Andra lagutskottets utlåtande nr 15
1953-03-26 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1953:15, Andra lagutskottets utlåtande nr 15
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
1
Nr 15.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i och
översyn av förordningen angående yrkesmässig automob
iltrafik.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 43 av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.,
nr 307 av herr Pålsson m. fl. och
nr 308 av herr Lindblom och herr Andersson, Axel, samt
inom andra kammaren
nr 53 av herr östlund m. fl.,
nr 400 av herr Jansson i Aspeboda m. fl. och
nr 401 av herrar Widén och Löfgren.
I motionerna 1:43 och 11:53, vilka äro likalydande, hemställes, »att
riksdagen måtte besluta sådan ändring av 1940 års förordning angående
yrkesmässig automobiltrafik, att möjlighet skapas för jordbrukare och
maskinhållare att utan särskilt tillstånd mot ersättning ombesörja skogskörslor
med jordbrukstraktorer och andra dragfordon, samt
att åt vederbörande utskott måtte uppdragas att utarbeta härför erforderlig
lagtext».
1 motionerna I: 307 och II: 400, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära sådan ändring av förordningen
ang. yrkesmässig automobiltrafik in. in., att från tillämpningen av
bestämmelserna om yrkesmässig trafik undantages transporter, vilka av
jordbrukare eller andra maskinhållare mot ersättning utföres med jordbrukstraktorer
eller dragbilar å enskild väg eller å allmän väg fram till
flottled eller annan naturlig avläggsplats, i enlighet med motionens syfte».
I motionerna I: 308 och II: 401, vilka äro likalydande, föreslås,
»1. att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t om en översyn av 1940 års
förordning angående yrkesmässig automobiltrafik,
2. att riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändring i 1940 års för
-
1 liihang till riksdagens protokoll 1955. 9 sand. 2 avd. Nr 15.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
ordning angående yrkesmässig automobiltrafik, att traktorer och andra
dragfordon kunna användas för skogstransporter utan särskilt trafiktillstånd,
samt
3. att uppdraga åt vederbörande utskott att utarbeta erforderlig lagtext».
Beträffande de skäl, motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Regleringen av den yrkesmässiga biltrafiken.
Särskilda bestämmelser om yrkesmässig biltrafik intogos i den första förordningen
om biltrafik, utfärdad den 21 september 1906. Grunden till dessa
första bestämmelser om yrkesmässig trafik var enligt motiveringen till bestämmelserna,
att allmänheten, till vilken befordringsmedel utbjöds, kunde
äga anspråk på att lämpligheten såväl av befordringsmedlet självt som av de
kommunikationsleder, där det skulle användas, gjordes till föremål för prövning.
Någon prövning av behovet av en ifrågasatt trafik eller något hänsynstagande
till andra trafikföretag förutsatte icke dessa ursprungliga bestämmelser
i ämnet.
Allteftersom trafikväsendet utvecklats har man emellertid i allt högre grad
funnit behov av att åstadkomma även en behovsprövning, syftande till reglering
av förhållandet mellan de olika trafikmedlen samt mellan olika trafikföretag.
Det centrala i regleringen av den yrkesmässiga biltrafiken är numera
den trafikmässiga behovsprövning, som jämlikt gällande förordning
verkställes av de tillståndsgivande myndigheterna.
Gällande förordning.
I huvudsaklig överensstämmelse med av 1936 års trafikutredning framlagt
förslag utfärdades den nu gällande förordningen om yrkesmässig biltrafik
den 25 oktober 1940. Förordningen trädde i kraft den 1 juli 1941.
I förordningen definieras yrkesmässig trafik såsom trafik, i vilken automobil
jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för personeller
godsbefordran. Vad som föreskrives om automobil skall i tillämpliga
delar gälla även i avseende å motorcykel och traktortåg. Jämlikt 2 § undantagas
dock från bestämmelserna om yrkesmässig trafik bl. a. vissa jordbrukstransporter,
nämligen transporter uteslutande av mjölk, mjölkprodukter,
ägg, sockerbetor eller betmassa ävensom transporter uteslutande av
slaktdjur till slakteri. Bestämmelser om undantagande i särskilt hänsende
av viss yrkesmässig trafik från förordningen kunna vidare enligt samma lagrum
meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnat.
