldighet för det allmänna — dock anser det vara

ett rättfärdighetskrav, att något göres från statsmakternas sida i denna

1 råga särskilt med hänsyn till den ytterligare skärpning av dessa gamla

statstjänares bekymmersamma belägenhet, som vållats av den allra senaste

tidens starka penningvärdeförsämring.

Att nu exakt angiva, hur många fall det kan gälla, är icke möjligt utan en

särskild utredning. Det måste emellertid kunna tagas för givet, att det numera

icke kan röra sig om något större antal. Det bör ihågkommas, att fråga11

har betydelse endast för personer som efter ordinarie tjänst avgått redan

före år 1920, i vad gäller kommunikationsverken, och före 1935 i fråga

om civilförvaltningen i övrigt.

För att emellertid i görligaste mån begränsa myndigheternas tidsödande

undersökningar vill jag föreslå, att återbetalning av erlagda avgifter beslutades

skola kunna ske endast i de fall, då vederbörande under sammanlagt

minst tio år erlagt sådana avgifter. Vidare skulle kunna bestämmas, att en

undersökning om förutsättningarna för återbetalning skulle ske först på

vederbörandes personliga hemställan och att det skulle stadgas viss restitutionstid,

förslagsvis fem år, inom vilken tid en dylik hemställan måste göras.

Följdes dessa förenklade linjer, skulle utredningsarbetet i väsentlig grad

underlättas och, även om denna lösning icke kan anses helt idealisk, de

mest ömmande fallen det oaktat kunna antagas bliva tillgodosedda.

Över förevarande motion har, efter därom i vederbörlig ordning gjord

framställning, statskontoret avgivit yttrande och därvid anfört följande.

Såsom statskontoret framhållit vid ett tidigare tillfälle, då den i föreliggande

motion väckta frågan var föremål för riksdagens prövning (bankoutskottet

nr 40/1942) är en retroaktiv tillämpning av nyare pensioneringsgrunder

ägnad att ingiva starka betänkligheter. Härtill kommer — såsom

bankoutskottet med anledning av en ånyo i ämnet väckt motion erinrat i

utlåtande nr 9 till 1949 års riksdag — att tidigare verkställd utredning

visat, att det ifrågasatta utbetalningsförfarandet skulle bliva förenat med

synnerligen stor administrativ omgång och kräva tidsödande undersökningar

från de berörda myndigheternas sida. Den av motionären nu förordade

begränsningen av rätten till återbekommande av erlagda pensionsavgifter

till tjänstemän, som erlagt dylika avgifter under minst tio år, lärer

enligt statskontorets mening endast i jämförelsevis ringa grad komma att

minska myndigheternas svårigheter. Statskontoret vidhåller alltjämt sin

tidigare intagna ståndpunkt till föreliggande fråga och anser förty, att

motionCn icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet. Det i motionen väckta förslaget innebär sakligt sett — liksom

tidigare i samma ämne väckta motioner — att bestämmelserna i kommunikationsverkens

pensionslag angående beredande av pension på basis

av kapitalvärdet av erlagda pensionsavgifter, respektive i civila tjänstepen
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 116.

29

sionsreglementet angående uppskjuten livränta, skulle givas retroaktiv tilllämpning

på f. d. befattningshavare, vilka icke varit underkastade pensionslagens

eller pensionsreglementets föreskrifter. Förslaget innefattar således

ett anspråk gentemot staten, för vilket någon rättsgrund icke kan åberopas

jämlikt de vid tiden för vederbörandes avgång ur tjänst gällande

pensioneringsbestämmelserna; de befattningshavare, som under nämnda tid

lämnat statstjänsten, ha också gjort detta i vetskap om konsekvenserna

beträffande av dem erlagda pensionsavgifter. Redan av dessa skäl finner

utskottet starka principiella betänkligheter kunna resas mot tanken på en

åtgärd i motionens syfte. Härtill kommer att, enligt vad tidigare verkställd

utredning givit vid handen, det ifrågasatta återbetalningsförfarandet skulle

bliva förenat med betydande administrativ omgång samt kräva tidsödande

undersökningar. Även med den i motionen i förenklingssyfte förordade avgränsningen

av de fall, där en återbetalning skulle kunna bli aktuell, måste

såvitt utskottet kan bedöma avsevärda svårigheter komma att vållas de berörda

myndigheterna på grund av den långa tidrymd, som förflutit sedan

vederbörande lämnade statstjänsten.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionen 1:210 ej må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 29 april 1952.

På statsutskottets vägnar:

* MARTIN SKOGLUND.

Närvarande: se under utlåtandet nr 111.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.