Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning jämte i ämnet väckta motioner.

1952-11-27 · 15 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1952:218, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 218.

1

Nr 218.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande

statsbidrag till enskild väghållning jämte i ämnet väckta

motioner.

(4:c avd.)

I propositionen nr 221 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt

u Idrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 31

mars 1952, berett riksdagen tillfälle att avgiva yttrande i anledning av ett

av föredragande statsrådet tillstyrkt förslag till vissa ändringar i gällande

bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning.

Genom beslut den 11 maj 1945 uppdrog Kungl. Maj :t åt väg- och vattenbvggnadsstyrelsen

och skogsstyrelsen att gemensamt och i samråd med

egnahemsstyrelsen och norrlandskommittén verkställa och till Kungl. Maj:t

inkomma med utredning rörande möjligheten att under ekonomiskt rimliga

former förbättra vägförbindelserna genom landets mera avlägsna skogsområden

ävensom andra i samfärdselhänseende missgynnade bygder samt

med förslag till de bestämmelser rörande bidrag till byggande av enskilda

vägar och i övrigt som på grundval av utredningen funnes erforderliga.

Efter därom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen

gjord framställning förklarade Kungl. Maj :t genom beslut den 10 maj

1946, att utredningsarbetet borde uppdelas i dels den nyss omnämnda undersökningen

om möjligheten att förbättra vägförbindelserna i vissa i samfärdselhänseende

missgynnade bygder, dels en samordning av bestämmelser

och villkor samt handläggning av frågor rörande statsbidrag till enskilda

vägar. Kungl. Maj :t anbefallde därvid styrelserna att vid utarbetandet

av bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning jämväl

pröva frågan om behovet av och formerna för en ändring i statsbidragsgrunderna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen ha med en gemensam

skrivelse den 20 oktober 1950 överlämnat ett stencilerat betänkande

med utredning angående statligt stöd till byggande och underhåll

av enskilda vägar. De i betänkandet framförda förslagen, vilka äro uttryck

för väg- och vattenbyggnadsstyrelscns uppfattning i ämnet, ha endast delvis

godtagits av skogsstyrelsen, som i en särskild skrivelse redovisat sina

åsikter i de fall dessa icke överensstämma med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens.

1—1660 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. Nr 218.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 218.

Vad först beträffar behovet av enskilda vägar ha styrelserna dragit

upp vissa riktlinjer för fortsatt undersökning härav. I anslutning härtill

har framhållits att det knappast synes föreligga större möjligheter att

genom enklare vägtyper tillgodose vägbehoven i mera avlägsna trakter och

därigenom minska det kapitalbehov, som erfordras för en nöjaktig utbyggnad

av vägnätet.

Vidare ha behandlats vissa frågor rörande byggnadsbidrag till

de vägar, som omfattas av utredningen, varvid föreslagits att desamma

skulle indelas i tre kategorier, nämligen byvägar, skogsvägar och jordbruksvägar.

Till dessa skulle bidragsmedlen liksom hittills — med hänsyn till de

olikheter som föreligga i fråga om ändamålet med statsbidraget -— anvisas

under skilda anslag. Behovet av bidrag till byggande av utfartsvägar från

enstaka eller ett fåtal gårdar anses av styrelserna böra bedömas främst ur

samma synpunkter som stödet till jordbrukets rationalisering. På grund

härav föreslås att dessa vägar hänföras till de bidragsregler, som gälla för

ägovägar enligt kungörelsen angående statligt stöd till jordbruksrationaliseringen.

Beträffande bidragsgrunderna för byggande av enskilda vägar föreslår

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att bidraget till samtliga vägkategorier

konstrueras som ett inaximibidrag, varvid detsamma skulle bestämmas att

utgå med högst 60 procent av beräknad kostnad. Liksom för närvarande

skulle dock bidrag kunna utgå med högre andel av kostnaderna när särskilda

skäl förelåge. Bidragsbeslut skulle — med vissa undantag — fattas av länsstyrelserna.

Skogsstyrelsen, som i berörda hänseenden är av annan mening,

föreslår att nuvarande författningsbestämmelser och procentsatser för bidrag

bibehållas. Båda styrelserna förorda viss höjning av bidraget till planeringskostnader

och kostnader för åtgärder, som föreskrivas i riksförsvarets

intresse.

I fråga om bestämmelserna rörande underhållsbidrag föreslås

vissa betydelsefulla ändringar, innebärande en utvidgning av bidragsverksamheten.

Tillämpningsområdet för dessa bestämmelser skulle sålunda utsträckas

att omfatta även vissa stamvägar inom tätbebyggelse samt längre

utfartsvägar från enstaka eller ett fåtal gårdar. Vidare förordas en viss

uppmjukning av villkoret för högre underhållsbidrag än normalbidraget.

Därjämte föreslås att iståndsättningsbidrag skall kunna utgå jämväl till

andra ur trafiksäkerhetssynpunkt angelägna åtgärder än de i gällande författning

angivna. Dessutom förutsättes att sådant bidrag skall kunna beviljas

även i samband med omuppskattning av underhållskostnaderna.

Beträffande den närmare innebörden av de framlagda utredningsförslagen

samt de yttranden häröver, som avgivits av ett stort antal myndigheter

och organisationer, torde få hänvisas till propositionen (s. 6—29).

Föredraganden har inledningsvis framhållit, att flera av de i utredningen

behandlade frågorna visat sig svåra att lösa. Trots att utredningen tagit

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 218.

3

förhållandevis lång tid i anspråk, hade några definitiva resultat icke uppnåtts

i fråga om den del av utredningen, som rör vägbehovet, och beträffande

statsbidragsgrunderna hade de båda utredande organen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och skogsstyrelsen, på väsentliga punkter stannat i olika

meningar. På grund av denna beskaffenhet hos utredningsresultatet säger

sig föredraganden icke vara i tillfälle alt nu framlägga förslag till någon fullständig

lösning av hela det problemkomplex, som innefattades i de av Kungl.

Maj :t meddelade utredningsdirektiven. I vissa delar hade dock utredningen

lett till värdefulla resultat, som syntes vara ägnade att läggas till grund för

förslag till riksdagen.

