Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad Igdelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937

1953-03-24 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1953:17, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad Igdelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr t7.

1

Nr 17.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till förordning om ändrad Igdelse av 1 och 4 §§

förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag

från landsting och städer, som ej deltaga i landsting,

till bestridande av kostnaderna för vård i vissa

fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 20 februari 1953 dagtecknad proposition, nr 68, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikes ärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655)

angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till

bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och

serafimerlasarettet.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 angående

bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till

bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och

serafimerlasarettet skola hava följande ändrade lydelse.

(Nuvarande Igdelse:)

1 §•

Då någon för vård, som avses i 1 §

lagen om vissa av landsting eller

kommun drivna sjukhus, intages å

allmän avdelning vid karolinska

sjukhuset, har det landsting, inom

vars område han är boende, att till

(Föreslagen Igdelse:)

1 §•

Då någon för vård, som avses i 1 §

lagen om vissa av landsting eller

kommun drivna sjukhus, intages å

karolinska sjukhuset, har det landsting,

inom vars område han är boende,

att till sjukhuset erlägga bi
-

1—Dihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 17.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

2

(Nuvarande lydelse:)

sjukhuset såsom bidrag till kostnaderna

för vården erlägga ett belopp

av två kronor 50 öre för vårddag under

förutsättning antingen att

han under vistelse inom Stockholms

stad eller Stockholms län insjuknat

i den sjukdom, vården avser, eller

ock att han erhållit hänvisning till

karolinska sjukhuset för vård, som

ej kan beredas å landstingets sjukvårdsinrättningar.

Sådan hänvisning

skall ske skriftligen och må meddelas

av lasaretts-, sjukstugu-, sanatorie-

eller tuberkulossjukstuguläkare

vid lasarett, sjukstuga, sanatorium

eller tuberkulossjukstuga, som drives

av landstinget, så ock av vederbörande

tjänsteläkare. Med lasarettsläkare,

som nyss sagts, skall i förevarande

hänseende jämställas överläkare

vid akademiska sjukhuset i

Uppsala.

Vad i första stycket stadgas om

landsting skall i tillämpliga delar

gälla stad, som ej deltager i landsting.

Utgår vårdbidrag, som i första

stycket avses, minskas legosängsavgiften

med ett häremot svarande belopp.

(Föreslagen lydelse:)

drag till kostnaderna för vården enligt

vad nedan sägs.

Skyldighet att utgiva sådant vårdbidrag

föreligger under förutsättning

antingen att den å karolinska

sjukhuset intagne under vistelse inom

Stockholms stad eller Stockholms

län insjuknat i den sjukdom, vården

avser, eller ock att han erhållit

hänvisning till karolinska sjukhuset

för vård, som ej kan beredas å landstingets

sjukvårdsinrättningar. Sådan

hänvisning skall ske skriftligen och

må meddelas av lasaretts-, sjukstugu-,

sanatorie- eller tuberkulossjukstuguläkare

vid lasarett, sjukstuga,

sanatorium eller tuberkulossjukstuga,

som drives av landstinget,

så ock av vederbörande tjänsteläkare.

Med lasarettsläkare, som nyss

sagts, skall i förevarande hänseende

jämställas överläkare vid akademiska

sjukhuset i Uppsala samt överläkare

vid statens sinnessjukhus och

annat därmed jämförligt sinnessjukhus.

Vårdbidraget skall, oavsett huruvida

vården meddelas å allmänt, enskilt

eller halvenskilt rum, för varje

vårddag utgå med det belopp, varmed

den för sjuka från landstingsområdet

fastställda leg osäng savgiften

å allmänt rum vid karolinska

sjukhuset överstiger tre kronor.

Vad ovan stadgas om landsting

och landstingsområde skall i tillämpliga

delar gälla stad, som ej deltager

i landsting.

Utgår vårdbidrag, minskas legosängsavgiften

med ett häremot svarande

belopp.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

3

(Nuvarande hjdelse:)

4 §.''

Då någon, som ej är boende inom

Stockholms stad eller Stockholms

län, intages å allmän avdelning vid

serafimerlasarettet, skall vad i 1 och

2 §§ sägs äga motsvarande tillämpning.

(Föreslagen Igdelse:)

4 §.

Då någon, som ej är boende inom

Stockholms stad eller Stockholms

län, intages å serafimerlasarettet,

skall vad i 1 och 2 §§ sägs äga motsvarande

tillämpning.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1953.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft

fyra i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 370 av herr Huss och

nr 371 av herr Söderquist m. fl. samt

inom andra kammaren

nr 448 av fröken Höjer och herr Dahlén samt

nr 449 av herrar Hall och Thapper.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda

förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i

det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

Vad motionärerna anfört och yrkat redovisas i det följande under särskild

rubrik.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås en höjning av det bidrag landsting och städer

utanför landsting lämnar för vård på de s. k. riksplatserna vid karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet från 2 kronor 50 öre till det belopp, varmed

den fastställda legosängsavgiften på allmänt rum vid dessa sjukhus

överstiger 3 kronor, allt för vårddag räknat. Avsikten är att höja legosängsavgifterna

i viss anslutning till de taxehöjningar, som enligt särskilda avtal

skett för utomlänspatienter på landstingssjukhusen. Enligt förslaget skall

vårdbidrag utgå även vid vård på enskilt och halvenskilt rum. Vidare föreslås

en viss utvidgning av kretsen av läkare, som äger att med verkan att

vårdbidrag utgår remittera sjuka till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

för vård.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

Den nuvarande ordningen.

Av de allmänna vårdplatserna på karolinska sjukhuset är ett visst antal

avsedda för patienter från Stockholms stad och Stockholms län och ett

visst antal, de s. k. riksplatserna, för patienter från landet i övrigt. Beträffande

serafinierlasarettet förhåller det sig på liknande sätt. Mellan staten

samt Stockholms stad och Stockholms läns landsting har ingåtts avtal, som

bl. a. innehåller bestämmelser om skyldighet för staden och landstinget

att bidraga till sjukhusens vårdkostnader. Beträffande övriga landsting

och städer utanför landsting regleras motsvarande skyldighet genom förordningen

den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och

städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård

i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, i fortsättningen

kallad bidragsförordningen. Enligt denna förordning åligger det landsting

(varmed här och i det följande jämställes stad utanför landsting) att —

då en inom dess område boende person intages på allmän avdelning vid

ifrågavarande sjukhus för vård, som avses i 1 § sjukhuslagen, -— till statsverket

erlägga bidrag till kostnaden för vården med 2 kronor 50 öre för

vårddag. Som förutsättning för bidragsskyldighet stadgas emellertid att

den intagne antingen under vistelse inom Stockholms stad eller Stockholms

län insjuknat i den sjukdom, vården avser (akuta fall), eller erhållit

hänvisning till sjukhuset för vård, som ej kan beredas å landstingets

sjukvårdsinrättningar (remissfall). Sådan hänvisning skall enligt bidragsförordningen

ske skriftligen och får meddelas av lasaretts-, sjukstugu-,

sanatorie- eller tuberkulossjukstuguläkare vid lasarett, sjukstuga, sanatorium

eller tuberkulossjukstuga, som drives av landstinget, samt av vederbörande

tjänsteläkare. Med lasarettsläkare som nyss sagts jämställes överläkare

vid akademiska sjukhuset i Uppsala.

Utgår vårdbidrag enligt vad nu sagts, minskas legosängsavgiften för den

intagne med motsvarande belopp.

Enligt gällande reglemente för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

fastställer Kungl. Maj :t på förslag av sjukhusens direktion avgifter

för vård av intagna sjuka, varvid iakttages vad avtalen med Stockholms

stad och Stockholms läns landsting i det hänseendet innehåller.

