Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad Igdelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937
1953-03-24 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1953:17, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad Igdelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr t7.
1
Nr 17.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till förordning om ändrad Igdelse av 1 och 4 §§
förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för vård i vissa
fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 20 februari 1953 dagtecknad proposition, nr 68, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikes ärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655)
angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till
bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet.
Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 angående
bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till
bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet skola hava följande ändrade lydelse.
(Nuvarande Igdelse:)
1 §•
Då någon för vård, som avses i 1 §
lagen om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus, intages å
allmän avdelning vid karolinska
sjukhuset, har det landsting, inom
vars område han är boende, att till
(Föreslagen Igdelse:)
1 §•
Då någon för vård, som avses i 1 §
lagen om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus, intages å
karolinska sjukhuset, har det landsting,
inom vars område han är boende,
att till sjukhuset erlägga bi
-
1—Dihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 17.
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
2
(Nuvarande lydelse:)
sjukhuset såsom bidrag till kostnaderna
för vården erlägga ett belopp
av två kronor 50 öre för vårddag under
förutsättning antingen att
han under vistelse inom Stockholms
stad eller Stockholms län insjuknat
i den sjukdom, vården avser, eller
ock att han erhållit hänvisning till
karolinska sjukhuset för vård, som
ej kan beredas å landstingets sjukvårdsinrättningar.
Sådan hänvisning
skall ske skriftligen och må meddelas
av lasaretts-, sjukstugu-, sanatorie-
eller tuberkulossjukstuguläkare
vid lasarett, sjukstuga, sanatorium
eller tuberkulossjukstuga, som drives
av landstinget, så ock av vederbörande
tjänsteläkare. Med lasarettsläkare,
som nyss sagts, skall i förevarande
hänseende jämställas överläkare
vid akademiska sjukhuset i
Uppsala.
Vad i första stycket stadgas om
landsting skall i tillämpliga delar
gälla stad, som ej deltager i landsting.
Utgår vårdbidrag, som i första
stycket avses, minskas legosängsavgiften
med ett häremot svarande belopp.
(Föreslagen lydelse:)
drag till kostnaderna för vården enligt
vad nedan sägs.
Skyldighet att utgiva sådant vårdbidrag
föreligger under förutsättning
antingen att den å karolinska
sjukhuset intagne under vistelse inom
Stockholms stad eller Stockholms
län insjuknat i den sjukdom, vården
avser, eller ock att han erhållit
hänvisning till karolinska sjukhuset
för vård, som ej kan beredas å landstingets
sjukvårdsinrättningar. Sådan
hänvisning skall ske skriftligen och
må meddelas av lasaretts-, sjukstugu-,
sanatorie- eller tuberkulossjukstuguläkare
vid lasarett, sjukstuga,
sanatorium eller tuberkulossjukstuga,
som drives av landstinget,
så ock av vederbörande tjänsteläkare.
Med lasarettsläkare, som nyss
sagts, skall i förevarande hänseende
jämställas överläkare vid akademiska
sjukhuset i Uppsala samt överläkare
vid statens sinnessjukhus och
annat därmed jämförligt sinnessjukhus.
Vårdbidraget skall, oavsett huruvida
vården meddelas å allmänt, enskilt
eller halvenskilt rum, för varje
vårddag utgå med det belopp, varmed
den för sjuka från landstingsområdet
fastställda leg osäng savgiften
å allmänt rum vid karolinska
sjukhuset överstiger tre kronor.
Vad ovan stadgas om landsting
och landstingsområde skall i tillämpliga
delar gälla stad, som ej deltager
i landsting.
Utgår vårdbidrag, minskas legosängsavgiften
med ett häremot svarande
belopp.
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
3
(Nuvarande hjdelse:)
4 §.''
Då någon, som ej är boende inom
Stockholms stad eller Stockholms
län, intages å allmän avdelning vid
serafimerlasarettet, skall vad i 1 och
2 §§ sägs äga motsvarande tillämpning.
(Föreslagen Igdelse:)
4 §.
Då någon, som ej är boende inom
Stockholms stad eller Stockholms
län, intages å serafimerlasarettet,
skall vad i 1 och 2 §§ sägs äga motsvarande
tillämpning.
Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1953.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft
fyra i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 370 av herr Huss och
nr 371 av herr Söderquist m. fl. samt
inom andra kammaren
nr 448 av fröken Höjer och herr Dahlén samt
nr 449 av herrar Hall och Thapper.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i
det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.
Vad motionärerna anfört och yrkat redovisas i det följande under särskild
rubrik.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås en höjning av det bidrag landsting och städer
utanför landsting lämnar för vård på de s. k. riksplatserna vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet från 2 kronor 50 öre till det belopp, varmed
den fastställda legosängsavgiften på allmänt rum vid dessa sjukhus
överstiger 3 kronor, allt för vårddag räknat. Avsikten är att höja legosängsavgifterna
i viss anslutning till de taxehöjningar, som enligt särskilda avtal
skett för utomlänspatienter på landstingssjukhusen. Enligt förslaget skall
vårdbidrag utgå även vid vård på enskilt och halvenskilt rum. Vidare föreslås
en viss utvidgning av kretsen av läkare, som äger att med verkan att
vårdbidrag utgår remittera sjuka till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
för vård.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
Den nuvarande ordningen.
Av de allmänna vårdplatserna på karolinska sjukhuset är ett visst antal
avsedda för patienter från Stockholms stad och Stockholms län och ett
visst antal, de s. k. riksplatserna, för patienter från landet i övrigt. Beträffande
serafinierlasarettet förhåller det sig på liknande sätt. Mellan staten
samt Stockholms stad och Stockholms läns landsting har ingåtts avtal, som
bl. a. innehåller bestämmelser om skyldighet för staden och landstinget
att bidraga till sjukhusens vårdkostnader. Beträffande övriga landsting
och städer utanför landsting regleras motsvarande skyldighet genom förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och
städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård
i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, i fortsättningen
kallad bidragsförordningen. Enligt denna förordning åligger det landsting
(varmed här och i det följande jämställes stad utanför landsting) att —
då en inom dess område boende person intages på allmän avdelning vid
ifrågavarande sjukhus för vård, som avses i 1 § sjukhuslagen, -— till statsverket
erlägga bidrag till kostnaden för vården med 2 kronor 50 öre för
vårddag. Som förutsättning för bidragsskyldighet stadgas emellertid att
den intagne antingen under vistelse inom Stockholms stad eller Stockholms
län insjuknat i den sjukdom, vården avser (akuta fall), eller erhållit
hänvisning till sjukhuset för vård, som ej kan beredas å landstingets
sjukvårdsinrättningar (remissfall). Sådan hänvisning skall enligt bidragsförordningen
ske skriftligen och får meddelas av lasaretts-, sjukstugu-,
sanatorie- eller tuberkulossjukstuguläkare vid lasarett, sjukstuga, sanatorium
eller tuberkulossjukstuga, som drives av landstinget, samt av vederbörande
tjänsteläkare. Med lasarettsläkare som nyss sagts jämställes överläkare
vid akademiska sjukhuset i Uppsala.
Utgår vårdbidrag enligt vad nu sagts, minskas legosängsavgiften för den
intagne med motsvarande belopp.
Enligt gällande reglemente för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
fastställer Kungl. Maj :t på förslag av sjukhusens direktion avgifter
för vård av intagna sjuka, varvid iakttages vad avtalen med Stockholms
stad och Stockholms läns landsting i det hänseendet innehåller.
Stockholms stad och Stockholms läns landsting har genom de förutnämnda
avtalen åtagit sig att bidraga till vårdkostnaderna vid de båda
statliga sjukhusen enligt grunder, som i princip anknyter till de verkliga
kostnaderna för sjukhusens drift. Bidraget har i fråga om karolinska
sjukhuset för år 1951 preliminärt beräknats till omkring 42 kronor för
vårddag.
