Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmänt resereglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1952-11-04 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1952:194, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmänt resereglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Nr 194—195.
Statsutskottets utlåtande nr 194.
1
Nr 194.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmänt resereglemente m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
(5:e avd.)
I propositionen nr 197 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden för den 31 mars 1952, föreslagit
riksdagen bemyndiga Kungl. Maj :t att dels utfärda allmänt resereglemente
i huvudsaklig överensstämmelse med ett såsom bilaga till statsrådsprotokollet
fogat författningsförslag, dels utfärda bestämmelser om omstationering
samt om traktamente m. m. till personal i försvarets reserver
och i väg- och vattenbyggnadskåren i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i statsrådsprotokollet anförts, dels ock utfärda de övergångsbestämmelser,
som kan bli erforderliga i anledning av de ifrågavarande förslagen.
Beträffande lydelsen av förenämnda författningsförslag får utskottet
hänvisa till propositionen.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Bergh m. fl. (I: 468) och den andra inom andra kammaren av herr
Jacobson i Vilhelmina m. fl. (II: 613), i vilka hemställts, att riksdagen ville
besluta sådan ändring i förslaget till allmänt resereglemente, att ersättning
för »annat färdmedel» bestämmes till 20 öre per kilometer och att bestämmelse
införes om ersättning för fotvandring med 30 öre per kilometer,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Lodenius och Werner (I: 476) samt den andra inom andra kammaren
av herr Rubbestad m. fl. (II: 636), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att förslaget till allmänt resereglemente in. m. antages med följande
ändringar av 6 § mom. 1 och 2:
6 §•
1 mom. Resekostnadsersättning utgår enligt vad i nedanstående uppställning
angives för olika färdsätt och reseklasser.
1 Bihartg till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. iVr 194—195.
2
Statsutskottets utlåtande nr 194.
Färdsätt
Reseklass
I
II
III
Tåg......................
Avgift för 1 plats i
1 klass
Avgift för 1 plats i
II klass
Avgift för 1 plats i
III klass
Fartyg....................
Avgift för 1 hyttplats
i I klass
Avgift för 1 hyttplats i II klass
|
Luftfartyg, spårvagn, buss
och annan bil i linjetrafik
Avgift för 1 plats
Taxebil ..................
Avgift för 1 person
Egen bil, motorcykel......
Enligt bestämmelser, utfärdade av Kungl. Maj:t
Annat färdsätt............
20 öre per km eller den högre ersättning förrättnings- mannen visar sig hava utgivit.
Vid begagnande--- — resekostnadsersättning.
Ersättning för — --i sovvagn.
2 mom. Vid begagnande av taxebil---medföljt i bilen, som ersätt
ning
för utgivna drickspenningar med högst 5 % av den sammanlagda kostnaden.
Om vid gemensam —- — —- avsedd medresande.
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Pettersson och Franzén (I: 477) samt den andra inom andra kammaren
av herr Svensson i Stenkyrka m. fl. (II: 637), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att befattningshavare, stationerade på Gotland,
måtte, oavsett reseklass, dels tillerkännas rätt att företa tjänsteresor med
flyg och erhålla full ersättning för kostnaderna härför, dels medges rätt att
vid tjänsteresa påbörja denna ett dygn tidigare än som enligt de föreslagna
bestämmelserna i propositionen normalt bör ske samt i sådant fall erhålla
ytterligare ett dagtraktamente och ett nattraktamente,
dels ock en inom andra kammaren av herr Braconier väckt motion (IT:
638), i vilken hemställts, att riksdagen vad angår traktamenten till personal
i försvarets reserver måtte antaga det av reseersättningskommittén framlagda
förslaget.
Beträffande motiveringen för de sålunda framlagda förslagen får utskottet
hänvisa till motionerna I: 468, II: 636, II: 637 och II: 638.
I propositionen, som grundar sig på utredningar av 1949 års reseersättningskommitté,
i det följande kallad reseersättningskommittén, framlägges
förslag till nytt allmänt resereglemente. Förslaget åsyftar att i flera avseenden
förenkla och förtydliga nu gällande bestämmelser och innebär i åtskilliga
hänseenden en decentralisering av beslutanderätten till vederbörande
myndigheter.
Bl. a. föreslås att resetraktamente och tjänstgöringstraktamente skall
sammanföras till en enhetlig traktamentsform och att de nuvarande bestämmelserna
om omplaceringstraktamente skall ersättas med ändrade regler
om omstationering.
Statsutskottets utlåtande nr 194.
3
Flertalet av de nuvarande s. k. besparingsreglementena avses skola upphävas.
I stället föreslås vissa bestämmelser, som syftar till inskränkning
av rätten att erhålla traktamente vid kortvariga förrättningar. Antalet traktamentsklasser
förordas minskat från fyra till tre, varjämte traktamentsbeloppen
föreslås skola höjas i viss utsträckning.
Allmänna resereglementet.
Under rubriken inledning behandlas i propositionen vissa frågor
av mera formell innebörd.
Reseersättningskommittén erinrar, att det nuvarande allmänna resereglementet
är fastställt av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt. Beträffande
bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente har riksdagens medverkan
inskränkt sig till att i 33 § Saar intagits vissa allmänna stadganden, medan
åt Kungl. Maj :t överlämnats att meddela närmare bestämmelser. Enligt
kommitténs förslag skall det nuvarande allmänna resereglementet och bestämmelserna
om tjänstgöringstraktamente ersättas av en ny författning
med benämningen allmänt resereglemente (Arr). Kommittén har räknat
med att det nya resereglementet skall utfärdas i samma ordning som det nu
gällande.
I reglementet bör enligt kommitténs mening intagas endast sådana bestämmelser,
som äger grundläggande betydelse, medan detaljregleringen bör
ske genom tilläggsbestämmelser och anvisningar, utfärdade av Kungl. Maj :t
med stöd av bemyndigande i reglementet, samt — beträffande vissa frågor,
som anges i reglementet — genom beslut av vederbörande myndigheter. Till
ledning vid meddelandet av sistnämnda beslut bör anvisningarna innehålla
allmänna riktlinjer. Det förefaller kommittén som om systemet med anvisningar
i förening med myndigheternas befogenhet att i vissa hänseenden
besluta efter skälighetsprövning bör kunna bidraga till en minskning av det
stora antal besvärs- och anmärkningsmål rörande traktamentsfrågor m. in.,
som f. n. årligen förekommer.
I ett stort antal yttranden har givits uttryck åt uppfattningen, alt den allmänna
uppläggningen är rationell och ägnad att undanröja åtskilliga nu
bestående tillämpningssvårigheter samt att omarbetningen lett till önskvärda
förenklingar i skilda hänseenden.
Departementschefen anför följande.
Det komplex av bestämmelser, som varit föremål för översyn genom
reseersättningskommittén, kännetecknas av en höggradig oklarhet och bristande
enhetlighet. Bestämmelsernas tillämpning har kommit att vålla därav
berörd personal ett oproportionerligt omfattande arbete. Det bar därför
länge framstått som angeläget att inom detta område nå fram till en
bättre ordning. Reseersättningskommittén har valt alt söka lösa uppgiften
genom delvis ganska radikala åtgärder. Helt naturligt ställer det sig svårt
att på förhand med någon större säkerhet bedöma, hur de föreslagna omläggningarna
kommer att verka, särskilt som de förhållanden det här gäller
att reglera är synnerligen skiftande. I likhet med det stora flertalet re
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 194.
missmyndigheter har jag emellertid den uppfattningen, att kommitténs principiella
ställningstaganden i allmänhet är väl motiverade och att förslagen
innebär inte oväsentliga fördelar gentemot nuvarande bestämmelser framför
allt genom en mera konsekvent systematik och genom förenklingar i
olika avseenden.
För min del anser jag en decentralisering av beslutanderätten till vederbörande
myndigheter vara särskilt naturlig inom ett sådant område som det
förevarande. Reseersättningskommitténs förslag härutinnan finner jag därför
principiellt riktigt. Självfallet är det emellertid av väsentlig betydelse,
att myndigheternas skälighetsbedömanden kommer att följa enhetliga riktlinjer.
I anslutning till kammarrättens och lönenämndens yttranden vill jag
understryka vikten av att myndigheterna i största möjliga utsträckning
samråder i detta syfte. Reseersättningskommittén har förutsatt, att central
förvaltningsmyndighet, som utfärdar tillämpningsföreskrifter till resereglementet,
skall ha att insända ett exemplar av föreskrifterna till riksräkenskapsverket.
Genom en sådan anordning och genom sin granskningsverksamhet
torde detta ämbetsverk kunna erhålla en ganska tillfredsställande
överblick över resereglementets tillämpning inom olika delar av statsförvaltningen
och äga förutsättningar att genom rådgivning till myndigheterna verka
för den samordning, som är önskvärd. Jag vill tillägga, att det får anses
naturligt att kontakt uppehälles mellan vederbörande myndigheter och personalorganisationer
i hithörande spörsmål liksom beträffande anställningsoch
avlöningsvillkor i allmänhet.
Under hänvisning till det anförda förordar jag, att reseersättningskommitténs
förslag med de ändringar, som jag i det följande kommer att föreslå,
lägges till grund för nya bestämmelser i ämnet.
Då det gäller att taga ställning till frågan, i vilken ordning nya författningar
på förevarande område skall utfärdas, synes man böra beakta den
utveckling, som i motsvarande hänseende har ägt rum beträffande de statliga
avlöningsreglementena. Vid utfärdandet av Saar och Arf frångick man
sålunda den tidigare gällande principen, att avlöningsreglementena skulle
till sin ordalydelse fastställas av riksdagen, och Kungl. Maj :t erhöll riksdagens
bemyndigande att utfärda de nya reglementena i huvudsaklig överensstämmelse
med framlagda författningsförslag. Kungl. Maj :t blev därigenom
oförhindrad att vidtaga förtydliganden eller eljest redaktionella jämkningar
i författningarna, såväl vid utfärdandet som därefter. På samma
sätt bär förfarits vid senare verkställda löneregleringar. Det torde få anses
naturligt, att även allmänna resereglementet, vilket för flertalet förrättningsmän
har karaktären av en avlöningsförfattning, utfärdas i nu angiven
ordning. Jag förordar därför, att Kungl. Maj :t för sig utverkar bemyndigande
att utfärda resereglementet i huvudsaklig överensstämmelse med det
förslag, som jag i det följande kommer att framlägga.