Stockholms stad och Stockholms läns landsting har genom de förutnämnda

avtalen åtagit sig att bidraga till vårdkostnaderna vid de båda

statliga sjukhusen enligt grunder, som i princip anknyter till de verkliga

kostnaderna för sjukhusens drift. Bidraget har i fråga om karolinska

sjukhuset för år 1951 preliminärt beräknats till omkring 42 kronor för

vårddag.

För sjuka, boende inom annan del av riket än Stockholms stad eller

Stockholms län, uppgår numera legosängsavgifterna å allmänt rum vid

båda sjukhusen till 7 kronor för var och en av de 15 första vårddagarna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17. 5

samt 6 kronor för var och en av följande vårddagar. Då ifrågavarande

legosängsavgifter år 1937 först fastställdes till 5 kronor för vårddag, har

alltså i vårdbidragsfallen patientens andel i avgiften höjts från 2 kronor

50 öre till 4 kronor 50 öre respektive 3 kronor 50 öre, allt för vårddag

räknat.

Av propositionens redogörelse för grunderna för den nuvarande ordningen

må här endast erinras om följande. Beträffande av förordningen

berörda landstings och städers bidrag till kostnaderna för karolinska sjukhusets

drift avvisades, då denna fråga första gången prövades 1930, ett

förslag om ett sådant bidrag, beräknat efter den verkliga nettokostnaden

för patienter från respektive vårdområde. I enlighet med ett förslag av

landstingsförbundets styrelse bestämdes i stället att för riksplatserna skulle

uttagas en legosängsavgift, motsvarande avgiften för utomlänspatienter i

allmänhet vid landets lasarett. Beträffande patienter, som insjuknat i

huvudstaden eller i Stockholms län och sökte vård å karolinska sjukhuset,

samt patienter, vilka av vederbörande lasarettsläkare remitterats dit för

vård, som ej stod att få på det egna sjukvårdsområdets inrättningar,

skulle området lämna vårdbidrag om 2 kronor 50 öre per dag. Övriga

patienter däremot skulle själva gälda hela den fastställda legosängsavgiften.

Detta system överensstämmer i det väsentliga med den ordning som sedermera

lagfästes i 1937 års förordning.

Ändringsförslag m. m.

1. Vårdbidragens storlek in. m.

Direktionen för karolinska sjukhuset har i skrivelser dels den 28 mars

1951 dels den 21 oktober 1952 framlagt förslag till höjning av legosängsavgifterna

för riksplatserna vid de båda sjukhusen och därvid även behandlat

frågan om höjning av landstingens vårdbidrag.

I direktionens första skrivelse föreslår direktionen i huvudsak, att legosängsavgiften

för vård på allmän sal av patienter från annan del av riket

än Stockholms stad och Stockholms län höjes till 30 kronor per vårddag.

Legosängsavgifterna för dessa patienter på enskilt eller halvenskilt rum

föreslås höjda i motsvarande mån. Innebörden härav för vårdbidragens

del synes vara, att dessa höjs från nuvarande 2 kronor 50 öre till 27 kronor.

Som skäl för förslaget åberopas dels de under senare år starkt stegrade

vårddagskostnaderna dels innehållet i en år 1950 mellan landstingsförbundets

styrelse och stadsförbundets sjukvårdsdelegation ingången överenskommelse

om hemställan till huvudmännen att ömsesidigt ikläda sig vissa

förpliktelser i fråga om ersättning för sjukhusvård, som meddelas inom

främmande sjukvårdsområde (1950 års utomlänsavtal). Direktionen upp
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

lyser, att samtliga huvudmän iklätt sig förpliktelser enligt detta avtal, och

framhåller om innebörden och konsekvenserna härav.

Dessa förpliktelser innebära i huvudsak, att det landsting, till vars sjukvårdsområde

patienten hör, skall erlägga bidrag till huvudmannen för det

sjukhus, där patienten vårdas, därest detta sjukhus är beläget inom annat

sjukvårdsområde. Bidraget är bestämt till 30 kronor för vårddag med avdrag

för den legosängsavgift patienten själv har att erlägga efter hemortslandstingets

bestämmelser, och betingelserna för bidragets utbetalande äro

i stort sett desamma som stadgas i 1937 års bidragsförordning, dock med

den skillnaden, att bidraget utbetalas även vid vård på halvenskilt och

enskilt rum.

Direktionens förslag innebär alltså en höjning av ifrågavarande Iegosängsavgifter

till samma belopp som skall utgå enligt 1950 års utomlänsavtal.

I direktionens senare skrivelse framhåller direktionen till en början, att

överläkareföreningen vid karolinska institutets undervisningssjukhus och

lärarkollegiet vid institutet i yttranden till direktionen ansett en höjning

av legosängsavgifterna motiverad. Beträffande avgiftshöjningen har lärarkollegiet

bland annat framhållit intresset av att icke en sådan höjning av

avgifterna skedde att risk uppstode för underbeläggning av riksplatserna

å sjukhuset och därmed fara för den av institutet å sjukhuset bedrivna

undervisningen och forskningen.

Direktionen uppger i fortsättningen, att landstingsförbundet i skrivelse

den 14 juni 1951 hos direktionen begärt att vårdbidrag från landstingen,

utan hinder av vad i 1937 års bidragsförordning stadgas, skall uttagas med

sådant belopp, att den avgift, som stannar på patienten, begränsas till 3

kronor per dag. Stadsförbundets sjukvårdsdelegation, som under hand

beretts tillfälle yttra sig över landstingsförbundets hemställan, hade därvid

anfört att mom delegationen samtliga representanter för de städer,

som berördes av bidragsförordningen, uttalat sig för en sådan ändring av

bidragsförordningen att rikspatienter vid karolinska sjukhuset och serafiinerlasarettet

skulle erlägga samma legosängsavgift, som gällde inom

patientens eget sjukvårdsområde. Huvudmannen skulle i så fall ikläda sig

skyldigheten att utgiva vårdbidrag till det statliga sjukhuset med så stort

belopp, att detta jämte den avgift patienten erlagt skulle täcka den för

sjukhuset fastställda legosängsavgiften. Härvid förutsattes dock viss ändring

i remissrätten.

Med förmälan, att hösten 1952 genom landstingsförbundets styrelse och

stadsförbundets sjukvårdsdelegation upprättats ett förslag till nytt utomlänsavtal

(1952 års utomlänsavtal), vilket lär ha godkänts av samtliga

huvudmän, ifrågasätter direktionen slutligen en ytterligare höjning av legosängsavgifter

och vårdbidrag. Direktionen redogör härvid först för förslaget

till utomlänsavtal.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

Enligt detta förslag indelas utomlänspatienterna i två huvudkategorier,

nämligen dels patienter, som under vistelse inom främmande sjukvårdsområde

drabbas av sjukdom eller skada och till följd därav blivit i behov

av omedelbar vård å sjukvårdsanstalt, dels ock patienter, som för specialistvård

remitterats till främmande anstalt av någon hos hemlandstinget anställd

lasarettsläkare, sanatorieläkare, epidemisjukhusläkare eller sjukstugeläkare,

utnämnd av Kungl. Maj :t.

För den första kategorien av patienter (akuta fall) skall den mellan

huvudmännen överenskomna ersättningen utgöra 35 kronor per vårddag

vid vård på allmän sal. För den andra kategorien (remisspatienter) skall

vårdavgiften på allmän sal utgöra 50 kronor. För utomlänspatienter på

halvenskilt eller helenskilt rum skall erläggas den patientavgift, som bestämmes

av huvudmannen för den anstalt, där vården meddelas, med

avdrag för den nettoersättning, som utgår från hemlandstinget för vård på

allmän sal och som debiteras hemlandstinget.

Enligt förslag av landstingsförbundets styrelse skulle för patienter från

främmande sjukvårdsområde dessa avgifter utgöra beträffande akuta fall

på halvenskilt rum 45 kronor och på helenskilt 55 kronor per vårddag och

för remisspatienter 60 kronor på halvenskilt och 70 kronor på helenskilt

rum.