För sjuka, boende inom annan del av riket än Stockholms stad eller
Stockholms län, uppgår numera legosängsavgifterna å allmänt rum vid
båda sjukhusen till 7 kronor för var och en av de 15 första vårddagarna
Andra lagutskottets utlåtande nr 17. 5
samt 6 kronor för var och en av följande vårddagar. Då ifrågavarande
legosängsavgifter år 1937 först fastställdes till 5 kronor för vårddag, har
alltså i vårdbidragsfallen patientens andel i avgiften höjts från 2 kronor
50 öre till 4 kronor 50 öre respektive 3 kronor 50 öre, allt för vårddag
räknat.
Av propositionens redogörelse för grunderna för den nuvarande ordningen
må här endast erinras om följande. Beträffande av förordningen
berörda landstings och städers bidrag till kostnaderna för karolinska sjukhusets
drift avvisades, då denna fråga första gången prövades 1930, ett
förslag om ett sådant bidrag, beräknat efter den verkliga nettokostnaden
för patienter från respektive vårdområde. I enlighet med ett förslag av
landstingsförbundets styrelse bestämdes i stället att för riksplatserna skulle
uttagas en legosängsavgift, motsvarande avgiften för utomlänspatienter i
allmänhet vid landets lasarett. Beträffande patienter, som insjuknat i
huvudstaden eller i Stockholms län och sökte vård å karolinska sjukhuset,
samt patienter, vilka av vederbörande lasarettsläkare remitterats dit för
vård, som ej stod att få på det egna sjukvårdsområdets inrättningar,
skulle området lämna vårdbidrag om 2 kronor 50 öre per dag. Övriga
patienter däremot skulle själva gälda hela den fastställda legosängsavgiften.
Detta system överensstämmer i det väsentliga med den ordning som sedermera
lagfästes i 1937 års förordning.
Ändringsförslag m. m.
1. Vårdbidragens storlek in. m.
Direktionen för karolinska sjukhuset har i skrivelser dels den 28 mars
1951 dels den 21 oktober 1952 framlagt förslag till höjning av legosängsavgifterna
för riksplatserna vid de båda sjukhusen och därvid även behandlat
frågan om höjning av landstingens vårdbidrag.
I direktionens första skrivelse föreslår direktionen i huvudsak, att legosängsavgiften
för vård på allmän sal av patienter från annan del av riket
än Stockholms stad och Stockholms län höjes till 30 kronor per vårddag.
Legosängsavgifterna för dessa patienter på enskilt eller halvenskilt rum
föreslås höjda i motsvarande mån. Innebörden härav för vårdbidragens
del synes vara, att dessa höjs från nuvarande 2 kronor 50 öre till 27 kronor.
Som skäl för förslaget åberopas dels de under senare år starkt stegrade
vårddagskostnaderna dels innehållet i en år 1950 mellan landstingsförbundets
styrelse och stadsförbundets sjukvårdsdelegation ingången överenskommelse
om hemställan till huvudmännen att ömsesidigt ikläda sig vissa
förpliktelser i fråga om ersättning för sjukhusvård, som meddelas inom
främmande sjukvårdsområde (1950 års utomlänsavtal). Direktionen upp
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
lyser, att samtliga huvudmän iklätt sig förpliktelser enligt detta avtal, och
framhåller om innebörden och konsekvenserna härav.
Dessa förpliktelser innebära i huvudsak, att det landsting, till vars sjukvårdsområde
patienten hör, skall erlägga bidrag till huvudmannen för det
sjukhus, där patienten vårdas, därest detta sjukhus är beläget inom annat
sjukvårdsområde. Bidraget är bestämt till 30 kronor för vårddag med avdrag
för den legosängsavgift patienten själv har att erlägga efter hemortslandstingets
bestämmelser, och betingelserna för bidragets utbetalande äro
i stort sett desamma som stadgas i 1937 års bidragsförordning, dock med
den skillnaden, att bidraget utbetalas även vid vård på halvenskilt och
enskilt rum.
Direktionens förslag innebär alltså en höjning av ifrågavarande Iegosängsavgifter
till samma belopp som skall utgå enligt 1950 års utomlänsavtal.
I direktionens senare skrivelse framhåller direktionen till en början, att
överläkareföreningen vid karolinska institutets undervisningssjukhus och
lärarkollegiet vid institutet i yttranden till direktionen ansett en höjning
av legosängsavgifterna motiverad. Beträffande avgiftshöjningen har lärarkollegiet
bland annat framhållit intresset av att icke en sådan höjning av
avgifterna skedde att risk uppstode för underbeläggning av riksplatserna
å sjukhuset och därmed fara för den av institutet å sjukhuset bedrivna
undervisningen och forskningen.
Direktionen uppger i fortsättningen, att landstingsförbundet i skrivelse
den 14 juni 1951 hos direktionen begärt att vårdbidrag från landstingen,
utan hinder av vad i 1937 års bidragsförordning stadgas, skall uttagas med
sådant belopp, att den avgift, som stannar på patienten, begränsas till 3
kronor per dag. Stadsförbundets sjukvårdsdelegation, som under hand
beretts tillfälle yttra sig över landstingsförbundets hemställan, hade därvid
anfört att mom delegationen samtliga representanter för de städer,
som berördes av bidragsförordningen, uttalat sig för en sådan ändring av
bidragsförordningen att rikspatienter vid karolinska sjukhuset och serafiinerlasarettet
skulle erlägga samma legosängsavgift, som gällde inom
patientens eget sjukvårdsområde. Huvudmannen skulle i så fall ikläda sig
skyldigheten att utgiva vårdbidrag till det statliga sjukhuset med så stort
belopp, att detta jämte den avgift patienten erlagt skulle täcka den för
sjukhuset fastställda legosängsavgiften. Härvid förutsattes dock viss ändring
i remissrätten.
Med förmälan, att hösten 1952 genom landstingsförbundets styrelse och
stadsförbundets sjukvårdsdelegation upprättats ett förslag till nytt utomlänsavtal
(1952 års utomlänsavtal), vilket lär ha godkänts av samtliga
huvudmän, ifrågasätter direktionen slutligen en ytterligare höjning av legosängsavgifter
och vårdbidrag. Direktionen redogör härvid först för förslaget
till utomlänsavtal.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
Enligt detta förslag indelas utomlänspatienterna i två huvudkategorier,
nämligen dels patienter, som under vistelse inom främmande sjukvårdsområde
drabbas av sjukdom eller skada och till följd därav blivit i behov
av omedelbar vård å sjukvårdsanstalt, dels ock patienter, som för specialistvård
remitterats till främmande anstalt av någon hos hemlandstinget anställd
lasarettsläkare, sanatorieläkare, epidemisjukhusläkare eller sjukstugeläkare,
utnämnd av Kungl. Maj :t.
För den första kategorien av patienter (akuta fall) skall den mellan
huvudmännen överenskomna ersättningen utgöra 35 kronor per vårddag
vid vård på allmän sal. För den andra kategorien (remisspatienter) skall
vårdavgiften på allmän sal utgöra 50 kronor. För utomlänspatienter på
halvenskilt eller helenskilt rum skall erläggas den patientavgift, som bestämmes
av huvudmannen för den anstalt, där vården meddelas, med
avdrag för den nettoersättning, som utgår från hemlandstinget för vård på
allmän sal och som debiteras hemlandstinget.
Enligt förslag av landstingsförbundets styrelse skulle för patienter från
främmande sjukvårdsområde dessa avgifter utgöra beträffande akuta fall
på halvenskilt rum 45 kronor och på helenskilt 55 kronor per vårddag och
för remisspatienter 60 kronor på halvenskilt och 70 kronor på helenskilt
rum.
Direktionen framhåller i anslutning härtill bl. a.
