Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition, nr 206, angående inrättande av ett nordiskt råd, dels ock i ämnet väckt motion II: 643.

1952-05-08 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

UU 1952:9, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition, nr 206, angående inrättande av ett nordiskt råd, dels ock i ämnet väckt motion II: 643.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

1

Nr 9.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition, nr 206,

angående inrättande av ett nordiskt råd, dels ock i

ämnet väckt motion II: 643.

Genom en den 4 april 1952 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad proposition,

nr 206, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för samma

dag samt med överlämnande av förslag till stadga för nordiska rådet, hemställt,

att riksdagen dels antager förslaget till stadga för nordiska rådet, dels

föranstaltar om val av ledamöter och suppleanter i rådet.

Till utskottet har jämväl hänvisats en av herr Johansson i Stockholm

in. fl. inom andra kammaren väckt motion, nr 643, vari yrkas avslag på

Kungl. Maj :ts nyssnämnda proposition.

Enligt statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen inledningsvis

erinrat om att:

Sedan lång tid tillbaka har mellan de nordiska länderna ägt rum ett betydelsefullt

samarbete i olika frågor. Förutom överläggningar i aktuella

spörsmål av allmänpolitisk natur må särskilt erinras om samarbetet inom

lagstiftningen och socialpolitiken. Men även i andra hänseenden, såsom på

de kulturella och ekonomiska områdena, har samarbete ägt rum allteftersom

gemensamma problem uppkommit och tillfällen yppat sig. Samarbetet har

bedrivits i olika former, t. ex. genom ministermöten, kommittéer av mer

eller mindre permanent karaktär, direkta förbindelser mellan myndigheterna

i de nordiska länderna samt gemensamt uppträdande inom internationella

organisationer. Andra världskriget gav impulser till ökat nordiskt

samgående, som bl. a. kommit till uttryck däri, att efter krigets slut särskilda

centrala koordinerande organ tillkommit.

En betydelsefull form för samarbetet utgöres av de nordiska ministermötena.

Sådana ha efter kriget hållits inom de flesta svenska statsdepartementens

områden. Sålunda har stats- och utrikes- samt justitie-,

försvars-, social-, kommunikations-, ecklesiastik-, jordbruks- och handelsministrarna

deltagit i möten med sina nordiska kolleger. Som följd av dessa

överläggningar har ofta tillsatts särskilda nordiska expertkommittéer. De

nordiska socialministermötena har karaktären av en fast institution med

sammanträden vartannat år.

Det gemensamma nordiska kommittéarbetet har varit av betydande

omfattning. Bland viktigare, mera permanent verkande kommittéer

märkas följande. Delegerade för nordiskt samarbete på lagstiftningens område,

som tillkallats för att i samråd med delegerade för de övriga nordiska

länderna verka för främjande av samarbete mellan länderna på lagstiftning1

liihang Ull riksdagens protokoll 1052. <5 samt. 1 avd. Nr !).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

ens område. — Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel

in. in. Kommitténs uppgift är att skapa ytterligare lättnader i samfärdseln

mellan de nordiska länderna samt på olika sätt främja det friare umgänget

mellan dessa länders folk. Kommittén sysslar bl. a. med passfrågor. -— Permanenta

internordiska sociallagstiftningskommittén. Denna kommitté, vars

verksamhet närmast grundar sig på 1946 års arbetsmarknadskonvention

mellan Danmark och Sverige, har till uppgift att verka för ökad ömsesidighet

och enhetlighet beträffande den nordiska sociallagstiftningen. — Utskottet

för nordiskt ekonomiskt samarbete. Detta utskott har undersökt förutsättningarna

för att skapa en nordisk tullunion och arbetar nu dels med

att åstadkomma en gemensam nordisk tullnomenklatur och dels med att

utreda möjligheterna till nordiskt samarbete inom den kemiska industrien.

— Nordiska kultnrkommissionen, som avser att främja det nordiska samarbetet

på det kulturella området. Kommissionen har sysslat bl. a. med frågor

om den akademiska undervisningen, samfärdselns främjande, upprättandet

av en nordisk språknämnd, nordiskt teatersamarbete, underlättande av

det nordiskt vetenskapliga samarbetet, utvidgning av lärostoffet rörande

Norden i skolorna samt utgivande av publikationer med nordiskt innehåll.

De statliga myndigheterna i de nordiska länderna bedriver ett

omfattande och intimt samarbete i många olika former. Bland svenska ämbetsverk,

som på detta sätt står i nära kontakt med motsvarande organ i

grannländerna, må nämnas socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statistiska

centralbyrån, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, fiskeristyrelsen, lantmäteristyrelsen,

lotsstyrelsen samt patent- och registreringsverket.

Statsanslag utgick under 1920-talet och större delen av 1930-talet

endast sporadiskt till nordiska ändamål. Den största under denna tid tillkomna

anslagsposten var den år 1931 första gången beviljade posten för fattigvård

och barnavård enligt den nordiska fattigvårdskonventionen. Detta

anslag utgår för budgetåret 1951/52 med 100 000 kronor. Budgetåret 1938/39

började man mera medvetet stödja det nordiska kulturella samarbetet. För

närvarande utgör anslaget för nordiskt-kulturellt samarbete 200 000 kronor.

Därutöver utgår särskilda anslag bl. a. till universitet och högskolor för anordnande

av gästföreläsningar. Allt vanligare har det blivit att bevilja anslag

till nordiska möten och kongresser.

De nordiska parlamenten har självfallet i sin egenskap av beslutande

organ tagit verksam del i den utveckling som ägt rum. Därifrån har också

kommit snånga betydelsefulla initiativ. Däremot har parlamenten endast i

mera begränsad omfattning genom av dem utsedda representanter deltagit

i det förberedande arbetet. Detta har i regel — överensstämmande med den

interna ordningen för ärendenas förberedande — varit anförtrott särskilda

kommittéer och regeringsdepartementen. De olika ländernas kommitterane

har sammanträffat och därvid sökt komma till enhetliga resultat. Naturligtvis

har det icke alltid under kommittéarbetet varit visst, att de beslu
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

3

tande organen i alla länder skulle godtaga förslagen, men erfarenheten har

visat att intresset för den nordiska gemenskapen brukat kunna säkerställa

att sådana förslag helt eller i allt väsentligt sedermera godtagits.

Ett direkt samarbete mellan representanter för parlamenten har först på

senaste tid förekommit vid behandlingen av några särskilda frågor. Här kan

erinras om den skandinaviska förs var skommittén (1948—1949) och om den

år 1950 tillsatta nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel

in. m. Särskilt viktiga uppgifter hade de konferenser mellan representanter

för de danska, norska och svenska parlamenten samt regeringarna som

ägde rum i januari 1949, då frågan om ett nordiskt försvarsförbund dryftades.

Ett betydelsefullt steg i ny riktning togs på våren 1950, då representanter

för regeringen och vederbörande utskott överläde om de för de danska,

norska och svenska parlamenten framlagda förslagen till ny medborgarskapslagstiftning.

På det hela taget kan sägas, att samarbetet mellan Nordens länder väsentligen

förmedlats av regeringarna och de administrativa myndigheterna. I

detta sammanhang får visserligen det nordiska inierparlamentariska förbundet

(verksamt sedan 1907) ej lämnas åsido. Men dess betydelse har väsentligen

bestått däri, att det skapat personliga kontakter och utbyte av erfarenheter;

det har icke legat — och icke kunnat ligga — inom ramen för

förbundets verksamhet att direkt deltaga i arbetet för en samfälld lösning

av gemensamma uppgifter.

Tanken på fastare former för ett parlamentariskt samarbete har vid flera

tillfällen varit å bane. Understundom har den varit förknippad med idéer

om en nordisk förbundsstat eller tullunion. Men även med bibehållande fullt

ut av grundsatsen om staternas obeskurna självständighet har fasta former

för samråd mellan ombud för Nordens parlament ansetts vara av värde.

Sålunda frambar den danske utrikesministern i oktober 1938 förslås om

Q

ett gemensamt organ för rådslag mellan de nordiska ländernas stats- och

utrikesministrar samt ombud för deras parlament. En liknande tanke framfördes

från danskt håll under kriget. Det kan nämnas, att den dåvarande

svenske statsministern i anledning av detta uppslag förklarade sig villig att,

om förhållandena gjorde det möjligt, taga initiativ till inkallande av en sådan

representation för dryftande av de former, under vilka den nordiska

gemenskapen kunde utvecklas efter krigets avslutning. I oktober 1950 tog

den norske statsministern till orda för en utveckling av det parlamentariska

samarbetet inom Norden; det var enligt hans mening av den största betydelse

att gemensamma spörsmål kunde dryftas i ett representativt nordiskt

forum.

Frågan om samarbetet mellan de nordiska parlamenten dryftades vid

tjugoåttonde nordiska intcrparlamentariska delegerademötet i Stockholm

den 13—14 augusti 1951. Herr Hans Hedtoft, som inledde diskussionen,

föreslog på de danska delegerades vägnar, att mötet skulle uttala principiell

anslutning till tanken att det framdeles borde hållas regelbundna möten

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

mellan de nordiska parlamenten. Tanken vann under diskussionen allmänt

bifall, och delegerademötet beslöt uttala sin anslutning till tanken att skapa

ett organ, bestående av valda representanter för parlamenten, för regelmässigt

samråd inbördes och med regeringarna angående spörsmål, i vilka samarbete

inom Norden kan ifrågakomma. Mötet hemställde tillika till nordiska

interparlamentariska rådet att i kontakt med regeringarna undersöka, på

vad sätt denna tanke kunde förverkligas, och taga det initiativ som därav

föranledcs.

