Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning m. m.

1952-05-13 · 88 sidor, varav 87 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 87 av 88 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1952:145, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

1

Nr 145.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av

statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning m. m.

(4:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1951 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar

och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar

som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.

1 :o) Utrikesförvaltningens rese- och flyttningskostnader. Under utrikesdepartementet,

§ 1, ha revisorerna dels påtalat den starka stegringen av utrikesförvaltningens

rese- och flyttningskostnader, dels ock ifrågasatt huruvida

icke deltagandet från svensk sida i olika internationella konferenser

skulle kunna anordnas på ett för statsverket mindre kostnadskrävande sätt

än nu sker (Del I, s. 3—10).

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser angående ersättning för

flyttnings- och resekostnader åt diplomatiska och konsulära tjänstemän (s.

3—4) ha revisorerna lämnat vissa uppgifter om de kostnader vartill under

budgetåren 1945/51 de ersättningar uppgått, som bestritts jämlikt ifrågavarande

föreskrifter (s. 5). Revisorerna ha även i tabellform lämnat några

exempel på huru flyttningskostnaderna för en och samma tjänsteman kunna

uppgå till högst avsevärda belopp. Vidare ha vissa sifferuppgifter lämnats

rörande de ständigt stegrade utgifter för vissa speciella rese- och traktamentsersättningar,

vilka redovisas å förslagsanslaget Särskilda förhandlingar med

främmande makter, varvid revisorerna även berört frågan om den av staten

bestridda andelen av kostnaderna för medresande anförvanter (s. 6—9).

Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.

»Utrikesförvaltningens rese- och flyttningskostnader ha under senare tid

undergått en kraftig stegring. Av den lämnade redogörelsen framgår sålunda

att ifrågavarande kostnader, vilka under budgetåret 1945/46 stannade

vid i runt tal 780 000 kronor, för sistförflulna budgetår stigit till ett

1 Diluing till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. Nr 145.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 145.

belopp av drygt 2,6 miljoner kronor, d. v. s. mera än tredubblats på fem

år. Utgiftsökningen sammanhänger givetvis med en rad olika omständigheter.

Revisorerna vilja härutinnan erinra om den förstärkning av vårt

lands utrikesrepresentation som ägt rum sedan tiden för det andra världskrigets

upphörande och som föranlett ett större antal resor och förflyttningar

än tidigare. Den internationella prisnivån har vidare varit i starkt

stigande. Som en följd härav ha icke endast själva transportkostnaderna

stegrats utan även utgående traktamentsbelopp gång efter annan måst uppräknas.

Även om sålunda i viss utsträckning naturliga förklaringsgrunder till den

inträdda ökningen av utrikesförvaltningens rese- och flyttningskostnader

kunna anföras, finna revisorerna det likväl angeläget, att med hänsyn till

den snabba takt i vilken kostnadsstegringen fortskridit under senare år frågan

i fortsättningen ägnas skärpt uppmärksamhet. Därvid synes icke minst

böra övervägas möjligheten att begränsa nu utgående flyttningsersättningar.

De i det föregående återgivna exemplen ge nämligen vid handen, att

statsverket under vissa omständigheter kan få vidkännas högst avsevärda

kostnader för en enda flyttning. Såsom av den lämnade redogörelsen vidare

framgår, har inom utrikesdepartementet på sistone dryftats spörsmålet, huruvida

icke i utgiftsbesparande syfte flyttningar böra inskränkas med avseende

å flyttgodsets volym och sammansättning samt huruvida icke statsverket

i stället bör lämna bidrag till förhyrning av möblerad bostad å den

nya anställningsorten eller anskaffa och tillhandahålla erforderliga möbler.

Revisorerna vilja för sin del understryka vikten av att de sålunda inledda

undersökningarna fullföljas med all energi, så att hithörande problem snarast

kunna bringas till en tillfredsställande lösning.

Jämväl andra utvägar än de nu antydda kunna självfallet övervägas i

syfte att nedbringa rese- och flyttningskostnaderna. Revisorerna vilja i

detta sammanhang erinra om rådande praxis beträffande omplacering av

diplomatisk personal; på vissa poster ske sålunda förhållandevis täta ombyten

med en rad andra personalförflyttningar som följd. Vidare må nämnas

att vederbörande biträdespersonal normalt plägar tjänstgöra i ett och

samma land under en sammanhängande tidsperiod av allenast två år. Att

av olika skäl omplaceringar i nu angivna fall understundom måste ske med

korta mellanrum ligger i öppen dag. Revisorerna vilja likväl ifrågasätta,

huruvida icke en större återhållsamhet härutinnan skulle kunna iakttagas,

varigenom det otvivelaktigt vore möjligt att göra icke oväsentliga kostnadsbesparingar

för statsverket.

Den ständigt fortskridande ökningen av de speciella resekostnader, som

redovisas å anslaget till särskilda förhandlingar med främmande makter,

synes jämväl tarva uppmärksamhet. Utgiftsstegringen sammanhänger givetvis

i hög grad med rådande handelspolitiska förhållanden. Det vill emellertid

förefalla, som om vederbörande förhandlingsorgan understundom omfattade

ett väl stort antal personer. Enligt revisorernas mening bör därför

närmare undersökas, om icke härvidlag en viss begränsning skulle kunna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

3

ske utan förfång för verksamheten, bl. a. genom att kostnaderna för de ytterligare

experter, som vederbörande näringsorganisationer önska disponera

vid dylika förhandlingar, i större utsträckning än nu är fallet finge bestridas

av näringsorganisationerna själva. Revisorerna vilja vidare ifrågasätta,

huruvida icke deltagandet från svensk sida i olika internationella konferenser

skulle kunna anordnas på ett för statsverket mindre kostnadskrävande

sätt än nu mången gång sker. Sålunda torde bl. a. anledning föreligga till

omprövning av de grunder, vilka nu tillämpas beträffande fördelningen av

kostnaderna för medresande anförvanter.»

Utskottet vill inledningsvis erinra om att Kungl. Maj:t genom propositionen

nr 152 till årets riksdag framlagt förslag om inköp och iståndsättande

av beskickningsfastigheter m. m. Förslaget innebär, såvitt nu är i

fråga, att statsverket i vidgad omfattning skall anskaffa lämpliga bostäder

åt tjänstemän inom utrikesrepresentationen. Syftet härmed har bl. a. angivits

vara att underlätta utrikesdepartementets strävanden att nedbringa

flyttningskostnaderna genom sådan engångsanskaffning av vissa skrymmande

inventarier för bostäder utomlands, som departementet bemyndigats

verkställa i fråga om statsägda eller av staten förhyrda bostäder. I överensstämmelse

med vad utskottet i sitt utlåtande nr 106 förordat har riksdagen

numera med vissa jämkningar godkänt Kungl. Maj:ts förslag. Därigenom

synas förutsättningar ha skapats för att tillgodose de önskemål, åt

vilka revisorerna i nu behandlade avseende givit uttryck.

Revisorerna ha emellertid även ifrågasatt vissa andra åtgärder för att nedbringa

utrikesförvaltningens rese- och flyttningskostnader. Sålunda borde

övervägas, huruvida icke en större återhållsamhet i vad avser omplacering

av utomlands stationerad personal skulle kunna iakttagas. Vidare ha framförts

vissa förslag i syfte att begränsa de utgifter som redovisas på anslaget

till särskilda förhandlingar med främmande makter. Bland annat syntes

anledning föreligga till omprövning av nu tillämpade grunder beträffande

fördelningen mellan statsverket och vederbörande delegater av vissa kostnader

i samband med internationella konferenser.

Vad revisorerna härutinnan anfört och förordat finner utskottet vara förtjänt

av det största beaktande. Såsom av det föregående framgår ha här

ifrågavarande kostnader visat en mycket kraftig ökning under senare år,

varigenom problemet onekligen fått särskild aktualitet. Utskottet förutsätter

därför, att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet följer den fortsatta utvecklingen

och omsorgsfullt tillvaratager de möjligheter som må föreligga att

begränsa utgiftsstegringen.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tilk

känna vad utskottet ovan anfört.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 145.

2:o) Den för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter gemensamma

kassa- och bokföringsorganisationen. Under försvarsdepartementet, § 2, ha

revisorerna framhållit angelägenheten av att frågan om den till försvarets

civilförvaltning nu centraliserade kassa- och bokförin/gsverksamheten upptages

till omprövning (Del I, s. 11—18).

Revisorerna ha inledningsvis erinrat om att den vid 1943 års riksdag

beslutade omorganisationen av den centrala försvarsförvaltningen, såvitt

nu är i fråga, innebar att den nyinrättade försvarets civilförvaltning skulle

fungera som gemensam huvudkassa för samtliga militära ämbetsverk (s.

11). Vidare ha revisorerna redogjort för civilförvaltningens befattning med

kassa- och bokföringsärendena samt lämnat vissa uppgifter rörande omfattningen

av kassatjänsten (s. 12—14). Revisorerna, som funnit det vara

av intresse att närmare undersöka huru kassa- och bokföringsorganisationen

i praktiken fungerar, ha i detta syfte införskaffat uppgifter från veder-i

börande myndigheter rörande deras hittillsvarande erfarenhet av centraliseringen

av ifrågavarande verksamhet. Beträffande de synpunkter som

därvid anförts torde få hänvisas till berättelsen (s. 14—15). I anslutning

härtill ha revisorerna framhållit att den centraliserade kassatjänsten inom

den centrala försvarsförvaltningen uppbyggts närmast med tanke på ordinära

fredsförhållanden.

Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.

»Den centralisering till försvarets civilförvaltning av samtliga militära

ämbetsverks kassa- och bokföringsverksamhet som beslöts vid 1943 års

riksdag innebar en genomgripande förändring av då rådande förhållanden,

och det kunde redan på förhand förutses, att den nya organisationen icke

skulle låta sig genomföras utan betydande övergångssvårigheter. Det visade

sig också tämligen snart, att talrika anledningar till missnöje från de närmast

berörda myndigheternas sida uppkommo. Civilförvaltningen har för

sin del genom olika åtgärder av i huvudsak teknisk natur sökt avhjälpa

de påtalade bristerna. Såsom revisorerna vid sin ovan omnämnda undersökning

kunnat konstatera, har ämbetsverket emellertid icke lyckats härmed

i den utsträckning som varit önskvärd. Oaktat nu närmare åtta år förflutit

sedan den nya organisationen började tillämpas, fungerar systemet alltjämt

på ett mindre tillfredsställande sätt.

En av de mera påtagliga olägenheterna är den försening av utbetalningarna

som skett. Genom att tidsfristen för räkningars överlämnande till civilförvaltningens

kamrerarkontor i och för likvidering måst tillmätas synnerligen

knappt, har vidare en stark forcering av arbetet inom vederbörande

myndigheters kameralorgan blivit oundviklig, vilket i sin tur

lett till att räkenskapsmaterialet ofta kan underkastas blott en summarisk

genomgång med därav följande risk för felaktigheter av skilda

slag. Vissa komplikationer ha även uppstått genom att leverantörer vid eventuella

förfrågningar nödgas vända sig till två olika myndigheter, såväl den

utanordnande som den utbetalande. Dessa omständigheter ha föranlett myn
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

5

digheterna att i allt större utsträckning utnyttja de stående förskott, vilka

egentligen äro avsedda endast för bestridande av smärre löpande utgifter,

och att använda dem icke blott för kontanta utbetalningar utan även för utbetalningar

medelst postanvisningar eller över postgiro. Såsom av den lämnade

redogörelsen framgår, har exempelvis flygförvaltningen under sistförflutna

budgetår återfyllt sitt förskott icke mindre än 214 gånger till ett sammanlagt

belopp av inemot 1,5 miljon kronor.

Helt allmänt torde kunna konstateras, att centraliseringen till civilförvaltningen

av utbetalningarna på förevarande område medfört en betydande

omgång. Detta gäller icke endast det sätt varpå räkningar likvideras utan

även den metod som tillämpas vid personalens avlönande, då en vidlyftig

och kostnadskrävande apparat med utskrivande av postgirokort jämväl för

personal som tjänstgör inom ämbetsbyggnaderna på Ladugårdsgärde varje

månad sättes i gång. Gällande ordning för inbetalningarnas identifiering och

titelsättning måste vidare betecknas såsom ytterst tungrodd.

Än betänkligare ur administrativ synpunkt är emellertid, att kassabokföringen

kommit att kännetecknas av en betydande eftersläpning. De anslagsförvaltande

myndigheterna ha därigenom satts i efterhand beträffande

tillgången till sådana aktuella uppgifter rörande medelsförbrukning m. in.,

varav de i sin löpande verksamhet ha ett oundgängligt behov. Trots att en

viss förbättring härvidlag synes ha inträtt på sistone, tillhandahållas alltjämt

månadssammandrag och övrigt siffermaterial alltför sent, med påföljd

att vederbörande myndigheter åsamkas stora svårigheter då det gäller

att göra erforderliga avstämningar mot den interna dispositionsbokföringen

eller att i annat syfte kontrollera anslagsbelastningen. Med anledning härav

har man på sina håll rent av sett sig föranlåten att upprätta en egen kassabokföring

vid sidan av civilförvaltningens, vilket ju måste sägas innebära

ett direkt dubbelarbete. Även för den centrala riksbokföringen har den ifrågavarande

eftersläpningen medfört påtagliga olägenheter.

De svagheter som vidlåda den nuvarande organisationen skulle enligt revisorernas

mening än mera accentueras, därest 1946 års militära förvaltningsutrednings

förut omnämnda förslag om indragning av vissa förskottskassor

och förläggande till civilförvaltningen av jämväl den dispositionsbokföring,

som övriga hithörande myndigheter nu själva ombesörja, genomfördes.

Det kan även befaras, att vederbörande myndigheters känsla av ansvar

för anslagsförvaltningen därigenom komnie att på ett betänkligt sätt uppluckras.

Det vill över huvud taget synas, som om en dylik åtgärd skulle leda

till ökade svårigheter att få till stånd en klar ansvarsfördelning de olika

myndigheterna emellan.

I detta sammanhang torde få erinras om att den centraliserade kassatjänsten

på förevarande område icke är avsedd att upprätthållas under krig. Den

nuvarande organisationen är med andra ord uppbyggd allenast med tanke

på ordinära fredsförhållanden. Detta synes revisorerna vara ytterligare en

allvarlig brist i systemet. I ett beredskapsläge torde nämligen sä skärpta

krav komma att ställas på vederbörande militära ämbetsverk, att en sam
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr Mö.

tidig omorganisation av kassatjänsten efter helt nya principer får förutsättas

bliva en extra belastning som icke utan avsevärda övergångssvårigheter

kan bemästras. Av motsvarande skäl har man också under senare tid, i vad

avser försvarets lokala förvaltning, medvetet strävat efter att i möjligaste

mån anpassa fredsorganisationen efter den ordning som är planerad för krig

för att på så sätt göra övergången smidigare och mindre komplicerad.

Det synes visserligen icke uteslutet, att de ogynnsamma verkningarna av

den här ifrågavarande organisationen åtminstone i viss utsträckning skulle

kunna elimineras genom tekniska förbättringar av olika slag. Till övervägande

del torde emellertid de konstaterade olägenheterna få tillskrivas principiella

fel i själva systemet, sammanhängande med den uppdelning på olika

myndigheter av ansvaret för verksamheten inom ett och samma förvaltningsområde

som skett. Med hänsyn härtill kunna enligt revisorernas mening föreliggande

brister avhjälpas endast genom organisatoriska förändringar av

grundläggande natur.

Det vill synas revisorerna som om den mest ändamålsenliga lösningen av

frågan skulle vara, att var och en av de centrala försvarsförvaltningarna utrustades

med en självständig kassa- och bokföringsorganisation för den

egna medelsförvaltningen. Enklast skulle detta kunna ske — utan att civilförvaltningens

samordnande uppgift på förevarande område för den skull

behövde bortfalla — genom att nämnda myndigheter tilldelades kassor av

samma slag som försvarets lokalorgan, d. v. s. kassor anknutna till civilförvaltningens

centrala utgifts- och inkomstkonton. De olika förvaltningarna

skulle på så sätt själva kunna verkställa utbetalningar över postgiro och

erhålla egna kontobesked över inbetalningar. För att åt de centrala myndigheterna

säkra erforderlig rörelsefrihet torde det vidare vara lämpligt att

dessa härutöver finge själva ombesörja sin kassabokföring och eventuellt

även svara för bokslutsarbetet. Sambandet med den för försvaret i dess helhet

gemensamma hålkortsbokföringen i civilförvaltningen skulle ändock

kunna upprätthållas genom kontinuerliga rapporter till detta ämbetsverk

över varje månads inkomster och utgifter å vederbörande anslag.

Genom en omläggning av kassa- och bokföringsorganisationen efter nu antydda

linjer skulle enligt revisorernas uppfattning förvaltningsförfarandet

i hög grad förenklas och effektiviseras, samtidigt som ansvaret för vidtagna

åtgärder skulle stärkas och komma till klarare uttryck. En annan fördel

vore att organisationen icke skulle behöva ändras i händelse av mobilisering

eller krig.

Någon utökning av personalen vid nu ifrågavarande förvaltningsmyndigheter

skulle på grund av omläggningen knappast vara påkallad, då dessa

myndigheter såsom tidigare nämnts redan äro försedda med de kamerala

organ som erfordras för de nya arbetsuppgifternas fullgörande. Däremot

borde personalantalet vid civilförvaltningens lcamrerarkontor kunna minskas

något. Därest samtidigt de stabsorgan m. fl., vilka äro förlagda till ämbetsbyggnaderna

å Ladugårdsgärde och vilka nu äro utrustade med egna

kassor, såsom särskilda redovisningsenheter anslötes till vederbörande cent
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

7

rala myndigheters kassaorganisation, skulle ytterligare vissa personalkostnader

kunna inbesparas.

Enligt vad som framgår av årets statsverksproposition torde, med utgångspunkt

från militära förvaltningsutredningens tidigare omnämnda betänkande,

förslag till viss omorganisation av försvarets centrala förvaltning inom

en näraliggande framtid komma att föreläggas riksdagen. Under hänvisning

till vad ovan anförts finna revisorerna det angeläget, att i detta sammanhang

jämväl frågan om den till civilförvaltningen nu centraliserade kassaoch

bokföringsverksamheten upptages till omprövning.»

Utlåtanden ha avgivits av armé-, marin- och flygförvaltningarna, försvarets

civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, krigsmaterielverket, fortifikationsförvaltningen

och riksräkenskapsverket (Del II, s. 5—31).

De tre försvarsgrensförvaltningarna, som ur skilda synpunkter kritiserat

den nuvarande organisationen, förorda i likhet med revisorerna en omprövning

av densamma. Försvarets civilförvaltning däremot har icke funnit skäl

föreligga för ändrad organisation. Efter att punkt för punkt till behandling

ha upptagit de invändningar som rests mot det nuvarande systemet har ämbetsverket

bl. a. anfört följande.

Vad revisorerna återgivit i fråga om försvarsgrensförvaltningarnas erinringar

synes åtminstone i vissa avseenden återspegla en inställning hos de

kamerala organen inom nämnda förvaltningar gentemot den nuvarande organisationen,

vilken närmast torde få betecknas som avog. En negativ inställning

hos nämnda organ utgör en icke hållbar grund för det intima samarbetet

med civilförvaltningen i kassa- och bokföringsfrågor, som är en förutsättning

för att det nuvarande systemet skall fungera väl. En omorganisation

skulle säkerligen i vissa hänseenden vara till båtnad för civilförvaltningen.

Civilförvaltningen står nämligen icke främmande för tanken, att

ämbetsverket i leverantörers m. fl. ögon fått bära skulden för förseningar

och felaktigheter, som icke alls sammanhänga med den gemensamma kassaoch

bokföringsorganisationcn utan bero av åtgöranden eller underlåtenheter

från vederbörande försvarsgrensförvaltnings sida.

Ett sakligt skäl för en omorganisation kunde ligga i det förhållandet, att

därigenom överensstämmelse skulle ernås mellan freds- och krigsförhållanden.

Civilförvaltningen har städse strävat efter att fredsorganisationen så

nära som möjligt skall ansluta sig till krigsorganisationen. I detta speciella

fall, där förvaltningarna redan i fredstid äro utrustade med kameralt skolade

arbetskrafter, där civilförvaltningen för mobilisering ställt till vissa förvaltningars

förfogande kontorstekniska hjälpmedel i form av postgiromaskiner,

öppnat krigspostgirokonton, tillgodosett förvaltningarnas behov

av olika typer av postgirokort och meddelat vissa instruktioner för kassaväsendets

funktion, ställer sig ämbetsverket emellertid frågande inför spörsmålet,

om det är erforderligt att bryta den nuvarande fredsorganisationen.

Mot nyss angivna bakgrund torde en omställning från freds- till krigsorganisation

icke behöva vålla nämnvärda svårigheter.

Oavsett påräknelig personalökning hos övriga centrala förvaltningsmyndigheter

ställer civilförvaltningen sig tveksam, huruvida omorganisationen

skulle medföra den förenkling och effektivisering, som revisorerna förutsätta.

Här må endast erinras om att civilförvaltningen på grund av det gemensamma

räkenskapsmaterialets omfattning kunnat för olika arbetsmo
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 145.

ment, exempelvis stansning, utskrivande av postgirokort och checkar, inkomstredovisning

m. m. avdela särskilda biträden, som specialiserat sig på

respektive arbetsmoment och sålunda uppnått en hög grad av rutin och säkerhet.

Det torde knappast bli möjligt för de olika förvaltningarna att vidtaga

motsvarande anordning.

Civilförvaltningen har slutligen framhållit att, därest den nuvarande organisationen

finnes böra avskaffas, ett flertal frågor måste närmare undersökas.

Sålunda erfordrades utredning, huruvida samtliga eller endast vissa

centrala försvarsförvaltningsmyndigheter skulle tilldelas egen kassa, eventuellt

i förening med dragningsrätt å statsverkets checkräkning. Vidare måste

närmare fastställas den typ av kassa, isom skulle komma i fråga, förhållandet

till civilförvaltningens centrala hålkortsbokföring samt frågan, huru

bokslutsarbetet skulle organiseras och bedrivas. Av vikt i detta sammanhang

vore givetvis det behov av personal och eventuellt även bokföringsmaskiner,

som följer med ifrågasatt omorganisation.

Försvarets sjukvårdsstyrelse har sammanfattningsvis uttalat, att den till

civilförvaltningen centraliserade kassa- och bokföringsorganisationen icke

medfört några större svårigheter för anslagsförvaltningen vid styrelsen, något

som måste tillskrivas icke blott vissa i utlåtandet berörda organisatiomsdetaljer,

utan framför allt, att lokala och personella förhållanden tillåtit ett

gott samarbete ämbetsverken emellan. Några väsentliga fördelar för fredsförvaltningen

torde icke för sjukvårdsstyrelsens del stå att vinna genom

den av revisorerna ifrågasatta lösningen att de centrala försvarsförvaltningarna

utrustades med en självständig kassa- och bokföringsorganisation för

den egna medelsförvaltningen. För krigsförberedelsearbetet och övergången

till krigsorganisation skulle dock en dylik lösning medföra avsevärda fördelar.

Någon utökning av personalen vid sjukvårdsstyrelsen skulle icke vara

påkallad av den ifrågasatta omläggningen under förutsättning att bokslutsarbetet

allt fortfarande omhänderhades av civilförvaltningen.

Krigsmaterielverket framhåller, att den till civilförvaltningen centraliserade

kassa- och bokföringsorganisationen såsom den nu bedrives icke medfört

några nämnvärda olägenheter för verket och att några väsentliga fördelar

icke skulle vinnas genom att verket utrustades med en självständig kassaoch

bokföringsorganisation. Verket förutsätter emellertid därvid att under

alla omständigheter någon inskränkning icke göres i den av verket bedrivna

interna bokföringen.

Fortifikations förvaltningen och riksräkenskapsverket förorda i likhet med

revisorerna, att frågan om kassa- och bokföringsverksamheten för försvarets

centrala förvaltningsmyndigheter snarast möjligt upptages till omprövning.

Utskottet. Av de i ärendet hörda remissmyndigheterna har försvarets

civilförvaltning ställt sig avvisande till tanken på en decentralisering av den

nuvarande kassa- och bokföringsorganisationen. Övriga militära ämbetsverk

däremot ha till övervägande del vitsordat de av revisorerna lämnade uppgifterna

och understrukit behovet av en omläggning. Jämväl riksräkenskaps
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145. 9

verket har funnit skäl tala för att frågan snarast möjligt göres till föremål

för omprövning.

För egen del är utskottet icke berett att nu taga någon bestämd ställning

till de av revisorerna aktualiserade spörsmålen. Utskottet vill emellertid erinra

om att 1946 års militära förvaltningsutredning i sitt den 16 oktober 1950

avgivna betänkande (SOU 1950: 36) framlagt förslag om viss omorganisation

av försvarets centrala förvaltning. Detta förslag är f. n. föremål för

Kungl. Maj :ts prövning. Det synes utskottet lämpligt, att i samband därmed

jämväl frågan om kassa- och bokföringsorganisationen upptages till övervägande

under beaktande av de synpunkter isom anförts av såväl revisorerna

som remissmyndigheterna.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna

vad utskottet ovan anfört.

3:o) Ridskolan i Strömsholm. Under försvarsdepartementet, § 3, ha revisorerna

förordat åtgärder till nedbringande av kostnaderna för den inom armén

alltjämt erforderliga utbildningen i ridning och körning (Del I, s.

18—22).

Efter en redogörelse för organisations- och arbetsuppgifter samt byggnads-

och lokalförhållanden för ridskolan i Strömsholm jämte den därtill

i organisatoriskt hänseende hörande Utnäslöts remontdepå (s. 18—20) ha

revisorerna lämnat vissa uppgifter angående omfattningen av verksamheten

vid skolan under sistförflutna budgetår samt nettoutgifterna härför (s.

20—21).

Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.

»Under de senaste decennierna bär den svenska armén undergått en fortskridande

mekanisering. Ett helt nytt vapenslag, pansartrupperna, har sålunda

tillkommit och i vi&s mån ersatt de traditionella kavalleriförbanden,

vilkas antal starkt beskurits. I överensstämmelse härmed bär posten såsom

kavalleriinspektör indragits. Vidare har artilleriet praktiskt taget helt motoriserats.

Även inom övriga vapenslag har hästen såsom dragare kommit

att alltmer undanträngas av motordrivna fordon. Såsom en följd härav bär

arméns hästbestånd successivt minskats.

Den här i korthet antydda utvecklingen har självfallet icke kunnat undgå

att beröra den verksamhet som bedrives vid ridskolan i Strömsholm. I och

med att antalet beridna och hästanspända förband nedgått, föreligger sålunda

icke längre samma behov som tidigare av utbildning i ridning och körning

samt i hästtjänst över huvud. De uppgifter som lämnats i det föregående

utvisa också, att den ifrågavarande verksamheten numera är av relativt

liten omfattning. Under sistförflutna budgetår ha endast två rent militära

utbildningskurser av längre varaktighet varit förlagda till ridskolan, vardera

omfattande allenast 8 elever. Härtill komma två kortare kurser om 14 dagar

respektive 1 månad, även de med mycket begränsat deltagarantal. Den ut
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 145.

bildning som i övrigt bedrivits vid skolan har varit av ur militär synpunkt

mera periferisk natur. De för innevarande budgetår uppgjorda planerna

synas avse en kursverksamhet av i stort sett samma omfattning. Mot bakgrunden

härav framstå de kostnader — budgetåret 1950/51 i runt tal 610 000

kronor — som statsverket har att vidkännas för nämnda verksamhet såsom

anmärkningsvärt höga. Härvid är även att beakta, att ridskolan jämte den

därtill i förvaltningsavseende anknutna remontdepån disponerar icke mindre

än 77 olika byggnader samt markområden å sammanlagt ca 200 ha.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finna revisorerna angeläget

att åtgärder vidtagas till nedbringande av kostnaderna för den inom armén

alltjämt erforderliga utbildningen i ridning och körning. Den naturligaste

utvägen synes därvid vara, att utbildningen överflyttas till något av de båda

kvarvarande kavalleriregementena. I samband härmed torde jämväl Utnäslöts

remontdepå kunna avvecklas och den där bedrivna verksamheten förläggas

till annan remontdepå. Helt oavsett frågan om ridskolans framtida

ställning lärer f. ö., såsom redan i propositionen 1950: 110 förutskickats,

den fortgående begränsningen av arméns hästbestånd påkalla en omprövning

av remontdepåorganisationen. Därest åtgärder av nu angiven innebörd vidtagas,

skulle icke endast vissa kostnadsbesparingar bliva möjliga utan även

ett stort antal byggnader och markområden kunna frigöras för andra ändamål.

»

Utlåtanden ha avgivits av chefen för armén, försvarets civilförvaltning,

fortifikationsförvaltningen och lantbruksstyrelsen (Del II, s. 32—35).

Chefen för armén säger sig ha prövat olika möjligheter att nedbringa kostnaderna

för ridskolan. Undersökningar ha bl. a. sedan en längre tid pågått

angående möjligheterna att ansluta skolan till något förband. Dessa undersökningar

ha hittills icke lett till positivt resultat, främst på grund av de

med en flyttning förenade kraven på nybyggnader m. m. Sedan hösten 1951

undersökas under ledning av pansarinspektören och i samråd med bl. a.

kungl. lantbruksstyrelsen andra alternativ för att åstadkomma en rationellare

och ekonomiskt billigare organisation. Resultatet av undersökningen

beräknas kunna föreläggas 1953 års riksdag. Förslaget kommer även att omfatta

remontdepåorganisationen.

Arméchefen framhåller vidare att innevarande budgetår en personalminskning

med en kollektivanställd chaufför och en nattvakt genomförts,

medförande en årlig besparing på ca 12 000 kr. Genom minskning av ridskolans

stamhästgrupp och av personalen för dess vård komma driftkostnaderna

redan under innevarande år att ytterligare begränsas.

Försvarets civilförvaltning och fortifikationsförvaltningen hänvisa i sina

yttranden till den utredning av frågan om organisationen av verksamheten

vid skolan och remontdepån som pågår inom arméstaben.

Lantbruksstgrelsen, som anser det önskvärt att ridskolan bibehålies, anför

bl. a. följande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

11

Jordbrukets mekanisering har medfört en stark och ur driftsekonomisk

synpunkt nödvändig nedskärning av häststocken. Samtidigt har intresset

för hästen, som förr var ganska utbrett bland landsbygdens ungdom, övergått

till intresse för maskiner. Kunskap om hur hästen skall skötas, vårdas

och omhänderhas för att på ett tillfredsställande sätt kunna fylla sin

uppgift saknas i betänkligt stor utsträckning hos den yngre generationen

Detta förhållande är icke blott till förfång för utnyttjande av hästen som

dragkraft i jordbruk och skogsbruk. Även för armén skulle vid mobiliseringsfall

svårigheten att fylla behovet av hästvant folk komma att vålla

betydande avbräck. Detta skulle i sin tur medföra, att arméns hästmaterial

icke skulle kunna utnyttjas på ett fullgott sätt och att det hastigare än

nödvändigt komme att förslitas.

Styrelsen förklarar vidare det otvivelaktigt vara av behovet påkallat, att

de möjligheter, som stå till buds för att bevara vad i korthet kan benämnas

hästkultur, tillvaratagas.

Utskottet. Såsom av remissutlåtandena framgår undersökas f. n. från

arméledningens sida vissa alternativ för att åstadkomma en rationellare

och ekonomiskt billigare organisation av ridskolan. Resultatet av undersökningarna,

som även omfatta verksamheten vid remontdepåerna, beräknas

kunna föreläggas 1953 års riksdag. Vid sådant förhållande har utskottet

velat inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

4ro) Förordnande av värnpliktiga läkare såsom underläkare vid civilt sjukhus.

Under försvarsdepartementet, § 4, ha revisorerna uttalat angelägenheten

av att frågan om förordnande av värnpliktiga läkare såsom underläkare vid

civilt sjukhus göres till föremål för förnyat övervägande i syfte att nå fram

till en ur principiell synpunkt mera tillfredsställande reglering av hithörande

förhållanden (Del I, s. 22—25).

Efter en kort redogörelse för gällande föreskrifter angående värnpliktiga

läkares värnpliktstjänstgöring (s. 22) ha revisorerna relaterat det huvudsakliga

innehållet i en av chefen för armén den 29 december 1950 gjord

underdånig framställning, vari bl. a. hemställts om medgivande för chefen

för armén att under vissa angivna förutsättningar meddela tillstånd för

vederbörlig myndighet att såsom vikarierande underläkare vid kirurgisk

avdelning vid civilt sjukhus förordna värnpliktig läkare under den tid

denne beordrats fullgöra föreskriven assistenttjänstgöring vid avdelningen

i fråga. Vederbörande läkare skulle härvid få behålla sin lön som underläkare

men få avstå från honom såsom värnpliktig tillkommande löneförmåner.

Tjänstgöringen skulle dock tillgodoräknas såsom värnpliktstjänstgöring

(s. 22—23). Revisorerna ha även berört innehållet i de remissyttranden

som avgivits över förenämnda underdåniga framställning, vilken icke

föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd, samt i anslutning härtill lämnat

vissa uppgifter rörande den omfattning i vilken värnpliktiga läkare f. n.

förordnas såsom underläkare vid olika civila sjukhus (s. 23—24).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 145.

Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, förekommer f. n. i betydande

omfattning att värnpliktiga läkare under föreskriven assistenttjänstgöring

vid kirurgisk avdelning erhålla förordnanden såsom underläkare. Förhållandet

synes vara föranlett av rådande krisläge på den civila sjukvårdens

område, inom vilket en utpräglad brist på läkare föreligger. Från

olika håll har också vitsordats den stora betydelse dessa förordnanden ha

för såväl den militära läkarutbildningen som vederbörande lasaretts möjligheter

att fullgöra på dem ankommande uppgifter.

Under sådan vikariatstjänstgöring varom här är fråga utgår såväl militär

.soin civil lön. Några formella hinder mot att så sker torde icke förefinnas.

Ur principiell synpunkt finna emellertid revisorerna det vara mindre

tilltalande, att värnpliktig personal under obligatorisk militärtjänstgöring

skall kunna uppbära, förutom värnpliktsavlöning, en civil avlöning av betydande

storlek. Anordningen medför f. ö. att den på underläkartjänst förordnade

militärläkaren erhåller sammanlagt högre lön än tjänstens ordinarie

innehavare.

En ändring i nu berörda hänseende skulle självfallet kunna åstadkommas

genom att för framtiden förbud utfärdades mot här av.sedda förordnanden.