Om 1952 års utomlänsavtal skulle tillämpas i fråga om legosängsavgifterna
för rikspatienter på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet —
såsom direktionen beträffande 1950 års utomlänsavtal förutsatt i skrivelsen
den 28 mars 1951 — komme dessa avgifter att väsentligt höjas, särskilt
för remisspatienter. Patienter, vilka icke utgöra akuta fält och som utan
remiss infinna sig på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet för
undersökning och vård, skulle själva ha att svara för erläggandet av avgifterna.
Dessas storlek komme sannolikt att i många fall verka avskräckande.
Man kan måhända även befara att, om samma avgifter tillämpas
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet som föreslagits för remisspatienter
enligt utomlänsavtalet, läkarna vid landstingens sjukhus kommer
att vara mera restriktiva än hittills i fråga om remiss av patienter
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
Av nu anförda skäl samt med hänsyn till de farhågor rörande patienttillströmningen
till sistnämnda sjukhus, som uttalats av överläkarföreningen
och karolinska institutets lärarkollegium, synes en höjning av avgifterna
till den storlek, som gäller för remisspatienter enligt utomlänsavtalet,
knappast tillrådlig. En avgiftshöjning vid direktionens sjukhus vad
rikspatienter beträffar bör givetvis äga rum. Höjningen bör emellertid måhända
icke göras högre än till de belopp, som enligt nyssnämnda avtal
gäller för inom främmande sjukvårdsområde akut insjuknade personer,
således 35 kronor på allmän sal, 45 på halvenskilt och 55 kronor på helenskilt
rum.
Beträffande bidragsförordningen framhåller direktionen, att den icke har
något alt erinra mot att denna ändras på det sätt att rikspatienter å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet skall till dessa sjukhus erlägga
vårdavgift endast med det belopp, som de skulle ha haft alt betala vid hem
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
ortssjukhus. Återstoden av ersättningen skulle uttagas av vederbörande
huvudman direkt från de båda sjukhusen.
Innebörden härav är sålunda att det i bidragsförordningen fastslagna
vårdbidraget höjes från 2 kronor 50 öre till 32 kronor.
Svenska landstingsförbundets styrelse har i ärendet framhållit i huvudsak
följande.
Karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet är att anse såsom rikssjukhus,
varför patienterna å dem i princip icke kan likställas med utomlänspatienter.
För ett undervisningssjukhus, nämligen Lunds lasarett, gäller
landstingens avgiftsbestämmelser, vilket icke varit odelat till fördel
ur undervisningssynpunkt. Förslag har därför väckts att lasarettet skulle
få ett antal riksplatser med lägre vårdavgifter. Lämpligheten av direktionens
förslag om avgiftshöjning kan med hänsyn härtill ifrågasättas.
Förslagen innebär i princip att den särställning i avgiftshänseende, som
kommit riksplatserna å sjukhusen till del, upphäves. Därigenom skulle
otvivelaktigt det sekundärkommunala huvudmannaskapet för kroppssjukvården
bli klarare markerat. I och för sig har styrelsen intet att invända
mot en dylik ordning, som synes både rationell och ägnad att befordra en
önskvärd decentralisering av specialvården. Men om avgifterna höjs och
vårdbidragen som en följd därav jämväl ökas, skulle kostnaderna för sjukhusens
drift i betydande omfattning överflyttas på landstingen, vilket icke
kan anses rimligt. En förutsättning för att direktionens förslag skall kunna
accepteras är därför, att landstingen beredes kompensation i annan ordning.
Även svenska stadsförbundets styrelse har i ärendet uttryckt den meningen
att, om vårdbidragen höjdes, de huvudmän, som träffades därav, borde i
annan ordning kompenseras för avgiftshöjningen. I yttrande över direktionens
senare skrivelse har styrelsen godtagit de grunder för vårdbidragen,
som direktionen slutligen föreslagit. Styrelsen förklarar sålunda, att några
principiella invändningar inte kan göras mot att vårdkostnaderna vid
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet betalas av vederbörande sjukvårdshuvudmän,
så länge dessa kostnader ej överstiger kostnaderna för
motsvarande vård vid huvudmännens egna sjukhus och ej heller avser
patienter, som intagits uteslutande för undervisningens behov. Mot de
vårdavgifter, som huvudmännen enligt direktionens förslag skall erlägga,
finner styrelsen i och för sig inte något att erinra; detta med hänsyn till
nuvarande höga kostnader vid kommunala sjukhus av motsvarande omfattning
och standard.
Medicinalstyrelsen har tillstyrkt direktionens slutliga förslag och har
därvid understrukit, att en rikspatient som vårdas på karolinska sjukhuset
eller serafimerlasarettet borde erlägga vårdavgift högst med det belopp,
som han skulle ha betalat vid hemortssjukhus. Enligt medicinalstyrelsens
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
9
mening vore det rimligt, att landstingen i annat lämpligt sammanhang
kompenserades för sina genom vårdbidragens höjning ökade utgifter.
Statens priskontrollnämnd och statskontoret har båda tillstyrkt bifall
till de i direktionens första skrivelse framlagda förslagen. Statskontoret
har därvid förklarat, att någon anledning att gottgöra landstingen för
ökade utgifter ej torde förefinnas.
2. Remissrätten.
Frågan om vilka läkare som skulle äga att, med verkan att vårdbidrag
utgår, hänvisa patienter till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,
beröres av svenska landstingsförbundets styrelse. I dess yttrande över direktionens
skrivelse den 28 mars 1951 framhåller förbundsstyrelsen, att om
vårdbidragen skulle utgå med samma belopp som enligt utomlänsavtalet,
borde också remissrätten anpassas efter nämnda avtals regler. Detta innebar
— enligt det då gällande 1950 års utomlänsavtal -— att remissrätt
skulle tillkomma endast lasaretts- och sanatorieläkare inom landstingets
eget sjukvårdsområde. Mot detta anför överläkar eföreningen vid karolinska
institutets undervisningssjukhus i yttrande till direktionen, att en sådan
begränsning av remissrätten skulle komma att menligt inverka på de akademiska
lärarnas fria val av undervisnings- och forskningsmaterial. Hänvisningen
av patienter till de båda sjukhusen skulle helt bli beroende av
de inremitterande läkarnas godtycke och personliga inställning till fallen
och i flertalet fall vara betingad enbart av sjukvårdande synpunkter och
ej av undervisnings- och forskningssynpunkter. En viktig förutsättning
för en fullgod undervisningsverksamhet vid sjukhusen vore, att överläkarna
hade möjlighet till fritt urval av patienter, som lämpar sig ur
undervisnings- och forskningssynpunkt, överläkarna borde därför erhålla
rättighet att själva utfärda remisser till intagning på sjukhusen i full överensstämmelse
med vad som gäller för lasarettsläkare vid utfärdande av
remiss för vård av patient utanför det egna sjukvårdsområdet. I detta
uttalande instämmer karolinska institutets lärarkollegium.
Direktionen för karolinska sjukhuset ansluter sig icke till något av de
nu anmärkta ändringsförslagen utan framhåller i sin senare skrivelse, att
remissrätten bör bibehållas sådan den utformats i bidragsförordningen.
Den av överläkarföreningen föreslagna utvidgningen avstyrkes av styrelserna
för svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet.
I skrivelse den 8 oktober 1951 yrkar medicinalstyrelsen, att remissrätten
utsträckes även till överläkare vid statens sinnessjukhus eller annat därmed
jämställt sinnessjukhus. Till stöd för detta yrkande anför styrelsen.
