Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring av samfärdselförbindelserna i viss del av Norrbottens län.

1952-11-27 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1952:222, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring av samfärdselförbindelserna i viss del av Norrbottens län.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 222.

Nr 222.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring av samfärdselförbindelserna

i viss del av Norrbottens län.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr

Grym m. fl. (I: 190) och den andra inom andra kammaren av herrar Jansson

i Kalix och Wiklund i Öjebyn (11:283), har hemställts, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta uppdraga åt

1948 års busslinjeutredning att verkställa utredning rörande förutsättningarna

för bedrivande av linjetrafik för person- och godsbefordran å linjerna

Kiruna—Paj ala, Kiruna—Karesuando och Paj ala—Muodoslombolo—Karesuando

med tillämpande av vid godsbefordran genomgående fraktberäkning

och vid persontrafik genomgående zontariffberäkning med statens järnvägar

samt att därefter för riksdagen framlägga de förslag till lösande av frågan,

vartill utredningen må föranleda.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet

hänvisa till motionen I: 190.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen och länsstyrelsen

i Norrbottens län.

Järnvägsstyrelsen har inledningsvis framhållit följande.

De förslag, som under årens lopp framförts från olika håll om förbättrade

kommunikationer inom den nordligaste delen av Norrbottens län, torde närmast

ha föranletts1 av önskemål från den därstädes bosatta befolkningen att

komma i åtnjutande av lägre avgifter för såväl resor som gods. Några egentliga

klagomål över det sätt på vilket den privata billinjetrafiken i ifrågavarande

trakter ombesörjes ha däremot, järnvägsstyrelsen veterligt, icke framkommit.

De eftersträvade lägre taxorna har man ansett sig lättast kunna erhålla

genom biltrafik i statens järnvägars regi och med tillämpande helst av

den s. k. tornedalstaxan eller, om så ej vore möjligt, den vanliga järnvägstaxan

med genomgående avgiftsberäkning för såväl resande som gods i

samtrafik järnväg—billinje. Man har därför önskat sig billinjer i statens

järnvägars regi med taxesystem i princip uppbyggt på sätt gäller för billinjen

övertorneå—Paj ala. Trafiken å denna billinje, som på sin tid tillkom

som ett substitut för en järnväg, medför emellertid mycket stora förluster

för statens järnvägar — de sista tre åren i medeltal omkring 500 000 kronor

per år —- varför järnvägsstyrelsen av ekonomiska skäl icke kunnat biträda

yrkanden om en utbyggnad av ifrågavarande taxesystem att omfatta flera

billinjer i Norrland.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 222.

9

I anslutning härtill har styrelsen erinrat om sitt den 31 mars 1947 avgivna

utlåtande över norrlandskommitténs betänkande angående förslaget om inrättande

av stambillin jer, vari bl. a. anförts följande.

Ur företagsekonomisk synpunkt måste det anses mycket betänkligt att

på sätt Norrlandskommittén föreslagit införa järnvägstaxa såväl för personsom

framförallt för godstrafiken på stambillinjerna. Statens järnvägars godstaxa

är nämligen för så gott som alla sändningar betydligt lägre än den för

billinjetrafiken fastställda lägsta godstaxan, d. v. s. normaltaxa A I. Med

hänsyn till de väsentliga skillnader i kostnadsstruktur, som föreligga ifråga

om järnvägs- och biltrafik, och då ett tillämpande av järnvägstaxan i stambillinjernas

lokaltrafik och samtrafik med järnväg enligt styrelsens erfarenheter

kan väntas medföra ogynnsamma företagsekonomiska verkningar, i

synnerhet som det här gäller ett tiotal stambillinjer, får styrelsen avstyrka

den av Norrlandskommittén föreslagna användningen av järnvägstaxan på

stambillinjerna liksom tillämpning av genomgående avgiftsberäkning i samtrafik

mellan stambillinje och järnväg. Istället anser styrelsen, att på dessa

s. k. stambillinjer liksom på statens järnvägars övriga billinjer bör tillämpas

lämplig normaltaxa för biltrafik, varjämte i samtrafik med järnväg avgifterna

böra beräknas som snittavgifter.

