Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av frågan om lönegrads placering för personalkonsulenter i statstjänst m. m.
1952-03-21 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1952:58, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av frågan om lönegrads placering för personalkonsulenter i statstjänst m. m.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 58.
1
Nr 58.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av frågan
om lönegrads placering för personalkonsulenter i statstjänst
m. m.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Söderquist (I: 344) och den andra inom andra kammaren av herr Nihlfors
m. fl. (11:456), har hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa,
att frågan om lönegradsplaceringen för personalkonsulenter i statstjänst
utredes och att i samband därmed undersökning sker angående den
lämpligaste organisationen av personalvården inom den civila statsförvaltningen.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionerna följande.
Den fortgående rationaliseringen och andra förhållanden, bl. a. konkurrensen
om den otillräckliga arbetskraften, bostadsbristen och bristen på
hemhjälp, ha inom såväl enskild som offentlig verksamhet skapat personalproblem,
som nödvändiggjort personalvårdande åtgärder i olika avseenden.
I samband härmed ha inom industrien, försäkringsföretag samt vid några
statliga och kommunala institutioner anställts särskilda befattningshavare
för personalvård, personalkonsulenter. Inom statsförvaltningen finnas personalkonsulenter
anställda bl. a. vid vissa affärsdrivande verk, såsom SJ,
postverket och telegrafverket.
Beträffande de arbetsuppgifter, som i allmänhet åvila de personalkonsulenter,
som för närvarande finnas i allmän och enskild tjänst, må följande
anföras.
Personalkonsulenterna synas i allmänhet utgöra en mellanhand mellan
personal och ledning och ha till uppgift att förmedla kontakt mellan dessa.
Inom ramen för denna arbetsuppgift har konsulenten ofta att biträda med
rekrytering av arbetskraft samt att medverka till att den nyanställde kommer
på rätt plats. Även beträffande den redan anställda personalen har personalkonsulenten
att medverka till placering av »rätt man på rätt plats».
Personalkonsulenterna ha vidare varierande uppgifter av direkt personalvårdande
karaktär. Här kunna nämnas frågor, som röra hygien, ordning och
trivsel på arbetsplatsen. De tagas även i anspråk, då det gäller att anskaffa
bostad och att ordna för de anställdas barn. I vissa fall ha de härvid vid sin
sida hemvårdarinnor, som kunna ingripa vid sjukdomsfall i familjen och
vid brist på hemhjälp för att på så sätt underlätta yrkesarbetet för de anställda.
En annan gren av konsulentverksamheten utgör den personliga rådgivningen.
Till personalkonsulenten kunna de anställda vända sig för att få råd
och hjälp rörande olika personliga problem, vantrivsel på arbetsplatsen och
liknande.
I konsulentens uppgifter ingå även hembesök, exempelvis vid upprepade
fall av frånvaro eller vid sjukdom, då ensamstående anställd kan behöva
bistånd med olika angelägenheter.
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 6 sand. Nr 58.
2
Statsutskottets utlåtande nr 58.
Till en personalkonsulents i ett statligt verk viktigaste uppgifter torde
höra att lämna rent faktiska upplysningar rörande olika frågor, som höra
samman med tillämpningen av avlöningsförfattningar och tjänstgöringsbestämmelser.
Frågor av denna art, som hos den enskilde tjänstemannen kunna
förorsaka irritation, kanske många gånger på grund av bristande kännedom
om gällande bestämmelser, skulle säkerligen kunna smidigt tillrättaläggas
efter hänvändelse till konsulenten. Detta skulle betyda en avlastning
för arbetsledning och personalsekreterare.
Vid 1949 års riksdag väcktes två likalydande motioner (11:292 och 1:230),
vari anhölls att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att undersökning
verkställes i syfte att få till stånd en effektiv och för de olika statliga
myndigheterna lämpad personalvård. I samband med utskottsbehandlingen
inhämtades yttranden från bl. a. kommunikationsverken, som redovisade
goda erfarenheter av vidtagna anordningar med personalkonsulenter.
TCO anförde, att de statliga verken icke genom att förbise personalvården
borde göra det svårare att konkurrera om arbetskraften. Detta gällde framför
allt de större verk, som sysselsätta kvinnlig personal. Första kammarens
första tillfälliga utskott uttalade, att det delade motionärernas uppfattning
om angelägenheten av att man inom de statliga verken och myndigheterna
på bästa sätt vårdar sig om personalen och fann det lämpligt att personalvårdsorgan
upprättas, där förutsättningar och behov föreligga. Utskottet
ansåg sig kunna konstatera, att goda erfarenheter förefunnos av införandet
av en ordnad personalvård, särskilt i fråga om arbetsplatser med stor kvinnlig
personal. Vederbörande utskott ansåg emellertid, att statsmakterna icke
behövde vidtaga särskilda åtgärder härför, enär hinder icke funnos för verken
och myndigheterna att på eget initiativ föranstalta om införande av personalvårdsorganisation.
De anställda ha genom sina fackliga organisationer
eller genom de numera införda företagsnämnderna möjlighet, betonade utskottet,
att härvidlag framföra sina önskemål, och utskottet förutsatte, att
vederbörande verksledning skulle taga all möjlig hänsyn till dessa. Av dessa
skäl hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda någon första
kammarens åtgärd. Motsvarande hemställan kom även från andra kammarens
andra tillfälliga utskott. Riksdagen följde utskotten och avslog motionerna.