Den yrkesmässiga trafiken uppdelas i linjetrafik och beställningstrafik.
Med linjetrafik förstås yrkesmässig trafik för regelbunden befordran av
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
3
passagerare eller gods å viss vägsträcka eller mellan vissa orter under sådana
omständigheter, att bestämmanderätt i fråga om automobilens utnyttjande
icke tillkommer viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt;
beställningstrafik är sådan yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra till
linjetrafik (4 §).
Enligt förordningen ankommer på central myndighet — biltrafiknämnden
—■ samt länsstyrelserna att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den
yrkesmässiga trafiken.
För bedrivande av yrkesmässig biltrafik fordras särskilt tillstånd, trafiktillstånd.
Beslutanderätten i trafiktillståndsärendena är enligt gällande bestämmelser
fördelad mellan biltrafiknämnden, länsstyrelserna samt polismyndigheterna
i städerna. Å biltrafiknämnden ankommer att pröva frågor
om tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka, som är belägen inom mer
än ett län, eller mellan orter inom skilda län eller att i beställningstrafik
för godsbefordran använda lastbil med maximilast överstigande 4 500 kg
eller att i sådan beställningstrafik använda lastbil jämte släpvagn, vilkas
sammanlagda maximilast överstiger 5 500 kg. Tillstånd till beställningstrafik
för personbefordran med stationsort i stad meddelas av polismyndigheten
i staden. I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelsen i
det län, varest linjetrafik skall äga rum eller där stationsort för beställningstrafik
skall förläggas (5 §).
Förfarandet i samband med ansökan om trafiktillstånd har ingående
reglerats såväl i avseende å vilka uppgifter, som skola åtfölja ansökningen,
som i fråga om inhämtande av yttrande över ansökningen från myndigheter
ävensom från trafikföretag och sammanslutningar av utövare av yrkesmässig
trafik samt andra, vilka ärendet kan angå (7-—It §§). I förordningens
12 § ha upptagits stadganden om de villkor, som skola vara för handen för
att trafiktillstånd skall få meddelas. Främst skall avseende fästas vid frågan
om trafikens behövlighet och sökandens lämplighet. Det föreskrives sålunda,
att trafiktillstånd må meddelas endast därest den ifrågasatta trafiken finnes
behövlig samt i övrigt lämplig samt att tillstånd må meddelas allenast den,
som med hänsyn till erfarenhet och vederhäftighet samt andra på frågan
inverkande omständigheter befinnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig
trafik. Beträffande tillstånd till linjetrafik, som kan komma att konkurrera
med annan redan utövad linjetrafik eller med järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik,
gäller viss företrädesrätt för den tidigare utövaren av trafiken. Trafiktillstånd
skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga de
villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Juridisk person må dock beviijas
tillstånd till beställningstrafik allenast om särskilda skäl därtill äro.
Transportförmedlingsverksamhet må enligt 33 § med vissa undantag drivas
endast efter tillstånd av biltrafiknämnden.
Mot bestämmelserna om trafiktillstånd svara vissa bestämmelser om
skyldigheter som åvila tillståndshavaren. Sålunda gäller viss transport
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
plikt för innehavare av trafiktillstånd (23 §). Utövaren av yrkesmässig trafik
är vidare skyldig att följa de bestämmelser rörande taxa som fastställas.
Taxorna skola i regel angiva maximiavgifter, men kunna i vissa fall i fråga
om linjetrafik ersättas med fasta avgifter (29 §).
Reformförslag m. m.