Därest emellertid statsmakterna skulle finna ur allmänna ekonomiska

synpunkter motiverat att helt eller delvis genomföra Norrlandskommitténs

förslag beträffande stambillinjerna och taxeväsendet på stambillinjerna, får

styrelsen alltså hemställa, att statens järnvägar som affärsföretag erhåller

gottgörelse genom statsanslag för de driftförluster, som skulle uppkomma

genom inrättande av dessa stambillinjer.

Järnvägsstyrelsen har slutligen förklarat att styrelsen — därest det skulle

förhålla sig så, att 1948 års busslinjeutredning fått särskilt uppdrag att undersöka

linjetrafiken i Norrbottens län — icke vill motsätta sig den av motionärerna

begärda utredningen, om det anses lämpligt och behövligt att ifrågavarande

spörsmål återigen göres till föremål för utredning.

Generalpoststyrelsen har till en början lämnat följande uppgifter rörande

den i förevarande sammanhang aktuella linjetrafiken.

Inom den mellan järnvägen Boden—Kiruna och Torne älv belägna delen

av Norrbottens län bedriver postverket f. n. diligenstrafik (linjetrafik för

person- och godsbefordran) å linjerna Gällivare—Pajala, Morjärv—Lansjärv,

Övertorneå—Överkalix, Övertorneå—Tärendö och Pajala—Muodoslompolo—Karesuando.

Av sistnämnda linje trafikeras linjcdelen Muodoslompolo—Karesuando

sedan den 28 augusti 1951 av postverket, som efter

därom uttryckta önskemål från bl. a. befolkningens sida förvärvade den tidigare

av enskild person bedrivna linjetrafiken å denna sträcka.

Å sträckan Övertorneå—Pajala öppnade postverket diligenstrafik den 1

september 1928. Trafiken övertogs från och med den 1 juli 1931 av statens

järnvägar. Alltsedan dess ingår denna billinje, som tillkommit såsom ersättning

för en ifrågasatt järnväg, i taxehänseende såsom en del av statsbanenätet.

Härtill komma linjerna Kiruna—Vittangi—Pajala och Kiruna—Vittangi—

Karesuando, på vilka linjetrafik för person- och godsbefordran ombesörjes

av ett enskilt företag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr ''222.

Efter att i korthet ha berört frågans tidigare behandling och syftemålet

med de nu väckta motionerna har styrelsen vidare anfört följande.

Genom de utredningar, som i olika sammanhang redan företagits i denna

fråga, torde klart ha ådagalagts, att varken reguljär godstrafik för tyngre

sändningar utan direkt samband med persontrafik eller linjetrafik med

genomgående zontrafik- och taxeberäkning järnväg—bil för resande och

gods kan bära sig ekonomiskt utan måste bli förlustbringande för vederbörande

trafikföretag. Statens järnvägars billinje Övertorneå—Pajala har under

alla de år, trafiken på densamma bedrivits i statens järnvägars regi med tilllämpning

av den s. k. tornedalstaxan, gått med betydande förlust. Denna

förlust skulle otvivelaktigt komma att ökas högst avsevärt efter en eventuell

utsträckning av linjen till Kiruna och Karesuando med tillämpning av nyssnämnda

eller liknande taxa å hela den utökade linjen. Det bör ej heller förbises,

att ett förverkligande av det framförda önskemålet om taxenedsättningar

på här omhandlade billinjer med all sannolikhet skulle komma att

medföra motsvarande krav beträffande andra liknande linjer. Ett genomförande

på Kiruna-linjerna av ett taxesystem efter mönster från den statliga

billinjen Övertorneå—Pajala kan således medföra ganska vittgående ekonomiska

konsekvenser för staten.

Därest det med hänsyn till vad ovan antytts icke skulle anses möjligt eller

lämpligt att på sätt motionärerna tänkt sig kunna förverkliga befolkningens

sedan länge närda önskemål om lägre biljett- och fraktavgifter i linjetrafiken

inom bär ifrågavarande område, synes likväl en möjlighet förefinnas att

åstadkomma en viss förbättring av kommunikationerna i dessa trakter.

