Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 21 § arbetar sky dd slag en. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 302 i första kammaren av herr Norling m. fl. samt nr 388 i andra kammaren av herr Hagberg i Stockholm m. fl.

1953-04-09 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1953:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 21 § arbetar sky dd slag en. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 302 i första kammaren av herr Norling m. fl. samt nr 388 i andra kammaren av herr Hagberg i Stockholm m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

1

Nr 18.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse

av 21 § arbetar sky dd slag en.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 302 i första kammaren av herr Norling

m. fl. samt nr 388 i andra kammaren av herr Hagberg i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

beslut, att 21 § arbetarskyddslagen måtte få nedan föreslagna lydelse:

21 §.

(Gällande lydelse:)

För varje period om sju dagar

skall arbetstagare, där ej särskilt förhållande

tillfälligtvis påkallar undantag,

åtnjuta minst tjugofyra timmars

sammanhängande ledighet. Sådan

veckovila skall såvitt möjligt

förläggas till söndag och till samma

tider för alla vid ett arbetsställe anställda.

Från vad sålunda stadgats må arbetarskyddsstyrelsen,

efter hörande

av vederbörande sammanslutningar

av arbetsgivare och arbetstagare,

medgiva undantag för visst slag av

arbete eller visst arbetsställe.

(Föreslagen lydelse:)

För varje period om sju dagar

skall arbetstagare, där ej särskilda

förhållanden tillfälligtvis påkallar

undantag, åtnjuta en sammanhängande

ledighet omfattande minst ett

kalenderdygn. Sådan veckovila skall

så vitt möjligt förläggas till söndag

och till samma tider för alla vid ett

arbetsställe anställda.

Från vad sålunda stadgats må arbetarskyddsstyrelsen,

efter hörande

av vederbörande sammanslutningar

av arbetsgivare och arbetstagare,

medgiva undantag för visst slag av

arbete eller arbetsställe. Dock skall

veckovilan alltid förläggas så att den

omfattar minst ett kalendertlygn, såvitt

inte berörda grupp av arbetstagare

genom sin fackliga organisation

annat påyrkar eller godkänner.

Göres inskränkning i den i första stycket avsedda veckovilan skall motsvarande

frihet från arbete så vilt möjligt beredas.

1 liihang till riksdagens protokoll 1953. .9 samt. 2 avd. Nr 18.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från arbetarskyddsstyrelsen och järnvägsstyrelsen

varjämte på utskottets begäran yttranden avgivits av Tjänstemännens centralorganisation,

Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen.

Bestämmelser om veckovila infördes i vår arbetarskyddslagstiftning första

gången genom en lagändring 1931 (SFS nr 288) i då gällande lagen den

29 juni 1912 om arbetarskydd. Lagändringen motiverades närmast av en

vid internationella arbetskonferensen i Geneve år 1921 antagen konvention

angående tillämpningen av veckovila i industriella företag, vilken konvention

ratificerats av Sverige den 27 november 1931. Konventionen innehåller i

huvudsak följande.

Hela den personal, som sysselsättes i ett industriellt företag — vartill

även byggnads- och transportföretag hänföras •— skall med vissa angivna

undantag under loppet av varje tidrymd om sju dagar åtnjuta en vilotid

om minst tjugofyra timmar i följd. Denna vilotid skall såvitt möjligt beredas

varje företags hela personal samtidigt. Där så är möjligt skall vilotiden

infalla å de dagar, som enligt landets eller traktens tradition eller sedvänja

ägnas åt vila.

Undantagsmöjligheterna äro i huvudsak följande. Rena familjeföretag

kunna helt undantagas från regleringen. Dessutom äger varje stat att med

beaktande särskilt av alla tillbörliga ekonomiska och humanitära synpunkter

och efter samråd med kompetenta arbetsgivar- och arbetarorganisationer,

där sådana finnas, medgiva undantag från eller avkortning i veckovilan.

Det föreskrivna samrådet erfordras icke beträffande sådana undantag, som

före konventionens biträdande beviljats med tillämpning av gällande lagstiftning.

Varje stat bör såvitt möjligt meddela bestämmelser om kompensationsledighet

i fall då undantag medgivits, såframt ej genom överenskommelse

eller sedvänja redan är sörjt för dylik ledighet.