Härefter har föredraganden beträffande frågan om behovet av enskilda

vägar anfört följande.

Såsom förut nämnts ha utredningsorganen icke fullföljt de ursprungliga

avsikterna att närmare undersöka vägbehovet i de trakter, som kunna anses

eftersatta i kommunikationshänseende. En sådan undersökning, innefattande

en fullständig behovsinventering med erforderliga kostnadsberäkningar,

skulle, såsom styrelserna påpekat, behöva omspänna nästan hela landet

och skulle säkerligen bli både kostsam och personalkrävande. En långtidsplan

för utvidgning och förbättring av det enskilda vägnätet skulle givetvis

kunna vara av ett visst värde såsom underlag vid avvägningen av medelstilldelningen

å statsbidragsanslagen till byggande av enskilda vägar

samt vid fördelningen av bidragsmedel mellan länen. Det torde emellertid

knappast vara möjligt att på förhand säkert bedöma de statsfinansiella och

arbetsmarknadspolitiska förutsättningarna för att planmässigt genomföra

ett byggnadsprogram av den omfattning det här kan bli fråga om. Härtill

komma svårigheterna att i de särskilda fallen på längre sikt bedöma intressenternas

benägenhet att medverka till arbetenas utförande. Betydelsen

av ett dylikt program såsom underlag för anslagsberäkningen bör därför

icke överskattas. För min del anser jag att man, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad utredningsorganen nu föreslagit, bör nöja sig med att

göra eu begränsad undersökning av vägbehovet genom att från olika lokala

organ i varje län insamla uppgifter om de väsentliga brister i vägnätsförhållandena,

som anses föreligga, samt med ledning av dessa uppgifter upprätta

beskrivningar över de områden, där en komplettering av vägnätet befinnes

erforderlig. En mera fullständig inventering av vägbehovet synes däremot

böra ske endast successivt i anslutning till den planeringsverksamhet, som

kan komma att bedrivas inom jordbruket och på andra områden.

Av vad styrelserna anfört i ämnet synes framgå att anläggandet av cykelstigar

endast i undantagsfall kan utgöra en lämplig lösning av kommunikationsfrågan

i vägfattiga och glesbebyggda trakter samt att det statliga

stödet till byggande av enskilda vägar även i sådana trakter i allmänhet bör

avse för motorfordonstrafik framkomliga vägar. Denna uppfattning, till

vilken jag ansluter mig, torde böra påkalla uppmärksamhet vid beräkningen

och fördelningen av bidragsanslagen.

Beträffande den i samband med behandlingen av frågorna om byggnad

sbi drag föreslagna indelningen av vägarna i de tre kategorierna byvägar,

skogsvägar och jordbruksvägar anför föredraganden följande.

Med byväg avse styrelserna sådan enskild väg, som är av väsentlig betydelse

som samfärdselled för en bygds befolkning. Avsikten är att an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 218.

vändningen av sjätte huvudtitelns anslag till bidrag till byggande av enskilda

vägar skulle begränsas till de sålunda definierade byvägarna.

Den nuvarande benämningen skogsväg skulle enligt styrelsernas förslag

i bidragshänseende bibehållas för sådana med motorfordon farbara enskilda

vägar, som iiro av väsentlig betydelse för utforsling av skogsprodukter.

Med skogsväg förstås enligt 1 § kungörelsen 1943: 530 angående statsbidrag

till vissa väg- och flottledsbyggnader in. m. sådan med motorfordon

1''arbar enskild väg, som har till huvudsakligt ändamål alt främja utforsling

av skogsprodukter. Styrelserna, som finna denna formulering mindre

lämplig, framhålla att det är bidraget, som kan ha ett huvudsakligt ändamål

att främja skogsnäringen, medan vägens ändamål ofta icke är begränsat

till huvudsakligen skogskörslor. Denna synpunkt har kommit till uttryck

i den av styrelserna föreslagna definitionen av skogsvägsbegreppet.

Den här omförmälda skillnaden mellan vägens och bidragets ändamål

har också beaktats i det förslag till definition av begreppet jordbruksväg,

som styrelserna framlagt. Till jordbruksväg skulle enligt styrelserna hänföras

väg, som är av väsentlig betydelse såsom förbindelseled mellan odlingsområden

eller såsom utfart från en eller flera jordbruksfastigheter.

Uttrycket jordbruksväg är avsett att vara en utvidgning av begreppet

ägoväg, sådant detta definierats i 10 § kungörelsen 1948: 342 angående

statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering in. in., och skulle

därvid omfatta även sådana odlingsvägar, som icke kunna betecknas som

byvägar eller skogsvägar, samt utfartsvägar från enstaka eller ett fåtal

gårdar.

I överensstämmelse härmed ha styrelserna förutsatt, att byvägsbegreppet

icke skall inbegripa utfartsväg från enstaka eller ett fåtal gårdar. För

närvarande föreligger i och för sig icke något hinder att bevilja bidrag

till sådana vägar från sjätte huvudtitelns bidragsanslag, men dessa vägar

få i regel stå tillbaka för andra ur samfärdselsynpunkt mera angelägna

vägföretag. Styrelserna anse, att frågor om bidrag till byggande av ulfartsvägar

för enstaka eller ett fåtal gårdar främst böra bedömas ur samma synpunkter

som stödet till jordbruksnäringens rationalisering och att dessa

vägar därför i bidragshänseende böra sammanföras med ägovägarna.

Av skäl som framgå av vad jag kommer att anföra i det följande förutsätter

jag -— i motsats till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit

— att bidragsbestämmelserna för de olika kategorierna av enskilda

vägar även i fortsättningen skola redovisas i skilda författningar. Vad

styrelserna anfört angående definitionerna av de olika vägkategorierna

svnes emellertid påkalla vissa ändringar av gällande föreskrifter i ämnet.