Detta skulle nämligen kunna ske genom att postverket, som är det största

av de statliga linjetrafikföretagen i övre Norrland, förvärvade och övertoge

den enskilda trafiken å linjerna Kiruna—Pajala och Kiruna—Karesuando.

Dessa linjer ansluta såväl i Pajala som i Karesuando till postverkets diligenslinjer

i denna del av Norrbottens län. Med en dylik utbyggnad av postverkets

linjenät skulle — med tillämpning av gällande postdiligenstaxa —

kunna erhållas i viss mån lägre biljett- och fraktkostnader än f. n., eftersom

postverket i allmänhet tillämpar genomgående zontariff- och fraktberäkning

å till varandra direkt anslutande linjer. Det torde ej heller vara omöjligt

att genom ytterligare förvärv av enskild linjetrafik komplettera diligensnätet

och att därigenom kunna mera rationellt, än vad f. n. är fallet, ordna

trafiken mellan huvudorterna inom området från Tornedalen till riksgränsbanan.

Viss samtrafik mellan dessa diligenslinjer och statens järnvägar skulle

lämpligen kunna anordnas i likhet med vad som skett på åtskilliga andra

håll, varvid dock avgifterna i sådan samtrafik beräknas som snittavgifter.

Generalpoststyrelsen äger icke någon kännedom om lönsamheten av den

enskilda trafik, som därvid i första hand skulle komma ifråga till inlösen

av postverket, d. v. s. linjerna Kiruna—Pajala och Kiruna—Karesuando.

Bedömandet av storleken av det vederlag, som i förekommande fall borde

utgå för trafikens övertagande av postverket, synes på vanligt sätt böra

grundas av bärighetskalkyler m. in. En av förutsättningarna för ett förvärv

av linjerna för postverkets räkning är självfallet, att erforderliga medel härför

på brukligt sätt ställas till förfogande av statsmakterna. Någon undersökning

om möjligheterna för postverket att på rimliga villkor kunna få

övertaga linjetrafiken ifråga har generalpoststyrelsen på frågans nuvarande

ståndpunkt icke ansett sig böra göra.

Generalpoststyrelsen är givetvis beredd att, om så skulle befinnas önskvärt

och lämpligt, utreda förutsättningarna för ett övertagande av postverket

av den enskilda linjetrafiken mellan Kiruna, Pajala och Karesuando

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 222.

11

samt för anordnande i samband därmed av postdiligenstrafik mellan dessa

platser med tillämpning av vanlig diligenstaxa. Anses emellertid frågan om

beredande åt befolkningen i dessa trakter av vissa lättnader genom taxenedsättningar

i linjetrafiken i enlighet med motionernas syfte böra närmare

utredas och övervägas, har generalpoststyrelsen icke något att erinra mot att

frågan göres till föremål för särskild utredning på sätt motionärerna föreslagit.

Länsstyrelsen har bl. a. upplyst om att från dess sida underhandlingar

förts med ägaren till det privata bussföretag som trafikerar linjerna Kiruna

—Paj ala och Kiruna—Karesuando. Denne hade därvid förklarat sig villig att

efter sina omnibuslinjer sälja personbiljetter i samtrafik med statens järnvägar.

Biljetternas pris skulle beräknas efter järnvägens zontaxa, dock under

villkor att omnibusägaren av priset finge lika stor ersättning per kilometer

som järnvägen. Ifrågavarande ägare vore vidare villig att undersöka

möjligheterna att i samtrafik med järnvägen frakta styckegods efter de

båda linjerna. Det vore emellertid ovisst, om genomgående fraktberäkning

därvid kunde användas. Styckegodset brukade å envar av de båda linjerna

fraktas till ett värde av 3 500 kronor.

I anslutning härtill har länsstyrelsen framhållit följande.

Länsstyrelsen vidhåller sin i motionen uttalade åsikt, att de båda linjerna

Karesuando—Muodoslombolo och Karesuando—Kiruna finge betraktas som

kulturlinjer, å vilka det vore önskvärt att lägre taxor kunde hållas för resor

och godstransporter, som tillika berörde järnväg eller postverkets diligenslinjer.