Liksom hittills har varit fallet, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att
utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till resereglementet. I fortsättningen
kommer jag därför i huvudsak inte att uppehålla mig vid reseersättningskommitténs
förslag beträffande tilläggsbestämmelser och anvisningar i
vidare mån än förslagen motsvarar bestämmelser, som finnes intagna i det
nu gällande resereglementet och alltså tidigare har varit underställda riksdagen.
Såsom av det anförda framgår kan jag inte tillstyrka den av vissa myndigheter
ifrågasatta anordningen, atl resereglementet och dess tilläggsbestämmelser
skulle vid utredigeringen sammanföras i en författning. Mot en
sådan anordning talar enligt min mening, förutom de skiljaktiga formerna
för utfärdandet, att den skulle allvarligt inkräkta på överskådligheten.
Statsutskottets utlåtande nr 194.
5
Med anledning av vad generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen har anfört
om ett tidsbegränsat provisorium vill jag framhålla, att man enligt
min mening knappast kan utgå från att en reglering av detta slag kommer
att redan från början fungera helt friktionsfritt. Snarare bör man räkna med
att erfarenheterna kan ge anledning att företaga jämkningar i författningstexten.
Under rubriken principiella spörsmål behandlas i propositionen
syftet med resekostnadsersättning och traktamente, enhetligt traktamentsbegrepp,
begreppen förrättning, tjänsteresa, tjänstgöringszon och
förrättningszon, traktamentets beroende av förrättningens varaktighet, frågan
om besparingsreglementen samt traktamentsbeloppen m. in.
Beträffande vad reseersättningskommittén uttalat och föreslagit i dessa
ämnen samt innehållet i yttrandena däröver hänvisar utskottet till propositionen,
s. 8—28.
Departementschefen anför följande.
Såsom jag inledningsvis har framhållit har jag funnit reseersättningskommitténs
principiella ställningstaganden på det hela taget väl motiverade och
ägnade att läggas till grund för den nyreglering på förevarande område,
som av olika anledningar har ansetts påkallad. I vissa hänseenden kan jag
emellertid icke helt ansluta mig till kommitténs förslag. Jag återkommer
härtill i det följande.
De grundläggande principerna i det nuvarande resereglementet är att ersättning
för resekostnad skall täcka de faktiska utgifterna för resa och att
traktamentsersättning skall avse täckning av de merkostnader, som föranledes
av förrättning å annan ort än det vanliga tjänstestället. Någon ändring
häri har varken av kommittén åsyftats eller i remissyttrandena ifrågasatts.
Denna princip har också varit vägledande vid utformandet av det förslag
jag i det följande framlägger. Särskilt i fråga om traktamentsersättning
kan givetvis delade meningar råda om hur bestämmelserna skall utformas
och traktamentsbeloppen avvägas för att ett åläggande att utföra en
förrättning å ena sidan inte skall bli ekonomiskt betungande för vederbörande
och å andra sidan inte medföra en vinst för honom.
Angivna grundsatser har kommittén funnit föranleda, att det å vissa förvaltningsområden
förekommande systemet med fasta resanslag i princip
inte bör bibehållas. Härtill ansluter jag mig. Av praktiska skäl torde det
emellertid inte vara möjligt att utan ytterligare överväganden avskaffa detta
system för prästerskapets vidkommande. Som i prop. 1951: 15G har framhållits
saknas i varje fall för närvarande de administrativa förutsättningarna
för en övergång till att tillämpa det allmänna resereglementet för församlingsprästerna.
Jag har för avsikt att snarast föranstalta om närmare utredning
av detta spörsmål.
De nuvarande skiljaktigheterna mellan föreskrifterna om tjänstgöringstraktamente
och allmänna resercglementets traktamentsbestämmelser har i
tillämpningen vållat åtskilliga svårigheter och lett till föga tillfredsställande
resultat. Såsom i remissyttrandena har framhållits medför reseersättningskommitténs
förslag, som innebär att de båda traktamentsformerna sammanföres
till en, en betydande koncentration och förenkling av bestämmelserna.
Jag biträder därför kommitténs förslag i denna del. Bifalles vad jag i det
följande föreslår i fråga om omstationering kommer även traktamentsformen
omplaceringstraktamente att försvinna.
Då resereglementet i enlighet med vad jag i det föregående har förordat
6
Statsutskottets utlåtande nr 194.
bör avse förmånerna både vid sådan verksamhet, som motsvarar förrättning
enligt nuvarande resereglemente, och vid sådan, som motsvarar tjänstgöring
enligt bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente, är det av vikt att
det nya förrättningsbegreppet definieras på ett uttömmande och fullt tydligt
sätt. Kommitténs förslag i detta hänseende har i några remissyttranden
blivit föremål för viss kritik. Med anledning härav bör definitionen enligt
min mening utformas så att med förrättning avses tjänstgöring eller uppdrag,
som på grund av statlig myndighets föreskrifter eller beslut fullgöres
för statens räkning annorstädes än å förrättningsmannens tjänsteställe.
Denna definition utesluter tolkningen att en tjänstemans dagliga resor för
inställelse till den vanliga tjänstgöringen skulle vara att betrakta som tjänsteresor.
Liksom kommitténs förslag omöjliggör emellertid definitionen utbetalning
av traktamente till tjänsteman, som har förflyttats till tjänst på annan
ort men, innan flyttning har skett, förordnats att under viss tid alltjämt
tjänstgöra i sin förut innehavda tjänst. Att medge traktamente i dylikt fall
har inte synts mig påkallat. Vad som skall anses utgöra förrättningsmans
tjänsteställe torde, såsom kommittén har förutsatt, få bestämmas av vederbörande
myndighet med iakttagande av de närmare föreskrifter Kungl.
Maj :t meddelar.
Vad angår resor för erhållande av nattkvarter och intagande av måltid
har jag i motsats till reseersättningskommittén inte ansett mig kunna förorda,
att bestämmelserna ges sådan utformning, att dylika resor utan vidare
hänföres till kategorien tjänsteresor. Någon generell rätt till ersättning för
dylika resor bör således enligt min mening icke föreligga, utan det bör läggas
i vederbörande myndighets hand att avgöra, om och i vad mån det med hänsyn
till förhållandena i det särskilda fallet är motiverat att resekostnadscrsättning
får åtnjutas.
Reseersättningskommitténs konstruktion av bestämmelserna om traktamentsfritt
område anser jag vara en i stort sett tillfredsställande lösning av
detta svårbemästrade problem. Vad luftfartsstyrclsen har anfört ger mig anledning
att uttala, att det under vissa förhållanden säkerligen låter sig påvisa,
att även denna konstruktion för olika förrättningsmän kan medföra
ojämnheter. Det är dock inte möjligt att helt undvika sådana resultat, om
man över huvud taget skall göra någon geografisk avgränsning av rätten till
traktamente. En dylik avgränsning är enligt min mening ofrånkomlig, och
jag anser den av kommittén härför valda metoden vara betydligt överiägsen
nuvarande regler i ämnet. Luftfartsstyrclsens förslag om särskilda tjänstgöringszoner
i de största städerna kan jag inte biträda. Inte heller har jag
ansett mig böra ifrågasätta någon ändring beträffande tjänstgöringszonens
utsträckning, som jag anser ha blivit lämpligt avvägd i kommittéförslaget.
Det är enligt min mening inte önskvärt, att i reglementet införes en undantagsbestämmelse
angående rätt till traktamente inom tjänstgöringszonen,
då kortaste färdvägen överstiger åtta kilometer. Emellertid torde behov
av en sådan regel någon gång kunna föreligga. Jag har därför inte velat
motsätta mig att vederbörande myndigheter erhåller möjlighet att i dylika
fall medge undantag från huvudregeln. Jag vill dock understryka vikten av
att detta bemyndigande användes endast då det kan anses påkallat av särskilda
förhållanden.
Som redogörelsen för yttrandena visar, har förslaget rörande särskilda
kvalifikationstider för erhållande av traktamente vid förrättningar av viss
kortare varaktighet blivit föremål för mycket delade meningar. Vissa myndigheter
har avstyrkt förslaget och ansett den nuvarande tre—åttatimmarsregeln
böra gälla generellt. Andra myndigheter har velat mildra den föreslagna
»endagsregeln» genom förkortning av den del av dagen, under vilken
Statsutskottets utlåtande nr 194.
7
den skulle tillämpas. Åter andra myndigheter har förordat eu förlängning av
samma tid eller av kvalifikationstiden för halvt dagtraktamente.
Med anledning av vad sålunda har framkommit finner jag det angeläget
att erinra, att reseersättningskommittén har sammankopplat sitt här it rågavarande
förslag med förslaget om avveckling av besparingsrcglementena.
Sistnämnda förslag är i sin tur i hög grad beroende av storleken av de traktamentsförmåner,
som det allmänna resereglementet anses böra bereda.
Jag anslutar mig till kommitténs uppfattning, att en avveckling av besparingsreglementena
svårligen kan komma i fråga, om den i det nuvarande
allmänna resereglementet intagna tre—åttatimmarsregeln därvid skulle komma
att gälla vid alla förrättningar. Om besparingsrcglementena slopas, hor
detta enligt min mening betraktas som en förmån, vilken kommer förrättningsmännen
som grupp till godo, och denna förman får uppväga de skärpta
traktamentsvillkoren för sådana förrättningsmän, som nu inte är underkastade
besparingsföreskrifter. Såsom kommittén har framhållit gällei besparingsreglementen
för flertalet förrättningsmän.
