Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmänt resereglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1952-11-04 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1952:194, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmänt resereglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 194—195.

Statsutskottets utlåtande nr 194.

1

Nr 194.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till allmänt resereglemente m. m. jämte i ämnet

väckta motioner.

(5:e avd.)

I propositionen nr 197 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över civilärenden för den 31 mars 1952, föreslagit

riksdagen bemyndiga Kungl. Maj :t att dels utfärda allmänt resereglemente

i huvudsaklig överensstämmelse med ett såsom bilaga till statsrådsprotokollet

fogat författningsförslag, dels utfärda bestämmelser om omstationering

samt om traktamente m. m. till personal i försvarets reserver

och i väg- och vattenbyggnadskåren i huvudsaklig överensstämmelse med

vad i statsrådsprotokollet anförts, dels ock utfärda de övergångsbestämmelser,

som kan bli erforderliga i anledning av de ifrågavarande förslagen.

Beträffande lydelsen av förenämnda författningsförslag får utskottet

hänvisa till propositionen.

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft följande i anledning

av propositionen väckta motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Bergh m. fl. (I: 468) och den andra inom andra kammaren av herr

Jacobson i Vilhelmina m. fl. (II: 613), i vilka hemställts, att riksdagen ville

besluta sådan ändring i förslaget till allmänt resereglemente, att ersättning

för »annat färdmedel» bestämmes till 20 öre per kilometer och att bestämmelse

införes om ersättning för fotvandring med 30 öre per kilometer,

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herrar Lodenius och Werner (I: 476) samt den andra inom andra kammaren

av herr Rubbestad m. fl. (II: 636), i vilka hemställts, att riksdagen måtte

besluta, att förslaget till allmänt resereglemente in. m. antages med följande

ändringar av 6 § mom. 1 och 2:

6 §•

1 mom. Resekostnadsersättning utgår enligt vad i nedanstående uppställning

angives för olika färdsätt och reseklasser.

1 Bihartg till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. iVr 194—195.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 194.

Färdsätt

Reseklass

I

II

III

Tåg......................

Avgift för 1 plats i

1 klass

Avgift för 1 plats i

II klass

Avgift för 1 plats i

III klass

Fartyg....................

Avgift för 1 hyttplats

i I klass

Avgift för 1 hyttplats i II klass

|

Luftfartyg, spårvagn, buss

och annan bil i linjetrafik

Avgift för 1 plats

Taxebil ..................

Avgift för 1 person

Egen bil, motorcykel......

Enligt bestämmelser, utfärdade av Kungl. Maj:t

Annat färdsätt............

20 öre per km eller den högre ersättning förrättnings- mannen visar sig hava utgivit.

Vid begagnande--- — resekostnadsersättning.

Ersättning för — --i sovvagn.

2 mom. Vid begagnande av taxebil---medföljt i bilen, som ersätt
ning

för utgivna drickspenningar med högst 5 % av den sammanlagda kostnaden.

Om vid gemensam —- — —- avsedd medresande.

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herrar Pettersson och Franzén (I: 477) samt den andra inom andra kammaren

av herr Svensson i Stenkyrka m. fl. (II: 637), i vilka hemställts, att

riksdagen måtte besluta, att befattningshavare, stationerade på Gotland,

måtte, oavsett reseklass, dels tillerkännas rätt att företa tjänsteresor med

flyg och erhålla full ersättning för kostnaderna härför, dels medges rätt att

vid tjänsteresa påbörja denna ett dygn tidigare än som enligt de föreslagna

bestämmelserna i propositionen normalt bör ske samt i sådant fall erhålla

ytterligare ett dagtraktamente och ett nattraktamente,

dels ock en inom andra kammaren av herr Braconier väckt motion (IT:

638), i vilken hemställts, att riksdagen vad angår traktamenten till personal

i försvarets reserver måtte antaga det av reseersättningskommittén framlagda

förslaget.

Beträffande motiveringen för de sålunda framlagda förslagen får utskottet

hänvisa till motionerna I: 468, II: 636, II: 637 och II: 638.

I propositionen, som grundar sig på utredningar av 1949 års reseersättningskommitté,

i det följande kallad reseersättningskommittén, framlägges

förslag till nytt allmänt resereglemente. Förslaget åsyftar att i flera avseenden

förenkla och förtydliga nu gällande bestämmelser och innebär i åtskilliga

hänseenden en decentralisering av beslutanderätten till vederbörande

myndigheter.

Bl. a. föreslås att resetraktamente och tjänstgöringstraktamente skall

sammanföras till en enhetlig traktamentsform och att de nuvarande bestämmelserna

om omplaceringstraktamente skall ersättas med ändrade regler

om omstationering.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 194.

3

Flertalet av de nuvarande s. k. besparingsreglementena avses skola upphävas.

I stället föreslås vissa bestämmelser, som syftar till inskränkning

av rätten att erhålla traktamente vid kortvariga förrättningar. Antalet traktamentsklasser

förordas minskat från fyra till tre, varjämte traktamentsbeloppen

föreslås skola höjas i viss utsträckning.

Allmänna resereglementet.

Under rubriken inledning behandlas i propositionen vissa frågor

av mera formell innebörd.

Reseersättningskommittén erinrar, att det nuvarande allmänna resereglementet

är fastställt av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt. Beträffande

bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente har riksdagens medverkan

inskränkt sig till att i 33 § Saar intagits vissa allmänna stadganden, medan

åt Kungl. Maj :t överlämnats att meddela närmare bestämmelser. Enligt

kommitténs förslag skall det nuvarande allmänna resereglementet och bestämmelserna

om tjänstgöringstraktamente ersättas av en ny författning

med benämningen allmänt resereglemente (Arr). Kommittén har räknat

med att det nya resereglementet skall utfärdas i samma ordning som det nu

gällande.

I reglementet bör enligt kommitténs mening intagas endast sådana bestämmelser,

som äger grundläggande betydelse, medan detaljregleringen bör

ske genom tilläggsbestämmelser och anvisningar, utfärdade av Kungl. Maj :t

med stöd av bemyndigande i reglementet, samt — beträffande vissa frågor,

som anges i reglementet — genom beslut av vederbörande myndigheter. Till

ledning vid meddelandet av sistnämnda beslut bör anvisningarna innehålla

allmänna riktlinjer. Det förefaller kommittén som om systemet med anvisningar

i förening med myndigheternas befogenhet att i vissa hänseenden

besluta efter skälighetsprövning bör kunna bidraga till en minskning av det

stora antal besvärs- och anmärkningsmål rörande traktamentsfrågor m. in.,

som f. n. årligen förekommer.

I ett stort antal yttranden har givits uttryck åt uppfattningen, alt den allmänna

uppläggningen är rationell och ägnad att undanröja åtskilliga nu

bestående tillämpningssvårigheter samt att omarbetningen lett till önskvärda

förenklingar i skilda hänseenden.

Departementschefen anför följande.

Det komplex av bestämmelser, som varit föremål för översyn genom

reseersättningskommittén, kännetecknas av en höggradig oklarhet och bristande

enhetlighet. Bestämmelsernas tillämpning har kommit att vålla därav

berörd personal ett oproportionerligt omfattande arbete. Det bar därför

länge framstått som angeläget att inom detta område nå fram till en

bättre ordning. Reseersättningskommittén har valt alt söka lösa uppgiften

genom delvis ganska radikala åtgärder. Helt naturligt ställer det sig svårt

att på förhand med någon större säkerhet bedöma, hur de föreslagna omläggningarna

kommer att verka, särskilt som de förhållanden det här gäller

att reglera är synnerligen skiftande. I likhet med det stora flertalet re
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 194.

missmyndigheter har jag emellertid den uppfattningen, att kommitténs principiella

ställningstaganden i allmänhet är väl motiverade och att förslagen

innebär inte oväsentliga fördelar gentemot nuvarande bestämmelser framför

allt genom en mera konsekvent systematik och genom förenklingar i

olika avseenden.

För min del anser jag en decentralisering av beslutanderätten till vederbörande

myndigheter vara särskilt naturlig inom ett sådant område som det

förevarande. Reseersättningskommitténs förslag härutinnan finner jag därför

principiellt riktigt. Självfallet är det emellertid av väsentlig betydelse,

att myndigheternas skälighetsbedömanden kommer att följa enhetliga riktlinjer.

I anslutning till kammarrättens och lönenämndens yttranden vill jag

understryka vikten av att myndigheterna i största möjliga utsträckning

samråder i detta syfte. Reseersättningskommittén har förutsatt, att central

förvaltningsmyndighet, som utfärdar tillämpningsföreskrifter till resereglementet,

skall ha att insända ett exemplar av föreskrifterna till riksräkenskapsverket.

Genom en sådan anordning och genom sin granskningsverksamhet

torde detta ämbetsverk kunna erhålla en ganska tillfredsställande

överblick över resereglementets tillämpning inom olika delar av statsförvaltningen

och äga förutsättningar att genom rådgivning till myndigheterna verka

för den samordning, som är önskvärd. Jag vill tillägga, att det får anses

naturligt att kontakt uppehälles mellan vederbörande myndigheter och personalorganisationer

i hithörande spörsmål liksom beträffande anställningsoch

avlöningsvillkor i allmänhet.

Under hänvisning till det anförda förordar jag, att reseersättningskommitténs

förslag med de ändringar, som jag i det följande kommer att föreslå,

lägges till grund för nya bestämmelser i ämnet.