1 överensstämmelse med nämnda konvention stadgades i 5 § 1) i 1912 års

arbetarskyddslag att arbetarna för varje period om sju dagar i regel skulle

åtnjuta sammanhängande ledighet av minst tjugofyra timmars varaktighet

samt att sådan veckovila såvitt möjligt borde förläggas till söndag och

till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda (första stycket). Från

vad sålunda föreskrivits ägde emellertid yrkesinspektionens chefsmyndighet,

efter hörande av vederbörande organisationer av arbetsgivare och

arbetare, medgiva undantag för visst slag av sysselsättning eller visst arbetsställe

(andra stycket). Om inskränkning gjordes i veckovilan borde

motsvarande frihet från arbete såvitt möjligt beredas (tredje stycket).

Enligt 38 § 4 mom. ägde chefsmyndigheten, om den fann att arbetsgivare

åsidosatte vad som stadgades om veckovila, meddela honom nödiga före
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

3

skrifter till tryggande av stadgandets iakttagande, överträdelse av sådan

föreskrift var straffbelagd.

Dessa bestämmelser infördes i arbetarskyddslagen genom lag den 12 juni

1931, som trädde i kraft den 1 januari 1932. Därvid meddelades en övergångsbestämmelse,

enligt vilken den i 5 § 1) föreskrivna skyldigheten att

bereda arbetarna veckovila icke skulle gälla för sådant slag av sysselsättning

eller sådant arbetsställe, där vid tiden för lagens ikraftträdande veckovila

icke tillämpades; dock borde sådan ledighet beredas arbetarna, där ej

arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen

kunde anses kräva avvikelse, och skulle stadgandet om chefsmyndighetens

befogenhet att meddela föreskrifter äga motsvarande tillämpning. Vidare

föreskrevs att, där undantag från vad i 5 § 1) stadgades ägde rum, arbetsgivaren

borde underrätta chefsmyndigheten därom.

1938 års arbetarskyddskommitté.

1938 års arbetarskyddskommitté, vars betänkande med förslag till lag

om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete m. m. (SOU 1946: 60) ligger

till grund för nu gällande lagstiftning på området, upptog i lagförslagets

22 § bestämmelser om veckovila.

Det av kommittén föreslagna stadgandet om veckovila överensstämde

med 5 § 1) i gällande arbetarskyddslag med endast den ändringen att ordet

»bör» i första styckets andra punkt och i tredje stycket utbytts mot ordet

»skall». Kommittéförslaget saknade emellertid motsvarighet till den i gällande

lag förekommande övergångsbestämmelsen, enär enligt kommitténs

mening denna begränsning av huvudregelns tillämpning icke syntes böra

bibehållas.

Bestämmelserna om veckovila skulle icke gälla för familjemedlem till

arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell

arbetstagare. Ä elever vid läroanstalter skulle de äga tillämpning endast i

den mån så föreskrevs av arbetsrådet.

Kommittén framhöll att slopandet av övergångsbestämmelsen komme att

medföra bl. a. att i och med den nya lagens ikraftträdande skyldighet inträdde

att även vid arbete med flottning och utskiljning av trävaror i flottleder

tillämpa stadgandet om veckovila. I anslutning härtill anförde kommittén

följande.

»Att med hänsyn till detta förhållande införa ett särskilt undantagsstadgande

i lagen synes icke lämpligt. Det torde nämligen i allmänhet få förutsättas,

att i den mån dylikt arbete försiggår på söndag, detta sker mestadels

blott under en del av söndagsdygnet och endast i särskilda fall under

hela dygnet. 1 det förstnämnda fallet torde det således endast vara fråga

om en viss inskränkning av den för veckovilan bestämda tidrymden om 24

timmar, och en inskränkning härvidlag torde såsom huvudregeln om veckovila

utformats utan hinder kunna göras.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

I förslag till anvisningar till arbetarskyddslagen uttalade kommittén i anslutning

till 22 §, vilket lagrum till innehåll och uppställning i huvudsak

överensstämde med nuvarande 21 §, följande.

Föreskriften i första stycket innebär i allmänhet icke befrielse från att

iakttaga bestämmelsen om veckovila utan endast frihet från fordran på

tjugofyra timmars sammanhängande ledighet. Kan veckovila av denna längd

icke beredas under ett och samma dygn skall jämlikt tredje stycket motsvarande

frihet från arbete lämnas under något av veckans övriga dygn.