Vid övervägande av förevarande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,
att det ur flera synpunkter är önskvärt att enhetliga ersättningsgrunder
kommer till användning inom så stora delar av statsförvaltningen
som möjligt. En avveckling av besparingsreglementena är emellertid, i vad
det gäller traktamentsersättning vid kortvariga förrättningar, knappast förenlig
med de av mig i det föregående berörda grundläggande principerna för
resereglementet, såvida inte traktamentsbestämmelserna i samband darmed
så utformas att traktamentsersättningen vid dylika förrättningar inskränkes
så att den verkligen endast täcker de merkostnader, som foranledes av förrättning
å annan ort än det vanliga tjänstestället. Enligt min mening bör en
tillfredsställande lösning av föreliggande problem kunna ernås genom en
lämplig avvägning av dels traktamentsbeloppen och traktamentsklasserna
och dels kvalifikationstiderna för erhållande av traktamente. Vad de sistnämnda
angår måste samtidigt tillses att författningsföreskrifterna blir sa
enkla som möjligt. Den av kommittén föreslagna anordningen med olika
kvalifikationstider för endagsförrättningar och flerdagarsförrättmngar ar val
i detta hänseende inte helt invändningsfri. Enligt min mening är emellertid
de skäl, som har anförts som motivering för att kvalifikationstiderna skulle
vara kortare vid flerdagarsförrättmngar än vid endagsförrättningar, val grundade.
Mot kommitténs förslag att den nuvarande tre—åttatimmarsregeln
skall bibehållas i fråga om flerdagarsförrättmngar vill jag därför inte gora nanon
erinran I fråga om endagsförrättningar däremot skulle kommitténs förslag
i förening med upphävande av de allmänna besparingsreglementena innebära
en så avsevärd utsträckning av rätten att erhålla traktamente att jag
icke anser mig kunna biträda förslaget i dess helhet. Med hänsyn till vad
som nu enligt flertalet bcsparingsreglementen gäller för (let övervägande
antalet förrättningsmän och med beaktande av vad i åtskilliga remissyttranden
har anförts vill jag i stället förorda, att rätt till traktamente vid enda°sförrättning
skall inträda först då mer än sex timmar i följd tagits i anspråk.
Härvid bör halvt dagtraktamente utgå såvida inte bortovaron överstiger
tio timmar. Dessa för endagsförrättningar förordade regler bor dock
i överensstämmelse med kommitténs förslag gälla endast då fiåga äi om
dag varunder bortovaron från tjänstestället eller bostaden infaller mellan
klockan 6 och klockan 19. Detta innebär, att sistnämnda regler blir tillämpliga
för dag, då förrättningsmannen har såväl avrest från tjänstestället eller
bostaden som återkommit''dit mellan angivna klockslag.
Vad jag här föreslagit innebär så till vida en skärpning av bestämmelserna
i det nuvarande allmänna resereglementet, att kvalifikationstiderna vid
8
Statsutskottets utlåtande nr 194.
endagsförrättningar i vissa fall har utsträckts från 3 till 6 timmar i fråga
om halvt traktamente och från 8 till 10 timmar i fråga om helt traktamente.
Å andra sidan medför förslaget betydande fördelar för de förrättningsmänj
som nu är underkastade besparingsreglementen — vilket såsom i det föregående
har framhållits är fallet beträffande flertalet statstjänstemän. Traktamente
skall sålunda utgå efter de i allmänna resereglementet angivna beloppen
och inte såsom hittills efter lägre belopp.
Som jag i det föregående har framhållit bör emellertid vid ställningstagandet
till det föreliggande spörsmålet även beaktas storleken av traktamentsbeloppen
i och för sig samt antalet traktamentsklasser och indelningen
i traktamentsklasser.
Det nuvarande resereglementet, som tillkom år 1929, innehöll ursprungligen
sex olika traktamentsklasser med en spännvidd mellan högsta och
lägsta traktamentsklass av 15 kronor. Sedan spännvidden år 1942 minskats
till 13 kronor, begränsades år 1946 i samband med en av kostnadsutvecklingen
föranledd höjning av traktamentsbeloppen antalet traktamentsklasser
till fyra och spännvidden till 10 kronor. Vid 1951 års riksdag beslöts
med hänsyn till prisstegringarna en höjning av traktamentena enligt allmänna
resereglementet med 2 kronor för natt och 2 kronor för sådan dag,
varav minst 8 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning.
Sedan april 1951, då förslaget om sistnämnda höjning framiades, har priserna
ytterligare stigit. Jag har därför funnit en viss höjning av traktamentsbeloppen
åter befogad. I samband därmed har den av reseersättningskommittén
berörda frågan om en begränsning av antalet traktamentsklasser
ansetts böra upptagas till prövning.
Jag ansluter mig till kommitténs åsikt, att starka skäl talar för att antalet
traktamentsklasser begränsas till tre genom att den lägsta klassen, till
vilken i huvudsak hör tjänstemän i lönegraderna 1—10 å löneplanen nr 1,
borttages och dithörande förrättningsmän hänföres till den f. n. näst lägsta
klassen. Jag förordar vidare, att traktamentsbeloppen i samband härmed
höjes med 4 kronor i vardera av klasserna A och B samt med 3 kronor i
klassen G. Spännvidden mellan högsta och lägsta traktamentsklass blir då
8 kronor.
Liksom hittills bör det ankomma på Kungl. Maj :t att förordna om förrättningsmännens
hänförande till de olika rese- och traktamentsklasserna.
Jag vill dock redan i detta sammanhang nämna, att förrättningsmännen
enligt min mening i princip bör fördelas å rese- och traktamentsklasserna
i enlighet med det följande:
Lönegrad
1—18 å löneplan 1
19—36 å löneplan 11
1—12 å löneplan 2|
37 å löneplan li
13—25 å löneplan 2|
Därest bestämmelser av den innebörd jag i det föregående har förordat
meddelas, vill jag tillstyrka att besparingsreglementena upphäves.
Vid de överläggningar, som inom civildepartementet har ägt rum med
statstjänstemännens huvudorganisationer, har dessa biträtt det av mig framlagda
förslaget i fråga om traktamentsbelopp, antalet traktamentsklasser,
indelningen i rese- och traktamentsklasser samt tidskvalifikationer för er
-
Rese- och traktamentsklass
.
... in C
.... II B
.... I A
Statsutskottets utlåtande nr 194.
9
hållande av traktamente. Det har därvid förutsatts, att ytterligare överläggningar
skall äga rum beträffande vissa särskilda befattningshavargruppers
hänförande till rese- och traktamentsklass.
I överensstämmelse med vad departementschefen anfört har inom civildepartementet
upprättats det förslag till allmänt resereglemente, vilket såsom
bilaga fogats vid statsrådsprotokollet i ärendet. Av den special m otiv
e ring till departementsförslagets innehåll, som lämnas i propositionen
(s. 32—55), har följande avsnitt ansetts böra här återges, I övrigt hänvisar
utskottet till propositionen.
4 §•
Denna paragraf motsvarar 4 § i gällande allmänna resereglemente och
innehåller således bestämmelser om kostnadsjämförelse vid beräkning av
rese- och traktamentskostnad.
Reseersättningskommittén uttalar, att man vid avgörandet av vilken väg
och vilket färdsätt som är de lämpligaste ofta synes ha begränsat sig till
en ren kostnadsjämförelse mellan olika alternativ, emedan det råder en
utbredd ovisshet om vilka andra faktorer än kostnaderna, som får tillmätas
betydelse på grund av de i den nuvarande författningstexten ingående orden
»eller eljest» och hur avvägningen mellan olika faktorer skall ske. Med
understrykande av att det icke är möjligt att i resereglementet meddela bestämmelser
för alla de olika fall, där tvekan kan uppkomma, utan att åt
praxis måste överlämnas att komplettera de meddelade bestämmelserna,
föreslår kommittén, att det ifrågavarande författningsrummets nuvarande
lydelse i huvudsak bibehålies men att exemplifierande anvisningar till detsamma
meddelas.
Vid bestämmandet av lämpligaste väg och färdsätt bör enligt kommittén
utgångspunkten vara, vilken väg och vilket färdsätt som i och för sig är
ägnade att medföra den minsta summan av resekostnadsersättning och traktamente.
Avvikelser från denna väg och detta färdsätt kan emellertid föranledas
av olika faktorer. Härutinnan framhåller kommittén, att ett snabbare
och dyrbarare färdsätt bör godtagas, om värdet av den arbetstid, som
därigenom sparas — i princip beräknat efter förrättningsmannens daglön
-— uppväger merkostnaden. Det får emellertid enligt kommittén anses självfallet,
att man fäster avseende vid tidsvinsten endast om denna verkligen bedömes
vara av någon betydelse, och någon exakt beräkning av vare sig inbesparad
tid eller därpå belöpande lön bör inte krävas.
Beträffande vissa andra faktorer än tidsvinsten, som bör kunna tillmätas
betydelse, uttalas i betänkandet följande.
Tjänsteman är givetvis skyldig att underkasta sig det ökade ianspråktagande
av hans tid, som en tjänsteresa i allmänhet medför, men å andra sidan
bör eftersträvas, att genom tjänsteresan icke sker större intrång än nödvändigt
i vederbörandes vanliga livsföring. Vid tillämpningen av 4 § bör
myndighet följaktligen tillse, att hänsyn tagcs till förrättningsmannens berättigade
anspråk på att åtnjuta erforderlig vila och fritid även i samband
med förrättning och tjänsteresa. Det bör sålunda icke under alla omstän
-
10
Statsutskottets utlåtande ni'' 194.
djghcter krävas, att förrättningsman skall företaga resan till eller från en
förrättning med sista respektive första möjliga förbindelse, exempelvis om
förrättningsmannen därvid skulle behöva anträda eller avsluta resan vid en
alltför oläglig tid på dygnet eller han skulle bli ur stånd att intaga måltid
vid någorlunda normal tid. Icke heller bör förrättningsman utan vidare
anses skyldig att använda nattåg eller, vid ogynnsam väderlek, sjöförbindelse.