De erinringar, som framförts i betänkandet mot att i den nuvarande

definitionen av skogsväg vägens huvudsakliga ändamål angivits såsom kvalifikationsgrund

för bidragstilldelning, synas mig böra beaktas. Jag föreslår,

att denna definition ändras i överensstämmelse med styrelsernas

förslag till bestämning av skogsvägsbegreppet. Jag förordar vidare, att motsvarande

ändringar vidtagas i kungörelserna angående statligt stöd till jordbruksrationaliseringen

och statsbidrag till enskild väghållning. Betydelsen

av dessa ändringar ligger, såsom torde framgå av betänkandet, framför allt

däri, att vart och ett av de tre bidragsanslagen därefter utan formella hinder

i författningarna kan tagas i anspråk för bidrag till vägar, som samtidigt

tillgodose flera ändamål, av vilka intet är så helt dominerande att

del ensamt utgör kvalifikationsgrund för bidragstilldelning. Valet av anslag

kommer härvid att bestämmas av den funktion hos vägen, som vid prövningen

av bidragsfrågan framstår som mest betydelsefull.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 218.

5

Den samordning med ägovägarna, som styrelserna föreslagit i fråga om

bidrag till byggande av utfartsvägar från enstaka eller ett fåtal gårdar, synes

mig ägnad att skapa ökat beaktande av bidragsbehovet för dessa vägar.

På grund härav och under hänvisning till den ändring i kungörelsen angående

statligt stöd till jordbruksrationaliseringen som jag nyss förordat

föreslår jag, att den i 10 § nämnda kungörelse angivna definitionen av ägoväg,

nämligen väg, som är helt eller huvudsakligen avsedd att tjäna de inre

förbindelserna å en eller flera brukningsdelar, erhåller följande ändrade

bestämning: »väg, som prövas vara av väsentlig betydelse såsom inre förbindelse

å eu eller flera brukningsdelar eller såsom förbindelseled till odlingsområde

eller såsom utfart för enstaka eller ett fåtal jordbruksfastigheter

(jordbruksväg)». Denna definition innefattar, i överensstämmelse med

utredningsmyndigheternas förslag, även de odlingsvägar, som icke kunna

betecknas som utfartsvägar eller skogsvägar. Beträffande innebörden av

uttrycket »ett fåtal» får jag hänvisa till vad härom anförts i betänkandet.

I anslutning till denna ändring torde det av utredningsmyndigheterna

föreslagna byvägsbegreppet böra införas i kungörelsen 1943: 800 angående

statsbidrag till enskild väghållning såsom bestämning av tillämpningsområdet

för det i denna kungörelse avsedda byggnadsbidraget. För närvarande

gäller enligt ifrågavarande kungörelse att byggnadsbidrag må utgå

till anläggning av väg, där sådan anläggning måste anses vara för väghållarna

synnerligen betungande. I överensstämmelse med utredningsförslaget

förordar jag nu, att nämnda bestämmelse ändras till att avse väg,

som är av väsentlig betydelse såsom samfärdselled för en bygds befolkning.

Enligt vad jag erfarit innebär denna ändring i stort sett endast en anpassning

till den tillämpning, som den nu gällande bestämmelsen i praktiken

redan erhållit.

Föredraganden framhåller vidare, att en väsentlig del av innehållet i betänkandet

har ägnats åt frågan om hur större enhetlighet skall åstadkommas

i grunderna för byggnadsbidrag till de olika kategorierna av enskilda

vägar, önskemålet om eu sådan enhetlighet betingades framför allt

av det förhållandet att de enskilda vägarna, även i de fall då de hänföras

till olika bidragskategorier, ofta i viss utsträckning fylla likartade funktioner.

Det vore huvudsakligen i denna fråga som de båda utredande myndigheterna

blivit oense. Föredraganden fortsätter härom.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen föreligga för närvarande

ganska väsentliga skiljaktigheter i bidragsreglerna mellan byvägar

samt skogsbrukets och jordbrukets vägar. Detta gäller icke blott beträffande

bidragsandelens storlek utan även i fråga om bestämmandet av det

kostnadsunderlag, på vilket statsbidrag skall beräknas. Därjämte skilja sig

skogsvägarna från byvägarna också därutinnan, att statsbidraget för skogsvägarnas

del i vissa fall differentieras mellan intressenterna i samma företag,

varvid dessa uppdelas i två behovsgrupper, för vilka tillämpas olika

procenttal. Slutligen finnas vissa olikheter i fråga om möjligheten för statlig

eller ecklesiastik myndighet, som ingår såsom väghållare i enskilt vägföretag,

alt erhålla bidrag in. in.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bär föreslagit, att statsbidraget för

samtliga vägkategorier, varom här är fråga, skulle konstrueras som ett

maximibidrag, varvid detsamma skulle bestämmas att utgå med högst 60 %

av den kostnad, som vägföretaget beräknas draga. I vissa fall, då särskilda

skäl föranleda därtill, skulle bidraget, liksom för närvarande, kunna be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 218.

stämmas till en större andel av kostnaderna än (it) %. För att befrämja eu

enhetlig bedömning av bidragsfrågorna har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

därjämte föreslagit vissa åtgärder i samordnande syfte beträffande

det administrativa förfarandet vid bidragsgivningen. Förslaget innebär i

huvudsak, att bidragsbeslut beträffande samtliga de tre förut omförmälda

vägkategorierna — med undantag av de egentliga ägovägarna — skulle

meddelas av länsstyrelsen på föredragning av tjänsteman vid länsstyrelsen.

Föredragningen skulle ske i närvaro av vägdirektören, länsjägmästaren och

lantbruksdirektören eller deras ställföreträdare, vilka skulle äga reservationsrätt.

Skogsstyrelsen, vilken som förut nämnts icke velat biträda dessa förslag,

anser att de nu gällande bidragsreglerna böra i huvudsak bibehållas oförändrade.

Såsom skäl för sin uppfattning har styrelsen anfört bland annat,

att dessa regler visat sig tillräckliga för att stimulera till byggande av enskilda

vägar, så långt anslagsmedlen räckt till. Det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslagna systemet anses komma att leda till en obehövlig

höjning av bidragsnivån för skogs- och jordbrukets vägbyggande, vilken

vid oförändrad anslagstilldelning sannolikt skulle resultera i en inskränkning

av byggnadsverksamheten.

Bland remissinstanserna ha uppfattningarna i dessa frågor visat sig

vara mycket splittrade. Beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag

rörande bidragsreglerna äro de positiva yttrandena i någon övervikt,

medan styrelsens förslag angående den administrativa ordningen rönt

mindre anslutning.