Då det gäller att taga ställning till frågan, i vilken ordning nya författningar

på förevarande område skall utfärdas, synes man böra beakta den

utveckling, som i motsvarande hänseende har ägt rum beträffande de statliga

avlöningsreglementena. Vid utfärdandet av Saar och Arf frångick man

sålunda den tidigare gällande principen, att avlöningsreglementena skulle

till sin ordalydelse fastställas av riksdagen, och Kungl. Maj :t erhöll riksdagens

bemyndigande att utfärda de nya reglementena i huvudsaklig överensstämmelse

med framlagda författningsförslag. Kungl. Maj :t blev därigenom

oförhindrad att vidtaga förtydliganden eller eljest redaktionella jämkningar

i författningarna, såväl vid utfärdandet som därefter. På samma

sätt bär förfarits vid senare verkställda löneregleringar. Det torde få anses

naturligt, att även allmänna resereglementet, vilket för flertalet förrättningsmän

har karaktären av en avlöningsförfattning, utfärdas i nu angiven

ordning. Jag förordar därför, att Kungl. Maj :t för sig utverkar bemyndigande

att utfärda resereglementet i huvudsaklig överensstämmelse med det

förslag, som jag i det följande kommer att framlägga.

Liksom hittills har varit fallet, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att

utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till resereglementet. I fortsättningen

kommer jag därför i huvudsak inte att uppehålla mig vid reseersättningskommitténs

förslag beträffande tilläggsbestämmelser och anvisningar i

vidare mån än förslagen motsvarar bestämmelser, som finnes intagna i det

nu gällande resereglementet och alltså tidigare har varit underställda riksdagen.

Såsom av det anförda framgår kan jag inte tillstyrka den av vissa myndigheter

ifrågasatta anordningen, atl resereglementet och dess tilläggsbestämmelser

skulle vid utredigeringen sammanföras i en författning. Mot en

sådan anordning talar enligt min mening, förutom de skiljaktiga formerna

för utfärdandet, att den skulle allvarligt inkräkta på överskådligheten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 194.

5

Med anledning av vad generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen har anfört

om ett tidsbegränsat provisorium vill jag framhålla, att man enligt

min mening knappast kan utgå från att en reglering av detta slag kommer

att redan från början fungera helt friktionsfritt. Snarare bör man räkna med

att erfarenheterna kan ge anledning att företaga jämkningar i författningstexten.

Under rubriken principiella spörsmål behandlas i propositionen

syftet med resekostnadsersättning och traktamente, enhetligt traktamentsbegrepp,

begreppen förrättning, tjänsteresa, tjänstgöringszon och

förrättningszon, traktamentets beroende av förrättningens varaktighet, frågan

om besparingsreglementen samt traktamentsbeloppen m. in.

Beträffande vad reseersättningskommittén uttalat och föreslagit i dessa

ämnen samt innehållet i yttrandena däröver hänvisar utskottet till propositionen,

s. 8—28.

Departementschefen anför följande.

Såsom jag inledningsvis har framhållit har jag funnit reseersättningskommitténs

principiella ställningstaganden på det hela taget väl motiverade och

ägnade att läggas till grund för den nyreglering på förevarande område,

som av olika anledningar har ansetts påkallad. I vissa hänseenden kan jag

emellertid icke helt ansluta mig till kommitténs förslag. Jag återkommer

härtill i det följande.

De grundläggande principerna i det nuvarande resereglementet är att ersättning

för resekostnad skall täcka de faktiska utgifterna för resa och att

traktamentsersättning skall avse täckning av de merkostnader, som föranledes

av förrättning å annan ort än det vanliga tjänstestället. Någon ändring

häri har varken av kommittén åsyftats eller i remissyttrandena ifrågasatts.

Denna princip har också varit vägledande vid utformandet av det förslag

jag i det följande framlägger. Särskilt i fråga om traktamentsersättning

kan givetvis delade meningar råda om hur bestämmelserna skall utformas

och traktamentsbeloppen avvägas för att ett åläggande att utföra en

förrättning å ena sidan inte skall bli ekonomiskt betungande för vederbörande

och å andra sidan inte medföra en vinst för honom.

Angivna grundsatser har kommittén funnit föranleda, att det å vissa förvaltningsområden

förekommande systemet med fasta resanslag i princip

inte bör bibehållas. Härtill ansluter jag mig. Av praktiska skäl torde det

emellertid inte vara möjligt att utan ytterligare överväganden avskaffa detta

system för prästerskapets vidkommande. Som i prop. 1951: 15G har framhållits

saknas i varje fall för närvarande de administrativa förutsättningarna

för en övergång till att tillämpa det allmänna resereglementet för församlingsprästerna.

Jag har för avsikt att snarast föranstalta om närmare utredning

av detta spörsmål.

De nuvarande skiljaktigheterna mellan föreskrifterna om tjänstgöringstraktamente

och allmänna resercglementets traktamentsbestämmelser har i

tillämpningen vållat åtskilliga svårigheter och lett till föga tillfredsställande

resultat. Såsom i remissyttrandena har framhållits medför reseersättningskommitténs

förslag, som innebär att de båda traktamentsformerna sammanföres

till en, en betydande koncentration och förenkling av bestämmelserna.

Jag biträder därför kommitténs förslag i denna del. Bifalles vad jag i det

följande föreslår i fråga om omstationering kommer även traktamentsformen

omplaceringstraktamente att försvinna.

Då resereglementet i enlighet med vad jag i det föregående har förordat

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 194.

bör avse förmånerna både vid sådan verksamhet, som motsvarar förrättning

enligt nuvarande resereglemente, och vid sådan, som motsvarar tjänstgöring

enligt bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente, är det av vikt att

det nya förrättningsbegreppet definieras på ett uttömmande och fullt tydligt

sätt. Kommitténs förslag i detta hänseende har i några remissyttranden

blivit föremål för viss kritik. Med anledning härav bör definitionen enligt

min mening utformas så att med förrättning avses tjänstgöring eller uppdrag,

som på grund av statlig myndighets föreskrifter eller beslut fullgöres

för statens räkning annorstädes än å förrättningsmannens tjänsteställe.

Denna definition utesluter tolkningen att en tjänstemans dagliga resor för

inställelse till den vanliga tjänstgöringen skulle vara att betrakta som tjänsteresor.

Liksom kommitténs förslag omöjliggör emellertid definitionen utbetalning

av traktamente till tjänsteman, som har förflyttats till tjänst på annan

ort men, innan flyttning har skett, förordnats att under viss tid alltjämt

tjänstgöra i sin förut innehavda tjänst. Att medge traktamente i dylikt fall

har inte synts mig påkallat. Vad som skall anses utgöra förrättningsmans

tjänsteställe torde, såsom kommittén har förutsatt, få bestämmas av vederbörande

myndighet med iakttagande av de närmare föreskrifter Kungl.

Maj :t meddelar.

Vad angår resor för erhållande av nattkvarter och intagande av måltid

har jag i motsats till reseersättningskommittén inte ansett mig kunna förorda,

att bestämmelserna ges sådan utformning, att dylika resor utan vidare

hänföres till kategorien tjänsteresor. Någon generell rätt till ersättning för

dylika resor bör således enligt min mening icke föreligga, utan det bör läggas

i vederbörande myndighets hand att avgöra, om och i vad mån det med hänsyn

till förhållandena i det särskilda fallet är motiverat att resekostnadscrsättning

får åtnjutas.

Reseersättningskommitténs konstruktion av bestämmelserna om traktamentsfritt

område anser jag vara en i stort sett tillfredsställande lösning av

detta svårbemästrade problem. Vad luftfartsstyrclsen har anfört ger mig anledning

att uttala, att det under vissa förhållanden säkerligen låter sig påvisa,

att även denna konstruktion för olika förrättningsmän kan medföra

ojämnheter. Det är dock inte möjligt att helt undvika sådana resultat, om

man över huvud taget skall göra någon geografisk avgränsning av rätten till

traktamente. En dylik avgränsning är enligt min mening ofrånkomlig, och

jag anser den av kommittén härför valda metoden vara betydligt överiägsen

nuvarande regler i ämnet. Luftfartsstyrclsens förslag om särskilda tjänstgöringszoner

i de största städerna kan jag inte biträda. Inte heller har jag

ansett mig böra ifrågasätta någon ändring beträffande tjänstgöringszonens

utsträckning, som jag anser ha blivit lämpligt avvägd i kommittéförslaget.

Det är enligt min mening inte önskvärt, att i reglementet införes en undantagsbestämmelse

angående rätt till traktamente inom tjänstgöringszonen,

då kortaste färdvägen överstiger åtta kilometer. Emellertid torde behov

av en sådan regel någon gång kunna föreligga. Jag har därför inte velat

motsätta mig att vederbörande myndigheter erhåller möjlighet att i dylika

fall medge undantag från huvudregeln. Jag vill dock understryka vikten av

att detta bemyndigande användes endast då det kan anses påkallat av särskilda

förhållanden.

Som redogörelsen för yttrandena visar, har förslaget rörande särskilda

kvalifikationstider för erhållande av traktamente vid förrättningar av viss

kortare varaktighet blivit föremål för mycket delade meningar. Vissa myndigheter

har avstyrkt förslaget och ansett den nuvarande tre—åttatimmarsregeln

böra gälla generellt. Andra myndigheter har velat mildra den föreslagna

»endagsregeln» genom förkortning av den del av dagen, under vilken

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 194.

7

den skulle tillämpas. Åter andra myndigheter har förordat eu förlängning av

samma tid eller av kvalifikationstiden för halvt dagtraktamente.

Med anledning av vad sålunda har framkommit finner jag det angeläget

att erinra, att reseersättningskommittén har sammankopplat sitt här it rågavarande

förslag med förslaget om avveckling av besparingsrcglementena.

Sistnämnda förslag är i sin tur i hög grad beroende av storleken av de traktamentsförmåner,

som det allmänna resereglementet anses böra bereda.

Jag anslutar mig till kommitténs uppfattning, att en avveckling av besparingsreglementena

svårligen kan komma i fråga, om den i det nuvarande

allmänna resereglementet intagna tre—åttatimmarsregeln därvid skulle komma

att gälla vid alla förrättningar. Om besparingsrcglementena slopas, hor

detta enligt min mening betraktas som en förmån, vilken kommer förrättningsmännen

som grupp till godo, och denna förman får uppväga de skärpta

traktamentsvillkoren för sådana förrättningsmän, som nu inte är underkastade

besparingsföreskrifter. Såsom kommittén har framhållit gällei besparingsreglementen

för flertalet förrättningsmän.