Den nuvarande bestämmelsen, att förrättningsman inte på grund av vad
i resereglementet stadgas är skyldig att färdas med luftfartyg, har i kommitténs
förslag kompletterats så, alt förrättningsman inte heller skall vara
skyldig att nattetid begagna sig av spårvägs- eller busstrafik. Ändringen
innebär, att förrättningsman, som under tiden mellan klockan 0 och klockan
6 har att företaga resa — t. ex. från järnvägsstation till bostaden eller till
nattkvarter på förrättningsorten — äger åtnjuta resekostnadsersättning för
begagnande av taxebil, även om summan av resekostnadsersättning och
traktamente därigenom ökas. Enligt kommitténs mening är det knappast
skäligt att i ersättningshänseende utgå från att förrättningsmannen vid ifrågavarande
tid på dygnet skall underkasta sig så lång väntan, som kan följa
av att spårvagns- och busstrafiken då uppehälles endast med mycket glesa
turer.
Departementschefen anför följande.
Enligt gällande allmänna resereglemente är ersättningens storlek på
grund av föreskrifterna i 4 § reglementet beroende av en lämplighetsprövning.
Det har gjorts gällande, att dessa betydelsefulla föreskrifter är alltför
allmänt avfattade för att lämna myndigheterna erforderlig ledning vid en
dylik prövning, och önskemål har uttalats om mera konkreta bestämmelser.
Dessa önskemål finner jag i och för sig befogade, men i likhet med reseersättningskommittén
anser jag det inte vara möjligt att i reglementet meddela
bestämmelser för alla de olika fall, där tvekan kan uppkomma. Kommitténs
förslag om utfärdande av anvisningar synes mig vara ägnat att i
många fall underlätta tillämpningen av den i bestämmelserna uttryckta jämförelseprincipen.
Vad angår spörsmålet om rätt att utfå ersättning för resa med flyg, bör
enligt min mening möjlighet öppnas till införande av en sådan ordning, att
jämförelse med annat färdsätt inte alltid skall behöva äga rum. Beträffande
tjänsteresor med förrättningsman tillhörigt motorfordon äger Kungl. Maj:t
redan nu förordna, att resekostnadsersättning skall utgå även i fall då förrättningsmannen
inte enligt den förenämnda jämförelseprincipen är berättigad
till ersättning för sådant färdsätt. Denna Kungl. Maj :ts befogenhet anser
jag böra utvidgas till att avse även resor med flyg. Frågan, i vilken utsträckning
och på vilket sätt det kan anses befogat att beträffande resor med
flyg medge undantag från kostnadsjämförelse i varje särskilt fall, torde
jag senare få upptaga till prövning. I första hand bör resor till och från Gotland
härvid ifrågakomma.
Enligt departementsförslaget kommer den individuella skälighetsprövningen
att elimineras också i ett annat, ehuru mindre betydelsefullt hänseende,
nämligen genom en uttrycklig bestämmelse att förrättningsman inte
skall vara skyldig att nattetid begagna sig av spårvagn eller buss i lokaltrafik.
Statsutskottets utlåtande nr 194.
11
6 §.
Förevarande paragraf motsvarar nuvarande 2 § 1 inom. samt 8 och 15 §§.
För närvarande angives i 2 § 1 mom. vilken resekostnadsersättning som utgår
vid olika färdsätt. Såsom färdsätt räknas även fotvandring, och ersättningen
därför utgör 20 öre per kilometer.
Reseersättningskommittén framhåller, att kostnadsfaktorn vid fotvandring
är så obetydlig, att man kan bortse från den, och vidare, att om förflyttning
till fots är påkallad mera regelbundet eller i större omfattning,
detta i de allra flesta fall beror därpå att sådan förflyttning utgör en förutsättning
för arbetets utförande. Ansträngningar av ena eller andra slaget,
som sammanhänger med de allmänna tjänstgöringsförhållandena, bör emellertid
enligt kommitténs mening anses gottgjorda genom lönesättningen.
Inom ett flertal verksamhetsområden, där förrättningar av här angiven karaktär
ofta förekommer, gäller också besparingsreglementen, som inskränker
eller helt eliminerar den i allmänna resereglementet medgivna rätten till
resekostnadsersättning vid fotvandring. Vad åter angår fall, då förflyttning
till fots inte betingas av förrättningens natur, torde fotvandring numera på
grund av kommunikationsnätets utveckling förekomma i betydligt mindre
omfattning än då de nu tillämpade grunderna för resekostnadsersättning
tillkom. Med hänsyn till det anförda och även i viss mån i förenklingssyfte
har kommittén ansett sig böra föreslå, att fotvandring i fortsättningen inte
skall berättiga till resekostnadsersättning. Detta kommer i författningsförslaget
till uttryck därigenom, att det i 2 § 1929 års resereglemente använda
uttrycket »färdsätt» har utbytts mot »färdmedel».
Skälen för medgivande av resekostnadsersättning vid begagnande av cykel,
skidor o. d. har synts kommittén vid jämförelse med övriga färdmedel
inte vara särdeles starka. Vidare framhåller kommittén, att i förevarande
hänseende — liksom då det gäller fotvandring — för åtskilliga stora förvaltningsområden
gäller besparingsbestämmelser, enligt vilka ersättning
inte alls utgår eller också utgår med högst 10 öre per kilometer. Med hänsyn
till sålunda föreliggande förhållanden har kommittén ansett sig inte kunna
förorda, att i det nya resereglementet stadgas högre resekostnadsersättning
för färd med sådant färdmedel, som drives av förrättningsmannen personligen,
än 10 öre per kilometer. Vad däremot angar sadana fall, da förrättningsmannen
har att till annan utgiva gottgörelse för färdmedlets begagnande,
såsom vid förflyttning med hästskjuts eller med båt, torde enligt
kommittén redan de nu föreskrivna beloppen — 30 resp. 20 öre per kilometer
_vara otillräckliga. Kommittén anser, att ersättning i sådana fall bör
utgå med belopp motsvarande förrättningsmannens styrkta kostnad.---—
Enligt 2 § 2 mom. 1929 års allmänna resereglemente gäller, alt om vid
gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör eller disponeras
av någon av förrättningsmännen, denne äger åtnjuta, förutom resekostnadsersättning
för egen resa, jämväl gottgörelse med 5 öre per kilometer för
varje medresande förrättningsman. Gottgörelscn har varit bestämd till
nämnda belopp sedan den 1 juli 1931. Bestämmelsen torde ha praktisk bety
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 194.
delse endast vid resor med egen bil. I propositionen nr 19 till 1951 års riksdag
behandlades bl. a. denna särskilda ersättning. Därvid redogjordes för
uttalanden av vissa myndigheter, enligt vilka ersättningen borde reduceras.
Departementschefen fann sig böra godtaga, att densamma bibehölles i avvaktan
på resultatet av reseersättningskommitténs arbete, även om den förelölle
väl hög. Kommittén anför nu, att ifrågavarande ersättning är större än
som motiveras av den ökning i slitage och bränsleåtgång, som kan föranledas
av att en eller flera personer utom föraren medföljer i bilen, men att den
torde ha avvägts på sätt som skett för att stimulera till anordnande av samåkning.
Mot en nedsättning anser kommittén tala att ersättningsbeloppet har
stått oförändrat sedan år 1931 och att realvärdet följaktligen har inte obetydligt
minskat. Vid kommitténs överläggningar med personalorganisationerna
har dessa bestämt motsatt sig en sänkning. Efter övervägande av olika
synpunkter på frågan och med beaktande av att denna är av förhållandevis
liten ekonomisk betydelse för statsverket, har kommittén inte funnit
tillräckliga skäl föreligga att föreslå ändring på denna punkt.
I den nyssnämnda propositionen redovisades ett uttalande av Statstjänstemännens
riksförbund, att vid tillämpningen av det här berörda stadgandet
borde såsom förrättningsman räknas jämväl medresande, vilken vore stadd
i statens ärenden men på vilken resereglementets bestämmelser inte ägde
tillämpning. Departementschefen förklarade sig anse, att med prövningen av
detta förslag borde anstå, till dess kommitténs förslag förelåge. Detta sistnämnda
förslag innebär, att — liksom vid samåkning med taxebil — sådan
hos staten anställd medresande, som utan att vara förrättningsman deltager
i förrättning, skall i förevarande hänseende likställas med förrättningsman.
Departementschefen anför bl. a. följande.
I fråga om resekostnadsersättningens storlek vid begagnande av »annat
färdmedel» har jag ansett mig böra förorda kommittéförslaget. I likhet med
kommittén vill jag erinra att enligt åtskilliga besparingsreglementen ersättning
vid nyttjande av cykel eller skidor f. n. inte alls utgår eller också utgår
med högst 10 öre per kilometer. Ehuru förslaget innebär eu sänkning i förhållande
till ersättningsbeloppet enligt nuvarande allmänna resereglemente,
kommer det därför att för stora grupper av förrättningsmän medföra oförändrade
eller ökade förmåner.
Med hänsyn till vad kommittén har anfört anser jag det böra godtagas,
att den särskilda ersättningen vid samåkning bibehålies vid nuvarande belopp.
Jag ansluter mig också till kommitténs förslag rörande avgränsningen
av de kategorier av medresande, för vilka ersättningen skall få åtnjutas.
Någon sådan ytterligare utvidgning, som har ifrågasatts i vissa yttranden,
har jag alltså inte funnit påkallad.
9 §•
Innehållet i denna paragraf grundar sig på en överarbetning av de bestämmelser
i 18 § nuvarande resereglemente, enligt vilka traktamente för
natt under vissa omständigheter inte utgår eller utgår med reducerat belopp.
Dessa bestämmelser avser dels fall, då förrättningsman av staten beredes
Statsutskottets utlåtande nr 194.