Även om erinringar i vissa hänseenden synas kunna riktas mot vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens förslag rörande samordning av bidragsreglerna

och av bidragsärendenas handläggning, utgör förslaget dock otvivelaktigt

en lösning av frågan, som nära ansluter sig till det i utredningsdirektiven

uttalade syftemålet. Med hänsyn till de skäl mot en ändring av

nu gällande regler, som framförts av skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen

samt åtskilliga andra myndigheter och organisationer, framför allt på

skogs- och jordbrukets område, anser jag mig emellertid, efter samråd med

chefen för jordbruksdepartementet, icke böra förorda några åtgärder i den

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna riktningen med avseende

på normerna för beräkning av bidrag till skogs- eller jordbruksvägar. Ej

heller finner jag under sådana förhållanden påkallat att gå närmare in på

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag rörande den administrativa ordningen.

Innan en så genomgripande reform, som styrelsen tänkt sig, aktualiseras,

bör man enligt min mening, på sätt som föreslås i det följande,

söka att finna en godtagbar lösning av samordningsfrågan med enklare

medel. Om de nuvarande olikheterna i reglerna för bidragsberäkningen

bibehållas, synes det i varje fall finnas skäl för att beakta de möjligheter

till utjämning i bidragshänseende mellan de olika vägkategorierna, som

föreligga inom ramen för gällande bidragssystem. Jag syftar härvid på

den kritik som, bland andra, skogsstyrelsen riktat mot att bidrag till utfartsvägar

för närvarande i många fall beviljas på ett alltför schematiskt

sätt. Särskilt i fråga om sådana byvägar, som kunna beräknas komma att

i större utsträckning jämväl fungera som driftvägar, bör enligt min mening

vid beräkningen av bidragsandelen vederbörlig hänsyn tagas till vägföretagets

båtnadsvärde för väghållarna. Maximalt bidrag bör i princip

kunna komma i fråga endast beträffande vägar, hos vilka betydelsen såsom

samfärdselled för befolkningen är dominerande. Även i sistnämnda

fall kan emellertid ibland ett lägre bidrag vara motiverat, exempelvis då

vägbyggnadskostnaden är ringa i förhållande till antalet väghållare. En

bestämmelse av den här angivna innebörden synes böra införas i bidrags
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 218.

<

kungörelsen för byvägar. Bestämmelsen bör i mån av behov preciseras genom

anvisningar av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

För att ökad enhetlighet och förbättrad samordning skall erhållas vid

bidragsärendenas handläggning böra i bidragsförfattningarna införas föreskrifter

om skyldighet för vederbörande lokala myndigheter att i erforderlig

mån samråda vid'' handläggningen av bidragsärendena och vid planläggningen

av det enskilda vägnätet. Dessa föreskrifter böra kompletteras genom

anvisningar som utfärdas av de berörda centralmyndigheterna. ° Jag

förutsätter att såväl central- som lokalmyndigheter ägna samordningsfrågan

skärpt uppmärksamhet samt att myndigheterna för Ivungl. Maj :t framlägga

de förslag till ytterligare författningsändringar som kunna visa sig

erforderliga. Sedan någon tids erfarenhet vunnits, bör samordnings- och

den därmed sammanhängande organisationsfrågan prövas på nytt i hela

dess vidd.

Då det icke från utredningsmyndigheternas sida och i allmänhet ej

heller i remissyttrandena gjorts gällande, att den nuvarande bidragsnivån

skulle vara för låg för att statsbidragsverksamheten skall kunna fylla sin

uppgift att stimulera utvecklingen av ett ändamålsenligt enskilt vägnät,

anser jag mig icke ha anledning att ifrågasätta någon ändring i detta hänseende.

I två speciella fall har emellertid i betänkandet föreslagits en höjning av

statsbidraget. Det ena fallet gäller bidrag till kostnaden för upprättande av

arbetsplan. Styrelserna ha, i anslutning till vad som därutinnan redan gäller

i fråga om skogsväg, föreslagit, att planeringsbidrag för samtliga vägkategorier

skall kunna utgå med 80 % av kostnaden. Jag vill såtillvida biträda

detta förslag, att jag förordar att för byvägarnas del dylikt bidrag må utgå

med 75 % av kostnaden. I kostnadsunderlaget böra få inräknas utgifter för

delningsförrättning till den del bidrag härtill ej utgår i annan ordning. Det

andra av de åsyftade fallen avser bidrag till kostnaderna för särskilda åtgärder,

som föreskrivas i riksförsvarets intresse. I anslutning till en framställning

i ämnet från chefen för försvarsstaben ha styrelserna föreslagit,

att statsbidrag till sådana åtgärder må kunna utgå med belopp motsvarande

hela den beräknade kostnaden. Förslaget har avseende jämväl på

iståndsättningsåtgärder av denna natur. Häremot har jag i princip intet

att erinra. Jag förutsätter emellertid att, för det fall att sådan åtgärd av

större ekonomisk omfattning undantagsvis kan bli aktuell, bidragsfrågan

under ställes central myndighets prövning.

Föredraganden har härefter behandlat utredningsmyndigheternas förslag

rörande statsbidrag till underhåll av enskilda vägar och

därvid gjort följande uttalande.

Sådant bidrag utgår, i motsats till byggnadsbidrag, endast från anslag

under sjätte huvudtiteln och kan enligt 2 § kungörelsen 1943: 800 angående

statsbidrag till enskild väghållning beviljas i följande fall:

a) där vägen befares av andra än väghållare i större omfattning eller

eljest på sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras; samt

b) där vägen är av väsentlig betydelse för en bygds befolkning och det

nödiga underhållet av vägen på grund av vägens längd eller annan omständighet

måste anses vara för väghåilarna synnerligen betungande.

Styrelserna ha föreslagit vissa ändringar av dessa bidragsvillkor syflande

till en utvidgning av bidragsverksamheten. Enligt utredningsförslaget

skulle statsbidrag utgå

a) där vägen är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet eller för

(ralik av andra än väghållare; eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 218.

b) där vägen är av väsentlig betydelse såsom samfärdselled eller utfart

för en bebyggelse och vägen är av betydande längd eller det nödiga underhållet

av vägen måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande.

