Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en snabbutredning rörande verksläkarinstitutionen samt verksläkarnas anställningsoch arvodesförhållanden.

1952-04-18 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1952:83, Utlåtande i anledning av väckta motioner om en snabbutredning rörande verksläkarinstitutionen samt verksläkarnas anställningsoch arvodesförhållanden.

Dokumentets text

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 83.

17

Nr 83.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en snabbutredning

rörande verksläkarinstitutionen samt verksläkarnas

anställnings- och arvodesförhållanden.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr

Söderquist (I: 3) och den andra inom andra kammaren av fröken Vinge m. fl.

(II: 1), har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

om en snabbutredning rörande verksläkarinstitutionen samt verksläkarnas

anställnings- och arvodesförhållanden.

Till stöd för det sålunda väckta yrkandet anföres i motionerna följande.

Den läkarvård som statens tjänstemän äro berättigade att erhålla på

statens bekostnad ombesörj es i regel av särskilda för detta ändamål anställda

verksläkare. Bestämmelser härom ha meddelats i statens allmänna

avlöningsreglemente. För verksläkare vid den civila statsförvaltningen har

instruktion utfärdats i kungl. kung. den 22 juni 1939 (nr 424) med ändringar

beträffande arvoden m. m. den 30 juni 1947 (nr 696). Förutom att

med vissa i instruktionen angivna inskränkningar ombesörja läkarvård vid

befattningshavares sjukdom åligger verksläkare bl. a. att utfärda i tjänsten

erforderliga intyg, att pröva om behov av specialist- eller sjukhusvård föreligger

och om så är fallet hänvisa befattningshavaren till sådan vård samt

att om förutsättning härför finnes attestera av annan läkare utfärdat intyg

eller räkning ävensom räkning å läkemedelskostnad.

Verksläkare vid verk tillhörande den civila statsförvaltningen förordnas

av medicinalstyrelsen, i vissa fall efter samråd med vederbörande verksstyrelse.

Författningen innehåller ingen föreskrift om ledigförklarande.

Ingen garanti finns sålunda för en tillsättning i fri och öppen konkurrens

mellan olika medsökande, av vilka den mest kvalificerade erhåller förordnandet.

Om en befattningshavare inte känner förtroende för den verksläkare till

vilken han hänvisats, står det honom givetvis fritt att på egen bekostnad

anlita annan läkare, dock endast så länge han inte är nödsakad att begära

tjänstledighet för sjukdom. För att få sjukledighet måste han nämligen

förete av verksläkaren utfärdat eller attesterat intyg. Om verksläkare vägrar

att utfärda eller attestera ett sådant intyg och verket följaktligen inte

beviljar sjukledighet, har befattningshavaren visserligen den teoretiska

möjligheten att överklaga detta beslut hos kammarrätten, men på grund

av den långa väntetiden på kammarrättens utslag kan en sådan möjlighet

sällan bli av praktisk betydelse.

Även om många befattningshavare säkerligen hysa stort förtroende för

den verksläkare, som de för närvarande ha, är detta emellertid långt ifrån

alltid fallet, och under alla förhållanden skapar det nuvarande systemet

olust och osäkerhet i vida kretsar. Befattningshavarna ha eu känsla av alt

för sin hälsa och välfärd vara helt i händerna på verksläkaren.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. Nr 76 — 84.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 83.

En bidragande orsak till denna olust är säkerligen att det antal befattningshavare,

som hänvisats till en och samma verksläkare, i vissa fall är

alltför stort för att läkaren skall hinna ägna tillräcklig tid åt varje patient.

Jletta missförhållande har också observerats i ansvariga läkarkretsar, och

Sveriges läkarförbund har uttalat sig för en begränsning till högst 800 befattningshavare

per läkare. Det är givetvis i lika hög grad ett statsintresse

som ett tjänstemannaintresse att läkarvården är sådan, att en sjuk tjänsteman

så snabbt som möjligt tillfrisknar och återvänder till sitt arbete. I

detta sammanhang bör också framhållas, att den tid som åtgår för besök

hos verksläkare med alltför många patienter i väntrummet är lång, vilket

medför att befattningshavaren onödigt länge är borta från tjänsterummet.

Många befattningshavare ha uttalat det önskemålet, att den läkarvård

som bekostas av statsmedel skulle få utövas av den läkare, för vilken patienten

hyser det största förtroendet, och att denne också skulle ha rätt att

utfärda i''tjänsten erforderliga intyg. Sveriges läkarförbund har också uttalat

sig för att statstjänstemännen borde få rätt till fritt läkarval. Däremot

har 1936 års lönekominitté uttalat som sin åsikt, att en oundgänglig förutsättning

för att sjukvårdsförmånerna inte skulle kunna missbrukas och för

att tjänstemännens sjukledigheter skulle kunna kontrolleras vore att läkarvården

ombesörjdes av läkare, som särskilt anställts för ändamålet eller

med vilka särskilt avtal träffats och som på grund därav i sin verksamhet

hade skyldighet att följa för verksläkare utfärdad instruktion. Endast på

större orter, där mer än eu verksläkare anställts, borde viss valfrihet mellan

de olika verksläkarna kunna medgivas tjänstemännen.