Direktionen framhåller i anslutning härtill bl. a.

Om 1952 års utomlänsavtal skulle tillämpas i fråga om legosängsavgifterna

för rikspatienter på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet —

såsom direktionen beträffande 1950 års utomlänsavtal förutsatt i skrivelsen

den 28 mars 1951 — komme dessa avgifter att väsentligt höjas, särskilt

för remisspatienter. Patienter, vilka icke utgöra akuta fält och som utan

remiss infinna sig på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet för

undersökning och vård, skulle själva ha att svara för erläggandet av avgifterna.

Dessas storlek komme sannolikt att i många fall verka avskräckande.

Man kan måhända även befara att, om samma avgifter tillämpas

vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet som föreslagits för remisspatienter

enligt utomlänsavtalet, läkarna vid landstingens sjukhus kommer

att vara mera restriktiva än hittills i fråga om remiss av patienter

till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

Av nu anförda skäl samt med hänsyn till de farhågor rörande patienttillströmningen

till sistnämnda sjukhus, som uttalats av överläkarföreningen

och karolinska institutets lärarkollegium, synes en höjning av avgifterna

till den storlek, som gäller för remisspatienter enligt utomlänsavtalet,

knappast tillrådlig. En avgiftshöjning vid direktionens sjukhus vad

rikspatienter beträffar bör givetvis äga rum. Höjningen bör emellertid måhända

icke göras högre än till de belopp, som enligt nyssnämnda avtal

gäller för inom främmande sjukvårdsområde akut insjuknade personer,

således 35 kronor på allmän sal, 45 på halvenskilt och 55 kronor på helenskilt

rum.

Beträffande bidragsförordningen framhåller direktionen, att den icke har

något alt erinra mot att denna ändras på det sätt att rikspatienter å karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet skall till dessa sjukhus erlägga

vårdavgift endast med det belopp, som de skulle ha haft alt betala vid hem
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

ortssjukhus. Återstoden av ersättningen skulle uttagas av vederbörande

huvudman direkt från de båda sjukhusen.

Innebörden härav är sålunda att det i bidragsförordningen fastslagna

vårdbidraget höjes från 2 kronor 50 öre till 32 kronor.

Svenska landstingsförbundets styrelse har i ärendet framhållit i huvudsak

följande.

Karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet är att anse såsom rikssjukhus,

varför patienterna å dem i princip icke kan likställas med utomlänspatienter.

För ett undervisningssjukhus, nämligen Lunds lasarett, gäller

landstingens avgiftsbestämmelser, vilket icke varit odelat till fördel

ur undervisningssynpunkt. Förslag har därför väckts att lasarettet skulle

få ett antal riksplatser med lägre vårdavgifter. Lämpligheten av direktionens

förslag om avgiftshöjning kan med hänsyn härtill ifrågasättas.

Förslagen innebär i princip att den särställning i avgiftshänseende, som

kommit riksplatserna å sjukhusen till del, upphäves. Därigenom skulle

otvivelaktigt det sekundärkommunala huvudmannaskapet för kroppssjukvården

bli klarare markerat. I och för sig har styrelsen intet att invända

mot en dylik ordning, som synes både rationell och ägnad att befordra en

önskvärd decentralisering av specialvården. Men om avgifterna höjs och

vårdbidragen som en följd därav jämväl ökas, skulle kostnaderna för sjukhusens

drift i betydande omfattning överflyttas på landstingen, vilket icke

kan anses rimligt. En förutsättning för att direktionens förslag skall kunna

accepteras är därför, att landstingen beredes kompensation i annan ordning.

Även svenska stadsförbundets styrelse har i ärendet uttryckt den meningen

att, om vårdbidragen höjdes, de huvudmän, som träffades därav, borde i

annan ordning kompenseras för avgiftshöjningen. I yttrande över direktionens

senare skrivelse har styrelsen godtagit de grunder för vårdbidragen,

som direktionen slutligen föreslagit. Styrelsen förklarar sålunda, att några

principiella invändningar inte kan göras mot att vårdkostnaderna vid

karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet betalas av vederbörande sjukvårdshuvudmän,

så länge dessa kostnader ej överstiger kostnaderna för

motsvarande vård vid huvudmännens egna sjukhus och ej heller avser

patienter, som intagits uteslutande för undervisningens behov. Mot de

vårdavgifter, som huvudmännen enligt direktionens förslag skall erlägga,

finner styrelsen i och för sig inte något att erinra; detta med hänsyn till

nuvarande höga kostnader vid kommunala sjukhus av motsvarande omfattning

och standard.

Medicinalstyrelsen har tillstyrkt direktionens slutliga förslag och har

därvid understrukit, att en rikspatient som vårdas på karolinska sjukhuset

eller serafimerlasarettet borde erlägga vårdavgift högst med det belopp,

som han skulle ha betalat vid hemortssjukhus. Enligt medicinalstyrelsens

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

9

mening vore det rimligt, att landstingen i annat lämpligt sammanhang

kompenserades för sina genom vårdbidragens höjning ökade utgifter.

Statens priskontrollnämnd och statskontoret har båda tillstyrkt bifall

till de i direktionens första skrivelse framlagda förslagen. Statskontoret

har därvid förklarat, att någon anledning att gottgöra landstingen för

ökade utgifter ej torde förefinnas.

2. Remissrätten.

Frågan om vilka läkare som skulle äga att, med verkan att vårdbidrag

utgår, hänvisa patienter till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,

beröres av svenska landstingsförbundets styrelse. I dess yttrande över direktionens

skrivelse den 28 mars 1951 framhåller förbundsstyrelsen, att om

vårdbidragen skulle utgå med samma belopp som enligt utomlänsavtalet,

borde också remissrätten anpassas efter nämnda avtals regler. Detta innebar

— enligt det då gällande 1950 års utomlänsavtal -— att remissrätt

skulle tillkomma endast lasaretts- och sanatorieläkare inom landstingets

eget sjukvårdsområde. Mot detta anför överläkar eföreningen vid karolinska

institutets undervisningssjukhus i yttrande till direktionen, att en sådan

begränsning av remissrätten skulle komma att menligt inverka på de akademiska

lärarnas fria val av undervisnings- och forskningsmaterial. Hänvisningen

av patienter till de båda sjukhusen skulle helt bli beroende av

de inremitterande läkarnas godtycke och personliga inställning till fallen

och i flertalet fall vara betingad enbart av sjukvårdande synpunkter och

ej av undervisnings- och forskningssynpunkter. En viktig förutsättning

för en fullgod undervisningsverksamhet vid sjukhusen vore, att överläkarna

hade möjlighet till fritt urval av patienter, som lämpar sig ur

undervisnings- och forskningssynpunkt, överläkarna borde därför erhålla

rättighet att själva utfärda remisser till intagning på sjukhusen i full överensstämmelse

med vad som gäller för lasarettsläkare vid utfärdande av

remiss för vård av patient utanför det egna sjukvårdsområdet. I detta

uttalande instämmer karolinska institutets lärarkollegium.

Direktionen för karolinska sjukhuset ansluter sig icke till något av de

nu anmärkta ändringsförslagen utan framhåller i sin senare skrivelse, att

remissrätten bör bibehållas sådan den utformats i bidragsförordningen.

Den av överläkarföreningen föreslagna utvidgningen avstyrkes av styrelserna

för svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet.

I skrivelse den 8 oktober 1951 yrkar medicinalstyrelsen, att remissrätten

utsträckes även till överläkare vid statens sinnessjukhus eller annat därmed

jämställt sinnessjukhus. Till stöd för detta yrkande anför styrelsen.