Den föreslagna bestämmelsen innefattar fyra alternativa bidragsvillkor,

vilka i vissa fall delvis täcka varandra. Styrelsernas uttalanden om dessa

villkor synas kunna sammanfattas på följande sätt.

1. I överensstämmelse med vad som redan nu gäller anses bidrag böra

utgå till vägar, som i större omfattning uppbära främmande motorfordonstrafik.

Detta har i författningsförslaget uttryckts så, alt bidrag må utgå

till väg, som är av väsentlig betydelse för trafik av andra än väghållarna.

Till skillnad från motsvarande nu gällande villkor avses bestämmelsen dock

icke åsyfta sådan främmande trafik, som är avsedd att gagna väghållarna.

Detta fall anses i stället bli täckt i huvudsak genom det tredje bidragsvillkoret.

Ej heller innefattar bestämmelsen väg, vars längd är ringa och vars

främmande trafik är av mindre omfattning. Däremot skulle den äga tilllämpning

på dels väg, vars längd är ringa men vars främmande trafik är

av större omfattning, och dels — ehuru detta icke kommit till klart uttryck

i författningstexten — längre väg med främmande trafik oavsett

intensiteten av denna trafik.

Med orden »av väsentlig betydelse» avses bland annat den begränsningen,

att bidrag icke skall utgå enligt den angivna motiveringen, om det finnes

annan vägförbindelse, som lika väl eller bättre kan tillgodose det aktuella

bidragsbehovet.

2. Delvis i anslutning till de motiv, som ligga till grund för gällande

bidragsbestämmelser, ha styrelserna föreslagit, att bidrag skall utgå till

väg, som är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet. Härmed avses

allmänneligen befarna vägar, vilka tjäna som utfart eller samfärdselled för

större bebyggelse, d. v. s. enskilda vägar, som till sin funktion stå de allmänna

vägarna nära.

Det föreslagna bidragsvillkoret avses omfatta såväl korta som långa

vägar. Bidrag skulle med stöd av denna bestämmelse kunna utgå bland

annat till s. k. stamvägar (uppsamlingsvägar) inom tätbebyggelse ävensom

till sådana vägar, vilka redan prövats böra ersättas med allmän väg.

3. Det tredje bidragsvillkoret, vilket avser väg, som är av väsentlig betydelse

såsom samfärdselled eller utfart för en bebj^ggelse och är av betydande

längd, innefattar en viktig utvidgning av bidragssystemets tillämpningsområde.

Avsikten är att vägar, som ingå i ett lämpligt utbildat komplementvägnät

till de allmänna vägarna, skola kunna komma i fråga till

underhållsbidrag oavsett omfattningen av den bebyggelse de betjäna" Den

begränsningen bär ansetts nödvändig att vägen skall vara av betydande

längd. I normala fall skall en väglängd av cirka en kilometer kunna anses

motsvara en betydande längd. Ansluter vägen till annan enskild väg skulle

dock även en sträcka, som något understiger en kilometer, räknas som betydande.

Viss hänsyn skall också kunna tagas till de variationer i fråga

om förutsättningarna för väghållningen, som sammanhänga med de ekonomiska

förhållandena inom skilda delar av landet.

4. Vad slutligen angår det fjärde bidragsvillkoret, vilket avser väg, vars

nödiga underhåll måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande,

synes det av styrelsernas uttalanden framgå att med uttrycket »synnerligen

betungande» ej avses underhållskostnadernas absoluta storlek utan deras

relativa storlek i förhållande dels till den båtnad, som vägen medför för

väghållarna, dels till fastigheternas ekonomiska bärkraft. Villkoret skulle

i första hand kunna bli tillämpligt på kortare vägar till enstaka eller ett

fåtal gårdar. Avsikten med bestämmelsen är att ge utrymme för en skälighetsprövning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 218.

!>

Såsom allmänt villkor för de föreslagna bestämmelsernas tillämplighet

bär angivits att de icke — lika litet som motsvarande nu gällande bestämmelser

— äro avsedda att gälla utpräglade driftvägar. Däremot utgör den

omständigheten att en väg i byggnadsbidragshänseende närmast är att hänföra

till skogsväg eller ägoväg i och för sig intet hinder för att underhållsbidrag

skall kunna beviljas till vägen. Det har vidare förutsatts, att bidragsberättigade

vägar skola vara farbara med motorfordon. Undantag från

denna regel har dock ansetts böra göras i fråga om vissa skärgårds- och

vintervägar.

Såsom framgår av det anförda innebär styrelsernas förslag eu ganska

betydande utvidgning av tillämpningsområdet för bestämmelserna om underhållsbidrag.

Sålunda skulle enligt förslaget tillkomma i huvudsak följande

vägkategorier, nämligen dels vissa stamvägar inom eller till tätbebyggelse

och dels inom jordbruksbygderna i stort sett alla vägar betjänande

en till fyra gårdar och inom skogsbygderna alla vägar betjänande en och två

gårdar, i de båda sistnämnda fallen dock med undantag av kortare vägar.

Någon egentlig utredning om de statsfinansiella konsekvenserna av en

sådan utvidgning av bidragsverksamheten föreligger icke, men vid en av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställd stickprovsundersökning beträffande

ett mindre område i mellersta Sverige med både jordbruks- och

skogsbygd har utvidgningen uppskattats medföra en ökning av bidragskostnaderna

med 10 å 20 % vid den tidpunkt, då det statsunderstödda vägnätet

nått sin slutliga omfattning.

Den föreslagna förändringen, som i stort sett icke föranlett några erinringar

i remissyttrandena, synes mig innebära ett socialt sett betydelsefullt

steg mot en utjämning av väghållningskostnaderna för den del av

befolkningen, som får bära den tyngsta bördan i detta hänseende. Med

hänsyn Isärtill anser jag mig böra tillstyrka styrelsernas förslag i denna del.