I betänkande med förslag rörande vissa frågor avseende det inrikes trafikväsendet
(SOU 1947:85) föreslog 19H års trafikutredning den uppmjukningen
av gällande regleringsbestämmelser, att transportkonsumenterna
under vissa villkor skulle få frihet att utan hinder av trafkmässig
behovsprövning själva ombesörja sina transporter i inbördes samverkan.
Utredningens förslag innebar i korthet att de transportkonsumenter, som i
syfte att tillgodose gemensamma behov av lastbilstransporter bildat bolag,
förening eller annan sammanslutning med detta ändamål, skulle få utföra
transporter för gemensam räkning utan att denna trafik ansåges hänförlig
till yrkesmässig trafik. Dylik trafik för flera transportkonsumenters gemensamma
räkning benämndes kooperativ körning. Även andra förslag till uppmjukning
av regleringsbestämmelserna framlades av utredningen.
Riksförbundet Landsbygdens folk hemställde i skrivelse den 8 april 1952
till chefen för kommunikationsdepartementet att det av trafikutredningen
om kooperativ körning framlagda förslaget snarast måtte lagfästas.
I remissyttrande den 6 februari 1952 över nyetableringssakkunnigas betänkande
(SOU 1951:27—28) hemställde kommerskollegium, att gällande
regleringsbestämmelser beträffande bl. a. transportmarknaden gjordes till
föremål för översyn. Beträffande den yrkesmässiga trafiken anförde kollegium
därvid bl. a.:
»— —- — ifrågavarande näring regleras av en i statlig regi genomförd och
med åklagarmaktens stöd upprätthållen nyetableringskontroll, som torde
vara i flera avsenden mera effektiv än den privata nyetableringskontrollen.
Härtill kommer att företagarna i branschen sammanslutit sig i kartellartade
organisationer med uppgift att i vissa fall ytterligare begränsa konkurrensen.
— — —
Enligt 33 § i nyssnämnda förordning är numera jämväl speditionsrörelse
på lastbilstrafikområdet föremål för tillståndstvång och behovsprövning.
Tidigare var sådan förmedling av biltransporter, d. v. s. hopsamling i magasin
av gods för vidare befordran med olika trafikföretags bilar, icke föremål
för någon behovsprövning från myndigheternas sida.
Ett visst korrektiv mot missbruk av den privilegierade ställning, som den
yrkesmässigt bedrivna transportverksamhetens utövare intaga, torde möjligen
ligga i rätten att utföra körningar för egen räkning med ''firmabilar’.
Detta innebär emellertid icke rätt att medtaga retur- och fyllnadsgods för
andra trafikanters räkning, även om detta ur transportekonomiska synpunkter
vore befogat. Följden av detta blir, att fordonsparkens transportkapacitet
blir mindre effektivt utnyttjad och transportkostnaderna högre
än nödvändigt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
5
Med hänsyn till transportkostnadernas samhällsekonomiska betydelse
samt med beaktande av att inemot 80 procent av landets totala lastbilspark
gå i icke yrkesmässig trafik, torde här påtalade inskränkningar i den
fria företagsamheten på transportmarknaden få anses medföra ur det allmännas
synpunkt avsevärda olägenheter.»
Priskontrollnämnden yttrade i skrivelse den 1 augusti 1952 till Konungen,
att 1940 års förordning avsåg att råda bot mot vissa missförhållanden, som
uppkommit under den tidigare förekommande hårda konkurrensen på området.
Under det senaste årtiondet hade emellertid en utveckling ägt rum, som i
avgörande hänseenden ändrat förutsättningarna för regleringssystemet. Ett
flertal omständigheter, bland vilka kunde nämnas trafikutövarnas sammanslutningssträvanden
och en restriktiv tillståndsgivning, hade i betydande
grad begränsat konkurrensen. Nämnden ansåg därför, att biltrafikförordningens
bestämmelser borde överses, varvid det borde tillses, att sådan
konkurrensbegränsning, som tillkommit med statsmakternas medverkan,
antingen undanröjdes eller avsevärt uppmjukades.