Utvecklingen inom sinnessjukvården har medfört ett behov av samarbete

med andra specialister, främst neurologi och neurokirurgi. Särskilt gäller

detta fall av epilepsi, där orsaken till sjukdomen är oklar eller operation

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

kan tänkas bota eller förbättra tillståndet, fall av misstänkt eller diagnostiserad

hjärntumör samt fall lämpade för lobotomioperation. Härtill kommer,

att de ökade diagnostiska resurserna — röntgen, utbyggda laboratorier

in. m. — som ställts till sinnessjukhusens förfogande, möjliggjort för berörda

överläkare att med erforderlig säkerhet bedöma, om intagning å

karolinska sjukhuset eller serafimerlasarettet är påkallad eller icke. Den

öppna psykiatriska verksamheten vid sinnessjukhusen har dessutom ökat

i omfattning, bland annat beroende på de mottagningar, som organiserats

genom den sedan några år utbyggda hjälpverksamheten. Läkarna vid sinnessjukhusen

konsulteras numera även i betydande omfattning direkt av

patienter och nyssnämnda läkares specialutbildning tages i anspråk av

läkare inom andra vårdområden.

Medicinalstyrelsens förslag har av direktionen för karolinska sjukhuset

och svenska stadsförbundets styrelse lämnats utan erinran. Svenska landstingsförbundets

styrelse förklarar, att den icke i och för sig har något att

erinra mot förslaget, så länge nuvarande vårdavgifter tillämpas. Om avgiftssystemet

kommer att omläggas i överensstämmelse med utomlänsavtalet,

bör emellertid —- enligt styrelsens förut uttalade mening — även remissrätten

anpassas efter detta avtals regler och i så fall skulle dylik rätt icke

tillkomma ifrågavarande statliga sinnessjukläkare.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund, anför i propositionen

efter en kort redogörelse för den gällande ordningen:

Såsom framgår av den förut lämnade översikten utgick man vid tillkomsten

av 1937 års förordning från att legosängsavgifterna för rikspatienter

vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet skulle fastställas

så, att de motsvarade legosängsavgifterna för utomlänspatienter i allmänhet

vid rikets lasarett. Den genomsnittliga vårddagskostnaden vid lasaretten

var på den tiden omkring 7 kronor. Kostnaden per vårddag har därefter

ständigt stegrats och utgjorde 1951 vid rikets delade lasarett i medeltal

36 kronor 14 öre. Under 1952 torde kostnaderna ha varit omkring 15 procent

högre än under 1951.

Vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet har vårddagskostnaderna

regelmässigt varit högre än vid rikets övriga lasarett. För 1951 redovisas

dessa kostnader, vid karolinska sjukhuset till 46 kronor 42 öre och

vid serafimerlasarettet till 43 kronor 62 öre.

De angivna stegrade kostnaderna motiverar en höjning av legosängsavgifterna

för rikspatienter. En sådan höjning bebådades också av min

företrädare i 1951 års statsverksproposition. Den kan i och för sig verkställas

i administrativ väg. Då det självfallet är otänkbart att göra en mera

avsevärd höjning av dessa avgifter utan att samtidigt höja landsting
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

ens vårdbidrag, måste emellertid även 1937 års förordning om dessa

bidrag revideras, vilket kräver riksdagens medverkan.

Hur stor höjningen av legosängsavgifter och vårdbidrag bör göras är

bl. a. beroende på storleken av motsvarande avgifter och bidrag för utomlänspatienter

på landstingens sjukhus. Dessa har de senaste åren höjts i

flera omgångar. Såsom statsutskottet anfört vid behandling år 1951 av

frågan om vissa svårigheter som uppkommit för landstingssjukhus med

undervisning, måste här en avvägning ske mellan två olika synpunkter.

Å ena sidan bör eftersträvas, att icke relationen mellan olika legosängsavgifter

medför att lasarettsavdelningar vid kommunala sjukhus kommer att

stå helt eller delvis outnyttjade, medan stockning måhända kan uppkomma

vid de statliga sjukvårdsanstalterna. Å andra sidan måste beaktas, att icke

sistnämnda sjukhus till följd av alltför högt satta vårdavgifter förlorar

något av sin rikskaraktär. Möjligheterna att där bedriva fullgod undervisning

och forskning får icke försämras.

Direktionen för karolinska sjukhuset har nu förordat, att legosängsavgifterna

för rikspatienter vid de ifrågavarande statliga sjukhusen skall i princip

höjas till de belopp, som enligt 1952 års utomlänsavtal gäller vid akuta

fall, d. v. s. 35 kronor för allmän sal, 45 kronor för halvenskilt rum och

55 kronor för enskilt rum, allt per dag, samt att landstingens vårdbidrag

i anslutning därtill skall ökas till skillnaden mellan legosängsavgiftens belopp

och det belopp, som patienten skulle ha haft att betala för vård på

allmän sal vid hemortssjukhuset. Detta innebär att vårdbidraget i regel

skulle uppgå till (35 — 3 =) 32 kronor per dag mot nuvarande 2 kronor

SO öre. Den avgift, som patienten själv har att erlägga, skulle alltså i vårdbidragsfallen

regelmässigt utgöra, för allmän sal 3 kronor, för halvenskilt

rum 13 kronor och för helenskilt rum 23 kronor.

Mot det taxesystem, som direktionen sålunda utgått från, har under ärendets

remissbehandling i och för sig icke riktats någon erinran. Det är att

märka, att de avgifter, som enligt det föreslagna systemet skulle tillföras

karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, trots de betydande höjningarna

skulle icke oväsentligt understiga sjukhusens faktiska vårdkostnader

och att det allt fortfarande skulle ställa sig billigare för ett landsting att

betala vårdavgift för en patient, intagen på något av de båda statliga sjukhusen,

än att bekosta hans vård vid ett hemortslasarett. Vid denna jämförelse

bör beaktas, att remissfallen utgör det övervägande antalet fall, i

vilka vårdavgift utgår, och att den specialistvård, som remissfallen avser,

regelmässigt är särskilt kostnadskrävande. Med hänsyn härtill skulle man

kunna ifrågasätta, om det icke vore befogat att — i överensstämmelse med

vad som skett enligt 1952 års utomlänsavtal — även beträffande vårdavgifterna

fastställa en högre taxa för remissfallen än för de akuta fallen.

I likhet med direktionen finner jag det emellertid icke tillrådligt, alt vårdavgillen

för remisspatienter bestämmes till så högt belopp som utgår en
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

ligt utomlänsavtalet. Om så skedde, vore det fara att patienttillströmningen

till sjukhusen skulle nedgå så att undervisningens behov icke kunde tillgodoses.

Jag anser det vidare ur praktisk synpunkt mest tillfredsställande

med en enhetlig taxa för akuta fall och remissfall, och jag finner överhuvud

icke skäl att nu överväga en höjning av legosängsavgifterna och vårdbidraget

utöver vad direktionen föreslagit. Ej heller anser jag, att de synpunkter

för avvägningen av avgifter och bidrag, som nyss anförts, motiverar att

dessa bör sättas till lägre belopp än enligt direktionens förslag. Jag vill

emellertid framhålla, att taxehöjningens inverkan på patienttillströmningen

är mycket svår att på förhand bedöma. Det bör anmärkas, att de föreslagna

avgifterna för rikspatienter, som icke får vårdbidrag (d. v. s. sådana som

insjuknat utanför Stockholms stad eller län och som vårdas på ifrågavarande

sjukhus utan att ha erhållit remiss enligt bidragsförordningen), är

så höga, att antalet patienter inom denna kategori måste beräknas bli obetydligt.

Av de 3 102 rikspatienter, som under 1951 var intagna på allmän

sal vid karolinska sjukhuset, åtnjöt 967 icke vårdbidrag utan betalade

själva hela legosängsavgiften. För serafimerlasarettets del uppgick motsvarande

siffror under 1952 till 1 447 respektive 322. Det är uppenbart, att

en taxehöj ning sådan som den nu föreslagna kommer att förmå de sjuka

att i väsentligt ökad omfattning söka remiss för att få vårdbidrag. Man

torde kunna förutsätta, att i de fall, då remiss objektivt sett är befogad,

kommer den också att kunna utverkas.