Med hänsyn till de villkor under vilka landets .sjukvård f. n. arbetai

skulle emellertid detta medföra påtagliga olägenheter. En annan utväg att

lösa problemet har anvisats av chefen för armén i förenämnda underdåniga

skrivelse, innebärande att — samtidigt som rätten till mottagande av här

ifrågavarande förordnanden skulle uttryckligen fastslås — sådan vikariatstjänstgöring

skulle få tillgodoräknas som värnpliktstjänstgöring men att

värnpliktig eljest tillkommande militär lön icke därvid skulle utgå. Förslaget

har dock icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Såvitt kunnat

utrönas har detta likväl icke haft till följd, att vederbörande kommunala

instanser ansett sig förhindrade att även fortsättningsvis såsom vikarier å

underläkartjänst antaga värnpliktiga läkare under dessas assistenttjänstgöring.

Den utbetalning av dubbellön som ovan berörts synes sålunda alltjämt

förekomma. Revisorerna finna det därför angeläget, att frågan göres

till föremål för förnyat övervägande i syfte att nå fram till en ur principiell

synpunkt mera tillfredsställande reglering av hithörande förhållanden under

samtidigt beaktande av såväl de militära myndigheternas som den civila

sjukvårdens speciella intressen härvidlag.»

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse

och medicinalstyrelsen samt svenska landstingsförbundet (Del II,

s. 36—39). De tre förstnämnda myndigheterna ha i stort sett hänvisat till

de av myndigheterna tidigare i ärendet gjorda uttalandena, medan landstingsförbundets

styrelse beträffande frågan om avlöningsförmånerna under

förordnandetiden anfört följande.

Såsom riksdagens revisorer framhållit, kan det icke anses skäligt, att,

såsom hittills varit fallet, dessa läkare erhålla såväl militär lön som oav
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

13

kortad underläkarlön. Därigenom skulle ju dessa läkare, ehuru unga och

relativt oerfarna, erhålla en högre sammanlagd lön än de ordinarie underläkarna.

Chefen för armén har för att undvika denna eventualitet föreslagit,

att den värnpliktige läkaren under tid för förordnande skall avstå från de

militära löneförmånerna. Då avsikten emellertid är, att tid för nyssnämnt

förordnande skall få tillgodoräknas såsom fullgjord militärutbildning, synes

det enligt styrelsens mening riktigare, att — även om det ur principiell synpunkt

kan göras gällande, att särskild ersättning för fullgörandet av underläkaruppgifter

ej bör utgå — läkaren får bibehålla den militära lönen och

att den civila lönen minskas med det belopp, vartill den militära uppgått.

Styrelsen vill förorda, att den föreliggande frågan löses enligt denna linje.

Utskottet. I likhet med revisorerna finner utskottet det vara mindre tillfredsställande,

att värnpliktig läkarpersonal under obligatorisk militärtjänstgöring

skall kunna uppbära, förutom värnpliktsavlöning, en civil avlöning

av betydande storlek. En omprövning av frågan synes därför böra

ske. Såsom framgår av remissutlåtandena äro därvid olika alternativ tänkbara.

Enligt utskottets mening får det anses ankomma på Kungl. Maj :t att

närmare överväga de möjligheter till lösning av frågan som stå till buds

och, om så skulle visa sig nödvändigt, för riksdagen framlägga de förslag

som härutinnan må befinnas ändamålsenliga.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i av

utskottet angiven riktning.

5:o) Rese- och traktamentskostnaderna inom försvaret. Under försvarsdepartementet,

§ 5, ha revisorerna anfört vissa synpunkter rörande rese- och

traktamentskostnaderna inom försvaret (Del I, s. 25—41).

Efter att i korthet ha berört gällande redovisningsföreskrifter av mera

grundläggande natur ha revisorerna ingått på frågan om de bestämmelser

som meddelats beträffande storleken av utgående ersättningsbelopp vid förrättning

på annan ort än stationeringsorten (s. 25—38). Revisorerna ha vidare

lämnat vissa uppgifter rörande försvarsgrenarnas samtliga resekostnader

under de båda budgetåren 1949/50 och 1950/51 (s. 38—39). Härefter

ha revisorerna anfört följande.

»Reseverksamheten inom försvaret är, såsom av den lämnade redogörelsen

framgår, kringgärdad av en mångfald olika föreskrifter. Vissa av bestämmelserna

äro mycket detaljerade; speciellt gäller detta sättet för bokföring

av de kostnader som skola bestridas från respektive försvarsgrenars allmänna

reseanslag. Syftet härmed har i viss utsträckning varit att ernå en

begränsning av ifrågavarande utgifter. Då emellertid vid armén och flygvapnet

kostnaderna för slitage och drift av kronan tillhöriga fordon redovisas

å vederbörliga underhålls- och drivmedelsanslag, behöva — bortsett

från utgående traktamentsersättningar — de begränsade reseanslagsmedel

som tilldelats myndigheter inom dessa försvarsgrenar icke anlitas för resor

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 145.

med sådant fordon, varigenom de utfärdade föreskrifterna kunna kringgås.

På grund av oklarheten i de bestämmelser som meddelats angående ianspråktagande

av sakanslag för nu berörda ändamål förefinnes vidare viss

möjlighet att låta sistnämnda anslag belastas med resekostnader i icke avsedd

omfattning.

Den långtgående uppdelningen av reseanslagen på olika redovisningstitlar

samt detaljrikedomen i de i anslutning härtill utfärdade bokföringsföreskrifterna

måste självfallet i hög grad komplicera förvaltningsförfarandet.

De principer som skola följas vid titelsättningen framstå också mången gång

såsom dunkla och godtyckliga. Sålunda kan exempelvis vederbörande förrättningsmans

tjänsteställning bli avgörande för frågan, på vilken redovisningstitel

förekommande resekostnader — såväl för förrättningsmannen

själv som för medföljande personal — skola bokföras. Att ett sådant system

medför betydande risker för felföringar torde vara uppenbart. Enligt vad

revisorerna erfarit innebär det också för lokalmyndigheterna ett tidsödande

och betungande arbete att söka rätt tolka och tillämpa de många delvis invecklade

bestämmelser, till vilka hänsyn måste tagas vid utfärdande av militärbiljettbeställningar,

behandling av reseräkningar etc. Svårigheterna liärutinnan

ha ytterligare accentuerats genom att de av försvarets civilförvaltning

för varje budgetår meddelade redovisningsföreskrifterna utkommit förhållandevis

sent. De i det föregående lämnade uppgifterna ge sålunda vid

handen, att under de tre budgetåren 1949/50—1951/52 sådana föreskrifter

utfärdats respektive den 9 september 1949, den 3 oktober 1950 och den 6 november

1951. Att, såsom i sistberörda fall skett, bokföringsanvisningar

lämnas först sedan mer än en tredjedel av budgetåret förflutit måste betecknas

som otillfredsställande.

Enligt revisorernas mening kan ifrågasättas, huruvida det nu avsedda

redovisningssystemet tillgodoser berättigade krav på en rationell ordning.

Det vill snarare synas som om det därav vållade merarbetet — vilket torde

åsamka statsverket icke obetydliga personalkostnader — skulle vida överväga

de eventuella fördelar som kunna ernås i form av kontroll över ifrågavarande

anslagsmedels användning, och detta helst som kontrollen är långt

ifrån fullständig. Revisorerna finna därför vägande skäl tala för att en översyn

av den på förevarande område tillämpade ordningen snarast kommer

till stånd. Därvid bör främst eftersträvas att nå fram till enkla, klara och

entydiga redovisningsföreskrifter, systematiserade efter genomtänkta och

konsekventa principer. Av stor betydelse torde vidare vara att sådana reseverksamheten

berörande bestämmelser av grundläggande natur, vilka äro

meddelade i en rad olika författningar m. in., sammanställas i lättöverskådlig

form. Det må härvidlag erinras om att riksdagen, i anledning av ett utav

1946 års revisorer gjort uttalande, framställt önskemål om att en dylik

sammanställning skulle utarbetas av försvarets civilförvaltning, något som

dock icke skett.

Genom en omläggning av bokföringssystemet enligt nu antydda riktlinjer

borde det vara möjligt att väsentligt nedbringa antalet redovisningstitlar.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

15

I detta sammanhang påkallar frågan om ianspråktagande av sakanslag för

reseändamål särskild uppmärksamhet. Såsom ovan påpekats äro de bestämmelser

som reglera hithörande spörsmål tämligen oklara och av mera allmän

natur. Föreliggande möjligheter att anlita sakanslag för resor utnyttjas

också i betydande utsträckning. Den av revisorerna verkställda undersökningen

utvisar, att de resekostnader som bokföras å sakanslag till och

med något överstiga belastningen å de allmänna reseanslagen, därest bortses

från de speciella resor som sammanhänga med de värnpliktigas in- och utryckning

m. m. samt med övningar av olika slag. Fördelade efter anslag ha

sålunda ifrågavarande kostnader uppgått till i runda tal för budgetåret

1949/50 respektive 6,i och 5,5 miljoner kronor och för budgetåret 1950/51

respektive 6,8 och 6,2 miljoner kronor. Såsom belysande exempel på den omfattning

i vilken sakanslagsresor företagas kan även nämnas att under

budgetåret 1950/51 resekostnader bokförts på icke mindre än i runt tal 700

olika redovisningstitlar, de speciella reseanslagstitlarna oräknade. Berörda

förhållanden synas revisorerna vara ur både saklig och formell synpunkt

otillfredsställande. Det torde därför böra övervägas, huruvida icke den ovan

föreslagna förenklingen skulle kunna drivas därhän, att i fortsättningen

kostnaderna för samtliga resor inom envar av de tre försvarsgrenarna redovisades

på ett och samma anslag och att dettas ytterligare uppdelning på

undertitlar i stort sett inskränktes till att avse artskilda kostnadsslag, såsom

värnpliktsresor, inspektionsresor, övningsresor, besiktningsresor etc. I detta

sammanhang torde böra nämnas att 1946 års militära förvaltningsutredning,

i anledning av vissa av 1948 års revisorer framförda erinringar mot

försvarets titelredovisningssystem, föreslagit tillsättandet av en särskild utredning

för prövning av hithörande spörsmål.

Vad slutligen angår frågan om skillnaden mellan å ena sidan förrättningsresa

och å andra sidan tjänstgöring utom stationeringsorten samt därvid utgående

olika traktamentsersättningar, framstå jämväl de på förevarande

område meddelade föreskrifterna såsom onödigt komplicerade och även delvis

motstridiga. Detta är självfallet ägnat att vålla vederbörande förvaltningspersonal

svårigheter och merarbete. Härtill torde icke minst ha bidragit

den växlande praxis som tillämpats av försvarets civilförvaltning utan

att detta alltid kommit till klart uttryck genom anvisningar till lokalmyndigheterna

i sedvanlig ordning. Emellertid äro hithörande spörsmål f. n.

föremål för närmare överväganden inom 1949 års reseersättningskommitté.

Revisorerna — som äro medvetna om behovet av besparingsföreskrifter på

förevarande område — vilja för den skull begränsa sig till att uttala den

förväntan, att de nya bestämmelser som må komma att framgå såsom resultat

av kommitténs arbete skola utmärkas av enkelhet, klarhet och följdriktighet.

»

Utlåtanden ha avgivits av cheferna för armén, marinen och flygvapnet

samt försvarets civilförvaltning och 1949 års reseersättningskommitté (Del

II, s. 39—55).

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 145.

De tre försvarsgrenscheferna ansluta sig till revisorernas uppfattning att

en översyn av bestämmelserna rörande dispositionen av anslag till reseersättningar

och föreskrifterna för bokföring av rese- och traktamentskostnader

snarast bör komma till stånd samt uttrycka önskvärdheten och behovet

av enkla, klara och entydiga bestämmelser på hithörande område.

Försvarets civilförvaltning framhåller att frågan om att redovisa samtliga

resekostnader under ett anslag för varje försvarsgren knappast kan

lösas utan att hänsyn tages till andra frågor rörande budgetuppställningen

och att man tills vidare närmast bör inrikta sig på att tillse att resekostnader

icke i större utsträckning än gällande bestämmelser medge redovisas å övnings-

och materielanslag.

Civilförvaltningen säger sig vidare icke kunna finna skäl för den av revisorerna

uttalade meningen, att den nuvarande redovisningen av nu ifrågavarade

kostnader i väsentlig mån påverkar kontrollen av reseverksamheten

eller leder till att bestämmelserna om begränsning av reseanslagen kunna

kringgås. Sistnämnda bestämmelser syfta ju, framhåller ämbetsverket, till

att begränsa allenast de kostnader, som skola bestridas av just dessa anslag,

i detta fall traktamentena. Vad beträffar kostnader för drivmedel och

fordonsunderhåll äro härför avsedda anslag i sin ordning begränsade, varigenom

kontroll å nämnda kostnader erhålles. Den mest effektiva begränsningen

av resor med kronans fordon erhåller man för övrigt enligt civilförvaltningens

mening genom att kontrollera motorfordonsböckerna, av

vilka framgår i vilken utsträckning och för vilka ändamål resp. fordon tagits

i anspråk. Det lärer ankomma på arméförvaltningen, marinförvaltningen

och flygförvaltningen att vidtaga åtgärder i detta hänseende.

Det torde också enligt civilförvaltningen böra framhållas, att den av revisorerna

ifrågasatta redovisningen skulle nödvändiggöra -— förutom ytterligare

redovisningstitlar — särskilda bokföringsföreskrifter. För försvarets

lokala kassor skulle systemet fördenskull bli mera komplicerat.

Civilförvaltningen delar revisorernas åsikt att försvarets titelsystem är

för omfattande men framhåller att en avsevärd förbättring härutinnan kan

vinnas endast efter en ingående omprövning av principerna för anslagsuppställning,

stater och föreskrifter rörande disposition och förvaltning av anslag.

Även revisorernas mening, att bestämmelserna angående företagande

av tjänsteresa samt rörande traktamentsersättning äro alltför komplicerade,

delas av förvaltningen, som erinrar om de svårigheter som därigenom vållas

framför allt lokalmyndigheterna. I samband härmed framhåller civilförvaltningen

slutligen att i 1949 års resekommittés uppdrag ingår att överse

samtliga traktamentsbestämmelser, varför civilförvaltningen ansett sig nu

sakna anledning att mera ingående utveckla sina synpunkter på av revisorerna

i denna del berörda frågor.

1949 års reseersättningskommitté har hänvisat till det betänkande med

förslag till allmänt resereglemente in. m., som kommittén den 29 januari

1952 avlämnat till statsrådet och chefen för civildepartementet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

17

Utskottet. Inledningsvis torde få erinras om att Kungl. Maj:t numera

framlagt särskild proposition (nr 197) med förslag till allmänt resereglemente

m. m. Kungl. Maj :ts förslag, som grundar sig på 1949 års reseersättningskommittés

den 29 januari 1952 avgivna betänkande, innebär bl. a.,

att bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente utbrutits ur avlöningsreglementet

och sammanförts med bestämmelserna om resetraktamente,

varigenom det blivit möjligt att nå fram till en enhetlig traktamentsform

vid såväl resa som förrättning och tjänstgöring. Därest riksdagen godkänner

denna nya princip, torde de av revisorerna på förevarande område påtalade

olägenheterna och svårigheterna komma att i allt väsentligt avhjälpas.

Vad därefter angår den av revisorerna likaledes berörda frågan om redovisningen

av försvarets rese- och traktamentskostnader ge remissutlåtandena

vid handen, att de tre försvarsgrenscheferna i stort sett dela revisorernas

uppfattning, att en översyn av nu tillämpade system i förenklingssyfte

är av behovet påkallad. Även försvarets civilförvaltning, som framfört vissa

erinringar mot revisorernas uttalanden härutinnan, har ansett sig böra konstatera,

att försvarets titelredovisningssystem är alltför omfattande liksom

att gällande föreskrifter rörande reseverksamheten äro invecklade och medföra

ett tidsödande och betungande arbete för lokalmyndigheterna.

För egen del finner utskottet vägande skäl tala för att de av revisorerna

berörda förhållandena upptagas till närmare övervägande. I detta sammanhang

må erinras om att 1946 års militära förvaltningsutredning, i anledning

av vad riksdagen uttalat rörande den av 1948 års revisorer aktualiserade

frågan om försvarets titelredovisningssystem, föreslagit tillsättandet av en

särskild utredning för behandling av hithörande spörsmål. Utskottet finner

detta förslag välgrundat. Därest en sådan utredning kommer till stånd, synes

åt densamma böra uppdragas att jämväl verkställa en översyn av de bestämmelser

av olika slag som nu reglera reseverksamheten inom försvaret.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville föranstalta om utredning av de av

utskottet angivna spörsmålen.

6:o) Vissa kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea. Under försvarsdepartementet,

§ 6, ha revisorerna dels gjort vissa erinringar mot svenska

röda korsets anlitande av privat resebyrå vid anordnandet av resor för personal

tillhörande det svenska fältsjukhuset i Korea, dels ock förordat utfärdandet

av enhetliga föreskrifter angående den självrisk staten i försäkringsavsecnde

bör taga (Del I, s. 42—49).

Revisorerna ha efter en redogörelse för tillkomsten av det svenska fältsjukhuset

i Korea samt beviljade anslag härför (s. 42—43) berört de av

civilförvaltningen för granskningen av koreasjukhusets räkenskaper utsedda

revisorernas erinringar rörande anordnandet av transporter av medlemmar

i fältsjukhuset samt de diskussioner och underhandlingar som i

2 Biharig till riksdagens protokoll 1952. G samt. Nr 14:>.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 145.

anledning av nämnda erinringar förevarit mellan främst civilförvaltningen,

svenska röda korset och försvarsdepartementet (s. 43—46).

Vidare ha revisorerna lämnat vissa uppgifter angående försäkringarna

för fältsjukhusets personal och i samband därmed framfört vissa synpunkter

på frågan om statens självrisk vid olika slags försäkringar (s. 46—49).

Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har överstyrelsen för svenska

röda korset vid anordnandet av resor för personal tillhörande det svenska

fältsjukhuset i Korea anlitat en privat resebyrå, som därigenom kunnat

tillgodogöra sig förmedlingsprovisioner på ca 100 000 kronor. Enligt revisorernas

uppfattning ger det av överstyrelsen tillämpade förfaringssättet

anledning till befogade anmärkningar. Visserligen torde vara uppenbart att

vissa delvis ganska komplicerade problem inställt sig, då det gällt att organisera

ifrågavarande persontransporter, och detta icke minst i inledningsskedet

innan ännu tillräcklig erfarenhet rörande lämpligaste färdsätt in. m.

vunnits. Därest emellertid överstyrelsen — inom vilken transportfrågan

handlagts av en tjänsteman som tillika fungerar såsom styrelseledamot i

det anlitade resebyråföretaget — icke ansett sig vara i stånd att anordna

och direkt med vederbörande flygbolag sluta avtal rörande transporterna på

för staten förmånliga villkor, synes överstyrelsen med hänsyn till att här

ifrågavarande kostnader gäldas av statsmedel ha bort vända sig till statens

egen resebyrå. Härigenom skulle utfallande förmedlingsprovisioner ha helt

tillgodoförts statsverket.

Oaktat försvarets civilförvaltning under hand påtalat de nu berörda förhållandena,

har överstyrelsen förklarat sig ha för avsikt att jämväl i fortsättningen

anlita den privata resebyrån. Revisorerna vilja emellertid ge uttryck

åt den bestämda förväntan, att en rättelse härutinnan snarast kommer

till stånd.

Vad därefter angår de hos olika försäkringsföretag tecknade försäkringarna

för personalen vid fältsjukhuset, vilja revisorerna erinra om att spörsmålet

rörande personförsäkring för statens räkning hittills icke, såvitt revisorerna

ha sig bekant, varit föremål för närmare övervägande. Enligt praxis

torde dock på detta liksom på andra hithörande områden i allmänhet den

principen följas, att staten är sin egen assuradör. På grund av de åtaganden

statsmakterna iklätt sig i och för den här ifrågavarande verksamhetens bedrivande

måste vidare fältsjukhusets personal, ehuru icke i strängt formell

mening statsanställd, anses närmast fullgöra ett offentligt uppdrag. Med

hänsyn till berörda omständigheter kan enligt revisorernas uppfattning

starkt ifrågasättas, huruvida bärande skäl verkligen förelegat att i det nu

aktuella fallet överflytta förhandenvarande ekonomiska risker på enskilda

försäkringsbolag, helst som statsverket därigenom fått vidkännas avsevärda

kostnader. De under en ettårsperiod erlagda premierna ha sålunda uppgått

till ca 1 miljon kronor. Vad i ärendet förevarit synes giva ytterligare

stöd åt det av såväl 1913 och 1937 års revisorer som en senare sakkunnigutredning

framförda önskemålet, att enhetliga föreskrifter angående den

självrisk staten i försäkringsavseende bör taga snarast utfärdas.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

19

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, statskontoret och

överstyrelsen för svenska röda korset (Del II, s. 56—62).

Försvarets civilförvaltning har anfört följande.

Till vad revisorernas berättelse innehåller om civilförvaltningens åtgärder

beträffande transportkostnaderna för fältsjukhusets personal synes intet

vara att tillägga. Det må framhållas, att något svar ännu icke ingått å ämbetsverkets

skrivelse i frågan till överstyrelsen för svenska röda korset den

13 oktober 1951.

Civilförvaltningen har uppmärksammat jämväl de höga försäkringskostnaderna,

vilka emellertid i och för sig icke varit av natur att kunna föranleda

någon erinran. Ämbetsverket har emellertid förutsatt, att möjligheterna

att erhålla viss återbäring av erlagda premiebelopp i sinom tid undersökas.

Revisorernas önskemål om enhetliga föreskrifter angående statens självrisk

i försäkringshänseende synas beaktansvärda.

Det må slutligen framhållas, att civilförvaltningens ställning i revisionshänseende

i förhållande till fältsjukhuset fortfarande är i viss mån oklar.

Det oaktat har ämbetsverket uppehållit granskningsverksamheten. Fältsjukhusets

räkenskaper för tiden till och med den 30 juni 1951 ha emellertid

rekvirerats av riksräkenskapsverket och torde för närvarande vara föremål

för granskning där.

Statskontoret finner i och för sig ej särskilt anmärkningsvärt, att överstyrelsen

för svenska röda korset vid förberedandet av frågan om transport

av svensk personal till Korea ansett sig oförhindrad att anlita en privat

resebyrå. Att överstyrelsen, sedan berörda förhållande av försvarets civilförvaltning

påtalats, icke fäst avseende vid de av civilförvaltningen givna

anvisningarna finner statskontoret däremot ägnat att inge allvarliga betänkligheter.

I de fall, då med statsmedel huvudsakligen eller till väsentlig del

finansieras en verksamhet, som handhaves av ett icke-statligt organ, syntes

nämligen ovillkorligen kunna krävas, att vederbörande ställer sig till efterrättelse

av statsmyndighet meddelade anvisningar för verksamhetens bedrivande.

Därest emellertid rättelse ej kunde erhållas på annat sätt, stode den

utvägen öppen att till framtida medelsanvisningar för ifrågavarande ändamål

knyta det uttryckliga villkoret, att röda korset skulle vara skyldigt att

vid dispositionen av medlen iakttaga de anvisningar rörande verksamhetens

bedrivande och medlens användning, som kunde av försvarets civilförvaltning

lämnas.

Vad angår frågan om försäkringsskyddet för personalen vid fältsjukhuset

framhåller statskontoret att olika uppfattningar torde kunna göras gällande

om lämpligheten av att staten ikläder sig självrisk i ett fall som det föreliggande

med hänsyn till storleken av de kostnader, vilka såsom eu följd härav

kunna uppstå för statsverket. Hade emellertid vid verksamhetens igångsättande

kunnat förutses, att denna skulle komma att få den omfattning och

varaktighet, som den sedermera visat sig erhålla, skulle enligt statskontorets

uppfattning fog förelegat för Kungl. Maj :t att utverka riksdagens bemyndigande

att ikläda staten ansvaret för försäkringsskyddet. Statskontoret

har i och för sig icke något att erinra mot att i enlighet med revisorernas för
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 14ö.

slag enhetliga föreskrifter meddelas angående den självrisk, staten i försäkringsavseende

bör taga.

Överstyrelsen för svenska röda korset har beträffande ifrågasatt byte av

resebyrå anfört följande.

Svenska röda korset är en enskild organisation, som i detta fall av Kungl.

Maj :t erhållit uppdraget att organisera och ombesörja en kontinuerlig drift

av fältsjukhuset i Korea. Självfallet åligger det överstyrelsen att på bästa

sätt och i enlighet med av Kungl. Maj :t utfärdade direktiv handlägga denna

verksamhet. Så länge andra direktiv icke lämnats, anser sig överstyrelsen

fri att på sätt, varom departementet underrättats, lösa sin uppgift.

Överstyrelsen, som på grund av den internationella karaktären av Röda

korsets arbete alltid haft en betydande reseverksamhet, har härför under

en lång följd av år anlitat ett och samma resebyråföretag. Detta företag har

— medvetet om överstyrelsens möjlighet att när som helst anlita annat

företag — alltid beflitat sig att ge bästa möjliga service. Resebyrån i fråga

har härvid bidragit till lösningen av många komplicerade reseproblem, och

vid lösandet av dessa bestritt kostnader, som eljest säkert skulle belastat

Röda korset. På grund av denna goda service anlitades företaget för transporter

till och från koreafältsjukhuset och kommer fortfarande att anlitas

av överstyrelsen vid sådan reseverksamhet, som bekostas av överstyrelsens

egna medel. Ett brytande av denna praxis på överstyrelsens eget initiativ

skulle icke motsvara god affärssed och ej tjäna Röda korsets intressen,

överstyrelsen anser sig därför böra avvakta Kungl. Maj :ts direktiv, om en

ändring beträffande koreatransporterna skall ske. Ett annat förfarande

skulle te sig så mycket mera egendomligt som det är överstyrelsen bekant

att statliga myndigheter och verk ha full frihet att anlita enskilda resebyråer

och även i betydande utsträckning göra detta.

Vad angår livförsäkringarna för personalen framhåller styrelsen att den

sammanlagda dödsfallsrisken hittills uppgått till över 10 milj. kr. och sammanlagda

premiebeloppet till i runt tal 500 000 kr. Katastrofriskerna ha

tidvis varit betydande såväl under vistelsen vid sjukhuset som under flygtransporterna

till och från Korea. Ett enda bombnedslag inom sjukhusområdet

eller en enda förolyckad flygtransport skulle säkerligen ha medfört

skador väsentligt överstigande erlagd premie. En verkligt allvarligskada

skulle kunnat medföra miljonförluster. Riskerna äro alltså betydligt

större än i sådana fall, då försäkrade personer vistas på olika platser.

Styrelsen anför slutligen följande.

Lyckligt nog har hittills intet dödsfall inträffat bland sjukhusets svenska

personal. Att härav draga den slutsatsen, att »statsverket fått vidkännas

avsevärda kostnader» på grund av att försäkring ordnats med den meningen

underförstådd, att dessa kostnader varit oberättigade, kan ej vara riktigt.

Hade en katastrofskada inträffat, skulle förvisso statsverkets kostnader

blivit betydligt högre än de nu erlagda premierna. Möjligheterna för katastrofskador

föreligga dessvärre alltjämt och kanske för närvarande i

större omfattning än tidigare på grund av det aktuella militära läget i

Korea.

I enlighet med livbolagens av Kungl. Maj :t fastställda grunder äro ifrågavarande

livförsäkringar ej vinstberättigade och enligt lag om försäkringsrörelse

kan särskild vinståterbäring utöver bolagens grunder ej göras till

förmån för enskilda försäkringstagare.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

21

Till sist må framhållas, att försäkringar i den nuvarande formen äro av

den allra största betydelse för rekryteringen av personal till fältsjukhuset.

Den första fråga som ställes av personer, som reflektera på anställning

vid fältsjukhuset, gäller alltid helt naturligt försäkringsskyddet. Skulle

överstyrelsen icke kunna besvara sådan fråga med annat än »att staten är

sin egen assuradör» och ersättningsfrågan kommer att regleras, när skadan

inträffat och erforderlig utredning föreligger, skulle detta, enligt överstyrelsens

erfarenheter ofelbart medföra, att rekryteringen bleve synnerligen

försvårad eller omöjliggjord.

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet blott funnit anledning att

uttala sig i frågan om anlitande av resebyrå. Till denna fråga återkommer

utskottet under punkten 27 :o) i det följande, vilket utskottet velat här

anmäla.

7:o) Upplåtelse av viss fast egendom m. m. inom försvaret. Under försvarsdepartementet,

§ 7, ha revisorerna förordat en snar allmän översyn beträffande

samtliga upplåtelser av fast egendom inom försvaret i syfte att bl. a.

ernå en bättre anpassning av utgående ersättningar efter rådande marknadsläge

(Del I, s. 50—58).

Revisorerna ha inledningsvis redogjort för de grundläggande bestämmelserna

angående upplåtelse av fast egendom tillhörig lantförsvaret, marinen

och flygvapnet (s. 50—52) och därefter redovisat resultatet av en av revisorerna

gjord undersökning rörande i vilken omfattning upplåtelse av fast

egendom sker inom försvaret samt vilka inkomster kronan därvid kan tillgodoräkna

sig. I detta syfte ha revisorerna införskaffat uppgifter från ett

70-tal armé-, marin- och flygförband rörande av dessa under sistförflutna

budgetår uppburna arrendeinkomster. Upplåtelserna avse i huvudsak jordbruksarrenden

med eller utan byggnader, tomtarrenden samt betes-, jaktoch

fiskerätter.

Beträffande resultatet av undersökningen torde få hänvisas till berättelsen

(s. 53—57).

Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

»Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att inom försvaret upplåtelse

av kronan tillhöriga jordbruksfastigheter, tomtmarker och baracker samt

betes-, jakt- och fiskerätter förekommer i betydande utsträckning. De liyresoch

arrendeavgifter kronan därvid betingat sig ha emellertid fastställts efter

synnerligen varierande grunder och av en rad olika myndigheter.

Självfallet måste vid slutande av arrendeavtal från kronans sida tillses,

att utarrenderingen icke utgör hinder för eventuell framtida disposition av

de utarrenderade objekten för militära ändamål. Till följd härav måste arrendetiden

i görligaste mån begränsas eller vederbörande arrendator förbinda

sig att med kort varsel frånträda arrendet. Visst intrång från militärt

håll kan också komma att göras på de upplåtna områdena. Allt detta

medför givetvis att kronan mången gång icke kan påräkna lika höga arrendeinkomster

som vid ularrendering under normala förhållanden.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr Hö.

Revisorerna måste emellertid konstatera alt — även med hänsyn tagen

till sistberörda omständigheter — arrendeavgälderna i åtskilliga fall varit

uppenbart för låga. Framhållas bör, att tidpunkten för arrendebeloppens

fastställande ofta ligger mycket långt tillbaka i tiden, varför någon anpassning

av ersättningsbeloppen till det förändrade penningvärdet icke skett. Av

de i det föregående anförda exemplen framgår sålunda, att icke sällan alltjämt

oförändrat gällande arrendeavtal ingåtts vid slutet av 1800-talet eller

början av 1900-talet. Det synes vidare mindre lämpligt att, såsom understundom

konstaterats vara förhållandet, i arrendekontrakten till siffran

fixeras det pris som vederbörande arrendator har att erlägga för utgående

naturaförmåner, t. ex. bränsle och virke. Detta kan, vid en ur arrendatorns

synpunkt förmånlig prisutveckling, leda till att enbart värdet av dylika förmåner

överstiger det avtalade arrendebeloppet. I detta sammanhang vilja

revisorerna slutligen framhålla, att det i vissa fall tillämpade förfaringssättet,

enligt vilket arrendeavgälder medgivits fullgjorda i form av arbets- och

naturaprestationer, är ägnat att ingiva betänkligheter. Bortsett från svårigheten

att åstadkomma en riktig uppskattning av värdet av sådana prestationer,

medför nämnda förfaringssätt att de centrala förvaltningsmyndigheterna

ofta ställas inför speciella problem i vad avser kontrollen av att åtagandena

fullgöras i avtalad omfattning.

Med hänsyn till det anförda bör enligt revisorernas mening en allmän

översyn snarast komma till stånd beträffande samtliga de upplåtelser, om

vilka här är fråga, i syfte att bl. a. ernå en bättre anpassning av utgående

ersättningar efter nu rådande marknadsläge.»

Utlåtande har avgivits av fortifikationsförvaltningcn (Del II, s. 62 och 63),

som framhåller att det både nu och i fortsättningen får betraktas som en

normal företeelse, att såväl arrendeavgifter som hyresersättningar för baracker

förete betydande variationer även när fråga är om objekt, som till

omfattning och kvalitet kunna te sig likartade. Fortifikationsförvaltningen

har vidare anfört följande.

Vid den undersökning, som riksdagens revisorer verkställt rörande de

av lokalmyndigheterna fastställda ersättningsbeloppen för upplåtelser av

här ifrågavarande art ha emellertid framkommit sådana omständigheter, att

fortifikationsförvaltningen i likhet med revisorerna anser det angeläget att

en översyn av upplåtelserna kommer till stånd. Fortifikationsförvaltningen

avser att inom den närmaste tiden föranstalta härom. Därvid kommer

ämbetsverket att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om anpassning —

vid löpande arrendeperioders utgång — av utgående ersättningar efter nu

rådande marknadsläge. Undersökning kommer därvid även att verkställas rörande

förekomsten av kontraktsbestämmelser, som medgiva arrendatorer

att fullgöra arrendeavgälder i form av arbets- eller naturaprestationer eller

som till siffran fixera det pris vederbörande arrendator har att erlägga för

utgående naturaförmåner, till exempel bränsle eller virke. Det må påpekas,

att olämpliga kontraktsbestämmelser av berörd art även oavsett den nu blivande

allmänna översynen skulle bringats att upphöra vid de löpande arrendeavtalens

utgång, enär fortifikationsförvaltningen genom cirkulärskrivelse

till underlydande myndigheter inom armén den 12 november 1949

föreskrivit, att de lokala myndigheterna tills vidare skola underställa alla

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145

23

nya kontrakt rörande jordbruksarrenden förvaltningens prövning i avvaktan

på införande av enhetliga kontraktsformulär, och samma förfaringssätt iakttages

av flygvapnets lokalmyndigheter.

•

Utskottet. Av fortifikationsförvaltningens remissutlåtande framgår, afl

ämbetsverket har för avsikt att inom den närmaste tiden föranstalta om en

översyn av de av revisorerna berörda förhållandena. Med hänsyn härtill har

utskottet ansett sig kunna inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för

riksdagen

omförmäla.

