Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av familjepension åt efterlevande till vissa polismän m. m.

1952-04-18 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1952:84, Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av familjepension åt efterlevande till vissa polismän m. m.

Dokumentets text

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 84.

Nr 84.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av familjepension

åt efterlevande till vissa polismän m. m.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herrar Sundberg och Anderberg (1:96) och den andra inom andra kammaren

av herrar Hallen och Jacobson i Vilhelmina (II: 195), har hemställts,

att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i motionen II: 195 anförts och efter ansökan bevilja familjepension

till efterlevande till i statens pensionsanstalt tjänstepensionsförsäkrad

polisman, som under tiden 30 juni 1938—31 december 1949 avlidit

och därvid varit antingen anställd som polisman i polisdistrikt, till vilket

statsbidrag utgått för avlöningskostnaderna, eller också pensionsavgången

från dylikt polisdistrikt under nämnda tid, och att pensionerna skola utgå

från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen II: 195 bl. a. följande.

För vissa grupper av arbetstagare, främst kommunalanställda, finnes

möjlighet för huvudmännen att erhålla statligt stöd för ordnandet av pensioneringen

av sina anställda genom anslutning till statens pensionsanstalt

(SPA). Hit räknas bl. a. de ordinarie polismän, för vilkas avlönande statsbidrag

utgår jämlikt 15 §, 2 inom., i lagen om polisväsendet i riket.

Rätten till familjepension tillerkändes i princip dessa polismäns efterlevande

först i samband med de ändringar, som efter riksdagens hörande

år 1938 vidtogos i reglementet för SPA. För de polismän, som den 30 juni

1938 voro innehavare av befattning vid polisväsendet och vilkas tjänster då

voro anmälda till delaktighet i SPA, gällde enligt övergångsstadgandena,

att bestämmelserna om familjepension ej skulle äga tillämpning, såvida ej

vederbörande före den 1 januari 1939 hos SPA anmälde sig vilja underkasta

sig familjepensionsbestämmelserna.

En del polismän uraktläto att göra sådan anmälan till SPA. Skälet var,

enligt vad som erfarits, främst, att man till följd av den på den tiden

i allmänhet ganska låga lönesättningen ej ansåg sig ha råd att betala de

föreskrivna pensionsavgifterna, framför allt då den ofta mycket stora engångsavgiften.

Fr. o. m. den 1 januari 1950 gäller ett nytt SPA-reglemente, vilket är så

utformat, att det även i fråga om familjepension är gällande från nämnda

dag för all i SPA pensionsförsäkrad personal. Därmed ha även de polismän,

som 1938 ej anmälde sig till delaktighet i familjepensionsrätten och alltjämt

vid reglementets ikraftträdande voro kvar i tjänst, erhållit familjepensionsrätt

för sina efterlevande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 84.

21

Under tiden efter den 30 jnni 1938 ha en del av de polismän, som ej

utnyttjade sin rätt att bli familjepensionsförsäkrade, avlidit. Deras efterlevande

ha därför ej kommit i åtnjutande av någon pension. Dessa erfara

nu, att deras avlidna makars kolleger, vilka fortfarande äro kvar i tjänst,

fått sig tillerkänd familjepensionsrätt till sina efterlevande. Det är ju fullt

förklarligt, om de förra tycka, att de oförskyllt bli utau familjepension. De

ha ju själva icke någon direkt skuld i att deras avlidna män ej begagnat

sig av den formella rätten till familjepension, och de kanske bättre än de

skulle kunna intyga, att löneförmånerna tidigare voro så tilltagna, att det då

var svårt undvara beloppet för familjepensionsavgiften. Härtill kommer, att

även om principen var den, att befattningshavaren själv skulle svara för

hela familjepensionskostnaden, så är det ofrånkomligt att staten, efter hand

som tiden gått, i de fall familjepension blivit aktuell, fått träda emellan

med allt större belopp på grund av att grundbeloppen i 1919 års SPAreglemente

måst ökas med de till följd av penningvärdeförsämringen ökade

dyrtidstilläggen. Detta ha de familjepensionsförsäkrades efterlevande fått

tillgodoräkna sig utan motprestation från vare sig polisdistriktet eller den

avlidne. Billighetsskäl tala för att staten i detta fall bör träda hjälpande emellan.

Frågan torde ej ha någon prejudicerande betydelse för framtiden, alldenstund

antalet pensionsfall kan avgränsas till efterlevande till polismän,

som vid sin död voro anställda i polisdistrikt på landsbygden eller som efter

pensionsavgången avlidit under tiden 1 juli 1938—31 december 1949.