Länsstyrelsen vill tillägga, att omdömet bör gälla även såvitt avser de

båda linjernas utsträckning till Paj ala. Med det erbjudande, som gjorts av

omnibusägaren Persson, synas förutsättningar sålunda föreligga för att

fortsatta underhandlingar i ärendet skulle leda till önskat resultat. Länsstyrelsen

anser sig därför böra tillstyrka, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t ville påkalla upptagandet av fortsatta överläggningar.

I särskild skrivelse har länsstyrelsen därefter, med överlämnande av vissa

från ovannämnde omnibusägare inkomna handlingar rörande fraktpriserna

vid samtrafik med statens järnvägar för transport av paketgods och

fraktgods med omnibus å här ifrågavarande linjer, bl. a. framhållit, att de

framräknade fraktpriserna skulle innebära, att omnibusägaren finge lämna

så stor rabatt, att överenskommelsen ej kan av honom godtagas.

Länsstyrelsen har vidare föreslagit, att det sålunda sammanställda materialet

måtte överlämnas till den utredning som kan komma att tillsättas för

ytterligare överläggningar i ärendet. Till stöd härför har länsstyrelsen anfört

följande.

Länsstyrelsen förmenar nämligen, att driften av de båda omnibuslinjerna

är ett så angeläget företag, att det är önskvärt, att fraktpriserna kunna

hållas lägre. Med den ställning, som statens järnvägar intager i landet och

med de alldeles särskilda inkomster, — om vars beskattning fråga för övrigt

uppstått —, som företaget hämtar just från Norrbottens län, vore det

icke orimligt att hemställa att statens järnvägar åtoge sig större delen av

den rabatt, som bör lämnas, om genomgående taxa skall tillämpas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 222.

Utskottet. Såsom av förevarande motioner framgår ha i olika sammanhang

förslag framlagts, åsyftande en förbättring av trafikförhållandena inom

den nordligaste delen av Norrbottens län. I motionerna har nu förordats en

ytterligare utredning av frågan, varvid framför allt understrukits behovet

av taxenedsättningar. Enligt utskottets mening kunna skäl åberopas för att

staten på ett eller annat sätt lämnar sin medverkan till en lösning av ifrågavarande

spörsmål. De ekonomiska konsekvenserna av en dylik medverkan

göra det å andra sidan nödvändigt, att man på förevarande område iakttager

viss försiktighet. Utskottet vill dock icke motsätta sig en närmare utredning

rörande de åtgärder som i berörda hänseende må vara erforderliga.

Motionärerna ha tänkt sig, att de nu aktualiserade spörsmålen skulle

prövas av 1948 års busslinjeutredning. Denna kommitté har emellertid närmast

att behandla vissa principproblem rörande förutsättningarna för överlåtelse

av busstrafikföretag. På den år 1949 tillsatta kommittén för utredning

om norrlandskustens biltrafik ankommer däremot att åtminstone delvis

taga befattning med frågor av samma sakliga innehåll som de i motionerna

berörda. Det kan därför möjligen övervägas, att sistnämnda kommitté

får i uppdrag att jämväl undersöka möjligheten att få till stånd förbättrade

kommunikationer inom nu avsedda trakter och att i samband därmed

utredningsdirektiven utvidgas i erforderlig mån. Enligt utskottets mening

synes det emellertid böra förbehållas Kungl. Maj :t att fatta beslut om

lämpligaste formen för den utredning om vilken här är fråga. Utskottet vill

för sin del endast tillägga, att vid utredningsarbetets fullgörande olika utvägar

för trafikens ordnande självfallet böra prövas och att uppmärksamhet

torde böra ägnas även det speciella problem som avser Haparanda hamns

förbindande med vederbörande landtrafikmedel.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att riksdagen må, med anledning av motionerna I: 190

och II: 283, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.

Maj :t ville föranstalta om en utredning av de av utskottet

angivna spörsmålen.

Stockholm den 27 november 1952.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Närvarande: se under utlåtandet nr 223.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:431 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om förbättring av samfärdselförbindelserna i viss del av Norrbottens län. a1 i texten