Vid övervägande av förevarande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,

att det ur flera synpunkter är önskvärt att enhetliga ersättningsgrunder

kommer till användning inom så stora delar av statsförvaltningen

som möjligt. En avveckling av besparingsreglementena är emellertid, i vad

det gäller traktamentsersättning vid kortvariga förrättningar, knappast förenlig

med de av mig i det föregående berörda grundläggande principerna för

resereglementet, såvida inte traktamentsbestämmelserna i samband darmed

så utformas att traktamentsersättningen vid dylika förrättningar inskränkes

så att den verkligen endast täcker de merkostnader, som foranledes av förrättning

å annan ort än det vanliga tjänstestället. Enligt min mening bör en

tillfredsställande lösning av föreliggande problem kunna ernås genom en

lämplig avvägning av dels traktamentsbeloppen och traktamentsklasserna

och dels kvalifikationstiderna för erhållande av traktamente. Vad de sistnämnda

angår måste samtidigt tillses att författningsföreskrifterna blir sa

enkla som möjligt. Den av kommittén föreslagna anordningen med olika

kvalifikationstider för endagsförrättningar och flerdagarsförrättmngar ar val

i detta hänseende inte helt invändningsfri. Enligt min mening är emellertid

de skäl, som har anförts som motivering för att kvalifikationstiderna skulle

vara kortare vid flerdagarsförrättmngar än vid endagsförrättningar, val grundade.

Mot kommitténs förslag att den nuvarande tre—åttatimmarsregeln

skall bibehållas i fråga om flerdagarsförrättmngar vill jag därför inte gora nanon

erinran I fråga om endagsförrättningar däremot skulle kommitténs förslag

i förening med upphävande av de allmänna besparingsreglementena innebära

en så avsevärd utsträckning av rätten att erhålla traktamente att jag

icke anser mig kunna biträda förslaget i dess helhet. Med hänsyn till vad

som nu enligt flertalet bcsparingsreglementen gäller för (let övervägande

antalet förrättningsmän och med beaktande av vad i åtskilliga remissyttranden

har anförts vill jag i stället förorda, att rätt till traktamente vid enda°sförrättning

skall inträda först då mer än sex timmar i följd tagits i anspråk.

Härvid bör halvt dagtraktamente utgå såvida inte bortovaron överstiger

tio timmar. Dessa för endagsförrättningar förordade regler bor dock

i överensstämmelse med kommitténs förslag gälla endast då fiåga äi om

dag varunder bortovaron från tjänstestället eller bostaden infaller mellan

klockan 6 och klockan 19. Detta innebär, att sistnämnda regler blir tillämpliga

för dag, då förrättningsmannen har såväl avrest från tjänstestället eller

bostaden som återkommit''dit mellan angivna klockslag.

Vad jag här föreslagit innebär så till vida en skärpning av bestämmelserna

i det nuvarande allmänna resereglementet, att kvalifikationstiderna vid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 194.

endagsförrättningar i vissa fall har utsträckts från 3 till 6 timmar i fråga

om halvt traktamente och från 8 till 10 timmar i fråga om helt traktamente.

Å andra sidan medför förslaget betydande fördelar för de förrättningsmänj

som nu är underkastade besparingsreglementen — vilket såsom i det föregående

har framhållits är fallet beträffande flertalet statstjänstemän. Traktamente

skall sålunda utgå efter de i allmänna resereglementet angivna beloppen

och inte såsom hittills efter lägre belopp.

Som jag i det föregående har framhållit bör emellertid vid ställningstagandet

till det föreliggande spörsmålet även beaktas storleken av traktamentsbeloppen

i och för sig samt antalet traktamentsklasser och indelningen

i traktamentsklasser.

Det nuvarande resereglementet, som tillkom år 1929, innehöll ursprungligen

sex olika traktamentsklasser med en spännvidd mellan högsta och

lägsta traktamentsklass av 15 kronor. Sedan spännvidden år 1942 minskats

till 13 kronor, begränsades år 1946 i samband med en av kostnadsutvecklingen

föranledd höjning av traktamentsbeloppen antalet traktamentsklasser

till fyra och spännvidden till 10 kronor. Vid 1951 års riksdag beslöts

med hänsyn till prisstegringarna en höjning av traktamentena enligt allmänna

resereglementet med 2 kronor för natt och 2 kronor för sådan dag,

varav minst 8 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning.

Sedan april 1951, då förslaget om sistnämnda höjning framiades, har priserna

ytterligare stigit. Jag har därför funnit en viss höjning av traktamentsbeloppen

åter befogad. I samband därmed har den av reseersättningskommittén

berörda frågan om en begränsning av antalet traktamentsklasser

ansetts böra upptagas till prövning.

Jag ansluter mig till kommitténs åsikt, att starka skäl talar för att antalet

traktamentsklasser begränsas till tre genom att den lägsta klassen, till

vilken i huvudsak hör tjänstemän i lönegraderna 1—10 å löneplanen nr 1,

borttages och dithörande förrättningsmän hänföres till den f. n. näst lägsta

klassen. Jag förordar vidare, att traktamentsbeloppen i samband härmed

höjes med 4 kronor i vardera av klasserna A och B samt med 3 kronor i

klassen G. Spännvidden mellan högsta och lägsta traktamentsklass blir då

8 kronor.

Liksom hittills bör det ankomma på Kungl. Maj :t att förordna om förrättningsmännens

hänförande till de olika rese- och traktamentsklasserna.

Jag vill dock redan i detta sammanhang nämna, att förrättningsmännen

enligt min mening i princip bör fördelas å rese- och traktamentsklasserna

i enlighet med det följande:

Lönegrad

1—18 å löneplan 1

19—36 å löneplan 11

1—12 å löneplan 2|

37 å löneplan li

13—25 å löneplan 2|

Därest bestämmelser av den innebörd jag i det föregående har förordat

meddelas, vill jag tillstyrka att besparingsreglementena upphäves.

Vid de överläggningar, som inom civildepartementet har ägt rum med

statstjänstemännens huvudorganisationer, har dessa biträtt det av mig framlagda

förslaget i fråga om traktamentsbelopp, antalet traktamentsklasser,

indelningen i rese- och traktamentsklasser samt tidskvalifikationer för er
-

Rese- och traktamentsklass
.

... in C

.... II B

.... I A

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 194.

9

hållande av traktamente. Det har därvid förutsatts, att ytterligare överläggningar

skall äga rum beträffande vissa särskilda befattningshavargruppers

hänförande till rese- och traktamentsklass.

I överensstämmelse med vad departementschefen anfört har inom civildepartementet

upprättats det förslag till allmänt resereglemente, vilket såsom

bilaga fogats vid statsrådsprotokollet i ärendet. Av den special m otiv

e ring till departementsförslagets innehåll, som lämnas i propositionen

(s. 32—55), har följande avsnitt ansetts böra här återges, I övrigt hänvisar

utskottet till propositionen.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § i gällande allmänna resereglemente och

innehåller således bestämmelser om kostnadsjämförelse vid beräkning av

rese- och traktamentskostnad.

Reseersättningskommittén uttalar, att man vid avgörandet av vilken väg

och vilket färdsätt som är de lämpligaste ofta synes ha begränsat sig till

en ren kostnadsjämförelse mellan olika alternativ, emedan det råder en

utbredd ovisshet om vilka andra faktorer än kostnaderna, som får tillmätas

betydelse på grund av de i den nuvarande författningstexten ingående orden

»eller eljest» och hur avvägningen mellan olika faktorer skall ske. Med

understrykande av att det icke är möjligt att i resereglementet meddela bestämmelser

för alla de olika fall, där tvekan kan uppkomma, utan att åt

praxis måste överlämnas att komplettera de meddelade bestämmelserna,

föreslår kommittén, att det ifrågavarande författningsrummets nuvarande

lydelse i huvudsak bibehålies men att exemplifierande anvisningar till detsamma

meddelas.

Vid bestämmandet av lämpligaste väg och färdsätt bör enligt kommittén

utgångspunkten vara, vilken väg och vilket färdsätt som i och för sig är

ägnade att medföra den minsta summan av resekostnadsersättning och traktamente.

Avvikelser från denna väg och detta färdsätt kan emellertid föranledas

av olika faktorer. Härutinnan framhåller kommittén, att ett snabbare

och dyrbarare färdsätt bör godtagas, om värdet av den arbetstid, som

därigenom sparas — i princip beräknat efter förrättningsmannens daglön

-— uppväger merkostnaden. Det får emellertid enligt kommittén anses självfallet,

att man fäster avseende vid tidsvinsten endast om denna verkligen bedömes

vara av någon betydelse, och någon exakt beräkning av vare sig inbesparad

tid eller därpå belöpande lön bör inte krävas.

Beträffande vissa andra faktorer än tidsvinsten, som bör kunna tillmätas

betydelse, uttalas i betänkandet följande.

Tjänsteman är givetvis skyldig att underkasta sig det ökade ianspråktagande

av hans tid, som en tjänsteresa i allmänhet medför, men å andra sidan

bör eftersträvas, att genom tjänsteresan icke sker större intrång än nödvändigt

i vederbörandes vanliga livsföring. Vid tillämpningen av 4 § bör

myndighet följaktligen tillse, att hänsyn tagcs till förrättningsmannens berättigade

anspråk på att åtnjuta erforderlig vila och fritid även i samband

med förrättning och tjänsteresa. Det bör sålunda icke under alla omstän
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande ni'' 194.

djghcter krävas, att förrättningsman skall företaga resan till eller från en

förrättning med sista respektive första möjliga förbindelse, exempelvis om

förrättningsmannen därvid skulle behöva anträda eller avsluta resan vid en

alltför oläglig tid på dygnet eller han skulle bli ur stånd att intaga måltid

vid någorlunda normal tid. Icke heller bör förrättningsman utan vidare

anses skyldig att använda nattåg eller, vid ogynnsam väderlek, sjöförbindelse.