Detta förefaller att vara ett uppslag som bör tillvaratagas. Att patienten

hvscr förtroende för sin läkare är vid en del sjukdomstillstånd en förutsättning

för ett lyckat behandlingsresultat, och en viss frihet i läkarvalet

bör därför åstadkommas utan att därför nödig kontroll eftersättes. För att

inte somliga verksläkare skola få ett alltför stort antal patienter och för en

rationell lösning av arvodesfrågan torde det dock bli nödvändigt att befattningshavarna

också i framtiden på förhand hänvisas till viss läkare. Den

reform som erfordras torde i detta hänseende endast behöva innebära skapandet

av möjligheter för den enskilde befattningshavaren att bli överflyttad

till annan verksläkare än den till vilken han enligt den ursprungliga

planen hänvisats. Sådan möjlighet finns för närvarande endast i ett

fåtal fall.

Därjämte måste åtgärder vidtagas för åstadkommande av en god rekrytering

till verksläkartjänsterna. En förutsättning härför är säkerligen att

föreskrift meddelas om att förordnandena alltid skola lcdigförklaras, en annan

att verksläkararvodena regleras. För närvarande utgår dels ett fast

arvode, som för de verksläkare som inte samtidigt äro provinsialläkare

utgör 8 kronor per hänvisad patient och år, dels en ersättning för prestation,

i regel enligt provinsialläkartaxan, dels slutligen viss semesterersättning;

däremot ha verksläkarna inte tillerkänts dyrtidskompensation. Sveriges

läkarförbund har i underdånig skrivelse den 1 november 1951 uttalat

farhågor för att de nuvarande verksläkarna komma att lämna sina tjänster,

om de inte erhålla kompensation för levnadskostnadernas stegring. Statskontoret

har emellertid ansett det ofrånkomligt, att en utredning göres beträffande

verksläkarnas anställnings- och inkomstförhållanden, innan åtgärder

vidtagas för att tillerkänna dem förmånligare ersättningsvillkor.

Statskontorets begäran om utredning torde böra bifallas, under förutsättning

dock att garantier skapas för en skyndsam behandling, eftersom

det torde vara nödvändigt att träffa ett snart avgörande i frågan om den

till verksläkarna utgående ersättningen. I varje fall torde dyrtidskompensa
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 83.

19

lion böra utgå från den 1 januari 1951 och intill dess ny provinsialläkartaxa

träder i kraft. Utredningen bör dock inte inskränkas till att avse enbart

denna ersättningsfråga utan framför allt innebära en allmän översyn

av yerksläkarinstitutionen, syftande till att göra denna tillfredsställande

såväl med hänsyn till statsnyttan som ur medicinsk synpunkt, så att den

kan omfattas med förtroende av befattningshavarna.

Hela frågan om verksläkarinstitutionen kommer i ett annat läge efter

sjukreformens genomförande. Detta kan dock inte få tas som förevändning

för att man uppskjuter eller helt försummar en partiell reformering av

den läkarvård, vartill statens tjänstemän enligt avlöningsreglementet äro

berättigade, i synnerhet som ovisshet ännu råder om tidpunkten för sjukreformens

ikraftträdande.

Utskottet är i princip ense med motionärerna om att en översyn av verksläkarinstitutionen

i hela dess vidd bör komma till stånd. Förutsättningar

för en sådan översyn torde också föreligga, sedan numera en längre tids erfarenhet

vunnits rörande den nuvarande anordningen på området. Frågan

har emellertid anknytning till vissa andra spörsmål, bland andra frågan om

revidering av provinsialläkartaxan. I avvaktan på genomförandet av en

dylik revidering har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 11 januari 1952

(nr 7) förordnat om provisorisk höjning av det särskilda verksläkararvodet

för tiden den 1 juli 1951—den 30 juni 1952. Härigenom har alltså till viss

del syftet med motionerna tillgodosetts. Enligt vad utskottet har sig bekant,

är verksläkarfrågan i sitt större sammanhang föremål för övervägande inom

Kungl. Maj :ts kansli. Utskottet, som föreställer sig att Kungl. Maj :t kommer

att behandla frågan med den skyndsamhet omständigheterna kunna medgiva,

finner vid angivna förhållande icke påkallat, att riksdagen skulle hos

Kungl. Maj :t hemställa om en snabbutredning i ämnet. Utskottet utgår

emellertid ifrån att de av motionärerna berörda synpunkterna vid frågans

fortsatta övervägande i görligaste mån vinna beaktande.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 3 och II: 1,

i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet

ovan anfört.

Stockholm den 18 april 1952.

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD.

Närvarande: se under utlåtandet nr 79.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.