Den av styrelserna utarbetade författningstexten utgör, liksom är fallet

även beträffande nu gällande bestämmelser i ämnet, icke någon fullständig

precisering av de avsedda bidragsvillkorens innebörd. Med hänsyn till

ämnets komplicerade natur synes en sådan precisering komma att på ett

olämpligt sätt tynga författningstexten och torde för övrigt kunna komma

alt medföra hinder för en smidig tillämpning i praktiska detaljfrågor. Jag

har därför icke ansett mig böra framställa någon erinran mot formuleringen

av författningsförslaget men förutsätter att kompletterande anvisningar i

ämnet utfärdas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Till utredningsmyndigheternas motivering har jag endast ett par synpunkter

att tillägga. De i författningsförslaget angivna orden »stor allmänhet»,

»bebyggelse» och »väghållarna» böra enligt min mening anses äga

tillämpning främst på den bofasta befolkningen. I fråga om exempelvis

sominargästbcbyggelsc synes en restriktiv tillämpning av bidragsvillkoren

vara motiverad. Därjämte anser jag att, med hänsyn till den skiftande

innebörd som synes kunna givas åt begreppet stamväg i tättbebyggt samhälle,

viss försiktighet bör iakttagas vid tillämpningen av det bidragsvillkor,

som avser väg »av väsentlig betydelse för eu stor allmänhet». Om tvekan

uppslår i sådana fall, böra länsstyrelserna inhämta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

yttrande. Jag vill i detta sammanhang också understryka

att, om nyssnämnda bidragsvillkor icke anses tillämpligt på väg

inom tättbebyggt samhälle, bör i sådant fall ej heller det tredje i författningsförslaget

angivna villkoret kunna komma i fråga som grund för beviljande

av bidrag.

Enligt gällande bestämmelser må underhållsbidrag beviljas alt tills

vidare och intill dess annorledes i vederbörlig ordning beslutas årligen utgå

med »iO av den kostnad, vartill underhållet av vägen skäligen uppskattas. 1

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nt 218.

undantagsfall, där väghållningen kan anses vara i särskilt hög grad betungande

för väghållarna, inå det årliga bidraget bestämmas till 75 % av

den uppskattade kostnaden.

Utredningsmyndigheterna ha icke ifrågasatt annan ändring av dessa

bestämmelser än en uppmjukning av villkoret för bidrag över 60 %. Uttrycket

»i undantagsfall, där väghållningen kan anses vara i särskilt hög

grad betungande för väghållarna» föreslås sålunda skola ersättas med

orden »när synnerliga skäl äro därtill». Därjämte föreslås att möjlighet införes

att differentiera det högre bidraget genom att göra detta till ett

maximibidrag (»högst sjuttiofem procent»). Det förutsättes i förslaget att

högre bidrag än 60 % icke skall få beviljas med mindre väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

yttrande inhämtats samt att frågan skall hänskjutas

till Kungl. Maj:ts prövning om länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

äro av olika mening. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall utfärda

anvisningar om regler för beviljande av högre bidrag.

I några remissyttranden har ifrågasatts höjning av de gällande normaloch

maximiprocenttalen för underhållsbidraget. För egen del vill jag i

denna fråga ansluta mig till den uppfattningen att de begränsade anslagsmedel,

som kunna ställas till förfogande, i första hand böra utnyttjas för

att utsträcka det statliga stödet till så många som möjligt av dem som för

närvarande själva helt få bära kostnaderna för sina vägförbindelser med

yttervärlden. Jag vill dock icke motsätta mig utredningsmyndigheternas

förslag om en uppmjukning av villkoret för bidrag med 75 %, enligt vilket

sådant bidrag skulle kunna utgå »när synnerliga skäl äro därtill». Jag förutsätter

emellertid, att bestämmelsen även med denna avfattning skall tilllämpas

med erforderlig försiktighet. I likhet med länsstyrelsen i Västerbottens

län finner jag däremot avgörande praktiska skäl tala emot att införa

den av styrelserna föreslagna möjligheten till differentiering av det

högre bidraget, och jag är med hänsyn bland annat härtill heller icke beredd

att tillstyrka utredningens förslag om att ärenden rörande högre bidrag

skulle underkastas central prövning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län

m. fl. har ifrågasatt den ändringen, att underhållsbidraget skulle kunna

bestämmas även till procenttal understigande 60-procentgränsen. En sådan

differentiering synes mig innebära att bidragssystemet ytterligare kompliceras

utan att därmed i praktiken komma att vinnas några mera väsentliga

besparingar i bidragsmedel. Jag anser mig därför icke böra tillstyrka

detta förslag.

Enligt gällande bestämmelser äger länsstyrelsen, i samband med att årligt

underhållsbidrag första gången beviljas till viss väg, medgiva att bidrag

med högst 60 % av den beräknade kostnaden må utgå till vissa iståndsättningsåtgärder

av betydelse för trafiksäkerheten. Utredningsmyndigheterna

ha föreslagit den utvidgningen av tillämpningsområdet för nämnda

bidrag, att iståndsättningsbidrag skulle kunna utgå jämväl till andra ur trafiksäkerhetssynpunkt

angelägna mindre förbättringsarbeten än de i gällande

bestämmelser angivna. Samtidigt skulle emellertid för bidraget fastställas

en övre gräns av 5 000 kronor per företag. Oberoende härav skulle

bidrag till iständsättning eller ombyggnad av bro, liksom för närvarande,

kunna utgå å eu särskilt bestämd högre kostnad. Med hänsyn bland annat

till ändringarna i penningvärdet skulle den förutnämnda bidragsgränsen

icke fixeras i författningen utan genom anvisningar från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Slutligen ha styrelserna föreslagit, att iståndsättningsbidrag

skall kunna beviljas jämväl i samband med omuppskattning av underhållskostnaderna,

alltså även efter det underhållsbidrag beviljats första

gången. Författningsförslaget har följande lydelse: »Till åtgärder som prövas

erforderliga ur trafiksäkerhetssynpunkt å väg, till vilken underhål Isbi
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 218.

11

drag beviljats, må särskilt bidrag (iståndsättningsbidrag) utgå med högst

sextio procent av den beräknade kostnaden för dylika åtgärder.»