Utvecklingen inom sinnessjukvården har medfört ett behov av samarbete
med andra specialister, främst neurologi och neurokirurgi. Särskilt gäller
detta fall av epilepsi, där orsaken till sjukdomen är oklar eller operation
opaginerad Kontrollera mot PDF
in
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
kan tänkas bota eller förbättra tillståndet, fall av misstänkt eller diagnostiserad
hjärntumör samt fall lämpade för lobotomioperation. Härtill kommer,
att de ökade diagnostiska resurserna — röntgen, utbyggda laboratorier
in. m. — som ställts till sinnessjukhusens förfogande, möjliggjort för berörda
överläkare att med erforderlig säkerhet bedöma, om intagning å
karolinska sjukhuset eller serafimerlasarettet är påkallad eller icke. Den
öppna psykiatriska verksamheten vid sinnessjukhusen har dessutom ökat
i omfattning, bland annat beroende på de mottagningar, som organiserats
genom den sedan några år utbyggda hjälpverksamheten. Läkarna vid sinnessjukhusen
konsulteras numera även i betydande omfattning direkt av
patienter och nyssnämnda läkares specialutbildning tages i anspråk av
läkare inom andra vårdområden.
Medicinalstyrelsens förslag har av direktionen för karolinska sjukhuset
och svenska stadsförbundets styrelse lämnats utan erinran. Svenska landstingsförbundets
styrelse förklarar, att den icke i och för sig har något att
erinra mot förslaget, så länge nuvarande vårdavgifter tillämpas. Om avgiftssystemet
kommer att omläggas i överensstämmelse med utomlänsavtalet,
bör emellertid —- enligt styrelsens förut uttalade mening — även remissrätten
anpassas efter detta avtals regler och i så fall skulle dylik rätt icke
tillkomma ifrågavarande statliga sinnessjukläkare.
Departementschefen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund, anför i propositionen
efter en kort redogörelse för den gällande ordningen:
Såsom framgår av den förut lämnade översikten utgick man vid tillkomsten
av 1937 års förordning från att legosängsavgifterna för rikspatienter
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet skulle fastställas
så, att de motsvarade legosängsavgifterna för utomlänspatienter i allmänhet
vid rikets lasarett. Den genomsnittliga vårddagskostnaden vid lasaretten
var på den tiden omkring 7 kronor. Kostnaden per vårddag har därefter
ständigt stegrats och utgjorde 1951 vid rikets delade lasarett i medeltal
36 kronor 14 öre. Under 1952 torde kostnaderna ha varit omkring 15 procent
högre än under 1951.
Vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet har vårddagskostnaderna
regelmässigt varit högre än vid rikets övriga lasarett. För 1951 redovisas
dessa kostnader, vid karolinska sjukhuset till 46 kronor 42 öre och
vid serafimerlasarettet till 43 kronor 62 öre.
De angivna stegrade kostnaderna motiverar en höjning av legosängsavgifterna
för rikspatienter. En sådan höjning bebådades också av min
företrädare i 1951 års statsverksproposition. Den kan i och för sig verkställas
i administrativ väg. Då det självfallet är otänkbart att göra en mera
avsevärd höjning av dessa avgifter utan att samtidigt höja landsting
-
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
ens vårdbidrag, måste emellertid även 1937 års förordning om dessa
bidrag revideras, vilket kräver riksdagens medverkan.
Hur stor höjningen av legosängsavgifter och vårdbidrag bör göras är
bl. a. beroende på storleken av motsvarande avgifter och bidrag för utomlänspatienter
på landstingens sjukhus. Dessa har de senaste åren höjts i
flera omgångar. Såsom statsutskottet anfört vid behandling år 1951 av
frågan om vissa svårigheter som uppkommit för landstingssjukhus med
undervisning, måste här en avvägning ske mellan två olika synpunkter.
Å ena sidan bör eftersträvas, att icke relationen mellan olika legosängsavgifter
medför att lasarettsavdelningar vid kommunala sjukhus kommer att
stå helt eller delvis outnyttjade, medan stockning måhända kan uppkomma
vid de statliga sjukvårdsanstalterna. Å andra sidan måste beaktas, att icke
sistnämnda sjukhus till följd av alltför högt satta vårdavgifter förlorar
något av sin rikskaraktär. Möjligheterna att där bedriva fullgod undervisning
och forskning får icke försämras.
Direktionen för karolinska sjukhuset har nu förordat, att legosängsavgifterna
för rikspatienter vid de ifrågavarande statliga sjukhusen skall i princip
höjas till de belopp, som enligt 1952 års utomlänsavtal gäller vid akuta
fall, d. v. s. 35 kronor för allmän sal, 45 kronor för halvenskilt rum och
55 kronor för enskilt rum, allt per dag, samt att landstingens vårdbidrag
i anslutning därtill skall ökas till skillnaden mellan legosängsavgiftens belopp
och det belopp, som patienten skulle ha haft att betala för vård på
allmän sal vid hemortssjukhuset. Detta innebär att vårdbidraget i regel
skulle uppgå till (35 — 3 =) 32 kronor per dag mot nuvarande 2 kronor
SO öre. Den avgift, som patienten själv har att erlägga, skulle alltså i vårdbidragsfallen
regelmässigt utgöra, för allmän sal 3 kronor, för halvenskilt
rum 13 kronor och för helenskilt rum 23 kronor.
Mot det taxesystem, som direktionen sålunda utgått från, har under ärendets
remissbehandling i och för sig icke riktats någon erinran. Det är att
märka, att de avgifter, som enligt det föreslagna systemet skulle tillföras
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, trots de betydande höjningarna
skulle icke oväsentligt understiga sjukhusens faktiska vårdkostnader
och att det allt fortfarande skulle ställa sig billigare för ett landsting att
betala vårdavgift för en patient, intagen på något av de båda statliga sjukhusen,
än att bekosta hans vård vid ett hemortslasarett. Vid denna jämförelse
bör beaktas, att remissfallen utgör det övervägande antalet fall, i
vilka vårdavgift utgår, och att den specialistvård, som remissfallen avser,
regelmässigt är särskilt kostnadskrävande. Med hänsyn härtill skulle man
kunna ifrågasätta, om det icke vore befogat att — i överensstämmelse med
vad som skett enligt 1952 års utomlänsavtal — även beträffande vårdavgifterna
fastställa en högre taxa för remissfallen än för de akuta fallen.
I likhet med direktionen finner jag det emellertid icke tillrådligt, alt vårdavgillen
för remisspatienter bestämmes till så högt belopp som utgår en
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
ligt utomlänsavtalet. Om så skedde, vore det fara att patienttillströmningen
till sjukhusen skulle nedgå så att undervisningens behov icke kunde tillgodoses.
Jag anser det vidare ur praktisk synpunkt mest tillfredsställande
med en enhetlig taxa för akuta fall och remissfall, och jag finner överhuvud
icke skäl att nu överväga en höjning av legosängsavgifterna och vårdbidraget
utöver vad direktionen föreslagit. Ej heller anser jag, att de synpunkter
för avvägningen av avgifter och bidrag, som nyss anförts, motiverar att
dessa bör sättas till lägre belopp än enligt direktionens förslag. Jag vill
emellertid framhålla, att taxehöjningens inverkan på patienttillströmningen
är mycket svår att på förhand bedöma. Det bör anmärkas, att de föreslagna
avgifterna för rikspatienter, som icke får vårdbidrag (d. v. s. sådana som
insjuknat utanför Stockholms stad eller län och som vårdas på ifrågavarande
sjukhus utan att ha erhållit remiss enligt bidragsförordningen), är
så höga, att antalet patienter inom denna kategori måste beräknas bli obetydligt.
Av de 3 102 rikspatienter, som under 1951 var intagna på allmän
sal vid karolinska sjukhuset, åtnjöt 967 icke vårdbidrag utan betalade
själva hela legosängsavgiften. För serafimerlasarettets del uppgick motsvarande
siffror under 1952 till 1 447 respektive 322. Det är uppenbart, att
en taxehöj ning sådan som den nu föreslagna kommer att förmå de sjuka
att i väsentligt ökad omfattning söka remiss för att få vårdbidrag. Man
torde kunna förutsätta, att i de fall, då remiss objektivt sett är befogad,
kommer den också att kunna utverkas.
