Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående eftergift i vissa fall av fordran på återbetalning av belopp, som utgivits såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet.

1952-11-12 · 4 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1952:196, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående eftergift i vissa fall av fordran på återbetalning av belopp, som utgivits såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 196—198.

Statsutskottets utlåtande nr 196.

1

Nr 196.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående

eftergift i vissa fall av fordran på återbetalning av belopp,

som utgivits såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet.

(1 :a avd.)

I propositionen nr 209 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för den 4

april 1952, föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Maj:t att eftergiva

belopp, som utgivits som ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet, i huvudsaklig

överensstämmelse med vad departementschefen i berörda statsrådsprotokoll

förordat.

Enligt gällande lagstiftning kan fattigvård icke utgivas utomlands. Däremot

kan svensk utlandsmyndighet under vissa förutsättningar lämna ekonomiskt

bistånd, då sjöman från svenskt fartyg eller annan svensk medborgare

befinner sig i nödsituation. Den nödställde är — utom i fall beträffande

sjömän då staten eller redaren enligt lag är skyldig bestrida kostnaderna

— återbetalningsskyldig för biståndsbeloppet. Enligt gällande författningar

föreligger icke möjlighet att ur sociala synpunkter pröva, huruvida

eftergift av återbetalningskravet bör äga rum.

I anledning av i detta ämne väckta motioner hemställde 1951 års riksdag

om utredning angående införandet av bestämmelser, vilka möjliggöra

prövning av återkrav av belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd från

utlandsmyndighet, enligt de jämlikt fattigvårdslagen gällande grunderna

för prövning av återkrav av fattigvård.

Det synes departementschefen vara lämpligt att ifrågavarande utredning,

som verkställts genom 1946 års sjömanskommitté, nu förelägges riksdagen.

Kommitttén har funnit det oförenligt med grunderna för modern svensk

sociallagstiftning, att ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet återkräves

i de fall då biståndstagarens ekonomiska förhållanden äro sådana, att

återbetalning i ett motsvarande fattigvårdsfall icke skulle krävas. Kommittén

har därför föreslagit att fordran för belopp, som lämnats såsom ekonomiskt

bistånd av utlandsmyndighet, skall kunna eftergivas enligt i huvudsak

samma grunder, som om beloppet utgivits såsom fattigvård.

Statskontoret har i utlåtande över förslaget förordat, att bemyndigande

utverkas för Kungl. Maj :t att besluta om efterskänkande av fordringar av nu

i78c sa lliliang till riksdagens protokoll 1962. 6 sand. Nr 196—198.

opaginerad Kontrollera mot PDF

y

Statsutskottets utlåtande nr 196.

ifrågavarande slag intill visst belopp i huvudsaklig överensstämmelse med

vad som gäller beträffande vissa fordringar på grund av förlust eller skada

å egendom, tillhörig krigsmakten. I övriga remissutlåtanden har kommitténs

förslag tillstyrkts.

För egen del ansluter departementschefen sig till den av kommittén och

flertalet remissinstanser företrädda uppfattningen. Den hittillsvarande ordningen,

enligt vilken fordran för belopp som lämnats av utlandsmyndighet

såsom bistånd åt nödställda ej kunnat eftergivas, har enligt departementschefen

icke varit tillfredsställande. I åtskilliga fall har sådant bistånd samma

sociala funktion som fattigvårdshjälp. Det synes departementschefen därför

med hänsyn till biståndstagaren icke vara rimligt att beloppet återkräves

i sådana fall, då krav på återbetalning av fattigvård under i övrigt lika

förhållanden icke skulle framställas. Även administrativa skäl tala för att

eftergift av fordran för ekonomiskt bistånd i nu ifrågavarande fall skall

kunna beviljas under i stort sett samma förutsättningar som i detta hänseende

gälla beträffande fattigvårdsfordringar. Departementschefen tillstyrker

därför att regler som möjliggöra sådan eftergift införas i huvudsaklig

överensstämmelse med vad kommittén förordat.

Kommitténs förslag, att beslut om eftergift i här berörda fall skall meddelas

av utrikesdepartementets understödsnämnd, som av denna anledning

bör förstärkas med en ledamot jämte suppleant med insikter rörande faitigvårdsfrågor,

finner departementschefen böra godtagas. Det synes dock

böra ankomma på chefen för utrikesdepartementets arvs- och ersättningsbyrå

att meddela beslut om eftergift, när beloppet icke står i rimligt förhållande

till indrivningskostnaderna.

Statskontoret har i anslutning till nyss återgivna förslag uttalat, att

frågan om befrielse från betalningsskyldighet för redan uppkomna fordringar

bör underställas riksdagen i särskild ordning. Enligt vad departementschefen

inhämtat, kan antalet fordringar beträffande vilka skäl att

överväga eftergift föreligga beräknas uppgå till minst tretusen, avseende ett

oguldet belopp av tillhopa omkring 1,8 milj. kronor. En redogörelse till

riksdagen för omständigheterna i varje enskilt fall synes av praktiska skäl

icke kunna ifrågakomma. Understödsnämnden bör därför enligt departementschefen

— om riksdagen icke anför erinran häremot — bemyndigas

meddela beslut om eftergift även beträffande sådana fordringar, som redan

uppkommit.