I anledning härav utsåg nordiska interparlamentariska rådet en kommitté

bestående av herrar Hans Hedtoft, Danmark, Sigurdur Bjarnason,

Island, Karl August Fagerholm, Finland, Oscar Torp, Norge, och Nils Herlitz,

Sverige, med uppdrag att till rådet inkomma med förslag i ämnet. Till fullgörande

av detta uppdrag avgav kommittén i november 1951 förslag till

stadga för nordiska rådet jämte motiv.

Vid nordiska interparlamentariska rådets sammanträde den 3 december

1951 föredrogs kommitténs förslag. Därvid förklarade representanterna för

Finland —- med hänvisning till redan befintliga former för det nordiska samarbetet,

bl. a. inom nordiska interparlamentariska förbundet, vars arbetsformer

ytterligare borde utbyggas — att de för Finlands del ej kunde biträda

förslaget. De vid rådssammanträdet närvarande representanterna för de fyra

övriga nordiska ländernas parlament anslöt sig däremot — samtidigt som de

livligt beklagade, att Finlands anslutning tills vidare ej kunde påräknas, och

betonade betydelsen av att det nordiska interparlamentariska förbundet fortbestode

— till förslaget om inrättande av ett nordiskt råd. Det av kommittén

upprättade förslaget till stadga för nordiska rådet godkändes med vissa

ändringar. Det beslöts tillika, att förslaget skulle framläggas för de interparlamentariska

grupperna i Danmark, Island, Norge och Sverige.

Förslaget har sedermera godkänts av de interparlamentariska

grupperna i Danmark, Island, Norge och Sverige samt överlämnats till

respektive regeringar med anhållan att dessa ville taga initiativ till beslut

av parlamenten om nordiska rådets inrättande och stadgans antagande.

Den norska interparlamentariska gruppen har dock därvid hemställt att den

i 2 § av stadgan upptagna bestämmelsen, att stats- och utrikesministrarna

eller andra ledamöter av regeringarna skulle vara medlemmar i rådet, måtte

utgå. Nordiska interparlamentariska rådet har uttalat den förhoppningen

att det nordiska rådets första session skulle kunna hållas under 1952.

Utrikesministrarna i Danmark, Norge och Sverige jämte representant

för Island har därefter vid möte i Köpenhamn den 15 och 16 mars

1952 behandlat interparlamentariska rådets förslag och därvid enhälligt förordat

att förslaget genomfördes med vissa jämkningar.

Angående nordiska interparlamentariska rådets förslag i ämnet samt dess

kommentar till de särskilda paragraferna i stadgeförslaget innehåller statsrådsprotokollet

följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

■>

Nordiska interparlamentariska rådets förslag.

Till allmän motivering av förslaget har nordiska interparlamentariska

rådet anfört följande:

Sammanlevnaden mellan de nordiska folken ger upphov till en mängd

spörsmål, i vilka en gemensam lösning måste eftersträvas. I vilken omfattning

ett samarbete för sådant ändamål är önskvärt och genomförbart, därom

råda olika meningar. Från somliga håll eftersträvas en vittgående gemenskap;

på andra håll råder en mera kritisk inställning. Men ingen kan vara

i tvivel om att det under alla förhållanden finnes en mängd av frågor, där

samverkan är av stor betydelse eller rent av nödvändig. Sålunda uppkomma

oavlåtligen frågor om gemensam eller likartad lagstiftning, om åtgärder för

underlättande av samfärdseln mellan folken, om lättnader för nordiska medborgare

som äro verksamma i annat land (eventuellt deras likställande med

landets egna medborgare), om det kulturella utbytet, om ekonomiskt samarbete

och om de ekonomiska förbindelserna i övrigt, om praktiskt samarbete

mellan de olika ländernas administrationer, om föranstaltningar, som

kunna drivas med gemensamma krafter, o. s. v. Motsättningar, som uppkomma

mellan de nordiska länderna, kräva också sin lösning.

Det kommer här icke i fråga att lösa sådana uppgifter genom inrättande

av gemensamma organ utrustade med befogenhet att, på samma sätt som

nu regeringar och parlament, fatta beslut med förbindande verkan. Där en

samfälld lösning skall åstadkommas, måste det ske genom beslut av de

olika ländernas organ. I vissa angelägenheter är det regeringarnas — eller

rent av underordnade myndigheters — sak att fatta sådana beslut. Men i

regel är det parlamenten som hava att besluta. När en fråga skall lösas i

samverkan mellan de nordiska länderna, måste alltså regelmässigt sammanstämmande

beslut fattas i vart och ett av parlamenten. Vi tro, att tillkomsten

av sådana sammanstämmande beslut kan främjas, om man tillskapar

ett nordiskt organ för förberedande samråd mellan representanter för

parlamenten och regeringarna. Det organ, som vi för detta ändamål föreslå,

har i vårt förslag benämnts nordiska rådet. Namnet för tanken till Europarådet,

som fyller en likartad konsultativ funktion, men har tillika ett djupt

rotfäste i de nordiska ländernas politiska traditioner.

Det föreslagna rådet kan, i avsaknad av beslutanderätt, aldrig få den betydelsen,

att en lösning påtvingas ett eller annat av de nordiska länderna

mot dess vilja. Däremot borde det kunna främja samfällda lösningar i fall,

där i och för sig förutsättningar för sådana föreligga, men där de på grund

av nu tillämpade arbetsformer icke komma till stånd. Det är mången sund

tanke som med hänsyn till väntade svårigheter har skrinlagts utan närmare

granskning och innan ens kontakt uppnåtts med dem som kunde vilja

stödja den. I ett representativt parlamentariskt organ skulle möjlighet öppnas

för en säkrare prövning av sådana tankars bärkraft. Det är vår övertygelse,

alt många frågor skulle komma i ett nytt ljus, om de på allvar

bleve prövade inom ett nordiskt råd, med vidgade perspektiv, i växelverkan

mellan olika erfarenheter och olika betraktelsesätt. I den mån motsättningar

föreligga, som försvåra samverkan, synas samfällda överläggningar

kunna vara ägnade att överbrygga svårigheterna och underlätta samförståndslösningar.

Det är mycket möjligt, att resultaten till en början bliva

av jämförelsevis begränsad räckvidd. Däremot synas på lång sikt möjligheter

föreligga att vinna större resultat. Inom eu krets av personer, som varaktigt

ägna sin uppmärksamhet åt de nordiska problemen och vänja sig att

hålla de politiska frågornas nordiska aspekter för ögonen, bör man kunna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

räkna på en skarpare blick för dessa problem, ett fastare grepp om dem,

en större säkerhet i deras bedömande och därmed ökad möjlighet att övervinna

svårigheter och motsättningar, som under nuvarande förhållanden

kunna te sig som oövervinneliga hinder.

På ungefär samma sätt som en folkrepresentation bör nordiska rådet

också i ett annat hänseende kunna bliva av betydelse. Dess förhandenvaro

och dess verksamhet böra — oavsett de resultat som uppnås — kunna rikta

parlamentens och folkens uppmärksamhet och intresse på de nordiska problemen

och sålunda bidraga till en klarare belysning av de nordiska sammanhangen.

Norden och dess problem kunna framstå för de nordiska folken

åskådligare och konkretare och vinna en fastare förankring i deras medvetande.

För att rådet skall kunna verka så som avsetts är det av vikt att det får

cn sådan sammansättning, sådana funktioner och ett sådant arbetssätt att

syftet kan uppnås.

I fråga om sammansättningen av det förordade nordiska rådet

anför det interparlamentariska rådet:

Det synes givet, att rådet bör innesluta ombud för såväl regeringarna som

parlamenten. Syftet med dess inrättande är, att vid sidan av regeringarna

även parlamenten skola mer än nu engageras i det nordiska samarbetet.

Men även ombud för regeringarna måste finna plats i rådet. Regering och

parlament utgöra tillhopa en enhet, som man icke utan allvarlig olägenhet

kan upplösa. Att utestänga regeringarna vore att beröva rådet det underlag

för dess arbete, som de råda över, och att utsätta det för risken av veto

från regeringar, som i själva verket bättre känt sakernas sammanhang och

svårigheterna men ej fått tillfälle att giva besked därom i rätt tid.

Parlamentens ombud böra utses så, att de representera olika meningsriktningar.

Av särskild betydelse torde det få anses vara, att härigenom även

oppositionspartierna få tillfälle till aktiva insatser. Medlemmarna böra i regel

fungera under en följd av år; endast om så sker, kan man räkna med

att de skola förvärva erforderlig förtrogenhet med och överblick över de

nordiska problemen och deras sammanhang med den nationella politiken.

Det måste förutsättas, att de som åtaga sig medlemskap äro beredda att

ägna verksamt intresse åt sitt uppdrag och känna sig ansvariga för genomförandet

av vad de i rådet anslutit sig till. Det måste också förutsättas, att

rådsmedlemmarna intaga en såvitt möjligt auktoritativ ställning. Man måste

kunna räkna med att rådet kan ge ett något så när tillförlitligt uttryck åt

betraktelsesätten inom olika grupper i parlamenten; rådets ståndpunktstagande

i en fråga, som sedermera skall föreläggas parlamenten, bör sålunda

kunna giva klar vägledning om hur dessa komma att bedöma den. Medlemmar

med utpräglat intresse för det nordiska samarbetets utvecklande kunna

utan tvivel spela en betydelsefull roll; verkligt framgångsrikt kan deras arbete

dock ej bliva, om de icke i detta hänseende hava ryggstöd inom de partier,

som de företräda. Rådet får ej bliva en församling av nordiska entusiaster

utan utsikt att föra sina tankar igenom.