På anförda skäl vill jag i princip biträda direktionens förslag i fråga
om taxehöj ningens storlek.
Direktionen har, som nämnts, förutsatt, att vårdbidrag skall utgå även
vid vård på enskilt och halvenskilt rum. Jag finner detta väl befogat. Det
är angeläget, att de enskilda och halvenskilda rummen utnyttjas för patienter,
som behöver sådan vård. Om vårdbidrag i förevarande fall icke lämnas,
skulle en höjning av legosängsavgifterna sannolikt medföra, att de
enskilda och halvenskilda rummen i viss utsträckning kommer att stå obegagnade
och de allmänna salarna i motsvarande mån belastas. Vidare kan
anföras, att landstingen själva genom utomlänsavtalet förbundit sig att
lämna bidrag även till utomlänspatienter på enskilt och halvenskilt rum
samt att de erkända sjukkassorna vid utgivande av ersättning för sjukhusvård
icke gör skillnad mellan sals- och rumspatienter. Jag förordar alltså,
att för patienter på enskilda och halvenskilda rum skall utgå samma vårdbidrag
som för salspatienter.
Vad härefter angår frågan om hur de sålunda förordade ändringarna i
1937 års bidragsförordning skall närmare utformas, så kan det uppenbarligen
icke vara lämpligt att — som från olika håll föreslagits — göra vårdbidragets
storlek beroende av det belopp, som den intagne skulle ha haft
att betala vid hemortssjukhus, eller av det belopp, som hemlandstinget
bestämt skall utgå i patientavgift. Särskilt av praktiska skäl är det önsk
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
13
värt, att bidraget i samtliga fall utgår med ett enhetligt belopp. Eftersom
den vanligast förekommande patientavgiften vid rikets lasarett är 3 kronor
för vårddag, skulle det i och för sig ligga närmast till hands att utgå från
detta belopp och bestämma vårdbidragets storlek till skillnaden mellan den
för sjukhusen i fråga fastställda legosängsavgiften å allmänt rum och 3
kronor. Med utgångspunkt från den förut angivna legosängsavgiften av
35 kronor kommer man då till ett vårdbidrag av 32 kronor. Om vårdbidragets
belopp nu fastslås i bidragsförordningen, kommer detta emellertid
att medföra, att Kungl. Maj :t framdeles blir praktiskt taget förhindrad
att ändra legosängsavgifternas storlek utan att varje gång underställa frågan
om ändring av vårdbidraget riksdagens prövning. Med hänsyn till att
legosängsavgifterna enligt vad här förutsatts bör nära anpassas efter utomlänsavtalens
taxor men dessa under senare år visat ganska stor rörlighet,
kan detta komma att medföra väsentlig olägenhet. En smidig lösning av
problemet skulle kunna ernås, om riksdagen överlämnade åt Kungl. Maj :t
att enligt grunder, som riksdagen gillat, fastställa vårdbidragets storlek.
Regeln härom torde lämpligen kunna formuleras så, att vårdbidraget skall
uppgå till det belopp, varmed den fastställda legosängsavgiften på allmänt
rum överstiger 3 kronor för vårddag. Därmed skulle det bli möjligt för
Kungl. Maj :t att genom att ändra legosängsavgiftens belopp samtidigt
justera vårdbidragets storlek. Beloppet 3 kronor som patientavgift på allmän
sal torde numera vara så vedertaget, att någon ändring av detsamma
under normala förhållanden icke torde bli påkallad. Jag vill i detta sammanhang
vidare framhålla, att det kan förutsättas att Kungl. Maj:t —
innan beslut om höjning av legosängsavgifterna för rikspatienter meddelas
— kommer att bereda landstingsförbundet och stadsförbundet tillfälle
yttra sig i ärendet. Givetvis bör avgifterna under inga förhållanden
sättas högre än de verkliga vårdkostnaderna.
Den taxehöjning, som den föreslagna ordningen innebär, kan beräknas
medföra en inkomstökning för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
av sammanlagt drygt 4 000 000 kronor. Styrelserna för landstings- och
stadsförbunden har såsom förut nämnts yrkat att i annan ordning få
kompensation för den utgiftsökning, som skulle följa för landstingen och
städerna utanför landsting, och har därvid åsyftat, att detta skulle ske
genom höjning av de statliga driftbidragen till en eller annan vårdform.
Jag kan för min del icke finna något bärande skäl för en sådan anordning.
Handhavandet och bekostandet av den slutna kroppssjulcvården är fortfarande
i princip en angelägenhet, som huvudsakligen ankommer på landstingen;
och för de landsting, som beröres av bidragsförordningen, kommer
möjligheten att anlita de ifrågavarande statliga sjukhusen för vård
av rikspatienter att även efter en taxehöjning sådan som den föreslagna
innebära närmast eu ekonomisk förmån.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
Vad härefter angår remissrätten, d. v. s. rätten att med verkan
att vårdbidrag enligt 1937 års förordning utgår remittera patient till karolinska
sjukhuset eller serafimerlasarettet, anser jag — i överensstämmelse
med vad vederbörande departementschef yttrade vid tillkomsten av nämnda
förordning — att frågan härom främst bör bedömas från synpunkten av
vad som är lämpligast för de vårdbehövande. Jag finner det därför uteslutet
att nu begränsa kretsen av remissberättigade läkare. När det gäller
frågan, huruvida denna krets bör utvidgas till att omfatta även överläkarna
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, torde detta böra
få bli beroende av huruvida en sådan utvidgning kan anses nödvändig ur
forsknings- och undervisningssynpunkt. F. n. synes ett sådant behov icke
vara ådagalagt. Skulle emellertid svårigheter uppstå att tillgodose detta
behov bör frågan tas upp på nytt.
Den av medicinalstyrelsen föreslagna utvidgningen av remissrätten till
att omfatta även överläkare vid statens sinnessjukhus och annat därmed
jämställt sinnessjukhus finner jag däremot väl motiverad.
Beträffande bestämmelserna om remissrätt vill jag alltså icke föreslå
annan ändring av bidragsförordningen än att sådan rätt tillerkännes även
ifrågavarande överläkare vid sinnessjukhus.
De nu förordade ändringarna i 1937 års förordning torde böra träda i
kraft den 1 juli 1953.
Motionerna.
I motionerna I: 370 och II: 448, vilka äro likalydande, hemställes att riksdagen
måtte besluta
A. att 1 § första stycket i förslaget till ny förordning erhåller följande
ändrade lydelse: »Då någon för vård---han är boende, att till sjuk
huset
såsom bidrag till kostnaderna för vården erlägga ett belopp av tolv
kronor för vårddag.»
B. att 1 § tredje stycket i förslaget till ny förordning erhåller följande
ändrade lydelse: »Vårdbidraget skall utgå, oavsett huruvida vården meddelas
å allmänt, enskilt eller halvenskilt rum.»
I motionerna 1:371 och 11:449, vilka äro likalydande, hemställes »att
riksdagen måtte
dels besluta utforma bestämmelserna om remissrätt i huvudsaklig överensstämmelse
med utomlänsavtalet,
dels hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag till kompensation för landsting
och städer utanför landsting för den utgiftsökning, som förorsakas av
de ökade bidragen till vård å ovannämnda statliga sjukhus.»