Den nuvarande bestämmelsen, att förrättningsman inte på grund av vad

i resereglementet stadgas är skyldig att färdas med luftfartyg, har i kommitténs

förslag kompletterats så, alt förrättningsman inte heller skall vara

skyldig att nattetid begagna sig av spårvägs- eller busstrafik. Ändringen

innebär, att förrättningsman, som under tiden mellan klockan 0 och klockan

6 har att företaga resa — t. ex. från järnvägsstation till bostaden eller till

nattkvarter på förrättningsorten — äger åtnjuta resekostnadsersättning för

begagnande av taxebil, även om summan av resekostnadsersättning och

traktamente därigenom ökas. Enligt kommitténs mening är det knappast

skäligt att i ersättningshänseende utgå från att förrättningsmannen vid ifrågavarande

tid på dygnet skall underkasta sig så lång väntan, som kan följa

av att spårvagns- och busstrafiken då uppehälles endast med mycket glesa

turer.

Departementschefen anför följande.

Enligt gällande allmänna resereglemente är ersättningens storlek på

grund av föreskrifterna i 4 § reglementet beroende av en lämplighetsprövning.

Det har gjorts gällande, att dessa betydelsefulla föreskrifter är alltför

allmänt avfattade för att lämna myndigheterna erforderlig ledning vid en

dylik prövning, och önskemål har uttalats om mera konkreta bestämmelser.

Dessa önskemål finner jag i och för sig befogade, men i likhet med reseersättningskommittén

anser jag det inte vara möjligt att i reglementet meddela

bestämmelser för alla de olika fall, där tvekan kan uppkomma. Kommitténs

förslag om utfärdande av anvisningar synes mig vara ägnat att i

många fall underlätta tillämpningen av den i bestämmelserna uttryckta jämförelseprincipen.

Vad angår spörsmålet om rätt att utfå ersättning för resa med flyg, bör

enligt min mening möjlighet öppnas till införande av en sådan ordning, att

jämförelse med annat färdsätt inte alltid skall behöva äga rum. Beträffande

tjänsteresor med förrättningsman tillhörigt motorfordon äger Kungl. Maj:t

redan nu förordna, att resekostnadsersättning skall utgå även i fall då förrättningsmannen

inte enligt den förenämnda jämförelseprincipen är berättigad

till ersättning för sådant färdsätt. Denna Kungl. Maj :ts befogenhet anser

jag böra utvidgas till att avse även resor med flyg. Frågan, i vilken utsträckning

och på vilket sätt det kan anses befogat att beträffande resor med

flyg medge undantag från kostnadsjämförelse i varje särskilt fall, torde

jag senare få upptaga till prövning. I första hand bör resor till och från Gotland

härvid ifrågakomma.

Enligt departementsförslaget kommer den individuella skälighetsprövningen

att elimineras också i ett annat, ehuru mindre betydelsefullt hänseende,

nämligen genom en uttrycklig bestämmelse att förrättningsman inte

skall vara skyldig att nattetid begagna sig av spårvagn eller buss i lokaltrafik.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 194.

11

6 §.

Förevarande paragraf motsvarar nuvarande 2 § 1 inom. samt 8 och 15 §§.

För närvarande angives i 2 § 1 mom. vilken resekostnadsersättning som utgår

vid olika färdsätt. Såsom färdsätt räknas även fotvandring, och ersättningen

därför utgör 20 öre per kilometer.

Reseersättningskommittén framhåller, att kostnadsfaktorn vid fotvandring

är så obetydlig, att man kan bortse från den, och vidare, att om förflyttning

till fots är påkallad mera regelbundet eller i större omfattning,

detta i de allra flesta fall beror därpå att sådan förflyttning utgör en förutsättning

för arbetets utförande. Ansträngningar av ena eller andra slaget,

som sammanhänger med de allmänna tjänstgöringsförhållandena, bör emellertid

enligt kommitténs mening anses gottgjorda genom lönesättningen.

Inom ett flertal verksamhetsområden, där förrättningar av här angiven karaktär

ofta förekommer, gäller också besparingsreglementen, som inskränker

eller helt eliminerar den i allmänna resereglementet medgivna rätten till

resekostnadsersättning vid fotvandring. Vad åter angår fall, då förflyttning

till fots inte betingas av förrättningens natur, torde fotvandring numera på

grund av kommunikationsnätets utveckling förekomma i betydligt mindre

omfattning än då de nu tillämpade grunderna för resekostnadsersättning

tillkom. Med hänsyn till det anförda och även i viss mån i förenklingssyfte

har kommittén ansett sig böra föreslå, att fotvandring i fortsättningen inte

skall berättiga till resekostnadsersättning. Detta kommer i författningsförslaget

till uttryck därigenom, att det i 2 § 1929 års resereglemente använda

uttrycket »färdsätt» har utbytts mot »färdmedel».

Skälen för medgivande av resekostnadsersättning vid begagnande av cykel,

skidor o. d. har synts kommittén vid jämförelse med övriga färdmedel

inte vara särdeles starka. Vidare framhåller kommittén, att i förevarande

hänseende — liksom då det gäller fotvandring — för åtskilliga stora förvaltningsområden

gäller besparingsbestämmelser, enligt vilka ersättning

inte alls utgår eller också utgår med högst 10 öre per kilometer. Med hänsyn

till sålunda föreliggande förhållanden har kommittén ansett sig inte kunna

förorda, att i det nya resereglementet stadgas högre resekostnadsersättning

för färd med sådant färdmedel, som drives av förrättningsmannen personligen,

än 10 öre per kilometer. Vad däremot angar sadana fall, da förrättningsmannen

har att till annan utgiva gottgörelse för färdmedlets begagnande,

såsom vid förflyttning med hästskjuts eller med båt, torde enligt

kommittén redan de nu föreskrivna beloppen — 30 resp. 20 öre per kilometer

_vara otillräckliga. Kommittén anser, att ersättning i sådana fall bör

utgå med belopp motsvarande förrättningsmannens styrkta kostnad.---—

Enligt 2 § 2 mom. 1929 års allmänna resereglemente gäller, alt om vid

gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör eller disponeras

av någon av förrättningsmännen, denne äger åtnjuta, förutom resekostnadsersättning

för egen resa, jämväl gottgörelse med 5 öre per kilometer för

varje medresande förrättningsman. Gottgörelscn har varit bestämd till

nämnda belopp sedan den 1 juli 1931. Bestämmelsen torde ha praktisk bety
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 194.

delse endast vid resor med egen bil. I propositionen nr 19 till 1951 års riksdag

behandlades bl. a. denna särskilda ersättning. Därvid redogjordes för

uttalanden av vissa myndigheter, enligt vilka ersättningen borde reduceras.

Departementschefen fann sig böra godtaga, att densamma bibehölles i avvaktan

på resultatet av reseersättningskommitténs arbete, även om den förelölle

väl hög. Kommittén anför nu, att ifrågavarande ersättning är större än

som motiveras av den ökning i slitage och bränsleåtgång, som kan föranledas

av att en eller flera personer utom föraren medföljer i bilen, men att den

torde ha avvägts på sätt som skett för att stimulera till anordnande av samåkning.

Mot en nedsättning anser kommittén tala att ersättningsbeloppet har

stått oförändrat sedan år 1931 och att realvärdet följaktligen har inte obetydligt

minskat. Vid kommitténs överläggningar med personalorganisationerna

har dessa bestämt motsatt sig en sänkning. Efter övervägande av olika

synpunkter på frågan och med beaktande av att denna är av förhållandevis

liten ekonomisk betydelse för statsverket, har kommittén inte funnit

tillräckliga skäl föreligga att föreslå ändring på denna punkt.

I den nyssnämnda propositionen redovisades ett uttalande av Statstjänstemännens

riksförbund, att vid tillämpningen av det här berörda stadgandet

borde såsom förrättningsman räknas jämväl medresande, vilken vore stadd

i statens ärenden men på vilken resereglementets bestämmelser inte ägde

tillämpning. Departementschefen förklarade sig anse, att med prövningen av

detta förslag borde anstå, till dess kommitténs förslag förelåge. Detta sistnämnda

förslag innebär, att — liksom vid samåkning med taxebil — sådan

hos staten anställd medresande, som utan att vara förrättningsman deltager

i förrättning, skall i förevarande hänseende likställas med förrättningsman.

Departementschefen anför bl. a. följande.

I fråga om resekostnadsersättningens storlek vid begagnande av »annat

färdmedel» har jag ansett mig böra förorda kommittéförslaget. I likhet med

kommittén vill jag erinra att enligt åtskilliga besparingsreglementen ersättning

vid nyttjande av cykel eller skidor f. n. inte alls utgår eller också utgår

med högst 10 öre per kilometer. Ehuru förslaget innebär eu sänkning i förhållande

till ersättningsbeloppet enligt nuvarande allmänna resereglemente,

kommer det därför att för stora grupper av förrättningsmän medföra oförändrade

eller ökade förmåner.

Med hänsyn till vad kommittén har anfört anser jag det böra godtagas,

att den särskilda ersättningen vid samåkning bibehålies vid nuvarande belopp.

Jag ansluter mig också till kommitténs förslag rörande avgränsningen

av de kategorier av medresande, för vilka ersättningen skall få åtnjutas.

Någon sådan ytterligare utvidgning, som har ifrågasatts i vissa yttranden,

har jag alltså inte funnit påkallad.

9 §•

Innehållet i denna paragraf grundar sig på en överarbetning av de bestämmelser

i 18 § nuvarande resereglemente, enligt vilka traktamente för

natt under vissa omständigheter inte utgår eller utgår med reducerat belopp.

Dessa bestämmelser avser dels fall, då förrättningsman av staten beredes

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 194.