över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

statens pensionsanstalt avgivit utlåtande och därvid anfört följande.

Möjlighet att erhålla pensionsrätt i statens pensionsanstalt för befattningshavare

vid landsbygdens polisväsende öppnades från och med år 1926

genom k. k. den 6 juni i925 (nr 173). Till en början kunde endast tjänstepensionsrätt

erhållas. Sedan den 1 juli 1938 erhålles vid nyanslutning av

befattningshavare både tjänste- och familjepensionsrätt. Vid samma tidpunkt

bereddes sådan polisman som redan tidigare vunnit tjänstepensionsrätt möjlighet

alt erhålla anslutning även i familjepensionshänseende. Dylik befattningshavare

skulle, om han önskade familjepensionsrätt, anmäla detta till

pensionsanstalten före den 1 januari 1939. Bestämmelser härom utfärdades

genom k. k. den 17 juni 1938 (nr 518).

Flera befattningshavare, som vid valtillfället år 1938 icke anmälde sig för

familjepensionsrätt, ha senare hemställt att utan hinder av utfärdade bestämmelser

komma i åtnjutande av familjepensionsrätt. Framställningarna

ha dock icke i något fall bifallits. (Se t. ex. kungl. finansdepartementets ämbetsskrivelse

den 21 juni 1949 angående ansökan av fjärdingsmannen i Skellefteå

norra polisdistrikt H. Eriksson i fråga om familjepensionsrätt.)

Med ikraftträdandet från och med den 1 januari 1950 av SPA-reglementet

(1949: 726) ha de befattningshavare vid polisväsendet, som dittills ägt

endast tjänstepensionsrätt i pensionsanstalten, även fått familjepensionsrätt.

Efterlevande till avlidna innehavare av befattningar, som icke varit förenade

med pensionsrätt eller som varit förenade allenast med tjänstepensionsrätt

i anstalten, ha icke kommit i åtnjutande av pension från anstalten på

grund av nu ifrågavarande befattningar. Föreliggande motioner gå ut på att

pension av statsmedel skall tilldelas efterlevande till sådan i statens pensionsanstalt

tjänstepensionsförsäkrad polisman, som under tiden 1 juli 1938

—31 december 1949 avlidit och därvid antingen innehaft befattning som polisman

eller varit pensionsavgången.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 84.

Någon utredning angående grunderna för pensionsbestämningen eller rörande

blivande kostnader för staten har icke förebragts. Upplysningsvis vill

pensionsanstalten emellertid nämna, att hel pension till änka utan barn

efter avliden fjärdingsman i lönegrad 14 motsvarar, med tillämpning av

anstaltens försäkringstekniska grunder, ett kapitalvärde av omkring 40 000

kronor för änka som är 60 år, 50 000 kronor om hon är 50 år och 60 000

kronor om änkans ålder är 40 år. Därvid har pensionsanstalten utgått från

det procenttal för rörligt tillägg å pension, som Kungl. Maj :t i propositionen

1952: 60 föreslagit skola tillämpas från och med den 1 januari detta år.

Statens pensionsanstalt får erinra om att lagen om polisväsendet i riket

den 6 juni 1925 (nr 170) förpliktar polisdistrikt att med skälig pension förse

innehavare av ordinarie polismansbefattning. Skyldighet för polisdistrikt

att utgiva understöd till änka och barn efter avliden polisman föreligger endast

för det fall att befattningshavare avlidit i följd av skada i tjänsten.

Några närmare bestämmelser om hur polisdistrikt skall fullgöra sina lagenliga

skyldigheter i pensionsavseende gentemot polispersonalen finnas icke.

Polisdistrikt äger således anlita statens pensionsanstalt (i den utsträckning

ovan angivits) eller enskild central pensionsinrättning eller ock i egen regi

sörja för pensioneringen. Pensioneras polisman annorledes än genom statens

pensionsanstalt bidrager statsverket med en tredjedel av kostnaden.

Till efterlevandepensioneringen i motsvarande fall lämnar statsverket bidrag

endast om polisdistriktet på grund av polislagens bestämmelser är pliktigt

utgiva familjepension.

Av det anförda framgår, att polisdistrikten ha fria händer när det gäller

pensionerings ordnande för polispersonal, blott polislagstiftningens krav i

vissa fall beträffande skälighet äro uppfyllda.