Til stöd för sistnämnda yrkande om förslag till kompensation framhålles
i motionerna, att den ifrågasatta vårdbidragshöjningen innebär ett över
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 17. 15
flyttande på landsting och städer av betydande kostnader. Motionärerna
anföra vidare:
»Sant är visserligen, såsom i propositionen frainhålles, att handhavandet
och bekostandet av den slutna kroppssjukvården är en uppgift som i princip
tillkommer landsting och städer utanför landsting. Men staten har dock
förbundit sig att lämna vissa bidrag till denna vård. När dessa bidrag på
sin tid tillkommo, utgick man från en hälftendelningsprincip, även om bidragen
maximerades till vissa bestämda belopp. Denna maximering har
trots den stora penningvärdeförsämringen i regel kvarstått oförändrad,
varigenom statsbidragen numera täcka endast en bråkdel av de kostnader
man vid bidragens tillkomst räknade med. Landsting och städer ha sålunda
ensamma fått bära den stora kostnadsökningen under senare år. Ett av
sakkunniga för hälso- och sjukvården för några år sedan framlagt förslag
om återställande i någon mån av den tidigare kostnadsfördelningen har icke
lett till något resultat.»
Beträffande de skäl, vilka i övrigt anförts till stöd för de i motionerna
framställda yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.
Utskottet.
Landstingen och städerna utanför landsting — med undantag för Stockholms
stad och län — deltaga i driftkostnaderna för riksplatserna vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet genom vårdbidrag, som fastställts
i förordningen av den 30 juni 1937. Bidraget utgår med 2 kronor
50 öre för vårddag och har icke undergått någon förändring sedan förordningens
tillkomst. Legosängsavgifterna för plats å allmänt rum fastställdes
1937 till 5 kronor för vårddag men ha sedermera höjts och uppgå numera
å båda sjukhusen till 7 kronor för var och en av de 15 första vårddagarna
samt 6 kronor för var och en av följande vårddagar. Eftersom vårdbidraget
kvarstått oförändrat, har detta för patienternas del inneburit en förhöjning
av den avgift, som ankommit på dem att betala, från 2 kronor 50 öre
till 4 kronor 50 öre respektive 3 kronor 50 öre.
Såsom redovisats i propositionen ha vårddagskostnaderna på senare tid
stegrats kraftigt och utgjorde 1951 vid rikets delade lasarett i medeltal
36 kronor 14 öre. Kostnadsstegringen har därefter fortsatt, och den faktiska
kostnaden för riksplats å karolinska sjukhuset torde i dag belöpa sig
till 50—55 kronor för vårddag.
Med denna avsevärda ökning av driftskostnaderna för riksplatserna framstår
en höjning av legosängsavgifterna som ofrånkomlig.
Enligt gällande reglemente för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
fastställer Kungl. Maj:t på förslag av sjukhusens direktion ifrågavarande
avgifter. Eu mera avsevärd höjning av legosängsavgifterna utan eu
samtidig ökning av landstingens vårdbidrag skulle emellertid medföra att
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
den avgift, som patienten själv hade att betala, bleve orimligt hög. Det är
därför nödvändigt att jämka vårdbidraget efter legosängsavgifterna. En
lämplig avvägning är att vårdbidrag uttages med sådant belopp, att den avgift,
som ankommer på patienten att betala för vård å allmän sal, begränsas
till 3 kronor för dag. Härigenom tillgodoses önskemål i denna riktning,
som svenska landstingsförbundet i skrivelse den 14 juni 1951 framfört
till direktionen. Med detta förhållande mellan legosängsavgifterna och vårdbidragen
kommer legosängsavgifternas nivå att ha avgörande betydelse
för i vilken utsträckning landstingen komma att taga del i driftskostnaderna
för riksplatserna. Legosängsavgifterna böra därför i fortsättningen
avvägas med hänsyn härtill.
Vid höjningen av legosängsavgifterna synes det riktigast att — i överensstämmelse
med de grunder för beräkning av avgifterna, som departementschefen
angav i propositionen nr 232 till 1930 års riksdag, varigenom
frågor om uppförandet och driften av karolinska sjukhuset förelädes riksdagen
— bestämma legosängsavgifterna med utgångspunkt från de avgifter,
som gälla för utomlänspatienter i allmänhet vid landets lasarett.
Med den höjning av legosängsavgifterna, som redovisas i förevar ande
proposition, ernås överensstämmelse mellan dessa avgifter och de bidrag,
som enligt utomlänsavtalet skola utgå för vård i de akuta fallen, d. v. s.
35 kronor för allmän sal, 45 kronor för halvenskilt rum och 55 kronor för
enskilt rum, allt per dag. Vårdbidraget kommer följaktligen enligt ovan
angivna beräkningsgrund att utgå med 32 kronor per dag. Patientavgifterna
komma i vårdbidragsfallen att utgöra för allmän sal 3 kronor, för halvenskilt
rum 13 kronor och för helenskilt rum 23 kronor. I sistnämnda båda
fall räknar utskottet med att vårdbidrag i enlighet med departementschefens
förslag skall utgå även vid vård på enskilt och halvenskilt rum.
1 motionerna I: 370 och II: 448 ha uttryckts farhågor för att de nu aktuella
våi-dplatserna efter den ifrågasatta avgiftshöjningen skulle förlora sin
rikskaraktär till men för den vid de båda sjukhusen bedrivna medicinska
undervisningen och forskningen.
Utskottet kan icke dela motionärernas betänkligheter inför den föreslagna
avgiftshöjningen. Såsom riksdagen 1951 i anledning av pixxpositionen
nr 123 med förslag till avtal i närliggande frågor antytt, måste legosängsavgifterna
vid undervisningssj ukhusen avvägas med hänsyn till flera
faktorer. Å ena sidan borde — såsom anfördes i statsutskottets av riksdagen
godkända utlåtande nr 151 — eftersträvas, att icke relationen mellan
olika legosängsavgifter kornine att medföra, att lasarettsavdelningar vid
kommunala sjukhus med resurser för att mottaga remissfall komme att
stå helt eller delvis outnyttjade, medan stockning måhända kunde uppkomma
vid de hel- eller halvstatliga sjukvårdsanstalterna. Å andra sidan
borde beaktas, att icke sistnämnda sjukvårdsanstalter till följd av alltför
högt satta vårdavgifter förlorade något av sin rikskaraktär, vilken, såvitt
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
nu är i fråga, finge anses innebära att den vårdbehövande eller den
för honom betalningsansvariga kommunala instansen icke borde betungas
av ersättningen för lämnad vård.
En taxehöjning av den begränsade storlek, som överväges, medför enligt
utskottets mening icke att riksplatserna förlora sin särställning. Vårdbidragen
för remitterade patienter komma fortfarande att avsevärt understiga
den ersättning, som landstingen enligt gällande utomlänsavtal ha att erlägga
för motsvarande vård å främmande sjukvårdsanstalt. Även vid jämförelse
med de faktiska vårdkostnaderna vid landstingens sjukhus torde
det ställa sig förmånligare för ett landsting att erlägga vårdavgift för en
patient, som intagits på karolinska sjukhuset eller serafiinerlasarettet, än
att själv svara för vården. Det må i sammanhanget erinras om att remissfallen
ofta förutsätta kostnadskrävande specialistvård. Med hänsyn till det
sagda finner utskottet goda skäl antaga, att patienttillströmningen till de
båda sjukhusen även efter den avsedda avgiftshöjningen kommer att tillfredsställa
undervisningens och forskningens behov.
I ett avseende kommer höjningen av legosängsavgifterna uppenbarligen
att verka hämmande. Patienter, för vilka vårdbidrag icke kan ifrågakomma,
torde med hänsyn till kostnaderna endast i mycket begränsad omfattning
kunna taga riksplatser i anspråk. Utskottet anser emellertid icke att detta
förhållande kan tillmätas sådan vikt, att det hör inverka vid bestämmandet
av legosängsavgifterna.