Departementschefen förutsätter, att understödsnämnden vid handläggningen

av här berörda frågor noggrant iakttager den praxis, som utbildats

beträffande prövningen av fattigvårdsärenden, och att eftergift icke medgives

i större utsträckning än som förekommer i fråga om sistnämnda

ärenden.

Då de fordringar, som föreslås kunna efterskänkas, till övervägande delen

äro sådana, där återbetalning icke torde kunna påräknas, synes departementschefen

införandet av eftergiftsbefogenheten icke medföra någon

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 196.

O

O

nämnvärd minskning av de belopp statsverket erhåller genom återbetalning

av biståndsfordringar.

I detta sammanhang erinrar departementschefen, att Ivungl. Maj :t i proposition

nr 86 till innevarande års riksdag på föredragning av statsrådet

och chefen för handelsdepartementet föreslagit riksdagen att till ersättningar

för de förutvarande ombordanställda in. fl. å motorfartyget »Ningpo»

å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag

av 370 000 kronor. Departementschefen hänvisade härvid till den

nu ifrågavarande av 1946 års sjömanskommitté verkställda utredningen

samt framhöll att frågan om återkrav från statens sida av de belopp för

vilka medlemmarna av m/s »Ningpos» besättning kunde vara återbetalningsskyldiga

med anledning av ekonomiskt bistånd, mottaget efter fartygets

krigsförlisning, torde få prövas i samband med den vidare behandlingen

av kommitténs förslag.

De ifrågavarande biståndsbelopp för vilka berörda sjömän äro återbetalningsskyldiga

uppgå enligt utrikesdepartementets räkenskaper till sammanlagt

65 076 kronor. Med hänsyn till karaktären av de av Kungl. Maj :t

föreslagna ersättningarna synas departementschefen desamma icke böra

tagas i anspråk för täckande av sagda fordringar för ekonomiskt bistånd.

Vidare torde, framhåller departementschefen, då fråga är om eftergift av

nu nämnda fordringar, böra bortses från att sådan ersättning, som föreslagits

av Kungl. Maj:t, utbetalats till vederbörande biståndstagare.

Utskottet. Svensk medborgare, som råkat i nödläge under vistelse utomlands,

saknar möjlighet att erhålla hjälp enligt lagen om fattigvården. Under

vissa förutsättningar kan emellertid svensk utlandsmyndighet lämna

ekonomiskt bistånd åt sådan nödställd person. Denne är dock i princip

återbetalningsskyldig för biståndsbeloppet. Enligt nuvarande ordning kan

denna fordran icke eftergivas.

I sitt av 1951 års riksdag godkända utlåtande nr 64 hemställde statsutskottet

om utredning i syfte att möjliggöra prövning av återkrav av belopp,

erhållet såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet.

Utskottet vill helt ansluta sig till departementschefens i föreliggande proposition

uttalade mening, att det icke synes vara rimligt, att belopp, om vilka

här är fråga, återkrävas i sådana fali, då krav på återbetalning av fattigvård

under i övrigt lika förhållanden icke skulle framställas. Utskottet vill

därför tillstyrka departementschefens förslag, som bygger på resultatet av

den nu förebragta utredningen i ämnet, att regler införas som möjliggöra

sådan eftergift. Det synes utskottet därvid riktigt, att de jämlikt lagen

om fattigvården gällande grunderna för prövning av återkrav av fattigvård

tjäna till förebild.

Utskottet tillstyrker vidare, att utrikesdepartementets understödsnämnd

bemyndigas besluta om eftergift i här berörda fall och har icke något att

erinra mot att detta bemyndigande får omfatta beslut om eftergift även

beträffande sådana fordringar, som redan uppkommit.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 196.

Vad departementschefen i övrigt anfört och föreslagit har icke givit utskottet

anledning till erinran.

Utskottet hemställer-,

att riksdagen må bemyndiga Kungl. Maj :t att eftergiva belopp,

som utgivits som ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet,

i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen

i statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden

för den 4 april 1952 förordat.

Stockholm den 12 november 1952.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Iwar

Anderson, fröken Andersson, herrar Leander, Gillström, Eric Ericson,

Pålsson, Näsström, Bergh, Hesselbom, Lodenius, Ragnar Persson, Axel

Andersson och Söderquist; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg

i Skövde, Svensson i Grönvik, Boinan i Kieryd, Mårtensson i Uddevalla,

Wallentheim, Lindholm, Rubbestad, Åkerström, Thapper, Widén,

Birke, Wedén och fröken Nygren.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:416 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring i 3 § lagen om rätt till fiske m. m. a1 i texten