Av vad nu sagts följer, att vi ej kunna ansluta oss till den under diskussionen

vid det interparlamentariska mötet framförda tanken, att det syfte,

som avses med mötets resolution, skulle kunna uppnås inom nordiska interparlamentariska

förbundets ram. Ombuden måste vara representativa för

parlamenten. Men de interparlamentariska grupperna omfatta ej alla parlamentsledamöter;

ingen säkerhet finnes för att ej deras medlemsantal av en

eller annan anledning väsentligt minskas. Önskemålet om kontinuitet i rådets

arbete kan icke lätteligen förlikas med det inom nordiska interparla
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

7

mentariska förbundet naturliga strävandet att låta ständigt nya medlemmar

deltaga i mötena. Och framför allt: den auktoritet och det ansvar, som

rådets medlemmar böra hava, uppnås ej med mindre de äro valda ombud

för parlamenten.

Interparlamentariska rådet utvecklar vidare frågan om det nordiska rådets

funktioner:

Det kan icke ifrågakomma att föreskriva, att vissa slags frågor skola där

behandlas; en sådan ordning torde f. ö. i alla länderna förutsätta grundlagsändring.

Intet hinder bör sålunda möta för att frågor berörande nordiskt

samarbete, där så befinnes lämpligt, lösas utan rådets medverkan. Vad

rådet får att göra bör helt bero av de initiativ som tagas från olika håll.

ä andra sidan är det, eftersom rådet icke skall äga beslutanderätt, överflödigt

att bestämma, vilka slags frågor rådet får befatta sig med.

En begränsning följer emellertid av det syfte, som rådet skall tjäna. Det

är till för att underlätta vidtagandet av gemensamma åtgärder. Man har sålunda

uteslutande att hålla sådana lägen för ögonen, i vilka det ifrågakommer

att ländernas åtgärder på något sätt skola samordnas. Det är t. ex.

fråga om en lagstiftning, som man önskar göra likformig, om en traktat,

om lättnader för medborgare i de nordiska länderna, vilka anses böra korrespondera

mot varandra, om ett gemensamt drivet företag eller dylikt.

Rådet bör däremot icke utgöra ett forum för utbyte av erfarenheter och

uppfattningar rörande problem, som visserligen i och för sig äro gemensamma

för de olika länderna men icke anses böra föranleda några i gemenskap

vidtagna åtgärder.

Rådets huvudsakliga uppgift bör givetvis bliva att upptaga frågor, i vilka

åtgärder av alla de deltagande länderna ifrågasättas. I sin hittillsvarande

gestaltning har emellertid det nordiska samarbetet varit mera differentierat.

Liksom Finland på vissa områden stått utanför det nordiska samarbetet har

av olika anledningar icke heller Island deltagit i vissa grenar därav. Det

finnes också exempel på att samarbete på särskilda områden upprätthållits

mellan allenast två av de skandinaviska staterna. Detta förhållande framkallar

det viktiga spörsmålet, huruvida rådet uteslutande bör vara ett forum

för behandling av frågor som angå alla de deltagande länderna.

Härutinnan må till en början anmärkas, att om i rådet har väckts en

fråga rörande samarbete mellan alla de deltagande länderna, rådets behandling

av detta ärende givetvis kan komma att ådagalägga, att man i ett land

ställer sig avvisande till de föreslagna åtgärderna. Resultatet blir då regelmässigt,

att detta land icke kommer att deltaga; huruvida de övriga länderna

önska fullfölja samarbetet, får bero på omständigheterna.

I sammanhang härmed uppställer sig frågan, huruvida rådet även bör

kunna till behandling upptaga framställningar, som redan från början icke

gå ut på annat och mera än att vissa av de i rådet deltagande länderna skola

samverka. Såsom exempel må anföras frågor, som angå varuutbytet eller

trafiken mellan allenast två länder. Det kan vidare tänkas, att i fall, där

samverkan mellan alla länderna i och för sig vore tänkbar, förslag framläggas

allenast beträffande vissa av länderna, kanske därför att man vet att

det eller de andras medverkan ej kan påräknas. Enligt vår uppfattning vore

det till fördel, ait även sådana framställningar kunde upptagas i rådet. Ett

utanför stående lands representanter böra kunna deltaga i överläggningarna

om sådana frågor; det är bland annat av värde, att återverkningarna av ett

samarbete mellan två länder i förhållande till ett tredje bliva klart belysta.

Men det utanför stående landets representanter böra ej deltaga i besluten

(1 §, 10 § st. 2).

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

Enär Finlands anslutning till rådet icke kan påräknas, framträder spörsmålet

om eu differentiering av dess verksamhet även i en annan form. Det är

intet tvivel om att Finland kan komma att vara intresserat av åtskilliga av

de hos rådet förekommande frågorna. Då nu Danmark, Island, Norge och

Sverige givetvis måste önska, att Finland, i den utsträckning som är möjlig,

deltager i det arbete som rådet utför, vilja vi föreslå ett stadgande om att,

när Finlands regering det begär, representanter för denna regering och för

Finlands riksdag må deltaga i rådets överläggningar och beslut (3 §). Det

naturliga är, att Finland i sådant fall representeras på samma sätt som är

stadgat i 2 § beträffande Danmark, Norge och Sverige. Stadgan synes dock

ej behöva tyngas med föreskrift därom.

Liksom beskaffenheten av de frågor, med vilka rådet skall kunna taga befattning,

icke bör bestämmas, torde man icke kunna fastslå, på vilket stadium

av ärendenas behandling rådets medverkan bör inträda. Men det synes

oss mycket väsentligt, att man härutinnan fasthåller en bestämd grundlinje:

rådet bör principiellt sysselsätta sig med aktuella spörsmål, med andra

ord spörsmål, i vilka man anser sig kunna rekommendera omedelbara åtgärder

och tillika bestämt angiva dessa åtgärders innebörd. Det är önskvärt, att

rådet i detta hänseende utvecklar en praxis, som ganska nära ansluter sig

till parlamentens. Det bör avstå från att uttala framtidsönksemål, i vilka inga

omedelbara åtgärder kunna ifrågakomma. Detta innebär ej, att rådets medverkan

icke skulle kunna inträda på ett jämförelsevis tidigt stadium. Där

en tanke ännu ej är mogen att sättas ut i livet, kan det likväl bliva fråga om

att omedelbart igångsätta underhandlingar, undersökningar eller andra förberedelser;

rådet bör kunna uttala sig om huruvida regeringarna (eventuellt

också parlamenten) på detta sätt böra taga upp saken till behandling och

om de linjer efter vilka det förberedande arbetet skall bedrivas. Helt naturligt

ter det sig, att rådet upptager en fråga på det stadium, då den i det närmaste

är mogen att föreläggas parlamenten. Därigenom kunna eventuellt

motsättningar övervinnas, som eljest skulle leda till att t. ex. en planerad

överenskommelse går om intet, eller en lagstiftning, som avsetts bliva likalydande,

får en divergerande utformning. Å andra sidan skall man erinra

sig, att i frågor av nu antydd art parlamenten stundom i enighetens intresse

avstå från att göra särmeningar gällande gentemot ett redan vunnet förhandlingsresultat;

genom en parlamentarisk insats på ett tidigare stadium

erbjudas utsikter att tillgodose särmeningarna utan att enigheten uppoffras.

Vi förutsätta, att rådet skall kunna taga ståndpunkt till föreliggande förslag

på ungefär samma sätt som parlamenten, ehuru det icke beslutar utan

allenast avgiver rekommendationer. Rådet skall t. ex. kunna uttala sig om

enskildheterna i ett lagförslag eller ett konventionsförslag. När omständigheterna

därtill föranleda, bör dock en mera summarisk behandlingsform

kunna tillämpas.

Av särskild betydelse vore, att rådet på lämpligt sätt kunde göra sig underrättat

om fortgången av det samarbete, som på särskilda områden försiggår

mellan regeringar och myndigheter eller anförtrotts åt särskilda organ.

På grundval av regelbundna rapporter skulle hithörande ämnen kunna

göras till föremål för överläggning inom rådet. Rådet bör också vara oförhindrat

att i anledning därav taga initiativ.

Härefter berör interparlamentariska rådet betydelsen av det nordiska rådets

arbetssätt:

Det är av vikt, att det nordiska rådet en gång årligen sammanträder till

ordinarie session. Då anledning därtill gives, bör det också kunna samman
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 9

9

träda dessemellan (4 §). Rådets medlemmar böra äga möjlighet att grundligt

studera förelagda frågor och under ansvar taga väl övervägd ståndpunkt

till dem. För detta ändamål erfordras lämpligt organiserade sekretariat,

som dels, där så erfordras, verkställa erforderlig utredning i anledning av

till rådet ingivna framställningar, dels enligt rådets uppdrag verkställa sådana

ytterligare utredningar som rådet finner erforderliga (8, 9 §§). Att

sekretariaten även ur annan synpunkt kunna bliva av betydelse skall anmärkas

i det följande. Inträngande i de hos rådet föreliggande frågorna bör

underlättas genom behandling i utskott. Dessa böra kunna sammanträda

även mellan sessionerna (7 §).