13
inkvartering kostnadsfritt eller mot viss avgift, dels ock fall, då han på
statens bekostnad innehar sovplats på tåg eller liggplats på fartyg.
Beträffande frågan, huruvida ett av myndighet lämnat erbjudande om inkvartering
bör påverka rätten till nattraktamente, oavsett inkvarteringens
standard, framhåller reseersättningskommittén bl. a., att med inkvartering
inte bör avses vilket av staten tillhandahållet nattlogi som helst. Man bör
rimligtvis kunna fordra, att bäddad sängplats, tvättanordning, uppvärmning,
belysning och städning ingår i förmånen. Med hänsyn härtill har
kommittén ansett sig böra i den förevarande bestämmelsen begagna uttrycket
»godtagbar inkvartering». Härmed har kommittén endast avsett att
markera, att vissa minimikrav på inkvarteringens kvalitet bör uppställas;
den närmare utformningen av dessa krav anses böra variera med hänsyn
till olika av kommittén exemplifierade faktorer. Kommittén utgår från att
frågan regleras av vederbörande myndigheter efter förhandlingar med berörda
personalorganisationer och att meningsskiljaktigheter härigenom i
stort sett skall kunna undvikas.
Huruvida förrättningsman, som har erbjudits men avvisat viss inkvartering,
det oaktat skall äga uppbära nattraktamente enligt vanliga grunder,
får enligt kommittén bli beroende av om den erbjudna inkvarteringen varit
godtagbar eller inte. I det förra fallet bör, med hänsyn till de kostnader det
medför för staten att hålla rum för här ifrågavarande ändamål, intet natttraktamente
utgå. Om åter den avvisade inkvarteringen inte har varit att
betrakta som godtagbar, anser kommittén, att nattraktamente bör utgå med
hänsyn till de kostnader förrättningsmannen måste vidkännas för att själv
anskaffa logi.
Kommittén uttalar sig vidare om spörsmålet, huruvida förrättningsman,
som har begagnat sig av anvisad inkvartering, oaktat denna icke har varit
att betrakta som godtagbar, skall äga uppbära nattraktamente helt eller
delvis. Mot ett dylikt medgivande talar, att förrättningsmannen inte vidkännes
någon sådan kostnad, för vilken nattraktamentet är avsett. Emellertid
anser kommittén lämplighets- och billighetsskäl överväga de principiella
betänkligheterna och föreslår, att nattraktamente skall utgå i här
avsedda fall.
Rikets allmänna kartverk har uttalat tvekan om det befogade i att förrättningsman,
som har utnyttjat en icke godtagbar inkvartering, skall äga
åtnjuta nattraktamente. Utan att framställa erinran mot denna princip i
och för sig har överbefälhavaren, statens lönenämnd och järnvägsstyrelsen
uttalat sig för att förrättningsmannen i sådana fall skall ha att erlägga någon
avgift för inkvarteringen.
Departementschefen anför följande.
Kommitténs förslag i fråga om rätt till nattraktamente i de fall då myndighet
erbjuder förrättningsmannen inkvartering kan jag inte till alla
delar biträda. Med hänsyn till ändamålet med traktamente kan jag nämligen
inte tillstyrka att helt nattraktamente i vissa fall skall få uppbäras
av den som har begagnat sig av dylik inkvartering. Enligt min mening bör
en närmare anslutning till nu gällande bestämmelser i ämnet eftersträvas.
14
Statsutskottets utlåtande nr 194.
Sålunda bör såsom huvudregel gälla, att nattraktamente, om myndighet erbjuder
förrättningsmannen inkvartering, inte utgår med högre belopp än
det myndigheten betingar sig för inkvarteringen.
Liksom kommittén anser jag emellertid, att undantag från nämnda huvudregel
skall kunna göras i vissa fall då den erbjudna inkvarteringen inte
håller viss standard. Oreducerat traktamente bör sålunda enligt min mening
utgå, om den tillhandahållna inkvarteringen inte är av sådan beskaffenhet
att den skäligen borde ha godtagits, och förrättningsmannen ej heller
har begagnat sig av erbjudandet. Vid bedömandet av huruvida viss inkvartering
är av angivna beskaffenhet eller inte torde ledning kunna erhållas
av kommitténs uttalanden. I tillämpningsföreskrifterna till resereglementet
bör också, såsom kommittén har förutsatt, meddelas vissa riktlinjer för
dessa bedömanden. Det synes mig böra övervägas, huruvida inte i samband
därmed skulle kunna anges vissa allmänna minimikrav på inkvartering.
I likhet med kommittén finner jag det vara lämpligt och önskvärt, att myndigheternas
beslut i förevarande frågor föregås av förhandlingar med vederbörande
personalorganisationer.
För vissa bestämmelser i det nuvarande resereglem
entet, som saknar motsvarighet i dep arte in entsförslaget,
har å s. 56—58 i propositionen lämnats en redogörelse, till vilken
torde få hänvisas.
Stationeringsort och omplaceringstraktamente.
Genom prop. 1946: 274 inhämtade Kungl. Maj :t riksdagens bemyndigande
att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen hade förordats
besluta om särskilda förmåner åt befattningshavare, som efter omplacering
från en stationerings- eller förläggningsort till en annan inte hade kunnat
anskaffa familjebostad på den nya stationerings- eller förläggningsorten. I
propositionen uttalades, att förmånerna i fråga borde omfatta rätt att åtnjuta
lön enligt den för den tidigare stationeringsorten gällande ortsgruppen
samt tjänstgöringstraktamente. Det syntes vara till fyllest, att traktamentet
som regel utginge med det reducerade belopp, som enligt vederbörlig
traktamentstabell från och med 16 :e dygnet gällde för befattningshavare utan
eget hushåll. Därvid förutsattes, att gottgörelse för dubbelhyra enligt flyttningsersättningskungörelsen
inte skulle utgå för tid, varunder tjänstgöringstraktamente
uppbures. Förmånerna syntes i regel inte böra få åtnjutas under
längre tid än sex månader. Utformningen av de närmare förutsättningarna
för att utfå förmånerna borde få ankomma på Kungl. Maj :t. Sedan riksdagen
genom skrivelse nr 430 hade lämnat det begärda bemyndigandet, utfärdades
kungörelsen 1947:18 angående omplaceringstraktamente åt viss»
befattningshavare i statens tjänst.
Reseersättningskommittén uttalar, att föreskrifterna i kungörelsen angående
omplaceringstraktamente reellt sett utgör en komplettering av bestämmelserna
om stationeringsort och innebär, att verkningarna av en omstationering
i princip upphäves för den tid den genom kungörelsen medgivna för
-
Statsutskottets utlåtande nr 194.
15
månen utgår. Rätten att åtnjuta omplaceringstraktamente har emellertid
förknippats med villkor, vilkas uppfyllande i praktiken har vållat bes% ärligheter,
och detta särskilda traktamente har ansetts innebära en otillräcklig
kompensation för de merkostnader, som en omstationering pa grund av
svårigheterna att få bostad numera vanligen medför.
Av det anförda finner kommittén framgå, att det man har velat vinna
genom införandet av rätten till omplaceringstraktamente, d. v. s. en neutralisering
av de genom bostadsläget framkallade olägenheterna, även kan
vinnas genom en omarbetning av gällande bestämmelser om stationeringsort.
Denna omarbetning går i korthet ut på att man under vissa förutsättningar
framskjuter tidpunkten för ändringen av stationeringsorten. En sådan
anordning innebär, att särskilda bestämmelser om omplaceringstrakfamente
inte blir erforderliga. Vid det förhållandet, att stationeringsorten
kan bibehållas, kan nämligen traktamentsförmånerna regleras på samma
sätt som vid förrättningar i allmänhet. Den förenkling, som härigenom åstadkommes,
synes kommittén bli till fördel både för vederbörande myndigheter
och för de enskilda tjänstemännen.
Departementschefen anför följande.
Under de år som har förflutit, sedan kungörelsen angående omplaceringstraktamente
tillkom, har det i ett stort antal fall befunnits skäligt att genom
särskilda medgivanden förlänga den i kungörelsen angivna maximitiden
för åtnjutande av förmånen i fråga eller dispensera från villkoret, att
vederbörandes familj skall ha kvarblivit pa den tidigare stationeringsorten.
Vissa tolkningssvårigheter har vidare föranlett utfärdandet av ett cirkulär
(1950:531) till statsmyndigheterna om kungörelsens tillämpning, i stort
sett grundat på ett av reseersättningskommittén framlagt förslag. En i och
för sig erforderlig omarbetning av själva bestämmelserna har emellertid
inte kommit till stånd, emedan den har ansetts lämpligen böra samordnas
med översynen av allmänna resereglementet och bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente.
Reseersättningskommitténs föreliggande förslag innebär en omläggning i
systematiskt hänseende och i samband därmed en utvidgning av kretsen av
ersättningsherättigade tjänstemän, vissa höjningar av traktamentsbeloppen
och fördubbling av den tid, under vilken omplaceringstraktamente kan utgå
utan Kungl. Maj :ts särskilda medgivande. Vidare förordas i kommittéförslaget
borttagande av det nyssnämnda villkoret angående familjens kvarblivande
på den förutvarande stationeringsorten.
Mot principlösningen, att de formella förutsättningarna för medgivande
av traktamente i samband med befordran eller förflyttning till annan ort
skall tillskapas genom anstånd med omstationering, har jag ingenting att
erinra. I övrigt anser jag mig emellertid böra förorda vissa avvikelsei från
kommitténs förslag.
Omplaceringstraktamente kan enligt nuvarande bestämmelser utgå endast
till befattningshavare med eget hushåll. Tillräckliga skäl synes mig
knappast föreligga för att den särskilda förmån det här gäller skall tillerkännas
även andra tjänstemän. Dessa torde nämligen få anses skäligen tillgodosedda
genom möjligheten alt erhålla flyttningsersättning. Då jag vidare
delar försvarets civilförvaltnings uppfattning, alt kritiken mot gällande
bestämmelser har riktat sig mera mot att omplaceringstraktamente
normalt inte kan utgå för längre tid än sex månader än mot traktamen
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 194.
tets storlek, bör enligt min mening nuvarande grunder så till vida bibehållas
att efter en tid av tre månader till tjänsteman, som har erhållit anstånd
med omstationering, det för tjänsteman utan eget hushåll tillämpliga
traktamentsbeloppet skall utgå.