över priskontrollnämndens framställning avgav biltrafiknämnden efter
hörande av överståthållarämbetet och länsstyrelserna yttrande. Nämnden
fann bärande skäl icke ha förebragts för en utredning, åsyftande en ändring
av grunderna för förordningen om biltrafik. Vissa aktuella frågor —
utförande av vissa slag av transporter med jordbrukstraktorer samt effektivisering
av kontrollen rörande arbetstiden vid förande av bil i yrkesmässig
trafik —- ansåg nämnden böra kunna lösas utan att de grundläggande
principerna i 1940 års förordning rubbades. Till stöd för sitt ståndpunktstagande
anförde nämnden sammanfattningsvis följande.
Regleringen av den yrkesmässiga biltrafiken har tillkommit som ett led
i strävandena att åstadkomma en förbättrad trafiksäkerhet, att giva möjlighet
för den trafikerande allmänheten, som helhet betraktad, att få transportuppdragen
utförda på ett ur såväl ekonomisk som säkerhetssynpunkt
tillfredsställande sätt ävensom att bereda såväl utövarna av yrkesmässig
trafik som de inom näringen anställda sådan ersättning för det i transportnäringens
tjänst utförda arbetet att trafiksäkerheten och transportsäkerheten
kan bevaras.
Det har veterligen icke gjorts gällande — vare sig i det av 1944 års trafikutredning
förhållandevis nyligen avgivna betänkandet eller i senare gjorda
framställningar i ämnet —- att man skulle helt bäva alla reglerande föreskrifter
för den yrkesmässiga biltrafiken, in. a. o. tillåta de ekonomiska
krafternas fria spel på detta område. Såväl den nu gällande förordningen
angående yrkesmässig trafik som dess föregångare utgöra en bekräftelse på
att man i vårt land icke ansett sig kunna medgiva en dylik frihet. Erfarenheterna
från andra länder ge ock vid banden, att den yrkesmässiga trafiken
är ett område, där en viss kontroll från det allmännas sida ansetts påkallad.
Enligt nämndens på tolv års erfarenhet grundade mening kan man om den
nuvarande förordningen i ämnet säga, att den, å ena sidan, i stort sett inrymmer
erforderliga bestämmelser för att samhället skall kunna utöva eu
ur det allmännas synpunkt erforderlig kontroll, och å andra sidan, alt
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
dessa bestämmelser icke äro mer rigorösa än som tarvas för att de skola
fylla sitt ändamål. Det föreligger, enligt nämndens mening, vägande skäl
att jämväl framdeles bibehålla de grunder på vilka nu gällande förordning
är uppbyggd, och att icke vidtaga sådana ändringar i förordningen att
man därigenom går miste om den möjlighet till överblick som f. n. finnes,
förlorar greppet över trafikens behov, dess omfattning och utvecklingstendenser,
eller blir urståndsatt att ingripa för att förekomma och stävja överträdelser
av gällande trafiksäkerhetsföreskrifter. Med detta nämndens ståndpunktstagande
är emellertid väl förenligt, att utvecklingen inom transportnäringen
med uppmärksamhet följes och att möjligheterna tillvaratagas
att inom förordningens ram vidtaga sådana ändringar, som ur någon av
de synpunkter, som ligga till grund för förordningen, finnas betingade av
utvecklingen eller eljest kunna medverka till en rationalisering.
I synnerhet ha med jordbruket och skogsnäringen sammanhängande förhållanden
föranlett förslag om ändringar i biltrafikförordningen.
19i6 års kommitté för jordbrukets maskinhållning upptog i sitt 1947
avgivna betänkande till behandling frågorna angående maskinstationers
möjlighet att utföra transporter åt andra.
