Utlåtande i anledning av väckta motioner om pensionsreglering för av staten övertagna enskilda järnvägars pensionärer.
1952-11-12 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1952:207, Utlåtande i anledning av väckta motioner om pensionsreglering för av staten övertagna enskilda järnvägars pensionärer.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 207.
o
Nr 207.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om pensionsreglering
för av staten övertagna enskilda järnvägars
pensionärer.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Karl Andersson (I: 150) och den andra inom andra kammaren av
herr Thapper m. fl. (II: 196), har hemställts, att riksdagen må bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser om att de av staten övertagna enskilda
järnvägarnas pensionärer må få sina pensioner omreglerade så, att
i princip full likställighet med motsvarande pensionärer vid statens järnvägar
ernås.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen 11:196 följande.
Genom beslut vid 1948 års riksdag genomfördes en förbättring av pensionsvillkoren
för förutvarande anställningshavare vid av staten övertagna
trafikföretag in. fl. eller efterlevande till dem. Förbättringen innebar beträffande
personal, som vid övergången i statens järnvägars tjänst erhållit
anställning på aktiv stat eller därmed jämförlig tjänst på övergångsstat och
uppbar fyllnadspension av statsmedel jämte vissa andra tilläggsförmåner,
att full likställighet med motsvarande statliga pensionärer tillskapades. För
sådana f. d. anställningshavare, som vid övergång till statens järnvägar erhållit
anställning på övergångsstat utan skyldighet att bestrida aktiv tjänst,
s. k. passiv övergångsstat, utgöra pensionsförmånerna 90 % av de statliga
pensionerna, medan däremot de pensionstagare, som avgått med pension
från anställning vid enskild järnväg före statens övertagande av densamma,
respektive efterlevande till sådan pensionstagare, endast erhålla 80 % av de
statliga pensionerna.
Dessa pensionärer ha på sin tid genom rätt dryga avgifter på en liten
inkomst till de Enskilda järnvägarnes pensionskassa sökt säkerställa ålderdomen
för sig och sina efterlevande. Genom nu rådande dyrtid och den inträffade
försämringen av penningvärdet se dessa pensionärer med oro mot
framtiden, då deras pensionsbelopp äro otillräckliga för att de skola få
ekonomien att gå ihop. På grund av den utveckling som också numera ägt
rum på löneområdet, där pensionen betraktas som en intjänad löneförmån,
ter det sig för dessa pensionärer synnerligen obilligt att, trots att de av en
ofta mycket ringa inkomst haft att erlägga sina pensionsavgifter, de ändå
ej kunna erhålla en med övriga pensionärer vid statens järnvägar likställd
pension.
För dem måste det framstå som mycket egendomligt, att deras tjänstgöring
vid de förutvarande enskilda järnvägarna och därmed i den allmänna
samfärdselns tjänst icke skall vara fullt jämställd med en tjänstgöring
vid statens järnvägar. Det är här fråga om gamla trotjänare i samhällets
tjänst med i genomsnitt omkring 40 års tjänstgöring, som därför
6
Statsutskottets utlåtande nr 207.
borde vara berättigade till en dräglig utkomst och att bli jämställda med
likställda befattningshavare vid statens järnvägar. Det rör sig ju här också
om- en grupp, som bar kommit upp i relativt hög ålder, varför dödlighetsavgången
är hög; antalet pensionärer sjunker därför rätt starkt varje år.
En likställighet av deras pensioner med motsvarande tjänstepensioner vid
statens järnvägar skulle därför betyda en icke alltför stor utgift för staten;
utgiften skulle dessutom sjunka för varje år och icke bli av alltför lång
varaktighet.
Det synes därför vara ett mycket rimligt rättvisekrav, att pensionärerna
vid de tidigare enskilda järnvägarna i pensionshänseende jämställas med
statens järnvägars pensionärer i motsvarande tjänsteställning.
Utskottet. Den pensionsreglering, som — på förslag av Kungl. Maj:t
(prop. nr 313) — enligt beslut av 1948 års riksdag genomfördes för förutvarande
anställningshavare vid av staten övertagna enskilda trafikföretag
m. fl. ävensom efterlevande till sådana anställningshavare, innebar genomsnittligt
en icke oväsentlig pensionsförbättring. Riksdagen fann Kungl.
Maj :ts förslag innebära en lämplig och skälig lösning av pensionsfrågan
för här ifrågavarande pensionärer. Ett motionsvis framställt förslag, vilket
liksom de nu väckta motionerna syftade till att åvägabringa i princip full
likställighet med statens pensionärer, vann icke riksdagens bifall. Vad särskilt
beträffar de pensionärskategorier som representera huvuddelen av de
pensionstagare för vilka ytterligare pensionsförbättring nu ifrågasattes,
nämligen dels pensionärer, som avgått före statsövertagandet, dels ock
deras efterlevande, underströks vid riksdagsbehandlingen år 1948 (bankoutsk.
uti. nr 56), att några rättsliga förpliktelser gentemot dessa grupper
över huvud taget icke åvilade staten. Pensionsförbättringen kunde därför
närmast betecknas som ett statligt inskridande av humanitära bevekelsegrunder.
Jämväl kostnadsskäl ansågos tala mot en längre gående förbättring
än enligt Kungl. Maj :ts förslag.
Mot bakgrunden av pensionsfrågans tidigare behandling och då några nya
omständigheter icke tillkommit, som kunna motivera ett frångående av
1948 års riksdagsbeslut, finner sig utskottet icke kunna tillstyrka någon
åtgärd i de nu väckta motionernas syfte. Utskottet hemställer fördenskull,
att motionerna I: 150 och II: 196 icke må av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 12 november 1952.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Statsutskottets utlåtande nr 207.
7
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, fröken
Andersson, herrar Leander, Eric Ericson, Pålsson, Näsström, Bergh,
Hesselbom, Lodenius, Ragnar Persson, Axel Andersson, Edvin Thun och
Söderquist; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Svensson i Grönvik, Mårtensson i Uddevalla, Wallentheim,
Lindholm, Rubbestad, Åkerström, Thapper, Widén, Birke, Wedén, Svensson
i Alingsås och Nihlfors.
Reservation
av herrar Karl Andersson, Hesselbom och Thapper, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka motionerna I: 150 och II: 196 och att därför utskottets
hemställan bort ha följande lydelse:
»att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 150 och
II: 196, bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser om
att de av staten övertagna enskilda järnvägarnas pensionärer
må få sina pensioner omreglerade så, att i princip full likställighet
med motsvarande pensionärer vid statens järnvägar
ernås.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.