8:o) Lån från statens bosättningslånefond. Under socialdepartementet, § 8,

ha revisorerna redogjort för vissa iakttagelser angående utlåningsverksamheten

från statens bosättningslånefond (Del I, s. 59—75).

Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse

nr 150, varom utskottet velat här

erinra.

9:o) Vissa iakttagelser angående pensionsstyrelsens tillsyn över understödsföreningar

m. m. Under socialdepartementet, § 9, ha revisorerna framhållit

angelägenheten av en utbyggnad och intensifiering av den av pensionsstyrelsen

utövade inspektionsverksamheten över understödsföreningar m. in.

(Del I, s. 76—88).

Efter en kortare översikt över tillkomsten av gällande föreskrifter angående

den statliga tillsynen över de understödsföreningar av olika slag,

som avses i 1938 års understödsföreningslag, ha revisorerna redogjort för

de grundläggande tillsynsreglerna i förenämnda lag samt till tillsynsmyndighetens

organisation och arbetsuppgifter (s. 76—80). Revisorerna ha

vidare lämnat vissa av dem inhämtade uppgifter till belysning av omfattningen

av samt sättet för den tillsyn över de erkända sjukkassorna och

övriga understödsföreningar som f. n. utövas av pensionsstyrelsen (s. 80—

84). I anledning av vissa på sjukkasseområdet på senare tid inträffade förskingringsfall

i Göteborg och Norrköping ha revisorerna jämväl införskaffat

vissa uppgifter därom (s. 84—86).

Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

»De föreningsbildningar av skilda slag, vilka avses i gällande understödsföreningslag,

ha under årens lopp fått en kraftig utveckling och anslutning

i vårt land. Om man bortser från arbetslöshetskassorna redovisas f. n.

över 2 200 registrerade understödsföreningar av skiftande karaktär. Huvudparten

utgöres av de erkända sjukkassorna, men även pensions- och begravningskassorna

uppgå till ett betydande antal. Medlemsanslutningen har

under senare år varit mycket livlig. Enbart antalet till de erkända sjukkassorna

anslutna medlemmar uppvisar sålunda en stegring från något över

900 000 år 1935 till närmare 3 miljoner år 1949. Några av ifrågavarande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 145.

understödsföreningar äro mycket stora med ett medlemsantal på flera tiotusental,

medan andra ha en relativt blygsam omfattning. Tillsammans förvalta

föreningarna medel på inemot 900 miljoner kronor, varav huvudparten

eller ca 600 miljoner kronor hänför sig till pensionskassorna.

Sedan lång tid tillbaka har den genom understödsföreningarna bedrivna

verksamheten ansetts i vissa hänseenden böra vara underställd central statlig

tillsyn och kontroll. Bortsett från arbetslöshetskassorna utövas denna

tillsynsverksamhet genom pensionsstyrelsen. Syftet med en statlig tillsyn

på ifrågavarande områden har ytterst varit att skapa garanti för att understödsförenings

verksamhet är baserad på och bedrives i ekonomiskt

sunda former. Det har därvid framstått som naturligt, att staten utövar

legal kontroll över sådana inrättningar, hos vilka allmänheten i ena eller

andra formen kan göra kapitalinsättningar för framtida behov. Det allmänna

kan därigenom också sägas ha påtagit sig ett visst ansvar för att de

talrika medlemmarna i understödsföreningarna skola erhålla full valuta

försäkringsmässigt sett för .sina till föreningen överlämnade besparingar.

Slutligen torde som skäl för en kontroll kunna åberopas de invecklade kalkyler,

varmed en även i enkla former bedriven försäkringsverksamhet har

att arbeta, och vilka kalkyler man icke kan förvänta att föreningsmedlemmarna

skola kunna till fullo behärska.

De under senaste tiden uppmärksammade oegentligheterna i vissa understödsföreningar

i Göteborg och Norrköping ha aktualiserat frågan om

den statliga tillsynsverksamhetens funktion på förevarande områden. Revisorerna

ha därför från pensionsstyrelsen införskaffat vissa uppgifter, ägnade

att belysa arten och omfattningen av den tillsynsverksamhet, som

utövas genom styrelsens försorg. Av de lämnade uppgifterna torde framgå,

att de arbetsuppgifter, vilka i övrigt åvila pensionsstyrelsens sjukkassebvrå,

varit så betydande, att de med tillgängliga personalresurser icke möjliggjort

någon intensifiering av den egentliga tillsynsverksamheten i en omfattning,

som varit önskvärd. Kontrollen över understödsföreningarnas verksamhet

ur ekonomisk och försäkringsteknisk synpunkt sker f. n. nästan

enbart inom pensionsstyrelsen och på grundval av från föreningarna jämlikt

understödsföreningslagen till styrelsen ingivna statistiska redogörelser

samt stickprovsvis infordrade verifikationer. Någon planmässig inspektionsverksamhet

har hl. a. med hänsyn till arbetsbelastningen icke kunnat

komma till stånd. Endast i fall, då särskilda förhållanden så påkalla, företagas

f. n. sådana inspektioner.

Möjligheterna att vid en granskning inom pensionsstyrelsen kontrollera

riktigheten av föreningarnas sålunda lämnade uppgifter torde emellertid

vara i vissa hänseenden begränsade. I flera fall har också kunnat konstateras,

att uppgifter i de från föreningarna insända handlingarna varit missvisande

eller oriktiga, vartill kommer att föreningarnas sätt att tillämpa

givna föreskrifter i vissa hänseenden endast ofullständigt framgår av de

handlingar, som f. n. infordras. En personlig kontakt mellan tillsynsmyndigheten

och föreningarnas funktionärer torde också i vissa fall utgöra den

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

25

effektivaste formen för kontroll, information och korrigering av den utav

föreningarna bedrivna verksamheten. I många fall torde f. ö. sådana personliga

besök utgöra den enda möjligheten att uppdaga av föreningsfunktionärerna

begångna oegentligheter.

För att föreningarnas sunda utveckling icke skall äventyras och allmänhetens

förtroende för understödsföreningarna rubbas är det av betydelse

att tillsynsverksamheten har möjlighet fungera fullt effektivt. I ett stort antal

föreningar utövas också förvaltningen — ofta såsom bisyssla — av

personer, vilka icke äga den insikt och erfarenhet, som kräves för riktig

tolkning och tillämpning av gällande bestämmelser. Många gånger synas

icke heller revisorerna i föreningarna besitta önskvärd kompetens för en

tillfredsställande ekonomisk kontroll av föreningarnas verksamhet. Med hänsyn

härtill synes angeläget, alt pensionsstyrelsen beredes möjlighet alt i

den utsträckning, som kan befinnas påkallad, utbygga och intensifiera den

av styrelsen utövade inspektionsverksamheten. Även om en sålunda utvidgad

inspektionsverksamhet skulle anordnas endast stickprovsmässigt,

skulle utan tvivel tätare inspektioner medföra en icke oväsentlig ökning av

den preventiva effekten. Självfallet böra i detta sammanhang även andra

åtgärder i samma syfte prövas. I syfte att förbättra kontrollen över föreningarnas

ekonomiska ställning, medelsdisposition m. in. kan sålunda

övervägas att för granskning inom verket infordra vissa handlingar, t. ex.

protokoll samt bokförings- och andra redovisningshandlingar, vilka f. n.

icke alls eller endast i ringa utsträckning granskas av tillsynsmyndigheten.

Till ledning för revisorerna torde vidare böra meddelas anvisningar och

råd för revisionsarbetets bedrivande. Av betydelse är självfallet också att

föreningarna till revisorer utse personer med för uppdragen önskvärd kompetens.

Nämnas må slutligen, att pensionsstyrelsen har under övervägande

hl. a. att föreslå införande av föreskrift i understödsföreningslagen, att

styrelsen skall, då skäl därtill föreligger, äga utse revisor i understödsförening.

»

Utlåtande har avgivits av pensionsstyrelsen (Del II, s. 66—77), som helt

ansluter sig till de uttalanden revisorerna gjort angående tillsynen över

erkända sjukkassor och andra under styrelsens tillsyn stående understödsföreningar.

Styrelsen finner det sålunda angeläget, att en effektivisering av

nämnda tillsyn sker, framför allt genom utbyggande och intensifiering av

inspektionsverksamheten men också genom andra åtgärder i syfte att förbättra

kontrollen över föreningarnas ekonomiska ställning, medelsdisposition

in. in.

Styrelsen har vidare bl. a. anfört följande.

Såsom torde framgå av revisorernas berättelse kunna tillfredsställande

förhållanden i ifrågavarande hänseenden icke åstadkommas utan att den

för tillsynsverksamheten avsedda personalen ökas. Pensionsstyrelsen, som

sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad på de otillfredsställande förhållandena,

ansåg sig emellertid, innan lagen om allmän sjukförsäkring

ställdes på framtiden, icke böra taga initiativ till omorganisation av den

byrå inom styrelsen, sjukkassebyrån, som handhar tillsynsverksamheten.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 14-5

Avsikten var nämligen att denna byrå skulle omorganiseras i samband med

genomförandet av lagen om allmän sjukförsäkring (se socialvårdskommitténs

betänkande angående folkpensioneringens administrativa handhavande

in. in., SOU 1946: 37, proposition nr 51 år 1947 och statsutskottets utlåtande

nr 135 år 1947).

När pensionsstyrelsen fått kännedom om att ikraftträdandet av lagen om

allmän sjukförsäkring skulle uppskjutas tills vidare, tog styrelsen omedelbart

initiativ till översyn av sjukkassebyråns organisation genom statens

organisationsnämnd. Denna erhöll den 26 maj 1950 Kungl. Maj :ts bemyndigande

att verkställa organisationsundersökning av sjukkassebyrån. Organisationsnämnden

överlämnade under hand med skrivelsen den 22 november

1951 en promemoria rörande vissa principiella synpunkter och förslag angående

sjukkassebyråns arbetsområde och arbetsuppgifter (avskrift av promemorian

bifogas). Sedan pensionsstyrelsen, på sätt framgår av bifogade

avskrift av skrivelse den 26 januari 1952 till organisationsnämnden yttrat

sig över promemorian, kommer organisationsnämnden att fortsätta detaljarbetet

beträffande sjukkassebyråns organisation.

Vad effektiviseringen av tillsynsverksamheten beträffar anser pensionsstyrelsen

emellertid denna vara en så angelägen uppgift, att det framlagda

förslaget snarast möjligt lägges till grund för en effektivisering av ifrågavarande

verksamhet. Även om — såvitt nu kan bedömas — en mera genomgripande

och definitiv omorganisation av sjukkassebyrån bör anstå till dess

den utredning angående översyn av bestämmelserna rörande den allmänna

sjukförsäkringen in. in. avslutats, för vilken en kommitté tillsatts den 28

december 1951, anser styrelsen det därför också ofrånkomligt, att redan nu

en viss förstärkning av sjukkassebyråns personaluppsättning sker i syfte

att möjliggöra en sådan effektivisering.

Utskottet. Till vad revisorerna uttalat angående tillsynen över erkända

sjukkassor och andra likartade understödsföreningar har pensionsstyrelsen

i sitt remissutlåtande helt anslutit sig. Även styrelsen finner det sålunda

angeläget, att en effektivisering av nämnda tillsyn sker, framför allt genom

utbyggande och intensifiering av inspektionsverksamheten men också genom

andra åtgärder i syfte att förbättra kontrollen över föreningarnas ekonomiska

ställning, medelsdisposition m. m. Av remissutlåtandet framgår

vidare, att en organisationsundersökning nyligen verkställts av den byrå

inom pensionsstyrelsen som handhar tillsynsverksamheten, nämligen sjukkassebyrån,

och att statens organisationsnämnd i samband därmed framfört

vissa principiella synpunkter och förslag angående byråns arbetsområde och

arbetsuppgifter. Organisationsnämndens förslag har av pensionsstyrelsen

lämnats utan erinran.

Även utskottet har bibragts den uppfattningen, att en effektivisering av

den statliga kontrollen på förevarande område är påkallad. Då det av organisationsnämnden

framlagda principförslaget just åsyftar en sådan intensifiering

av inspektionsverksamheten som ansetts särskilt betydelsefull, synes

det angeläget att en omläggning av verksamheten enligt de av nämnden

uppdragna riktlinjerna snarast kommer till stånd. Jämväl andra åtgärder för

att förbättra tillsynen över här avsedda föreningar kunna självfallet komma

i fråga. Enligt utskottets mening torde det få anses ankomma på Kungl.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Staisutskottets utlåtande nr ldJ.

27

Maj :t atl om möjligt redan till nästa års riksdag framlägga de konkreta

förslag härutinnan som må vara erforderliga.

Under erinran jämväl att förevarande spörsmål berörts i propositionen

1952: 195, vari föreslagits viss ändring i lagen om understödsföreningar i

syfte att effektivisera den interna revisionen, hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i av utskottet angiven

riktning.

10 :o) Utbyggnaden av storflygfältet vid Halmsjön. Luftfartsfondens outnyttjade

investeringsmedel. Under kommunikationsdepartementet, §§ 12 och

13, ha revisorerna dels upptagit frågan om användningen och den fortsatta

utbyggnaden av storflygplatsen vid Halmsjön, dels ock föreslagit en långtgående

indragning av de outnyttjade medel som vid utgången av innevarande

budgetår må föreligga å luftfartsfondens investeringsanslag (Del I, s.

94—108 och 108—115).

Utskottet. Beträffande förevarande spörsmål har riksdagen yttrat sig i

sin skrivelse nr 98, varom utskottet velat här

erinra.

11 :o) Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m. Under finansdepartementet,

§ 14, ha revisorerna framhållit angelägenheten av att i uppbördsdistrikt

med otillfredsställande indrivningsresultat undersökningar

verkställas rörande anledningen härtill samt att i de fall då resultatet av

undersökningarna det påkallar åtgärder av organisatorisk eller annan art

vidtagas i syfte att effektivisera indrivningen (Del I, s. 116—122).

Revisorerna ha till en början redogjort för det huvudsakliga innehållet

i vissa från riksräkenskapsverket erhållna uppgifter jämte därtill hörande

tabeller rörande dels den ordinarie uppbörden av preliminär A-, B- och Ölskatt

under uppbördsåret 1950—51 och under första hälften av uppbördsåret

1951—52, dels ock den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt

1950 års taxering. Vidare ha vissa uppgifter lämnats rörande dels restindrivningen

t. o. in. utgången av år 1950 för varje särskilt utmätningsmannadistrikt

beträffande 1947—1948 års preliminära B- och C-skatt och

kvarstående skatt enligt 1948 års taxering, dels ock restindrivningen fr. o. in.

den 1 september 1950 t. o. in. den 31 augusti 1951 beträffande äldre skatter

(1941—1946 års kronoutskylder och 1941/42—1945/46 års värnskatt), varvid

revisorerna konstaterat att en avsevärd variation mellan de skilda utmätningsmannadistrikten

föreligger i fråga om resultatet av restindrivningen

av den kvarstående skatten enligt 1948 års taxering. Landsbygd och städer

utan egna uppbördsverk ha sålunda kunnat framvisa ett betydligt bättre

indrivningsresultat än städer med egna uppbördsverk.

Revisorerna ha därefter gjort följande uttalande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 145.

»Som av den lämnade redogörelsen framgår inflöto under uppbördsterminerna

uppbördsåret 1950/51 såsom preliminär A-skatt 2 078 miljoner kronor

och såsom preliminär B- och C-skatt 1 453 miljoner kronor. Under

närmast föregående uppbördsår uppgick den preliminära Arskatten till

1 930 miljoner kronor och den preliminära B- och C-skatten till 1 423 miljoner

kronor. Den preliminära A-skatten har sålunda vuxit med 148 miljoner

kronor och icke fullt 8 procent, medan den preliminära B- och Ölskatten

ökat med 30 miljoner kronor eller något mer än 2 procent. Den

starkare procentuella ökningen av den preliminära A-skatten torde sammanhänga

huvudsakligen med att inkomst av tjänst, för vilken i allmänhet

preliminär A-skatt utgår, vuxit kraftigare mellan åren 1949 och 1950 än vad

fallet varit mellan åren 1947 och 1948 med inkomst av jordbruksfastighet

och inkomst av rörelse, för vilka båda förvärvskällor inkomsterna under

ifrågavarande år som regel ligga till grund för debiteringen av 1949 respektive

1950 års preliminära B- och C-skatt.

Beträffande resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt

enligt 1950 års taxering har en viss förbättring inträffat jämfört med uppbördsresultatet

för den kvarstående skatten enligt närmast föregående års

taxering. Av den under år 1950 debiterade kvarstående skatten — 685 miljoner

kronor — inflöto sålunda i rätt tid 608 miljoner kronor, motsvarande

89 procent, medan av den under närmast föregående år debiterade skatten

•— 688 miljoner kronor — endast 598 miljoner kronor eller 87 procent inbetalades.

Revisorerna vilja vid bedömande av denna förbättring i uppbördsresultatet

erinra om att i förekommande fall skatteavdrag för gäldande av

kvarstående skatt enligt 1950 års taxering i enlighet med uppbördsförordningens

bestämmelser ägt rum under endast fyra månader i motsats till vad

som gällde i fråga om den kvarstående skatten enligt 1948 och 1949 års taxeringar,

då enligt särskilda medgivanden tiden för verkställande av skatteavdrag

utsträcktes till åtta månader. Förklaringen till den förbättrade uppbörden

torde bl. a. kunna sökas i de rådande goda konjunkturerna, arbetsgivarnas

numera ökade kännedom om gällande skatteavdragsbestämmelser

samt måhända icke minst den nya bestämmelsen om att skatteavdrag för

kvarstående skatt skall verkställas med 25 procent av vid varje avlöningstillfälle

utbetalat belopp, därest arbetstagare icke för arbetsgivare uppvisar debetsedel

å slutlig skatt eller företer intyg från lokal skattemyndighet om att

skatteavdrag av någon anledning icke skall verkställas.

Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas såsom i det föregående

närmare berörts uppgå till omkring 902 miljoner kronor och den

överskjutande preliminära skatten till omkring 234 miljoner kronor. Jämfört

med 1950 års taxering har i fråga om den kvarstående skatten en ökning inträtt

med omkring 200 miljoner kronor, medan den överskjutande preliminära

skatten däremot minskats med omkring 20 miljoner kronor. I förhållande

till den slutliga skatten enligt 1950 och 1951 års taxeringar innebär

detta procentuellt sett en ökning av den kvarstående skatten med ca 3 procent

samt en minskning av den överskjutande preliminära skatten med drygt

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr Ilo.

29

1 procent. Den största ökningen av den kvarstående skatten uppvisa Stockholms

stad samt Västernorrlands och Gävleborgs län, där ökningen uppgår

till omkring 53 respektive 31 och 21 miljoner kronor. Endast i avseende å

Gotlands län föreligger en minskning, där den kvarstående skatten nedgått

med något mer än 1 miljon kronor.

Vidare framgår, att den redovisade ökningen av den kvarstående skatten

i huvudsak hänför sig till juridiska personer samt sammanhänger med den

betydande ökningen av aktiebolags vinster för verksamhetsåret 1950. Sålunda

har den kvarstående skatten för andra juridiska personer än oskifta

dödsbon och familjestiftelser i Stockholms stad vuxit från 44 till 96 miljoner

kronor, i Västernorrlands län från 4 till 34 miljoner kronor samt i Gävleborgs

län från 5 till 24 miljoner kronor. I Stockholm och i Västernorrlands län ha

två företag påförts vardera över 6 miljoner kronor och i Gävleborgs län tre

företag sammanlagt bortåt 11 miljoner kronor i kvarstående skatt. Det må i

detta sammanhang erinras, att enligt de bestämmelser, som numera genomförts,

ränta med fem procent under vissa förutsättningar skall utgå å sådan

kvarstående skatt, som hänför sig till 1951 och följande års inkomster. Vad

däremot gäller den kvarstående skatten för fysiska personer, oskifta dödsbon

och familjestiftelser må framhållas, att denna genomgående utvisar en

betydligt blygsammare stegring. Inom förutnämnda områden uppgår den i

respektive fall till en halv, en miljon samt något mer än 2 miljoner kronor.

Den i tabell 3 i det föregående redovisade sammanställningen över resultatet

av restindrivningen i fråga om antalet restförda poster beträffande den

kvarstående skatten enligt 1948 års taxering utvisar hl. a., att för riket i

dess helhet 47 procent av totala antalet restförda poster guldits t. o. m. år

1950. En avsevärd skillnad råder dock i fråga om indrivningsresultatet i vad

avser å ena sidan städer med egna uppbördsverk samt å den andra riket i

övrigt. I förra fallet ha sålunda endast 37 procent guldits, medan i sistnämnda

fallet 54 procent erlagts. De i avseende å landsbygd jämte städer utan egna

uppbördsverk genomsnittligt bästa indrivningsresultaten uppvisa Hallands

län (66 procent), Kronobergs och Kalmar län (65 procent), Gotlands län

(64 procent) samt Malmöhus och Västerbottens län (61 procent). Den lägsta

inflytandeprocenten föreligger för Norrbottens län (39 procent), Stockholms

län (40 procent) samt Västmanlands och Kopparbergs län (48 procent).

I fråga om städer med egna uppbördsverk kan inhämtas, att de högsta

siffrorna uppnåtts i Växjö och Kalmar (51 procent) samt Kristianstad (49

procent), medan de lägsta redovisas för Södertälje (28 procent), Stockholm

(31 procent), Gävle (33 procent), Västerås (34 procent) och Göteborg (37

procent).

Del synes revisorerna angeläget att i de distrikt, där indrivningsresultatet

— sett i samband med de inom respektive distrikt rådande särskilda förhållandena

—■ icke synes vara tillfredsställande, undersökningar verkställas rörande

anledningen härtill samt att i de fall då resultatet av undersökningarna

det påkallar åtgärder av organisatorisk eller annan art vidtagas i syfte att

effektivisera indrivningen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 14ö

I de fall då till länsstyrelser respektive kronokamrerare eller till det centrala

skattekontot (postgirokonto nr 300) direkt från arbetsgivare eller skattskyldig

inbetalade skattebelopp trots undersökningar icke kunnat identifieras

och gotiskrivas vederbörande, ha uppbördsmyndigheterna att till ett för

länsstyrelsen i Stockholms län inrättat särskilt postgirokonto, benämnt skattereklamationskontot,

överföra sådana belopp. I fråga om omfattningen av

de till skattereklamationskontot verkställda överföringarna må nämnas, att

för uppbördsåret 1949—50 ungefär 10 800 poster om sammanlagt ca 430 000

kronor inkommit och för uppbördsåret 1950—51 ungefär 12 700 poster om

sammanlagt ca 428 000 kronor. Av nyssnämnda antal poster och belopp ha

för uppbördsåret 1949—50 hittills inemot 550 poster om sammanlagt ca

58 700 kronor identifierats och för uppbördsåret 1950—51 något mer än 200

poster om sammanlagt ca 16 800 kronor. Därest, som ifrågasatts, arbetsgivares

skyldighet att verkställa skatteavdrag kommer att utsträckas till alt regelmässigt

omfatta inkomst av bisysslor och av anställning under kortare

tid än en vecka torde skattereklamationskontot komma att belastas i ännu

större omfattning än f. n. Speciellt vid korttidsanställningar kan det nämligen

befaras att en arbetstagare icke alltid kommer att förete någon debetsedel,

varigenom svårigheter vållas för arbetsgivaren att lämna erforderliga

uppgifter till ledning för uppbördsmyndigheternas identifiering av inbetalade

skattebelopp. För att underlätta uppbördsmyndigheternas möjligheter till

korrekt kreditering av inbetalade skattebelopp, vore det därför enligt revisorernas

mening av viss betydelse, om hänvändelse i speciella fall finge göras

till arbetsförmedlingarna för erhållande av eventuella kompletterande uppgifter,

i synnerhet som åtgärder av detta slag enbart skulle vara till gagn för

den skattskyldige. Då den nu tillämpade ordningen anses lägga vissa hinder

i vägen för ett sådant förfaringssätt, vore det för uppbördsarbetet utan tvivel

av stort värde, om en sådan ändring genomfördes varigenom möjlighet bereddes

för arbetsförmedlingarna att tillhandahålla uppbördsmyndigheterna

i identifieringssyfte erforderliga uppgifter.

Med hänsyn till pågående utredningar genom 1949 års uppbördssakkunniga

ha revisorerna icke heller innevarande år ansett sig böra i vidare mån

än vad ovan skett ingå på en närmare granskning av skatteuppbörden.»

Utlåtanden ha avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, riksräkenskapsverket

och länsstyrelsen i Stockholms län (Del II, s. 89—95).

Arbetsmarknadsstyrelsen säger sig ha intagit en restriktiv ståndpunkt i

frågan om arbetsförmedlingens möjlighet att utlämna uppgifter ur arbetsförmedlingsmaterialet.

Till grund för denna restriktivitet låge den tolkning

styrelsen givit åt föreskriften i 25 § sekretesslagen att handlingar i ärenden

rörande offentlig arbetsförmedling endast under vissa förutsättningar finge

utlämnas, nämligen att den utgjorde ett skydd icke blott för arbetssökande

och arbetsgivare utan också för arbetsförmedlingen såsom sådan.

Styrelsen framhåller vidare att, förutom de motiv som föreligga för ovannämnda

restriktivitet, eu viss tveksamhet ansetts råda angående innebörden

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 14ö.

31

av ifrågavarande paragraf i sekretesslagen. Därest det skulle befinnas erforderligt

att utlämnande av uppgifter ur arbetsförmedlingshandlingar till

myndigheter sker i större utsträckning än vad styrelsen föreskrivit, har styrelsen,

med hänsyn till svårigheten att göra en avvägning mellan olika statsintressen,

hos Kungl. Maj :t hemställt om utfärdande av föreskrifter i ämnet.

Riksräkcnskapsverket har bl. a. anfört följande.

Revisorerna hava framhållit, att en avsevärd skillnad i avseende på indrivningsresultatet

råder mellan städer med egna uppbördsverk och riket i övrigt.

I dessa städer hade till och med utgången av 1950 endast 37 procent

av de restförda posterna av den kvarstående skatten på grund av 1948 års

taxering erlagts, medan för riket i övrigt 54 procent guldits. En jämförelse

mellan de olika städerna visar betydande ojämnheter. Utvecklingen i detta

avseende bör uppmärksamt följas. Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang

erinra om att kommunerna numera erhålla hela den debiterade

kommunalskatten, medan förlusten på restantierna stannar på statsverket.

Därest det förhållandevis dåliga indrivningsresultatet i städer med egna uppbördsverk

icke nämnvärt förbättras, kan det bliva nödvändigt att överväga

att låta dessa kommuner till viss del vidkännas uppkommande skatteförluster.

Länsstyrelsen i Stockholms län har beträffande restindrivningen i utmätningsmannadistrikten

inom länet framhållit att de distrikt, som ligga i

huvudstadens närhet, visa en relativt låg indrivningsprocent. Inom dessa

distrikt fördröjes och försvåras nämligen indrivningsarbetet därigenom att

flyttningsfrekvensen är stor och täta ombyten av anställning vanliga. Många

skattskyldiga i dessa distrikt ha vidare sina arbetsplatser i Stockholm, vilket

medför besvärlig omgång och försämrat indrivningsresultat. Även synes

böra beaktas, framhåller länsstyrelsen, att ett jämförelsevis stort antal utlänningar

slå sig ned i förortsområdena. Ofta befinnes sedan att dessa personer

ha återflyttat till utlandet innan den kvarstående skatten förfallit till betalning.

Innan sådana ärenden kunna slutredovisas, måste vidlyftig utredning

verkställas.

Länsstyrelsen säger sig vidare gärna se att arbetsförmedlingarna, om det

kan ske utan förfång för deras egentliga uppgift, medverka i syfte att nedbringa

antalet poster i det hos länsstyrelsen förda skattereklamationskontot.

Utskottet. Den av revisorerna lämnade redogörelsen utvisar bl. a., att vissa

ojämnheter föreligga i fråga om resultatet av indrivningen av restförd

skatt. En påtaglig skillnad i detta avseende råder framför allt mellan å ena

sidan städer med egna uppbördsverk och å andra sidan riket i övrigt. Revisorerna

ha i förevarande sammanhang även berört de svårigheter som understundom

äro för handen att identifiera vissa direkt inbetalade skattebelopp.

Mot bakgrunden härav har det synts revisorerna vara av stort värde

för uppbördsarbetet, om eu sådan ändring i nu tillämpade ordning genomfördes,

att möjlighet bereddes arbetsförmedlingarna att tillhandahålla vederbörande

skattemyndigheter i identifieringssyfte erforderliga uppgifter.

Vad revisorerna härutinnan anfört är enligt utskottets uppfattning för
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 146.

tjänt av det största beaktande. Av remissutlåtandena framgår emellertid att

riksräkenskapsverket, som har det centrala överinseendet över uppbördsförfarandet,

med uppmärksamhet följer förloppet av restindrivningen och redan

vidtagit vissa åtgärder med utgångspunkt från den föreliggande statistiken.

Vidare må framhållas, att frågan om arbetsförmedlingens medverkan vid

skatteuppbörden för någon tid sedan bragts under Kungl. Maj :ts prövning.

Denna fråga har jämväl behandlats av 1949 års uppbördssakkunniga. Med

hänsyn till berörda omständigheter har utskottet velat inskränka sig till att

vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

12 ro) Stämpelbeläggning av statsmyndigheternas expeditioner. Under finansdepartementet,

§ 15, ha revisorerna förordat att frågan om en översyn

av gällande regler för stämpelbeläggning av de från statsmyndigheterna utgående

expeditionerna ävensom vissa därmed sammanhängande frågor upptagas

till närmare övervägande (Del I, s. 122—137).

Revisorerna ha efter en kort redogörelse för tillkomsten av stämpel- och

lösenförordningarna samt för de betraktelsesätt som legat till grund för desamma

(s. 122—125) lämnat vissa uppgifter om värdet av försålda stämplar

av skilda slag enligt generalpoststyrelsens räkenskaper under vart och

ett av åren 1946—50 (s. 125). Revisorerna ha vidare redogjort för innehållet

i nu gällande stämpel- och lösenförordningar samt därvid berört frågan om

kontrollen över medlen och redovisningen av desamma (s. 126—129). För

att närmare klarlägga myndigheternas praxis beträffande valet av expeditionsform

samt sättet för stämpelbeläggningen av utgående expeditioner

ha revisorerna på grundval av från länsstyrelserna införskaffade uppgifter

verkställt en utredning avseende några i förevarande hänseenden viktiga

ärendesgrupper inom länsstyrelsernas verksamhetsområde.

Beträffande resultatet av nämnda utredning torde få hänvisas till s.

129—134 i berättelsen.

Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

»De bestämmelser, som f. n. reglera stämpelbeläggningen av de från statsmyndigheterna

utgående expeditionerna, finnas sammanfattade i 1914 års

stämpelförordning och 1883 års expeditionslösenförordning. Ifrågavarande

förordningar ha — allt efter det stämpelplikten utsträckts till nya områden

-—- under årens lopp undergått ett flertal förändringar, varigenom bestämmelserna

i flera avseenden byggts ut eller kompletterats. Även om dessa ändringar

till viss del medfört en modernisering av förordningarna, kvarstår

likväl, att de däri meddelade bestämmelserna med tiden kommit att i åtskilliga

hänseenden brista i överskådlighet och klarhet. Det framstår också

såsom föga rationellt, att principer, vilka bygga på förvaltningsmässiga

former, som i huvudsak utbildat sig under slutet av 1800-talet, alltjämt

i väsentliga hänseenden skola vara normerande för stämpelbeläggningen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 14ö.

33

Uppenbarligen skulle en anpassning av reglerna för stämpelbeläggningen

till närmare överensstämmelse med inom förvaltningen numera tillämpade

arbetsformer vara ägnad förenkla myndigheternas expeditionsformer samt

därmed även bidraga till en rationellare ordning i förvaltningsarbetet.

Erfarenheten bär också visat, att tillämpningen och tolkningen av förordningarna

i deras nuvarande utformning är för myndigheterna förenad med

betydande svårigheter, vilket medför ett arbete, som mången gång knappast

kan sägas stå i rimlig proportion till de inflytande avgifternas storlek. Avsaknaden

av entydiga bestämmelser liksom vägledande anvisningar och motiv

har sålunda föranlett, att hos myndigheterna en högst växlande praxis

utbildat sig vid stämpelbeläggningen, varvid i de enskilda fallen valet av debiteringsnorm

kommit att ske efter helt godtyckliga linjer. Den av revisorerna

verkställda utredningen, vilken avsett att närmare klarlägga hos länsstyrelserna

tillämpad praxis vid stämpelbeläggning av expeditioner inom

vissa vanliga ärendesgrupper, utvisar också, att sättet för stämpelbeläggning

och expediering av länsstyrelsernas beslut företer en påfallande stor ojämnhet.

Icke beträffande någon av de undersökta ärendesgrupperna förefinnes

en alltigenom enhetlig tillämpning vid länsstyrelserna. Till ovanligheten hör

sålunda icke, att beträffande en och samma typ av ärenden en länsstyrelse

debiterar en avgift av 10 kronor, medan vid andra länsstyrelser stämpel utgår

med 6, 4, 3 eller 2 kronor eller ock expedition sker utan avgift. Ifrågavarande

förhållanden äro givetvis mindre tillfredsställande. Såväl ur myndigheternas

som allmänhetens synpunkt är det angeläget, att entydiga och

likartade bestämmelser gälla. En översyn av de föreskrifter, som reglera sättet

för stämpelbeläggningen av myndigheternas expeditioner, är därför i hög

grad påkallad.

Ojämnheterna vid stämpelbeläggningen torde till väsentlig del kunna ledas

tillbaka på den ordning, som inom statsförvaltningen f. n. gäller i avseende

å såväl sättet för besluts fattande som den form, i vilken beslutet expedieras.