Interparlamentariska rådet har även kommenterat de särskilda

paragraferna i stadgeförslaget.

1 §. Nordiska rådet är organ för samråd mellan Danmarks riksdag, Islands

alting, Norges storting och Sveriges riksdag samt dessa länders regeringar

i frågor, i vilka gemensamma åtgärder av dessa länder eller några av dem

ifrågakomma.

1 fråga om denna inledande bestämmelse har interparlamentariska rådet

endast framhållit att den angiver det nordiska rådets arbetsuppgifter i allmänna

drag och därutinnan hänvisat till vad som tidigare anförts.

2 §. Medlemmar av rådet äro:

a) sexton ombud för envar av Danmarks och Sveriges riksdagar samt

Norges storting, vilka representera olika meningsriktningar och utses inom

riksdagarna respektive stortinget, tillika med erforderligt antal suppleanter,

för den tid och på det sätt, som inom varje land särskilt bestämmes, samt

fem i samma ordning utsedda ombud för Islands alting;

b) de deltagande ländernas stats- och utrikesministrar eller ledamöter av

regeringarna som förordnas i deras ställe.

Andra ledamöter av regeringarna äga deltaga i rådets överläggningar men

ej i dess beslut.

Till motivering av detta stadgande anföres av interparlamentariska rådet

följande:

Parlamentens ombud. Det är å ena sidan angeläget, att rådet icke blir

alltför stort. Å andra sidan måste det vara av en sådan storlek, att en

något så när fyllig representation för olika meningsriktningar kan erhållas.

Vi hava stannat vid att för Danmarks, Norges och Sveriges vidkommande

föreslå 16 medlemmar; för Island föreslås 5 medlemmar.

Det har ansetts viktigt att fastslå, att ombuden skola representera olika

meningsriktningar. Häri ligger icke, att varje parti, oavsett dess styrka,

skulle äga anspråk på representation. Närmast hava vi tänkt oss ett sådant

urval, att partierna bliva representerade i förhållande till sin styrka. En

direkt föreskrift om uppdelning enligt proportionella grunder hava vi dock ej

ansett böra meddelas.

Ombuden böra utses inom respektive parlament; delta är av betydelse för

upprätthållande av den kontakt med parlamenten, som rådet måste äga.

Av samma anledning bör en redan vald medlem av rådet icke ha rätt att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

kvarstå under hela den tid, för vilken han valts, om han före dess utgång

upphör att vara ledamot av parlamentet. Stadgans formulering nödvändiggör

dock ej att han i sådant fall omedelbart frånträder sitt mandat.

För medlemmarna böra väljas suppleanter, som inträda dels när eu medlem

tillfälligtvis är förhindrad att fungera, dels när han avgår. Antalet

suppleanter har icke ansetts behöva fixeras i stadgan.

Det torde böra anförtros åt varje land att själv bestämma den tid för vilken

ombuden skola utses. Tiden kan lämpligen sättas i relation till parlamentens

(resp. i Danmark folketingets, i Sverige andra kammarens) mandatperioder.

Särskilda regler kunna därutöver befinnas erforderliga dels

i fall av upplösning, dels beträffande skyldighet att avgå för den som upphört

att vara ledamot av parlamentet. Måhända tarvas särregler också för

det fall att en regering avgår, i syfte att bereda förutvarande ledamöter av

regeringen plats i rådet. Dock bör framhållas, att stadgeförslaget ej hindrar

att ledamöter av regeringen, som äro parlamentsledamöter, utses till ombud

för parlamenten. (När de i sin egenskap av regeringsledamöter äro medlemmar

av rådet, böra deras platser fyllas av suppleanter.)

I vilken ordning ombuden skola utses bör enligt stadgeförslaget bestämmas

av varje land för sig. Det lämnas sålunda, vad Sverige angår, öppet,

huruvida särskilda ombud böra utses av första kammaren och av andra

kammaren. Vad Danmark angår, torde ordningen för valet framgå av grundlovens

§ 45.

Regeringarnas representation. Det ligger i sakens natur, att stats- och

utrikesministrarna böra vara medlemmar av rådet. Är någon av dem förhindrad

att deltaga i arbetet, bör i hans ställe en därtill förordnad regeringsledamot

inträda. Av betydelse för en givande behandling av de hos

rådet förekommande ärendena är självfallet att även andra regeringsledamöter

kunna deltaga i rådets överläggningar, särskilt då ärenden hörande

till deras departement (ministerier) behandlas. Rätt att deltaga i besluten

bör däremot ej tillkomma andra än stats- och utrikesministrarna.

3 §. När Finlands regering det begär, må representanter för denna regering

och för Finlands riksdag deltaga i rådets överläggningar och beslut.

Beträffande denna paragraf har interparlamentariska rådet hänvisat till

vad förut anförts.

4 §. Rådet sammanträder en gång årligen å tid, som det självt bestämmer

(ordinarie session), och dessutom, när rådet så beslutar eller det påkallas

antingen av minst två regeringar eller av minst tjugo medlemmar (extra

session). Sessionerna hållas i respektive länders huvudstäder enligt vad

rådet bestämmer.

I motiveringen till paragrafen anföres följande:

En bestämd tidpunkt för rådets årliga »ordinarie session» har icke kunnat

fastslås. Såsom sessisonstider hava givetvis särskilt de tider ifrågakommit,

då parlamenten endast i ringa utsträckning äro i verksamhet. Å

andra sidan försiggå vissa år allmänna val just under dessa tider; en rådssession

kan i så fall vara ytterst oläglig. Det torde i följd härav, med fasthållande

av att en ordinarie session årligen skall hållas, böra ankomma på

rådet att självt bestämma tidpunkten.

Sessioner böra också kunna hållas, då särskild anledning därtill gives.

Rådet bör självt kunna besluta härom. Två regeringar böra också kunna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

11

förena sig om att påfordra rådets inkallande. Då ett jämförelsevis stort antal

rådsmedlemmar förenar sig i en hemställan därom, bör likaledes en extra

session hållas; antalet torde böra sättas till tjugo.

Sessionerna böra hållas i huvudstäderna. Där erbjudes tillfälle till kontakt

med sakkunniga myndigheter, tillgång till arkiv och bibliotek m. m.

Dessa förmåner kunna knappast landsortsstäder erbjuda. Det bör i varje

särskilt fall ankomma på rådet att bestämma var sessionerna skola hållas.

Därvid bör tillses att sessionsorterna växla. En bestämd turordning bör

emellertid — ej minst med hänsyn till de uppenbara svårigheter med vilka

en i Reykjavik hållen session är förbunden -—- icke fastställas. Om eventuellt

förekommande extra sessioner torde lämpligen kunna bestämmas, att

de skola hållas på samma ort som nästkommande ordinarie session.

5 §. Rådet väljer för varje session och tiden intill nästa session en ordförande

och tre vice ordförande. Ordförande och vice ordförande utgöra

tillsammans rådets presidium.

Om innebörden av det föreslagna stadgandet yttrar interparlamentariska

rådet:

Ordförande och så stort antal vice ordförande, att varje land blir representerat

i presidiet, torde böra väljas för varje session. Men det sålunda

valda presidiet bör förbliva i funktion intill nästa session. Stadgeförslaget

anförtror åt presidiet vissa funktioner, som skola fullgöras mellan sessionerna

(8 §). Genom arbetsordningen (se 12 §) och genom särskilda beslut

av rådet böra också andra sådana funktioner kunna anförtros åt presidiet.

6 §. Rådets förhandlingar år o offentliga, därest rådet ej med hänsgn till

visst ärendes beskaffenhet annorlunda beslutar.

Interparlamentariska rådet anför härom:

Av skäl som förut angivits är det av vikt att rådets förhandlingar äro

offentliga. Möjlighet bör dock beredas för förtroliga överläggningar, då

ett visst ärendes beskaffenhet det föranleder.

Vi förutsätta, att stenografiska protokoll föras och utgivas av trycket.

Men därom torde ingen föreskrift i stadgan vara erforderlig.

7 §. För ärendenas beredning utses utskott till erforderligt antal. Utskottet

må, när rådet så beslutar, sammanträda även mellan sessionerna.

Under denna paragraf yttrar interparlamentariska rådet följande:

Betydelsen av utskottsbehandling hava vi redan understrukit. Vilka utskott

som skola tillsättas bör bero av rådets beslut; eventuellt kunna i arbetsordningen

intagas bestämmelser om fasta utskott. När en fråga icke

kunnat slutbehandlas vid en session, bör dess behandling kunna uppskjutas

till en följande; sådant uppskov innebär givetvis att den uppskjutna frågan

ej behöver ånyo väckas på det sätt som i 9 § stadgas. Med hänsyn till

dylika fall har bestämmelse intagits om att ett utskott kan, då rådet så beslutar,

sammanträda även mellan sessionerna.

Utskottens förhandlingar böra ej vara offentliga. Vid dem böra, enligt

vad i arbetsordningen närmare bestämmes, sakkunniga tjäpstemän och

andra experter kunna vara närvarande för att lämna upplysningar och uttala

sina meningar. Någon rätt för utskotten att av myndigheter och tjänstemän

fordra upplysningar har däremot icke ansetts kunna stadgas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

8 §. Varje lands delegation utser sekreterare och annan personal för utredning

och de uppgifter i övrigt, som rådet bestämmer. Sekretariaten samarbeta

med varandra under presidiets tillsyn. Erforderlig ledning utövas, om

ej rådet annorlunda beslutar, av sekreteraren i det land. där nästa ordinarie

session skall hållas.