Vid bestämmande av veckovilans förläggande bör denna ledighet icke uppdelas,

exempelvis på lördagseftermiddag och söndagsförmiddag.

1948 års riksdag.

Förslaget till gällande arbetarskyddslag förelädes 1948 års riksdag genom

propositionen nr 298. Föredragande departementschefen anförde följande

om arbetarskyddskommitténs förslag till bestämmelser om veckovila.

Den av arbetarskyddskommittén föreslagna regleringen av arbetstagarnas

rätt till veckovila avviker från nu gällande bestämmelser i samma ämne

egentligen endast därutinnan att det hittillsvarande undantaget för äldre

sedvana ej upptagits. Kommittén har ansett att i vissa angivna fall den föreslagna

huvudregeln icke lade hinder i vägen för att utan dispens regelbundet

göra erforderlig inskränkning i veckovilan. En sådan tolkning av stadgandet

synes emellertid vara utesluten. I likhet med riksförsäkringsanstalten

anser jag att det icke utan arbetarskyddsstyrelsens medgivande bör

vara tillåtet att inom visst slag av verksamhet eller inom visst företag mer

eller mindre regelbundet tillämpa kortare veckovila än 24 timmar i följd.

Ä andra sidan torde det icke vara lämpligt att kräva dispens för inskränkning

i veckovilan vid ett eller annat enstaka tillfälle. För att den sålunda

angivna innebörden av undantaget klarare skall komma till uttryck synas

orden »i regel» böra utbytas mot »där ej särskilt förhållande tillfälligtvis

påkallar undantag». Att såsom i några yttranden ifrågasatts i lagen generellt

undantaga vissa slag av sysselsättning från föreskrifterna om veckovila

kan jag icke finna lämpligt. Det sagda innebär, att dispens kommer

att erfordras exempelvis för sådan inskränkning av veckovilan för flottningsarbetare,

djurskötare och fastighetsarbetare, som kommittén förutsatt

kunna ske utan särskilt tillstånd. Den av mig förordade lösningen kan visserligen

väntas medföra en ökning av antalet dispensärenden, men dispensförfarandet

torde icke behöva bli särskilt betungande. Jag förutsätter nämligen,

att arbetarskyddsstyrelsen i uppenbara fall för viss tid eller tills vidare

beviljar generell dispens för visst slag av arbete, gällande även företag,

vilka icke äro medlemmar i den organisation som gjort ansökningen.

1 allmänhet torde icke erfordras total befrielse utan endast viss avvikelse

från föreskrifterna om veckovila. Självfallet bör dispensbeslut kunna förbindas

med villkor, exempelvis om kompensationsledighet.

Andra lagutskottet (utlåtande nr 62), som behandlade propositionen,

hade även att taga ställning till motioner, vari yrkats, att vissa kategorier av

arbetstagare måtte undantagas från bestämmelserna om veckovila.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1S.

5

Sålunda ifrågasattes bland annat huruvida man antingen kunde formulera

en allmänt hållen undantagsbestämmelse av innehåll att avvikelse från

föreskrifterna finge ske, där så påkallades av arbetets natur, allmänhetens

behov eller annan särskild omständighet, eller ock direkt uppräkna vissa

fall då undantag generellt medgåves; enligt båda alternativen förelåge möjlighet

att frän dispenstvånget undantaga även vissa andra grupper, för

vilka i remissyttrandena ifrågasatts generella undantagsbestämmelser, såsom

djurskötare, fastighetsarbetare, vissa tjänstemannakategorier m. fl.

Utskottet, vars utlåtande i denna del godkändes av riksdagen, uttalade

följande.

Utskottet vill icke bestrida, att det åtminstone f. n. icke torde vara möjligt

att inom alla slag av verksamhet genomföra sådan veckovila, som föreskrives

i paragrafens första stycke. Bl. a. gäller detta beträffande djurskötseln.

Kungl. Maj:ts förslag erbjuder emellertid vidsträckta möjligheter till

dispens från huvudregeln om veckovila. Föredragande departementschefen

har förutsatt, att generell dispens för viss tid eller tills vidare skall kunna

beviljas för visst slag av arbete. Sådan dispens kan exempelvis sökas av en

arbetsgivarorganisation, och beviljas densamma, omfattar den även de arbetsgivare

inom ifrågavarande område, vilka icke äro medlemmar av sökandeorganisationen.