Erforderliga bestämmelser i ämnet torde få intagas i tilläggsbestämmelserna
till avlöningsreglementet och resereglementet.
Tjänstemännens huvudorganisationer har vid de förut nämnda överläggningarna
biträtt vad jag här bär förordat.
Traktamente till personal i försvarets reserver.
Enligt reservbefälskungörelserna för armén, marinen och flygvapnet (1943:
815—817) äger personal i reserv, som har eget hushåll och fullgör densamma
enligt vederbörlig kungörelse åliggande tjänstgöring utom bostadsorten
under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas,
uppbära lön efter den ortsgrupp, till vilken vederbörandes mantalsskrivningsort
hänföres, ävensom reservbefälstraktamente. Detta traktamente utgår
efter tjänstegrad med lägst 5 och högst 8 kronor för dygn -— utan uppdelning
på natt och dag — och får åtnjutas för högst 60 dygn under en och
samma tjänstgöringsperiod. Personal utan eget hushåll uppbär lön efter
den ortsgrupp, till vilken förläggningsorten för det förband, vid vilket tjänstgöringen
äger rum, är hänförd. Sistnämnda personal har inte rätt till reservbefälstraktamente.
Vid tjänstgöring utom den ort, till vilken vederbörande har inkallats till
tjänstgöring, äger de för personal på aktiv stat gällande bestämmelserna om
tjänstgöringstraktamente motsvarande tillämpning för reservpersonalen.
De grunder, för vilka här redogjorts, har godkänts av 1943 års riksdag
efter förslag i propositionen nr 143. Bestämmelser av samma innehåll har
sedermera, i enlighet med av riksdagen lämnat bemyndigande, meddelats
i kungörelsen angående väg- och vattenbyggnadskåren (1951:497). Den särskilda
traktamentsförinånen benämnes där befälstraktamente.
Reseersåttningskommittén har i skrivelse den 29 februari 1952 framlagt
förslag angående traktamente m. m. för personal i försvarets reserver.
I fråga om lönen anser kommittén, att den bör för all personal i reserv
utgå efter bostadsortens ortsgrupp, emedan det är bostadsortens dyrortsförhållanden
som normerar de vanliga utgifterna. Som bostadsort bör anses
kyrkobokföringsorten, vilken enligt kommitténs mening torde bättre än
mantalsskrivningsorten svara mot de faktiska bosättningsförhållandena.
Vad härefter angår traktamente, framhåller kommittén, att reservpersonalen
hittills visserligen i princip har ansetts böra kompenseras för de särskilda
utgifter, som uppkommer vid tjänstgöring utom bostadsorten, men
att utgifterna i fråga beträffande personal utan eget hushåll inte har ansetts
vara av sådan betydelse, att kompensation bör beredas denna kategori.
Kommittén anser emellertid för sin del, att utgifterna vid tjänstgöring utom
bostadsorten är i stort sett desamma för reservpersonal utan eget hushåll
som för andra tjänstemän utan eget hushåll. Enligt kommitténs mening
Statsutskottets utlåtande nr 194.
17
kan det sålunda inte förutsättas, att reservpersonalen frånträder eller uthyr
sin ordinarie bostad under tiden för fredstjänstgöring, som avses i reservbefälskungörelserna.
Kommittén ansluter sig därför till ett av försvarsväsendets
lönenämnd på sin tid gjort uttalande, att med avseende på rätten
att åtnjuta traktamente åtskillnad inte bör göras mellan reservpersonal med
och utan eget hushåll.
De merkostnader, som åsamkas reservpersonal under tjänstgöring vid
vilken det vanliga kvarteret inte kan bibehållas, torde enligt kommittén
inte avsevärt skilja sig från dem, som personal på aktiv stat nödgas vidkännas
vid tjänstgöring utom stationeringsorten. Kommittén förordar därför,
att i stället för nu gällande särskilda bestämmelser om reservbefälstraktamente
de allmänna traktamentsbestämmelserna i princip göres tilllämpliga
på reservpersonal såväl med som utan eget hushåll även vid tjänstgöring
på den ort, till vilken vederbörande har inkallats, om denna ort är
så belägen att det vanliga kvarteret inte kan bibehållas såsom nattkvarter.
Reservbefälstraktamentets belopp har i propositionen 1943: 143 motiverats
bl. a. därmed, att reservpersonalen på förhand äger kännedom om den
tjänstgöring, varom fråga är, såväl till omfattning som beträffande tid och
plats. Denna omständighet bör även enligt kommitténs mening tagas i betraktande
vid avvägningen av traktamentsersättningens storlek. Härom anför
kommittén, att då det bör vara möjligt för vederbörande att vidtaga
åtgärder för att nedbringa de särskilda kostnaderna redan från tjänstgöringens
början, anledning inte synes föreligga att medge högre traktamentsersättning
för de första femton dygnen än för tiden därefter. Däremot
uttalar kommittén, att förhandskänncdomen om tjänstgöringen inte
motiverar någon nedsättning av de s. k. 16:e-dygnstraktamentena. Dessa
traktamentsbelopp är nämligen avvägda med hänsyn till att vederbörande
vid längre tids tjänstgöring på en och samma ort har haft viss tid till förfogande
för att träffa anstalter för nedbringande av kostnaderna för inkvartering
och förplägnad.
Beträffande bestämmelsen, att reservbefälstraktamente inte får utgå för
längre tid än 60 dygn under en och samma tjänstgöringsperiod, har i propositionen
1943: 143 framhållits, att denna undantagsbestämmelse har betydelse
bara för vissa personalkategorier vid marinen, för vilka längre fredstjänstgöringsperioder
än 60 dagar kan ifrågakomma. Kommittén förklarar
sig inte anse det troligt, att reservpersonalen bar större möjligheter än annan
personal att nedbringa kostnaderna vid tjänstgöring av angiven varaktighet.
Enligt kommitténs mening bör bestämmelsen därför utgå.
1 yttranden över kommitténs förslag frainhålles följande.
Överbefälhavaren, som i ärendet har hört försvarsgrenscheferna, har förklarat
sig dela kommitténs synpunkter och tillstyrka dess förslag, även om
kommitténs motiv för traktamentsbeloppens bestämmande inte kan anses
helt bärande; enligt överbefälhavarens mening har nämligen reservpersonalen
i allmänhet inte större förhandskännedom om tid och plats för tjänstgöringen
än den aktiva personalen och därför inte större möjligheter än
2 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. Nr 194 -195.
18
Statsutskottets utlåtande nr 194.
denna att planlägga sina bostads- och utspisningsförhållanden. I yttrandet
har framhållits, att förslaget medför förenklingar, som underlättar handläggningen
av ifrågavarande ärenden. Beträffande lönen har överbefälhavaren
uttalat, att denna bör beräknas efter högsta ortsgrupp för den reservpersonal,
som mera stadigvarande har sin verksamhet förlagd till utlandet.
Försvarets civilförvaltning har förklarat sig biträda kommitténs förslag
rörande lönens beräknande och har funnit det ur skilda synpunkter vara
att föredraga, att de allmänna traktamentsbestämmelserna i princip göres
tillämpliga på reservpersonalen, framför att systemet med särskilda reservbefälstraktamenten
bibehålies. Enligt civilförvaltningens mening gör sig
emellertid de skäl alltjämt gällande, som har motiverat att reservpersonalen
under tjänstgöring kommer i åtnjutande av traktamente efter mera restriktiva
grunder än som tillämpas beträffande motsvarande förmån till
den aktiva personalen. Ämbetsverket — som delar kommitténs uppfattning
att traktamente bör utgå även till anställningshavare utan eget hushåll —
har ansett det vara tillräckligt, att traktamentet för all reservpersonal vid
tjänstgöring inom inkallelseortens tjänstgöringszon bestämmes till belopp,
som gäller för tjänstemän utan eget hushåll. Mot upphävandet av begränsningen
till 60 dygn har civilförvaltningen inte ansett något vara att erinra.
Civilförvaltningen har föreslagit införandet av bestämmelser därom, att
den som är inkallad till annan ort än bostadsorten men kan bibehålla sitt
vanliga nattkvarter skall erhålla kompensation för resorna mellan detta och
tjänstgöringsplatsen, dock inom ramen för nattraktamentets belopp.
Enligt av civilförvaltningen gjorda beräkningar skulle kommitténs förslag
medföra att traktainentskostnaderna fördubblas, under det att civilförvaltningens
förslag skulle innebära en ökning av nämnda kostnader med 60
å 70 procent.
Statskontoret har anfört, att de nu gällande ersättningsgrunderna måste
betraktas som förhållandevis restriktiva. Ämbetsverket har emellertid förklarat
sig dela den av civilförvaltningen uttalade uppfattningen, att skälen
för att beträffande reservpersonalen tillämpas mera restriktiva grunder än
för den aktiva personalen alltjämt gör sig gällande. I enlighet härmed har
statskontoret biträtt civilförvaltningens förslag i vad det avser traktamente
till personal med eget hushåll. Däremot har statskontoret ansett tillräckliga
skäl inte finnas att för personal utan eget hushåll medge traktamente efter
enahanda grunder som för personal med eget hushåll. Statskontoret har
erinrat om reseersättningskommitténs uttalande, att det inte torde kunna
förutsättas att reservpersonalen frånträder eller uthyr sin ordinarie bostad
under tiden för fredstjänstgöringen, men anfört, att några direkta merkostnader
för förplägnad som regel knappast synes kunna beräknas uppkomma.