13

inkvartering kostnadsfritt eller mot viss avgift, dels ock fall, då han på

statens bekostnad innehar sovplats på tåg eller liggplats på fartyg.

Beträffande frågan, huruvida ett av myndighet lämnat erbjudande om inkvartering

bör påverka rätten till nattraktamente, oavsett inkvarteringens

standard, framhåller reseersättningskommittén bl. a., att med inkvartering

inte bör avses vilket av staten tillhandahållet nattlogi som helst. Man bör

rimligtvis kunna fordra, att bäddad sängplats, tvättanordning, uppvärmning,

belysning och städning ingår i förmånen. Med hänsyn härtill har

kommittén ansett sig böra i den förevarande bestämmelsen begagna uttrycket

»godtagbar inkvartering». Härmed har kommittén endast avsett att

markera, att vissa minimikrav på inkvarteringens kvalitet bör uppställas;

den närmare utformningen av dessa krav anses böra variera med hänsyn

till olika av kommittén exemplifierade faktorer. Kommittén utgår från att

frågan regleras av vederbörande myndigheter efter förhandlingar med berörda

personalorganisationer och att meningsskiljaktigheter härigenom i

stort sett skall kunna undvikas.

Huruvida förrättningsman, som har erbjudits men avvisat viss inkvartering,

det oaktat skall äga uppbära nattraktamente enligt vanliga grunder,

får enligt kommittén bli beroende av om den erbjudna inkvarteringen varit

godtagbar eller inte. I det förra fallet bör, med hänsyn till de kostnader det

medför för staten att hålla rum för här ifrågavarande ändamål, intet natttraktamente

utgå. Om åter den avvisade inkvarteringen inte har varit att

betrakta som godtagbar, anser kommittén, att nattraktamente bör utgå med

hänsyn till de kostnader förrättningsmannen måste vidkännas för att själv

anskaffa logi.

Kommittén uttalar sig vidare om spörsmålet, huruvida förrättningsman,

som har begagnat sig av anvisad inkvartering, oaktat denna icke har varit

att betrakta som godtagbar, skall äga uppbära nattraktamente helt eller

delvis. Mot ett dylikt medgivande talar, att förrättningsmannen inte vidkännes

någon sådan kostnad, för vilken nattraktamentet är avsett. Emellertid

anser kommittén lämplighets- och billighetsskäl överväga de principiella

betänkligheterna och föreslår, att nattraktamente skall utgå i här

avsedda fall.

Rikets allmänna kartverk har uttalat tvekan om det befogade i att förrättningsman,

som har utnyttjat en icke godtagbar inkvartering, skall äga

åtnjuta nattraktamente. Utan att framställa erinran mot denna princip i

och för sig har överbefälhavaren, statens lönenämnd och järnvägsstyrelsen

uttalat sig för att förrättningsmannen i sådana fall skall ha att erlägga någon

avgift för inkvarteringen.

Departementschefen anför följande.

Kommitténs förslag i fråga om rätt till nattraktamente i de fall då myndighet

erbjuder förrättningsmannen inkvartering kan jag inte till alla

delar biträda. Med hänsyn till ändamålet med traktamente kan jag nämligen

inte tillstyrka att helt nattraktamente i vissa fall skall få uppbäras

av den som har begagnat sig av dylik inkvartering. Enligt min mening bör

en närmare anslutning till nu gällande bestämmelser i ämnet eftersträvas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 194.

Sålunda bör såsom huvudregel gälla, att nattraktamente, om myndighet erbjuder

förrättningsmannen inkvartering, inte utgår med högre belopp än

det myndigheten betingar sig för inkvarteringen.

Liksom kommittén anser jag emellertid, att undantag från nämnda huvudregel

skall kunna göras i vissa fall då den erbjudna inkvarteringen inte

håller viss standard. Oreducerat traktamente bör sålunda enligt min mening

utgå, om den tillhandahållna inkvarteringen inte är av sådan beskaffenhet

att den skäligen borde ha godtagits, och förrättningsmannen ej heller

har begagnat sig av erbjudandet. Vid bedömandet av huruvida viss inkvartering

är av angivna beskaffenhet eller inte torde ledning kunna erhållas

av kommitténs uttalanden. I tillämpningsföreskrifterna till resereglementet

bör också, såsom kommittén har förutsatt, meddelas vissa riktlinjer för

dessa bedömanden. Det synes mig böra övervägas, huruvida inte i samband

därmed skulle kunna anges vissa allmänna minimikrav på inkvartering.

I likhet med kommittén finner jag det vara lämpligt och önskvärt, att myndigheternas

beslut i förevarande frågor föregås av förhandlingar med vederbörande

personalorganisationer.

För vissa bestämmelser i det nuvarande resereglem

entet, som saknar motsvarighet i dep arte in entsförslaget,

har å s. 56—58 i propositionen lämnats en redogörelse, till vilken

torde få hänvisas.

Stationeringsort och omplaceringstraktamente.

Genom prop. 1946: 274 inhämtade Kungl. Maj :t riksdagens bemyndigande

att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen hade förordats

besluta om särskilda förmåner åt befattningshavare, som efter omplacering

från en stationerings- eller förläggningsort till en annan inte hade kunnat

anskaffa familjebostad på den nya stationerings- eller förläggningsorten. I

propositionen uttalades, att förmånerna i fråga borde omfatta rätt att åtnjuta

lön enligt den för den tidigare stationeringsorten gällande ortsgruppen

samt tjänstgöringstraktamente. Det syntes vara till fyllest, att traktamentet

som regel utginge med det reducerade belopp, som enligt vederbörlig

traktamentstabell från och med 16 :e dygnet gällde för befattningshavare utan

eget hushåll. Därvid förutsattes, att gottgörelse för dubbelhyra enligt flyttningsersättningskungörelsen

inte skulle utgå för tid, varunder tjänstgöringstraktamente

uppbures. Förmånerna syntes i regel inte böra få åtnjutas under

längre tid än sex månader. Utformningen av de närmare förutsättningarna

för att utfå förmånerna borde få ankomma på Kungl. Maj :t. Sedan riksdagen

genom skrivelse nr 430 hade lämnat det begärda bemyndigandet, utfärdades

kungörelsen 1947:18 angående omplaceringstraktamente åt viss»

befattningshavare i statens tjänst.

Reseersättningskommittén uttalar, att föreskrifterna i kungörelsen angående

omplaceringstraktamente reellt sett utgör en komplettering av bestämmelserna

om stationeringsort och innebär, att verkningarna av en omstationering

i princip upphäves för den tid den genom kungörelsen medgivna för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 194.

15

månen utgår. Rätten att åtnjuta omplaceringstraktamente har emellertid

förknippats med villkor, vilkas uppfyllande i praktiken har vållat bes% ärligheter,

och detta särskilda traktamente har ansetts innebära en otillräcklig

kompensation för de merkostnader, som en omstationering pa grund av

svårigheterna att få bostad numera vanligen medför.

Av det anförda finner kommittén framgå, att det man har velat vinna

genom införandet av rätten till omplaceringstraktamente, d. v. s. en neutralisering

av de genom bostadsläget framkallade olägenheterna, även kan

vinnas genom en omarbetning av gällande bestämmelser om stationeringsort.

Denna omarbetning går i korthet ut på att man under vissa förutsättningar

framskjuter tidpunkten för ändringen av stationeringsorten. En sådan

anordning innebär, att särskilda bestämmelser om omplaceringstrakfamente

inte blir erforderliga. Vid det förhållandet, att stationeringsorten

kan bibehållas, kan nämligen traktamentsförmånerna regleras på samma

sätt som vid förrättningar i allmänhet. Den förenkling, som härigenom åstadkommes,

synes kommittén bli till fördel både för vederbörande myndigheter

och för de enskilda tjänstemännen.

Departementschefen anför följande.

Under de år som har förflutit, sedan kungörelsen angående omplaceringstraktamente

tillkom, har det i ett stort antal fall befunnits skäligt att genom

särskilda medgivanden förlänga den i kungörelsen angivna maximitiden

för åtnjutande av förmånen i fråga eller dispensera från villkoret, att

vederbörandes familj skall ha kvarblivit pa den tidigare stationeringsorten.

Vissa tolkningssvårigheter har vidare föranlett utfärdandet av ett cirkulär

(1950:531) till statsmyndigheterna om kungörelsens tillämpning, i stort

sett grundat på ett av reseersättningskommittén framlagt förslag. En i och

för sig erforderlig omarbetning av själva bestämmelserna har emellertid

inte kommit till stånd, emedan den har ansetts lämpligen böra samordnas

med översynen av allmänna resereglementet och bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente.

Reseersättningskommitténs föreliggande förslag innebär en omläggning i

systematiskt hänseende och i samband därmed en utvidgning av kretsen av

ersättningsherättigade tjänstemän, vissa höjningar av traktamentsbeloppen

och fördubbling av den tid, under vilken omplaceringstraktamente kan utgå

utan Kungl. Maj :ts särskilda medgivande. Vidare förordas i kommittéförslaget

borttagande av det nyssnämnda villkoret angående familjens kvarblivande

på den förutvarande stationeringsorten.

Mot principlösningen, att de formella förutsättningarna för medgivande

av traktamente i samband med befordran eller förflyttning till annan ort

skall tillskapas genom anstånd med omstationering, har jag ingenting att

erinra. I övrigt anser jag mig emellertid böra förorda vissa avvikelsei från

kommitténs förslag.

Omplaceringstraktamente kan enligt nuvarande bestämmelser utgå endast

till befattningshavare med eget hushåll. Tillräckliga skäl synes mig

knappast föreligga för att den särskilda förmån det här gäller skall tillerkännas

även andra tjänstemän. Dessa torde nämligen få anses skäligen tillgodosedda

genom möjligheten alt erhålla flyttningsersättning. Då jag vidare

delar försvarets civilförvaltnings uppfattning, alt kritiken mot gällande

bestämmelser har riktat sig mera mot att omplaceringstraktamente

normalt inte kan utgå för längre tid än sex månader än mot traktamen
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 194.

tets storlek, bör enligt min mening nuvarande grunder så till vida bibehållas

att efter en tid av tre månader till tjänsteman, som har erhållit anstånd

med omstationering, det för tjänsteman utan eget hushåll tillämpliga

traktamentsbeloppet skall utgå.