Frånsett regler i en del specialförfattningar och vissa i lösenförordningen

meddelade allmänna föreskrifter saknas i huvudsak bestämmelser om

den form, i vilken myndighets beslut skall avfattas och utfärdas. Stundom

utgörcs expeditionen av ett utdrag ur eller en avskrift av en hos myndigheten

upprättad och där förvarad handling, exempelvis protokollsutdrag. Beslutet

kan också tecknas å akten i form av s. k. tergalresolution. I andra fall

åter har expeditionen formen av en självständig handling med benämning

sådan som resolution, utslag, beslut, brev, bevis, fullmakt, förordnande, tilIståndsbrev

o. s. v. En svaghet vid avgiftsbeläggningen är därvid, att denna

tager sikte mera på beslutets yttre form än på dess sakliga innehåll. Även

om i vissa undantagsfall expeditionsformen överensstämmer med det bakom

expeditionen liggande beslutet, är så ingalunda alltid fallet. Ett beslut kan

i regel expedieras lika väl i den ena som andra formen, varför stämpelavgiftens

storlek blir beroende av den form, vari myndigheten brukar avfatta sina

beslut. Avslag å en ansökan kan exempelvis meddelas såsom särskild resolution,

såsom beslut i protokoll, i form av å ansökan tecknat beslut eller ge*»

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. .Yr 145.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande nr Hö.

nom brev. Valet av expeditionsform i det särskilda fallet är godtyckligt samt

beroende på den praxis, som inom vederbörande myndighet utbildat sig vid

handläggningen av respektive ärenden, liksom om myndigheten ur arkivsynpunkt

anser sig böra bevara de till ärendet hörande handlingarna. För resolution

och protokollsutdrag uttages som regel en avgift av 6 kronor, för å

ansökan tecknat beslut 4 kronor, medan för avslagsbeslut i form av brev

ingen avgift utgår. För allmänheten måste det onekligen framstå som anmärkningsvärt

och vara ägnat väcka undran och irritation, att myndigheternas

expeditionssätt skall vara avgörande för frågan, vilken avgift som

skall erläggas. Önskvärt är därför, att i möjligaste mån enahanda debiteringsnormer

tillämpas för likartade beslut. Med hänsyn härtill synes vid en

omprövning av reglerna för stämpelbeläggningen uppmärksamhet även böra

ägnas frågan, i vad mån kompletterande föreskrifter om myndigheternas beslutsformer

i olika förvaltningsärenden böra utfärdas.

Vid en revision av stämpelförordningen torde vidare böra uppmärksammas

frågan om en rationell och såvitt möjligt enhetlig avvägning av de i respektive

avgiftstariffer upptagna avgiftsbeloppen. En genomgång av stämpeltariffen

torde utvisa, att med hänsyn till bestämmelsernas ålder någon enhetlig

princip vid fastställandet av expeditionsstämplar icke kunnat komma till

användning. I en del fall har avgiften ställts i relation till förmånens värde

för den enskilde, i andra har avgiften skattekaraktär. I allmänhet torde dock

expeditionsstämpeln representera en ersättning för någon av staten den enskilde

beredd förmån samt i enlighet därmed avse att bereda täckning för

statens kostnader för expeditionen. Undantagsvis är stämpeln betydligt högre

än statsverkets motsvarande kostnader. Vanligen torde dock — om man

tar i betraktande det arbete med diarieföring, införskaffande av utredning,

upprättande och utskrift av expeditioner m. in., som myndighets beslut i allmänhet

medför — stämpeln framstå som en mycket blygsam ersättning för

de kostnader, som ärendet föranleder det allmänna.

Det synes kunna ifrågasättas, om icke i vissa fall den nuvarande avgiftsplikten

i förenklingssyfte skulle kunna eftergivas. Det torde sålunda förtjäna

övervägas, om icke med hänsyn till administrationskostnaderna avgiftsplikten

skulle kunna slopas för många expeditioner, där avgift eller

stämpel nu utgår med relativt ringa belopp. Inträffar därjämte, att i dessa

fall den betalningsskyldige icke utan anmaning erlägger avgiften, bliva kostnaderna

för dess utkrävande, t. ex. genom påminnelsebrev, indrivningsåtgärder

m. in., mången gång betydligt större än avgiften i fråga. Detta

torde exempelvis vara förhållandet beträffande kommunikationsresolutioner

i fattigvårdsmål (stämpelavgift 3 kronor) liksom beträffande övriga kommunikationsresolutioner

ävensom sådana expeditioner, som vederbörande ofta

icke torde ha intresse av att lösa, t. ex. avslagsresolutioner i vissa ansökningsärenden.

Likaledes synes av praktiska skäl stämpel å expeditioner kunna undvikas,

då andra avgifter uttagas i ärendena. Stämpel och lösen å bevis om intagande

i rättens protokoll av äktenskapsförord borde exempelvis kunna bortfalla,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

35

om i stället den dubbla beläggningsstämpeln å äktenskapsförord höjdes med

motsvarande belopp. Likaså torde ur arbetssynpunkt stämpelavgiften å kommunikationsresolution

i vissa mål kunna slopas samt i stället inberäknas i

stämpelavgiften för det slutliga beslutet i målet. Även i fall, där myndighet

för en utförd förrättning nu betingar sig särskild ersättning enligt fastställd

taxa, torde stämpelavgiften på expeditionerna lämpligen böra inberäknas

i det enligt taxan utgående beloppet.

Såsom ovan berörts, tillkom lösenavgiften såsom en avlöningsförmån ursprungligen

vederbörande tjänsteman. Sedan i samband med senaste statliga

löneregleringar denna förmån bortfallit, kvarstår numera icke någon

statlig befattningshavargrupp, vilken uppbär lösen. För städernas del gäller

i allmänhet, att lösen indragits till stadens kassa. Med hänsyn härtill och då

lösen numera uttages i form av stämpel, synes det föga rationellt att stämpel

å utgående expeditioner fortfarande skall beräknas enligt såväl stämpelsom

lösenförordningen, vilket självfallet medför onödigt dubbelarbete. En

sammanslagning av avgifterna enligt dessa båda förordningar till en enda

avgift skulle uppenbarligen förenkla och underlätta myndigheternas arbete

vid stämpelbeläggningen. I de fall, där som nämnts lösenavgift alltjämt

utgår, synes frågan kunna regleras genom övergångsbestämmelser eller i

annan ordning.

Ett särskilt spörsmål i detta sammanhang utgör frågan om kontrollen

över stämpelpliktens behöriga fullgörande. Denna kontroll bygger f. n.

främst på det tjänstemannaansvar, vederbörande tjänstemän i allmänhet

äro underkastade i sin tjänsteutövning. Det synes revisorerna lämpligt, att

i anslutning till en översyn av stämpelförordningen det även undersökes,

i vilken utsträckning utan större kostnader för statsverket en mera tillfredsställande

kontroll över myndigheternas stämpelbeläggningar kan genomföras.

Med hänsyn till det anförda vilja revisorerna förorda, att frågan om en

översyn av gällande regler för stämpelbeläggning av de från statsmyndigheterna

utgående expeditionerna ävensom vissa därmed sammanhängande

spörsmål upptagas till närmare övervägande.»

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och överståthållarämbetet samt

länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län (Del II, s. 95—97), vilka

samtliga myndigheter finna eu översyn av gällande regler för stämpelbeläggning

av de från statsmyndigheterna utgående expeditionerna i hög grad

påkallad.

Utskottet. På grundval av en i ärendet verkställd utredning ha revisorerna

kunnat konstatera, att en mycket växlande praxis utbildat sig vid tolkningen

och tillämpningen av de bestämmelser som f. n. reglera stämpelbeläggningen

av från statsmyndigheterna utgående expeditioner. Anledningen

härtill synes främst vara den brist på klarhet och överskådlighet som utmärker

nämnda bestämmelser, vilket medfört svårigheter av skilda slag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 145.

Med hänsyn härtill ha revisorerna ansett sig böra förorda, att frågan om

en översyn av gällande regler för stämpelbeläggning av de från statsmyndigheterna

utgående expeditionerna ävensom vissa därmed sammanhängande

spörsmål upptagas till närmare övervägande.

Vad revisorerna härutinnan anfört har vitsordats av vederbörande remissmyndigheter.

Jämväl utskottet har för sin del funnit behovet av en sådan

utredning revisorerna förordat vara väl styrkt. Utskottet hemställer därför,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om en översyn av gällande

regler för stämpelbeläggning av de från statsmyndigheterna

utgående expeditionerna ävensom vissa därmed sammanhängande

spörsmål.

13 :o) Stämpelavgiften för spelkort. Under finansdepartementet, § 16, ha

revisorerna föreslagit en undersökning huruvida icke den nuvarande kortstämplingsavgiften

kunde ersättas med en varuskatt, varvid uppbörd, kontroll

och redovisning av densamma skulle utformas i enlighet med de för

den egentliga varuskatten gällande principerna (Del I, s. 137—144).

Efter en kortare historisk översikt över tillkomsten av och grunden för

den särskilda stämpelavgift för spelkort som i vårt land uttagits alltsedan

1700-talet (s. 137—139) ha revisorerna redogjort för de nuvarande bestämmelserna

rörande nämnda avgift samt lämnat vissa av dem inhämtade uppgifter

rörande storleken av uppbörden för försäljning av kortkonvolut, antalet

under senare år tillverkade och stämplade kortlekar i riket samt importen

av spelkort (s. 139—142). Revisorerna ha vidare redogjort för efter

vilka grunder ersättning till kortstämplingsförrättare utgår samt de belopp

varmed arvoden till stämplingsförrättare utbetalats under senare år (s.

142—143), varefter revisorerna anfört följande.

»Som av den lämnade redogörelsen framgår har med få avbrott alltsedan

början av 1700-talet uttagits en särskild skatt för inom landet tillverkade

eller hit införda spelkort. Ifrågavarande skatt, som i äldre tider spelade en

viss roll vid finansieringen av statens verksamhet, utgår i form av stämpelavgift

med ett belopp, som f. n. uppgår till en krona för varje tillhandahållet

kortkonvolut. Uppbörden och redovisningen av stämpelavgiften ankomma

på postverket, som har att anskaffa och mot den stadgade avgiften

tillhandahålla kortfabrikanter och varuägare ävensom efter rekvisition tullverket

erforderliga kortkonvolut.

Sedan gammalt har i avseende å kontrollen över kortstämpelavgiftens

behöriga utgörande ett speciellt förfaringssätt tillämpats av den innebörden,

att varje inom riket tillverkad eller dit införd kortlek för att få inom landet

försäljas eller brukas måste vara försedd med en särskild, å ett av lekens

kort, vanligen hjärter ess, anbragt stämpel. Stämpelförrättningen, som

utföres manuellt med särskild stamp, verkställes i vad avser inom riket

tillverkade spelkort av en särskild, därtill förordnad förrättningsman, vilken

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

37

för bestyret åtnjuter särskilt arvode, samt beträffande importerade kortlekar

av vederbörande tullkammare. Även om ett dylikt kontrollförfarande vid

tiden för dess utformande måhända motsvarade kravet på ett fullgott och

effektivt skatteuttagande torde detsamma numera knappast framstå såsom

fullt tidsenligt. I åtskilliga hänseenden framträder det också såsom onödigt

omständligt och kostnadskrävande. Vid importen ha sålunda vederbörande

varuhavare att verkställa paketering och stämpling av korten, varvid en tulltjänsteman

måste vara närvarande för kontroll av förfarandet. Medan den

egentliga införtullningen är synnerligen snabb, är stämplings- och kontrollförfarandet

mycket tidsödande och kan vid större import kräva en sammanlagd

förrättningstid av flera veckor. Även stämplingen av inom riket tillverkade

spelkort förefaller vara ett tidskrävande och onödigt moment samt

ägnat fördröja produktionen.

Ur kontrollsynpunkt förefaller den nuvarande kortstämplingsförrättningen

knappast ha ett värde, som i betraktande av därav föranledda kostnader

och besvär kan anses motivera ett bibehållande av densamma. Det synes

revisorerna därför förtjäna övervägas, om icke det nu tillämpade uppbördsoch

kontrollförfarandet borde avvecklas. I stället borde övervägas ett förfaringssätt,

som mera ansluter sig till nu gällande former för uppbörd och

kontroll av denna typ av skatter. Med hänsyn till kortstämplingsavgiftens

karaktär av varuskatt torde därför i första hand böra övervägas att avveckla

den särskilda kortstämplingsavgiften samt i stället ersätta den med en under

motsvarande betingelser utgående varuskatt. Därigenom skulle kortstämplingen

bortfalla, samt den nu utgående ersättningen för dessa göromål kunna

inbesparas. För tullverket skulle en dylik åtgärd innebära en arbetslättnad

genom bortfall av det nuvarande bestyret med rekvisition av konvolut och

kortstämplingsremsor samt helt eliminera arbetet såväl med kortens inläggning

i konvolut m. in. som själva stämplingsförfaringssättet. Uppbörden,

redovisningen och kontrollen torde böra anförtros kontrollstyrelsen. Det må

framhållas, att då tillverkningen inom landet är koncentrerad huvudsakligen

till två fabriker, tillhörande samma koncern, kontrollen torde kunna utformas

med mycket obetydliga kostnader. I samband med en dylik omläggning

av uppbördsförfarandet torde även böra övervägas, om icke det från

tolfte huvudtiteln av kortstämplingsavgiften utgående bidraget till vissa

barnhus- och fattigvårdsinrättningar i landsortsstäder — f. n. 2 000 kronor

per år — skulle kunna indragas eller avlösas.

Med hänsyn till det anförda få revisorerna föreslå, att det undersökes,

huruvida icke den nuvarande kortstämplingsavgiften kunde ersättas med en

varuskatt uttagen vid fabrikationen eller införseln. I anslutning därtill torde

böra prövas, om icke uppbörden, kontrollen och redovisningen av avgiften

skulle kunna utformas i enlighet med de för den egentliga varuskatten gällande

principerna.»

Utlåtanden ha avgivits av generalpoststyrelsen, generaltullstijrelsen och

kontrollstyrelsen (Del IT, s. 97—102), vilka samtliga myndigheter förordat

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande nr 145.

att den nu gällande kortstämpelavgiften i enlighet med revisorernas förslag

avvecklas och ersättes med varuskatt. Kontrollstyrelsen har därvid bl. a.

anfört följande.

Vid en omläggning av beskattningen av spelkort till varuskatt på sätt ovan

sagts, synes ändring i varuskatteförordningen icke erforderlig i vidare mån

än att den vid förordningen fogade varuförteckningen erhåller den ändrade

lydelse, som framgår av härvid fogat förslag. Dock synes särskild övergångsbestämmelse

erforderlig av innebörd, att skatt icke skall erläggas vid

leverans till köpare av sådana vid författningsändringens ikraftträdande i

tillverkarens besittning befintliga kortlekar, för vilka stämpelavgift erlagts.

Kontrollstyrelsen får sålunda förorda, att beskattningen av spelkort inordnas

under förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt. Uppbörd

och kontroll över en varuskatt å spelkort synes för kontrollstyrelsens

del icke komma att bliva förenad med nämnvärd kostnad för statsverket.

Utskottet. I likhet med revisorerna och de i ärendet hörda remissmyndigheterna

är utskottet av den uppfattningen, att stämpelavgiften för spelkort

i fortsättningen bör uttagas i form av varuskatt. Den av kontrollstyrelsen

föreslagna ändringen i förordningen om varuskatt synes därför med

det snaraste böra genomföras. Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i av utskottet förordad

riktning.

14 :o) Vissa iakttagelser angående den centrala motorfordonsregistreringen

m. m. Under finansdepartementet, § 17, ha revisorerna uttalat sig för en

allsidig och grundlig utredning rörande den centrala motorfordonsregistreringen

i syfte att åstadkomma en rationellare och mindre kostnadskrävande

organisation härför (Del I, s. 145—158).

Efter ett kort omnämnande av de grundläggande bestämmelserna om

fordonsregistreringen (s. 145) ha revisorerna lämnat en redogörelse för centrala

automobilregistrets och militärregistrets organisation och arbetsuppgifter

och i anslutning härtill anfört vissa sifferuppgifter angående omfattningen

av nämnda organs verksamhet under senare år (s. 146—152). Revisorerna

ha vidare erinrat om de uppgifter rörande motorfordonsregistreringen

med hithörande statistik som handhaves av länsstyrelserna jämte ett

antal andra myndigheter (s. 153).

Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

»Som av den lämnade redogörelsen framgår är motorfordonsregistreringen

och bestyret med utarbetande av statistik i skilda hänseenden över fordonsbeståndet

uppdelat på ett flertal olika myndigheter.

Den primära motorfordonsregistreringen är — utom vad avser försvarsväsendet

tillhöriga fordon — sedan gammalt förlagd till länsstyrelserna.

Dessa föra fordonsregister över civila motorfordon med hemort inom länet,

tilldela fordonen registreringsnummer, handha debitering och uppbörd

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

39

av bilskatt in. in. Länsstyrelsernas fordonsregister bestå av kort, upprättade

som genomslagskopior till fordonens besiktningsinstrunient. Förutom

det allmänna bilregistret föras hos länsstyrelserna i regel flera andra register

för speciella ändamål, exempelvis uttagningsregister för civilförsvaret

på försvarsavdelningen, transportberedskapsregister för planläggningen av

viss trafik i krig hos länstrafikledaren ävensom register över innehavare av

tillstånd till yrkesmässigt trafik samt över automobiler och släpfordon, som

godkänts för dylik trafik.

En central registrering av civila motorfordon äger rum vid centrala automobilregistret,

vilket utgör en underavdelning till statistiska centralbyråns

befolkningsstatistiska avdelning. Registret består av kort, som via militärregistret

erhållas från länsstyrelserna och utgöras av ytterligare en genomslagskopia

av fordonens besiktningsinstrunient. Registret hålles aktuellt genom

rapportering från länsstyrelserna, i vissa fall direkt till centralregistret

och i andra fall via militärregistret. Det centrala registret har till ändamål

dels att lämna myndigheter och allmänheten upplysningar angående enstaka

fordon, dels att utgöra underlag för de hålkortsregister över civila

motorfordon, som föras vid centrala bilregistret. På grundval av dessa register

utarbetas centrala bilregistrets motorfordonsstatistik.

Registrering centralt av motorfordon verkställes vidare genom den centrala

biluttagningsmyndigheten, militärregistret. Genom denna myndighet,

som utgör en sektion av arméförvaltningens tygavdelnings fordonsbyrå, sker

uttagning av civila fordon för såväl krigsmakten som vissa civila myndigheters

behov. Uttagningen sker på grundval av de civila besiktningsinstrument,

vilka från länsstyrelserna insändas till registret samt därifrån efter

begagnandet tillställas centrala bilregistret. För uttagna fordon upprättas,

förutom kort till uttagningsregister, även hålkort, vilka äro identiska med

och i stort sett innehålla samma uppgifter som centrala bilregistrets hålkort.

Med dessa utarbetas statistik över de uttagna fordonen. Vid militärregistret

utföres även den primära registreringen av samtliga krigsmakten tillhöriga

fordon samt upprättas statistik över dessa. Registrering och statistikbearbetning

sker i huvudsak efter samma principer som för uttagna civila fordon.

Under § 28 i sin berättelse för år 1950 föreslogo revisorerna åtgärder bl. a.

i syfte att förenkla och rationalisera debiteringen och uppbörden av bilskatten.

1 anslutning därtill upptogo revisorerna till behandling även frågan om

en rationalisering av göromålen vid länsstyrelsernas bilavdelningar. Revisorerna

hade funnit det nuvarande systemet för fordonsregistreringen hos

länsstyrelserna föga rationellt och onödigt kostnadskrävande samt förordade

som eu tänkbar rationaliseringsåtgärd viss omläggning av gällande registreringssystem.

De av revisorerna framförda önskemålen och synpunkterna

skola enligt de av chefen för finansdepartementet meddelade direktiven

beaktas av den utredning, som den 23 februari 1951 tillsatts för att

verkställa en allmän utredning om beskattningen av motorfordonstrafiken.

Den av revisorerna i nu förevarande sammanhang verkställda undersök
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande nr 14ö.

ningen har givit vid handen, att icke heller den centrala fordonsregistreringen

kan sägas vara ur statsverkets synpunkt ändamålsenligt anordnad. I

åtskilliga hänseenden måste den nuvarande organisationen för fordonsregistrering

och fordonsstatistik med en uppdelning på två olika centrala myndigheter

innebära eu onödig omgång i arbetet, vilket torde medföra dubbelregistrering

och dubbelarbete. I och för sig framstår det också som oformligt

med upprätthållandet av två helt skilda organisationer på detta område,

vilka till stor del ha att utnyttja samma grundläggande arbetsmaterial och

därför i väsentliga hänseenden måste arbeta parallellt. Så exempelvis upprätta

såväl centrala bilregistret som militärregistret var för sig identiska

hålkort samt utföra samma slags stansningsarbete. En sådan ordning måste

uppenbarligen vara ägnad förringa effektiviteten i arbetet i dess helhet samt

icke utan en mycket intim samverkan de olika registreringsmyndigheterna

emellan föranleda onödigt dröjsmål vid arbetsuppgifternas lösande.

Olägenheterna av det nuvarande dubbla centrala registreringssystemet

och behovet av en samordning av verksamheten ha visat sig så påtagliga, att

de i olika sammanhang påkallat uppmärksamhet. De åtgärder, som i anledning

därav hittills vidtagits, ha i huvudsak inneburit vissa främst genom

organisationsnämndens medverkan vidtagna organisationstekniska förbättringar,

vilka åsyftat att inom den fastställda organisationens ram möjliggöra

en smidigare samverkan mellan de civila och militära registreringsmyndigheterna.

En snabbare uttagning och registrering i militärregistret har

sålunda kommit till stånd genom att de civila besiktningsinstrumenten numera

insändas från länsstyrelserna direkt till militärregistret, som efter begagnandet

tillställer centrala bilregistret desamma. Även om ifrågavarande

anordningar i vissa hänseenden inneburit förbättringar, kvarstå likväl väsentliga

nackdelar i den nuvarande registerföringen. Möjligheterna till en

ytterligare rationalisering av göromålen samt en begränsning av den nuvarande

kostnadsramen för registreringsorganisationen synas därför revisorerna

böra bliva föremål för fortsatta överväganden.

Då det civila registrets fordonsbestånd jämväl inbegriper de av uttagningsmyndigheten

för militära och civila behov uttagna fordonen, måste ett

samordnande av sådana arbetsuppgifter, som röra registreringen av fordonsbeståndet,

stansningen av maskinkort och bearbetningen av dessa uppenbarligen

innebära påtagliga fördelar ur arbetssynpunkt samt vara ägnat

medföra besparingar. I första hand torde härvid böra uppmärksammas möjligheten

till förenklingar i fråga om statistik- och hålkortsbearbetningen. Såväl

militärregistret som centralregistret ha till uppgift bl. a. att upprätta statistik

i skilda hänseenden över motorfordonsparken i riket. Med hänsyn härtill

ha de ifrågavarande registreringsmyndigheterna var för sig anskaffat och

upprättat hålkortsanläggningar, varigenom de kunna disponera över var sitt

hålkortskartotek. En sådan ordning behöver i och för sig givetvis icke föranleda

dubbelorganisation, under förutsättning att anläggningarnas kapacitet

till fullo utnyttjas. En närmare undersökning utvisar emellertid, att så

ej är fallet. Militärregistrets hålkortsanläggning utnyttjas sålunda f. n. en
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

41

(last till bortåt hälften av sin kapacitet, trots att den i stor utsträckning

användes även för upprättande av fordonsförteckningar på maskinell väg.

Genom en omläggning av arbetsrutinen torde dock enligt uppgift belastningen

kunna ytterligare nedbringas. Vad beträffar centrala bilregistrets maskinutrustning,

som numera överflyttats till den inom statistiska centralbyrån

nyinrättade maskincentralen, förefalla möjligheterna att i detta fall

finna användning för outnyttjad maskinkapacitet vara större, då densamma

kunnat utnyttjas även inom andra grenar av centralbyråns verksamhetsområde.

Då förhållandena i här förevarande hänseende måste anses otillfredsställande

och onödiga merkostnader torde kunna undvikas, synes det

kunna ifrågasättas, huruvida den hålkortsmässiga statistiska bearbetningen

vid militärregistret alltjämt bör upprätthållas eller om icke registrets verksamhet

i denna del lämpligen bör anknytas till en större hålkortsanläggning

samt därvid närmast samordnas med den vid centrala bilregistret utförda

hålkortsbearbetningen. I varje fall torde kunna övervägas ett system att

med bibehållande av nu inom militärregistret befintliga hålkortsregister för

dessa registers räkning låta utföra vissa arbetsmoment, t. ex. stansningen

av hålkortsmaterialet, vid statistiska centralbyrån. Då som ovan framhållits

hålkorten numera äro identiska för militärregistret och centrala bilregistret,

torde de för militärregistret avsedda hålkorten lätt kunna framställas genom

duplicering av centralregistrets kort till avsevärt reducerade kostnader.

Förutsättningarna för en anordning som den nu antydda torde dessutom

vara särskilt gynnsamma, sedan numera en särskild maskincentral inrättats

vid statistiska centralbyrån med uppgift främst att för mindre statistikbearbetande

myndigheters räkning mottaga och utföra sådana uppdrag.

Registerföringen vid centrala bilregistret, vilken innefattar dels en manuell

registrering med användande av det tredje exemplaret av besiktningsinstrumenten,

dels maskinell hålkortsbearbetning av motorfordonsbeståndet,

är behäftad med vissa väsentliga svagheter, som äro ägnade nedsätta

uppgiftslämnandets tillförlitlighet. Enligt vad som framhölls vid inrättandet

av detta register vore en av fördelarna med en central registrering möjligheten

att — utan att för varje gång behöva införskaffa uppgifter från länsstyrelserna

— med maskinella hjälpmedel omedelbart kunna erhålla översikt

av fordonsbeståndet i vilket avseende och i vilka omfattning som helst.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om det sålunda angivna syftet i

alla avseenden uppnåtts. I varje fall måste konstateras, att vid skilda tillfällen

uppgifter, vilka synbarligen bort tillhandahållas av ett centralt register,

i stället införskaffats i annan ordning. Sålunda hade länsstyrelserna

under de senare krigsåren och tiden därefter att till trafikkommissionen

kvartalsvis lämna vissa statistiska uppgifter rörande motorfordonslägct.

Även vissa andra kommissioner infordrade i denna ordning uppgifter av betydelse

för planeringen in. in. Det måste också betecknas som anmärkningsvärt,

att trots att länsstyrelserna nu månatligen underrätta centrala bilregistret

om inträffade förändringar beträffande fordon, som godkänts i yrkesmässig

trafik — en anordning, som på sin tid efter framställning från bil
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande nr 145.

trafiknämnden genomfördes bl. a. för att snabba sådana uppgifter skulle

frambringas — länsstyrelserna vid flera tillfällen haft att tillhandagå bl. a.

militärregistret och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap med

uppgifter om dylika fordon. Erinras må slutligen att för erhållande av snabb

och aktuell statistik över produktionen och importen av bilar Sveriges Automobilindustriförening

med Kungl. Maj :ts särskilda tillstånd på grundval av

de från länsstyrelserna inkommande besiktningsinstrumenten sedan länge

på egen hand utarbetar och publicerar vissa aktuella statistiska sammanställningar

över bilbeståndet i riket. Enligt vad revisorerna inhämtat skulle

viss del av denna statistik med all sannolikhet kunna utföras som beställningsarbete

vid statistiska centralbyråns maskincentral genom bearbetning

av centrala bilregistrets hålkort, om dessa varit tillförlitliga. Även för de militära

myndigheterna, som ha behov av att sammanställa de statistiska uppgifterna

angående för försvaret disponibla fordon, som erhållas från militärregistret,

med motsvarande uppgifter från centrala bilregistret angående

totala motorfordonsbeståndet inom landet vid samma tidpunkt, medför den

nuvarande registreringen olägenheter.

En av de grundläggande orsakerna till den bristfällighet och otillförlitlighet,

som kännetecknar registerföringen i dess nuvarande utformning,

torde vara att söka i den eftersläpning som föreligger i fråga om materialets

aktualitet. Sedan registreringsåtgärderna vidtagits vid länsstyrelsens

bilregister insändas instrument och i vissa fall ändringsmeddelanden till militärregistret,

där uttagning av fordonen sker. Först därefter översändas

handlingarna till centrala bilregistret, som sedan hålkortsstansning skett kan

insortera nya eller rättade instrument i registret. En omläggning av rapportvägen,

varigenom handlingarna tillställdes centrala bilregistret direkt från

länsstyrelserna, skulle utan tvivel bidraga till att öka statistikens aktualitet.

Kodning av instrumenten samt kontroll- och registreringsförfarandet är,

som det nu utföres, synnerligen arbets- och tidskrävande. Dessa arbetsoperationer

äro som regel avslutade först ca åtta veckor efter det instrumenten

inkommit. Den naturliga eftersläpning, som sålunda måste uppkomma, ökas

ytterligare, då statistisk bearbetning av materialet pågår. Motorfordonsstatistiken

för årsskiftet 1950/51 publicerades sålunda först i maj- och juninumren

av Kommersiella meddelanden. Härvid är att märka, att de däri

ingående uppgifterna icke avsågo motorfordonsbeståndet vid nämnda tidpunkt,

utan läget enligt de instrument, som då inkommit till centralregistret.

F. n. uppgår eftersläpningen till ca fyra månader och torde med hänsyn

dels till transportvägen över militärregistret, dels den tidskrävande arbetsrutinen

vid centralregistret knappast någon gång kunna nedbringas

under två månader. Då ändringarna varje månad beröra omkring 3 procent

av materialet, innebär detta sålunda, att ungefär 6 procent av instrumenten

äro felaktiga.

Som en ytterligare svaghet i systemet tillkommer att det manuella registret

helt saknar aktuella uppgifter om ägarebyten, enär dessa uppgifter

icke rapporteras från länsstyrelserna. Då förfrågningar hos det manuella

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

43

registret (t. ex. från polismyndigheter, försäkringsbolag in. in.) i allmänhet

torde avse ägareuppgifter och dessutom enligt uppgift uppgå till i genomsnitt

endast ca åtta per dag, kan ifrågasättas, om ifrågavarande register i

dess nuvarande form har ett värde, som motsvarar kostnaderna för dess bibehållande,

i synnerhet som tillförlitliga och aktuella uppgifter kunna erhållas

från vederbörande länsstyrelse. Då därjämte möjligheten till eu

komplettering av det manuella registret med uppgifter även i ifrågavarande

hänseenden av kostnadsskäl knappast kan komma i fråga torde böra övervägas

en avveckling av denna registreringsform. Genom en sådan åtgärd

synas icke blott de nuvarande personalkostnaderna för detta register kunna

reduceras med enligt uppgift ca 50 procent utan därjämte en snabbare och

tillförlitligare automobilstatistik kunna erhållas genom de möjligheter till

förenkling och mekanisering av den nuvarande arbetsrutinen, som ett nedläggande

av detta register skulle innebära.

I betraktande av det anförda finna revisorerna det påkallat, att en rationellare

och mindre kostnadskrävande organisation för den centrala motorfordonsregistreringen

än den nuvarande eftersträvas. Även möjligheterna

till en rationalisering av länsstyrelsernas befattning med motorfordonsfrågor

— t. ex. genom sammanförande av hithörande ärenden till en gemensam

avdelning för att undvika nuvarande splittring och dubbelarbete —

bör uppmärksammas. Det synes emellertid kunna ifrågasättas, om icke här

berörda spörsmål böra lösas i ett vidare sammanhang, varvid lämpligheten

av den nuvarande uppdelningen av motorfordonsärenden över huvud på ett

flertal myndigheter upptages till närmare prövning. Frågor rörande användningen

och registreringen av motorfordon, statistik över dessa, utfärdande

av anvisningar och tillämpningsföreskrifter i skilda hänseenden, fastställande

av blanketter m. m. handläggas sålunda till olika delar förutom av

länsstyrelserna, centrala bilregistret och militärregistret jämväl av exempelvis

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens bilinspektion, civilförsvarsstvrelsen,

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och biltrafiknämnden,

vilka myndigheter i sin tur mer eller mindre påverka länsstyrelsernas

handläggning av ifrågavarande ärenden. Genom att exempelvis formulär

till länsstyrelsernas specialregister över motorfordon fastställas av olika

centrala myndigheter, kan en omflyttning av fordon mellan de olika registren

icke verkställas utan att varje gång ny utskrift sker. Även om en viss

organisatorisk uppdelning av motorfordonsfrågorna knappast torde kunna

undvikas, måste dock den nuvarande splittringen av dessa ärenden anses

påfallande stor, vilket uppenbarligen i åtskilliga hänseenden måste förorsaka

dubbelarbete och olägenheter av andra slag. En bättre samordning av

hithörande ärenden skulle utan tvivel vara ägnad medföra en rationellare

ordning samt nedbringa administrationskostnaderna. Det synes därför revisorerna

angeläget, att här berörda spörsmål göres till föremål för en allsidig

och grundlig utredning.»

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande nr 145.

Utlåtanden ha avgivits av arméförvaltningens tygavdelning, statistiska

centralbyrån, statens organisationsnämnd och länsstyrelsen i Kronobergs

län (Del II, s. 102—117).

Arméförvaltningens tggavdelning erinrar till en början om att fullgörandet

av de uppgifter, som åligga tygavdelningen i egenskap av biluttagningsmyndighet

enligt såväl den militära som den civila uttagningsförordningen,

utgör en oundgänglig förutsättning för upprätthållandet av landets mobiliseringsberedskap.

Uttagningsregistren vid tygavdelningen äro hjälpmedel

för den löpande förvaltningsv^erksamheten med avseende å sagda beredskap,

medan centrala bilregistret huvudsakligen tjänar såsom statistikunderlag.

Nödvändiga förutsättningar för att tygavdelningens uttagningsregister skola

vara till avsedd nytta äro att de göras tillräckligt fullständiga och att de i

fråga om alla mera betydelsefulla data hållas ständigt aktuella. I anslutning

härtill framhåller avdelningen, att benämningen »militärregistret» är

en huvudsakligen internt inom tygavdelningen använd benämning på den

sektion inom fordonsbyrån, som närmast handlägger de på tygavdelningen

i egenskap av biluttagningsmyndighet ankommande ärendena samt dessutom

svarar för förandet av det centrala militära fordonsregister varom

föreskrifter finnas meddelade i kungörelsen den 28 februari 1941 (nr 114)

angående registrering av krigsmakten tillhöriga motorfordon och släpfordon

in. m.

Avdelningen framhåller även att en rationell organisation av den centrala

registreringen in. in. av civila fordon ovillkorligen måste tillgodose de

fordringar i fråga om uppgifter och dagsaktualitet, som krävas för fordonsuttagningen.

Detta kan endast ernås om arbetet med uttagningen kan löpa

utan förseningar. Med hänsyn till nämnda förhållanden torde enligt tygavdelningens

uppfattning den centrala registreringen böra förläggas till biluttagningsmyndigheten

samt organiseras i huvudsak i enlighet med ett av

avdelningen framlagt förslag. Någon utredning utöver vad sålunda angivits

anser tygavdelningen icke vara erforderlig med hänsyn till de utredningar

som redan tidigare verkställts.