Ett dylikt dispensförfarande kan enligt utskottets mening

näppeligen anses vara betungande. Utskottet ansluter sig till departementschefens

uppfattning att det icke kan anses lämpligt att i lagen generellt

undantaga vissa slag av sysselsättning från föreskrifterna, om veckovila. För

denna ståndpunkt talar enligt utskottets mening — förutom den omständigheten

att förslaget ger tillräcklig möjlighet att genom dispens tillgodose

det behov av generella undantag som må föreligga — att det ur principiell

synpunkt måste anses betydelsefullt, att lagen uppställer tjugofyra timmars

sammanhängande ledighet under varje sjudagarsperiod som ett mål, mot

vilket man bör sträva, även om det icke lärer vara möjligt att inom överskådlig

tid uppnå detsamma över hela linjen. Med hänsyn härtill avstyrker

utskottet de motionsvis framställda yrkandena om ändring i förslaget.

Inom utskottet har framhållits, att inom verkamhet, varest bedreves kontinuerligt

treskiftsarbete med skiftväxling varje vecka, det ena skiftlaget

var tredje vecka icke kunde erhålla längre veckovila än sexton timmar samt

att, om 21 § skulle tolkas så, att dispens erfordrades i dylika fall, denna

paragraf icke stode i god överensstämmelse med 19 §, enligt vilken av tekniska

skäl betingat kontinuerligt skiftarbete finge försiggå utan särskilt tillstånd.

Utskottet utgår från alt berörda fall kan hänföras under den undantagsbestämmelse

i första stycket, som medger avvikelse från huvudregeln

om veckovila utan föregående dispens, då särskilt förhållande tillfälligtvis

påkallar undanlag.

Yttranden.

Arbetarskyddsstyrelsen, som hemställer att motionerna icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd, framhåller i sitt yttrande över motionerna

alt frågan om att förlägga veckovilan till ett obrutet kalenderdygn har sin

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

egentliga praktiska betydelse för den intermittent eller kontinuerligt treskiftsgående

industrien (treskiftsgående här taget i den betydelsen, att driften

försiggår dygnet runt, vare sig skiftlagen äro tre eller fyra eller skiften

äro ordnade på annat sätt). Denna fråga skulle givetvis i flertalet fall kunna

lösas, om skiftväxlingstiderna över lag förlädes till kl. 8, 16 och 24. Det vore

emellertid uppenbart, att en sådan omläggning av skiftestiderna icke skulle

vara till fördel för skiftarbetarna, och det är likaledes klart, att en lagändring,

innebärande att veckovilan skall omfatta ett helt kalenderdygn,

skulle medföra en dispensgivning i sådan omfattning, att det nuvarande

systemet i praktiken skulle komma att bibehållas.

Styrelsen har till närmare utveckling av sin ståndpunkt i yttrandet uttalat

följande.

Arbetarskyddsstyrelsen har i ett flertal fall haft uppe frågan om tolkning

av bestämmelserna om veckovila i olika hänseenden. Styrelsen har sålunda

funnit, att ledigheten bör förläggas till söndagsdygnet, men att detta icke

är nödvändigt. Beträffande tolkningen av uttrycket »för varje period om

sju dagar» har styrelsen uttalat, att dessa perioder torde böra räknas såsom

fortlöpande perioder med början en valfri veckodag. Hinder föreligger

sålunda icke att vid beräknande av period om sju dagar tillämpa annan

sjudagarsperiod än kalendervecka. Genom styrelsens tolkning har det

blivit möjligt för arbetsgivaren att förlägga ledigheten till olika veckodagar

inom sjudagarsperioderna — antingen dessa äro kalenderveckor eller bestämda

på annat sätt — och exempelvis å första dagen i en period och å

sista dagen i den påföljande. Vidare har styrelsen ansett, att ledigheten för

två veckor i följd kan sammanslås genom att tjugufyra timmar före veckoskittet

räknas såsom veckovila för den första perioden och tjugufyra timmar

efter veckoskiftet såsom ledighet för den senare perioden. Styrelsen

har vidare lämnat det utlåtandet, att bestämmelsen att arbetstagare för varje

period om sju dagar skall åtnjuta minst tjugufyra timmars sammanhängande

ledighet, innebär, att nämnda ledighet icke nödvändigtvis måste omfatta

ett obrutet kalenderdygn utan att ledigheten kan förläggas på sådant sätt,

att den sträcker sig över två dygn. I anslutning härtill har styrelsen förklarat,

att det icke möter hinder att låta exempelvis tjugufyratimmarsperiod

trån lördag klockan 14 till söndag klockan 14 gälla såsom veckovila

enligt lagen ävensom att vid beräkning av sjudagarsperiod denna icke nödvändigtvis

måste omfatta sju hela kalenderdygn utan kan omfatta även sju

tjugufyratimmarsperioder, t. ex. från söndag klockan 14 till påföljande

söndag klockan 14.