Interparlamentariska rådet motiverar paragrafen på följande sätt:

Behovet av sekretariat är uppenbart och har redan i det föregående framhållits.

Man kunde tänka sig ett enda, gemensamt sekretariat; för en planmässig

organisation av arbetet kunde en sådan anordning vara önskvärd.

Då vi likväl förorda separata sekretariat, ett för varje land, är det framför

allt av två skäl. Att det för varje land särskilt bestämmes om dess sekretariats

organisation och att personalen anställes och avlönas av varje land

för sig är ur administrativ synpunkt en fördel. Det bör vidare kunna bliva

av stor betydelse, att det i varje huvudstad finnes ett särskilt sekretariat.

Därmed kan en bättre kontakt ernås med regeringarna och administrationen

i varje särskilt land. Detta kan påtagligen bliva av stor betydelse för rådets

arbete. Men även ur en annan synpunkt vore denna kontakt av betydelse.

Inom varje lands administration och lagstiftningsarbete föreligger det ett

starkt behov av information rörande förhållandena i de övriga nordiska länderna.

Men det är icke alltid lätt att på ett smidigt och tillförlitligt sätt införskaffa

sådana informationer. Det har ifrågasatts att inom den svenska administrationen

skapa särskilda organ för detta ändamål (se motion i första

kammaren 1947 nr 113 och riksdagens skrivelse s. å. nr 203). Enahanda behov

föreligga utan tvivel också i de andra länderna. Vi tro, att sekretariaten

skulle i avsevärd mån kunna fylla detta behov av informations- och kontaktcentraler

i administrationens tjänst.

När vi sålunda föreslå inrättande av separata sekretariat, förutsätta vi

givetvis att de skola nära samarbeta. Ofta nog kan det vara nödvändigt, att

t. ex. ett utredningsuppdrag löses av dem gemensamt. I den mån samarbete

sålunda erfordras, behöves en viss ledning. Denna ledning bör lämpligen

kunna anförtros åt sekreteraren i det land där nästa ordinarie session

skall hållas; stadgeförslaget lämnar dock, särskilt med hänsyn till möjligheten

att en session kan komma att hållas i Reykjavik, möjlighet för

rådet att överlämna ledningen åt en annan sekreterare. Tillsyn över sekretariaten

bör utövas av presidiet.

Sekretariaten böra huvudsakligen fylla följande funktioner.

1. De böra verkställa utredningar i anledning av framställningar till

rådet (jfr 9 §).

2. De böra vidare, när rådet det påfordrar, verkställa ytterligare utredning

angående spörsmål, vilka ej föranlett beslut av rådet utan uppskjutits

till en följande session.

3. I den mån rådet så bestämmer, böra sekretariaten ombesörja sådan

regelbunden redovisning av pågående nordiskt samarbete som förut berörts.

4. Sekretariatens personal bör givetvis fullgöra sekreterargöromål vid

rådets och utskottens förhandlingar.

5. Om sekretariatens verksamhet som informationscentraler se ovan.

Sekretariatens omfattning bör bestämmas av varje lands delegation med

hänsyn till föreliggande uppgifters omfattning. Härvid bör särskilt tillses,

att icke från början en alltför vidlyftig organisation tillskapas. Men det

synes oss givet, att man icke ens i början kan avvara en väl kvalificerad

person, som är beredd att helt ägna sig åt uppgiften. I den mån skäl fin
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

13

nas att utvidga organisationen, torde det böra övervägas, om icke vid varje

sekretariat kunde — kanske blott för en begränsad tid i sänder — knytas

krafter från de andra nordiska länderna. Det utbyte av erfarenheter och

kunskaper, som därmed skulle komma till stånd, kunde för det nordiska

samarbetets utveckling bliva av icke ringa betydelse.

Sekretariatens personal bör utses av resp. länders delegationer. Vi förutsätta

att dessa för sådana och liknande ändamål skola kunna sammanträda

mellan sessionerna.

9 §. Rätt att förelägga ärenden för rådet tillkommer envar regering och

envar medlem av rådet. Sådan framställning skall, såvida ej rådet annorlunda

beslutar, ingivas till vederbörande lands sekretariat och, jämte den

utredning av sekretariaten som finnes erforderlig, utsändas till medlemmarna

i god tid före sessionen.

Om detta stadgande har interparlamentariska rådet anfört följande yttrande:
Ärenden

böra kunna föreläggas för rådet såväl av varje regering som av

varje medlem av rådet. Givetvis finnes intet hinder för att flera regeringar

eller flera medlemmar förena sig om en framställning. Framställningarna

kunna givetvis — såsom framgår av vad redan sagts — vara av mycket olika

slag. De kunna t. ex. gå ut på att rådet skall uttala sig om ett föreliggande

traktatförslag eller förslag till lag; det är särskilt naturligt, att framställningar

från regeringarna få denna karaktär. De kunna emellertid också

åsyfta meningsyttringar av mera obestämd karaktär.

Det är mycket angeläget att framställningarna regelmässigt komma medlemmarna

till handa i så god tid, att de få tillfälle att noggrant överväga

dem. Särskilt är det av vikt, att medlemmarna erhålla nödigt rådrum för

överläggningar med politiska meningsfränder och andra. Angeläget är också,

att i de fall, där framställningarna icke äro så beskaffade att man redan

genom dem får full klarhet om sakens innebörd, i anledning av dem verkställas

förberedande utredningar som tillhandahållas medlemmarna för att

underlätta deras ståndpunktstagande. Särskilt torde sådana utredningar oftast

erfordras med anledning av framställningar från medlemmar av rådet.

Stadgeförslaget innefattar därför föx-eskrift om att framställningarna — som

skola ingivas till vederbörande lands sekretariat — skola, där så erfordras,

bli föremål för utredning och jämte dessa utredningar i god tid utsändas till

medlemmarna. Det torde böra ankomma på rådet att, om så erfordras, i

arbetsordningen eller annorledes fastställa frister såväl för framställningarnas

ingivande som för utsändandet till medlemmarna. Rådet bör emellertid

i undantagsfall kunna upptaga framställningar från regeringar eller

rådsmedlemmar utan iakttagande av den föreskrivna ordningen.

Vad i denna paragraf stadgas om initiativrätten torde ej böra utgöra hinder

för att rådet fattar beslut i anledning av sådan regelmässig redovisning

angående nordiskt samarbete, varom förut talats. Naturligtvis utgör det ej

heller hinder för att rådet beslutar i frågor, som uppskjutits från en föregående

session, eller i anledning av regeringarnas anmälningar om vidtagna

åtgärder (se It §). Icke heller torde stadgandet böra hindra, att, sedan eu

framställning gjorts, därmed nära sammanhängande frågor upptagas till behandling

och den ursprungligen väckta frågan därmed erhåller cn något

större räckvidd.

Framställningar från utomstående personer och organisationer bör rådet

icke kunna upptaga till behandling.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

10 §. Rådet må — bortsett från ärenden, som angå dess organisation och

sekretariatens arbete — ej besluta annat än rekommendationer (framställningar)

till regeringarna. Till sådana rekommendationer fogas uppgift om

huru varje medlem av rådet röstat.

Beträffande fråga, som allenast angår vissa länder, må endast representanterna

för dessa länder deltaga i beslutet.

Till motivering av paragrafen anför interparlamentariska rådet:

Denna paragraf angiver beskaffenheten av rådets beslut och ger tillika

vid handen, att vissa medlemmar av rådet i vissa fall äro förhindrade att

deltaga i besluten.

I förstnämnda hänseende bör fasthållas, att rådet endast skall utgöra

ett organ för rådslag. Det blir icke fråga om annat än meningsyttringar

utan förbindande verkan. På grundval av utredningar och överläggningar

inom rådet böra — för att rådslagen skola få avsedd betydelse — alla deltagande

medlemmar tillkännagiva sin ståndpunkt till varje särskild fråga.

Detta kan tänkas ske i eu formlig omröstning — varigenom det fastslås

vilket beslut rådet fattat och hur stor majoriteten bakom detta beslut är.

Men även utan formligt beslutfattande och alltså utan att den ena eller den

andra uppfattningen förklaras vara rådets skulle givetvis samtliga medlemmars

uppfattningar kunna givas till känna; ett sådant förfarande skulle

ganska nära ansluta sig till det som tillämpas i de nordiska utrikesnämnderna,

där de enskilda ledamöterna giva sina råd, men inga beslut fattas.

Vissa skäl tala för den sistnämnda anordningen. Det kan särskilt framhållas,

att konstaterandet av vilken uppfattning som samlat majoritet och i följd

härav skall betraktas som rådets är av jämförelsevis underordnad betydelse.