Statistiska centralbyrån är ense med revisorerna om att en fortsatt rationalisering

och ett fortsatt samordnande av de militära och civila registrens

arbetsuppgifter bör eftersträvas, helst som förutsättningarna att kunna

genomföra vissa redan tidigare ifrågasatta förenklingar nu torde vara större.

Ämbetsverket åberopar i detta sammanhang sitt yttrande över statistikutredningens

betänkande, i vilket yttrande centralbyrån meddelade sin avsikt

att när bilregistret och maskincentralen förenats i samma lokal taga upp

hithörande spörsmål till förnyad prövning. Sedan lokalfrågan numera ordnats,

bör kontakt med militärregistret i dessa frågor sökas och möjligheterna

att förverkliga tidigare ifrågasatta åtgärder och genomföra nya rationaliseringar

närmare utredas. I det sammanhanget böra bl. a. frågorna

om samordning av bearbetningen, det manuella registret samt utarbetande

av snabbstatistik tagas upp till prövning. Centralbyrån utgår därvid ifrån

att bästa resultatet vinnes om utredningen överlämnas till de båda parter,

som i praktiken syssla med dessa frågor.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

45

Statens organisationsnämnd framhåller att frågan om att skapa en rationellare

och mindre kostnadskrävande organisation för den centrala fordonsregistreringen

i sin helhet genom sammanslagning av nuvarande centralregister

och militärregister har undersökts av nämnden, som därvid

funnit att verksamheten vid de olika registren är av så väsentligen olika art,

att nämnden ansett en sådan sammanslagning olämplig.

Länsstyrelsen i Kronobergs län tillstyrker, att snara åtgärder vidtagas

för åstadkommande av en rationellare och mindre kostnadskrävande organisation

av det centrala bilregistret och militärregistret. Vad angår övriga

ifrågakomna spörsmål vill länsstyrelsen icke motsätta sig, att de göras till

föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning. Denna bör därvid

särskilt taga sikte på frågan huruvida en centralisering av registreringsförfarandet

verkligen kan anordnas på sådant sätt, att påtalade olägenheter

undvikas och besparingarna bliva av den storleksordning, att det finnes fog

för att frångå det nuvarande systemet med decentraliserad registrering. Utredningen

torde härvidlag i samråd med statens organisationsnämnd böra

pröva möjligheten av mekanisering på länsstyrelserna av arbetet med registreringen

och fordonsbeskattningen. Utredningen torde jämväl böra inriktas

på att åstadkomma en bättre samordning beträffande handläggning av

motorfordonsärenden.

Utskottet. De synpunkter revisorerna anlagt på frågan om den centrala

motorfordonsregistreringen ha icke helt kunnat delas av de i ärendet hörda

myndigheterna. En samstämmig uppfattning synes dock råda om att nuvarande

organisation är behäftad med vissa bristfälligheter, och i remissutlåtandena

ha därför framlagts förslag om förbättringar i olika avseenden.

För egen del finner utskottet förevarande spörsmål vara av den komplicerade

natur, att desamma böra göras till föremål för en närmare utredning.

Huruvida en dylik utredning bör anförtros särskilt tillkallade sakkunniga

eller ske genom försorg av statens organisationsnämnd och vederbörande

fackmyndigheter undandrager sig utskottets bedömande. Det torde härutinnan

få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva lämpligaste förfaringssätt.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om en översyn av nu tillämpade

former för den centrala motorfordonsregistreringen m. in.

15 :o) Länsstyrelsernas tillsyn över sparbanksväsendet. Den statliga tillsynen

över bank- och sparbanksväsendet. Under finansdepartementet, §§ 18 och

19, ha revisorerna dels förordat en avveckling av länsstyrelsernas befattning

med tillsynen över sparbanksväsendet jämte avskaffande av allmänna

ombudsinstitutionen, dels ock föreslagit en samordning av den centrala tillsynen

över bank- och sparbanksväsendet (Del I, s. 159—169 och 169—181).

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande nr 145.

Länsstyrelsernas tillsyn över spar banks väsende t.

Revisorerna ha inledningsvis erinrat om att den offentliga tillsynen över

sparbankerna utövas dels genom lokala organ — länsstyrelserna och av dessa

förordnade allmänna ombud — dels av en central myndighet — sparbanksinspektionen.

Efter en redogörelse för tillkomsten och innebörden av länsstyrelsernas

och de allmänna ombudens tillsynsfunktioner (s. 159—164) ha revisorerna

vidare lämnat vissa uppgifter angående kostnaderna för de allmänna

ombudens verksamhet för vart och ett av budgetåren 1947—50 jämte antalet

ombud år 1950 samt dessas yrkesfördelning sistnämnda år (s. 164—166).

Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.

»Den offentliga tillsynen över sparbanksväsendet är f. n. uppdelad mellan

länsstyrelserna och sparbanksinspektionen. I fråga om fördelningen av tillsynsverksamheten

dem emellan gäller i huvudsak att den egentliga granskningen

ankommer på det av länsstyrelsen förordnade allmänna ombudet

samt sparbanksinspektionen, medan länsstyrelsen i allmänhet är den beslutande

instansen, som avgör om och i vilken form åtgärd skall vidtagas

mot sparbank, vars verksamhet givit anledning till anmärkning. Länsstyrelserna

ha sålunda tillagts vittgående befogenheter såsom beslutande och

verkställande organ, under det att sparbanksinspektionen i förevarande hänseende

intager en helt annan ställning såsom i huvudsak allenast rådgivande

organ.

Bortsett från det egendomliga förhållandet rent administrativt sett att den

för sparbankstillsynen särskilt inrättade centrala fackmyndigheten i sin

verksamhet i väsentliga hänseenden underordnats ett lokalt organ, framstår

den nuvarande dubbelorganisationen av tillsynen på förevarande område

såsom i vissa avseenden mindre rationell. Även om i princip allmänna ombudets

granskande funktioner avse en granskning i detalj, medan tyngdpunkten

i sparbanksinspektionens tillsynsverksamhet tänkts ligga i prövningen

av krediterna och övrig medelsplacering, torde i praktiken knappast

kunna undvikas, att granskningsmomenten i åtskilliga hänseenden

komma att mer eller mindre sammanfalla samt myndigheterna arbeta parallellt

med onödigt dubbelarbete som följd. En samordning av undersökningsverksamheten

i syfte att motverka dessa olägenheter kan ej heller

komma till stånd, eftersom sparbanksinspektionen saknar befogenhet att

utfärda direktiv för allmänt ombud i avseende å verksamhetens utövande.

För ernående av största effektivitet i granskningen är det emellertid självfallet

av vikt, att fortlöpande kontakt kan etableras mellan undersökningsförrättaren

och den centrala fackmyndigheten, vilket den nuvarande ordningen

icke medgiver. Endast genom en dylik samverkan torde för övrigt de

erfarenheter, som vunnits inom ett granskningsområde, kunna nyttiggöras

vid tillsynen inom ett annat. Ur allmän synpunkt måste vidare en uppdelning

av ansvaret för sparbankstillsynen mellan två skilda myndigheter på

sätt f. n. är förhållandet framstå såsom uppenbart olämplig samt vara ägnad

nedsätta effektiviteten i tillsynsverksamheten i dess helhet, då i det enskilda

fallet en och samma sparbanksfråga givetvis kan bliva föremål för

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

47

skilda bedömanden inom å ena sidan länsstyrelsen och å andra sidan sparbanksinspektionen.

Då slutligen beslutanderätten i sparbanksfrågor i huvudsak

tillagts länsstyrelserna, är den nuvarande ordningen knappast ägnad

att främja en enhetlig tillämpning av sparbankslagstiftningen.

Det anförda aktualiserar enligt revisorernas mening kravet på en rationalisering

av sparbankstillsynen. De åtgärder, som härvidlag böra komma i

fråga, synas revisorerna främst böra taga sikte på en omprövning av länsstyrelsernas

befattning med tillsynsverksamheten. Revisorerna vilja i detta

sammanhang bringa i erinran, att sparbanksinspektionens inrättande år

1929 i väsentlig mån föranleddes av vissa på sparbanksområdet inträffade

förhållanden, vilkas uppdagande gåvo vid handen, att den av länsstyrelserna

och dessas ombud dittills utövade tillsynen över sparbankerna icke alltid

fungerat fullt tillfredsställande, varför det ansågs påkallat, att vid sidan

av dessa tillskapa ett centralt fackmässigt tillsynsorgan. Förhållandena

ha sedermera utvecklats därhän, att sparbanksväsendet icke blott starkt

konsoliderats utan dessutom blivit föremål för en vittgående intern kontroll

genom huvudmän och revisorer liksom även genom den av sparbanksföreningen

bedrivna verksamheten. Mot bakgrunden härav och med

beaktande av att affärsbankerna och jordbrukskassorna kontrolleras allenast

genom en central fackmyndighet, framstår det som märkligt, att tillsynen

över sparbankernas kreditgivning numera skall behöva utövas genom

två olika statliga organ. Erinras må också att i vad gäller tillsynen

över affärsbankerna denna kontroll ursprungligen var fördelad mellan bankinspektionen

och länsstyrelserna, med i huvudsak enahanda uppgifter och

befogenheter för de senare som f. n. beträffande sparbankerna; då emellertid

denna anordning visade sig opraktisk och olämplig, överfördes i 1911

års banklag länsstyrelsens uppgifter och befogenheter till inspektionen. Det

förtjänar i detta sammanhang vidare framhållas, att genom 1948 års försäkringslagstiftning

den tidigare uppdelningen mellan försäkringsinspektionen

och länsstyrelserna av tillsynen över de s. k. läns- och häradsbolagen

slopats, i det att tillsynen koncentrerats till försäkringsinspektionen.

Helt allmänt sett torde för övrigt kunna ifrågasättas, om den av allmänna

ombuden utövade tillsynen i alla avseenden verkligen motsvarar de krav,

som böra ställas på en rationell tillsynsverksamhet. I olika sammanhang

ha tidigare erinringar framställts mot ombudens kompetens och krav höjts

på en bättre rekrytering. Några väsentliga ändringar i de förhållanden, som

påtalades år 1929, ha ej heller kommit till stånd. Såsom den lämnade redogörelsen

utvisar, innehades nämligen under år 1950 193 av 224 uppdrag

såsom ombud av tjänstemän eller förutvarande tjänstemän vid landsstaten.

Även om ombuden på grund av allmänduglighet merendels förmått fylla sin

plats, torde så dock icke alltid ha varit fallet. Det synes för övrigt ligga i

sakens natur, att då det gäller en bedömning på andra än rent formella

grunder egentlig sakkunskap ingalunda alltid kan påräknas inom länsstyrelserna

som sådana eller hos av dem anlitade ombud. Enligt vad som

också under hand framhållits från sparbanksinspektionen har det undersökningsmaterial,

som allmänna ombuden tillfört inspektionen, i alltför

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande nr 145.

ringa utsträckning kunnat läggas till grund för bedömning av sparbanksförhållanden.

Den begränsade tid, som enligt vad revisorernas utredning

ger vid handen, årligen ägnas uppdragen -— vilket med rådande arbetsbelastning

inom länsstyrelserna måste anses helt naturligt — torde för övrigt

knappast möjliggöra någon mera allsidig och ingående kontroll från

ombudens sida.

Även ur kostnadssynpunkt framstår en omprövning av allmänna ombudsinstitutionen

såsom påkallad. Under det att kostnaderna för sparbanksinspektionen

stanna vid ca 180 000 kronor, uppgå kostnaderna för allmänna

ombuden till mer än 260 000 kronor. Av den lämnade redogörelsen framgår

även, att arvodena i de enskilda fallen icke kunna anses obetydliga,

särskilt med tanke på den jämförelsevis begränsade tid som årligen åtgår

för uppdragens fullgörande. Det synes revisorerna ligga inom möjligheternas

ram att även med en väsentlig begränsning av de nuvarande kostnaderna

ernå en fullt effektiv tillsyn av sparbankerna.

Till stöd för den hittillsvarande anordningen med eu sparbankskontroll

genom länsstyrelserna och dessas ombud har i allmänhet åberopats den person-

och lokalkännedom, som finnes representerad hos länsstyrelserna och

som skulle vara ägnad att skapa speciella förutsättningar för en fullgod

tillsynsverksamhet. Även om sådana argument icke kunna frånkännas visst

värde, måste dock ifrågasättas, om de i detta sammanhang böra tillmätas

någon mera avgörande betydelse. Med den utveckling länsförvaltningen

nått och den betydande arbetsbörda, som åvilar länsstyrelserna kunna

tjänstemännen — i varje fall i de större länen — knappast heller ha möjligheter

att skaffa sig någon mer ingående lokalkännedom. Framhållas må

för övrigt, att i fråga om jordbrukskassetillsynen erfarenheten visat, att möjlighet

finnes att tillgodose ortssynpunkterna även inom en centralinspektion.

Med hänvisning till vad sålunda anförts anse revisorerna tiden nu vara

inne att avveckla länsstyrelsernas befattning med tillsynen över sparbanksväsendet

samt att i anslutning därtill avskaffa allmänna ombudsinstitutionen.

En sådan åtgärd synes kunna realiseras utan mera omfattande förberedelser.

Skulle så visa sig erforderligt, torde möjlighet böra beredas för

det centrala tillsynsorganet att på sätt nu gäller i fråga om affärsbankerna

utse en av sparbankens revisorer.»

Utlåtanden ha avgivits av sparbanksinspektionen, länsstyrelserna i Uppsala,

Kristianstads och Västernorrlands län samt svenska sparbanksföreningen

(Del II, s. 117—133). Förstnämnda myndighet samt länsstyrelsen

i Västernorrlands län och svenska sparbanksföreningen anse revisorernas

förslag icke för närvarande böra föranleda någon åtgärd utan i stället överlämnas

till 1948 års sparbankssakkunniga att av dessa tagas i övervägande

vid fullgörandet av dem lämnat uppdrag. Länsstyrelserna i Uppsala och

Kristianstads län avstyrka revisorernas förslag. Sistnämnda länsstyrelse har

därvid bl. a. anfört följande.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

49

Länsstyrelsen finner den av revisorerna framförda motiveringen för sitt

förslag ensidig och föga övertygande. Särskilt kan länsstyrelsen icke undgå

att förvåna sig över att revisorerna icke på något sätt utrett vare sig

hur sparbanksinspektionen skall medhinna den väsentligt tätare besöksfrekvens,

som blir en oundviklig följd av förslagets genomförande, eller

vilka kostnader detta medför. Då en effektiv tillsyn bör ske årligen är det

lätt att inse att sparbanksinspektionen kommer att behöva svälla ut i mycket

betydande grad även om denna ansvällning icke genomföres på en

gång. Det förefaller också självklart att en för sparbanksväsendets framtida

utveckling så betydelsefull omorganisation som den nu föreslagna

icke bör ske annat än som led i en allmän revision av sparbankslagstiftningen.

Den statliga tillsynen över bank- och spar banksväsende

t.

Sedan revisorerna till en början erinrat om att den statliga tillsynen över

bankväsendet utövas av bank- och fondinspektionen ha de redogjort för tillkomsten

och innebörden av nuvarande bestämmelser på hithörande område

samt organisationen av bank- och fondinspektionen (s. 169—174). Vidare

ha revisorerna lämnat en redogörelse för sparbanksinspektionens tillkomst

och arbetsuppgifter jämte dess personalorganisation (s. 174—177), varefter

revisorerna anfört följande.

»Under § 18 i sin berättelse ha revisorerna förordat, att länsstyrelsernas

nuvarande befattning med tillsynen över sparbanksväsendet skulle upphöra

samt i samband därmed allmänna ombudsinstitutionen vid sparbankerna

avvecklas. I anslutning till genomförandet av en dylik åtgärd, vilken torde

vara av natur att kunna realiseras utan mera omfattande förberedelser, synes

det emellertid revisorerna lämpligt, att även den mera vittutseende

frågan om en effektivisering av den centrala tillsynsverksamheten inom kreditväsendet

över huvud upptages till närmare prövning.

De grenar av kreditväsendet, som t. f. äro underkastade offentlig kontroll,

äro främst bankväsendet, fondväsendet, jordbrukskasserörelsen samt

sparbanksväsendet. De tre förstnämnda grenarna ha ställts under tillsyn av

bank- och fondinspektionen, medan den centrala kontrollen över sparbanksväsendet

anförtrotts en särskild sparbanksinspektion. Såsom av den lämnade

redogörelsen framgår, har lämpligheten av en på dylikt sätt splittrad

tillsyn i olika sammanhang påtalats. I stället har den tanken framförts, att

en koncentration av tillsynsverksamheten på förevarande områden borde

komma till stånd genom tillskapandet av en för samtliga berörda tillsynsområden

gemensam central tillsynsmyndighet.

Redan 1910 års sparbankskommitté hade sålunda för sin del förordat, att

tillsynen över sparbanksväsendet skulle anförtros dåvarande bankinspektionen

och enahanda åtgärd dryftades såväl under förarbetena till 1923 års

sparbankslag som i samband med inrättandet år 1929 av den nuvarande

sparbanksinspektionen. Såsom skäl för sparbanksinspektionens inrättande

som ett fristående organ framhöllo 1929 års sakkunniga främst bl. a. den

obenägenhet för en förening av bank- och fond- samt sparbanksinspektio4

Bihang till riksdagens protokoll 1952. f> sam/. Xr 145.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets utlåtande nr 145.

nerna, som yppats från sparbankshåll. I dåvarande läge ansågs därvid —

icke minst under intrycket av den s. k. Allmänna sparbankskraschen —

böra undvikas en organisationsform, som saknade direkt stöd från sparbankernas

sida. Det förtjänar emellertid erinras om den tveksamhet, varmed

vederbörande departementschef uttalade sig i frågan i propositionen till 1929

års riksdag. Utan att för egen del vilja uttala något omdöme om bärigheten

av de synpunkter, som från sparbankshåll anförts gentemot tillskapandet av

en gemensam tillsynsmyndighet, förklarade departementschefen sig sålunda

ha kommit till den uppfattningen, att en dylik anordning icke i frågans

dåvarande läge borde komma till stånd utan att tillsynen över sparbankerna

»åtminstone tills vidare» borde anförtros åt en särskild myndighet.

Tanken på en ändamålsenligare organisationsform på förevarande område

aktualiserades åter i samband med att jordbrukskasserörelsen vid 1936

ars riksdag underställdes central statlig kontroll. Då frågan om anordnande

av en sådan kontroll var under förberedande behandling, voro meningarna

om tillsynens förläggande starkt delade. Från sakkunnighåll förordades en

helt fristående tillsynsmyndighet. Under remissbehandlingen företrädde

emellertid sparbanksinspektionen den uppfattningen, att det ur vissa synpunkter

framstod som mest ändamålsenligt, att en gemensam inspektion

för samtliga kreditinstitut tillskapades. Riksbanksfullmäktige anlade liknande

synpunkter, medan riksgäldsfullmäktige med hänsyn till möjligheten

av en framtida koncentration av den statliga inspektionen över landets

kreditanstalter ansågo, att den föreslagna nya inspektionen borde erhålla

endast provisorisk karaktär. Vederbörande departementschef förordade

emellertid, att tillsynen förlädes till bank- och fondinspektionen och motiverade

detta förslag bl. a. med önskvärdheten av att ytterligare splittring

av den statliga inspektionsverksamheten rörande olika kreditorgan undvckes.

Mot bakgrunden av de uttalanden, som sålunda såväl år 1929 som särskilt

år 1936 framförts i frågan, synes det anmärkningsvärt, att med hänsyn

till de fördelar, som ansetts vara förbundna med en enhetligare organisation

av tillsynsverksamheten på förevarande områden, en sådan koncentration

ännu icke kommit till stånd. I och för sig framstår det även som märkligt,

att så näraliggande områden av kreditväsendet som å ena sidan sparbanksväsendet

och å andra sidan de delar av kreditväsendet, vilka f. n. stå under

tillsyn av bank- och fondinspektionen, skola vara underställda skilda myndigheters

kontroll. Förhållandet torde emellertid till icke ringa del få tillskrivas

den obenägenhet, som alltjämt synes hysas på sparbankshåll gentemot

ett inordnande av sparbankstillsynen under bank- och fondinspektionen.

Som argument ha därvid särskilt åberopats skäl av psykologisk art

liksom sparbankernas ställning av speciella sparinstitut med en sparfrämjande

och sparmedelsinsamlande huvuduppgift.

Enligt revisorernas mening kunna argument av ifrågavarande slag knappast

vara av natur att vid frågans bedömande böra tillmätas väsentlig betydelse;

i varje fall torde de numera icke vara av den betydelse, som på sin tid

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskotteis utlåtande nr 146.

51

kunde motivera den nuvarande organisationsformens genomförande. Vad

till en början angår det psykologiska argumentet, må erinras, att redan när

lrågan om anordnande av en statlig tillsyn över fondkommissionärer och

londbörser var under förberedande behandling meningarna om tillsynens

förläggande voro delade; särskilt för yrkesutövarna ansågos därvid de psykologiska

skälen emot en förläggning av tillsynen till bankinspektionen vägande.

Liknande var, som ovan närmare berörts, förhållandet i fråga om förläggningen

av tillsynen över jordbrukskasseväsendet. Sedermera har emellertid

icke någon tanke framförts på en utbrytning av ifrågavarande tillsynsgrenar

från bank- och fondinspektionen. Vad frågan om sparbankernas

särart beträffar bör framhållas, att icke blott sparbankerna ha till uppgift

att uppmuntra sparandet. Även jordbrukets kreditkassor skola sålunda enligt

jordbrukskasseförordningen befordra sparverksamheten å landsbygden,

vartill kommer, att jämväl affärsbankerna uppsamla betydande sparmedel

å sina fasta räkningar. Den lokala karaktären är icke heller något

särdrag för sparbankerna. Särskilt jordbrukskassorna utgöras till stor del

av små enheter, men även många mindre affärsbanker ha huvudsakligen lokal

anknytning.

Vid ett ställningstagande till frågan, i vilken form tillsynsverksamheten

på förevarande områden lämpligast bör utövas, synes det böra hållas fast,

att den offentliga kontrollen motiverats i första hand av hänsyn till insätiarnas

intressen liksom till skydd för det upplånade kapitalet. I betraktande

härav synes frågan om en koncentration av tillsynsverksamheten böra bedömas

främst med utgångspunkt från om en sådan åtgärd kan förväntas leda

till en effektivare tills3''n eller om det allmännas intresse därigenom över

huvud får antagas bliva bättre tillgodosett. Det torde emellertid knappast

kunna bestridas, att i väsentliga hänseenden den nuvarande splittrade tillsynen

framstår såsom mindre lämplig.

Utvecklingen inom kreditväsendet torde för övrigt under senare tid ha

kommit att gå i en riktning, som varit ägnad att icke blott öka förutsättningarna

för genomförandet av en gemensam tillsynsorganisation utan därjämte

göra behovet av en sådan mer framträdande. Förhållandena å kreditmarknaden

ha nämligen utvecklat sig därhän, att gränserna för de olika

kreditinstituten kommit ali i viss mån utjämnas, varvid kreditgivningsområdena

för sparbanker och affärsbanker liksom även jordbrukets kreditkassor

kommit att i icke ringa utsträckning ingripa i varandra. Å ena sidan

märkes affärsbankernas och i viss grad även jordbrukskassornas expansion

1''å bostadskreditmarknaden, å andra sidan sparbankernas utlämnande av

s- !<• byggnadslån och krav på rätt att öppna checkräkning. Kreditbehov av

de slag, vilka tillgodoses genom sparbankerna, täckas sålunda i viss utsträckning

även av affärsbankerna och jordbrukskassorna och omvänt.

Eu utveckling sådan som den antydda måste uppenbarligen — samtidigt

som den är ägnad att försvaga bärkraften i den ursprungliga motiveringen

för en särskild sparbanksinspektion — leda till en skärpning av kravet på

en samordning av sparbankstillsynen med den för kreditväsendet i allmän
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets utlåtande nr 14-5.

het gällande. Anordningen med två skilda tillsynsorgan förefaller under sådana

förhållanden icke blott onödig utan direkt olämplig, då med en sådan

ordning risk givetvis alltid uppkommer, att eljest likartade frågor kunna

bliva föremål för olika bedömanden eller att frågor av betydelse för kreditväsendet

i dess helhet lösas utifrån skilda betraktelsesätt. Såsom särskilt

oegentlig torde den nuvarande ordningen framstå vid en jämförelse mellan

sparbankerna och jordbrukskassorna, vilka båda kreditinstitutioner i avseende

å typ och sin lokala anknytning förete väsentliga inbördes likheter. Det

synes knappast kunna förebringas några bärande skäl, varför tillsynsorganisationen

i dessa båda fall skall vara olika utformad. De synpunkter, vilka

på sin tid motiverade förläggandet av jordbrukskassetillsynen till bank- och

fondinspektionen, torde i själva verket i huvudsak numera kunna åberopas

även i avseende å frågan om sparbankstillsynens uppgående i denna myndighet.

Förutom den samlade överblick över kreditväsendet, som en enhetlig organisationsform

skulle medföra, böra särskilt framhållas de möjligheter till

en allmän effektivisering av tillsynsverksamheten, som därigenom skulle

beredas. De erfarenheter, som vunnits inom en gren av myndighetens verksamhet,

skulle sålunda kunna nyttiggöras vid handhavandet av tillsynen

inom övriga grenar av tillsynsverksamheten. Härigenom och genom den

ökade erfarenhet, som tillsynen inom de olika tillsynsområdena skulle tillföra

myndigheten, borde denna bliva bättre skickad att bedöma vilka åtgärder

förhållandena i de enskilda fallen påkallade. Särskilt synes en breddning

av granskningsområdet kunna medföra, att tillsynen skulle kunna effektiviseras

i avseende å frågor, sammanhängande med riskbedömningen eller över

huvud granskningen av utlåningsverksamheten och medelsplaceringen i övrigt.

Framför allt skulle flerbanksgäldenärernas kreditengagemang lättare

kunna övervakas, om övervakningen skedde centralt av en enda myndighet.

I avseende å sådana krediter är det givetvis ur effektivitetssynpunkt av vikt

att för bedömning av kreditvärdigheten äga tillgång till ett i möjligaste mån

fullständigt underlag för kartläggning av samtliga kreditengagemang. Över

huvud synes granskningen inom en samlad central myndighet kunna ske ur

vidare synpunkter än eljest skulle bliva fallet. Vid bedömningen av riskmomenten

i sparbankernas kreditverksamhet, vare sig det gäller fastighetsbelåningen

eller annan kreditgivning, är det givetvis av betydelse, att förutom

de rent lokala synpunkterna även sådana faktorer, som sammanhänga med

den allmänna konjunkturutvecklingen, läget inom viss näringsgren m. in., ägnas

uppmärksamhet. Möjligheterna till en kreditbedömning ur dessa vidare

synpunkter torde vara gynnsammare inom en gemensam central tillsynsmyndighet

med erfarenhet från hela kreditväsendet än en splittrad sådan.

I detta sammanhang torde man vidare icke helt kunna bortse från de fördelar,

som ur kostnadssynpunkt skulle uppkomma, därigenom alt en gemensam

administration i viss mån borde kunna arbeta med mindre kostnader

för personal, lokaler m. m. än flera särskilda myndigheter. Genom den

samordning av reseverksamheten och rationellare planläggning av inspek
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

53

tionsverksamheten, som skulle möjliggöras, torde därjämte särskilt de nuvarande

resekostnaderna kunna nedbringas.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna uttala den uppfattningen, att de

fördelar, vilka ur skilda synpunkter skulle vara förknippade med en samordning

av den centrala offentliga tillsynen över bank- och sparbanksväsendet,

framstå som så påtagliga vid en jämförelse med den nuvarande splittrade

tillsynsverksamheten, att enligt revisorernas mening frågan om en sådan

enhetlig central tillsynsorganisation bör närmare prövas.»

Utlåtanden ha avgivits av svenska sparbanksföreningen, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken och fullmäktige

i riksgäldskontoret (Del II, s. 127—146). Bank- och fondinspektionen

uttalar sammanfattningsvis att ämbetsverket anser det väl motiverat, att

länsstyrelsernas befogenheter i avseende å sparbankstillsynen överflyttas å

den centrala inspektionsmyndigheten samt att systemet med allmänna ombud

slopas. Beträffande den förordade sammanslagningen av bank- och

sparbanksinspektionerna finner inspektionen att goda sakskäl kunna åberopas

för eu sådan omorganisation.

Övriga remissmyndigheter framhålla att hithörande frågor torde böra upptagas

till behandling av 1948 års sparbankssakkunniga.

Utskottet. I allt väsentligt kan utskottet ansluta sig till revisorernas uppfattning

om de fördelar som skulle vara förbundna med en samordning av

den centrala offentliga tillsynen över bank- och sparbanksväsendet. Däremot

är utskottet icke lika övertygat om lämpligheten av att avveckla länsstyrelsernas

befattning med hithörande ärenden. Vissa skäl synas emellertid

tala för att nu berörda frågor prövas i ett sammanhang. Utskottet finner

därför lämpligt, att revisorernas uttalanden under förevarande båda paragrafer

jämte i anslutning därtill avgivna remissutlåtanden överlämnas till

1948 års sparbankssakkunniga att tagas under beaktande vid fullgörandet

av det åt de sakkunniga lämnade utredningsuppdraget.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna

vad utskottet ovan anfört.

16:o) Kostnader för pensionering av befattningshavare vid bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen. Under finansdepartementet,

g 20. ha revisorerna förordat, att pensionskostnaderna

vid bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen

finansieras med anlitande av de avgifter som uttagas för verksamheten

samt att i samband därmed redovisningssystemet omlägges (Del I,

s. 181 191).

Revisorerna ha redogjort för de tre inspektionsmyndigheternas arbetsuppgifter

och organisation samt för dem av Kungl. Maj:t för budgetåret

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets utlåtande nr 145.

1950/51 fastställda personalförteckningar och utgiftsstater ävensom de bestämmelser

i pensionshänscende som gälla för de hos myndigheterna anställda

befattningshavarna (s. 181-189).

Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

»De grenar av kredit- och fondväsendet, som f. n. äro underkastade offentlig

tillsyn, äro bankväsendet, fondväsendet, jordbrukskasserörelsen och

sparbanksväsendet. Även försäkringsväsendet står under offentlig kontroll.

De tre förstnämnda verksamhetsgrenarna stå under tillsyn av bank- och

fondinspektionen, de båda sistnämnda av sparbanksinspektionen respektive

försäkringsinspektionen. Då eu kontroll från det allmännas sida på

kreditväsendets område främst ansetts betingad av behovet att bereda skydd

för det upplånade kapitalet, har tillsynen i första hand kommit att framstå

såsom ett tillvaratagande av insättarnas och spararnas intressen. Med

hänsyn härtill har i fråga om tillsynsverksamhetens finansiering den principen

ansetts böra gälla, att de med tillsynsverksamheten sammanhängande

kostnaderna — bortsett från vissa kostnader hos bank- och fondinspektionen

för tillsyn av efterlevnaden av 1908 års förordning angående eu särskild

stämpelavgift — böra bestridas av de kontrollerande institutionerna

själva. Kostnaderna i fråga täckas därför genom årliga bidrag från de olika

institutionerna enligt bestämmelser, som till sina grunddrag angivas i de

författningar, vilka reglera verksamheten i respektive fall, samt närmare

fixeras av Kungl. Maj :t.

Budgettekniskt har den anordningen tillämpats, att respektive inspektioners

verksamhet inordnats i ett specialbudgetsystem, varvid mot särskilda

under vederbörliga huvudtitlar upptagna utgiftsanslag uppförts å riksstatens

inkomstsida korresponderande inkomsttitlar. I enlighet härmed tillgodoföras

de inflytande bidragen de under rubriken Uppbörd i statens verksamhet

uppförda tre inkomsttitlarna Bidrag till bank- och fondinspektionen, Bidrag

till sparbanksinspektionen samt Bidrag till försäkringsinspektionen. I avseende

å utgifternas redovisning tillämpades ursprungligen ett system, innebärande

att utgifterna å de olika specialbudgeterna avfördes över särskilda

reservationsanslag och att merinkomster och brister å motsvarande inkomsttitlar

tillfördes respektive täcktes av ifrågavarande reservationsanslag.

Fr. o. m. budgetåret 1929/30 har emellertid en anordning genomförts, varigenom

specialbudgeternas inkomster —- över särskilda under respektive huvudtitlar

uppförda anslag, vilka erhållit förslagsanslags natur — avsättas till

särskilda, för respektive tillsynsorgan upprättade diversemedelsfonder, från

vilka kostnaderna sedermera få bestridas. Sålunda finnas inrättade för bankoch

fondinspektionen bankinspektionens fond, fondinspektionens fond samt

jordbrukskassetillsynens fond, för sparbanksinspektionen sparbanksinspektionens

fond samt för försäkringsinspektionen försäkringsinpektionens fond.

För verksamhetens bedrivande vid respektive institutioner fastställer Kungl.

Maj :t för varje budgetår en stat, innefattande sedvanliga anslagsposter till

bestridande av dels avlöningar, dels omkostnader, varjämte föreskrift med
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr liö.

55

delats om att utgifterna från de å staten upptagna anslagsposterna skola

tackas med medel från respektive fonder.

De å bank- och fondinspektionens samt sparbanksinspektionens personalförteckningar

uppförda befattningarna intaga en särställning i förhållande

till civila befattningar i allmänhet inom statsförvaltningen så till vida, som

de äro inrättade, icke under riksdagens direkta medverkan, utan genom beslut

av Kungl. Maj :t, tidigare enligt i bank- och sparbankslagstiftningen

samt numera med stöd av i avlöningsreglementet givet bemyndigande. Ifrågavarande

befattningar utgöra sålunda icke vare sig ordinarie eller ickeordinarie

tjänster i vedertagen bemärkelse utan äro närmast att anse såsom

ett slags icke ordinarie tjänster av speciell natur, vilka reellt sett stå ordinarie

tjänster nära. I pensionshänseende ha de tidigare icke varit delaktiga

i den tjänste- och fainiljcpensionering, som gällt för statens tjänstemän i

allmänhet. Bestämmelserna i avlöningsreglementena ha dock givits tillämpning

även å ifrågavarande tjänstemän. Genom särskilt Kungl. Maj :ts beslut

den 15 juni 1935 ha emellertid alltsedan den 1 juli 1935 tjänstepensionsreglementet

gjorts tillämpligt även å befattningshavarna vid bank- och fondinspektionen

och sparbanksinspektionen. Numera äro befattningshavare vid

ifrågavarande båda myndigheter — liksom även vid försäkringsinspektionen

— underkastade bestämmelserna i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen.