På anförda skäl vill jag i princip biträda direktionens förslag i fråga

om taxehöj ningens storlek.

Direktionen har, som nämnts, förutsatt, att vårdbidrag skall utgå även

vid vård på enskilt och halvenskilt rum. Jag finner detta väl befogat. Det

är angeläget, att de enskilda och halvenskilda rummen utnyttjas för patienter,

som behöver sådan vård. Om vårdbidrag i förevarande fall icke lämnas,

skulle en höjning av legosängsavgifterna sannolikt medföra, att de

enskilda och halvenskilda rummen i viss utsträckning kommer att stå obegagnade

och de allmänna salarna i motsvarande mån belastas. Vidare kan

anföras, att landstingen själva genom utomlänsavtalet förbundit sig att

lämna bidrag även till utomlänspatienter på enskilt och halvenskilt rum

samt att de erkända sjukkassorna vid utgivande av ersättning för sjukhusvård

icke gör skillnad mellan sals- och rumspatienter. Jag förordar alltså,

att för patienter på enskilda och halvenskilda rum skall utgå samma vårdbidrag

som för salspatienter.

Vad härefter angår frågan om hur de sålunda förordade ändringarna i

1937 års bidragsförordning skall närmare utformas, så kan det uppenbarligen

icke vara lämpligt att — som från olika håll föreslagits — göra vårdbidragets

storlek beroende av det belopp, som den intagne skulle ha haft

att betala vid hemortssjukhus, eller av det belopp, som hemlandstinget

bestämt skall utgå i patientavgift. Särskilt av praktiska skäl är det önsk
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

13

värt, att bidraget i samtliga fall utgår med ett enhetligt belopp. Eftersom

den vanligast förekommande patientavgiften vid rikets lasarett är 3 kronor

för vårddag, skulle det i och för sig ligga närmast till hands att utgå från

detta belopp och bestämma vårdbidragets storlek till skillnaden mellan den

för sjukhusen i fråga fastställda legosängsavgiften å allmänt rum och 3

kronor. Med utgångspunkt från den förut angivna legosängsavgiften av

35 kronor kommer man då till ett vårdbidrag av 32 kronor. Om vårdbidragets

belopp nu fastslås i bidragsförordningen, kommer detta emellertid

att medföra, att Kungl. Maj :t framdeles blir praktiskt taget förhindrad

att ändra legosängsavgifternas storlek utan att varje gång underställa frågan

om ändring av vårdbidraget riksdagens prövning. Med hänsyn till att

legosängsavgifterna enligt vad här förutsatts bör nära anpassas efter utomlänsavtalens

taxor men dessa under senare år visat ganska stor rörlighet,

kan detta komma att medföra väsentlig olägenhet. En smidig lösning av

problemet skulle kunna ernås, om riksdagen överlämnade åt Kungl. Maj :t

att enligt grunder, som riksdagen gillat, fastställa vårdbidragets storlek.

Regeln härom torde lämpligen kunna formuleras så, att vårdbidraget skall

uppgå till det belopp, varmed den fastställda legosängsavgiften på allmänt

rum överstiger 3 kronor för vårddag. Därmed skulle det bli möjligt för

Kungl. Maj :t att genom att ändra legosängsavgiftens belopp samtidigt

justera vårdbidragets storlek. Beloppet 3 kronor som patientavgift på allmän

sal torde numera vara så vedertaget, att någon ändring av detsamma

under normala förhållanden icke torde bli påkallad. Jag vill i detta sammanhang

vidare framhålla, att det kan förutsättas att Kungl. Maj:t —

innan beslut om höjning av legosängsavgifterna för rikspatienter meddelas

— kommer att bereda landstingsförbundet och stadsförbundet tillfälle

yttra sig i ärendet. Givetvis bör avgifterna under inga förhållanden

sättas högre än de verkliga vårdkostnaderna.

Den taxehöjning, som den föreslagna ordningen innebär, kan beräknas

medföra en inkomstökning för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

av sammanlagt drygt 4 000 000 kronor. Styrelserna för landstings- och

stadsförbunden har såsom förut nämnts yrkat att i annan ordning få

kompensation för den utgiftsökning, som skulle följa för landstingen och

städerna utanför landsting, och har därvid åsyftat, att detta skulle ske

genom höjning av de statliga driftbidragen till en eller annan vårdform.

Jag kan för min del icke finna något bärande skäl för en sådan anordning.

Handhavandet och bekostandet av den slutna kroppssjulcvården är fortfarande

i princip en angelägenhet, som huvudsakligen ankommer på landstingen;

och för de landsting, som beröres av bidragsförordningen, kommer

möjligheten att anlita de ifrågavarande statliga sjukhusen för vård

av rikspatienter att även efter en taxehöjning sådan som den föreslagna

innebära närmast eu ekonomisk förmån.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

Vad härefter angår remissrätten, d. v. s. rätten att med verkan

att vårdbidrag enligt 1937 års förordning utgår remittera patient till karolinska

sjukhuset eller serafimerlasarettet, anser jag — i överensstämmelse

med vad vederbörande departementschef yttrade vid tillkomsten av nämnda

förordning — att frågan härom främst bör bedömas från synpunkten av

vad som är lämpligast för de vårdbehövande. Jag finner det därför uteslutet

att nu begränsa kretsen av remissberättigade läkare. När det gäller

frågan, huruvida denna krets bör utvidgas till att omfatta även överläkarna

vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, torde detta böra

få bli beroende av huruvida en sådan utvidgning kan anses nödvändig ur

forsknings- och undervisningssynpunkt. F. n. synes ett sådant behov icke

vara ådagalagt. Skulle emellertid svårigheter uppstå att tillgodose detta

behov bör frågan tas upp på nytt.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna utvidgningen av remissrätten till

att omfatta även överläkare vid statens sinnessjukhus och annat därmed

jämställt sinnessjukhus finner jag däremot väl motiverad.

Beträffande bestämmelserna om remissrätt vill jag alltså icke föreslå

annan ändring av bidragsförordningen än att sådan rätt tillerkännes även

ifrågavarande överläkare vid sinnessjukhus.

De nu förordade ändringarna i 1937 års förordning torde böra träda i

kraft den 1 juli 1953.

Motionerna.

I motionerna I: 370 och II: 448, vilka äro likalydande, hemställes att riksdagen

måtte besluta

A. att 1 § första stycket i förslaget till ny förordning erhåller följande

ändrade lydelse: »Då någon för vård---han är boende, att till sjuk
huset

såsom bidrag till kostnaderna för vården erlägga ett belopp av tolv

kronor för vårddag.»

B. att 1 § tredje stycket i förslaget till ny förordning erhåller följande

ändrade lydelse: »Vårdbidraget skall utgå, oavsett huruvida vården meddelas

å allmänt, enskilt eller halvenskilt rum.»

I motionerna 1:371 och 11:449, vilka äro likalydande, hemställes »att

riksdagen måtte

dels besluta utforma bestämmelserna om remissrätt i huvudsaklig överensstämmelse

med utomlänsavtalet,

dels hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag till kompensation för landsting

och städer utanför landsting för den utgiftsökning, som förorsakas av

de ökade bidragen till vård å ovannämnda statliga sjukhus.»

