Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av frågan om lönegrads placering för personalkonsulenter i statstjänst m. m.

1952-03-21 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1952:58, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av frågan om lönegrads placering för personalkonsulenter i statstjänst m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 58.

1

Nr 58.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av frågan

om lönegrads placering för personalkonsulenter i statstjänst

m. m.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr

Söderquist (I: 344) och den andra inom andra kammaren av herr Nihlfors

m. fl. (11:456), har hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa,

att frågan om lönegradsplaceringen för personalkonsulenter i statstjänst

utredes och att i samband därmed undersökning sker angående den

lämpligaste organisationen av personalvården inom den civila statsförvaltningen.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionerna följande.

Den fortgående rationaliseringen och andra förhållanden, bl. a. konkurrensen

om den otillräckliga arbetskraften, bostadsbristen och bristen på

hemhjälp, ha inom såväl enskild som offentlig verksamhet skapat personalproblem,

som nödvändiggjort personalvårdande åtgärder i olika avseenden.

I samband härmed ha inom industrien, försäkringsföretag samt vid några

statliga och kommunala institutioner anställts särskilda befattningshavare

för personalvård, personalkonsulenter. Inom statsförvaltningen finnas personalkonsulenter

anställda bl. a. vid vissa affärsdrivande verk, såsom SJ,

postverket och telegrafverket.

Beträffande de arbetsuppgifter, som i allmänhet åvila de personalkonsulenter,

som för närvarande finnas i allmän och enskild tjänst, må följande

anföras.

Personalkonsulenterna synas i allmänhet utgöra en mellanhand mellan

personal och ledning och ha till uppgift att förmedla kontakt mellan dessa.

Inom ramen för denna arbetsuppgift har konsulenten ofta att biträda med

rekrytering av arbetskraft samt att medverka till att den nyanställde kommer

på rätt plats. Även beträffande den redan anställda personalen har personalkonsulenten

att medverka till placering av »rätt man på rätt plats».

Personalkonsulenterna ha vidare varierande uppgifter av direkt personalvårdande

karaktär. Här kunna nämnas frågor, som röra hygien, ordning och

trivsel på arbetsplatsen. De tagas även i anspråk, då det gäller att anskaffa

bostad och att ordna för de anställdas barn. I vissa fall ha de härvid vid sin

sida hemvårdarinnor, som kunna ingripa vid sjukdomsfall i familjen och

vid brist på hemhjälp för att på så sätt underlätta yrkesarbetet för de anställda.

En annan gren av konsulentverksamheten utgör den personliga rådgivningen.

Till personalkonsulenten kunna de anställda vända sig för att få råd

och hjälp rörande olika personliga problem, vantrivsel på arbetsplatsen och

liknande.

I konsulentens uppgifter ingå även hembesök, exempelvis vid upprepade

fall av frånvaro eller vid sjukdom, då ensamstående anställd kan behöva

bistånd med olika angelägenheter.

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 6 sand. Nr 58.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 58.

Till en personalkonsulents i ett statligt verk viktigaste uppgifter torde

höra att lämna rent faktiska upplysningar rörande olika frågor, som höra

samman med tillämpningen av avlöningsförfattningar och tjänstgöringsbestämmelser.

Frågor av denna art, som hos den enskilde tjänstemannen kunna

förorsaka irritation, kanske många gånger på grund av bristande kännedom

om gällande bestämmelser, skulle säkerligen kunna smidigt tillrättaläggas

efter hänvändelse till konsulenten. Detta skulle betyda en avlastning

för arbetsledning och personalsekreterare.

Vid 1949 års riksdag väcktes två likalydande motioner (11:292 och 1:230),

vari anhölls att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att undersökning

verkställes i syfte att få till stånd en effektiv och för de olika statliga

myndigheterna lämpad personalvård. I samband med utskottsbehandlingen

inhämtades yttranden från bl. a. kommunikationsverken, som redovisade

goda erfarenheter av vidtagna anordningar med personalkonsulenter.

TCO anförde, att de statliga verken icke genom att förbise personalvården

borde göra det svårare att konkurrera om arbetskraften. Detta gällde framför

allt de större verk, som sysselsätta kvinnlig personal. Första kammarens

första tillfälliga utskott uttalade, att det delade motionärernas uppfattning

om angelägenheten av att man inom de statliga verken och myndigheterna

på bästa sätt vårdar sig om personalen och fann det lämpligt att personalvårdsorgan

upprättas, där förutsättningar och behov föreligga. Utskottet

ansåg sig kunna konstatera, att goda erfarenheter förefunnos av införandet

av en ordnad personalvård, särskilt i fråga om arbetsplatser med stor kvinnlig

personal. Vederbörande utskott ansåg emellertid, att statsmakterna icke

behövde vidtaga särskilda åtgärder härför, enär hinder icke funnos för verken

och myndigheterna att på eget initiativ föranstalta om införande av personalvårdsorganisation.

