Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om användande för vägändamål av sten, som undanröjes från odlad eller odlingsbar jord.

1952-11-27 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1952:220, Utlåtande i anledning av väckt motion om användande för vägändamål av sten, som undanröjes från odlad eller odlingsbar jord.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 220.

3

Nr 220.

Utlåtande i anledning av väckt motion om användande för vägändamål

av sten, som undanröjes från odlad eller

odlingsbar jord.

(4:e avd.)

I en inom första kammaren av herr Alfred Nilsson väckt motion (I: 257)

har hemställts, att riksdagen ville uttala sig för en utredning genom vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens försorg om möjligheten av att för vägändamål

använda sten, som undanröjes från odlad eller odlingsbar jord.

Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört följande.

Under senare år har ett intensivt röjningsarbete bedrivits för att från

odlad eller odlingsbar jord avlägsna stenar och detta helt naturligt bland

annat av den anledningen, att statsbidrag till kostnaderna härför kan erhållas

genom lantbruksnämnderna. Tack vare de maskinella anordningar,

som numera komma till användning, är det ofta betydande mängder av

sten, som bortföras från en egendom, och det kan vara fråga om stenblock

med en vikt av flera ton. Många gånger avlastas de undanröjda

stenarna i väldiga högar eller rösen alldeles i egendomens närhet, och det

är därvid ej ovanligt att dessa stenpartier te sig anskrämliga och missprydande

för den omkringliggande bygden.

Olägenheterna av dessa stenhögar äro så påtagliga, att det bör övervägas

att vidtaga särskilda åtgärder för stenarnas bortforslande. En lösning

av frågan synes vara att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen använder

sig av dessa stenpartier för vägändamål. I varje fall synes en närmare

undersökning böra komma till stånd rörande möjligheter för en

dylik anordning.

Över motionen har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

yttrande avgivits av väg- och vattenbyggnadsstgrelsen, som därvid anfört

följande.

De vägändamål, vartill stenen under vissa förutsättningar skulle kunna

användas, äro som fyllnadsmaterial och för tillverkning av makadam eller

väggrus.

Vid anläggning av väg tagas erforderliga fyllnadsmassor i första hand

från skärningar i linjen. Förhållandena äro dock ofta sådana, att där tillgängliga

massor icke äro tillräckliga. I sådant fall måste massor anskaffas

från utanför vägområdet belägna sidotag. Med hänsyn till de allt mera ökade

kostnaderna för transporter och svårigheten att erhålla arbetskraft måste

vid valet av sidotag stor vikt läggas vid sidotagets belägenhet samt materialets

beskaffenhet. Transportvägen bör således vara den kortast möjliga

och materialet sådant, att det kan upplastas med grävmaskin eller på jämförligt

sätt.

Här ifrågavarande stenupplag torde i allmänhet icke uppfylla nyssnämnda

fordringar. I stenupplagen, som ofta äro ur transportsynpunkt olämpligt

belägna, förekomma — såsom av motionen framgår — mycket stora stenar,

som göra, att snabb och billig maskinell lastning icke kan ske, för så vitt

icke stenarna sprängas sönder till lämplig storlek.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 220.

Även om stenupplagen ställdes till väg- och vattenbyggnadsverkets disposition

kostnadsfritt, skulle därför i flertalet fall betydande kostnadsökningar

uppstå, jämfört med om massorna toges från på vanligt sätt utvalda

sidotag.

Vid tillverkning av makadam eller väggrus kunna måhända sådana stenupplag,

varom här är fråga, komma till användning, därest upplagens storlek

och belägenhet är sådan, att den sammanlagda kostnaden för slagning

och krossning samt transport till vägbyggnaden icke blir större, än vad som

skulle bliva förhållandet, om materialet framställes på sedvanligt sätt — i

bergskärningar i linjen eller i lämpligt belägna sidotagsberg.

Möjligheterna att använda stenen bliva således beroende på utfallet av den

ekonomiska beräkning, som får göras vid varje särskilt fall. Då tillvaratagandet

av stenen kräver en relativt stor insats av manuell arbetskraft, blir

även tillgången på sådan av betydelse vid frågans avgörande.

Av det anförda framgår, framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

slutligen, att förutsättningar i allmänhet icke föreligga'' att använda här

aktuell sten för vägändamål. För att minska av motionären påtalade olägenheter

bör dock enligt styrelsens uppfattning den möjligheten utnyttjas, att

markägaren själv — mot den ersättning som därvid kan överenskommas •—

levererar stenen i lämplig storlek, där behov av den finnes. Med hänsyn

härtill synes det styrelsen lämpligt, att markägare som har tillgång till

stenupplag tager kontakt med vederbörande vägförvaltning.

Utskottet finner för sin del syftet med förevarande motion väl värt att

beakta icke minst ur naturskyddssynpunkt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

remissyttrande ger emellertid vid handen, att förutsättningar i allmänhet

saknas för att till rimliga kostnader använda den sten som undanröjes

från odlad eller odlingsbar jord för vägändamål. Att föreskriva vägförvaltningarna

någon generell skyldighet att begagna sig av sådan sten

torde därför icke kunna komma i fråga. Enligt utskottets mening bör detta

dock icke hindra att vägförvaltningarna, där så befinnes ekonomiskt försvarbart,

välvilligt pröva de framställningar om avyttring av sten som må

göras av vederbörande markägare. Jämväl inom det enskilda vägväsendet

bör ifrågavarande sten under enahanda villkor kunna komma till användning.

Då motionens syfte sålunda kan tillgodoses genom överenskommelser av

nu angiven innebörd mellan vederbörande vägförvaltningar och markägare

och då utskottet förutsätter att dylika överenskommelser komma att träffas,

synes anledning icke föreligga för riksdagen att göra särskild framställning

i ärendet. Utskottet hemställer därför,

att motionen 1: 257 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 27 november 1952.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Närvarande: se under utlåtandet nr 219.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.