Styrelsernas förslag att iståndsättningsbidrag skall kunna utgå även till

andra ur trafiksäkerhetssynpunkt angelägna åtgärder än de i gällande bestämmelse

angivna har icke givit mig anledning till erinran, och jag har

heller intet att invända mot att iståndsättningsbidrag må kunna beviljas

jämväl i samband med omuppskattning av underhållskostnaderna. Den

föreslagna bidragsgränsen av 5 000 kronor innebär, att de totala kostnaderna

för bidragsberättigade åtgärder, förutom broar, vid maximal bidragsprocent

kunna uppgå till något mer än 8 000 kronor. I betänkandet har

meddelats att det genomsnittliga bidragsbeloppet för iståndsättningsåtgärder

år 1948 uppgick till omkring 840 kronor och att större bidrag än 5 000

kronor detta år endast förekom i IV2 % av samtliga fall. Med hänsyn härtill

anser jag, att nyssnämnda bidragsgräns bör kunna tillämpas utan större

olägenhet. I ett par remissyttranden har ifrågasatts att även vissa andra

arbeten än sådana som betingas av trafiksäkerhetsskäl skulle i bidragshänseende

få hänföras till iståndsättningsåtgärder. Med hänsyn till nödvändigheten

av att hålla en bestämd gräns mellan iståndsättnings- och byggnadsbidrag

anser jag mig icke böra biträda dessa förslag.

Vad slutligen angår utredningsmyndigheternas förslag att till vinterväghållning

skulle i bidragshänseende även få räknas sändning mot ishalka

förordar föredraganden att en författningsändring av denna innebörd vidtages.

Utöver vad sålunda föreslagits syntes vissa redaktionella och andra ändringar

av mindre väsentlig innebörd böra vidtagas i bidragsförfattningarna.

Dessa ändringar vore dock icke av beskaffenhet att behöva underställas

riksdagen.

Vissa i betänkandet samt i några remissyttranden berörda frågor angående

konsekvenserna i statsbidragshänseende av kommunala engagemang

i enskild väghållning har föredraganden funnit böra ytterligare övervägas

med beaktande bland annat av de förslag, som kunna komma att

framläggas av allmänna statsbidragsutredningen.

De föreslagna författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1

januari 1953. I samband härmed framhåller föredraganden, att det bidragsanslag,

som redan i början kunde komma att påverkas i någon mera

väsentlig omfattning av reformen, vore underhållsanslaget. Eftersom de

medel, som i årets statsverksproposition äskats under nämnda anslag, avse

kalenderåret 1952, skulle emellertid de nya bestämmelserna med den här

föreslagna tidpunkten för ikraftträdandet icke komma att rubba förutsättningarna

för denna anslagsberäkning.

1 detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande

motioner, väckta i anslutning till årets statsverksproposition, den

ena inom första kammaren av herr Pålsson in. fl. (I: 188) och den andra

inom andra kammaren av herr Jansson i Aspeboda in. fl. (11:273), i vilka

hemställts dels att bidrag till underhåll av enskild väg, liksom till i propositionen

avsedd maskinanskaffning in. m. härför, måtte kunna medgivas

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 218.

med uj>p till 75 procent av kostnaderna, dels ock att sådana bidrag måtte

kunna utgå även då de avse väg, som betjänar mindre än tre fastigheter.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden torde

få hänvisas till motionen I: 188.

Utskottet. De i förevarande proposition framlagda förslagen grunda

sig på en redan år 1945 beslutad utredning, vilken med visst biträde verkställts

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt skogsstyrelsen. I utredningsuppdraget

ingick bl. a. att undersöka möjligheten att under ekonomiskt

rimliga former förbättra vägförbindelserna genom landets mera avlägsna

skogsområden ävensom andra i samfärdselhänseende missgynnade

bygder. Av i propositionen närmare angivna skäl har emellertid utredningsuppdraget

i denna del icke fullföljts. Föredraganden, som anslutit sig till de

av de båda utredningsorganen härutinnan uttalade synpunkterna, har för sin

del funnit en mera fullständig inventering av vägbehovet böra ske endast

successivt i samband med den planeringsverksamhet som kan komma att

bedrivas inom jordbruket och på andra områden. Med anledning härav

ha i förevarande sammanhang till konkret behandling upptagits allenast

sådana frågor som avse formerna för och omfattningen av nuvarande system

för statsbidrag till enskild väghållning. Kungl. Maj :ts förslag i berörda

hänseende innebär i huvudsak följande.

I viss anslutning till vad redan nu gäller skola de till byggnadsbidrag

berättigade vägarna indelas i tre kategorier, nämligen byvägar, skogsvägar

och jordbruksvägar. Dessa ha därvid definierats på ett sätt som avser att

möjliggöra viss utvidgning av bidragsgivningen. Däremot har icke förutsatts

någon höjning av själva bidragsprocenten, som f. n. varierar allt eftersom

fråga är om olika vägtyper, utom i vad avser planeringskostnader för

byväg samt kostnader for särskilda åtgärder i riksförsvarets intresse. Utfartsväg

från enstaka eller ett fåtal gårdar skall vidare behandlas enligt de

för jordbruksvägar gällande reglerna och sålunda icke innefattas i byvägsbegreppet.

Även i fortsättningen skola statsbidragsbestämmelserna för

respektive vägkategorier redovisas i skilda författningar och för ändamålet

erforderliga medel anvisas under olika anslag, nämligen det under sjätte

huvudtiteln uppförda anslaget för bidrag till byggande av enskilda vägar

samt de under nionde huvudtiteln uppförda anslagen för bidrag till jordbrukets

rationalisering respektive väg- och flottledsbyggnader å skogar i

enskild ägo.

Beträffande underhållsbidragets storlek har icke förutsatts någon ändring

i annan mån än att viss uppmjukning skall ske av villkoret för beviljande

av den högre bidragsprocenten. Bidrag med 75 procent av beräknadekostnader

skall sålunda kunna utgå, när synnerliga skäl därtill äro, medan

enligt nuvarande bestämmelser detta må ske endast i undantagsfall, där

väghållningen kan anses vara i särskilt hög grad betungande för väghållarna.

Jämväl lör erhållande av iståndsättningsbidrag ha föreslagits

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 218.

13

vissa lättnader. Den mest betydelsefulla nyheten är emellertid, att tillämpningsområdet

för bidragsbestämmelserna avses skola vidgas genom att utsträckas

till även vissa stamvägar inom tätbebyggelse samt längre utfartsvägar

från enstaka eller ett fåtal gårdar. Liksom nu skall underhållsbidrag

utgå allenast från sjätte huvudtitelns vederbörande anslag.