Om majoritet uppnåtts för en åtgärd, är därmed, även om rådsmedlemmarna

äga fullt stöd av sina meningsfränder i resp. länder, långtifrån klart att

de av majoriteten önskade åtgärderna bliva genomförda. Det kan mycket

väl inträffa, att majoriteten icke innesluter representanter för majoriteten

i samtliga deltagande länder. Å andra sidan är det tänkbart att ett minoritetsförslag,

bakom vilket stå representanter för majoriteter i några av de

deltagande länderna, leder till positiva åtgärder i dessa länder. Trots detta

anse vi oss böra föreslå, att rådet, i anslutning till de inom parlamenten vanliga

formerna, skall fatta formliga beslut. Då dessa besluts politiska betydelse

bedömes, torde man ändå snart vänja sig att rätt uppfatta majoriteternas

och minoriteternas begränsade betydelse, att icke blott räkna rösterna

utan även väga dem.

Besluten torde, försåvitt de ej gå i negativ riktning, böra få formen av rekommendationer

riktade till regeringarna. I anslutning till vad nyss sagts

böra till dessa rekommendationer fogas uppgifter om hur varje särskild

medlem av rådet röstat. Att regeringarna även kunna hava anledning att beakta

ståndpunktstagandena inom rådet, då majoriteten kommit till negativt

resultat och aliså ingen rekommendation beslutats, följer av vad ovan anmärkts.

Vad nu sagts avser rådets beslut i de sakfrågor som det behandlat. Rörande

sin egen organisation bör det däremot kunna fatta bindande beslut. Detsamma

bör gälla sekretariatens arbete. Beslut av denna karaktär beröras i

4, 5, 6, 7, 8, 9, 12 och 13 §§.

De i andra stycket upptagna särreglerna om fall, då vissa medlemmar ej

deltaga i vissa beslut, hava redan i det föregående kommenterats.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nv 9.

15

11 §. Regeringarna anmäla vid varje ordinarie session de åtgärder, som

vidtagits i anledning av rådets rekommendationer.

Interparlamentariska rådet yttrar härom följande:

Stadgan har givetvis ej i och för sig att sysselsätta sig med den vidare behandlingen

av frågor, som varit föremål för rådets rekommendationer.

Stundom blir det enbart regeringarna som ha att taga ståndpunkt. Men ofta

— måhända oftast — blir det fråga om sakernas framläggande för parlamenten.

Att regeringar och parlament äga full frihet gentemot rådets rekommendationer

behöver knappast upprepas. Dock bör måhända erinras

att, om majoriteten av ett lands representanter inom rådet ställt sig avvisande

till ett förslag, detta givetvis ej hindrar att regeringen och parlamentet

i detta land efter ytterligare överväganden intaga en positiv hållning.

De åtgärder, som vidtagits i anledning av rådets rekommendationer, böra

bringas till dess kännedom. Stadgande härom har upptagits i 11 §.

12 §. Rådet fastställer självt sin arbetsordning.

Interparlamentariska rådet har i motiveringen framhållit önskvärdheten

av att ett färdigt förslag till arbetsordning föreligger redan då rådet samlas

till sin första session.

13 §. Varje land bestrider kostnaderna för sina representanter och sitt

sekretariat samt de särskilda kostnader, som föranledas av sammanträden

som där hållas. Om sättet för bestridande av gemensamma kostnader gäller

vad rådet bestämmer.

Till motivering av stadgandet anför interparlamentariska rådet:

De med rådets verksamhet förbundna kostnadsfrågorna torde väsentligt

förenklas, om man i huvudsak låter varje land bestrida sina kostnader.

Härom stadgas i 13 §. Det bör i följd härav ankomma på varje land att

efter egen omprövning anvisa erforderliga anslag och tillika bestämma huru

dessa skola disponeras. Önskvärt är likväl, att en viss grad av likformighet

upprätthålles, så t. ex. i avseende på sekretariatens storlek, personalens avlöningsförhållanden,

den ekonomiska ersättningen åt rådets medlemmar

in. m.

Vissa gemensamma kostnader, t. ex. för tryckning av mötesprotokoll,

torde ej kunna undvikas. Det bör kunna anförtros åt rådet att besluta om

sådana utgifter och kostnadernas fördelning mellan länderna.

14 §. Rådets första session hålles i.........med början den...........

Interparlamentariska rådet yttrar härom:

Stadgan bör, då den antages, angiva tiden och platsen för rådets första

session. I detta ämne ha vi ej ansett det ankomma på oss att framställa förslag.

Dock vilja vi starkt understryka angelägenheten av att den första

sessionen äger rum redan 1952.

Då vid nämnda session de regler angående förberedelser för sessionerna

som meddelas i 9 § ej kunna tillämpas, torde det på annat sätt böra sörjas

för erforderliga förberedande åtgärder. De kunna måhända lämpligen ombesörjas

av de olika ländernas delegationer i samarbete med nordiska interparlamentariska

rådet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

15 §. Varje land äger att utträda ur rådet sex månader efter det att beslut

härom delgivits de övriga länderna.

Enligt vad interparlamentariska rådet framhållit bör det fastslås, att de

länder, soin ansluter sig till rådet, icke är förbundna att kvarstå däri längre

än de själva önskar. Förslaget upptager därför ett stadgande om uppsägningsrätt.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört.

Det förslag som framlagts av nordiska interparlamentariska rådet anknyter

till den utveckling av de nordiska förbindelserna som tagit sin början

under 1940-talet och syftat till att åstadkomma en direkt kontakt mellan

de olika nordiska parlamenten. Förslaget har till uppgift att befästa detta

samarbete och söka giva det en fastare form än förut.

Det är en angelägenhet av största vikt att söka stärka den nordiska samhörigheten

genom en stadigvarande institution med representanter för de

olika parlamenten. Av de nordiska länderna har Finland icke funnit sig

kunna inträda i en dylik sammanslutning. Denna omständighet torde

dock — hur beklaglig den än är — ej böra utgöra hinder mot att de övriga

nordiska länderna, utan avvaktan på Finlands inträde, tager ett dylikt steg.

Jag vill särskilt framhålla, att detta icke får leda till minskat intresse för

samarbete med vår östra granne. Finland har efter sin frigörelse livligt och

framgångsrikt deltagit i det nordiska samarbetet och den härigenom ådagalagda

samhörigheten bör upprätthållas och fördjupas. I det framlagda

stadgeförslaget har ock möjliggjorts att representanter för Finland må, så

snart det från dess sida finnes lämpligt, deltaga i rådets överläggningar och

beslut. Härigenom har tydligt tillkännagivits att det är en gemensam nordisk

önskan att Finland skall så långt ske kan deltaga även i förevarande

sammanhang.

Ehuru interparlamentariska rådets förslag är av stor principiell betydelse,

förutsätter det icke någon ändring i de olika ländernas konstitutioner.

Det föreslagna nya organet för samverkan mellan länderna skall icke äga att

fatta några bindande beslut, och något hinder mot att utan ändring i grundlag

inrätta ett allenast rådgivande organ av ifrågavarande art lärer icke

föreligga. Jag vill dock ej fördölja att enligt sakens natur vissa vanskligheter

uppstår då det gäller att ändamålsenligt avgränsa rådets arbetsuppgifter.

Den ökade förståelse länderna emellan som kan skapas genom ett gemensamt

parlamentariskt organ synes mig dock vara av sådan vikt att dylika

svårigheter icke får stå i vägen. Nordiska rådets verksamhet måste överhuvud

— för att den skall vara till gagn — bygga på en samfälld insikt om

samarbetets betydelse och en fast vilja att utbygga detsamma. Om denna

grundval finnes, torde även en institution, som i avbidan på erfarenheten

icke får någon mera slutgiltig utformning, kunna bliva funktionsduglig.

Enligt förslaget skall för envar av Danmarks och Sveriges riksdagar samt

Norges storting utses sexton ombud vilka representerar olika meningsriktningar

och jämte suppleanter väljes inom riksdagarna respektive stortinget,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Ulrikcsulskvttets utlalumlc nr ''J.

17

under del all Isiands alting skall vara representerat med lem ombud. Varje

land äger bestämma om sättet för utseende av dess ombud. För Sveriges

del synes lämpligt alt vardera kammaren utser älta ledamöter jämte samma

antal suppleanter. Däremot torde det icke vara nödvändigt att ledamöterna

och suppleanterna väljes bland kammarens egna ledamöter. Att båda kamrarna

likväl blir på ändamålsenligt sätt representerade förutsätter jag såsom

något självfallet. I fråga om valet bör lämpligen gälla vad i 75 g 1 mom.

riksdagsordningen och riksdagsstadgan är föreskrivet. Härav följer bl. a. att

— därest cj för kammaren framlagd lista godkännes — valen skall vara proportionella.

Vad angår den tid för vilken ombuden skall utses har interparlamentariska

rådet ifrågasatt att den skulle ställas i relation till parlamentens (i Sverige

andra kammarens) mandatperioder. Om denna tanke förverkligas, skulle

tillika — såsom interparlamentariska rådet jämväl antytt — erfordras särskilda

regler i fall av upplösning och beträffande skyldighet att avgå för

den som upphört att vara ledamot av parlamentet liksom också lör det iall

all eu regering avgår, i syfte att bereda förutvarande ledamöter av regeringen

plats i rådet. .lag vill emellertid ifrågasätta, huruvida det är påkallat

alt giva ombudens förordnanden giltighet för längre tid än ett år i sänder.

Riksdagen torde, även om den formella mandattiden för ombuden begränsas

på sistnämnda sätt, komma att sörja för erforderlig kontinuitet i

representationen. Därest ombuden utses årsvis, blir de övriga praktiska

problem som interparlamentariska rådet antytt av mindre betydelse och

några särregler torde vid sådant förhållande knappast vara påkallade.