Frågan om i vilken omfattning det inom industrien och näringslivet i

övrigt förekommer att veckovilan förlägges till 24-timinarsperiod, som icke

sammanfaller med kalenderdygnet, kan ej exakt besvaras. För sådan rörelse,

industriell eller icke, där verksamheten pågår med dagarbete eller med tvåskift

och där uppehåll i verksamheten göres under söndagsdygnet, torde

det endast undantagsvis, t. ex. tillfälligtvis för reparationspersonal, förekomma

att avsteg göres från den kalenderdygnsbundna veckovilan. Annorlunda

förhåller det sig i fråga om treskiftsgående verksamhet, t. ex. vid

järnverk, massafabriker eller pappersbruk. Treskiftsgången vid intermittent

drift innebär, att uppehåll i driftsarbetet göres under 24 timmar (i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1S.

7

vissa fall 26 timmar eller längre) i anslutning till söndagsdygnet. Eftersom

arbetstagarna byta skift varje vecka, kommer för den vanligaste typen av

skiftgång i varje treveckorsperiod att infalla en söndagsledighet om 24 timmar,

under det alt de båda andra söndagsledigheterna komma att omfatta

48 timmar. Med hänsyn till att skiftväxtlingstiderna i regel äro kl. 6, 14

och 22, kommer sålunda var tredje veckovila att förläggas till delar av tvä

kalenderdygn och ej till ett obrutet kalenderdygn.

Liknande förhållanden råda vid kontinuerlig drift, d. v. s. drift utan söndagsuppehåll,

som förekommer bl. a. inom vissa avdelningar vid järnverken

och vid den tunga kemiska industrien. Olika system för skiftgången

tillämpas, men gemensamt synes vara, att veckovilan i en eller flera av de

i skiftperioden ingående veckorna visserligen uppgår till mera än 24 timmar,

t. ex. 32 timmar, men att veckovilan på grund av skiftväxlingstiderna

(kl. 6, 14, 22) icke omfattar ett helt kalenderdygn. I gengäld finnes i skiftperioden

i regel inlagd en lång ledighet på ända upp till 80 timmar.

Även i fråga om verksamhet, som icke drives i treskift (intermitlent eller

kontinuerligt), kan det förhålla sig så, alt veckovilan icke är kalenderdygnsbunden.

Det torde framför allt gälla verksamhet, som på grund av sin servicebetonade

karaktär pågår både vardag och söndag. Såsom motionärerna

angivit förekommer detta vid statens järnvägar.

Såvitt arbetarskyddsstyrelsen har sig bekant strävar dock järnvägsstyrelsen

att så långt möjligt genomföra kalenderdygnsbunden veckovila. Sålunda

har järnvägsstyrelsen i början av år 1952 anmodat vederbörande distriktschefer

och sektionsföreståndare att vidtaga åtgärder för beredande av

kalenderdygnsvila i den utsträckning en sådan ordning är möjlig med beaktande

av kravet på sund återhållsamhet i fråga om personal- och kostnadsökningar.

Kalenderdygnsvila torde även vara genomförd i relativt stor

omfattning för vissa grupper sedan lång tid tillbaka. Sålunda torde dylik

tills dato ha helt införts för den åkande personalen och för banpersonalen,

med några undantag, t. ex. vägvakterna, samt i viss omfattning även för

den till maskin- och trafikavdelningarna hörande stationära personalen.

I vilken utsträckning det inom andra servicebetonade verksamhetsgrenar

förekommer att veckovilan förlägges till två skilda kalenderdygn kan arbetarskyddsstyrelsen

icke uttala sig om i annan mån än att Petroleumbranschens

arbetsgivareförbund uppgivit, att flertalet bensinstationer, nämligen

de med en arbetsföreståndare och två arbetstagare, kan lämna kalenderdygnsbunden

veckovila, förlagd till söndagsdygnet, endast varannan

vecka.