De anställda ha genom sina fackliga organisationer

eller genom de numera införda företagsnämnderna möjlighet, betonade utskottet,

att härvidlag framföra sina önskemål, och utskottet förutsatte, att

vederbörande verksledning skulle taga all möjlig hänsyn till dessa. Av dessa

skäl hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda någon första

kammarens åtgärd. Motsvarande hemställan kom även från andra kammarens

andra tillfälliga utskott. Riksdagen följde utskotten och avslog motionerna.

Vid utskottets behandling av frågan 1949 synes icke ha tillräckligt beaktats

det faktum, att verk och myndigheter mera sällan kunna utan Kungl.

Maj:ts och riksdagens beslut inrätta tjänster för personalvård eller annan

uppgift. Vi kunna som exempel anföra, att riksförsäkringsanstalten i sin

statskrivelse för budgetåret 1952/53 hemställt om inrättande av en personalkonsulent

i lönegrad Ce 24 men att vederbörande departementschef i statsverkspropositionen,

bil. 7, femte huvudtiteln utan särskild motivering förklarat

sig icke kunna tillstyrka förslaget. Riksförsäkringsanstalten hade

motiverat sitt förslag med följande: »Det av riksförsäkringsanstaltens personalförening

framställda förslaget om inrättande av en befattning som

personalkonsulent har otvivelaktigt fog för sig. Anställandet av en befattningshavare

med uppgift att uteslutande syssla med frågor berörande personalen

har tidigare övervägts av anstalten, men planerna härå ha fått förfalla

med hänsyn till de med befattningen förenade kostnaderna. Anstalten har

emellertid alltmer övertygats om att behovet av en personalkonsulent är så

framträdande, att de ekonomiska hänsynen böra vika. Erfarenheten har visat,

att särskilt den kvinnliga biträdespersonalen, som hos anstalten uppgår

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 58.

3

till omkring 450 personer, har ett starkt behov av att såväl i tjänstefrågor

som i frågor gällande privatlivet kunna rådgöra med en person, som ej betraktas

som befattningshavare för tillvaratagande av enbart ämbetsverkets

intressen. Även för anstalten skulle det utan tvivel ha sitt stora värde, om

en dylik befattning kunde inrättas. Tillgången till en befattningshavare,

som personalen i förtroende kan vända sig till, kan beräknas avlägsna

många anledningar till missnöje och därigenom åtminstone i viss mån motverka

de ofta förekommande personalbytena bland biträdespersonalen.»

Statens lönenämnd framhöll i sitt yttrande över riksförsäkringsanstaltens

statsskrivelse i vad den avsåg personalkonsulenttjänstens löneställning, att

konsulenterna vid kommunikationsverken hade varierande löneställning

från 19 till 25 lönegraden. De högst placerade personalkonsulenterna hade

verksamhetsområden med en personalstyrka å 2 000—5 000 personer.

Lönenämnden föreslog i samma yttrande, att frågan om tillskapande av

allmänna normer, ägnade att tjäna till ledning vid lönegradsplacering av

tjänster med vilka äro förenade sådana konsulterande uppgifter, som angivas

i riksförsäkringsanstaltens framställning, borde upptagas till särskild

prövning. I avvaktan härpå var lönenämnden icke beredd att tillstyrka högre

placering av en personalkonsulenttjänst i riksförsäkringsanstalten än i 17

lönegraden.

Av det anförda framgår, att frågan om anordning för personalvård icke

kan lösas på sätt som antogs av vederbörande utskott år 1949. Lönegradsplaceringsfrågan

är därför i behov av särskild prövning.

Utskottet. Enligt vad utskottet inhämtat kommer frågan om lönegradsplaceringen

för personalkonsulenter att prövas av 1949 års tjänsteförteckningskommitté.

Någon hemställan från riksdagens sida om utredning

härutinnan synes alltså icke erforderlig. Vad beträffar spörsmålet om den

lämpligaste organisationen av personalvården inom den civila statsförvaltningen

äga visserligen, såsom i motionerna framhålles, myndigheterna ofta

icke någon möjlighet att själva inrätta personalkonsulenttjänster. Med hänsyn

till de skiftande förhållanden, som på detta område äro rådande inom

olika verk och myndigheter, håller utskottet emellertid före, att utformningen

av personalvårdsorganisationen inom de särskilda myndigheterna

bäst löses genom samarbete mellan vederbörande verksledning och de anställdas

fackliga organisationer. Utskottet, som föreställer sig att statsmakterna

— i de fall deras medverkan erfordras — komma att taga all möjlig

hänsyn till de berättigade önskemål som framföras, finner vid angivna förhållanden

icke påkallat, att framställning till Kungl. Maj:t göres om en särskild

utredning av denna fråga, omfattande hela den civila statsförvaltningen.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna 1:344 och 11:456 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 mars 1952.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 58.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Näsgård, Ohlon, fröken

Andersson, herrar Leander, Gillström, Eric Ericson, Sundelin, Bergh, Hesselbom,

Erik Gustaf Andersson, Birger Andersson och Fridolf Jansson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg

i Skövde, Mårtensson i Uddevalla, Wallentheim, Lindholm, Rubbestad, Åkerström,

Johansson i Mysinge, Kollberg, fröken Elmén, herrar Jansson i Kalix,

Gustafsson i Stockholm, Nihlfors och Hjalmarson.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 19S2

520395

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.