Icke heller bör prövningen av de belopp, varmed legosängsavgifterna och
vårdbidragen skola utgå, sammankopplas med spörsmålet om penningvärdeförsämringens
inverkan på statsbidragen till kommunernas kostnader
för den slutna kroppssjukvården. Frågor om förbättring av nämnda
bidrag böra därför behandlas i annat sammanhang. Med hänsyn härtill kan
utskottet icke biträda det i motionerna 1: 371 och II: 449 framförda förslaget
att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag till »kompensation»
åt berörda landsting och städer för höjningen av vårdbidragen.
Därest vårdbidraget bestämmes till att avse det belopp, varmed den för
berörda landstingspatienter fastställda legosängsavgiften för allmänt rum
på karolinska sjukhuset överstiger 3 kronor, komma framtida förändringar
1 legosängsavgifternas belopp att påverka vårdbidragets storlek. Såsom
framgår av propositionen kan förhållandevis stor rörlighet väntas beträffande
legosängsavgifterna. Mest ändamålsenligt synes därför vara att i bidragsförordningen
icke fixera vårdbidraget till visst belopp utan göra det
beroende av legosängsavgifternas storlek. Utskottet har därför intet att erinra
mot den föreslagna konstruktionen av 1 § i bidragsförordningen.
Beträffande remissrätten delar utskottet departementschefens uppfattning
att denna bör bedömas främst från synpunkten av vad som är lämpligast
för de vårdbehövande. Att nu inskränka kretsen av remissberättigade
läkare bör därför icke komma i fråga. Däremot skulle den föreslagna ut
2
— Tlihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 17.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
sträckningen av remissrätten till överläkarna vid statens sinnessjukhus eller
annat därmed jämställt sinnessjukhus innebära en vinning. Såsom medicinalstyrelsen
framhållit har utvecklingen inom sinnessjukvården medfört
ett behov av samarbete med specialister inom andra grenar av sjukvården,
främst neurologi och neurokirurgi. De diagnostiska resurserna vid berörda
sinnessjukhus äro också numera sådana, att det bör överlåtas på överläkarna
där att bedöma huruvida intagning å karolinska sjukhuset eller serafimerlasarettet
är påkallad eller icke. Utskottet biträder därför förslaget
att även nämnda sinnessjukläkare skola äga remissrätt. Vissa skäl tala för
att giva även överläkarna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
rätt att remittera patienter till sjukhusen med verkan att vårdbidrag skall
utgå. Frånsett det intresse härför som från forsknings- och undervisningssynpunkt
må hysas, skulle härigenom ytterligare en möjlighet yppas för
patienter som önska vård på riksplats att i tveksamma fall erhålla remiss.
Utskottet anser emellertid att med avgörandet av frågor om en ytterligare
utvidgning av remissrätten bör anstå tills man vunnit erfarenhet av den
nu föreslagna ordningen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med avslag å motionerna 1:370 och
11:448 samt 1:371 och 11:449, såvitt sistnämnda båda
motioner avse remissrätten, måtte bifalla förevarande proposition;
B.
att motionerna 1:371 och 11:449, såvitt motionerna
avse hemställan hos Kungl. Maj :t om förslag till kompensation,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 mars 1953.
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Sten, Nils Elowsson, Wahlund, Sunne,
Wistrand, Nerman, Bengtson och Axel E. Svensson;
från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Johansson i Norrköping,
herr Nilsson i Göteborg, fru Västberg, herrar Lundberg, Carlsson
i Bakeröd, fröken Höjer och herr Cassel.
Andra lagutskottets utlåtande nr 17. 19
Reservationer:
1) av herr Sunne och fröken Höjer, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse.
Föreliggande proposition berör en fråga av största principiella och ekonomiska
betydelse, nämligen i vilken utsträckning landstingen och städerna
utanför landsting skall bidra till kostnaderna för vården å s. k. riksplatser
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, vilka platser
torde — såsom framhålles i propositionen »i främsta rummet ha inrättats
för att tillgodose den medicinska undervisningens behov».
Grunden för den nuvarande ordningen är, såsom i propositionen anges,
att riksdagen år 1937 beslöt fastställa ett vårdbidrag från landstingen och
städerna av 2:50 kronor per vårddag. Man utgick därvid från att legosängsavgiften
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet borde »fastställas
till vad som då i allmänhet tillämpades vid landets lasarett för
utomlänspatienter eller omkring 5 kronor för vårddag».
Sedan numera taxorna för utomlänspatienter vid kommunala sjukhus
undergått en utomordentligt kraftig höjning genom de s. k. utomlänsavtalen
av år 1950 och 1952, bör, anser departementschefen, vårdbidragen
från landstingen och städerna höjas så att de vid en patientavgift av 3
kronor per vårddag motsvarar taxan för akuta fall enligt 1952 års utornlänsavtal.
Då denna taxa är 35 kronor för vård å allmän sal, skulle med
andra ord vårdbidragen ökas från 2: 50 kronor till 32 kronor per vårddag,
en stegring med icke mindre än närmare 1 200 procent.
Mot denna argumentering anser sig utskottet böra invända, att kostnaden
per vårddag vid serafimerlasarettet år 1930 enligt officiell statistik
(Allmän hälso- och sjukvård år 1936 av kungl. medicinalstyrelsen) utgjorde
10: 03 kronor för redovisningsåret 1/7 1935—30/6 1936. Riksdagsbeslutet
år 1937 får alltså anses innebära, att legosängsavgiften vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet skulle uttagas med högst hälften av verkliga
vårdkostnaden.
Enligt utskottets mening är det av särskild vikt, att 1951 års riksdag
ännu kraftigare understrukit statens dominerande ekonomiska ansvar för
dessa s. k. riksplatser. Statsutskottet framhöll, då (utlåtande nr 151 s. 36)
med riksdagens godkännande, att de hel- eller halvstatliga sjukvårdsanstallernas
rikskaraktär »får anses innebära, att den vårdbehövande eller den
för honom betalningsansvariga kommunala instansen icke hör betungas
av ersättningen för lämnad vård». Samtidigt uttalade sig statsutskottet och
riksdagen för eu skyndsam utredning av frågan från Kungl. Maj:ts sida.
Det kunde sålunda ha förväntats, att en sådan utredning framlagts före
eller i samband med den nu föreliggande propositionen.
Utskottet, som beklagar att denna proposition avgivits innan den begärda
utredningen slutförts, anser att någon sådan ändring i denna frågas läge
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
icke har inträtt sedan 1951, att utskottet kan finna anledning att nu ifrågasätta
riktigheten av riksdagens då fattade principbeslut.
Olägenheterna av den nu föreslagna, våldsamma höjningen av legosängsavgiften
från 7 kronor till 35 kronor per vårddag å allmän sal kommer att
bli mest kännbara för de invånare i vårt land som är bosatta utanför
Stockholms stad och län och som hittills haft förmånen att för rimlig
kostnad kunna söka vård å dessa landets främsta sjukhus, då man av en
eller annan anledning icke varit tillfredsställd med eller icke haft förtroende
för hemortens kommunala sjukhus. Denna utväg kommer vid
bifall till propositionen att vara praktiskt stängd för andra än förmögna
personer. Propositionen står även i strid mot utvecklingen inom den öppna
sjukvården, där man på många håll bl. a. i Stockholm är i färd med att
övergå från ett tidigare mer begränsat läkarval till ett friare sådant.
Men även för forskningen och undervisningen vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet skulle ett bifall till propositionen komma att medföra
betydande olägenheter. Belägg härför lämnar erfarenheterna vid
undervisningssjukhusen i Lund och Malmö rörande verkningarna av de
båda utomlänsavtalen. Den medicinska fakulteten i Lund har den 3 februari
i år avgivit en nedslående rapport härom till universitetskanslern. Det
visar sig att frekvensen av vissa mera omfattande operationer på några
kliniker nedgått med närmare 50 procent sedan 1950. Vid en fortsatt utveckling
i denna riktning synes dessa sjukhus komma att degraderas till
vanliga landsortslasarett.
Utskottet kan sålunda icke tillstyrka, att propositionen oförändrad antages
av riksdagen.
