Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om pensionsreglering för av staten övertagna enskilda järnvägars pensionärer.

1952-11-12 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1952:207, Utlåtande i anledning av väckta motioner om pensionsreglering för av staten övertagna enskilda järnvägars pensionärer.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 207.

o

Nr 207.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om pensionsreglering

för av staten övertagna enskilda järnvägars

pensionärer.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Karl Andersson (I: 150) och den andra inom andra kammaren av

herr Thapper m. fl. (II: 196), har hemställts, att riksdagen må bemyndiga

Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser om att de av staten övertagna enskilda

järnvägarnas pensionärer må få sina pensioner omreglerade så, att

i princip full likställighet med motsvarande pensionärer vid statens järnvägar

ernås.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen 11:196 följande.

Genom beslut vid 1948 års riksdag genomfördes en förbättring av pensionsvillkoren

för förutvarande anställningshavare vid av staten övertagna

trafikföretag in. fl. eller efterlevande till dem. Förbättringen innebar beträffande

personal, som vid övergången i statens järnvägars tjänst erhållit

anställning på aktiv stat eller därmed jämförlig tjänst på övergångsstat och

uppbar fyllnadspension av statsmedel jämte vissa andra tilläggsförmåner,

att full likställighet med motsvarande statliga pensionärer tillskapades. För

sådana f. d. anställningshavare, som vid övergång till statens järnvägar erhållit

anställning på övergångsstat utan skyldighet att bestrida aktiv tjänst,

s. k. passiv övergångsstat, utgöra pensionsförmånerna 90 % av de statliga

pensionerna, medan däremot de pensionstagare, som avgått med pension

från anställning vid enskild järnväg före statens övertagande av densamma,

respektive efterlevande till sådan pensionstagare, endast erhålla 80 % av de

statliga pensionerna.

Dessa pensionärer ha på sin tid genom rätt dryga avgifter på en liten

inkomst till de Enskilda järnvägarnes pensionskassa sökt säkerställa ålderdomen

för sig och sina efterlevande. Genom nu rådande dyrtid och den inträffade

försämringen av penningvärdet se dessa pensionärer med oro mot

framtiden, då deras pensionsbelopp äro otillräckliga för att de skola få

ekonomien att gå ihop. På grund av den utveckling som också numera ägt

rum på löneområdet, där pensionen betraktas som en intjänad löneförmån,

ter det sig för dessa pensionärer synnerligen obilligt att, trots att de av en

ofta mycket ringa inkomst haft att erlägga sina pensionsavgifter, de ändå

ej kunna erhålla en med övriga pensionärer vid statens järnvägar likställd

pension.

För dem måste det framstå som mycket egendomligt, att deras tjänstgöring

vid de förutvarande enskilda järnvägarna och därmed i den allmänna

samfärdselns tjänst icke skall vara fullt jämställd med en tjänstgöring

vid statens järnvägar. Det är här fråga om gamla trotjänare i samhällets

tjänst med i genomsnitt omkring 40 års tjänstgöring, som därför

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 207.

borde vara berättigade till en dräglig utkomst och att bli jämställda med

likställda befattningshavare vid statens järnvägar. Det rör sig ju här också

om- en grupp, som bar kommit upp i relativt hög ålder, varför dödlighetsavgången

är hög; antalet pensionärer sjunker därför rätt starkt varje år.

En likställighet av deras pensioner med motsvarande tjänstepensioner vid

statens järnvägar skulle därför betyda en icke alltför stor utgift för staten;

utgiften skulle dessutom sjunka för varje år och icke bli av alltför lång

varaktighet.

Det synes därför vara ett mycket rimligt rättvisekrav, att pensionärerna

vid de tidigare enskilda järnvägarna i pensionshänseende jämställas med

statens järnvägars pensionärer i motsvarande tjänsteställning.

Utskottet. Den pensionsreglering, som — på förslag av Kungl. Maj:t

(prop. nr 313) — enligt beslut av 1948 års riksdag genomfördes för förutvarande

anställningshavare vid av staten övertagna enskilda trafikföretag

m. fl. ävensom efterlevande till sådana anställningshavare, innebar genomsnittligt

en icke oväsentlig pensionsförbättring. Riksdagen fann Kungl.

Maj :ts förslag innebära en lämplig och skälig lösning av pensionsfrågan

för här ifrågavarande pensionärer. Ett motionsvis framställt förslag, vilket

liksom de nu väckta motionerna syftade till att åvägabringa i princip full

likställighet med statens pensionärer, vann icke riksdagens bifall. Vad särskilt

beträffar de pensionärskategorier som representera huvuddelen av de

pensionstagare för vilka ytterligare pensionsförbättring nu ifrågasattes,

nämligen dels pensionärer, som avgått före statsövertagandet, dels ock

deras efterlevande, underströks vid riksdagsbehandlingen år 1948 (bankoutsk.

uti. nr 56), att några rättsliga förpliktelser gentemot dessa grupper

över huvud taget icke åvilade staten. Pensionsförbättringen kunde därför

närmast betecknas som ett statligt inskridande av humanitära bevekelsegrunder.

Jämväl kostnadsskäl ansågos tala mot en längre gående förbättring

än enligt Kungl. Maj :ts förslag.

Mot bakgrunden av pensionsfrågans tidigare behandling och då några nya

omständigheter icke tillkommit, som kunna motivera ett frångående av

1948 års riksdagsbeslut, finner sig utskottet icke kunna tillstyrka någon

åtgärd i de nu väckta motionernas syfte. Utskottet hemställer fördenskull,

att motionerna I: 150 och II: 196 icke må av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 12 november 1952.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 207.

7

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, fröken

Andersson, herrar Leander, Eric Ericson, Pålsson, Näsström, Bergh,

Hesselbom, Lodenius, Ragnar Persson, Axel Andersson, Edvin Thun och

Söderquist; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg

i Skövde, Svensson i Grönvik, Mårtensson i Uddevalla, Wallentheim,

Lindholm, Rubbestad, Åkerström, Thapper, Widén, Birke, Wedén, Svensson

i Alingsås och Nihlfors.

Reservation

av herrar Karl Andersson, Hesselbom och Thapper, vilka ansett, att utskottet

bort tillstyrka motionerna I: 150 och II: 196 och att därför utskottets

hemställan bort ha följande lydelse:

»att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 150 och

II: 196, bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser om

att de av staten övertagna enskilda järnvägarnas pensionärer

må få sina pensioner omreglerade så, att i princip full likställighet

med motsvarande pensionärer vid statens järnvägar

ernås.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.