Kommittén förordade, att man genom statliga stödåtgärder skulle underlätta
förvärv av maskinell utrustning för jordbrukets behov. Denna utrustning
skulle bl. a. tillhandahållas av maskinstationer. Kommittén räknade
med att maskinstationerna genom en lämplig organisation skulle kunna
utföra praktiskt taget alla arbeten för vilka dragare erfordras. Att så
skedde vore också erforderligt för att maskinanvändningen skulle bli ekonomiskt
lönande för den enskilda jordbrukaren. Bland nämnda arbeten utgjorde
kortare landsvägstransporter av grus, ved, timmer, spannmål och
dylikt en icke obetydlig del. Med hänsyn till betydelsen av att maskinbeståndet
blir väl utnyttjat, ansågs det vara av vikt, att sådana transportuppdrag
kunde utföras åt maskinstationens såväl ordinarie kunder som andra.
Kommittén föreslog därför att de i 1940 års förordning angående yrkesmässig
automobiltrafik givna bestämmelserna icke skulle äga tillämpning på
transporter, utförda med användande av sådan för jordbruksarbete anskaffad
och därmed huvudsakligen sysselsatt traktor, som innehaves av
någon, som yrkesmässigt tillhandahåller jordbruksmaskiner åt flera jordbrukare.
Kommittén framhöll, att en sådan bestämmelse utan tvivel komme
att medföra en viss minskning av den yrkesmässigt bedrivna transportverksamhetens
trafikunderlag, men att denna verkan icke borde överskattas.
I sitt yttrande över betänkandet anförde statens biltrafiknämnd att enligt
dess uppfattning »kan den konkurrens, som ett undantagande av traktorstransporterna
från bestämmelserna angående yrkesmässig biltrafik kommer
att medföra för den yrkesmässiga lastbilstrafiken antagas — särskilt inom
övervägande jordbruks- eller skogsbruksbetonade områden — bli av betydande
omfattning och få kännbara verkningar på inom sådana områden
bedriven yrkesmässig lastbilstrafik». Nämnden anför vidare:
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
7
»Nämnden finner emellertid, i likhet med kommittén, att -— därest åtgärder
från statsmakternas sida anses böra vidtagas för att, på sätt i betänkandet
föreslagits, underlätta och påskynda en mekanisering av jordbrukets
arbete — det får anses vara av betydelse, att de för ändamålet anskaffade
maskinerna, däribland även traktorer, i görligaste mån effektivt utnyttjas.
Nämnden vill fördenskull icke motsätta sig en ändring av 1940 års
förordning i den riktning, kommittén föreslagit. Nämnden vill dock erinra
om att den av kommittén framförda uppfattningen, att traktorernas konkurrenskraft
icke är särskilt stor vid landsvägstransporter, äger endast begränsad
giltighet. Med den utveckling i fråga om transporter med påhängsvagn,
kopplad till traktorer, som för närvarande äger rum, och med de nu
förekommande relativt snabbgående traktorerna, måste man enligt nämndens
uppfattning räkna med att detta transportmedel kommer till betydligt
ökad användning. Konkurrenskraften från traktortransporter synes med
hänsyn till anförda omständigheter kunna beräknas framdeles bli betydligt
starkare än för närvarande.»
Med hänsyn till dimensioneringen av den yrkesmässiga lastbilstrafiken
ansåg nämnden att man borde framgå med varsamhet vid en ändring av
bestämmelserna angående den yrkesmässiga lastbilstrafiken. Såsom ett minimikrav
borde enligt nämndens mening uppställas »att de maskinhållare,
som ha för avsikt att yrkesmässigt utföra landsvägstransporter med traktor,
härom hos vederbörande länsstyrelse göra anmälan».
Inom arbetsmarknadsstyrelsen har verkställts en utredning om skogsbrukets
arbetsmarknad. Utredningen bar haft till uppgift att söka finna vägar
till en tryggad arbetskraftförsörjning för skogsbruket och en jämn sysselsättning
för skogsarbetarna. Den har under sitt arbete vid flera tillfällen
blivit anmodad vidtaga åtgärder för att underlätta utnyttjandet av jordbrukstraktorer
in. fl. dragfordon inom skogsbruket. I skrivelse den 17 april
1952 har sålunda Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet hemställt,
att utredningen till behandling måtte upptaga bestämmelserna angående trafiktillstånd
för skogskörslor med traktorer, jeepar och liknande fordon samt
ifrågavarande bestämmelsers tillämpning. Skogsbrukets motortransportkommitté,
som är ett samarbetsorgan för Föreningen skogsarbeten, Värmlands
och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, kungi. domänstyrelsen,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Svenska lantarbetsgivareföreningen,
har framfört liknande synpunkter.