Erforderliga bestämmelser i ämnet torde få intagas i tilläggsbestämmelserna

till avlöningsreglementet och resereglementet.

Tjänstemännens huvudorganisationer har vid de förut nämnda överläggningarna

biträtt vad jag här bär förordat.

Traktamente till personal i försvarets reserver.

Enligt reservbefälskungörelserna för armén, marinen och flygvapnet (1943:

815—817) äger personal i reserv, som har eget hushåll och fullgör densamma

enligt vederbörlig kungörelse åliggande tjänstgöring utom bostadsorten

under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas,

uppbära lön efter den ortsgrupp, till vilken vederbörandes mantalsskrivningsort

hänföres, ävensom reservbefälstraktamente. Detta traktamente utgår

efter tjänstegrad med lägst 5 och högst 8 kronor för dygn -— utan uppdelning

på natt och dag — och får åtnjutas för högst 60 dygn under en och

samma tjänstgöringsperiod. Personal utan eget hushåll uppbär lön efter

den ortsgrupp, till vilken förläggningsorten för det förband, vid vilket tjänstgöringen

äger rum, är hänförd. Sistnämnda personal har inte rätt till reservbefälstraktamente.

Vid tjänstgöring utom den ort, till vilken vederbörande har inkallats till

tjänstgöring, äger de för personal på aktiv stat gällande bestämmelserna om

tjänstgöringstraktamente motsvarande tillämpning för reservpersonalen.

De grunder, för vilka här redogjorts, har godkänts av 1943 års riksdag

efter förslag i propositionen nr 143. Bestämmelser av samma innehåll har

sedermera, i enlighet med av riksdagen lämnat bemyndigande, meddelats

i kungörelsen angående väg- och vattenbyggnadskåren (1951:497). Den särskilda

traktamentsförinånen benämnes där befälstraktamente.

Reseersåttningskommittén har i skrivelse den 29 februari 1952 framlagt

förslag angående traktamente m. m. för personal i försvarets reserver.

I fråga om lönen anser kommittén, att den bör för all personal i reserv

utgå efter bostadsortens ortsgrupp, emedan det är bostadsortens dyrortsförhållanden

som normerar de vanliga utgifterna. Som bostadsort bör anses

kyrkobokföringsorten, vilken enligt kommitténs mening torde bättre än

mantalsskrivningsorten svara mot de faktiska bosättningsförhållandena.

Vad härefter angår traktamente, framhåller kommittén, att reservpersonalen

hittills visserligen i princip har ansetts böra kompenseras för de särskilda

utgifter, som uppkommer vid tjänstgöring utom bostadsorten, men

att utgifterna i fråga beträffande personal utan eget hushåll inte har ansetts

vara av sådan betydelse, att kompensation bör beredas denna kategori.

Kommittén anser emellertid för sin del, att utgifterna vid tjänstgöring utom

bostadsorten är i stort sett desamma för reservpersonal utan eget hushåll

som för andra tjänstemän utan eget hushåll. Enligt kommitténs mening

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 194.

17

kan det sålunda inte förutsättas, att reservpersonalen frånträder eller uthyr

sin ordinarie bostad under tiden för fredstjänstgöring, som avses i reservbefälskungörelserna.

Kommittén ansluter sig därför till ett av försvarsväsendets

lönenämnd på sin tid gjort uttalande, att med avseende på rätten

att åtnjuta traktamente åtskillnad inte bör göras mellan reservpersonal med

och utan eget hushåll.

De merkostnader, som åsamkas reservpersonal under tjänstgöring vid

vilken det vanliga kvarteret inte kan bibehållas, torde enligt kommittén

inte avsevärt skilja sig från dem, som personal på aktiv stat nödgas vidkännas

vid tjänstgöring utom stationeringsorten. Kommittén förordar därför,

att i stället för nu gällande särskilda bestämmelser om reservbefälstraktamente

de allmänna traktamentsbestämmelserna i princip göres tilllämpliga

på reservpersonal såväl med som utan eget hushåll även vid tjänstgöring

på den ort, till vilken vederbörande har inkallats, om denna ort är

så belägen att det vanliga kvarteret inte kan bibehållas såsom nattkvarter.

Reservbefälstraktamentets belopp har i propositionen 1943: 143 motiverats

bl. a. därmed, att reservpersonalen på förhand äger kännedom om den

tjänstgöring, varom fråga är, såväl till omfattning som beträffande tid och

plats. Denna omständighet bör även enligt kommitténs mening tagas i betraktande

vid avvägningen av traktamentsersättningens storlek. Härom anför

kommittén, att då det bör vara möjligt för vederbörande att vidtaga

åtgärder för att nedbringa de särskilda kostnaderna redan från tjänstgöringens

början, anledning inte synes föreligga att medge högre traktamentsersättning

för de första femton dygnen än för tiden därefter. Däremot

uttalar kommittén, att förhandskänncdomen om tjänstgöringen inte

motiverar någon nedsättning av de s. k. 16:e-dygnstraktamentena. Dessa

traktamentsbelopp är nämligen avvägda med hänsyn till att vederbörande

vid längre tids tjänstgöring på en och samma ort har haft viss tid till förfogande

för att träffa anstalter för nedbringande av kostnaderna för inkvartering

och förplägnad.

Beträffande bestämmelsen, att reservbefälstraktamente inte får utgå för

längre tid än 60 dygn under en och samma tjänstgöringsperiod, har i propositionen

1943: 143 framhållits, att denna undantagsbestämmelse har betydelse

bara för vissa personalkategorier vid marinen, för vilka längre fredstjänstgöringsperioder

än 60 dagar kan ifrågakomma. Kommittén förklarar

sig inte anse det troligt, att reservpersonalen bar större möjligheter än annan

personal att nedbringa kostnaderna vid tjänstgöring av angiven varaktighet.

Enligt kommitténs mening bör bestämmelsen därför utgå.

1 yttranden över kommitténs förslag frainhålles följande.

Överbefälhavaren, som i ärendet har hört försvarsgrenscheferna, har förklarat

sig dela kommitténs synpunkter och tillstyrka dess förslag, även om

kommitténs motiv för traktamentsbeloppens bestämmande inte kan anses

helt bärande; enligt överbefälhavarens mening har nämligen reservpersonalen

i allmänhet inte större förhandskännedom om tid och plats för tjänstgöringen

än den aktiva personalen och därför inte större möjligheter än

2 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. Nr 194 -195.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 194.

denna att planlägga sina bostads- och utspisningsförhållanden. I yttrandet

har framhållits, att förslaget medför förenklingar, som underlättar handläggningen

av ifrågavarande ärenden. Beträffande lönen har överbefälhavaren

uttalat, att denna bör beräknas efter högsta ortsgrupp för den reservpersonal,

som mera stadigvarande har sin verksamhet förlagd till utlandet.

Försvarets civilförvaltning har förklarat sig biträda kommitténs förslag

rörande lönens beräknande och har funnit det ur skilda synpunkter vara

att föredraga, att de allmänna traktamentsbestämmelserna i princip göres

tillämpliga på reservpersonalen, framför att systemet med särskilda reservbefälstraktamenten

bibehålies. Enligt civilförvaltningens mening gör sig

emellertid de skäl alltjämt gällande, som har motiverat att reservpersonalen

under tjänstgöring kommer i åtnjutande av traktamente efter mera restriktiva

grunder än som tillämpas beträffande motsvarande förmån till

den aktiva personalen. Ämbetsverket — som delar kommitténs uppfattning

att traktamente bör utgå även till anställningshavare utan eget hushåll —

har ansett det vara tillräckligt, att traktamentet för all reservpersonal vid

tjänstgöring inom inkallelseortens tjänstgöringszon bestämmes till belopp,

som gäller för tjänstemän utan eget hushåll. Mot upphävandet av begränsningen

till 60 dygn har civilförvaltningen inte ansett något vara att erinra.

Civilförvaltningen har föreslagit införandet av bestämmelser därom, att

den som är inkallad till annan ort än bostadsorten men kan bibehålla sitt

vanliga nattkvarter skall erhålla kompensation för resorna mellan detta och

tjänstgöringsplatsen, dock inom ramen för nattraktamentets belopp.

Enligt av civilförvaltningen gjorda beräkningar skulle kommitténs förslag

medföra att traktainentskostnaderna fördubblas, under det att civilförvaltningens

förslag skulle innebära en ökning av nämnda kostnader med 60

å 70 procent.

Statskontoret har anfört, att de nu gällande ersättningsgrunderna måste

betraktas som förhållandevis restriktiva. Ämbetsverket har emellertid förklarat

sig dela den av civilförvaltningen uttalade uppfattningen, att skälen

för att beträffande reservpersonalen tillämpas mera restriktiva grunder än

för den aktiva personalen alltjämt gör sig gällande. I enlighet härmed har

statskontoret biträtt civilförvaltningens förslag i vad det avser traktamente

till personal med eget hushåll. Däremot har statskontoret ansett tillräckliga

skäl inte finnas att för personal utan eget hushåll medge traktamente efter

enahanda grunder som för personal med eget hushåll. Statskontoret har

erinrat om reseersättningskommitténs uttalande, att det inte torde kunna

förutsättas att reservpersonalen frånträder eller uthyr sin ordinarie bostad

under tiden för fredstjänstgöringen, men anfört, att några direkta merkostnader

för förplägnad som regel knappast synes kunna beräknas uppkomma.