En i viss mån utsträckt tillämpning av dessa reglementen

föreligger dessutom så till vida, som innehavare av tjänst vid bankoch

fondinspektionen och sparbanksinspektionen, vars lönegrad har beteckningen

Cr, liksom även chefen för försäkringsinspektionen tillagts pensionsrätt,

oaktat motsvarande befattningar för tjänstemän i allmänhet icke grunda

sådan rätt.

Förmåner vilka utgå jämlikt ovannämnda reglementen — tjänstepension,

tjänstelivränta, familjepension och familjelivränta— fastställas till beloppet

av statskontoret, som enligt 31 § kungörelsen nr 395/1949 även utbetalar

desamma. Beloppen utanordnas från de under XII huvudtiteln uppförda

anslagen till pensioner åt f. d. befattningshavare i statens tjänst respektive

åt efterlevande till sådana befattningshavare. Den tillämpade ordningen

innebär sålunda, att kostnaderna för pensionering av befattningshavare vid

bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen

f. n. icke såsom övriga kostnader för dessa institutioner, bestridas av

fondmedel utan belasta statsverket. En sådan ordning finna revisorerna

oegentlig och stridande mot de principer, som i övrigt tillämpas i fråga om

finansieringen av verksamheten vid berörda institutioner. Framhållas må

också, att efter avlöningsbestämmelsernas omläggning år 1947 enligt nettolönesystemet,

innebärande att pensionsavdragen avskaffats och pensionsrätten

anknutits till tjänsteförhållandet, samtliga kostnader för de anställdas

pensionering numera belasta statsverket.

Ehuru några siffermässiga beräkningar rörande den ekonomiska innebörden

av statsverkets förpliktelser i ovan nämnda avseende svårligen kunna

förebringas, torde det dock stå klart, att pensioncringskostnaderna, försök
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets utlåtande nr 145.

ringsmässigt sett, icke äro oväsentliga. Alldeles oavsett detta bör enligt revisorernas

uppfattning en konsekvent tillämpning av den i övrigt fastslagna

principen för finansiering av verksamheten vid bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen och försälcringsinspektionen självfallet leda till att

de med verksamhetens bedrivande sammanhängande kostnader utan undantag

täckas genom bidrag från de kontrollerade institutionerna själva. Jämväl

kostnaderna för personalens pensionering böra därför inordnas i det specialbudgetsystem,

som tillämpas för nämnda myndigheter, samt belasta respektive

diversemcdelsfonder. För kostnadernas fastställande torde därvid olika

principer kunna övervägas. Å ena sidan synas ersättningarna kunna beräknas

med utgångspunkt från de årliga kostnaderna för faktiskt utgående

pensioner, å andra sidan kunna de utmätas på grundval av de försäkringstekniskt

beräknade pensionsavgifter, inklusive rörligt tillägg, som böra upptagas

till täckande av blivande pensionskostnader för den i tjänst varande

personalen. Budgetmässigt sett torde de beräknade pensionskostnaderna

böra uppföras såsom en särskild anslagspost i den för vederbörande myndighet

fastställda staten samt av myndigheten utbetalas till statskontoret för

att tillgodoföras vederbörande pensionsanslag.

Revisorerna få sålunda föreslå att frågan om pensioneringskostnadernas

bestridande vid bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen

samt i samband därmed en omläggning av redovisningssystemet

på sätt revisorerna ovan antytt upptages till omedelbart övervägande.

»

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, bank- oeli fondinspektionen, sparbanksinspektionen

och försäkringsinspektionen (Del II, s. 146—151).

Enligt statskontorets uppfattning bör i ett sammanhang övervägas, om

icke för de tre berörda myndigheterna med specialbudget pensionskostnaderna

böra finansieras med anlitande av de avgifter, som uttagas för verksamheten.

Enklast synes detta kunna ske, om i vederbörande stater bland

utgifterna uppföres en post för detta ändamål, från vilken årligen efter erhållen

uppgift från statskontoret skulle avföras den verkliga pensionskostnaden

att tillgodoföras vederbörliga pensionsanslag.

Övriga remissmyndigheter ha i frågan anmält i stort sett samma uppfattning

som statskontoret.

Utskottet delar revisorernas uppfattning, att en konsekvent tillämpning

av den i övrigt fastslagna principen för finansiering av verksamheten vid

bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen

självfallet bör leda till att de med verksamhetens bedrivande sammanhängande

kostnaderna utan undantag täckas genom bidrag från de kontrollerade

institutionerna själva. Jämväl kostnaderna för personalens pensionering

böra därför inordnas i det specialbudgetsystem som tillämpas för

nämnda myndigheter. En omläggning av redovisningen enligt nu antydda

riktlinjer synes utan omgång böra genomföras.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

57

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i av revisorerna angiven

riktning.

17:o) Vissa med det statliga arkivväsendet sammanhängande frågor. Under

ecklesiastikdepartementet, § 21, ha revisorerna till behandling upptagit vissa

med det statliga arkivväsendet sammanhängande frågor (Del I, s. 192—

199).

Revisorerna, som inledningsvis erinrat om att redan 1938 års riksdagsrevisorer

upptagit frågan om gallringen av det statliga arkivmaterialet, ha

därefter lämnat vissa sifferuppgifter angående de gallringar som redan skett

eller komma att ske (s. 192—193). I samband härmed ha revisorerna även

anfört några exempel på de icke oväsentliga belopp som influtit till statsverket

genom försäljning av utgallrat papper till förmalning (s. 193—194). Revisorerna

ha härefter ingått på frågan om riksarkivets lokalförhållanden,

varvid framhållits att riksarkivets samlingar, som f. n. beräknas uppgå till

46 500 hyllmeter, förutom i riksarkivets huvudbyggnad på Riddarholmen inrymmas

på ett tiotal olika platser inom huvudstaden, med alla de olägenheter

som bliva en följd härav. Beträffande lokalerna i sin helhet har jämväl

framhållits att desamma såväl till läge som ur brand- och luftskyddssynpunkt

lämna mycket övrigt att önska.

Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.

»Den tillväxt av det statliga arkivmaterialet, som blivit en följd av förvaltningens

expansion och som närmare berördes av 1938 års revisorer, har under

det senaste decenniet tilltagit i oroväckande grad. De i det föregående

lämnade uppgifterna härom ge en talande bild av utvecklingstendenserna på

förevarande område. Hade denna utveckling fått fortgå ohämmad, skulle

lokalförhållandena ha blivit alldeles ohållbara och statsverket fått vidkännas

orimliga arkiveringskostnader. Det är därför ägnat att väcka tillfredsställelse,

att det initiativ som togs år 1938 resulterat i en mycket omfattande

utgallring av handlingar ur statsmyndigheternas arkiv, en gallring som icke

endast medfört utrynuneslättnader och därmed nedbringat lokalkostnaderna

utan också tillfört statsverket icke oväsentliga inkomster genom försäljning

av utgallrat papper. De gallringsbestämmelser som utfärdats ha vidare medfört,

förutom en faktisk reducering av de befintliga arkivmassorna, möjligheter

till en framtida begränsning av tillväxten.

Utöver detta konstaterande vilja revisorerna kraftigt understryka angelägenheten

av att gallringsarbetet även i fortsättningen fullföljes med all

energi. Härvidlag är särskilt att märka, att den mångfald nya slag av handlingar

som redan befintliga eller nyskapade statsorgan tillföra de statliga

arkiven icke inrymmas under nu gällande gallringsbestämmelser. 1 den mån

organisatoriska ändringar genomföras inom statsförvaltningen, bli nämligen

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets utlåtande nr 145.

de gallringsbestämmelser som taga sikte på ett under eu tidigare organisation

hopbragt material föråldrade och måste ersättas med nya. Som exempel

på aktuella men ännu ej slutligt lösta gallringsfrågor vilja revisorerna peka

på det mycket skrymmande arkivmaterial som vuxit fram i samband med

reformerna av uppbördsväsendet och folkbokföringen. Enligt uppgift uppgå

källskattehandlingarna till omkring 2 000 hyllmeter per år. Frågan om en

gallring av länsstyrelsernas arkiv, vilka f. n. torde omfatta minst 25 000 hyllmeter,

har länge varit aktuell men ännu icke bragts till någon definitiv

lösning. Lokalsvårigheterna göra denna gallringsfråga särskilt brännande.

Revisorerna vilja i detta sammanhang framhålla vikten av att utfärdade

gallringsbestämmelser verkligen effektueras och icke, som stundom skett,

stanna på papperet. Erfarenheten har visat att de statliga myndigheterna

i regel icke ha möjlighet att ägna sina arkivfrågor tillräcklig uppmärksamhet

och att de få allt svårare att bemästra de växande pappersmassorna.

Det synes därför vara angeläget att arbetet med gallringen inom statsförvaltningens

arkiv effektiviseras genom att myndigheterna lämnas sakkunnig

hjälp med vården av vederbörande handlingar. Enligt revisorernas uppfattning

bör det naturligen ankomma på riksarkivet att fullgöra denna uppgift

såsom serviceorgan för det offentliga arkivväsendet. Med tanke på arkivväsendets

utveckling skulle detta innebära en ökning av riksarkivets

nuvarande arbetsbörda, så mycket mera som hela gallringsverksamheten

efter arkivkommitténs upphörande skulle komma att vila på riksarkivet.

En sådan utvidgning av riksarkivets uppgifter, syftande till att ernå en

effektiv övervakning av statsförvaltningens arkivbildning, arkivvård och

arkivgallring, måste emellertid, även om den skulle kräva någon personalförstärkning,

betraktas som en rationaliserings- och besparingsåtgärd. De

erfarenheter som vunnits sedan 1938 års revisorer gjorde sitt förberörda

uttalande ge nämligen stöd åt den uppfattningen, att kostnaderna för ett

förnuftigt gallringsarbete mer än väl uppvägas av de besparingar som uppstå

i fråga om utrymme och därmed byggnads- och hyreskostnader samt

av de direkta vinster som tillföras det allmänna genom försäljning av gallringspapper.

Enligt revisorernas mening föreligga därför vägande skäl för

att detta spörsmål snarast upptages till närmare övervägande.

Revisorerna ha i samband med sina överväganden rörande statsförvaltningens

arkivfråga även uppmärksammat riksarkivets ställning som depå

för den centrala förvaltningens arkiv och ha genom besök i riksarkivets

lokaler bildat sig en konkret uppfattning om hithörande förhållanden.

De i riksarkivet förvarade handlingarna äro av omistligt värde såväl för

staten som för den enskilde medborgaren. För administrationen är det

oundgängligt att äga tillgång till de beslut av Kungl. Maj:t och andra myndigheter

med besluten tillhörande akter och utredningar, vilka alltjämt i

stor utsträckning äro gällande. För tillvaratagandet av allmän och enskild

rätt äga riksarkivets samlingar vidare en avgörande betydelse. Detta gäller

icke endast domstolarnas handlingar. Urkunder sådana som jordeböcker,

åtkomsthandlingar, skattelängder och andra handlingar med uppgifter om

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 14ö.

59

jord, ägogränser, vattendrag, rättigheter och skatter bilda grundvalen

för vår ekonomiska rättsordning. Vad slutligen angår riksarkivets betydelse

för forskningen må särskilt erinras om forskningsintressets utbredning

till allt flera områden samt den förändrade och vidgade sociala

rekryteringen av de forskare som utnyttja riksarkivets samlingar. Riksarkivets

material utgör underlag icke endast för historisk forskning i vanlig

mening utan även för statsvetenskapliga, sociologiska, kulturgeografiska

och ekonomisk-historiska undersökningar. Även det tilltagande intresset

för släktforskning samt för hembygdens historia finner sin näring

i arkivets samlingar. Också är forskarfrelcvensen i riksarkivet, trots de

bristfälliga lokalförhållandena, i starkt stigande. Denna intensifiering och

breddning av forskningsintresset har otvivelaktigt bidragit till att mer än

förut aktualisera arkivväsendet och för en bredare allmänhet klargöra arkivens

betydelse.

I det föregående har lämnats en kort redogörelse för riksarkivets nuvarande

lokalförhållanden. Revisorerna kunna vitsorda att riksarkivets lokaler

äro föråldrade, otillräckliga och bristfälliga. Då tillgängliga arkivutrymmen

numera äro praktiskt taget fullbelagda, saknar riksarkivet möjlighet

att genom övertagande av äldre handlingar avhjälpa eller lindra statsförvaltningens

ständigt stegrade lokalsvårigheter. Tidigare har framhållits,

hurusom den aktuella filmningen av arkivalier icke heller kan väntas medföra

någon lättnad i fråga om riksarkivets akuta utrymmeskris.

Än allvarligare är emellertid, att riksarkivets oersättliga samlingar genom

huvudbyggnadens utsatta läge och bristande skyddsanordningar löpa stor

risk för förstörelse i händelse av brand eller krig, en risk som icke skulle

vara tillnärmelsevis så stor, om samlingarna inrymdes i en byggnad med

ett mindre utsatt läge samt med erforderliga, i berg insprängda magasinslokaler.

Riksarkivets splittring på ett flertal lokaler medför vidare betydande

olägenheter icke endast för allmänheten utan också för organiserandet

av riksarkivets arbete. Revisorerna ha uppmärksammat, att riksarkivets

vetenskapligt utbildade tjänstemän i icke oväsentlig utsträckning äro

bundna av löpande expeditionsgöromål och annat mindre kvalificerat arbete.

Eu lösning av riksarkivets lokalfråga i riktning mot en koncentration

av expeditionerna och av det inre arbetet över huvud borde kunna medföra

ett bättre utnyttjande av personalen och skulle därför innebära eu nr olika

synpunkter önskvärd rationaliseringsåtgärd. Enligt revisorernas mening bör

därför jämväl denna fråga snarast bringas till sin lösning.»

Utlåtande har avgivits av riksarkivet (Del II, s. 151—1511) som bl. a.

anfört följande.

Av anförda fakta och synpunkter framgår med logisk nödvändighet behovet

för riksarkivet dels att i samråd med vederbörande myndigheter vara

verksamt för gallringsfrågornas bearbetning och utredande, dels att, i enlighet

med revisorernas uttryck, fungera som serviceorgan för det offentliga

arkivväsendet, omfattande statsförvaltningens arkivbildning, arkivvård och

arkivgallring. Eu sådan utvidgning av riksarkivets uppgifter kräver per
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets utlåtande nr 145.

sonalförstärkning, och i fråga om en dylik rationaliseringsåtgärd föreligger

det av arkivsakkunniga uppgjorda förslaget till gallringsbyrå i riksarkivet.

Frågan torde också ha sina konsekvenser för andra delar av arkivväsendet.

Såsom riksarkivet nyligen har framhållit i sitt underdåniga remissvar den

16 oktober 1951 med anledning av arkivsakkunnigas betänkande den 30

augusti 1951 om förstärkning av riksarkivets arbetskrafter, bör i detta sammanhang

även frågan om de lokala arkivens ställning, vad gallringen angår,

uppmärksammas, och en behövlig personalförstärkning för gallringsfrågor

vid landsarkiven, som vissa landsarkivarier i sina remissvar vid nämnda

tillfälle framfört, bör i detta sammanhang upptagas till diskussion, sedan

grundläggande erfarenheter vunnits.

På tal om lokalfrågan framhåller vidare riksarkivet att svårigheterna i

arkivets arbete givetvis till stor del betingas av den primitiva och obekväma

miljö, vari in- och utländska forskare nödgas bedriva sitt kvalificerade

arbete, i den mån de över huvud vid uppnådd högre ålder på grund av

frånvaron av hissar och övriga bekvämligheter ännu kunna besöka riksarkivet,

och likaledes av de föga rationella, men med nuvarande lokaler

ofrånkomliga förhållanden, under vilka tjänstemän, kanslibiträden och expeditionsvakter

utföra sin gärning. Vad som enligt riksarkivets mening framför

allt måste vara avgörande vid ett ställningstagande till dess lokalfråga

är dock de av riksdagens revisorer framhållna riskerna. Dessa äro av sådan

storleksordning, att det icke är försvarligt att låta någon möjlighet att fästa

uppmärksamheten vid dem gå sig förbi. I händelse av brandolycka i någon

av huvudlokalerna, varemot man trots noggrann övervakning och upprepade

skyddsföreskrifter ej kan uppnå full säkerhet, kan det centrala materialet

till vårt lands och vårt folks historia i en handvändning upphöra att

existera, då själva konstruktionssättet i t. ex. huvudbyggnaden ger möjligheter

för snabb övertändning och fullständigt sammanstörtande (oskyddade

järnkonstruktioner). De för allmänheten avsedda och i enlighet med arkitektens

intentioner representativt utformade trappuppgångarna ha på grund

av platsbrist måst användas till att lagra pappkartonger, och under sådana

förhållanden äro fullständiga säkerhetsåtgärder ej möjliga att åstadkomma.

De som bära ansvaret för samlingarna äro dömda till en ständig oroskänsla

för de omistliga värden de ha i sin vård.

Slutligen framhåller riksarkivet att grundförutsättningen för en verklig

och bestående rationalisering av riksarkivets arbete som vetenskapligt forskningscentrum

och som arkivdepå i omedelbart samarbete med förvaltningen

otvivelaktigt utgöres av en lösning av dess lokalfråga.

Utskottet. Såsom revisorerna erinrat har på grund av statsförvaltningens

fortskridande expansion frågan om utgallringen av handlingar i statsmyndigheternas

arkiv blivit särskilt brännande. Sedan 1940 års arkivkommitté

numera upphört, har det närmaste ansvaret för handhavandet av denna

verksamhet kommit att i sin helhet överföras på riksarkivet. Emellertid

saknar riksarkivet en för ändamålet lämpad organisation.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

61

I likhet med revisorerna finner utskottet ådagalagt, att kostnaderna för

ett förnuftigt gallringsarbete mer än väl uppvägas av de besparingar som

uppstå i fråga om utrymme och därmed byggnads- och hyreskostnader.

Härtill kommer att statsverket genom försäljningen av utgallrat papper tillföres

vissa inkomster. Vägande skäl kunna därför åberopas för den uppfattningen,

att riksarkivet bör beredas organisatoriska möjligheter att fortlöpande

utöva den initiativtagande och rådgivande verksamhet som erfordras

på förevarande område, därest gallringsarbetet skall leda till ett fullgott

resultat. Med hänsyn till riksarkivets betydelsefulla ställning inom svenskt

kulturliv synes även angeläget, såsom revisorerna framhållit, att lösningen

av riksarkivets lokalfråga icke skjutes ytterligare på framtiden.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att förenämnda kommitté

framlagt vissa förslag i de nu berörda spörsmålen. I betraktande av vad

såväl revisorerna som riksarkivet anfört i ärendet torde dessa förslag snarast

böra läggas till grund för konkreta beslut från statsmakternas sida.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna

vad utskottet ovan anfört.

18 ro) Chalmers provningsanstalt. Under ecklesiastikdepartementet, § 22,

ha revisorerna uttalat angelägenheten av att en utredning rörande Chalmers

provningsanstalts framtida ställning och organisation snarast kommer till

stånd (Del I, s. 199—205).

Revisorerna ha inledningsvis redogjort för provningsanstaltens tillkomst

och organisation samt därefter lämnat vissa uppgifter angående omfattningen

av dess verksamhet (s. 199—200). Vidare ha revisorerna erinrat om det

av 1989 års församlade revisorer påtalade förhållandet att av provningsanstaltens

utgifter en oproportionerligt stor del utgjordes av löner och arvoden

till vid anstalten anställd personal samt vad härefter i frågan förevarit

(s. 200—202). Revisorerna ha även lämnat vissa uppgifter angående

nuvarande avlöningsförhållanden vid anstalten jämte avlöningskostnaderna

under senare år samt redogjort för det huvudsakliga innehållet i en av lokalstyrelsen

för Chalmers tekniska högskola gjord underdånig framställning

om statsbidrag för täckande av vissa utgifter som beräknas uppkomma för

beredande av förbättrade pensionsförmåner åt anstaltens personal (s. 202—

203j. I detta sammanhang har även nämnts att yrkesinspektören i sjätte

distriktet efter inspektion av provningsanstalten framhållit, att beträffande

lokalförhållanden förelåge den risken att förbud mot vissa lokalers användande

till arbetslokaler kunde komma att utfärdas, därest intet åtgjordes i

frågan.

Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.

»I anledning av de erinringar, vilka riksdagens revisorer år 1939 framförde

mot det vid Chalmers provningsanstalt tillämpade tantiemsystemet,

uppgav styrelsen för Chalmers tekniska högskola i sitt i ärendet avgivna

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets utlåtande nr 145.

remissutlåtande bl. a., att anstaltens nämnd haft sin uppmärksamhet riktad

på de påtalade förhållandena och även förhandlat med vederbörande

befattningshavare om nya grunder för avlöningens utgående. Med hänsyn

till den då nära förestående lösningen av skeppsprovningsanstaltens organisationsfråga

hade nämnden dock uppskjutit sitt avgörande av frågan, enär

den ansett att vid provningsanstalten tantiemprocenttal analoga med de

vid skeppsprovningsanstalten bestämda framdeles borde tillämpas. I det

av högskolestyrelsen ungefär samtidigt utarbetade förslaget till organisation

av skeppsprovningsanstalten förutsattes också, att denna institutions

ledande befattningshavare skulle äga tillgodoräkna sig viss provision på

den årliga av affärsverksamhet inflytande bruttoinkomst som överstege

50 000 kronor. Vid riksdagsbehandlingen av frågan intogo emellertid statsmakterna

den ståndpunkten, att något tantiemsystem icke borde komma

till användning vid skeppsprovningsanstalten, emedan detta system icke

stode i överensstämmelse med de principer som härutinnan tillämpades

inom statsförvaltningen i övrigt. Skeppsprovningsanstalten kom därför att

organiseras på motsvarande sätt som exempelvis statens provningsanstalt,

innebärande att anstaltens personalkostnader bestridas från vissa riksstatsanslag,

medan samtliga i verksamheten uppkommande inkomstmedel redovisas

å en särskild inkomsttitel.

Oaktat frågan om grunderna för avlöningens utgående vid Chalmers

provningsanstalt ansetts stå i omedelbart samband med motsvarande spörsmål

vid skeppsprovningsanstalten, har förenämnda riksdagsbeslut icke föranlett

någon principiell ändring av provningsanstaltens avlöningsförhållanden.

Fortfarande tillämpas vid anstalten ett tantiemsystem, vilket är så

konstruerat att den tekniske ledaren av driften kommer i åtnjutande av

löneförmåner som äro utan motstycke inom den direkt statliga förvaltningen.

Under vart och ett av de båda sistförflutna budgetåren har sålunda

ifrågavarande befattningshavare uppburit en sammanlagd lön av icke mindre

än i runt tal 77 000 kronor; det må i detta sammanhang erinras om att de

cheferna för skeppsprovningsanstalten och statens provningsanstalt tillkommande

avlöningsförmånerna uppgått till för budgetåret 1949/50 23 628 kronor

och för budgetåret 1950/51 27 066 kronor. Även de provisionsinkomster

som anstaltens föreståndare — vilken därutöver åtnjuter lön såsom ordinarie

professor vid Chalmers tekniska högskola — kunnat tillgodoräkna

sig måste betecknas såsom onormalt höga, icke minst med hänsyn till att

föreståndaren icke synes taga någon befattning med själva det praktiska

provningsarbetet. Såsom av de ovan lämnade sifferuppgifterna framgår,

föreligger också en uppenbar disproportion mellan vad, å ena sidan, nämnda

båda befattningshavare och, å andra sidan, övriga tjänstemän uppbära i

lön. Det vill även förefalla, som om den dominerande andel löner och arvoden

utgöra av anstaltens totala utgifter skulle haft till följd, att tillräckliga

medel för komplettering av maskin- och apparatutrustningen icke kunnat

anslås. Det må vidare erinras om att vederbörande yrkesinspektör nyligen

framfört allvarliga anmärkningar mot det skick vari arbetslokaler och hygieniska

anordningar för anstaltens personal befinna sig.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

63

För egen del ha revisorerna bibragts den uppfattningen, att det vid Chalmers

provningsanstalt tillämpade tantiemsystemet såväl principiellt sett

som med hänsyn till dess praktiska verkningar måste betecknas som högeligen

otillfredsställande och otidsenligt. Vid ett bedömande av förevarande

spörsmål bör nämligen ihågkommas, att provningsanstalten har karaktär av

en officiell institution. Bortsett från förmånen av fri hyra åtnjuter visserligen

icke anstalten f. n. något statsbidrag för driften; ett dylikt har dock

sökts för nästa budgetår. Emellertid står anstalten under ledning av lokalstyrelsen

för Chalmers tekniska högskola, vars rektor är ordförande i anstaltsnämnden.

Det är närmast i kraft av denna statliga auktorisation som

anstalten erhåller sina uppdrag och bedriver sin verksamhet. I sin förberörda

framställning om statsunderstöd för nästa budgetår har också högskolestyrelsen

starkt understrukit anstaltens officiella prägel.

Då nu anspråk rests på att statsverket i fortsättningen skall direkt bidraga

till upprätthållandet av anstaltens verksamhet, vilja revisorerna hävda

den meningen, att ett eventuellt beslut härom i varje fall bör föregås av

en grundlig prövning av frågan om anstaltens framtida ställning och organisation.

Såvitt kan bedömas bör nämligen anstalten, med en rimligare

lönesättning för chefstjänstemännen, utan svårighet själv kunna bära de

utgiftsökningar om vilka i detta sammanhang är fråga. Härtill kommer att,

såsom ovan framhållits, starka principiella skäl tala för en avveckling av

det vid anstalten nu tillämpade tantiemsystemet. Enligt revisorernas mening

böra därför de nu berörda spörsmålen göras till föremål för närmare

utredning, varvid böra övervägas möjligheterna att antingen helt inordna

anstalten under Chalmers tekniska högskola eller ock omorganisera verksamheten

enligt de principer som gälla för skeppsprovningsanstalten och

statens provningsanstalt.»

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och lokalstyrelsen för Chalmers tekniska

högskola, som i sin tur inhämtat yttrande från provningsanstaltens

nämnd (Del II, s. 154—168).

Statskontoret finner det mot bakgrunden av de av revisorerna nu lämnade

uppgifterna angående den ledande personalens inkomstförhållanden

ägnat att förvåna, att lokalstyrelsen icke ansett sig kunna vidtaga sådana

åtgärder för en skäligare fördelning av inkomsterna, att utrymme skapats

för eu förbättrad standard i fråga om lokaler och materiel samt för beredande

av gynnsammare pensionsförmåner åt vissa befattningshavare vid anstalten.

Uppenbarligen måste det under dessa förhållanden anses otänkbart,

att staten i nuvarande läge skulle ställa särskilda medel till förfogande för

anstalten. Då ledningen för anstalten enligt statskontorets bedömande icke

i allo uppfyll t de krav, som måste uppställas för handhavandet av verksamheten

under samma fria former som hittills, finner ämbetsverket i likhet

med revisorerna det angeläget, att en utredning rörande Chalmers provningsanstalts

framtida ställning och organisation snarast kommer till stånd.

Lokalstijrelsen för Chalmers tekniska högskola uttalar sammanfattningsvis,

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Statsutskottets utlåtande nr 145.

att lokalstyrelsen icke motsätter sig en utredning rörande Chalmers provningsanstalts

organisation,

att lokalstyrelsen förordar, att anstalten även i fortsättningen bibehåller

en halvstatlig karaktär, d. v. s. drives i samverkan mellan staten och näringslivet,

att den service som anstalten lämnar näringslivet är utan anmärkning,

att anstaltens ledning nedlagt ett synnerligen energiskt och framgångsrikt

arbete för anstaltens utveckling,

att det är ett livsvillkor för anstaltens framtida bestånd och utveckling

att den snarast erhåller rymliga och ändamålsenliga lokaler för verksamheten,

att anställningsförhållandena för föreståndaren och överingenjören äro föremål

för överväganden och komma att givas en mera tidsenlig och lämplig

utformning, medförande, bland annat, en reduktion av nu utgående ersättningar,

att årliga bidrag från staten för beredande av pension åt de anställda

enligt lokalstyrelsens mening äro ofrånkomliga,

att de förhållanden vid anstalten, varåt givits offentlighet, i hög grad

överdrivits.

Utskottet. Enligt vad utskottet under hand erfarit ha, såsom lokalstyrelsen

för Chalmers tekniska högskola i sitt remissutlåtande förutskickat,

anställningsförhållandena för föreståndaren och överingenjören vid provningsanstalten

numera underkastats viss revision. Starka skäl synas emellertid

tala för att även den större frågan om anstaltens framtida ställning

och organisation upptages till närmare övervägande. En utredning härom

torde vara så mycket mera påkallad som enligt lokalstyrelsens uppfattning

årliga bidrag från staten för verksamhetens bedrivande äro ofrånkomliga.

Härvidlag må jämväl uppmärksammas vad statskontoret anfört rörande

det i annat sammanhang väckta förslaget om inrättande av auktoriserade

provningsanstalter vid vissa tekniska skolor.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i av utskottet

förordad riktning.

19 :o) Ersättning för tillsyn vid skolmåltider. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 23, ha revisorerna uppmärksammat att i kungörelsen den 28 juni

1946 (nr 553) angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider vidtagits

ändring därhän, att i viss utsträckning särskild ersättning må utgå till

lärare för av honom utövad tillsyn vid skolmåltid. Oaktat ändringen icke

synes stå i överensstämmelse med riksdagens år 1946 gjorda uttalande i

frågan, har densamma tillkommit utan riksdagens hörande. (Del I, s. 205

—210).

Utskottet. Till detta ärende får riksdagen tillfälle att taga ställning i

samband med behandlingen av konstitutionsutskottets dechargememorial,

vilket utskottet häi-med får för riksdagen

anmäla.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

65

-0 :o) Anslaget till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

Under jordbruksdepartementet, § 24, ha revisorerna framställt vissa

erinringar rörande statsverkets utgifter under anslaget till lindring i mindre

bemedlades kostnader för djursjukvård (Del I, s. 211—215).

Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse

nr 134, varom utskottet velat här

erinra.

21 :o) Domänfondens avkastning. Under jordbruksdepartementet, § 25, ha

revisorerna anfört vissa synpunkter rörande domänskogarnas vård och förvaltning

(Del I, s. 215—237).

Revisorerna, som sökt bilda sig en uppfattning om huruvida domänverkets

till statsverket inlevererade överskott kan anses motsvara en skälig

avkastning av kronans skogstillgångar, har inledningsvis lämnat en översikt

över domänfondens kapital vid 1950 års utgång, inkomster och utgifter

för domänverket jämte till statsverket inlevererat överskott sedan år 1935

samt verkets vinst- och förlusträkning för år 1950 (s. 215—217). Därefter

ha revisorerna redogjort för sin granskning av skogsdomänernas räntabilitet,

i vilket sammanhang uppgifter om årliga virkesuttag och nettobehållningar

av hela skogsbruket under de senaste årtiondena lämnats samt vidare

berörts vissa faktorer av vikt för bedömande av driftresultatet, såsom skogarnas

belägenhet, virkesförråd och växtkraft, avverkningskostnader, virkesuttag

och avsättningsförhållanden, administrationskostnader, skatteförhållanden,

återväxtåtgärder samt kostnader för nybyggnader (s. 217—223).

Revisorerna ha även —- till belysning av kronoskogarnas avkastning i jämförelse

med enskilt skogsbruk — redogjort för vissa huvudpunkter i en av

chefen för domänstyrelsen i en promemoria den 2 december 1950 gjord

sammanställning av vissa uppgifter rörande verkets driftresultat. I detta

samband har också — i syfte att ge åtminstone en antydan om det enskilda

skogsbrukets avkastning — återgivits en av länsjägmästaren W. Lothigius

publicerad sammanställning avseende accispliktigt virkes taxerade rotvärden

under femårsperioden 1944—1948 (s. 223—233).

Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

»Revisorerna ha under året besökt ett antal kronoskogar och därvid gjort

sig underrättade om deras förvaltning och vård. Revisorerna ha för sin del

fått det allmänna intrycket, att dessa skogar äro väl skötta.

Revisorerna ha även tagit del av domänverkets driftresultat. Granskningen

härav, som i huvudsak, bygger på domänstyrelsens årliga förvaltningsberättelser

samt på vissa för ändamålet från domänstyrelsen särskilt inhämtade

uppgifter, har tagit sikte på i vad mån statsverket kan anses erhålla

en skälig avkastning av de mycket betydande skogstillgångar, som

förvaltas av domänverket.

Kronoskogarna omfatta 18,3 procent av landets skogsareal. Det inkomst5

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. Nr 145.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Statsutskottets utlåtande nr 145.

överskott, som tillgodoförts statsverket från dessa skogar, har under den

senaste 10-årsperioden uppgått till i medeltal 28 miljoner kronor om året.

I betraktande av de betydande inkomster, som beräknas härflyta från

skogsdriften i Sverige, framstår den angivna överskoltssiffran som låg, därest

icke dess innebörd närmare belyses.

Enligt statsmakternas direktiv skola kronoskogarnas skötsel taga sikte

på ett uthålligt skogsbruk. Härav följer att skogarna få ett högt virkesförråd

och ge möjlighet att uttaga virke av god kvalitet och av goda sortiment.

Detta gäller särskilt södra och mellersta Sverige; på vissa håll i Sydsverige

äro kronoparkerna i detta avseende vida överlägsna de enskilda skogarna.

Staten förfogar vidare i domänverket över en organisation, vars personal

äger särskild skoglig utbildning och varest fackkunskap beträffande sådana

speciella områden som exempelvis vägbyggnad och husbyggnad finnes representerad.

Domänverket erlägger ej heller några statliga utskvlder. Argument

sådana som de nu nämnda ha i den allmänna diskussionen anförts

som stöd för att kronoskogarna böra kunna lämna en förhållandevis högre

avkastning än enskilda skogar.

Ä andra .sidan äro ett flertal synnerligen betydelsefulla faktorer ägnade

att verka återhållande på domänverkets driftresultat och på möjligheterna

att såsom överskott inleverera vinstmedlen av virkesförsäljningarna.

Till en början bör sålunda märkas, att den nyssnämnda arealuppgiften

— 18,5 procent av landets skogsareal — icke är rättvisande, när det gäller

att bedöma kronoskogarnas avkastning. Statens skogar äro till övervägande

del belägna i de nordligaste delarna av landet. Nära hälften av skogsmarken

ligger inom Norrbottens och nära fjärdedelen inom Västerbottens län.

Endast 11,4 procent av skogsarealen är belägen söder om Kopparbergs län.