Järnvägsstyrelsen tar i sitt yttrande över motionerna inledningsvis upp

frågan om tolkningen av gällande bestämmelser om veckovila samt tillbakavisar

såsom helt obefogat motionärernas tal om försök alt kringgå arbetarskyddslagen.

I fortsättningen berör styrelsen frågans tidigare behandling

inom ämbetsverket. I anledning av en framställning i ämnet av Svenska

järnvägsmannaförbundet år 1951 verkställdes beräkningar för att utröna

kostnaderna för att helt genomföra kalenderdygnsvila. Undersökningen gav

vid handen att ämbetsverket vid en sådan reform skulle åsamkas en merutgift

av omkring 11 miljoner kronor om året, motsvarande nyanställning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

av i runt tal 900 man. En sådan kostnadsökning fann sig styrelsen icke

kunna försvara, alldenstund den avsåg att skapa en förmån, som icke var

i lag eller eljest föreskriven och som personalen ej rättmätigt kunde göra

anspråk på. Styrelsen förklarade sig emellertid beredd medverka till att

sådan kalenderdygnsledighet successivt infördes, i den mån rationaliseringsåtgärder,

arbetsomläggning, minskning av arbetet sön- och helgdagar

in. m. skapade förutsättningar härför eller genomförandet kunde ske utan

nämnvärd personalökning. I direktivskrivelse till linjemyndigheterna den

3 april 1952 anmodade styrelsen dessa vidtaga åtgärder för beredande av

kalenderdygnsvila, där sådan icke redan ordnats, omedelbart eller framdeles

i den utsträckning en sådan ordning vore möjlig med beaktande av

kravet på sund återhållsamhet i fråga om personal- och kostnadsökningar.

Styrelsen anför i detta sammanhang:

Enligt till styrelsen ingångna rapporter om resultatet av sålunda vidtagna

åtgärder synes kalenderdygnsvila i stort sett numera vara införd vid

samtliga avdelningar inom statens järnvägar. I varje fall torde för närvarande

minst 75 procent av all personal ha beretts veckovila av denna omfattning.

Där kalenderdygnsvila hittills icke införts beror det antingen på, att

de beräknade kostnaderna för reformen under nuvarande förhållanden ställa

sig för höga eller på att personalen avböjt erbjuden veckovila helt kalenderdygn.

Vad kostnaderna beräffar är det i huvudsak trafikavdelningen,

som har svårigheter lösa problemet med kalenderdygnsvila utan avsevärda

inerutgifter för verket som följd. Här torde möjligheter till nya rationaliseringsåtgärder

och omläggning av turlistorna, ev. i förening med viss inskränkning

av servicen, få avvaktas, innan kalenderdygnsvila i full utsträckning

kan genomföras. Personalens obenägenhet för kalenderdygnsvila

sammanhänger i de flesta fall med att den dagliga tjänstgöringstiden

då förlänges och att tjänstgöringen även i andra avseenden kan bli ogynnsammare

för den enskilde tjänstemannen. Önskan från personalens sida att

slippa kalenderdygnsvila förekommer på både större och mindre platser

och inom skilda tjänstegrenar, såsom växling, godsomlastning, magasinsarbete,

vagnstjänst, expeditionstjänst m. fl. Bland större stationer, där all personal

eller vissa grupper uttalat sig mot kalenderdygnsvila, kunna nämnas

Kiruna, Boden, Luleå, Krylbo, Hallsberg, Kolbäck, Tillberga, Enköping, Nyköping,

Nässjö, Alvesta, Borås, Herrljunga och Åstorp. Beträffande den

förstnämnda stationen har vederbörande sektionsföreståndare upplyst, att

man där ursprungligen infört kalenderdygnsvila mer eller mindre mot personalens

vilja och att den accepterats, ehuru av vissa personalgrupper endast

på prov. Fr. o. in. den 1 november 1952 återgick man på berörd personals

begäran till tidigare tillämpad ordning för tilldelning av lagstadgad

veckovila. Slutligen kan nämnas, att det stora flertalet väg- och platsvakter

avböjt kalenderdygnsvila och i en del fall även lagstadgad veckovila, enär

veckovila utöver eljest förekommande söndagsledighet för dem skulle innebära

en direkt inkomstminskning. Enligt vad arbetarskyddsstyrelsen på

förfrågan meddelat föreligger icke skyldighet för arbetstagare att utnyttja

av arbetsgivaren erbjuden veckovila.