Med avseende å frågan om det nordiska rådets sammansättning vill jag

härefter erinra om att däri enligt förslaget skulle ingå ej allenast ledamöter

av parlamenten utan även representanter för regeringarna, nämligen de

olika ländernas stats- och utrikesministrar eller andra ledamöter av regeringarna

som förorduas i deras ställe. Förslaget avsåg således icke att skapa

ett renodlat parlamentariskt samarbetsorgan. Vid överläggningarna mellan

Danmarks, Norges och Sveriges utrikesministrar jämte den isländske representanten

har man emellertid enats om all regeringarna viil borde vara representerade

i rådet men alt de icke skulle deltaga i rådets beslut. Det skall

ankomma på regeringarna att själva utse de regeringsledamöter som skall

representera sin regering. Alt statsministrarna såvitt möjligt kommer att deltaga

i mötena får anses naturligt. Jag vill i detta sammanhang anmärka att

det icke torde vara nödvändigt att regeringarna när rådet håller möte är

representerade av samma regeringsledamöter under hela mötet. Ärendenas

beskaffenhet kan medföra all olika fackministrar är intresserade av att

vara närvarande.

I övrigt vill jag framhålla, all frågan luir rådet fattar sin arbetsuppgift

är av stor praktisk vikt. Det synes önskvärt alt rådet behandlar huvudsakligen

frågor av större räckvidd. Å andra sidan kan det knappast sägas av

motiveringen framgå, att någon dylik begränsning varit åsyftad. Men tiden

för rådets sammanträde måste ju bli ganska begränsad. Det mera framträ
Uihang

till riksdagens protokoll t952. > samt. 1 avd. Sr it.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

1''trikesutskottets utlåtande nr !).

dande värdel hos den loreslugna nya institutionen synes ligga däri, att den

ger tillfälle att överväga möjligheterna till alt sammanlänka tendenserna i

de olika länderna mot gemensamma mål.

Av intresse är, hur behandlingen i det nordiska rådet hör inpassas i ärendenas

gång. Riksdagen brukar ieke hos oss fungera såsom utredningsorgan

utan det är i stället regeringen som föranstaltar om utredning på skilda

fält och om utarbetande av förslag i ämnet. Som bekant använder sig regeringen

därvid av kommittéer i vilka ofta, förutom experter, ingår ett parlamentariskt

inslag. Nordiska rådet kan tänkas bliva använt för att på ett

relativt tidigt stadium utröna huruvida förslag i ena eller andra riktningen

har förutsättningar att vinna framgång i de olika länderna. Parlamentens

representanter kunde sålunda komma att få taga huvudsaklig ståndpunkt

då frågan befinner sig i ett helt annat läge än när riksdagen nu har att besluta.

Det finns otvivelaktigt spörsmål, särskilt sådana av social- eller näringspolitisk

natur, där en orientering om de olika parlamentens uppfattning

på ett relativt tidigt stadium kan vara av stort värde. Om man åler

tänker t. ex. på det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet, torde det icke

vara ändamålsenligt att i svårlösta frågor låta redan preliminära förslag av

för ändamålet anlitade kommitterade underställas det nordiska rådet. Överhuvud

synes det vara av vikt att man icke avviker för mycket från de traditionella

och framgångsrika formerna för samarbetet inom lagstiftningen,

där de olika ländernas kommitterade brukat, ofta i samråd med eu rådgivande

krets i varje land, föra fram sina förslag till ett avslutat stadium

innan de blir föremål för parlamentarisk behandling. De kommitterade bör

sålunda enligt min mening själva bära ansvaret för att deras slutliga förslag

är sakligt välgrundade och moget utformade. .Tåg avser ej härmed att

taga avstånd från den möjligheten att en större fråga lämpligen kan bli föremål

för en principutredning som avslutas med bestämda förslag, över vilka

det kan vara önskvärt att nordiska rådet yttrar sig, i den mån det går all

överblicka verkningarna utan närmare utformning av detaljerna. Särskilt

gäller detla, om det överhuvud endast är huvudpunkterna som har gemensamt

intresse för de olika länderna. Vad jag nu anfört synes ej stå i strid

med den tankegång som kommit till uttryck i den allmänna motiveringen

lill interparlamentariska rådets förslag.

Interparlamentariska rådet har icke närmare berört förhållandet mellan

det föreslagna nordiska rådet och nu redan existerande samarbetsorgan.

Det är emellertid förutsatt att dessa skall hestå. Måhända kan det befaras

att härigenom uppkommer ett visst dubbelarbete. Man har dock anledning

förvänta, att nordiska rådet i de hänseenden, där ordnat samarbete redan

pågår, huvudsakligen inskränker sig lill alt taga de! av dess resultat och

ingriper blott då särskild anledning yppas. Samarhetsorganen bär redan nu

att redovisa sitt arbete för de olika regeringarna och dessa bör helt naturligt

i sin tur till det nordiska rådet meddela vad som förekommit mellan

dess sessioner. I den mån nya samarbetsorgan kommer i fråga blir det

naturligt att höra nordiska rådet därom, åtminstone om det gäller mera

betydelsefulla spörsmål.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

19

Enligt det föreliggande förslaget skall varje land vara försett med sekreterare

och annan personal för utredning och de uppgifter i övrigt som rådet

bestämmer. Det är uppenbart att sekretariat icke kan avvaras. Hur omfattande

detta bör vara, beror på bur rådet fattar sin uppgift. I motiven anföres,

att sekretariatet bör verkställa utredningar i anledning av framställningar

till rådet och, när rådet påfordrar det, verkställa ytterligare utredning

angående spörsmål, vilka ej föranlett beslut av rådet utan uppskjutits

till en följande session. Dessa motivuttalanden kan möjligen föra för

långt. Det torde knappast vara praktiskt ändamålsenligt att nordiska rådet

tager som uppgift att självt sörja för mera djupgående utredningar i olika

ämnen som kan bli föremål för rådets behandling. Om jag förstått motiveringen

till 8 § i stadgeförslaget rätt, bar avsikten icke heller varit att

sekretariatet skulle i första band ombesörja mer än sådana redogörelser och

sammanställningar som kan erfordras för ledamöternas vägledning på ett

mera förberedande stadium. Om sekretariat anställes för hela året, bör helt

naturligt tillses att det anförtros lämpliga göromål jämväl under den långa

tid då rådet ej är samlat. Det kan dock ifrågasättas om icke sekretariatgöromålen

lämpligen under större delen av året kan fullgöras såsom en bisyssla.

I så fall kan sekreterarfrågan lösas ungefär så som brukar ske med riksdagens

utskottssekretariat, med det tillägget att expedition alltid skall finnas

även mellan sessionerna.

Vid utrikesministrarnas möte bar ansetts att lydelsen av 8 § i förslaget

borde jämkas något och att vad där sägs om skyldighet för sekretariatet att

göra utredningar borde utgå. Ävenledes har det ansetts att sekreteraren i det

land, där nästa möte skall hållas, icke bör uttryckligen utpekas såsom den

som i första hand bar ledningen av arbetet för samma möte. Ledningen bör i

stället tillkomma presidiet.

Dessa ändringar i stadgeförslaget synes lämpliga. Arbetet kan ändamålsenligt

ordnas så att, när fristen för väckande av förslag utgått, presidiet

sammanträder och efter ärendenas vikt och beskaffenhet beslutar vilket

förberedelsearbete som skäligen bör utföras samt fördelar detta på de olika

ländernas sekretariat. Härmed vill jag självfallet icke utesluta att presidiet

även i annat sammanhang kan besluta att sekretariaten anförtros viss arbetsuppgift

som presidiet finner angelägen eller att rådet ger sekretariaten

i uppdrag att bereda viss fråga.

De bestämmelser om rådets första möte och om uppsägning som återfinnes

under 14 och 15 §§ i förslaget bar ansetts böra utgå. Jag förutsätter

emellertid i enlighet med vad som förekom vid utrikesministrarnas överläggningar

att rådet skall hålla möte snarast möjligt sedan Island blivit i tillfälle

att taga ställning till förslaget. Från dansk sida bar uttalats önskemål

all detta möte hålles i Köpenhamn. 1 fråga om utträde ur rådet lärer, om

15 § uteslutes, vart land vara oförhindrat att omedelbart utgå, om parlamentet

så beslutar.

Såsom förutsättning för alt rådet skall kunna konstituera sig torde böra

gälla att åtminstone parlamenten i Danmark, Norge och Sverige biträtt förslaget

om inrättande av nordiska rådet och utsett medlemmar därav.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

Jag vill erinra om angelägenheten av att i vårt land de som utses till medlemmar

av rådet skyndsamt väljer ett mindre antal delegerade som i samarbete

med delegerade från de andra länderna förbereder det första mötet och

utarbetar förslag till arbetsordning för rådet.

Förutom ett visst belopp till sekretariatet erfordras medel för traktamenten

åt rådets ledamöter liksom för diverse olika omkostnader. Det torde få

ankomma på riksdagen att under driftbudgetens f jortonde huvudtitel Riksdagen

och dess verk in. in. ställa härför erforderliga medel till förfogande.

Jag uppskattar kostnaderna för nästa budgetår till 75 000 kronor och utgår

Irån att i Danmark och Norge anvisas belopp av motsvarande storleksordning.