Til stöd för sistnämnda yrkande om förslag till kompensation framhålles

i motionerna, att den ifrågasatta vårdbidragshöjningen innebär ett över
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17. 15

flyttande på landsting och städer av betydande kostnader. Motionärerna

anföra vidare:

»Sant är visserligen, såsom i propositionen frainhålles, att handhavandet

och bekostandet av den slutna kroppssjukvården är en uppgift som i princip

tillkommer landsting och städer utanför landsting. Men staten har dock

förbundit sig att lämna vissa bidrag till denna vård. När dessa bidrag på

sin tid tillkommo, utgick man från en hälftendelningsprincip, även om bidragen

maximerades till vissa bestämda belopp. Denna maximering har

trots den stora penningvärdeförsämringen i regel kvarstått oförändrad,

varigenom statsbidragen numera täcka endast en bråkdel av de kostnader

man vid bidragens tillkomst räknade med. Landsting och städer ha sålunda

ensamma fått bära den stora kostnadsökningen under senare år. Ett av

sakkunniga för hälso- och sjukvården för några år sedan framlagt förslag

om återställande i någon mån av den tidigare kostnadsfördelningen har icke

lett till något resultat.»

Beträffande de skäl, vilka i övrigt anförts till stöd för de i motionerna

framställda yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet.

Landstingen och städerna utanför landsting — med undantag för Stockholms

stad och län — deltaga i driftkostnaderna för riksplatserna vid karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet genom vårdbidrag, som fastställts

i förordningen av den 30 juni 1937. Bidraget utgår med 2 kronor

50 öre för vårddag och har icke undergått någon förändring sedan förordningens

tillkomst. Legosängsavgifterna för plats å allmänt rum fastställdes

1937 till 5 kronor för vårddag men ha sedermera höjts och uppgå numera

å båda sjukhusen till 7 kronor för var och en av de 15 första vårddagarna

samt 6 kronor för var och en av följande vårddagar. Eftersom vårdbidraget

kvarstått oförändrat, har detta för patienternas del inneburit en förhöjning

av den avgift, som ankommit på dem att betala, från 2 kronor 50 öre

till 4 kronor 50 öre respektive 3 kronor 50 öre.

Såsom redovisats i propositionen ha vårddagskostnaderna på senare tid

stegrats kraftigt och utgjorde 1951 vid rikets delade lasarett i medeltal

36 kronor 14 öre. Kostnadsstegringen har därefter fortsatt, och den faktiska

kostnaden för riksplats å karolinska sjukhuset torde i dag belöpa sig

till 50—55 kronor för vårddag.

Med denna avsevärda ökning av driftskostnaderna för riksplatserna framstår

en höjning av legosängsavgifterna som ofrånkomlig.

Enligt gällande reglemente för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

fastställer Kungl. Maj:t på förslag av sjukhusens direktion ifrågavarande

avgifter. Eu mera avsevärd höjning av legosängsavgifterna utan eu

samtidig ökning av landstingens vårdbidrag skulle emellertid medföra att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

den avgift, som patienten själv hade att betala, bleve orimligt hög. Det är

därför nödvändigt att jämka vårdbidraget efter legosängsavgifterna. En

lämplig avvägning är att vårdbidrag uttages med sådant belopp, att den avgift,

som ankommer på patienten att betala för vård å allmän sal, begränsas

till 3 kronor för dag. Härigenom tillgodoses önskemål i denna riktning,

som svenska landstingsförbundet i skrivelse den 14 juni 1951 framfört

till direktionen. Med detta förhållande mellan legosängsavgifterna och vårdbidragen

kommer legosängsavgifternas nivå att ha avgörande betydelse

för i vilken utsträckning landstingen komma att taga del i driftskostnaderna

för riksplatserna. Legosängsavgifterna böra därför i fortsättningen

avvägas med hänsyn härtill.

Vid höjningen av legosängsavgifterna synes det riktigast att — i överensstämmelse

med de grunder för beräkning av avgifterna, som departementschefen

angav i propositionen nr 232 till 1930 års riksdag, varigenom

frågor om uppförandet och driften av karolinska sjukhuset förelädes riksdagen

— bestämma legosängsavgifterna med utgångspunkt från de avgifter,

som gälla för utomlänspatienter i allmänhet vid landets lasarett.

Med den höjning av legosängsavgifterna, som redovisas i förevar ande

proposition, ernås överensstämmelse mellan dessa avgifter och de bidrag,

som enligt utomlänsavtalet skola utgå för vård i de akuta fallen, d. v. s.

35 kronor för allmän sal, 45 kronor för halvenskilt rum och 55 kronor för

enskilt rum, allt per dag. Vårdbidraget kommer följaktligen enligt ovan

angivna beräkningsgrund att utgå med 32 kronor per dag. Patientavgifterna

komma i vårdbidragsfallen att utgöra för allmän sal 3 kronor, för halvenskilt

rum 13 kronor och för helenskilt rum 23 kronor. I sistnämnda båda

fall räknar utskottet med att vårdbidrag i enlighet med departementschefens

förslag skall utgå även vid vård på enskilt och halvenskilt rum.

1 motionerna I: 370 och II: 448 ha uttryckts farhågor för att de nu aktuella

våi-dplatserna efter den ifrågasatta avgiftshöjningen skulle förlora sin

rikskaraktär till men för den vid de båda sjukhusen bedrivna medicinska

undervisningen och forskningen.

Utskottet kan icke dela motionärernas betänkligheter inför den föreslagna

avgiftshöjningen. Såsom riksdagen 1951 i anledning av pixxpositionen

nr 123 med förslag till avtal i närliggande frågor antytt, måste legosängsavgifterna

vid undervisningssj ukhusen avvägas med hänsyn till flera

faktorer. Å ena sidan borde — såsom anfördes i statsutskottets av riksdagen

godkända utlåtande nr 151 — eftersträvas, att icke relationen mellan

olika legosängsavgifter kornine att medföra, att lasarettsavdelningar vid

kommunala sjukhus med resurser för att mottaga remissfall komme att

stå helt eller delvis outnyttjade, medan stockning måhända kunde uppkomma

vid de hel- eller halvstatliga sjukvårdsanstalterna. Å andra sidan

borde beaktas, att icke sistnämnda sjukvårdsanstalter till följd av alltför

högt satta vårdavgifter förlorade något av sin rikskaraktär, vilken, såvitt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

nu är i fråga, finge anses innebära att den vårdbehövande eller den

för honom betalningsansvariga kommunala instansen icke borde betungas

av ersättningen för lämnad vård.

En taxehöjning av den begränsade storlek, som överväges, medför enligt

utskottets mening icke att riksplatserna förlora sin särställning. Vårdbidragen

för remitterade patienter komma fortfarande att avsevärt understiga

den ersättning, som landstingen enligt gällande utomlänsavtal ha att erlägga

för motsvarande vård å främmande sjukvårdsanstalt. Även vid jämförelse

med de faktiska vårdkostnaderna vid landstingens sjukhus torde

det ställa sig förmånligare för ett landsting att erlägga vårdavgift för en

patient, som intagits på karolinska sjukhuset eller serafiinerlasarettet, än

att själv svara för vården. Det må i sammanhanget erinras om att remissfallen

ofta förutsätta kostnadskrävande specialistvård. Med hänsyn till det

sagda finner utskottet goda skäl antaga, att patienttillströmningen till de

båda sjukhusen även efter den avsedda avgiftshöjningen kommer att tillfredsställa

undervisningens och forskningens behov.

I ett avseende kommer höjningen av legosängsavgifterna uppenbarligen

att verka hämmande. Patienter, för vilka vårdbidrag icke kan ifrågakomma,

torde med hänsyn till kostnaderna endast i mycket begränsad omfattning

kunna taga riksplatser i anspråk. Utskottet anser emellertid icke att detta

förhållande kan tillmätas sådan vikt, att det hör inverka vid bestämmandet

av legosängsavgifterna.

Icke heller bör prövningen av de belopp, varmed legosängsavgifterna och

vårdbidragen skola utgå, sammankopplas med spörsmålet om penningvärdeförsämringens

inverkan på statsbidragen till kommunernas kostnader

för den slutna kroppssjukvården. Frågor om förbättring av nämnda

bidrag böra därför behandlas i annat sammanhang. Med hänsyn härtill kan

utskottet icke biträda det i motionerna 1: 371 och II: 449 framförda förslaget

att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag till »kompensation»

åt berörda landsting och städer för höjningen av vårdbidragen.