Utskottet finner för sin del uppenbart, att ett genomförande av Kungl.

Maj :ts förevarande förslag kommer att medföra förbättringar i vissa hänseenden.

Samtidigt måste emellertid konstateras, att frågan rörande den

omfattning i vilken staten skäligen bör bidraga till kostnaderna för den enskilda

väghållningen icke därmed kan anses ha blivit löst. Den mest framträdande

bristen torde vara, att någon realprövning av föreliggande behov

icke kommit till stånd. Åtskilliga av de spörsmål som föranlett den till

grund för propositionen liggande utredningen komma därför med all sannolikhet

att inom kort ånyo aktualiseras. Mot bakgrunden av vad i ärendet

förevarit är utskottet dock av den uppfattningen, att Kungl. Maj:ts förslag

bör i nuvarande läge kunna godtagas.

I de båda likalydande motionerna I: 188 och II: 273, vilka väckts i anslutning

till årets statsverksproposition men vilka utskottet funnit sig

böra behandla i förevarande sammanhang, har framlagts förslag om sådan

ändring i bidragsbestämmelserna, att underhållsbidrag med upp till 75

procent av kostnaderna mera regelmässigt kunde beviljas. Utskottet vill

icke bestrida, att en höjning av bidragsprocenten ur många synpunkter

framstår såsom önskvärd. Den i det föregående lämnade redogörelsen ger

emellertid vid handen, att Kungl. Maj :ts förslag just åsyftar en uppmjukning

av bestämmelserna på denna punkt. I avvaktan på resultatet härav

finner utskottet det icke lämpligt att någon ytterligare förändring i bidragsvillkoren

vidtages. Utskottet förutsätter dock att de nya bestämmelserna

tillämpas på sådant sätt att syftet med desamma, nämligen att bereda de

enskilda väghållarna en mera påtaglig ekonomisk lättnad, verkligen uppnås.

Motionärerna ha vidare ifrågasatt, huruvida icke underhållsbidrag borde

kunna utgå även för väg som betjänar mindre än tre fastigheter. Då emellertid

detta spörsmål vid bifall till Kungl. Maj:ts förslag kommer att lösas i

enlighet med de av motionärerna uttalade önskemålen, synes härutinnan

någon särskild åtgärd från riksdagens sida icke vara erforderlig.

I motionerna har slutligen förordats eu höjning från 60 till 75 procent av

det statsbidrag som enligt ett i statsverkspropositionen framlagt förslag

skall kunna utgå vid inköp av för underhållet på vissa enskilda vägar avsedda

större redskap. Med anledning härav får utskottet erinra om att

ifrågavarande förslag redan godkänts av riksdagen under innevarande års

vårsession. Enligt utskottets mening bör erfarenheten av de praktiska

verkningarna av detta nya understödssystem avvaktas, innan frågan om

ändring i bidragsgrunderna tages upp till övervägande. Utskottet finner så

mycket mindre anledning att biträda motionärernas uppfattning som i

Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke förutsatts någon höjning av

gällande normalprocenttal för det vanliga underhållsbidraget.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 218.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

I. att riksdagen må, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition

nr 221, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad

utskottet anfört;

II. att motionerna I: 188 och II: 273, i vad de avse villkoren

för statsbidrag till underhåll av enskild väg, icke må bifallas

av riksdagen;

III. att motionerna I: 188 och 11:273, i vad de avse statsbidrag

till underhåll av enskild väg som betjänar mindre än

tre fastigheter, icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna I: 188 och II: 273, i vad de avse statsbidrag

till inköp av för underhåll av vissa enskilda vägar avsedda

större redskap, icke må bifallas av riksdagen.

Stockholm den 27 november 1952.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Iwar

Anderson, Näsgård, Leander, Gillström, Pålsson, Näsström, Sundelin,

Bergh, Hesselbom, Alfred Nilsson, Lundqvist, Ragnar Persson och Edvin

Thun; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg

i Skövde, Svensson i Grönvik, Andersson i Malmö, Boman i Kieryd,

Mårtensson i Uddevalla, Wallentheim, Lindholm, Åkerström, Johansson i

Mysinge, Andersson i Munkaljungby, Widén och Gustafsson i Skellefteå.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 218.

15

Reservationer.

1) av herrar Näsgård, Pålsson, Svensson i Grönvik, Åkerström och

Johansson i Mysinge, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 13, som börjar med »I de» och

slutar med »verkligen uppnås», bort ha följande lydelse:

»I de båda likalydande motionerna I: 188 och II: 273, vilka väckts i anslutning

till årets statsverksproposition men vilka utskottet funnit sig böra

behandla i förevarande sammanhang, har framlagts förslag om sådan ändring

i bidragsbestämmelserna, att underhållsbidrag med upp till 75 procent

av kostnaderna mera regelmässigt kunde beviljas. Utskottet vill icke bestrida,

att en höjning av bidragsprocenten ur många synpunkter framstår

såsom önskvärd. Den i det föregående lämnade redogörelsen ger emellertid

vid handen, att Kungl. Maj:ts förslag just åsyftar en uppmjukning av

bestämmelserna på denna punkt. I avvaktan på resultatet härav finner

utskottet det icke lämpligt att någon annan förändring i bidragsvillkoren

nu vidtages än att orden »synnerliga skäl» i vederbörande bidragsförfattning

ersättas med orden »särskilda skäl», vilket torde kunna bereda de

bidragsbeviljande myndigheterna ett något större mått av handlingsfrihet.

Utskottet förutsätter därvid att de nya bestämmelserna tillämpas på sådant

sätt att syftet med desamma, nämligen att bereda de enskilda väghållarna

en mera påtaglig ekonomisk lättnad, verkligen uppnås.»

dels ock utskottets hemställan under II. bort ha följande lydelse:

»II. att riksdagen må, med anledning av motionerna I: 188

och II: 273 i vad de avse villkoren för statsbidrag till underhåll

av enskild väg, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna

vad utskottet anfört.»

2) av herrar Karl Andersson, Näsström, Sundelin, Bergh och Gustafsson

i Skellefteå.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:429 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning. a1 i texten