Mot bakgrunden härav har statskontoret föreslagit, att reservpersonal, som
inte har eget hushåll, under fredstjänstgöringen endast tillförsäkras det för
natt utgående s. k. 16:e-dygnstraktamentet.
I övrigt har statskontoret anslutit sig till vad civilförvaltningen har anfört
i sitt yttrande.
Statsutskottets utlåtande nr 194.
19
Departementschefen anför följande.
Jag anser det vara lämpligt, att såsom reseersättningskommittén har föreslagit
traktamentsförhållandena för personal i försvarets reserver under
författningsenligt åliggande tjänstgöring närmare anpassas efter de allmänt
gällande bestämmelserna om traktamente. Jag förordar alltså i pricip, att
åtgärder vidtages i detta syfte. Detta innebär bl. a., att traktamente vid
tjänstgöring på inkallelseorten skall kunna utgå även till personal utan
eget bushåll. På de skäl som försvarets civilförvaltning och statskontoret
har anfört finner jag det emellertid motiverat, att förmånerna begränsas i
högre grad än enligt kommittéförslaget. För min del anser jag statskontorets
förslag innebära en lämplig avvägning av kompensationen för de merkostnader,
som i allmänhet kan beräknas uppkomma för reservpersonalen
vid fredstjänstgöring. Jag tillstyrker detta förslag och vill därvid framhålla,
att detsamma, ehuru mera restriktivt än kommittéförslaget, medför betydande
förbättringar från den berörda personalens synpunkt. Vid bifall till
vad jag nu har anfört kommer sålunda att utgå s. k. 16:e-dygnstraktamente
med belopp, som gäller för tjänstemän utan eget hushåll. Reservpersonal
utan eget hushåll kommer dock endast att erhålla dylikt traktamente för
natt. Den nuvarande begränsningen till 60 dygn upphäves.
Det torde kunna förekomma, att en anställningshavare anses lämpligen
kunna begagna sitt vanliga kvarter som nattkvarter även om det är beläget
ganska långt från tjänstgöringsplatsen. Med tanke på sådana fall synes det
mig vara motiverat att införa rätt till resekostnadsersättning enligt allmänna
resereglementet vid färd mellan tjänstgöringsplatsen och det vanliga
kvarteret. Jag förordar emellertid den begränsningen, att ersättning får utgå
endast om kvarteret är beläget utom tjänstgöringszonen. Vidare bör resekostnadsersättningen
icke få överstiga nattraktamentets belopp.
Mot kommitténs förslag rörande den ortsgrupp, efter vilken reservpersonalens
löner skall beräknas, har jag inte funnit anledning till erinran. Någon
särbestämmelse för reservpersonal, som bär sin civila verksamhet förlagd
till utlandet, finner jag inte påkallad.
överläggningar i ämnet har ägt rum med representanter för Centralstyrelsen
för de svenska reservofficersförbunden och Svenska reservunderofficersförbundet.
Därvid har från organisationernas sida yrkats, att reseersättningskommitténs
förslag i fråga om traktamenten till reservbefäl skulle genomföras.
Såsom av det föregående framgår har jag inte ansett mig kunna
helt tillmötesgå detta yrkande.
Utskottet.
Såsom departementschefen framhållit, måste det ställa sig svårt att på
förhand bedöma verkningarna av de tämligen genomgripande ändringar,
som i propositionen föreslås på grundval av den verkställda översynen av
allmänna resereglementet in. fl. författningar. Det synes emellertid utskottet
uppenbart, att denna översyn, allmänt sett, resulterat i enklare och
mera konsekventa regler än de nuvarande. I likhet med departementschefen
anser utskottet det vara principiellt riktigt, att myndigheterna får större
frihet än nu att besluta i hithörande ämnen med hänsyn till de särskilda
förhållanden, som kan föreligga i det enskilda fallet. Utskottet vill emellertid
20
Statsutskottets utlåtande nr 194.
understryka vad departementschefen uttalat om betydelsen av att myndigheternas
skälighetsbedömanden kommer att följa enhetliga riktlinjer.
\ ad i propositionen anförts om ordningen för utfärdandet av allmänna
resereglementet har icke givit utskottet anledning till erinran.
Att en enhetlig traktamentsform införes, finner utskottet rationellt. De
nya s. k. tids- och avståndsreglerna för rätt till traktamente synes utskottet
vara väl motiverade och ägnade att i allmänhet leda till sakligt mera tillfredsställande
resultat än motsvarande nu gällande bestämmelser.
Förslagen rörande traktamentenas belopp och traktamentsklassernas antal
samt om slopande av systemet med besparingsreglementen bör enligt utskottets
mening godtagas.
I 4 § av det nuvarande resereglementet finns meddelade vissa allmänna
föreskrifter, som har avgörande betydelse vid fastställandet av en förrättningsmans
ersättning. Med ledning av dessa föreskrifter skall bl. a. avgöras,
huruvida i fall, då det i och för sig är tänkbart att välja mellan olika färdsätt,
ersättning får utgå för ett färdsätt, som är dyrare än de övriga men
medför tidsvinst. Föreskrifterna skall sålunda tillämpas, då fråga uppkommer
om anlitande av flyg vid tjänsteresa. Enligt det föreliggande förslaget
skall de nuvarande, allmänt hållna bestämmelserna i huvudsak bibehållas
men kompletteras av anvisningar för tillämpningen. I propositionen
har återgivits uttalanden av 1949 års reseersättningskommitté angående
olika faktorer, som enligt kommitténs uppfattning bör tillmätas betydelse
vid tillämpningen av förevarande bestämmelser i det nya reglementet. Därvid
har kommittén bl. a. förklarat sig anse, att hänsyn bör tagas till förrättningsmannens
berättigade anspråk på att åtnjuta erforderlig vila och
fritid även i samband med förrättning och tjänsteresa.
I motionerna I: 477 och II: 637 har hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att befattningshavare, stationerade på Gotland, måtte oavsett reseklass dels
tillerkännas rätt att företa tjänsteresor med flyg och erhålla full ersättning
för kostnaderna härför, dels ock medges rätt att vid tjänsteresa påbörja
denna ett dygn tidigare än som enligt de föreslagna bestämmelserna i propositionen
normalt bör ske samt i sådant fall erhålla ytterligare ett dagtraktamente
och ett nattraktamente.
Såsom framgår av det föregående har departementschefen ansett Kungl.
Maj :t böra erhålla befogenhet att medge, att ersättning må utgå för resa,
som företagits med flyg, utan att kostnadsjämförelse skall behöva äga rum.
Departementschefen har därvid ansett resor till och från Gotland böra ifrågakomma
i första hand. Man kan således räkna med att åtgärder vidtages
från Kungl. Maj :ts sida, genom vilka syftet med motionerna uppnås, till
den del de avser flygresor. Vad härefter angår förmånerna i samband med
fartygsresor, lärer det med hänsyn till den förebragta motiveringen till 4 §
reglementsförslaget komma att ligga i vederbörande myndigheters hand att
tillämpa paragrafens bestämmelser på sådant sätt, alt förrättningsmännens
berättigade anspråk i förevarande hänseende blir skäliigen tillgodosedda. På
grund av det anförda får utskottet föreslå, att motionerna I: 477 och II: 637
icke må av riksdagen bifallas.
Statsutskottets utlåtande nr 191.
21
Enligt 6 § i det vid propositionen fogade författningsförslaget skall den
nuvarande resekostnadsersättningen vid fotvandring (.20 öre per kilometer)
slopas och ersättningen vid begagnande av »annat färdmedel» — cykel,
skidor osv. — sänkas från 20 till 10 öre per kilometer. En annan ändring,
som framgår av nämnda paragraf, är att förrättningsman avses kunna
erhålla gottgörelse för utgivna drickspengar med högst 10 procent i stället
för som nu högst 5 procent av kostnaden vid begagnande av taxebil. I motionerna
I: 468 och II: 613 har hemställts, att riksdagen ville besluta sådan
ändring i förslaget, att bestämmelse införes om ersättning för fotvandring
med 30 öre per kilometer och att ersättning för »annat färdmedel» bestämmes
till 20 öre per kilometer. Liknande ändringsförslag har framlagts i motionerna
I: 476 och II: 636, enligt vilka den nuvarande ersättningen för »annat
färdsätt» — innefattande såväl fotvandring som begagnande av »annat
färdmedel» — bör bestämmas till 20 öre per kilometer. De båda sistnämnda
motionerna innefattar också ett yrkande om att ersättningen för utgivna
drickspengar alltjämt skall maximeras till 5 procent.
Utskottet har för sin del funnit bärande skäl vara anförda för de i propositionen
föreslagna ändringar, om vilka här är fråga. Vad först beträffar
spörsmålet om resekostnadsersättning vid förflyttning till fots, vill utskottet
erinra om den grundläggande principen, att ändamålet med resekostnadsersättning
är att bereda förrättningsman skälig ersättning för de kostnader,
som resa till och från förrättning betingar. I den mån fråga endast är om
kortare eller tillfälligt förekommande förflyttningar till fots, torde med
denna utgångspunkt anledning saknas att medge resekostnadsersättning.
Om åter dylik förflyttning påkallas mera regelbundet eller i större omfattning,
kan väl göras gällande, att vissa kostnader åsamkas förrättningsmannen.
Dessa bör emellertid enligt utskottets mening, liksom de med förflyttningen
förenade ansträngningarna, anses sammanhänga med de allmänna
tjänstgöringsförhållandena samt beaktas vid lönesättningen och gottgöras
genom denna.
I fråga om ersättningen vid begagnande av cykel, skidor o. d. färdmedel
kan utskottet icke finna annat än att uppkommande kostnader blir väl gottgjorda
även med det i propositionen föreslagna lägre beloppet, vilket för
övrigt, som departementschefen framhållit, redan nu gäller enligt åtskilliga
besparingsreglementen.
Beträffande ersättning för drickspengar framhålles i propositionen, att vid
inkomsttaxeringen förutsättes att trafikchaufför haft vissa inkomster av
drickspengar. En i reseersättningskommitténs betänkande (SOU 1952:6, s.