Motionerna avse de fall, där vederbörande polisman avlidit under tiden 1

juli 1938—31 december 1949. Motionärerna framhålla, att med en sådan avgränsning

behöver man icke befara några prejudicerande verkningar. Enligt

anstaltens mening kunna åtskilliga invändningar anföras såväl mot sättet

för denna avgränsning som mot uttalandet angående frågans prejudicerande

betydelse. Skulle statsmakterna medverka till ett ordnande av familjepension

i de av motionärerna föreslagna fallen, lärer det av rättviseskäl

knappast vara möjligt att därvid utesluta efterlevande till vare sig sådana

polismän eller pensionsavgångna polismän, som avlidit före den 1 juli 1938,

eller sådana före den 1 januari 1950 pensionsavgångna polismän, som avlidit

efter sistnämnda dag eller avlida i framtiden. Anses staten böra träda

hjälpande emellan i dessa fall, lärer vidare kunna göras gällande att staten

av billighetsskäl bör utgiva pension åt efterlevande till avliden polisman, då

pensionsförsäkring över huvud icke ordnats av vederbörande kommun eller

då endast ofullständig sådan ordnats antingen i statens pensionsanstalt eller

på annat håll.

Därest således konsekvensen bjuder att icke begränsa statens medverkan,

om sådan skulle komma till stånd, till de av motionärerna föreslagna fallen,

måste å andra sidan vissa inskränkningar göras i förslaget. I första hand

böra härvid givetvis undantagas de fall, där utgående familjeunderstöd av

vederbörande länsstyrelse enligt polislagens bestämmelser prövats skäligt.

Vidare måste givetvis beaktas om polisdistrikt utgiver pension till avliden

polismans efterlevande, oaktat den avlidne varit endast tjänstepensionsförsäkrad

i statens pensionsanstalt.

Det anförda ger vid handen, att ett ordnande av pension i enlighet med

det framlagda förslaget väcker en råd spörsmål till liv. Dessa äro enligt pensionsanstaltens

mening av den art, att det tarvas en mycket noggrann utredning,

innan riksdagen beslutar bifalla motionerna.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 84.

23

Pensionsanstalten hyser vidare starka betänkligheter mot att av statsmedel

bestrida pension i förevarande fall med hänsyn till konsekvenserna inom

andra områden än polisväsendet. Pensionsanstalten syftar härvid på fall,

där kommunala myndigheter av olika skäl, t. ex. vederbörande befattningshavares

personliga önskemål, icke eller icke fullt utnyttjat möjligheterna till

pensionsförsäkring i statens pensionsanstalt.

På grund av det ovan anförda får pensionsanstalten hemställa, att motionerna

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår öppnades från och

med den 1 juli 1938 möjlighet för de befattningshavare vid landsbygdens

polisväsende, vilka före nämnda tidpunkt förvärvat tjänstepensionsrätt i statens

pensionsanstalt, att vinna anslutning i anstalten jämväl i familjepensionshänseende,

under förutsättning likväl att anmälan om vederbörandes

önskan i sådant hänseende gjordes före den 1 januari 1939. Bland annat på

grund av att en anslutning i många fall förutsatte erläggandet av relativt

betungande engångsavgifter, avstodo emellertid ett antal polismän från att

begagna sig av nämnda möjlighet. Enär de polismän, vilka — utan att ha

gjort sådan anmälan som nyss sagts — kvarstått i tjänst efter den 1 januari

1950, jämlikt dét från denna tidpunkt gällande nya SPA-reglementet automatiskt

tillförsäkrats såväl tjänste- som familjepensionsrätt, äger det föreliggande

problemet aktualitet för efterlevande till sådana befattningshavare,

vilka avlidit under tiden den 1 juli 1938—den 31 december 1949.

I likhet med statens pensionsanstalt kan utskottet mot bakgrunden av

vad som förekommit icke finna det tillräckligt motiverat, att staten nu av

billighetsskäl skulle träda hjälpande emellan för ordnande av den familjepensionering

det här gäller; snarare synes det böra ankomma på kommunerna

att i förekommande fall sörja för denna pensionering. Härtill kommer

att den väckta frågan, såsom pensionsanstalten även påpekar, aktualiserar

en råd svårbedömda spörsmål och att en åtgärd i motionernas syfte

icke torde kunna undgå att medföra konsekvenser även på andra områden

än polisväsendet.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna och

hemställer således,

att motionerna I: 96 och II: 195 icke må av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 18 april 1952.

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD.

Närvarande: se under utlåtandet nr 79.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.