Mot bakgrunden härav har statskontoret föreslagit, att reservpersonal, som

inte har eget hushåll, under fredstjänstgöringen endast tillförsäkras det för

natt utgående s. k. 16:e-dygnstraktamentet.

I övrigt har statskontoret anslutit sig till vad civilförvaltningen har anfört

i sitt yttrande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 194.

19

Departementschefen anför följande.

Jag anser det vara lämpligt, att såsom reseersättningskommittén har föreslagit

traktamentsförhållandena för personal i försvarets reserver under

författningsenligt åliggande tjänstgöring närmare anpassas efter de allmänt

gällande bestämmelserna om traktamente. Jag förordar alltså i pricip, att

åtgärder vidtages i detta syfte. Detta innebär bl. a., att traktamente vid

tjänstgöring på inkallelseorten skall kunna utgå även till personal utan

eget bushåll. På de skäl som försvarets civilförvaltning och statskontoret

har anfört finner jag det emellertid motiverat, att förmånerna begränsas i

högre grad än enligt kommittéförslaget. För min del anser jag statskontorets

förslag innebära en lämplig avvägning av kompensationen för de merkostnader,

som i allmänhet kan beräknas uppkomma för reservpersonalen

vid fredstjänstgöring. Jag tillstyrker detta förslag och vill därvid framhålla,

att detsamma, ehuru mera restriktivt än kommittéförslaget, medför betydande

förbättringar från den berörda personalens synpunkt. Vid bifall till

vad jag nu har anfört kommer sålunda att utgå s. k. 16:e-dygnstraktamente

med belopp, som gäller för tjänstemän utan eget hushåll. Reservpersonal

utan eget hushåll kommer dock endast att erhålla dylikt traktamente för

natt. Den nuvarande begränsningen till 60 dygn upphäves.

Det torde kunna förekomma, att en anställningshavare anses lämpligen

kunna begagna sitt vanliga kvarter som nattkvarter även om det är beläget

ganska långt från tjänstgöringsplatsen. Med tanke på sådana fall synes det

mig vara motiverat att införa rätt till resekostnadsersättning enligt allmänna

resereglementet vid färd mellan tjänstgöringsplatsen och det vanliga

kvarteret. Jag förordar emellertid den begränsningen, att ersättning får utgå

endast om kvarteret är beläget utom tjänstgöringszonen. Vidare bör resekostnadsersättningen

icke få överstiga nattraktamentets belopp.

Mot kommitténs förslag rörande den ortsgrupp, efter vilken reservpersonalens

löner skall beräknas, har jag inte funnit anledning till erinran. Någon

särbestämmelse för reservpersonal, som bär sin civila verksamhet förlagd

till utlandet, finner jag inte påkallad.

överläggningar i ämnet har ägt rum med representanter för Centralstyrelsen

för de svenska reservofficersförbunden och Svenska reservunderofficersförbundet.

Därvid har från organisationernas sida yrkats, att reseersättningskommitténs

förslag i fråga om traktamenten till reservbefäl skulle genomföras.

Såsom av det föregående framgår har jag inte ansett mig kunna

helt tillmötesgå detta yrkande.

Utskottet.

Såsom departementschefen framhållit, måste det ställa sig svårt att på

förhand bedöma verkningarna av de tämligen genomgripande ändringar,

som i propositionen föreslås på grundval av den verkställda översynen av

allmänna resereglementet in. fl. författningar. Det synes emellertid utskottet

uppenbart, att denna översyn, allmänt sett, resulterat i enklare och

mera konsekventa regler än de nuvarande. I likhet med departementschefen

anser utskottet det vara principiellt riktigt, att myndigheterna får större

frihet än nu att besluta i hithörande ämnen med hänsyn till de särskilda

förhållanden, som kan föreligga i det enskilda fallet. Utskottet vill emellertid

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 194.

understryka vad departementschefen uttalat om betydelsen av att myndigheternas

skälighetsbedömanden kommer att följa enhetliga riktlinjer.

\ ad i propositionen anförts om ordningen för utfärdandet av allmänna

resereglementet har icke givit utskottet anledning till erinran.

Att en enhetlig traktamentsform införes, finner utskottet rationellt. De

nya s. k. tids- och avståndsreglerna för rätt till traktamente synes utskottet

vara väl motiverade och ägnade att i allmänhet leda till sakligt mera tillfredsställande

resultat än motsvarande nu gällande bestämmelser.

Förslagen rörande traktamentenas belopp och traktamentsklassernas antal

samt om slopande av systemet med besparingsreglementen bör enligt utskottets

mening godtagas.

I 4 § av det nuvarande resereglementet finns meddelade vissa allmänna

föreskrifter, som har avgörande betydelse vid fastställandet av en förrättningsmans

ersättning. Med ledning av dessa föreskrifter skall bl. a. avgöras,

huruvida i fall, då det i och för sig är tänkbart att välja mellan olika färdsätt,

ersättning får utgå för ett färdsätt, som är dyrare än de övriga men

medför tidsvinst. Föreskrifterna skall sålunda tillämpas, då fråga uppkommer

om anlitande av flyg vid tjänsteresa. Enligt det föreliggande förslaget

skall de nuvarande, allmänt hållna bestämmelserna i huvudsak bibehållas

men kompletteras av anvisningar för tillämpningen. I propositionen

har återgivits uttalanden av 1949 års reseersättningskommitté angående

olika faktorer, som enligt kommitténs uppfattning bör tillmätas betydelse

vid tillämpningen av förevarande bestämmelser i det nya reglementet. Därvid

har kommittén bl. a. förklarat sig anse, att hänsyn bör tagas till förrättningsmannens

berättigade anspråk på att åtnjuta erforderlig vila och

fritid även i samband med förrättning och tjänsteresa.

I motionerna I: 477 och II: 637 har hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att befattningshavare, stationerade på Gotland, måtte oavsett reseklass dels

tillerkännas rätt att företa tjänsteresor med flyg och erhålla full ersättning

för kostnaderna härför, dels ock medges rätt att vid tjänsteresa påbörja

denna ett dygn tidigare än som enligt de föreslagna bestämmelserna i propositionen

normalt bör ske samt i sådant fall erhålla ytterligare ett dagtraktamente

och ett nattraktamente.

Såsom framgår av det föregående har departementschefen ansett Kungl.

Maj :t böra erhålla befogenhet att medge, att ersättning må utgå för resa,

som företagits med flyg, utan att kostnadsjämförelse skall behöva äga rum.

Departementschefen har därvid ansett resor till och från Gotland böra ifrågakomma

i första hand. Man kan således räkna med att åtgärder vidtages

från Kungl. Maj :ts sida, genom vilka syftet med motionerna uppnås, till

den del de avser flygresor. Vad härefter angår förmånerna i samband med

fartygsresor, lärer det med hänsyn till den förebragta motiveringen till 4 §

reglementsförslaget komma att ligga i vederbörande myndigheters hand att

tillämpa paragrafens bestämmelser på sådant sätt, alt förrättningsmännens

berättigade anspråk i förevarande hänseende blir skäliigen tillgodosedda. På

grund av det anförda får utskottet föreslå, att motionerna I: 477 och II: 637

icke må av riksdagen bifallas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 191.

21

Enligt 6 § i det vid propositionen fogade författningsförslaget skall den

nuvarande resekostnadsersättningen vid fotvandring (.20 öre per kilometer)

slopas och ersättningen vid begagnande av »annat färdmedel» — cykel,

skidor osv. — sänkas från 20 till 10 öre per kilometer. En annan ändring,

som framgår av nämnda paragraf, är att förrättningsman avses kunna

erhålla gottgörelse för utgivna drickspengar med högst 10 procent i stället

för som nu högst 5 procent av kostnaden vid begagnande av taxebil. I motionerna

I: 468 och II: 613 har hemställts, att riksdagen ville besluta sådan

ändring i förslaget, att bestämmelse införes om ersättning för fotvandring

med 30 öre per kilometer och att ersättning för »annat färdmedel» bestämmes

till 20 öre per kilometer. Liknande ändringsförslag har framlagts i motionerna

I: 476 och II: 636, enligt vilka den nuvarande ersättningen för »annat

färdsätt» — innefattande såväl fotvandring som begagnande av »annat

färdmedel» — bör bestämmas till 20 öre per kilometer. De båda sistnämnda

motionerna innefattar också ett yrkande om att ersättningen för utgivna

drickspengar alltjämt skall maximeras till 5 procent.

Utskottet har för sin del funnit bärande skäl vara anförda för de i propositionen

föreslagna ändringar, om vilka här är fråga. Vad först beträffar

spörsmålet om resekostnadsersättning vid förflyttning till fots, vill utskottet

erinra om den grundläggande principen, att ändamålet med resekostnadsersättning

är att bereda förrättningsman skälig ersättning för de kostnader,

som resa till och från förrättning betingar. I den mån fråga endast är om

kortare eller tillfälligt förekommande förflyttningar till fots, torde med

denna utgångspunkt anledning saknas att medge resekostnadsersättning.

Om åter dylik förflyttning påkallas mera regelbundet eller i större omfattning,

kan väl göras gällande, att vissa kostnader åsamkas förrättningsmannen.

Dessa bör emellertid enligt utskottets mening, liksom de med förflyttningen

förenade ansträngningarna, anses sammanhänga med de allmänna

tjänstgöringsförhållandena samt beaktas vid lönesättningen och gottgöras

genom denna.

I fråga om ersättningen vid begagnande av cykel, skidor o. d. färdmedel

kan utskottet icke finna annat än att uppkommande kostnader blir väl gottgjorda

även med det i propositionen föreslagna lägre beloppet, vilket för

övrigt, som departementschefen framhållit, redan nu gäller enligt åtskilliga

besparingsreglementen.

Beträffande ersättning för drickspengar framhålles i propositionen, att vid

inkomsttaxeringen förutsättes att trafikchaufför haft vissa inkomster av

drickspengar. En i reseersättningskommitténs betänkande (SOU 1952:6, s.