Järnvägsstyrelsen finner sig med hänsyn till vad här ovan anförts böra

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

9

på det bestämdaste avstyrka bifall till ifrågavarande motion om ändring av

21 § arbetarskyddslagen. I stället borde genom fortsatt samverkan mellan

befäl och personal kalenderdygnsvilan utvidgas i enlighet med av styrelsen

utfärdade direktiv, d. v. s. i den mån det kan ske utan nämnvärd kostnadsökning

på de olika platserna och under förutsättning att personalen önskar

veckovila av detta slag. Styrelsen framhåller slutligen att bestämmelse varigenom

arbetstagare skulle tvingas gå genom sin fackliga organisation för

att slippa kalenderdygnsvila icke synes böra intagas i en lagtext, utan att

den enskilde tjänstemannen bör ha rätt till fritt val i berört avseende.

Tjänstemännens centralorganisation anser att en ändring av berörda

stadgande i arbetarskyddslagen ur arbetstagarsynpunkt i och för sig är

önskvärd. Organisationen fortsätter:

En ändring enligt motionärernas förslag kan på vissa områden möjligen

befaras medföra ogynnsamma återverkningar på produktionsbetingelserna.

Huruvida och på vad sätt sådana icke önskvärda konsekvenser kan mildras

eller neutraliseras torde inte kunna bedömas utan en närmare undersökning,

för vilken TCO hyser stort intresse. En lagstiftning på området borde,

synes det oss, icke helt utesluta möjligheten av att förläggningen av den

lagstadgade veckovilan bestämmes efter förhandling mellan arbetsmarknadsorganisationerna

inom respektive bransch. Resultatet av sådana förhandlingar

är visserligen ovisst, men anlitandet av denna väg skulle dock

inrymma möjlighet till en bättre ordning på områden, där detta kan ske

utan större svårigheter med hänsyn till rådande produktionstekniska förhållanden

in. in. Även en sådan ordning bör självfallet prövas vid en eventuell

undersökning i frågan.

Landsorganisationen, som inhämtat utlåtande över motionerna från

Svenska järnvägsmannaförbundet och Svenska metallindustriarbetareförbundet,

hänvisar till organisationens framställning till Kungl. Maj:t den 7

januari 1952. Framställningen hade föranletts närmast av en från Järnvägsmannaförbundet

i skrivelse den 30 november 1951 till LO gjord hemställan

att LO hos Kungl. Maj:t ville anhålla om åtgärder för ändring

av nu berörda stadgande i arbetarskyddslagen. Av Järnvägsmannaförbundets

skrivelse må följande återgivas.

»Enligt § 21 i arbetarskyddslagen skall arbetstagaren för varje period

om sju dagar i regel åtnjuta minst 24 timmars sammanhängande ledighet.

Av arbetarskyddsslyrelsens tolkning av denna lagbestämmelse framgår,

dels att denna sammanhängande ledighet om 24 timmar icke nödvändigtvis

måste omfatta ett helt kalenderdygn, ulan alt den kan läggas på sådanl

sätt, alt den börjar under ett dygn och slutar vid tidpunkt under nästa

dygn, dels att hinder icke möter att förlägga veckovilan i slutet på den

ena och i början av den andra 7-dagarsperioden. För stationär personal

vid SJ, med ledighet endast varannan sön- och helgdag, upplylles således

lagens bestämmelser om veckovila, om vederbörande från tjänstens slut

2 Iiihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 and. Nr IH.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

på lördag har minst 48 timmars ledighet innan tjänstgöringen ånyo påbörjas.

För personalen vid SJ, där tjänstgöringen börjar på de mest oregelbundna

tider på dygnet (förbudet mot nattarbete kan givetvis icke tillämpas),

förekommer det ofta, att man varje vecka, en eller flera gånger, skiftar

från förmiddagstjänst ena dagen till eftermiddagstjänst påföljande dag.

Med den tolkning, som ovan anförts, skulle man enligt arbetarskyddslagen

i dessa fall icke behöva någon ledig dag under månaden, medan däremot

de arbetstagare, som har regelbunden arbetstid förlagd till samma tider

varje dag, skall erhålla ledighet alla sön- och helgdagar eller i varje fall

minst fyra dagar per månad.