Utredningen framhöll i en den 1 augusti 1952 dagtecknad promemoria,
att antalet traktorer i Sverige på senare tid starkt ökats, samtidigt som
hästbeståndet minskats. Sålunda kunde antalet traktorer och dragbilar, som
år 1948 utgjorde ca 37 800, vid tiden för utredningen beräknas till ca 89 000.
Antalet hästar åler beräknades nu till 375 000 mot 630 000 före krigel.
Eller alt ha påpekat betydelsen av alt traktorerna effektivt utnyttjades
anförde utredningen rörande bestämmelserna om trafiktillstånd:
»Utredningen om skogsbrukets arbetsmarknad finner för sin del del ur
skilda synpunkter vara orationellt att, som nu är fallet, eu statlig reglering
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
av en viss näring förhindrar det rationella utnyttjandet av maskinbeståndet
inom en annan gren av näringslivet. Ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt
är det önskvärt att de grupper av arbetstagare, som tidigare varit
sysselsatta med hästkörslor i skogen, alltjämt få möjlighet att arbeta som
körare i skogsbruket. Det skulle vara olyckligt om den fortgående mekaniseringen
av jordbruket medförde att jordbrukarna icke finge möjlighet att
åtaga sig körning i skogen under vintern.
Gentemot delta kan kanske invändas att sysselsätlningssvårigheler i stället
komma att uppstå för den yrkesmässiga biltrafiken. Det bör då understrykas,
att de skogskörslor det här gäller tidigare till övervägande del
utförts av jordbruksbefolkningen. Det förhållandet att jordbruket i ökad
utsträckning övergår till traktordrift bör inte få till konsekvens att den
yrkesmässiga biltrafiken får ensamrätt till körslorna i skogen. Vidare bör
uppmärksammas att en fortskridande tendens till övergång från häst till
traktor kan förmärkas. Detta innebär, att ju längre de nuvarande bestämmelserna
äro gdtiga ju svårare blir en återgång till friare förhållanden.
Avsikten är givetvis att denna återgång endast skall innebära att fri konkurrens
mellan olika transportmedel tillätes. Den skall icke innebära att
den yrkesmässiga biltrafiken utestänges från skogslcörslorna. Det torde
också starkt kunna ifrågasättas om verkligen sysselsättningen av lastbilarna
kommer att bli högre genom att jordbrukstraktorerna utestängas från
skogsbrukets transporter. Följden kommer sannolikt att bli, att skogsbruksföretagen
i ökad omfattning skaffa egna traktorer eller bilar. Ur samhällsekonomisk
synpunkt få vi sålunda därmed en överdimensionering av maskinbeståndet.
Förbättrade sysselsättningsförhållanden uppnås dock icke för
den yrkesmässiga lastbilstrafiken.
Vid ett bedömande av sysselsättningsförhållandena i skogsbruket måste
uppmärksammas att sedan mer än ett decennium knapphet på arbetskraft
varit ett dominerande drag. Det är därför särskilt angeläget att alla möjligheter
till arhetsbesparingar utnyttjas. De nuvarande bestämmelserna om
trafiktillstånd kunna utgöra ett hinder i detta avseende, ty hellre än alt
riskera att förlora inkomsterna av skogskörslorna torde många jordbrukare
avstå från att övergå till en i och för sig lönande traktordrift inom jordbruket.
Resultatet blir sålunda att mekaniseringen och den arbetsbesparing
en sådan skulle möjliggöra fördröjes inte blott inom skogsbruket utan
även inom jordbruket.