Av skogsmarken i Norrbottens och Västerbottens län hänför sig nära hälften

till dessa båda läns lappmarker, där markens produktionsförmåga är

lägre än för dessa län i övrigt och avsevärt understiger det övriga landets. I

följd härav svara kronoskogarna för endast omkring 12 procent av landets

virkesproduktion, och det sammanlagda skogs- och markvärde, som åsatts

kronoskogarna vid senaste fastighetstaxering, utgjorde blott 10 procent av

motsvarande värde för hela landets skogar. Från domänstyrelsens sida har

anförts, att även sistnämnda procenttal sett ur avkastningssynpunkt får

anses ligga i överkant, bl. a. emedan kronoskogarna på grund av deras storlek

och tillgången på noggranna upppgifter om virkesförråd kunna antagas

bli jämförelsevis högt taxerade.

En annan omständighet, som i betydande grad inverkar på domänverkets

driftresultat, ligger i huru stor andel av den årliga tillväxten, som sparas

från avverkning. För enskilda skogsägare ped ej alltför omfattande

skogsinnehav ter det sig naturligt att förlägga virkesuttagen till sådana år,

då goda virkespriser kunna utvinnas, under det att uttagen hållas tillbaka,

då virkespriserna äro låga. För domänverket med dess stora skogstillgångar

är en dylik försäljningspolitik av olika skäl icke möjlig att tillämpa. Statsmakterna

ha uttalat sig för en i möjligaste mån jämn avverkning på krono
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145

67

skogarna. Beträffande den senast förflutna tioårsperioden är visserligen

att märka, att under dess tidigare del en jämförelsevis kraftig avverkning

ägde rum på kronoskogarna; virkesuttagen motsvarade i stort sett tillväxten.

I icke ringa mån torde detta ha ägt samband med de stora uttagen av

brännved under krigsåren. Nu gällande hushållningsplaner äro emellertid

så försiktigt hållna, att en icke oväsentlig del av tillväxten —- 1 miljon av

drygt G miljoner nr avsättes för framtiden. Vidare ha under några av

de senaste åren stora delar av det i Norrland utsynade rotvirket förblivit

osålda. Detta har haft till följd, att de senaste årens höga virkespriser icke

kommit att avspegla sig i kronoskogarnas avkastningssiffror. För perioden

1943—1950 har rånettovärdet av sparad skog, räknat efter respektive års

genomsnitt, uppgått till mellan 55 och 60 miljoner kronor. Det nu sagda

är av betydelse för en riktig bedömning av driftresultat, men är icke ägnat

att läggas till grund för jämförelser med enskilda skogar i allmänhet,

enär även där virkesförråden i viss utsträckning torde ha ökats.

Under normala förhållanden och på längre sikt torde återväxtåtgärdernas

finansiering över en särskild fond icke inverka på domänverkets redovisade

överskott. Under åren 1949 och 1950 har emellertid fonden uppbringats

från omkring 0,7 miljon kronors underskott till en nettobehållning

av omkring 16 miljoner kronor. Av 1949 års vinst har med riksdagens

medgivande, förutom den ordinarie avsättningen, skett en extra avsättning

till fonden med 12,5 miljoner kronor, vilket belopp eljest skulle ha tillfallit

överskottsmedlen. Stora avsättningar till förnyelsefonden motiveras bl. a.

av kostnaderna för de under senaste tid påbörjade återväxtåtgärderna på

de kalmarker, som blivit kvar efter avverkningen av de gamla urskogsbestånden

i Norrland. Dessa kostnader ha under år 1950 uppgått till 2 miljoner

kronor och beräknas i fortsättningen till omkring 3—5 miljoner kronor

om året.

Till statsmakternas nyss berörda direktiv om en i möjligaste mån jämn

avverkning på kronoskogarna torde i viss utsträckning intressen av mera

allmän räckvidd, såsom arbetsmarknads- och konjunktursynpunkter, ha

medverkat. Dylika intressen sammanfalla icke alltid med domänverkets

driftsekonomiska intentioner. De stora vedleveranserna under krigsåren må

anföras såsom exempel. Det är också naturligt, att på staten som företagare

ställas högre krav än på det enskilda näringslivet, genomsnittligt sett. Domänverket

torde sålunda ha kommit i gång med socialt betonade åtgärder

tidigare än vad fallet i stort sett varit på enskilt håll. Främst må här erinras

om pensionsförhållandena. Att i dagens läge anställa några dylika

jämförelser torde vara vanskligt, enär inom det enskilda skogsbruket en

stark utveckling av de sociala anordningarna för arbetskraften numera ägt

rum, och dylika anordningar mångenstädes fylla höga anspråk. Revisorerna

ha vid sina under året företagna resor sett exempel härpå, så vitt gäller

vissa större skogsbolags bostadsverksamhet. I nuvarande läge fordras emellertid

även för domänverkets vidkommande betydande utgifter till följd

av nödvändigheten att bereda arbetskraften fullgoda bostäder. Det må er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G8

Statsutskottets utlåtande nr 14-5.

inras om att den pågående upprustningen av kronotorpen i Norrland t. o. m.

år 1950 dragit en kostnad av 16 miljoner kronor.

Det ligger i sakens natur, att jämförelser mellan driftresultaten vid å ena

sidan domänverket och å andra sidan enskilt skogsbruk maste bli i hög

grad osäkra. Enskilt skogsbruk bedrives i regel i förening med antingen

jordbruk eller skogsindustri. Nettointäkterna av själva skogen äro därför

ofta icke möjliga att bestämma på sådant sätt, att de låta sig jämföras med

domänverkets redovisade avkastning. Härtill kommer, att insynen i det

enskilda skogsbrukets lönsamhet är långtifrån tillräcklig för ifrågavarande

ändamål.

En viss uppfattning om kronoskogarnas räntabilitet kan emellertid erhållas

av den i det föregående återgivna uppställningen av driftresultatet,

sådant detta skulle ha utfallit om kronoskogarna varit i enskild hand. I

nämnda uppställning ha avkastningssiffrorna justerats med hänsyn till

skatter, hopsparad tillväxt och avsättning respektive bidrag från förnyelsefonden.

Den sålunda erhållna avkastningen har satts i relation till ett kapitalvärde

för kronoskogarna, som framkommit genom att taxeringsvärdena

på skogsfastigheterna successivt förhöjts med 50—100 procent för åren

1945—1949. Beräkningen lämnar som resultat en avkastning på skogskapitalet,

som under nyssnämnda tidsperiod motsvarat 4 procent.

Revisorerna ha i det föregående även redogjort för tva försök att anställa

direkta jämförelser mellan domänverkets och det enskilda skogsbrukets

avkastning. I det ena fallet ha uppgifter om det enskilda skogsbrukets

rotvärden hämtats ur taxeringarna till skogsaccis för åren 1944—1948;

i det andra fallet ha som jämförelsematerial valts vissa större skogsbolags

taxeringar åren 1949 och 1950 för inkomst av jordbruksfastighet, vilket

sistnämnda för dessa bolags del torde vara i stort sett liktydigt med inkomst

av skogen. I fråga om båda dessa jämförelseförsök måste — såsom

också framhållits i redogörelsen — bestämda reservationer göras för materialets

olikformighet och bristande tillförlitlighet. De faktorer, på vilka taxeringarna

grundats, kunna nämligen vara mycket olika. Såsom exempel må

här endast nämnas olikheter i virkesuttagens storlek och, så vitt gäller taxeringarna

till skogsaccis, värdet av husbehovsvirke. Vidare kunna olikheter

eller ojämnheter vid själva taxeringsförfarandet rubba den inbördes jämförelsen.

Några säkra slutsatser kunna således uppenbarligen icke dragas

av de framlagda uppgifterna. Det har emellertid sitt intresse att konstatera,

att de enskilda skogsbolagen för åren 1949 och 1950 som regel icke

taxerats till större inkomst per ha skogsmark än vad som redovisats av domänverket

för närbelägna distrikt, samt att det enskilda skogsbrukets till

skogsaccis taxerade rotvärden per ha för åren 1944—1948, i så gott som

samtliga län understigit de rotvärden, som för närmast motsvarande tid

redovisats för kronoskogarna.

Till den nu lämnade redogörelsen vilja revisorerna foga några allmänna

synpunkter.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 14ö.

69

Sedan länge har utvecklingen gått i den riktningen att en allt större andel

av det försålda virket avverkats i domänverkets egen regi, under det

att försäljningen av virke på rot trätt i bakgrunden. Denna förskjutning

har varit betydande. Under 1920-talet utgjorde det avverkade virket omkring

25 procent av virkesuttaget; andelen har nu stigit till 50—60 procent.

Samtidigt är att märka att försäljning av rotstående virke sedan länge lämnar

högre rotvärde än försäljning av upphugget virke, även om man bortser

från sådana faktorer som att avverkningen i egen regi ofta avser avverkningstrakter

med mindre gynnsam belägenhet och mindre givande sortiment.

Ett flertal olika omständigheter ha medverkat till denna utveckling.

Vissa fördelar äro sålunda förenade med att domänverket genom egna

avverkningar blir i tillfälle att förse AB Statens skogsindustrier med den

helt övervägande delen av bolagets virkesbehov. Främst sammanhänger

emellertid förskjutningen med önskemålet att till skogarna knyta en fast

arbetarstam. Med hänsyn till nödvändigheten att behålla arbetskraften i

skogarna har numera såväl för domänverkets del som för det enskilda

skogsbruket en påtaglig omsvängning ägt rum beträffande skogsarbetarkårens

arbetsförhållanden i den riktningen, att man eftersträvar fast besättning

och en jämn arbetstillgång. För arbetstagarnas del äro fördelarna

härav så påtagliga, att de icke behöva närmare beröras. Ur arbetsgivarens

synpunkt är det nödvändigt att äga tillgång till arbetskraft även för andra

arbeten i skogen, exempelvis återväxtåtgärder, vägbyggnader in. m., och

förutsättningarna vidgas för tillämpning av avtalsenliga löner. Motsvarande

förbättringar kunna icke åvägabringas vid rotförsäljning i större skala.

Emedan avverkningarna vid rotförsäljning i stor utsträckning bedrivas med

av köparen anskaffad, tillfällig arbetskraft, bliva arbets- och förläggningsförhållanden

mindre goda och ojämnheter i avlöningsförhållandena uppkomma.

Enligt vad revisorerna erfarit, inriktar sig domänverket på att fortsätta

på den sålunda inslagna vägen. Starka skäl torde kunna anföras härför, särskilt

för Norrlands vidkommande och för de stora skogskomplexen i Mellansverige.

Vid bedömande av avkastningsresultatet bör emellertid ihågkommas,

att den nu berörda utvecklingen innebär, att de ekonomiska synpunkterna

på kort sikt få stå tillbaka för sociala synpunkter. Den fastare anknytningen

av arbetskraften till skogarna kan nämligen icke undgå att återverka

på driftresultatet, och detta icke endast under övergångstiden, då betydande

investeringar krävas i bostäder, transportmedel, redskap in. m., utan

även vid en omsvängning i konjunkturläget. Med hänsyn till det nu anförda

och då särskilt i södra Sverige finnas kronoskogar, där förutsättningarna

för rotförsäljning alltjämt torde vara goda, vill det synas revisorerna, att

en fortsatt förskjutning mot avverkning i egen regi bör ske med försiktighet.

I sylle att vinna ökad effektivitet har kronoskogarnas förvaltningsorganisation

under senare år i olika avseenden utökats. Administrationskostnaderna

uppgingo under år 1950 till 3 kronor 79 öre per ha produktiv skogsmark

och till 3 kronor 5 öre per m3 av virkesuttaget, varvid pensionskost
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets utlåtande nr 145.

nåder icke medräknats. Enligt revisorernas mening kunna dessa kostnader

betecknas som höga. Särskilt med hänsyn till de olägenheter, som vid

ett försämrat konjunkturläge följa med en alltför omfattande och dyrbar

förvaltningsorganisation, vilja revisorerna framhålla vikten av att administrationskostnaderna

bliva föremål för oavlåtlig uppmärksamhet.

Genom särskilda sakkunniga bedrives f. n. utredning rörande utformningen

av den skogliga statistiken. Det torde kunna förväntas, att resultatet

av denna utredning kommer att medföra ökade möjligheter att bedöma

kronoskogarnas lönsamhet i förhållande till skogar i enskild hand. Enligt

vad revisorerna erfarit har vidare inom skogshögskolan påbörjats en undersökning

rörande bondeskogsbrukets ekonomi. Det vore av värde, om sistnämnda

undersökning kunde bidraga till möjligheterna att anställa sådana

jämförelser som nyss sagts.»

Utlåtande har avgivits av domänstijrelsen (Del II, s. 171—173), som framhållit

bl. a. följande.

Enligt styrelsens mening är det mycket vanskligt att avgöra vilka administrationskostnader

som för närvarande skola anses skäliga inom skogsbruket.

Denna näringsgren befinner sig nu i en period av intensiv rationalisering.

Behov uppkomma därvid av specialister på olika områden. En förskjutning

i fråga om kostnadsfördelningen uppstår, som innebär en minskning

av arbetsåtgången men ökning av antalet förmän och tjänstemän.

Detta är särskilt påfallande under den första tid av maskinell upprustning,

vari skogsbruket för närvarande befinner sig. En dylik förskjutning av omkostnaderna

mot flera tjänstemän — medförande en ökning av administrationskostnaderna

— pågår inom domänverket på ett flertal områden. Sålunde

ha t. ex. under de senaste åren tillkommit lönegradsplacerade ingenjörer,

vågmästare, byggmästare samt jordbruksinspektörer och ett flertal specialister

på särskilda skogliga områden ha utbildats. Någon jämförelse med det

enskilda skogsbruket har icke gjorts av revisorerna och torde för övrigt ge

ganska litet, då den i flera avseenden måste bli haltande. Sålunda torde man

få räkna med att för domänverkets del tjänstemannakostnader i större utsträckning

än inom det enskilda skogsbruket upptagas som administrationskostnader.

Styrelsen redovisar exempelvis kostnaderna för kronoj ägarna

i sin helhet som administrationskostnad, medan kostnaden för skogvaktarna

inom det enskilda skogsbruket i viss omfattning bokföres som avverkningskostnad.

Styrelsen instämmer i revisorernas uttalande rörande vikten av att administrationskostnaderna

bliva föremål för oavlåtlig uppmärksamhet men vill

därvid särskilt framhålla, att kostnadernas storlek måste bedömas i samband

med det vunna resultatet.

Styrelsen anser vidare, att försiktighet bör iakttagas vid en ytterligare

förskjutning mot egna avverkningar men framhåller, att denna försiktighet

icke får drivas för långt, utan att man städse måste taga föreliggande

omständigheter i betraktande. Styrelsen understryker därvid, att det kan

förekomma — och även har förekommit, exempelvis i betydande omfattning

i södra Norrland — att egna avverkningar även på kort sikt haft påtagliga

ekonomiska fördelar, nämligen i sådana fall, då konkurrensen beträffande

s. 71 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145

71

rotposter är ringa eller då det befinnes särskilt angeläget att snarast möjligt

till den ifrågavarande skogsbygden knyta en fast skogsarbetarstam. Dessutom

erinrar styrelsen om att där övergång sker till egna avverkningar

genom anställning av fast arbetskraft man framför allt siktar till att förbättra

det ekonomiska resultatet på lång sikt.

Utskottet. Revisorerna, som ingående behandlat frågan om domänverkets

förvaltning av kronoskogarna, ha erinrat om att det inkomstöverskott som

tillgodoförts statsverket från dessa skogar under den senaste 1 O-årsperioden

uppgått till i medeltal 28 milj. kronor om året. Denna överskottssiffra har

av revisorerna betecknats som i och för sig låg. Samtidigt ha emellertid revisorerna

framhållit, att vid bedömandet av förevarande spörsmål vissa

speciella omständigheter måste beaktas, vilka äro ägnade att ge en mera

rättvisande bild av driftresultatet. Revisorerna ha sålunda bl. a. hänvisat

till den geografiskt mindre gynnsamma fördelningen av kronoskogarna

samt till den avverkningspolitik, innebärande att en betydande del av den

årliga virkestillväxten sparas under goda år, vilken domänverket enligt

statsmakternas direktiv har att följa. Vissa av revisorerna redovisade uppgifter

synas också utvisa, att domänverket i nu berörda hänseende väl tål

en jämförelse med det enskilda skogsbruket.

Helt allmänt ha revisorerna erhållit det intrycket, att kronoskogarna äro

väl skötta. Erinringar mot domänverkets förvaltning ha egentligen endast

framställts beträffande administrationskostnaderna, vilka revisorerna funnit

höga. Det har vidare synts revisorerna, att en fortsatt förskjutning mot

avverkning i verkets egen regi bör ske med försiktighet.

I sitt remissutlåtande har domänstyrelsen bl. a. hävdat, att revisorernas

uttalande angående verkets administrationskostnader icke kunde anses

tillräckligt styrkt, och i anslutning härtill framfört vissa synpunkter på

frågan. Styrelsen har dock understrukit vikten av att dessa kostnader bliva

föremål för oavlåtlig uppmärksamhet. I likhet med revisorerna har domänstyrelsen

vidare givit uttryck åt den uppfattningen, att försiktighet bör iakttagas

vid en ytterligare förskjutning mot egna avverkningar, men samtidigt

framhållit, att denna försiktighet icke får drivas för långt utan att man

städse måste taga föreliggande omständigheter i betraktande.

Utskottet, som förutsätter att domänstyrelsen med uppmärksamhet följer

utvecklingen på nu berörda områden, har vad sålunda i ärendet förevarit

velat för riksdagen

omförmäla.

22:o) Statens jordbruksdomäner. Under jordbruksdepartementet, § 26, ha

revisorerna förordat att såväl grunderna för jordbruksdomänernas utarrendering

som de för saluvärderingarna gällande bestämmelserna göras till

föremål för eu allmän översyn i syfte att tillförsäkra statsverket en högre

avkastning av domänerna (Del I, s. 237—253).

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Statsutskottets utlåtande nr 145.

Revisorerna ha inledningsvis i tabellform lämnat vissa uppgifter om jordbruksdomänernas

antal, areal, taxeringsvärden och årliga arrendebelopp under

vart femte år av tidsperioden 1915—1950 samt därefter redogjort för

grunderna för förvaltningen av jordbruksdomänerna (s. 237—239). Vidare ha

revisorerna lämnat uppgifter om det ekonomiska utfallet av domänerna

sedan år 1916, domänernas avkastning i förhållande till arealen och taxeringsvärdet

under de senaste tio åren samt fördelningen av inkomster och

utgifter på olika delposter, i samband varmed revisorerna anfört vissa synpunkter

rörande arrendesummornas höjd och den låga förräntningen av

domänerna i allmänhet (s. 239—243). Revisorerna ha även berört frågan om

en ökad försäljning av kronodomänerna och därvid redogjort för förfarandet

vid försäljning jämte därmed sammanhängande förhållanden (s. 243—

250).

Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

»Statens jordbruksdomäner bestå i huvudsak av f. d. kungsgårdar och

kungsladugårdar samt civila och militära boställen. Deras sammanlagda

areal uppgick vid 1950 års utgång till omkring 61 800 ha. Taxeringsvärdet

utgjorde över 78 miljoner kronor. Enligt gällande bestämmelser skola jordbruksdomäner

upplåtas på arrende, vilket bestämmes av länsvis förordnade

uppskattningsnämnder. Utarrendering sker i regel på en tid av 10

år i sänder. Kronan åligger att tillhandahålla för jordbruket nödiga byggnader,

under det att underhållet åligger arrendatorn. I de fall, då skogsmark

tillhör kronogårdarna, frånskiljes denna arrendelotterna och ingår

bland domänverkets övriga skogar.

Under åren 1916—1937 lämnade domänerna ett årligt överskott, som

varierade mellan 1 500 000 och 1 100 000 kronor i runda tal. Under år

1938 sjönk överskottet till omkring 640 000 kronor. Därefter ha domänerna

lämnat underskott, bortsett från åren 1944 och 1945. Det ekonomiska

utfallet för tiden 1939—1950 utvisar ett underskott på sammanlagt omkring

7 895 000 kronor, därav för år 1950 omkring 2 550 000 kronor.

En synnerligen betydelsefull faktor för driftutfallet vid jordbruksdomänerna

är byggnadsverksamhetens omfattning och i samband därmed byggnadskostnadernas

stegring på senare tid. Ända fram till slutet av 1920-talet

fördes en så återhållsam byggnadspolitik vid kronodomänerna, att underhållet

kunde betecknas som eftersatt. Efter 1930-talets ingång såg sig domänverket,

med hänsyn till det mindre goda skick, vari domänernas byggnader

råkat, nödsakat att påbörja en modernisering av byggnadsbeståndet.

Verksamheten inriktades härvid på att åstadkomma mera värdebeständiga

byggnader men även på införande av anordningar, vilka tidigare ej funnits,

såsom värmeledning, vatten och avlopp, elektrisk kraft och arbetsbesparande

anordningar i ekonomihusen. En icke oväsentlig del av byggnadskostnaderna

bör på grund härav icke hänföras till normalt underhåll utan torde

kunna anses som en kapitalökning. För åren 1940—1944 har denna andel

uppskattats till närmare 2,5 miljoner kronor.

Det nu sagda innebär emellertid icke, att avkastningen från kronodomä
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

73

nerna under 1940-talets underskottsår — därest nämnda kapitalinvestering

frånräknades utgifterna —- skulle kunna betraktas som tillfredsställande.

Det ringa överskott, som därigenom skulle uppkomma, förslår nämligen icke

till normal avskrivning av byggnadsvärdet jämte skälig förräntning av domänernas

kapitalvärde.

I likhet med arrendebeloppen för enskilda jordbruk variera arrendena

för kronans jordbruksegendomar starkt mellan olika län. De högsta genomsnittliga

kronoarrendena utvisar Malmöhus län med 106 kronor per ha jordbruksjord,

därnäst Stockholms län med 87 kronor, Kronobergs och Hallands

län med 77 respektive 76 kronor och Kristianstads län med 71 kronor per

ha. Vissa andra jordbrukslän, såsom Södermanlands, Östergötlands, Kalmar

och Skaraborgs län utvisa arrendebelopp mellan 69 och 49 kronor per ha.

Nu angivna län svara för sammanlagt tre fjärdedelar av såväl antalet jordbruksdomäner

som deras totala areal.

Gällande arrendeuppgörelser äro träffade under hela tidsperioden 1931—

1950, bortsett från ett fåtal äldre kontrakt. Det bör även märkas, att bland

domänerna redovisas, förutom jordbruksegendomar, jämväl ett antal tomter

och lägenheter, för vilka arrendena fastställas enligt andra grunder än

för jordbruk i allmänhet. Enligt vad som upplysts från domänstyrelsens

sida har under senare år en höjning av arrendeavgälderna företagits i de

fall, där kontraktstiden utgått och tillfälle sålunda funnits till omprövning.

De ovan angivna arrendebeloppen torde likväl kunna anses i huvudsak motsvara

ett genomsnitt för nuläget; de arrendebelopp, som fastställts under

åren 1943—1950 för egentliga jordbruksegendomar i nio jordbrukslän, representerande

omkring 85 procent av domänernas totala areal, synas bestyrka

detta förhållande.

Flera skäl tala för att statens jordbruksarrenden icke böra fastställas till

marknadens toppläge. Måttligt tilltagna arrendebelopp äro ägnade att underlätta

för arrendatorerna att vidmakthålla byggnadsbeståndet och hålla jorden

i god hävd. Enligt revisorerrtas mening äro emellertid de gällande arrendena

uppenbarligen alltför låga, särskilt i de sydligaste länen. Kronoarrendena

ha sedan länge ansetts synnerligen fördelaktiga; de utbjudas

praktiskt taget aldrig i marknaden utan överlåtelse sker under hand med

domänstyrelsens medgivande. Det må även erinras om att statsmakterna vid

särskilda tillfällen medgivit viss nedsättning av arrendebeloppen på grund

av konjunktursvårigheter eller missväxt. Med hänsyn till det anförda synes

det revisorerna motiverat, att åtgärder vidtagas i syfte att tillförsäkra statsverket

en högre avkastning av dessa tillgångar.

Beträffande administrationskostnaderna för jordbruksdomänerna må erinras

om att kostnaderna för domänintendenterna samt jordbruksdoinänernas

andel i kostnaderna för domänstyrelsen under åren 1946—1950 uppgått

till i genomsnitt 549 000 kronor om året. Med det svaga ekonomiska utfall,

som domänerna under det senaste decenniet uppvisat, är det givet att denna

andel av utgiftskontot icke tål någon ytterligare belastning. Revisorerna

vilja emellertid i detta sammanhang understryka vikten av att inom den nu
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Statsutskottets utlåtande nr Hö,

varande kostnadsramen tillgången på jordbruksexpertis — icke minst inom

domänstyrelsen — uppmärksammas.

Den låga förräntningen av kronans jordbruksdomäner, vartill under senare

år kommit även stegringen av byggnadskostnaderna, har vid flera tillfällen

aktualiserat frågan om en försäljning i viss utsträckning av jordbruken.

Mot en långtgående försäljning av kronoegendomar har å andra

sidan anförts, bl. a., att det icke vore möjligt att bedöma, vilka behov av

kronojord, som i en framtid kunde komma att göra sig gällande för tillgodoseende

av olika ändamål. Ehuru något principiellt ställningstagande

från statsmakternas sida icke tagits till förevarande fråga, har en

successiv försäljning av kronoegendomar ägt rum och fortgår alltjämt i icke

obetydlig omfattning. Gentemot denna utveckling finnes enligt revisorernas

mening icke anledning till erinran, i vart fall icke då det gäller mindre egendomar

utan central belägenhet. Det är att märka, att möjligheterna för det

allmänna att förvärva mark för exempelvis jordbruksrationalisering och

för bostadsbyggande och andra allmänna ändamål numera genom lagstiftning

ansevärt vidgats. Revisorerna ha emellertid funnit anledning att i

detta sammanhang beröra principerna för bestämmandet av försäljningsbeloppen.

Förfarandet vid försäljning av kronoegendomar är närmare reglerat i

författningsföreskrifter av år 1945. Till grund för saluvärdet skall läggas

i orten gängse skäligt pris. Vid försäljning av familjejordbruk, stödjordbruk

eller tillskottsjord för utvidgning av ofullständiga jordbruk skall jämväl

tagas hänsyn till vad egendomen kan bära. Före köpet skall värdering

av egendomen ske genom uppskattningsnämndens försorg. Några allmänna

regler eller direktiv för värdering av till försäljning avsedda jordbruk ha

icke utfärdats; däremot har domänstyrelsen meddelat anvisningar för värdering

av skogsmark och växande skog. Försäljningens genomförande tager

åtskillig tid, ofta närmare ett år i anspråk. Efter värderingen inhämtas i

regel yttranden från ett flertal myndigheter och befattningshavare, främst

från vederbörande jägmästare och över jägmästare samt från lantbruksnämnden

i länet. Då försäljning av egendomar, vilkas saluvärde överstiger

40 000 kronor, förutsätter riksdagens medgivande, orsakas även härigenom

viss tidsutdräkt.

Mot bakgrunden av den nyligen timade prisutvecklingen på fastighetsmarknaden

ha de saluvärden, som åsatts till försäljning föreslagna kronoegendomar,

kommit att framstå som mycket låga. Särskilt gäller detta de

egendomar, till vilka hör växande skog, men även egendomar utan skog

ha åsatts låga värden. Det torde kunna förväntas, att flertalet av de kronoegendomar,

vilkas försäljning beslutats av innevarande års riksdag, vid den

pågående fastighetstaxeringen kommer att åsättas taxeringsvärden, som

överstiga köpeskillingarna. Revisorerna ha i annat sammanhang redogjort

för omständigheterna i samband med en försäljning av en mindre kronolägenhet,

vilken endast kort tid efter överlåtelsen blivit föremål för ett

större virkesuttag, som inbringat ett belopp, flerdubbelt överstigande köpe
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr Uö.

75

skillingen för fastigheten. Domänstyrelsen har numera sökt verka för att

bringa saluvärdena i bättre överensstämmelse med fastigheternas verkliga

värden. Det vill emellertid synas som om dessa åtgärder icke varit tillfyllest

för att säkerställa det avsedda syftet.

Under åberopande av det nu anförda vilja revisorerna förorda, att i första

hand grunderna för jordbruksdomänernas utarrendering göras till föremål

för en allmän översyn i syfte att tillförsäkra statsverket en högre avkastning

av domänerna. Enligt revisorernas mening skulle vidare i nuvarande läge

köpeskillingarna för till försäljning avsedda kronoegendomar kunna höjas

och egendomarna likväl säljas till jämförelsevis låga priser. I detta sammanhang

bör eftersträvas, att saluvärderingarna bli ej endast objektivt rättvisande

för den tidpunkt, då de verkställas, utan även att de så nära som

möjligt ansluta sig till den tid, då överlåtelsen sker. Det synes även kunna

ifrågasättas, huruvida icke en omprövning borde komma till stånd även av

de för saluvärderingarna gällande bestämmelserna.»

Utlåtande har avgivits av domänstyrelsen (Del II, s. 173—183), som till

en början erinrar om att utarrendering av jord och förvaltning av lantbruk

i statlig regi städse varit en svag affär. Såsom framgår av ett den 29 oktober

1921 avlämnat betänkande angående jordbruksdomänerna (s. 12) började

sålunda klagomålen mot kronogodsens dåliga avkastning redan under

Gustav Vasas tid. Man sökte åstadkomma en förbättring i förräntningen på

olika sätt genom godsens förvaltning av fogdar, genom skilda system av

arrenden, genom att ålägga bönderna dagsverksskyldighet å kronogodsen

in. in. dylikt, men några tillfredsställande resultat nåddes aldrig. I betänkandet

(s. 41) upplyses, att nästan vid varje riksdag fram till 1900-talets

början förslag till ändringar i förvaltningen av kronojorden framlagts och

att orsaken oftast varit densamma: egendomarnas dåliga avkastning.

Domänstyrelsen, som framhåller att även under 1900-talet förhållandena

varit utsatta för kritik, anför vidare bl. a. följande.

Den dåliga förräntningen av jordbruksdomänerna får framför allt ses mot

bakgrunden av de stora byggnadsarbeten, som äro erforderliga. Med hänsyn

till att förnyelsen av byggnadsbeståndet tidigare under många år eftersatts

måste arbetena bli mycket omfattande. Då en bättring av dessa förhållanden

äger rum i en tid av starkt ökande byggnadskostnader, måste utgifterna

bli särskilt höga.

För år 1952 ha domänintendenterna begärt medel till nödvändiga byggnadsarbeten

till ett belopp av över 8 miljoner kronor. Härav framgår storleksordningen

på de kostnader, som äro erforderliga för egendomarnas försättande

i skick. En minskning av de betydande kostnader, som erfordras

för byggnadsarbeten vid jordbruksdomänerna, torde icke kunna åstadkommas

med mindre innehavet av domäner beskäres. I likhet med statens sakrevision,

som granskade domänernas förvaltning åren 1946 och 1947, håller

styrelsen då före att hellre än att kronan bekostar omfattande och dyrbara

nybyggnader vid en egendom, denna bör försäljas, när förutsättningar därför

äro för handen. Köparen torde väl kunna verkställa behövliga nybyggnader

till betydligt lägre pris, därigenom att han själv kan utföra en väsentlig

del av arbetet.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Statsutskottets utlåtande nr 145.

Styrelsen framhåller också att styrelsen för närvarande undersöker vad

som kan göras för åstadkommande av eu säkrare och mera enhetlig värdering

vid försäljning av fast egendom. I sådant syfte har denna fråga till en

början varit föremål för överläggning vid ett under november 1951 hållet

möte med rikets domänintendenter. Denna undersökning avser även värdering

för arrende, och kommer i samband därmed vidare att övervägas möjligheterna

att medelst indexberäkning eller dylikt anpassa arrendena efter

gällande prisnivå, vilket torde kunna ske utan hinder av föreskrifterna i allmänna

nyttjanderättslagen. Efter utredningens slutförande räknar styrelsen

med att kunna lämna lokalförvaltningen lämpliga anvisningar rörande

ifrågavarande uppskattningar.

Beträffade frågan om jordbruksdomänernas försäljning erinrar styrelsen

om att styrelsen, i anledning av vad som förekommit vid 1951 års riksdag

beträffande då föreliggande fastighetsförsäljningsärenden, i skrivelse till

Kungl. Maj :t den 17 januari 1952 i samband med försäljningen av kronoegendomen

Skärstad i Östergötlands län redogjort för sina synpunkter i

detta ämne. Då vad styrelsen därvid anfört återger vad styrelsen lämpligen

anser sig böra uttala med anledning av revisorernas berättelse i nu förevarande

del har styrelsen överlämnat en transumt av skrivelsen den 17 januari

1952 och åberopat dess innehåll.

Utskottet. Av vad revisorerna i förevarande sammanhang anfört finner utskottet

styrkt, att behov föreligger av en översyn av såväl grunderna för jordbruksdomänernas

utarrendering som de för saluvärderingarna gällande bestämmelserna.

Utskottet hemställer därför,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i av revisorerna angiven

riktning.

23 :o) Enskilda hemmans utsyningsförmån på Boda kronopark. Under

jordbruksdepartementet, § 28, ha revisorerna ifrågasatt en avveckling av rätten

för vissa hemman och lägenheter på norra Öland att mot reducerade priser

erhålla utsyning av virke från Böda kronopark (Del I, s. 259—264).

Revisorerna, som inledningsvis erinrat om att sedan gammalt vissa hemman

och lägenheter på norra Öland medgivits rätt att mot reducerade priser

erhålla utsyning av virke från Böda kronopark, ha efter en kort historisk

översikt över utsyningsförmånens uppkomst och utveckling (s. 259—261)

redogjort för nu gällande bestämmelser angående fastställande av priser och

procedur för erhållande av utsyning (s. 262). I samband därmed ha revisorerna

lämnat vissa uppgifter angående utlämnade virkeskvantiteter fr. o. m.

år 1941 samt det beräknade värdet av prisnedsättningen (s. 262 och 263).

Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.

»Jämlikt av Kungl. Maj :t årligen meddelade beslut ha tio av Ölands nordligaste

socknar genom utsyning utfått ved och virke från Böda kronopark.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr liö.

77

Denna förmån, som reglerats genom ett kungl. brev av år 1836 men förelunnits

redan tidigare, bär haft sin förklaring däruti, att ifrågavarande trakter

varit mycket skogfattiga; utsyningsförmånen har varit knuten till innehav

av skoglöst jordbruk och har avsett att tillgodose husbehovet.