Därest vårdbidraget bestämmes till att avse det belopp, varmed den för

berörda landstingspatienter fastställda legosängsavgiften för allmänt rum

på karolinska sjukhuset överstiger 3 kronor, komma framtida förändringar

1 legosängsavgifternas belopp att påverka vårdbidragets storlek. Såsom

framgår av propositionen kan förhållandevis stor rörlighet väntas beträffande

legosängsavgifterna. Mest ändamålsenligt synes därför vara att i bidragsförordningen

icke fixera vårdbidraget till visst belopp utan göra det

beroende av legosängsavgifternas storlek. Utskottet har därför intet att erinra

mot den föreslagna konstruktionen av 1 § i bidragsförordningen.

Beträffande remissrätten delar utskottet departementschefens uppfattning

att denna bör bedömas främst från synpunkten av vad som är lämpligast

för de vårdbehövande. Att nu inskränka kretsen av remissberättigade

läkare bör därför icke komma i fråga. Däremot skulle den föreslagna ut
2

— Tlihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 17.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

sträckningen av remissrätten till överläkarna vid statens sinnessjukhus eller

annat därmed jämställt sinnessjukhus innebära en vinning. Såsom medicinalstyrelsen

framhållit har utvecklingen inom sinnessjukvården medfört

ett behov av samarbete med specialister inom andra grenar av sjukvården,

främst neurologi och neurokirurgi. De diagnostiska resurserna vid berörda

sinnessjukhus äro också numera sådana, att det bör överlåtas på överläkarna

där att bedöma huruvida intagning å karolinska sjukhuset eller serafimerlasarettet

är påkallad eller icke. Utskottet biträder därför förslaget

att även nämnda sinnessjukläkare skola äga remissrätt. Vissa skäl tala för

att giva även överläkarna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

rätt att remittera patienter till sjukhusen med verkan att vårdbidrag skall

utgå. Frånsett det intresse härför som från forsknings- och undervisningssynpunkt

må hysas, skulle härigenom ytterligare en möjlighet yppas för

patienter som önska vård på riksplats att i tveksamma fall erhålla remiss.

Utskottet anser emellertid att med avgörandet av frågor om en ytterligare

utvidgning av remissrätten bör anstå tills man vunnit erfarenhet av den

nu föreslagna ordningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna 1:370 och

11:448 samt 1:371 och 11:449, såvitt sistnämnda båda

motioner avse remissrätten, måtte bifalla förevarande proposition;
B.

att motionerna 1:371 och 11:449, såvitt motionerna

avse hemställan hos Kungl. Maj :t om förslag till kompensation,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 mars 1953.

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Sten, Nils Elowsson, Wahlund, Sunne,

Wistrand, Nerman, Bengtson och Axel E. Svensson;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Johansson i Norrköping,

herr Nilsson i Göteborg, fru Västberg, herrar Lundberg, Carlsson

i Bakeröd, fröken Höjer och herr Cassel.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17. 19

Reservationer:

1) av herr Sunne och fröken Höjer, vilka ansett, att utskottets utlåtande

bort ha följande lydelse.

Föreliggande proposition berör en fråga av största principiella och ekonomiska

betydelse, nämligen i vilken utsträckning landstingen och städerna

utanför landsting skall bidra till kostnaderna för vården å s. k. riksplatser

vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, vilka platser

torde — såsom framhålles i propositionen »i främsta rummet ha inrättats

för att tillgodose den medicinska undervisningens behov».

Grunden för den nuvarande ordningen är, såsom i propositionen anges,

att riksdagen år 1937 beslöt fastställa ett vårdbidrag från landstingen och

städerna av 2:50 kronor per vårddag. Man utgick därvid från att legosängsavgiften

vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet borde »fastställas

till vad som då i allmänhet tillämpades vid landets lasarett för

utomlänspatienter eller omkring 5 kronor för vårddag».

Sedan numera taxorna för utomlänspatienter vid kommunala sjukhus

undergått en utomordentligt kraftig höjning genom de s. k. utomlänsavtalen

av år 1950 och 1952, bör, anser departementschefen, vårdbidragen

från landstingen och städerna höjas så att de vid en patientavgift av 3

kronor per vårddag motsvarar taxan för akuta fall enligt 1952 års utornlänsavtal.

Då denna taxa är 35 kronor för vård å allmän sal, skulle med

andra ord vårdbidragen ökas från 2: 50 kronor till 32 kronor per vårddag,

en stegring med icke mindre än närmare 1 200 procent.

Mot denna argumentering anser sig utskottet böra invända, att kostnaden

per vårddag vid serafimerlasarettet år 1930 enligt officiell statistik

(Allmän hälso- och sjukvård år 1936 av kungl. medicinalstyrelsen) utgjorde

10: 03 kronor för redovisningsåret 1/7 1935—30/6 1936. Riksdagsbeslutet

år 1937 får alltså anses innebära, att legosängsavgiften vid karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet skulle uttagas med högst hälften av verkliga

vårdkostnaden.

Enligt utskottets mening är det av särskild vikt, att 1951 års riksdag

ännu kraftigare understrukit statens dominerande ekonomiska ansvar för

dessa s. k. riksplatser. Statsutskottet framhöll, då (utlåtande nr 151 s. 36)

med riksdagens godkännande, att de hel- eller halvstatliga sjukvårdsanstallernas

rikskaraktär »får anses innebära, att den vårdbehövande eller den

för honom betalningsansvariga kommunala instansen icke hör betungas

av ersättningen för lämnad vård». Samtidigt uttalade sig statsutskottet och

riksdagen för eu skyndsam utredning av frågan från Kungl. Maj:ts sida.

Det kunde sålunda ha förväntats, att en sådan utredning framlagts före

eller i samband med den nu föreliggande propositionen.

Utskottet, som beklagar att denna proposition avgivits innan den begärda

utredningen slutförts, anser att någon sådan ändring i denna frågas läge

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

icke har inträtt sedan 1951, att utskottet kan finna anledning att nu ifrågasätta

riktigheten av riksdagens då fattade principbeslut.

Olägenheterna av den nu föreslagna, våldsamma höjningen av legosängsavgiften

från 7 kronor till 35 kronor per vårddag å allmän sal kommer att

bli mest kännbara för de invånare i vårt land som är bosatta utanför

Stockholms stad och län och som hittills haft förmånen att för rimlig

kostnad kunna söka vård å dessa landets främsta sjukhus, då man av en

eller annan anledning icke varit tillfredsställd med eller icke haft förtroende

för hemortens kommunala sjukhus. Denna utväg kommer vid

bifall till propositionen att vara praktiskt stängd för andra än förmögna

personer. Propositionen står även i strid mot utvecklingen inom den öppna

sjukvården, där man på många håll bl. a. i Stockholm är i färd med att

övergå från ett tidigare mer begränsat läkarval till ett friare sådant.

Men även för forskningen och undervisningen vid karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet skulle ett bifall till propositionen komma att medföra

betydande olägenheter. Belägg härför lämnar erfarenheterna vid

undervisningssjukhusen i Lund och Malmö rörande verkningarna av de

båda utomlänsavtalen. Den medicinska fakulteten i Lund har den 3 februari

i år avgivit en nedslående rapport härom till universitetskanslern. Det

visar sig att frekvensen av vissa mera omfattande operationer på några

kliniker nedgått med närmare 50 procent sedan 1950. Vid en fortsatt utveckling

i denna riktning synes dessa sjukhus komma att degraderas till

vanliga landsortslasarett.

Utskottet kan sålunda icke tillstyrka, att propositionen oförändrad antages

av riksdagen.