Även om vi under flera år haft en i stort sett hög sysselsättning inom
skogsbruket bör vidare ihågkommas att skogsbruket är en synnerligen konjunkturkänslig
näringsgren. På grund av skogsbygdens i regel ytterst ensidiga
näringsliv är det mycket svårt atl bereda friställd arbetskraft annat
arbete även om det allmänna konjunkturläget är relativt gynnsamt. Följden
blir att allmänna arbeten måste igångsättas redan vid en mindre konjunkturnedgång.
Det är följaktligen även ur dessa synpunkter ett betydande
samhällsintresse att skogens arbetare icke utestängas från vissa arbetsuppgifter
inom skogsbruket.
Utredningen om skogsbrukets arbetsmarknad finner sålunda de nuvarande
bestämmelserna om trafiktillstånd och deras tillämpning utgöra elt
hinder för ett rationellt ordnande av arbetsförhållandena inom skogsbruket.
Även ur andra synpunkter synes behov föreligga av en översyn av ifrågavarande
bestämmelser. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna om
Andra lagutskottets utlåtande nr 15. 9
trafiktillstånd och deras tillämpning utan dröjsmål måtte upptagas till
omprövning.»
I utlåtande över arbetsmarknadsstyrelsens framställning har statens biltrafiknämnd
framhållit bl. a. afl yrkeslastbilarnas transporter av virke på
korta avstånd i de skogrika delarna av landet, enligt vad tidigare verkställda
utredningar visat, haft en förhållandevis stor omfattning. Nämnden
förmodar att lägel är väsentligen detsamma i dag. Om innehavare av jordbrukstraktorer
finge ett generellt medgivande att yrkesmässigt utföra virkeslransporter,
måste man enligt nämndens uppfattning därför räkna med
ett betydande bortfall av transport uppdrag för den yrkesmässiga lastbilstrafiken
inom dessa områden.
Mot dessa verkningar har man enligt biltrafiknämnden att väga de skäl,
som talar för att jordbrukarna i görlig mån får utnyttja sina traktorer.
Sedan traktorn numera i stor utsträckning ersatt hästen som dragare, ter
det sig rimligt och naturligt att de jordbrukare, som på detta sätt rationaliserat
sitt arbete, skola ha möjlighet att åtaga sig traktorkörning i sådana
fall, då de tidigare använt häst.
Vid övervägandet av dessa synpunkter har biltrafiknämnden kommit till
den slutsatsen, att större frihet bör beredas de traktorägande jordbrukarna
att utan hinder av 1940 års förordnings bestämmelser om behovsprövning
med sina traktorer jämte tillkopplade släptordon få utföra yrkesmässiga
transporter av virke. Nämnden håller för troligt alt de olägenheter, som
kunna bli en följd härav, bli av övergående natur. Efter hand bör vid ett
klokt handbavande av tillståndsgivningen tillgängen på transportmedel i
yrkesmässig trafik åter kunna anpassas till behovet. En förutsättning för
denna liberalisering av bestämmelserna anser emellertid biltrafiknämnden
vara, alt de föreskrifter för tryggande av trafiksäkerheten och ansvarigheten
vid trafikutövandet, som gälla för den yrkesmässiga biltrafiken, även
komma att avse yrkesmässig trafik med traktortåg samt att frågan om
beskattningen av fordonen löses på sådant sätt, att likställighet med den
yrkesmässiga lastbilstrafiken i detta avseende uppnås.
Näringslivets trafikdelegation har i skrivelse den 31 december 1952 till
chefen för kommunikationsdepartementet hemställt, att denne utan dröjsmål
måtte till omprövning upptaga frågan om en uppmjukning av biltrafikförordningen
i syfte att möjliggöra för jordbrukare och maskinhållare att
utan särskilt tillstånd mot ersättning ombesörja skogskörslor med jordbrukstraktorer
m. fl. dragfordon.