Vid utskottets behandling av frågan 1949 synes icke ha tillräckligt beaktats
det faktum, att verk och myndigheter mera sällan kunna utan Kungl.
Maj:ts och riksdagens beslut inrätta tjänster för personalvård eller annan
uppgift. Vi kunna som exempel anföra, att riksförsäkringsanstalten i sin
statskrivelse för budgetåret 1952/53 hemställt om inrättande av en personalkonsulent
i lönegrad Ce 24 men att vederbörande departementschef i statsverkspropositionen,
bil. 7, femte huvudtiteln utan särskild motivering förklarat
sig icke kunna tillstyrka förslaget. Riksförsäkringsanstalten hade
motiverat sitt förslag med följande: »Det av riksförsäkringsanstaltens personalförening
framställda förslaget om inrättande av en befattning som
personalkonsulent har otvivelaktigt fog för sig. Anställandet av en befattningshavare
med uppgift att uteslutande syssla med frågor berörande personalen
har tidigare övervägts av anstalten, men planerna härå ha fått förfalla
med hänsyn till de med befattningen förenade kostnaderna. Anstalten har
emellertid alltmer övertygats om att behovet av en personalkonsulent är så
framträdande, att de ekonomiska hänsynen böra vika. Erfarenheten har visat,
att särskilt den kvinnliga biträdespersonalen, som hos anstalten uppgår
Statsutskottets utlåtande nr 58.
3
till omkring 450 personer, har ett starkt behov av att såväl i tjänstefrågor
som i frågor gällande privatlivet kunna rådgöra med en person, som ej betraktas
som befattningshavare för tillvaratagande av enbart ämbetsverkets
intressen. Även för anstalten skulle det utan tvivel ha sitt stora värde, om
en dylik befattning kunde inrättas. Tillgången till en befattningshavare,
som personalen i förtroende kan vända sig till, kan beräknas avlägsna
många anledningar till missnöje och därigenom åtminstone i viss mån motverka
de ofta förekommande personalbytena bland biträdespersonalen.»
Statens lönenämnd framhöll i sitt yttrande över riksförsäkringsanstaltens
statsskrivelse i vad den avsåg personalkonsulenttjänstens löneställning, att
konsulenterna vid kommunikationsverken hade varierande löneställning
från 19 till 25 lönegraden. De högst placerade personalkonsulenterna hade
verksamhetsområden med en personalstyrka å 2 000—5 000 personer.
Lönenämnden föreslog i samma yttrande, att frågan om tillskapande av
allmänna normer, ägnade att tjäna till ledning vid lönegradsplacering av
tjänster med vilka äro förenade sådana konsulterande uppgifter, som angivas
i riksförsäkringsanstaltens framställning, borde upptagas till särskild
prövning. I avvaktan härpå var lönenämnden icke beredd att tillstyrka högre
placering av en personalkonsulenttjänst i riksförsäkringsanstalten än i 17
lönegraden.
Av det anförda framgår, att frågan om anordning för personalvård icke
kan lösas på sätt som antogs av vederbörande utskott år 1949. Lönegradsplaceringsfrågan
är därför i behov av särskild prövning.
Utskottet. Enligt vad utskottet inhämtat kommer frågan om lönegradsplaceringen
för personalkonsulenter att prövas av 1949 års tjänsteförteckningskommitté.
Någon hemställan från riksdagens sida om utredning
härutinnan synes alltså icke erforderlig. Vad beträffar spörsmålet om den
lämpligaste organisationen av personalvården inom den civila statsförvaltningen
äga visserligen, såsom i motionerna framhålles, myndigheterna ofta
icke någon möjlighet att själva inrätta personalkonsulenttjänster. Med hänsyn
till de skiftande förhållanden, som på detta område äro rådande inom
olika verk och myndigheter, håller utskottet emellertid före, att utformningen
av personalvårdsorganisationen inom de särskilda myndigheterna
bäst löses genom samarbete mellan vederbörande verksledning och de anställdas
fackliga organisationer. Utskottet, som föreställer sig att statsmakterna
— i de fall deras medverkan erfordras — komma att taga all möjlig
hänsyn till de berättigade önskemål som framföras, finner vid angivna förhållanden
icke påkallat, att framställning till Kungl. Maj:t göres om en särskild
utredning av denna fråga, omfattande hela den civila statsförvaltningen.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionerna 1:344 och 11:456 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 mars 1952.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
4
Statsutskottets utlåtande nr 58.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Näsgård, Ohlon, fröken
Andersson, herrar Leander, Gillström, Eric Ericson, Sundelin, Bergh, Hesselbom,
Erik Gustaf Andersson, Birger Andersson och Fridolf Jansson; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Mårtensson i Uddevalla, Wallentheim, Lindholm, Rubbestad, Åkerström,
Johansson i Mysinge, Kollberg, fröken Elmén, herrar Jansson i Kalix,
Gustafsson i Stockholm, Nihlfors och Hjalmarson.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 19S2
520395
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.