I motionen I: 370 och den därmed likalydande motionen II: 448 yrkas
bl. a. att vårdbidraget skall bestämmas till ett lägre belopp än det av Kungl.
Maj:t föreslagna. Häremot svarar ett yrkande i motionen 11:449 och den
därmed likalydande I: 371, att landsting och städer utanför landsting skulle
erhålla kompensation för den i propositionen föreslagna utgiftsökningen.
Sistnämnda yrkande synes vara av den natur, att det icke kan upptagas
till behandling i detta sammanhang på annat sätt än genom en nedsättning
av det föreslagna vårdbidraget. Motionerna har sålunda en gemensam
grundtanke, nämligen att det föreslagna vårdbidraget är alltför stort.
Utskottet, som delar denna uppfattning, anser sig böra tillstyrka förslaget
i motionerna I: 370 och II: 448, att den sedan 1937 inträdda penningvärdeförsämringen
lägges till grund för fixerande av vårdbidragets storlek.
Levnadskostnadsindex har från 1937 till 1953 stigit från 104 till 212.
I överensstämmelse härmed borde legosängsavgiften, som 1937 utgjorde 5
kronor, ökas till något mer än 10 kronor. Då emellertid vårdkostnadsstegringen
blivit betydligt större än vad som svarar mot penningvärdets fall,
anser utskottet det skäligt föreslå, att vårdbidraget fastställes efter en till
15 kronor beräknad legosängsavgift på allmän sal. Vid bibehållande av
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
21
den i propositionen föreslagna avgiften av 3 kronor för den sjuke bör
vårdbidraget sålunda fastställas till 12 kronor. Bidraget skulle därvid ändock
undergå en betydande ökning, då det nuvarande endast utgör 2: 50
kronor.
Ifråga om konstruktionen av avgiftsbestämmelserna finner utskottet det
bättre överensstämma med författningens karaktär av förordning rörande
vårdbidragen, att vårdbeloppet preciseras till sin storlek än att endast patientbidraget
anges. Utskottet kan heller icke finna det lämpligt, att vårdbidraget
automatiskt anpassas efter den taxa, som man kan finna lämpligt
fastställa för de kommunala sjukhusen, varigenom riksdagen för framtiden
skulle berövas bestämmanderätt rörande vårdbidragens storlek. I förordningens
1 § tredje stycket bör därför utsägas, att vårdbidraget skall
utgöra 12 kronor. Utskottet utgår därvid från att Kungl. Maj:t för karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet fastställer en taxa av 15 kronor å
allmän sal, 25 kronor å halvenskilt och 35 kronor å enskilt rum.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och
4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet — måtte för sin del
med bifall till motionerna I: 370 och II: 448 och med avslag
å motionerna 1:371 och 11:449, såvitt sistnämnda båda
motioner avse remissrätten, antaga nämnda förslag med
den ändringen att 1 § tredje stycket erhåller följande lydelse:
»Vårdbidraget skall, oavsett huruvida vården meddelas
å allmänt, enskilt eller halvenskilt rum, för varje vårddag
utgå med 12 kronor.»
B. att motionerna 1:371 och 11:449, såvitt motionerna
avse hemställan hos Kungl. Maj :t om förslag till kompensation,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
2) av fru Johansson i Norrköping och herr Nilsson i Göteborg, som ansett
alt sista stycket i utskottets motivering samt utskottets hemställan
bort ha följande lydelse:
Beträffande remissrätten biträder utskottet förslaget att utsträcka remissrätten
till att omfatta även överläkarna vid statens sinnessjukhus eller
annat därmed jämställt sjukhus. När utskottet sålunda stannat för en remissrätt,
som går avsevärt utöver den rätt i detta avseende, som utomlänsavtalet
medger, anser utskottet den fordran böra uppställas, att tjänsteni.
fl. läkare, som enligt förevarande förslag tillerkännes remissrätt,
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
skola samråda med vederbörande kroppssjukhusläkare innan remiss sker
och att anteckning om sådant samråd skall ske å remissblanketten. För berörda
läkare skulle en bestämmelse av detta innehåll icke bliva betungande,
helst som samrådet i regel torde kunna ske muntligen och ofta per telefon.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen med bifall
till motionerna I: 371 och II: 449, såvitt motionerna avse
remissrätten, funnit viss ändring böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda författningsförslaget — måtte med
avslag å motionerna I: 370 och II: 448 för sin del antaga
följande förslag till
Förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 653)
angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till
bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlas arettet.
Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 angående
bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet skola hava följande ändrade lydelse.
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
1 §•
Då någon för vård, som avses i 1 § lagen om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus, intages å karolinska sjukhuset, har det landsting,
inom vars område han är boende, att till sjukhuset erlägga bidrag till
kostnaderna för vården enligt vad nedan sägs.
Skyldighet att utgiva sådant vårdbidrag
föreligger under förutsättning
antingen att den å karolinska
sjukhuset intagne under vistelse
inom Stockholms stad eller
Stockholms län insjuknat i den sjukdom,
vården avser, eller ock att
han erhållit hänvisning till karolinska
sjukhuset för vård, som ej kan
beredas å landstingets sjukvårdsinrättningar.
Sådan hänvisning skall
ske skriftligen och må meddelas av
lasaretts-, sjukstugu-, sanatorie- eller
tuber kuloss juks t uguläkare vid lasa
-
Skyldighet att utgiva sådant vårdbidrag
föreligger under förutsättning
antingen att den å karolinska
sjukhuset intagne under vistelse
inom Stockholms stad eller
Stockholms län insjuknat i den sjukdom,
vården avser, eller ock
att han erhållit hänvisning till karolinska
sjukhuset för vård, som ej
kan beredas å landstingets sjukvårdsinrättningar.
Sådan hänvisning
skall ske skriftligen och må meddelas
av lasarettsläkare vid lasarett
som drives av landstinget. Hånvis
-
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
(Kungl. Maj.ts förslag.)
rett, sjukstuga, sanatorium eller tuberkulossjukstuga,
som drives av
landstinget, så ock av vederbörande
tjänsteläkare. Med lasarettsläkare,
som ngss sagts, skall i förevarande
hänseende jämställas överläkare vid
akademiska sjukhuset i Uppsala
samt överläkare vid statens sinnessjukhus
och annat därmed jämförligt
sinnessjukhus.
(Utskottets förslag.)
ning må även, efter samråd med läkare
som nu nämnts, meddelas av
sjukstugu-, sanatorie- eller tuberkuloss
jukstuguläkare vid sjukstuga,
sanatorium eller tuberkulossjukstuga,
som drives av landstinget, så ock
av vederbörande tjänsteläkare, överläkare
vid akademiska sjukhuset i
Uppsala samt överläkare vid statens
sinnessjukhus och annat därmed
jämförligt sinnessjukhus; och skall
anteckning om samrådet ske å den
handling, som upprättas för hänvisningen.
Vårdbidraget skall, oavsett huruvida vården meddelas å allmänt, enskilt
eller halvenskilt rum, för varje vårddag utgå med det belopp, varmed den
för sjuka från landstingsområdet fastställda legosängsavgiften å allmänt
rum vid karolinska sjukhuset överstiger tre kronor.
Vad ovan stadgas om landsting och landstingsområde skall i tillämpliga
delar gälla stad, som ej deltager i landsting.
Utgår vårdbidrag, minskas legosängsavgiften med ett häremot svarande
belopp.
4 §.
Då någon, som ej är boende inom Stockholms stad eller Stockholms län,
intages å serafimerlasarettet, skall vad i 1 och 2 §§ sägs äga motsvarande
tillämpning.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953.
B. att motionerna 1:371 och 11:449, såvitt motionerna
avse hemställan hos Kungl. Maj:t om förslag till kompensation,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:183 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937. a1 i texten