Enligt vad som framgår av den ovan lämnade redogörelsen, har viss oklarhet

tidigare varit rådande beträffande den rättsliga grunden till ifrågavarande

förmån. Då frågan om utsyningsrättens tillämpning under senare tid

varit föremål för behandling, synes man emellertid ha utgått från att det

ankommit på statsmakterna att avgöra, såväl huruvida utsyning skulle medgivas

som även ersättningen härför.

Det ligger i sakens natur, att förutsättningarna för en skogfattig bygd

att tillgodose behovet av husbehovsvirke i hög grad kunna förändras under

den långa tidrymd, varom här är fråga. Att väsentliga förändringar också

inträtt i förevarande fall torde framgå därav, att utsyningsförmånen under

flera tidsperioder efter år 1906 och senast under åren 1922—1940 icke tagits

i anspråk. När utsyningen i anledning av ett vid 1940 års riksdag motionsvis

framfört yrkande återupplivades, motiverades detta främst med svårigheten

att under dåvarande förhållanden anskaffa bränsle. Att förmånen under

långa tider av fasta eller sjunkande priser icke tagits i anspråk, tvder

emellertid på att dess utnyttjande varit mera en prisfråga än en fråga om

möjligheterna att framskaffa ved och virke.

Efter förslag av domänstyrelsen bestämmes ersättningen för virkesuttagen

vid varje års början av Kungl. Maj :t. Såsom utgångspunkt för ersättningarna

ligga de virkespriser, som gällt under närmast föregående höst;

på dessa priser beräknas en reducering, uppgående till omkring 33 procent

eller något därutöver. Härjämte är emellertid att märka, att virket uttages

under loppet av det år, för vilket priserna fastställts, närmare bestämt från

och med maj månad (beträffande sågat virke) till och med utgången av året

(beträffande virke på rot). Härav följer, att med nuvarande starkt uppåtgående

virkespriser det verkliga värdet av prisreduktionen vida överstiger

avsedda 33 procent. Som förhållandena utvecklat sig innevarande år, torde

de av förmånstagarna crlagda ersättningarna icke motsvara mer än omkring

en tredjedel av virkets värde vid överlämnandet.

Värdet av dessa prisreduceringar uppskattades i början av 1940-talet till

omkring 10 000 kronor per år. För år 1950 beräknas samma belopp till

44 000 kronor, och för innevarande år torde värdet komma att närma sig

80 000 kronor.

Det torde vara uppenbart, att det värde, som prisreduceringen i samband

med utsyningen från Böda kronopark representerar, utvecklats på ett sätt,

som icke varit avsett. På grund härav bör enligt revisorernas mening den

ordning, i vilken ersättningen för utsynat virke bestämmes, göras till föremål

för en översyn. Enär vidare ett privilegium av ifrågavarande natur icke

rimligtvis bör få gälla för all framtid, vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida

icke en avveckling av utsyningsförmånen samtidigt bör tagas under

övervägande.»

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Statsutskottets utlåtande nr 145

Utlåtanden ha avgivits av kammarkollegiet och domänstyrelsen, som i sin

tur inhämtat yttranden från jägmästaren i Ölands revir och överjägmästaren

i södra distriktet (Del II, s. 192—195).

Kammarkollegiet framhåller att först sedan en grundlig undersökning av

tillgängligt arkivmaterial skett och utsyningsförmånens rättsliga karaktär

därigenom till fullo klarlagts, torde sättet för en eventuell avveckling av utsyningsförmånen

kunna upptagas till bedömande.

Kollegiet tillstyrker, att en dylik undersökning verkställes. Tillika anmäler

kollegiet, att det material, som bör göras till föremål för undersökning

för utrönande av utsyningsförmånens natur, i huvudsak torde återfinnas i

kollegiets arkiv.

Domänstyrelsen, som i huvudsak ansluter sig till vad av riksdagens revisorer

i ärendet anförts, tillstyrker, att den ordning, i vilken ifrågavarande ersättning

för utsynat virke bestämmes, göres till föremål för en översyn.

Styrelsen är jämväl — i likhet med revisorerna — av den uppfattningen, att

en avveckling av utsyningsförmånen samtidigt bör tagas under övervägande.

Styrelsen föreslår, att Kungl. Maj :t uppdrager dels åt kammarkollegium

att verkställa utredning och avgiva därav föranlett förslag beträffande ifrågavarande

utsyningsförmån, därvid bör tagas under övervägande möjligheterna

att avveckla densamma, dels åt domänstyrelsen att, i avvaktan på resultatet

av sådan utredning, utarbeta och till Kungl. Maj :t framlägga förslag

angående nya grunder för bestämmande av ersättningen för till enskilda

utlämnat virke.

Utskottet. Värdet av den förmån som vissa hemman och lägenheter på

norra Öland åtnjuta i form av rätt att mot reducerade priser erhålla utsyning

av virke från Böda kronopark har på grund av den starka prisstegringen

under senare år utvecklats på ett sätt som icke varit avsett. Enligt revisorernas

mening borde därför en omprövning ske av de grunder, efter vilka

ersättningen för det utsynade virket bestämmes. Med hänsyn till den här

ifrågavarande förmånens egenartade karaktär ha revisorerna vidare ansett

det böra tagas under övervägande, huruvida icke en avveckling av densamma

borde komma till stånd.

Med biträdande av vad revisorerna i ärendet anfört har domänstyrelsen i

sitt remissutlåtande föreslagit, att Kungl. Maj :t ville uppdraga dels åt kammarkollegiet

att verkställa utredning och avgiva därav föranlett förslag beträffande

nämnda utsyningsförmån, varvid borde tagas under övervägande

att avveckla densamma, dels åt domänstyrelsen att, i avvaktan på resultatet

av en sådan utredning, utarbeta och till Kungl. Maj:t framlägga förslag angående

nya grunder för bestämmande av ersättningen för till enskilda utlämnat

virke.

I likhet med revisorerna finner utskottet behov föreligga av en översyn

av förhållandena på förevarande område. Då det av domänstyrelsen härutinnan

förordade tillvägagångssättet synes ändamålsenligt, vill utskottet för

s. 79 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

79

sin del tillstyrka, att de i styrelsens remissutlåtande angivna utredningarna

snarast komma till stånd. Utskottet hemställer därför,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i av utskottet förordad

riktning.

24:o) Nyttjanderätten till gruvskogarna. Under jordbruksdepartementet,

§ 29, ha revisorerna uttalat, att en av 1943 års riksdag begärd utredning

rörande gruvskogarna bör komma till stånd, att odisponerade nyttjanderätter

till gruvskogarna icke ånyo böra upplåtas eller utsträckas samt att

ersättning för domänverkets kostnader för gruvskogarna bör uttagas till fulla

kostnaden (Del I, s. 264—273).

Revisorerna ha inledningsvis erinrat om att de s. k. bergverksskogarna,

vilka förvaltas av domänstyrelsen enligt särskilda bestämmelser, tillhöra

kronan, medan avkastningen av skogarna mot särskild rekognitionsavgift

är upplåten till enskilda företag för att utgöra ett stöd åt bergshanteringen.

Bergverksskogarna äro av två slag, bruksskogar, som anslagits till bruk,

huvudsakligen stångjärnshamrar och hyttor ägnade åt järntillverkning, samt

gruvskogar, anslagna för understöd av gruvdrift. Några bruksskogar redovisas

icke längre, sedan de bruk till vilka skogarna anslagits numera nedlagt

driften. Såsom gruvskogar disponeras däremot fortfarande ett flertal

fastigheter.

Revisorerna ha lämnat vissa uppgifter rörande gruvskogarnas belägenhet

och landareal samt virkesförråd ävensom avverkningen under 1940- talet (s. 264—265). Vidare ha revisorerna anfört vissa synpunkter beträffande

gruvskogarnas rättsställning och nyttj anderättens sakliga innehåll

och i samband därmed erinrat om den utredning rörande hithörande frågor

som år 1932 anbefalldes kammarrätten av Kungl. Maj :t samt vad i frågan

därefter förevarit (s. 265—268). En kortare redogörelse har också lämnats

för ett av regeringsrätten år 1949 avgjort mål om rätten till avkastningen

från gruvskogarna, varefter redogjorts för sättet för utövande av rätten till

skogarna samt lämnats vissa uppgifter om olika gruvallmänningar (s. 268—

271>- .. ii:.

Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

»De s. k. gruvskogarna tillhöra staten, men avkastningen av dem är mot

särskild rekognitionsavgift upplåten till enskilda innehavare av järngruvor.

Ansvaret för skogarnas administration och vård ankommer på domänverket.

Då 1943 års riksdag i anledning av propositionen nr 139 behandlade frågan

om det framtida beståndet av nyttj anderätterna till gruvskogarna,

förelåg enighet därom, att betydande fördelar stode att vinna genom en avveckling

av de förhållanden, som alltjämt bestode med avseende å ifrågavarande

fastigheter. Riksdagen hemställde att Kungl. Maj :t måtte låta företaga

utredning rörande möjligheterna att i kronans hand återföra nyttjande
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Statsutskottets utlåtande nr 145.

rättshavarnas rätt till ifrågavarande skogar. Någon dylik utredning har

emellertid icke kommit till stånd.

Såsom framhölls i nämnda proposition, utgör den gruvföretagarna tillkommande

rätten till avverkningarna på gruvskogarna en kvarleva från det

äldre statshushållningssystem, vari såsom ett led ingingo omfattande skogsanslag

till bergshanteringens understödjande. Från det skogarna ursprungligen

upplätos för gruvorna och även från det gruvskogarnas rättsliga ställning

närmare reglerades genom statsmakternas beslut år 1823, har mycket

förändrats på förevarande område. Så är bl. a. förhållandet med gruvnäringens

behov av understöd av denna natur och även beträffande värdet av

det vederlag, som statsverket betingar sig för nyttjanderätten, särskilt i förhållande

till värdet av uttaget virke. De skäl, vilka år 1943 kommo en lösning

av gruvskogarnas rättsförhållanden att framstå som angelägen, göra

sig alltjämt gällande och framträda med ökad styrka i nuvarande läge, då

rationell skogsvård på många håll kräver icke obetydliga investeringar,

exempelvis i vägar och arbetarbostäder. Revisorerna finna därför välmotiverat,

att den tidigare begärda utredningen kommer till stånd.

Utsikterna att med nyttjanderättshavarna vinna en uppgörelse, som till

alla delar tillgodoser 1943 års riksdags syfte rörande återförandet av skogsavkastningen

till staten, äro givetvis för närvarande ovissa. I fråga om det

rättsläge som uppkommit efter de av regeringsrätten år 1949 meddelade

utslagen rörande grunderna för understödens utgående, vilja revisorerna

einra om vad statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet anfört i ett

interpellationssvar vid 1946 års riksdag. Däri framhölls, att frågan om gruvägarnas

rätt att använda gagnvirke från gruvskogarna till husbehovsved

och om deras rätt att försälja virke från gruvskog för att i stället inköpa

elektrisk kraft kunde komma att dragas under allmän domstols prövning.

Då man emellertid enligt revisorernas mening i första hand bör eftersträva

en uppgörelse på frivillighetens väg om avveckling av det för närvarande

bestående sambruket mellan staten och enskilda företag, synes utredningen

böra inriktas även på andra tänkbara alternativ härför än ett återförande i

statens hand av rätten till avkastningen på samtliga dessa skogar.

Det må i detta sammanhang erinras om att nyttjanderättshavaren till

Östanbergs gruvallmänning i Gustafs och Norrbärke socknar är Gruvaktiebolaget

Lekomberg, som numera förvärvats av Aktiebolaget Statsgruvor. I ett

dylikt fall bör avvecklingen av ny ttj anderätten kunna genomföras utan större

svårigheter.

Ny ttj anderätten till gruvskog är knuten till villkoret att gruvan drives.

Om gruvan nedlägges, inlevereras inflytande virkcsmedel till domänfonden.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har emellertid

kommerskollegium så sent som år 1949 — med stöd av en instruktionsbestämmelse

från år 1832 — överflyttat avverkningsrätten till gruvskogen från

en nedlagd till en i gång varande gruva. Det synes revisorerna synnerligen

angeläget, att odisponerade nyttjanderätter till gruvskogarna icke ånyo

upplåtas eller utsträckas. Med hänsyn till de förändringar, som inträtt i

s. 81 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

81

fråga om gruvnäringens bedrivande sedan Kungi. Maj :ts instruktion av år

1832 för dåvarande bergskollegium meddelades, hade nu berörda fråga bort

underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Enligt för gruvskogarna gällande bestämmelser skola kostnaderna för

skogarnas förvaltning och vård bestridas av nyttjanderättshavarna. Emellertid

synas vederbörande revirförvaltare som regel icke ha uttagit ersättning

för revirtjänstemännens befattning med gruvskogarna. Det synes revisorerna

befogat att så sker till fulla kostnaden.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna uttala, att den av 1943 års riksdag

begärda utredningen rörande gruvskogarna bör komma till stånd, att odisponerade

nyttjanderätter till gruvskogarna icke ånyo upplåtas eller utsträckas,

samt att ersättning för domänverkets kostnader för gruvskogarna bör

uttagas till fulla kostnaden.»

Utlåtanden ha avgivits av kammarkollegiet och kommerskollegiet samt

domänstyrelsen, som i sin tur inhämtat yttranden från överjägmästarna i

Gävle-Dala distrikt och Bergslagsdistriktet (Del II, s. 196—201).

Kammarkollegiet erinrar att de av Kungl. Maj :t i regeringsrätten år 1949

meddelade utslagen, enligt vilka bergmästaren äger medgiva utsyning även

av brännved till uppvärmning av bostäder och av virke såsom vederlag för i

gruvdriften använd elektrisk kraft ävensom berättiga nyttjanderättshavarna

att uppbära avkastningen å fonderade medel från gruvskogarna, givetvis ha

medfört att möjligheterna för gruvägarna att tillgodogöra sig avkastningen

av gruvskogarna blivit större än som kunde antagas, när de preliminära uppgörelser

träffades, vilka förelädes 1943 års riksdag. I betraktande härav

förefölle det icke sannolikt att vid nya förhandlingar med nyttjanderättshavarna

kronan skulle kunna uppnå gynnsammare villkor än de då överenskomna.

Snarare kunde det befaras att möjligheterna att träffa en för

kronan tillfredsställande uppgörelse försämrats, om ej kronans utgångsläge

vid förhandlingarna kunde förbättras.

Då regeringsrättens avgöranden endast utgjorde en närmare förklaring av

omfattningen av de rättigheter, som av ålder tillkommit nyttjanderättshavarna,

syntes det, såsom stridande mot 77 § regeringsformen, icke möjligt att

skapa ett gynnsammare förhandlingsläge för kronan genom närmare precisering

och jämkning av utsyningsreglerna i 1898 års förordning.

Kollegiet ifrågasätter vidare en utredning för att klarlägga möjligheterna

för en höjning av bevillningsavgiften.

Till undvikande av att gruvskog, som ej längre erfordrades för den gruva

till vilken den upplåtits, ställdes till annan gruvas förfogande syntes kommerskollegium

böra anbefallas att underställa härom uppkommande frågor

Kungl. Maj:ts prövning.

Slutligen syntes domänstyrelsen böra anmodas att tillse, att statens skogsförvaltning

uttager full ersättning för kostnaderna för befattningen med

gruvskogarna.

(5 liiluing till riksdagens protokoll l!l!>2. G samt. A’r 145.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Statsutskottets utlåtande nr 145.

Kommerskollegiet har anfört följande.

Det synes kollegium vara ändamålsenligt, att man vid utredningen rörande

avvecklingen av sambruket mellan kronan och enskilda företag beträffande

gruvskogarna, såsom revisorerna föreslagit, tager sikte även på

andra tänkbara alternativ än ett återförande i statens hand av rätten till

avkastningen på samtliga ifrågakommande skogar.

I anledning av vad revisorerna anfört beträffande frågan om odisponerade

nyttjanderätter, vill kollegium framhålla, att kollegium vid prövningen år

1949 av framställningen från Stribergs gruvaktiebolag om rätt till utsyning

från gruvskog icke fann då föreliggande omständigheter giva anledning till

avvikelse från gällande instruktionsbestämmelser. Med hänsyn emellertid till

det läge, vari hithörande spörsmål nu kommit, torde kollegium, därest liknande

fråga framdeles skulle uppkomma, få anledning underställa ärendet

Kungl. Maj :ts prövning.

Mot revisorernas uttalande om önskvärdheten av att vederbörlig ersättning

erlägges till skogsstatstjänstemännen för deras tjänsteenliga befattning

med gruvskogarna finns intet att erinra från kollegii sida.

Domänstyrelsen, som i huvudsak ansluter sig till vad av riksdagens revisorer

i ärendet anförts, tillstyrker att den av 1943 års riksdag begärda utredningen

rörande gruvskogarna kommer till stånd. I likhet med revisorerna

anser styrelsen, att odisponerade nyttjanderätter till gruvskogarna icke

ånyo böra upplåtas eller utsträckas samt att domänverket tillföres full ersättning

för sina bestyr med gruvskogarna.

Beträffande ersättningsfrågan framhåller styrelsen särskilt, att domänverket

nu ej kan påräkna ersättning för annat än tjänstemännens förrättningsresor.

Någon del i tjänstemännens avlöningar och andra administrationskostnader

bestrides däremot ej av gruvskogarnas nyttjanderättshavare. Det

vore därför, enligt styrelsens mening, bättre om nyttjanderättshavarna kunde

åläggas att med viss procent deltaga i vederbörande revirs förvaltningskostnader,

eventuellt baserad på förhållandet mellan gruvskogens och revirets

areal.

Utskottet. Beträffande den av revisorerna aktualiserade frågan om nyttjanderätten

till de s. k. gruvskogarna har kammarkollegiet funnit tveksamt,

huruvida kronan på judiciell väg eller genom förhandlingar med vederbörande

rättsinnehavare skulle kunna uppnå gynnsammare villkor än de nu

gällande. Kollegiet har dock samtidigt hänvisat till möjligheten att höja utgående

bevillningsavgift, som har karaktär av skatt. Övriga remissmyndigheter

ha helt anslutit sig till revisorernas uppfattning, att den av 1943 års

riksdag begärda utredningen i ämnet bör komma till stånd. Kommerskollegiet

har därvid bl. a. anmält, att kollegiet har för avsikt att framdeles underställa

Kungl. Maj:ts prövning frågor rörande eventuellt ianspråktagande

av odisponerade nyttjanderätter. Från domänstyrelsens sida har särskilt

framhållits, att domänverket icke kan påräkna full ersättning för det med

gruvskogarnas förvaltning sammanhängande bestyret.

I vad mån förutsättningar föreligga för en i allo tillfredsställande lösning

av förevarande spörsmål undandrager sig utskottets bedömande. Problemet

s. 83 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

83

synes emellertid vara av den art att detsamma, på sätt förordats redan av

1943 års riksdag, bör göras till föremål för en närmare utredning, varvid

böra beaktas de synpunkter som anförts av såväl revisorerna som de i ärendet

hörda myndigheterna. I avvaktan på resultatet av en dylik utredning

torde odisponerade nyttjanderätter till gruvskogarna icke ånjaj böra upplåtas

eller utsträckas.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om en utredning av frågan om

nyttj anderätten till gruvskogarna.

25 :o) Anslaget till vissa bidrag till lasarett m. m. Under inrikesdepartementet,

§ 30, ha revisorerna förordat en översyn av anslaget till vissa bidrag

till lasarett m. m. i syfte att utröna i vad mån de olika posterna härunder

kunna avvecklas (Del I, s. 274—278).

Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse

nr 11, varom utskottet velat här

erinra.

26:o) Statsverkets tjänstebostadshyror. Under civildepartementet, § 31, ha

revisorerna uttalat sig för genomförandet av en enhetligare hyressättning för

de statliga tjänstebostäderna (Del I, s. 279—297).

Efter en översikt över gällande bestämmelser rörande statsverkets tjänstebostäder

(s. 279—282) ha revisorerna redogjort för en av dem företagen

sticlcprovsmässig undersökning beträffande hyressättning m. m. för desamma

hos ett antal civila och militära myndigheter. Beträffande resultatet av

förenämnda utredning torde få hänvisas till s. 282—296 i berättelsen.

Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.

»Det sammanlagda beståndet av tjänstebostäder inom statsförvaltningen är

högst betydande. De av staten gjorda kapitalinvesteringarna i tjänstebostadshus

äro liksom de årligen inflytande hyresbeloppen av den storleksordning,

att revisorerna på senare år vid flera tillfällen funnit anledning granska förhållandena

beträffande tjänstebostadshyrorna inom skilda områden. Sålunda

påtalade 1945 års revisorer vid sin granskning av vissa förhållanden i samband

med försvarsväsendets tjänstebostäder, att av de centrala försvarsförvaltningarna

fastställda hyresersättningar för dylika bostäder icke kunde

anses riktigt avpassade i förhållande till rådande hyrespriser på bostadsmarknaden.

Revisorerna ha verkställt en utredning, vilken avsett att stickprovsmässigt

klarlägga hyresläget inom vissa civila och militära förvaltningsområden.

Med hänsyn till i frågan pågående utredningar vid konununikationsverken

har undersökningen icke utsträckts till dessa verksamhetsområden. Den

sålunda verkställda granskningen har givit vid handen, att även om vederbörlig

hänsyn tages till de olägenheter, som i större eller mindre utsträck
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Statsutskottets utlåtande nr 145.

ning kunna vara förenade med disponerandet av en tjänstebostad i avseende

å vissa förhållanden, såsom bostadens belägenhet, bostadstvånget in. in.,

de undersökta hyrorna med hänsyn till utvecklingen nästan undantagslöst

måste anses låga i förhållande till rådande hyrespriser på allmänna bostadsmarknaden.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finna revisorerna det angeläget, att

samtliga tjänstebostadsförvaltande myndigheter anmodas att verkställa en

översyn av fastställda bostadshyror inom respektive förvaltningsområden.

Vid en sådan översyn bör självfallet vid hyresbeloppens avvägning beaktas

det olika läget av hyresnivåerna för äldre och nyare tjänstebostäder liksom

också skälig hänsyn tagas till bostadens allmänna karaktär av tjänstebostad.

I detta sammanhang torde jämväl böra uppmärksammas, huruvida

icke en justering av hyressättningen för tjänstebostäderna inom folkskoleväsendet

kan befinnas erforderlig.

Som av den lämnade redogörelsen framgår uppvisar hyresnivån en påfallande

ojämnhet olika statliga förvaltningsområden emellan. Även för till synes

likvärdiga tjänstebostäder inom ett och samma verksamhetsområde ha

fastställts hyror till skilda belopp. Enligt revisorernas mening kan ett sådant

förhållande icke anses tillfredsställande. Främst ur rättvisesynpunkt

är det angeläget att för i huvudsak likvärdiga bostäder en i möjligaste mån

enhetlig ersättningsnorm tillämpas. Med hänsyn härtill vilja revisorerna

förorda, att vid lämplig tidpunkt åtgärder jämväl övervägas för genomförande

av en enhetligare hyressättning för de statliga tjänstebostäderna.»

Utlåtanden ha avgivits av fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

socialstyrelsen, domänstyrelsen, fortifikations förvaltningen

och statens bostadsnämnd (Del II, s. 202—214).

Byggnadsstyrelsen har anfört, att vid såväl planering som förvaltning av

statliga anläggningar inom styrelsens verksamhetsområde den principen numera

tillämpas att tjänstebostäder böra finnas endast där vederbörande på

grund av sina arbetsuppgifter är strängt nödsakad att bo i direkt anslutning

till anläggningen. Sålunda har styrelsen när en boställsinnehavare slutar sin

anställning prövat, huruvida bostaden med nödvändighet ånyo måste upplåtas

för samma ändamål, och varje möjlighet har därvid iakttagits att i

stället söka tillgodose andra aktuella lokalbehov. Vid det samråd, som därvid

ägt rum med vederbörande institution, ha emellertid byggnadsstyrelsens

synpunkter härvidlag ofta icke mött förståelse.

I anslutning till vad revisorerna uttalat, förordar styrelsen att samtliga

tjänstebostadsförvaltande myndigheter anmodas verkställa översyn av gällande

hyror, så att dessa komma att närmare anpassas till avlöningsreglementets

föreskrifter på förevarande område.

Övriga remissmyndigheter förutom socialstyrelsen uttala sig för en översyn

av gällande föreskrifter angående ersättningar för tjänstebostäder i syfte

att åstadkomma en enhetlig hyressättning för samtliga statliga tjänstebostäder.

Socialstyrelsen däremot anser de av revisorerna gjorda erinringar
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

85

na mot hyrorna för ungdomsvårdsskolornas tjänstebostäder f. n. icke böra

föranleda någon åtgärd.

Utskottet. Den av revisorerna verkställda utredningen har bibragt utskottet

den uppfattningen, att en översyn av hyressättningen vid de statliga

tjänstebostäderna är av behovet påkallad. Denna översyn torde främst taga

sikte på dels en bättre anpassning till rådande hyrespriser på den allmänna

bostadsmarknaden och dels en större enhetlighet i hyressättningen mellan

olika förvaltningsområden. Hänsyn bör därvid självfallet tagas till de speciella

förhållanden som kunna vara förbundna med disponerandet av tjänstebostad

i respektive fall.

Under erinran jämväl att de av revisorerna förordade åtgärderna tillstyrkts

av praktiskt taget samtliga remissmyndigheter får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om en översyn av hyressättningen

vid de statliga tjänstebostäderna.

27 :o) Anlitande av resebyrå vid statliga tjänsteresor. Under civildepartementet,

§ 32, ha revisorerna förordat att allmänna föreskrifter utfärdas av

innebörd att statsmyndigheterna åläggas att vid biljettbeställningar som regel

hänvända sig till statens järnvägar tillhörig resebyrå (Del I, s. 297—- 304).

Revisorerna ha funnit det vara av intresse att närmare undersöka, huruvida

särskild resebyrå plägar anlitas då fråga är om tjänsteresor i allmänhet,

företagna av befattningshavare inom respektive statliga förvaltningsområden.

I sådant syfte ha uppgifter i berörda avseende införskaffats från ett

tjugutal större verk och myndigheter. I samband därmed ha revisorerna jämväl

gjort sig underrättade om dels i vilken ungefärlig omfattning anlitande

av resebyrå i förekommande fall sker, dels anledningen till att resebyrås

tjänster tagas i anspråk, dels vilka resebyråer som regelmässigt anlitas,

dels ock huruvida av vederbörande myndighet reglerande föreskrifter utfärdats

i ämnet.

Beträffande innehållet av det sålunda införskaffade materialet torde få

hänvisas till berättelsen (s. 297—303).

Revisorerna ha därefter gjort följande uttalande.

»Den undersökning revisorerna verkställt rörande förfaringssättet vid beställning

av biljetter för statliga tjänsteresor har av naturliga skäl måst begränsas

till att omfatta allenast ett mindre antal myndigheter. Då emellertid

dessa myndigheter torde få betraktas som representativa för respektive

grenar av statsförvaltningen, synes av det ovan redovisade materialet kunna

dragas den slutsatsen, att resebyrå i allmänhet anlitas vid dylik beställning,

i varje fall då det gäller längre eller mera komplicerade resor. Av de lämnade

uppgifterna framgår vidare, att därvidlag hänvändelse företrädesvis

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Statsutskottets utlåtande nr 145.

sker till statens järnvägar tillhörig resebyrå. Icke sällan anlitas dock vid

sidan härav även privat resebyrå; i vissa fall kommer uteslutande sådan

resebyrå i fråga.

Att resebyrås tjänster tagas i anspråk beror uppenbarligen på de fördelar

i olika hänseenden som detta förfaringssätt medför för vederbörande

förrättningsman. Då en resa spänner över ett vidsträckt område och nödvändiggör

besök vid en rad olika orter, vilka måhända icke kunna nås utan

användande av skilda trafikmedel, är det sålunda ofta förenat med svårighet

för den enskilde tjänstemannen att själv planera färdväg och ombesörja

biljettanskaffning på sådant sätt, att resereglementets bestämmeLser om

minsta möjliga rese- och traktamentskostnader bliva iakttagna. I dylika fall

innebär det självfallet en betydande tidsvinst att bestyret härmed överlåtes

på ett företag, som äger speciell sakkunskap och erfarenhet i berörda hänseende.

Även reseräkningsgranskningen torde i icke ringa utsträckning kunna

förenklas, därest resebyrå haft. att svara för erforderliga biljettkombinationer.

Vissa myndigheter ha också i detalj reglerat hithörande förhållanden

för att i görligaste mån utvinna de fördelar som anlitande av resebyrå

onekligen medför. Sålunda har exempelvis arbetsmarknadsstyrelsen träffat

särskild överenskommelse i ämnet med järnvägsstyrelsen; det på grundval

härav tillämpade systemet innebär i korthet, att statens järnvägars resebyrå

i Stockholm anförtros samtliga de uppdrag som i sammanhanget kunna

ifrågakomma och att kontakten med byrån upprätthålles av en för ändamålet

särskilt utsedd befattningshavare, till vilken vederbörande förrättningsmän

ha att vända sig i och för ordnande av biljettbeställning in. m. Enligt

inhämtade upplysningar ha de hittillsvarande erfarenheterna av detta system

varit uteslutande goda.

Med hänsyn till ovan anförda omständigheter förefinnes, såvitt revisorerna

kunna bedöma, i och för sig icke någon anledning till erinran mot att

resebyrå anlitas vid beställning av biljetter för statliga tjänsteresor. Däremot

finna revisorerna det vara mindre tillfredsställande att vederbörande

förrättningsmän så jämförelsevis ofta som nu är fallet hänvända sig till privata

resebyråer i dylika angelägenheter. Enär ifrågavarande byråer äga

tillgodoräkna sig viss förmedlingsprovision på försålda biljetter, får nämligen

detta till följd att, såvitt angår inhemska järnvägsresor, de för resornas

gäldande avsedda anslagsmedlen icke i sin helhet återgå till statsverket

via statens järnvägar tillhörig resebyrå utan till en del tillfalla privata företag

i form av provision. Vid flygresor uppstår motsvarande förhållande

för SAS, i vilket konsortium staten har starka ekonomiska intressen. Jämväl

vid utrikes resor går statsverket förlustigt vissa intäkter, därest i stället

för statens järnvägar tillhörig resebyrå privat resebyrå anlitas. Att närmare

angiva storleken av det inkomstbortfall varom här är fråga torde icke vara

möjligt utan ingående undersökningar; uppenbarligen måste det dock röra

sig om icke obetydliga belopp.

Framhållas må att statens järnvägars resebyråorganisation är utrustad

för försäljning av biljetter till resor inom Sverige och i utlandet, såväl på

s. 87 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145.

87

järnvägar som på vanligen förekommande ångbåtslinjer och flygrouter, liksom

även för lämnande av upplysningar om resor i allmänhet och uppgörande

av resplaner in. in. Då personalen inom ifrågavarande organisation

därtill besitter mångårig erfarenhet på förevarande område, lärer icke behöva

befaras att den av vederbörande förrättningsmän åstundade servicen

på något sätt skulle försämras, därest statsmyndigheterna ålades att vid

biljettbeställningar som regel hänvända sig till statens järnvägar tillhörig

resebyrå. Revisorerna finna för sin del .starka skäl tala för att en allmän

föreskrift av denna innebörd utfärdas. Det må i detta sammanhang erinras

om att Kungl. Maj:t nyligen föreskrivit, att statliga myndigheter för sina

bankaffärer skola anlita statlig bankinrättning, där så utan särskild olägenhet

kan ske.»

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och järnvägsstyrelsen (Del II, s.

214 och 215).

Statskontoret finner i likhet med revisorerna naturligt, att då statsverket

genom statens järnvägar organiserat egna resebyråer statsmyndigheterna

åläggas att i förekommande fall anlita dessa resebyråer, där så utan olägenhet

kan ske.

Järnvägsstyrelsen har i princip icke något att erinra mot en föreskrift av

den innebörd revisorerna ifrågasatt. Därest en sådan föreskrift skulle komma

att utfärdas, framhåller styrelsen såsom önskvärt, att densamma gives

en sådan utformning att det ankommer på järnvägsstyrelsen att från fall till

fall avgöra i vad män ett anlitande av en statens järnvägars resebyrå vid

statliga tjänsteresor kan vara med statens järnvägars affärsintressen förenligt.

Utskottet. I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att

statliga förrättningsmän vid beställning av biljetter för tjänsteresor skola

åläggas att hänvända sig till statens järnvägar tillhörig resebyrå, där så utan

särskild olägenhet kan ske. I förekommande fall synas anvisningar av motsvarande

innebörd böra meddelas jämväl icke-statliga institutioner och föreningar,

då fråga är om sådan verksamhet som helt eller till övervägande

del finansieras av statsmedel.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i av utskottet angiven

riktning.

28:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält

och erinrat har utskottet funnit ha medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse

eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara

av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon

riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller icke ha varit av

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Statsutskottets utlåtande nr 145.

beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet

velat för riksdagen

anmäla.

29 :o) Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I

skrivelse nr 66 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för den 8 februari 1952, lämnat en

redogörelse för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelser

den 23 och den 30 maj 1951, nr 275 respektive 317, i anledning av riksdagens

år 1950 församlade revisorers berättelse.

Beträffande redogörelsens innehåll torde få hänvisas till skrivelsen.

Utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen framgår,

att flertalet i sistnämnda riksdagsskrivelse angivna ärenden alltjämt äro

föremål för Kungl. Majrts prövning. Utskottet förutsätter att dessa frågor

ägnas fortsatt uppmärksamhet samt att jämväl de av riksdagen härutinnan

uttalade önskemålen i görligaste mån beaktas, så snart förhållandena medgiva.

Kungl. Maj :ts skrivelse har i övrigt icke givit utskottet anledning till

särskilt uttalande, vilket utskottet velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 13 maj 1952.

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Iwar Anderson, Näsgård,

fröken Andersson, herrar Leander, Gillström, Eric Ericson, Näsström,

Sundelin, Hesselbom, Lundqvist, Ragnar Persson, Edvin Thun, Söderquist

och Nils Theodor Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Mårtensson

i Uddevalla, Svensson i Ljungskile, Lindholm, Staxäng, Åkerström, Johansson

i Mysinge, Kollberg, Petterson i Degerfors, Onsjö, Persson i Växjö,

Birke, fru Ericsson i Luleå och herr Gustafsson i Skellefteå.

Reservation

vid punkten 23:o) (Enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark)

av herr Näsgård, fröken Andersson samt herrar Söderquist, Nils Theodor

Larsson, Svensson i Ljungskile, Staxäng, Johansson i Mysinge och Onsjö.

527482. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:293 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m. jämte i ämnet väckt motion. a1 i texten