Vid innevarande års riksdag har herr Jansson i Hällefors interpellerat
chefen för kommunikationsdepartementet angående frågan om införande av
rätt för jordbrukare att utan särskilt tillstånd yrkesmässigt utföra skogskörslor
med traktor. I svar på interpellationen, avgivet i andra kammaren
den 17 mars 1953, anförde chefen för kommunikationsdepartementet, stats
-
''2 Iiihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 15.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
rådet Andersson, efter att ha redogjort för biltrafiknämndens ovan nämnda
utlåtande över arbetsmarknadsstyrelsens framställning:
»Även enligt min uppfattning föreligger starka skäl för att bereda jordbrukarna
ökade möjligheter att utnyttja sina traktorer för skogskörslor.
Innan åtgärder vidtages i sådan riktning, synes det mig emellertid påkallat,
att konsekvenserna härav för transportförsörjningen i övrigt något närmare
klarlägges. Även de villkor i trafiksäkerhets- och beskattningshänseende,
som biltrafiknämnden ansett böra uppställas för den ifrågasatta liberaliseringen,
torde böra prövas. På senare tid har även vissa andra spörsmål
rörande regleringen av den yrkesmässiga lastbilstrafiken aktualiserats,
vilka synes böra närmare utredas, och jag överväger därför åt! begära
bemyndigande att tillsätta en utredning för ändamålet. I detta sammanhang
bör lämpligen också den i interpellationen berörda frågan upptagas
till behandling. Såvitt jag kan finna bör det vara möjligt att relativt fristående
från utredningsarbetet i övrigt pröva denna fråga och snabbt framlägga
erforderliga förslag.»
Utskottet.
Vad först beträffar den i motionerna 1:308 och 11:401 framställda begäran
om en allmän översyn av 1940 års förordning angående yrkesmässig
automobiltrafik, har på senare lid en uppmjukning i olika avseenden av
de nuvarande regleringsbestämmelserna för den yrkesmässiga lastbilslrafiken
ifrågasatts. Chefen för kommunikationsdepartementet har i interpellationssvar
i andra kammaren den 17 mars 1953 förklarat sig överväga att
begära en utredning för behandling av spörsmål rörande den yrkesmässiga
lastbilstrafiken. Utskottet ansluter sig till uppfattningen, att en sådan utredning
bör komma till stånd.
Vad därefter beträffar den i samtliga förevarande motioner behandlade
frågan om beredande av ökade möjligheter för jordbrukare och maskinhållare
att mot ersättning få ombesörja skogskörslor med traktorer, instämmer
utskottet i motionernas syfte. Utskottet finner det angeläget, att
denna fråga snarast löses. I del nyssnämnda interpellationssvaret har chefen
för kommunikationsdepartementet funnit frågan lämpligen böra behandlas
i samband med den nämnda utredningen rörande den yrkesmässiga lastbilstrafiken.
Departementschefen har därvid framhållit, att det synes påkallat,
att konsekvenserna av de ifrågasatta åtgärderna för transportförsörjningen
i övrigt närmare klarläggas och all vissa traktortrafiken berörande
trafiksäkerhets- och beskattningsfrågor prövas. Utskottet delar denna
uppfattning. Utskottet vill emellertid understryka, att frågan bör kunna
prövas relativt fristående från utredningsarbetet i övrigt och att erforderliga
förslag snabbt böra framläggas.
Utskottet hemställer,
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
11
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:43,
1:307, 1:308, 11:53, 11:400 och 11:401, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t bringa till Kungl. Maj:ts kännedom vad utskottet
anfört.
Stockholm den 26 mars 1953.
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman*, Sten, Nils Elowsson, Wistrand*,
Nerman, Bengtson, Weiland och Nils Theodor Larsson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping*, herr Nilsson i
Göteborg*, fruar Västberg*, Sandström*, herrar Carlsson i Bakeröd, Andersson
i Alfredshem*, fröken Höjer och fru Ewerlöf*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:127 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om viss ändring i och översyn av förordningen angående yrkesmässig automobUtrafik. a1 i texten