101) redovisad undersökning visar, att man därvid i åtskilliga fall utgår
från en så hög procentsats som åtta.
Med hänsyn till vad nu anförts avstyrker utskottet motionerna I: 468 och
II: 613 samt I: 476 och II: 636.
I det nya resereglementet saknas motsvarighet till bestämmelsen i 13 §
av det nuvarande reglementet, att resekostnadsersättning ej utgår för sådan
förflyttning till fots eller medelst resdon, drivet av förrättningsmannon per
-
22
Statsutskottets utlåtande nr 194.
sonligen, som till följd av förrättnings natur måste äga rum under själva
förrättningen. Häremot är i och för sig icke något att erinra från utskottets
sida. Ändringen i fråga synes dock kunna medföra, att ersättningen för färd
med cykel eller skidor debiteras i större utsträckning än hittills. Bl. a. på
grund härav kunde det förtjäna övervägas att införa någon förenklad form
för beredande av ersättning för dessa färdsätt. Utskottet har emellertid uppmärksammat,
att i förenämnda kommittébetänkande (s. 93) rekommenderats
eu utvidgad tillämpning av det inom vissa verk förekommande systemet,
att cyklar och skidor anskaffas av verket och tillhandahålles personalen
för tjänstebruk. I den mån så sker, kommer resekostnadsersättning icke att
utgå. Vad sålunda föreslagits synes utskottet lämpligt.
Under 9 § i reglementsförslaget har intagits bestämmelser om natlraktamente
i fall, då myndighet erbjuder förrättningsman inkvartering i lokal,
som myndigheten disponerar. Enligt dessa bestämmelser skall förrättningsman,
som begagnar sig av dylik inkvartering, icke äga uppbära nattraktamente
med högre belopp än myndigheten betingar sig för inkvarteringen, och
detta oavsett dess standard. Om han däremot avvisar en inkvartering, som
icke är av sådan beskaffenhet att den skäligen borde ha godtagits, skall han
äga uppbära traktamente utan sådan inskränkning. Enligt utskottets mening
finns från rent principiella synpunkter icke anledning till erinran mot
lör slaget. Det synes likväl kunna ifrågasättas, om icke en mera praktisk lösning
vore, att traktamente finge utgå med eljest tillämpligt belopp även då
ett erbjudande om en »icke godtagbar» inkvartering utnyttjas men att förrättningsmannen
skulle ha att erlägga avgift till myndigheten. Utskottet har
emellertid icke ansett sig böra föreslå riksdagen att besluta om en dylik
ändring utan förordar, att det skall få ankomma på Kungl. Maj :t att, sedan
närmare erfarenheter vunnits, taga ställning till frågan, huruvida en omreglering
i den av utskottet antydda riktningen bör komma till stånd.
I fråga om traktamente till personal i försvarets reserver innebär propositionen
vissa begränsningar i förhållande till vad reseersättningskommittén
föreslagit. Sålunda skall anställningshavare med eget hushåll enligt propositionen
erhålla s. k. sextondygnstraktamente med belopp, som eljest
gäller för tjänsteman utan eget hushåll, och till anställningshavare utan eget
hushåll skall enligt propositionen utgå sådant traktamente endast för natt.
I motionen II: 638 har hemställts, att riksdagen vad angår traktamenten
till personal i försvarets reserver måtte antaga det av reseersättningskommittén
framlagda förslaget, innebärande att traktamente till såväl anställningshavare
med som anställningshavare utan eget hushåll skall utgå med
de belopp för natt respektive dag, som fr. o. m. sextonde dygnet gäller för
tjänstemän i allmänhet.
Utskottet är väl medvetet om att de nu utgående reservbefälstraktamentena
framstår som låga, varför en icke alltför obetydlig höjning även enligt
utskottets mening är påkallad. Som departementschefen framhållit, innebär
också det i propositionen framlagda förslaget betydande förbättringar för
personalen; bl. a. kommer traktamente för natt att utgå till anställningsha
-
Statsutskottets utlåtande nr 194.
23
vare utan eget hushåll, vilken kategori hittills varit helt utesluten från rätt
till reservbefälstraktamente. För beredande av skälig ersättning för de merkostnader,
som i allmänhet kan beräknas uppkomma för vederbörande vid
fredstjänstgöring, kan det å andra sidan enligt utskottets mening icke anses
erforderligt att gå längre i ökningen av ifrågavarande förmåner än departementschefen
föreslagit. Utskottet kan därför icke tillstyrka bifall till
motionen II: 638.
Beträffande propositionen i övrigt har granskningen av förslagen icke givit
utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.
Det synes utskottet lämpligt, att det nya allmänna resereglementet träder i
kraft den 1 januari 1953.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
I. att motionerna I: 477 och II: 637 icke må av riksdagen
bifallas;
II. beträffande ersättning för »annat färdmedel» och för
fotvandring, att riksdagen må, med avslag å motionerna I:
468 och 11:613 samt 1:476 och 11:636, sistnämnda båda
motioner såvitt här är i fråga, godkänna vad utskottet anfört;
III.
att motionerna 1:476 och 11: 636, i vad de icke behandlats
under II., icke må av riksdagen bifallas;
IV. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag,
bemyndiga Kungl. Maj :t att med beaktande av vad utskottet
anfört utfärda allmänt resereglemente i huvudsaklig
överensstämmelse med det såsom bilaga till statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 31 mars 1952 fogade förf
attningsförslaget;
V. att riksdagen må bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
bestämmelser om omstationering i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen i nämnda statsrådsprotokoll
anfört;
VI. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 638, bemyndiga Kungl. Maj :t
att utfärda bestämmelser om traktamente in. in. till personal
i försvarets reserver och i väg- och vattenbyggnadskåren i
huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen
i nämnda statsrådsprotokoll anfört;
VII. att riksdagen må bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
de övergångsbestämmelser, som kan bli erforderliga i anledning
av ifrågavarande förslag.
Stockholm den 4 november 1952.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
24
Statsutskottets utlåtande nr 194
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Iwar
Anderson, fröken Andersson, herrar Leander, Eric Ericson, Pålsson, Näsström,
Sundelin, Bergh, Hesselbom, Edvin Thun, Söderquist och Fridolf Jansson;
samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Bergström, Svensson i Grönvik, Andersson i Malmö, Boman
i Kieryd, Mårtensson i Uddevalla, Lindholm, Rubbestad, Staxäng, Bergstrand,
Svensson i Alingsås, Gustafsson i Stockholm och Nihlfors.
Reservationer
1) av herrar Pålsson, Bergh, Fridolf Jansson, Svensson i Grönvik, Boman
i Kieryd och Rubbestad, vilka ansett,
dels att de delar av utskottets yttrande på s. 21, som börjar med orden
»Utskottet har» och slutar med orden »åtskilliga besparingsreglementen»
samt börjar med orden »Med hänsyn» och slutar med orden »och II: 636»,
bort ersättas med text av följande lydelse:
»Utskottet har funnit bärande skäl tala för de i motionerna I: 468 och
II: 613 påyrkade ändringarna och föreslår alltså, att ersättning för annat
färdmedel bestämmes till 20 öre per km och att bestämmelse införes om ersättning
för fotvandring med 30 öre per km. Utskottet tillstyrker således bifall
till förenämnda båda motioner. Härigenom får syftet med motionerna
I: 476 och II: 636, i vad de avse ersättning för annat färdsätt, anses tillgodosett.
»
dels att utskottets hemställan under II. bort ha följande lydelse:
»II. beträffande ersättning för ''annat färdmedel’ och för
fotvandring, att riksdagen må, med bifall till motionerna I:
468 och 11:613 samt i anledning av motionerna 1:476 och
II: 636, sistnämnda båda motioner såvitt här är i fråga, godkänna
vad utskottet anfört.»
dels ock att utskottets hemställan under IV. bort ha följande lydelse:
»IV. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag,
bemyndiga Kungl. Maj :t att med beaktande av vad utskottet
anfört utfärda allmänt resereglemente i huvudsaklig
överensstämmelse med det såsom bilaga till statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 31 mars 1952 fogade författningsförslaget.
»
2) av fröken Andersson, herrar Sundelin, Bergh, Söderquist, Skoglund i
Doverstorp, Malmborg i Skövde, Boman i Kieryd, Staxäng, Bergstrand och
Nihlfors, vilka beträffande traktamente till personal i försvarets reserver
ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen II: 638 och att därför
Statsutskottets utlåtande nr 194. 25
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 22 och 23, som börjar med orden
»Utskottet är» och slutar med »motionen II: 638», bort ha följande lydelse:
»Utskottet vill framhålla, att de nu utgående reservbefälstraktamentena
är mycket låga i jämförelse med dem, som utgår till andra tjänstemannakategorier,
liksom att reservbefälstraktamente över huvud taget icke utgår
till personal utan eget hushåll. Oaktat departementschefens förslag innebär
relativt sett betydande förbättringar, skulle trots detta reservpersonalen alltjämt
komma att vara oförmånligare ställd i traktamentshänseende än tjänstemän
i allmänhet. Utskottet finner i likhet med motionären, att de skäl, som
ansetts böra föranleda en sådan mera restriktiv utformning av reservpersonalens
traktamentsvillkor, icke tillräckligt tydligt framgår av propositionen.
Då utskottet för sin del icke kan finna de föreslagna särskilda reduktionerna
beträffande nämnda personal vara sakligt motiverade, tillstyrker utskottet
bifall till motionen 11:638.»
dels ock utskottets hemställan under VI. bort ha följande lydelse:
»VI. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionen II: 638, bemyndiga Kungl.
Maj :t att utfärda bestämmelser om traktamente m. in. till
personal i försvarets reserver och i väg- och vattenbyggnadskåren
i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet anfört.
»
il l!i han g till riksdagens protokoll 19o2. Ö Sam/. tir 194—193.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:410 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmänt resereglemente m. m. a1 i texten