101) redovisad undersökning visar, att man därvid i åtskilliga fall utgår

från en så hög procentsats som åtta.

Med hänsyn till vad nu anförts avstyrker utskottet motionerna I: 468 och

II: 613 samt I: 476 och II: 636.

I det nya resereglementet saknas motsvarighet till bestämmelsen i 13 §

av det nuvarande reglementet, att resekostnadsersättning ej utgår för sådan

förflyttning till fots eller medelst resdon, drivet av förrättningsmannon per
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 194.

sonligen, som till följd av förrättnings natur måste äga rum under själva

förrättningen. Häremot är i och för sig icke något att erinra från utskottets

sida. Ändringen i fråga synes dock kunna medföra, att ersättningen för färd

med cykel eller skidor debiteras i större utsträckning än hittills. Bl. a. på

grund härav kunde det förtjäna övervägas att införa någon förenklad form

för beredande av ersättning för dessa färdsätt. Utskottet har emellertid uppmärksammat,

att i förenämnda kommittébetänkande (s. 93) rekommenderats

eu utvidgad tillämpning av det inom vissa verk förekommande systemet,

att cyklar och skidor anskaffas av verket och tillhandahålles personalen

för tjänstebruk. I den mån så sker, kommer resekostnadsersättning icke att

utgå. Vad sålunda föreslagits synes utskottet lämpligt.

Under 9 § i reglementsförslaget har intagits bestämmelser om natlraktamente

i fall, då myndighet erbjuder förrättningsman inkvartering i lokal,

som myndigheten disponerar. Enligt dessa bestämmelser skall förrättningsman,

som begagnar sig av dylik inkvartering, icke äga uppbära nattraktamente

med högre belopp än myndigheten betingar sig för inkvarteringen, och

detta oavsett dess standard. Om han däremot avvisar en inkvartering, som

icke är av sådan beskaffenhet att den skäligen borde ha godtagits, skall han

äga uppbära traktamente utan sådan inskränkning. Enligt utskottets mening

finns från rent principiella synpunkter icke anledning till erinran mot

lör slaget. Det synes likväl kunna ifrågasättas, om icke en mera praktisk lösning

vore, att traktamente finge utgå med eljest tillämpligt belopp även då

ett erbjudande om en »icke godtagbar» inkvartering utnyttjas men att förrättningsmannen

skulle ha att erlägga avgift till myndigheten. Utskottet har

emellertid icke ansett sig böra föreslå riksdagen att besluta om en dylik

ändring utan förordar, att det skall få ankomma på Kungl. Maj :t att, sedan

närmare erfarenheter vunnits, taga ställning till frågan, huruvida en omreglering

i den av utskottet antydda riktningen bör komma till stånd.

I fråga om traktamente till personal i försvarets reserver innebär propositionen

vissa begränsningar i förhållande till vad reseersättningskommittén

föreslagit. Sålunda skall anställningshavare med eget hushåll enligt propositionen

erhålla s. k. sextondygnstraktamente med belopp, som eljest

gäller för tjänsteman utan eget hushåll, och till anställningshavare utan eget

hushåll skall enligt propositionen utgå sådant traktamente endast för natt.

I motionen II: 638 har hemställts, att riksdagen vad angår traktamenten

till personal i försvarets reserver måtte antaga det av reseersättningskommittén

framlagda förslaget, innebärande att traktamente till såväl anställningshavare

med som anställningshavare utan eget hushåll skall utgå med

de belopp för natt respektive dag, som fr. o. m. sextonde dygnet gäller för

tjänstemän i allmänhet.

Utskottet är väl medvetet om att de nu utgående reservbefälstraktamentena

framstår som låga, varför en icke alltför obetydlig höjning även enligt

utskottets mening är påkallad. Som departementschefen framhållit, innebär

också det i propositionen framlagda förslaget betydande förbättringar för

personalen; bl. a. kommer traktamente för natt att utgå till anställningsha
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 194.

23

vare utan eget hushåll, vilken kategori hittills varit helt utesluten från rätt

till reservbefälstraktamente. För beredande av skälig ersättning för de merkostnader,

som i allmänhet kan beräknas uppkomma för vederbörande vid

fredstjänstgöring, kan det å andra sidan enligt utskottets mening icke anses

erforderligt att gå längre i ökningen av ifrågavarande förmåner än departementschefen

föreslagit. Utskottet kan därför icke tillstyrka bifall till

motionen II: 638.

Beträffande propositionen i övrigt har granskningen av förslagen icke givit

utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Det synes utskottet lämpligt, att det nya allmänna resereglementet träder i

kraft den 1 januari 1953.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

I. att motionerna I: 477 och II: 637 icke må av riksdagen

bifallas;

II. beträffande ersättning för »annat färdmedel» och för

fotvandring, att riksdagen må, med avslag å motionerna I:

468 och 11:613 samt 1:476 och 11:636, sistnämnda båda

motioner såvitt här är i fråga, godkänna vad utskottet anfört;
III.

att motionerna 1:476 och 11: 636, i vad de icke behandlats

under II., icke må av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag,

bemyndiga Kungl. Maj :t att med beaktande av vad utskottet

anfört utfärda allmänt resereglemente i huvudsaklig

överensstämmelse med det såsom bilaga till statsrådsprotokollet

över civilärenden för den 31 mars 1952 fogade förf

attningsförslaget;

V. att riksdagen må bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda

bestämmelser om omstationering i huvudsaklig överensstämmelse

med vad departementschefen i nämnda statsrådsprotokoll

anfört;

VI. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag

och med avslag å motionen II: 638, bemyndiga Kungl. Maj :t

att utfärda bestämmelser om traktamente in. in. till personal

i försvarets reserver och i väg- och vattenbyggnadskåren i

huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen

i nämnda statsrådsprotokoll anfört;

VII. att riksdagen må bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda

de övergångsbestämmelser, som kan bli erforderliga i anledning

av ifrågavarande förslag.

Stockholm den 4 november 1952.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 194

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Iwar

Anderson, fröken Andersson, herrar Leander, Eric Ericson, Pålsson, Näsström,

Sundelin, Bergh, Hesselbom, Edvin Thun, Söderquist och Fridolf Jansson;

samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg

i Skövde, Bergström, Svensson i Grönvik, Andersson i Malmö, Boman

i Kieryd, Mårtensson i Uddevalla, Lindholm, Rubbestad, Staxäng, Bergstrand,

Svensson i Alingsås, Gustafsson i Stockholm och Nihlfors.

Reservationer

1) av herrar Pålsson, Bergh, Fridolf Jansson, Svensson i Grönvik, Boman

i Kieryd och Rubbestad, vilka ansett,

dels att de delar av utskottets yttrande på s. 21, som börjar med orden

»Utskottet har» och slutar med orden »åtskilliga besparingsreglementen»

samt börjar med orden »Med hänsyn» och slutar med orden »och II: 636»,

bort ersättas med text av följande lydelse:

»Utskottet har funnit bärande skäl tala för de i motionerna I: 468 och

II: 613 påyrkade ändringarna och föreslår alltså, att ersättning för annat

färdmedel bestämmes till 20 öre per km och att bestämmelse införes om ersättning

för fotvandring med 30 öre per km. Utskottet tillstyrker således bifall

till förenämnda båda motioner. Härigenom får syftet med motionerna

I: 476 och II: 636, i vad de avse ersättning för annat färdsätt, anses tillgodosett.

»

dels att utskottets hemställan under II. bort ha följande lydelse:

»II. beträffande ersättning för ''annat färdmedel’ och för

fotvandring, att riksdagen må, med bifall till motionerna I:

468 och 11:613 samt i anledning av motionerna 1:476 och

II: 636, sistnämnda båda motioner såvitt här är i fråga, godkänna

vad utskottet anfört.»

dels ock att utskottets hemställan under IV. bort ha följande lydelse:

»IV. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag,

bemyndiga Kungl. Maj :t att med beaktande av vad utskottet

anfört utfärda allmänt resereglemente i huvudsaklig

överensstämmelse med det såsom bilaga till statsrådsprotokollet

över civilärenden för den 31 mars 1952 fogade författningsförslaget.

»

2) av fröken Andersson, herrar Sundelin, Bergh, Söderquist, Skoglund i

Doverstorp, Malmborg i Skövde, Boman i Kieryd, Staxäng, Bergstrand och

Nihlfors, vilka beträffande traktamente till personal i försvarets reserver

ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen II: 638 och att därför

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 194. 25

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 22 och 23, som börjar med orden

»Utskottet är» och slutar med »motionen II: 638», bort ha följande lydelse:

»Utskottet vill framhålla, att de nu utgående reservbefälstraktamentena

är mycket låga i jämförelse med dem, som utgår till andra tjänstemannakategorier,

liksom att reservbefälstraktamente över huvud taget icke utgår

till personal utan eget hushåll. Oaktat departementschefens förslag innebär

relativt sett betydande förbättringar, skulle trots detta reservpersonalen alltjämt

komma att vara oförmånligare ställd i traktamentshänseende än tjänstemän

i allmänhet. Utskottet finner i likhet med motionären, att de skäl, som

ansetts böra föranleda en sådan mera restriktiv utformning av reservpersonalens

traktamentsvillkor, icke tillräckligt tydligt framgår av propositionen.

Då utskottet för sin del icke kan finna de föreslagna särskilda reduktionerna

beträffande nämnda personal vara sakligt motiverade, tillstyrker utskottet

bifall till motionen 11:638.»

dels ock utskottets hemställan under VI. bort ha följande lydelse:

»VI. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag

och med bifall till motionen II: 638, bemyndiga Kungl.

Maj :t att utfärda bestämmelser om traktamente m. in. till

personal i försvarets reserver och i väg- och vattenbyggnadskåren

i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet anfört.

»

il l!i han g till riksdagens protokoll 19o2. Ö Sam/. tir 194—193.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:410 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmänt resereglemente m. m. a1 i texten