I motionen I: 370 och den därmed likalydande motionen II: 448 yrkas

bl. a. att vårdbidraget skall bestämmas till ett lägre belopp än det av Kungl.

Maj:t föreslagna. Häremot svarar ett yrkande i motionen 11:449 och den

därmed likalydande I: 371, att landsting och städer utanför landsting skulle

erhålla kompensation för den i propositionen föreslagna utgiftsökningen.

Sistnämnda yrkande synes vara av den natur, att det icke kan upptagas

till behandling i detta sammanhang på annat sätt än genom en nedsättning

av det föreslagna vårdbidraget. Motionerna har sålunda en gemensam

grundtanke, nämligen att det föreslagna vårdbidraget är alltför stort.

Utskottet, som delar denna uppfattning, anser sig böra tillstyrka förslaget

i motionerna I: 370 och II: 448, att den sedan 1937 inträdda penningvärdeförsämringen

lägges till grund för fixerande av vårdbidragets storlek.

Levnadskostnadsindex har från 1937 till 1953 stigit från 104 till 212.

I överensstämmelse härmed borde legosängsavgiften, som 1937 utgjorde 5

kronor, ökas till något mer än 10 kronor. Då emellertid vårdkostnadsstegringen

blivit betydligt större än vad som svarar mot penningvärdets fall,

anser utskottet det skäligt föreslå, att vårdbidraget fastställes efter en till

15 kronor beräknad legosängsavgift på allmän sal. Vid bibehållande av

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

21

den i propositionen föreslagna avgiften av 3 kronor för den sjuke bör

vårdbidraget sålunda fastställas till 12 kronor. Bidraget skulle därvid ändock

undergå en betydande ökning, då det nuvarande endast utgör 2: 50

kronor.

Ifråga om konstruktionen av avgiftsbestämmelserna finner utskottet det

bättre överensstämma med författningens karaktär av förordning rörande

vårdbidragen, att vårdbeloppet preciseras till sin storlek än att endast patientbidraget

anges. Utskottet kan heller icke finna det lämpligt, att vårdbidraget

automatiskt anpassas efter den taxa, som man kan finna lämpligt

fastställa för de kommunala sjukhusen, varigenom riksdagen för framtiden

skulle berövas bestämmanderätt rörande vårdbidragens storlek. I förordningens

1 § tredje stycket bör därför utsägas, att vårdbidraget skall

utgöra 12 kronor. Utskottet utgår därvid från att Kungl. Maj:t för karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet fastställer en taxa av 15 kronor å

allmän sal, 25 kronor å halvenskilt och 35 kronor å enskilt rum.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit

viss ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda

förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och

4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag

från landsting och städer, som ej deltaga i landsting,

till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet — måtte för sin del

med bifall till motionerna I: 370 och II: 448 och med avslag

å motionerna 1:371 och 11:449, såvitt sistnämnda båda

motioner avse remissrätten, antaga nämnda förslag med

den ändringen att 1 § tredje stycket erhåller följande lydelse:

»Vårdbidraget skall, oavsett huruvida vården meddelas

å allmänt, enskilt eller halvenskilt rum, för varje vårddag

utgå med 12 kronor.»

B. att motionerna 1:371 och 11:449, såvitt motionerna

avse hemställan hos Kungl. Maj :t om förslag till kompensation,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

2) av fru Johansson i Norrköping och herr Nilsson i Göteborg, som ansett

alt sista stycket i utskottets motivering samt utskottets hemställan

bort ha följande lydelse:

Beträffande remissrätten biträder utskottet förslaget att utsträcka remissrätten

till att omfatta även överläkarna vid statens sinnessjukhus eller

annat därmed jämställt sjukhus. När utskottet sålunda stannat för en remissrätt,

som går avsevärt utöver den rätt i detta avseende, som utomlänsavtalet

medger, anser utskottet den fordran böra uppställas, att tjänsteni.

fl. läkare, som enligt förevarande förslag tillerkännes remissrätt,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

skola samråda med vederbörande kroppssjukhusläkare innan remiss sker

och att anteckning om sådant samråd skall ske å remissblanketten. För berörda

läkare skulle en bestämmelse av detta innehåll icke bliva betungande,

helst som samrådet i regel torde kunna ske muntligen och ofta per telefon.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen med bifall

till motionerna I: 371 och II: 449, såvitt motionerna avse

remissrätten, funnit viss ändring böra vidtagas i det genom

propositionen framlagda författningsförslaget — måtte med

avslag å motionerna I: 370 och II: 448 för sin del antaga

följande förslag till

Förordning

om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 653)

angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till

bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och

serafimerlas arettet.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 angående

bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande

av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och

serafimerlasarettet skola hava följande ändrade lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1 §•

Då någon för vård, som avses i 1 § lagen om vissa av landsting eller kommun

drivna sjukhus, intages å karolinska sjukhuset, har det landsting,

inom vars område han är boende, att till sjukhuset erlägga bidrag till

kostnaderna för vården enligt vad nedan sägs.

Skyldighet att utgiva sådant vårdbidrag

föreligger under förutsättning

antingen att den å karolinska

sjukhuset intagne under vistelse

inom Stockholms stad eller

Stockholms län insjuknat i den sjukdom,

vården avser, eller ock att

han erhållit hänvisning till karolinska

sjukhuset för vård, som ej kan

beredas å landstingets sjukvårdsinrättningar.

Sådan hänvisning skall

ske skriftligen och må meddelas av

lasaretts-, sjukstugu-, sanatorie- eller

tuber kuloss juks t uguläkare vid lasa
-

Skyldighet att utgiva sådant vårdbidrag

föreligger under förutsättning

antingen att den å karolinska

sjukhuset intagne under vistelse

inom Stockholms stad eller

Stockholms län insjuknat i den sjukdom,

vården avser, eller ock

att han erhållit hänvisning till karolinska

sjukhuset för vård, som ej

kan beredas å landstingets sjukvårdsinrättningar.

Sådan hänvisning

skall ske skriftligen och må meddelas

av lasarettsläkare vid lasarett

som drives av landstinget. Hånvis
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

rett, sjukstuga, sanatorium eller tuberkulossjukstuga,

som drives av

landstinget, så ock av vederbörande

tjänsteläkare. Med lasarettsläkare,

som ngss sagts, skall i förevarande

hänseende jämställas överläkare vid

akademiska sjukhuset i Uppsala

samt överläkare vid statens sinnessjukhus

och annat därmed jämförligt

sinnessjukhus.

(Utskottets förslag.)

ning må även, efter samråd med läkare

som nu nämnts, meddelas av

sjukstugu-, sanatorie- eller tuberkuloss

jukstuguläkare vid sjukstuga,

sanatorium eller tuberkulossjukstuga,

som drives av landstinget, så ock

av vederbörande tjänsteläkare, överläkare

vid akademiska sjukhuset i

Uppsala samt överläkare vid statens

sinnessjukhus och annat därmed

jämförligt sinnessjukhus; och skall

anteckning om samrådet ske å den

handling, som upprättas för hänvisningen.

Vårdbidraget skall, oavsett huruvida vården meddelas å allmänt, enskilt

eller halvenskilt rum, för varje vårddag utgå med det belopp, varmed den

för sjuka från landstingsområdet fastställda legosängsavgiften å allmänt

rum vid karolinska sjukhuset överstiger tre kronor.

Vad ovan stadgas om landsting och landstingsområde skall i tillämpliga

delar gälla stad, som ej deltager i landsting.

Utgår vårdbidrag, minskas legosängsavgiften med ett häremot svarande

belopp.

4 §.

Då någon, som ej är boende inom Stockholms stad eller Stockholms län,

intages å serafimerlasarettet, skall vad i 1 och 2 §§ sägs äga motsvarande

tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953.

B. att motionerna 1:371 och 11:449, såvitt motionerna

avse hemställan hos Kungl. Maj:t om förslag till kompensation,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:183 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937. a1 i texten