Motionärerna bar under hänvisning till Sveriges alliansfria politik hemställt,

att riksdagen måtte »följa Finlands exempel och avslå Kungl. Maj :ts

förslag om vidgat samarbete med tre länder, som uppgivit sin självbestämmanderätt

genom anslutningen till Atlantpakten och ställt sin krigsmakt

under främmande befäl».

Utskottet. Till den allmänna motivering för inrättande av ett nordiskt råd,

som anförts av nordiska interparlamentariska rådet och i denna proposition

av departementschefen, ansluter sig utskottet. Ett dylikt råd, arbetande i

enlighet med den föreslagna stadgans syftemål, hör bliva till gagn för det

nordiska samarbetet.

Fullt kommer detta råd icke att göra skäl för sitt namn, därest Finland

även fortsättningsvis finner sig böra stå utanför. Utskottet delar det i propositionen

uttryckta önskemålet, att Finland skall kunna delta i samarbetet

med sina nordiska grannar även i detta sammanhang.

Utskottet tillstyrker, alt riksdagen antar den föreslagna stadgan. De ändringar,

som företagits i det ursprungliga förslaget från interparlamentariska

rådet, äro icke av natur att väsentligt förändra rådets allmänna karaktär och

funktionsduglighet. Detta gäller den mest påfallande ändringen, i fråga om

regeringsrepresentanter och deras rösträtt. Huvudsaken är, att den för interparlamentariska

rådets utkast grundläggande idén bevarats, nämligen all

det nordiska rådet skall representera såväl parlament som regeringar. Detta

framgår både av stadgans ordalydelse och av departementschefens kommentar.

Utskottet understryker vikten av att regeringen icke betraktar sin representation

som fakultativ och anser i likhet med departementschefen, atl

statsministern regelmässigt bör deltaga i rådets sammanträden.

I fråga om rådets arbetsuppgifter är det, som departementschefen framhåller,

vanskligt och enligt utskottets uppfattning även olägligt att i förväg

bestämt avgränsa dem. Det får räcka att understryka den första paragrafen

i stadgan uti dess svenska version. Rådet är till för att behandla frågor, i

vilka gemensamma åtgärder ifrågakomma.

Tyngdpunkten bör här läggas på alt åtgärder ifrågasättas, gärna i få men

betydelsefulla ärenden. Del bleve eu förvanskning av de ursprungliga intentionerna,

om rådet förvandlades till eu enbart debatterande församling eller

komme att utnyttjas som en allmän remissinstans.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 0.

21

Ett problem, som rådet omedelbart kommer att ställas inför, är dess förhållande

till de olika specialorgan för nordiskt samarbete, som redan finnas.

Rådets ändamål är att förstärka, icke att förvirra eller verka försenande på

det redan i olika former pågående samarbetet. Svårt är att härutöver giva

närmare riktlinjer, innan problemet anmäler sig i konkret form och en viss

erfarenhet samlats.

För valet av ombud från parlamentet erfordras av riksdagen fastställda

regler. Dessa beliöva, enligt utskottets mening och i anslutning till departementschefens

uttalanden, icke innefatta mera, än att vardera kammaren har

att varje år välja 8 omhud och 8 suppleanter med tillämpning av 75 § 1 mom.

riksdagsordningen och riksdagsstadgan. Förslag härom framställes av utskottet

i dess hemställan.

Av vikt är att så snart som möjligt, efter det val förrättats i riksdagen,

åtgärd vidtas för utseende av sekretariat. Detta skall enligt stadgan utses av

varje lands »delegation». En uttrycklig definition av detta begrepp saknas i

stadgan. Utskottet uppfattar saken så, att i »delegationen» skall ingå representanter

för regeringen, eftersom regeringsdeltagande förutsättes vara konstitutivt

för själva rådet. Innan presidium enligt stadgan tillkommit, synes

det utskottet lämpligt, att den först utsedda delegationen kallas och ledes av

statsministern.

Det första sammanträdet av rådet bör vara väl förberett. Detta synes utskottet

vara av större vikt, än att ett rådsmöte kommer till stånd med minsta

möjliga tidsutdräkt. Stadgan uttalar om tid och plats endast, att »avtal snarast

kommer att träffas». Det anges därvid icke, mellan vilka det skall avtalas.

Den mest praktiska anordningen anser utskottet vara, alt överenskommelse

träffas mellan vederbörande regeringar.

Då den första rådssessionen har alt behandla frågan om arbetsordning

är det angeläget att, såsom departementschefen framhållit, den svenska delegationen

bidrager till utformning av förslag härutinnan.

Önskvärt är, att någon praktisk fråga av större räckvidd uppföres å dagordningen

för den första sessionen. Även i detta hänseende är förberedande

överläggningar att förorda, såväl inom den svenska delegationen som mellan

denna och de övriga.

Vad slutligen angår kostnadsfrågan har utskottet inhämtat, all erforderlig

hemställan kommer att göras av bankoutskottet.

Av utskottets yttrande följer, all motion 11:648 avstyrkes.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande

proposition,

dels — under förutsättning av alt från dansk och norsk

sida fattas motsvarande beslut — antaga förslaget till stadga

för nordiska rådet,

dels ork jämlikt 2 § i stadgan och med tillämpning av 75 §

1 mom. riksdagsordningen och riksdagsstadgan föranstalta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

om val av ledamöter och suppleanter i rådet för tiden intill

dess sådant val nästa gång äger rum, vid vilket val vardera

kammaren bär att utse 8 ledamöter och 8 suppleanter;

B) att motionen II:f>43 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 8 maj 1952.

På utrikesutskottets vägnar:

RICHARD SANDLER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Sandler, Sjödahl, ''fjäll gren, Domö, Wigforss,

von Heland och Elmgren;

från andra kammaren: herrar Ward, Kristensson, Pettersson i Dahl,

Andersson i Malmö, von Friesen och Edberg.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521it2

s. 23 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

23

Bilaga.

F örslag

till

Stadga för Nordiska rådet.

1 §•

Nordiska rådet är organ för samråd mellan Danmarks riksdag, Islands

alting, Norges storting och Sveriges riksdag samt dessa länders regeringar i

frågor, i vilka gemensamma åtgärder av dessa länder eller några av dem

ifrågakomma.

2 §.

Rådet består av sexton ombud för envar av Danmarks och Sveriges riksdagar

samt Norges storting, vilka representera olika politiska meningsriktningar

och utses inom riksdagarna respektive stortinget, tillika med erforderligt

antal suppleanter, för den tid och på det sätt, som inom varje land

särskilt bestämmes, samt fem i samma ordning utsedda ombud för Islands

alting.

De deltagande ländernas regeringar representeras i rådet av de regeringsmedlemmar,

som vid varje särskilt tillfälle förordnas därtill av respektive

regeringar.

Regeringsrepresentanterna deltaga i rådets överläggningar men ej i dess

beslut.

3 §.

När det begäres från finsk sida, må finska representanter deltaga i rådets

överläggningar och beslut.

4 §•

Rådet sammanträder en gång årligen å tid, som det självt bestämmer (ordinarie

session), och dessutom, när rådet så beslutar eller det påkallas antingen

av minst två regeringar eller av minst tjugo medlemmar (extra session).

Sessionerna hållas i respektive länders huvudstäder enligt vad rådet

bestämmer.

5 §.

Rådet väljer för varje session och tiden intill nästa session en ordförande

och tre vice ordförande. Ordförande och vice ordförande utgöra tillsammans

rådets presidium.

ö §•

Rådets förhandlingar äro offentliga, därest rådet ej med hänsyn till visst

ärendes beskaffenhet annorlunda beslutar.

7 §•

För ärendenas beredning utses utskott till erforderligt antal. Utskott må,

när rådet så beslutar, sammanträda även mellan sessionerna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

8 §.

Varje lands delegation utser sekreterare och annan personal. Sekretariatens

verksamhet och inbördes samarbete försiggå under presidiets ledning.

9 §•

Rätt att förelägga ärenden för rådet tillkommer envar regering och envar

medlem av rådet. Sådan framställning skall, såvida ej rådet annorlunda

beslutar, ingivas till presidiet genom vederbörande lands sekretariat och,

jämte den utredning, som presidiet finner erforderlig, utsändas till medlemmarna

i god tid före sessionen.

10 §.

Rådet har till uppgift att dryfta frågor av gemensamt intresse för länderna

och att besluta om rekommendationer (framställningar) till regeringarna

i sådana frågor. Till rekommendationerna fogas uppgift om huru varje medlem

av rådet röstat.

Beträffande fråga, som allenast angår vissa länder, må endast representanterna

för dessa länder deltaga i beslutet.

Rådet fattar självt beslut om sin organisation och sekretariatens arbete.

11 §•

Regeringarna böra vid varje ordinarie session anmäla de åtgärder, som vidtagits

i anledning av rådets rekommendationer.

12 §.

Rådet fastställer självt sin arbetsordning.

13 §.

Varje land bestrider kostnaderna för sina representanter och sitt sekretariat

samt de särskilda kostnader, som föranledas av sammanträden som

där hållas. Om sättet för bestridande av gemensamma kostnader gäller vad

rådet bestämmer.

14 §.

Denna stadga träder i kraft, så snart motsvarande stadga antagits i Danmark

och Norge. Härefter kommer snarast avtal att träffas om tid och

plats för rådets första sammanträde.

15 §.

I förhållande till Island träder denna stadga i kraft, så snart motsvarande

stadga antagits av Island.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521502.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:320 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående inrättande av ett nordiskt råd. a1 i texten