Av det ovan anförda framgår det att nu gällande lag och arbetarskyddsstyrelsens

tolkning av denna lag i praktiken medför orimliga konsekvenser

inom vårt förbunds område.

Vid förhandlingar med järnvägsstyrelsen den 3 augusti 1951 har förbundsstyrelsen

därför begärt, att veckovilan vid SJ skulle tillämpas på så

sätt, att den i lagen angivna ledigheten på 24 timmar skall omfatta ett

helt kalenderdygn. Förhandlingarna har förts i olika omgångar under

hösten, men järnvägsstyrelsen har icke kunnat bifalla vår framställning,

trots att man erkänt, att vårt förslag skulle tillfredsställa befogade rättvisekrav.

Då vi således genom förhandlingar med motparten icke kunnat

vinna gehör för våra befogade krav, återstår såvitt vi kan bedöma, ingen

annan möjlighet än att verka för en ändring av § 21 i arbetarskyddslagen.»

I LO:s framställning till Kungl. Maj:t hade framhållits, att för det övervägande

flertalet arbetsområden intet avgörande hinder torde möta för

veckovilas förläggning till kalenderdygn. En dylik förläggning motsvarade

säkerligen också flertalet arbetstagares önskemål. Där av arbetstekniska

eller andra skäl förläggningen i fråga icke vore genomförbar, gåve lagens

dispensbestämmelse tillfredsställande möjlighet att tillämpa en annan ordning.

LO hade sålunda hemställt att åtgärder snarast möjligt måtte vidtagas

för den av förbundet föreslagna lagändringen.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker motionerna och framhåller att

ifrågavarande spörsmål bör helt bedömas ur arbetarskyddssynpunkt. Föreningen

anför vidare:

I samband med förarbetena till nuvarande arbetarskyddslag framhöllo

yrkesinspektionens distriktsinspektriser, att det vore önskvärt, att reglerna

om veckovila utformades så, att i 24-timmarsperioden inginge en hel dag.

De åberopade därvid, att bland andra restauranganställda ofta icke komme

i åtnjutande av hellediga dagar utan endast av perioder om 24 timmar, utlagda

på ett sådant sätt, att icke någon dag bleve helledig. Så vore exempelvis

fallet, om ett arbetspass slutade klockan 13 ena dagen och ett nytt pass

började 24 timmar senare, d. v. s. klockan 13 påföljande dag. Varken arbetarskyddskommittén,

som överarbetade under hand framställda yrkanden,

eller departementschefen fann emellertid anledning att till närmare behandling

upptaga distriktsinspektrisernas önskemål.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

11

Ett genomförande av veckovila på sätt motionärerna föreslå skulle icke

blott medföra stora besvärligheter inom diverse servicenäringar, t. ex. inom

restaurang- och transportnäringarna samt sjukhusen, utan även inom områden,

där andra arbetsscheman än de sedvanliga tillämpas. Särskilda svårigheter

skulle komma att uppstå i samband med skiftbyten inom skiftgående

industrier.

Utskottet.

Enligt 21 § arbetarskyddslagen skall arbetstagare för varje period om sju

dagar, där ej särskilt förhållande tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta

minst tjugofyra timmars sammanhängande ledighet, s. k. veckovila. Enligt

den tolkning, som givits lagrummet, behöver icke veekovilan omfatta ett

obrutet kalenderdygn utan kan förläggas så, att den sträcker sig över två

dygn. Motionärerna ha föreslagit sådan ändring av lagrummet, att veckovilan

i princip skall omfatta minst ett kalenderdygn.

För stora grupper arbetstagare måste en uppdelning av veekovilan på skilda

dygn te sig oförmånlig och mindre ägnad att ge den åsyftade avkopplingen.

En allmän strävan bör därför vara att förlägga denna ledighet så

att den omfattar ett kalenderdygn. Inom vidsträckta delar av näringslivet

har veekovilan kunnat förläggas så, att den sträcker sig över ett helt kalenderdygn.

Praktisk betydelse får frågan närmast för den skiftgående industrien

och vissa serviceyrken. Såsom arbetarskyddsstyrelsen framhållit

skulle en omläggning av skiftestiderna vid de berörda industrierna, så att

veekovilan kommer att omfatta ett kalenderdygn, i regel icke bliva till

fördel för skiftarbetarna. En lagändring enligt motionärernas yrkande

skulle därför medföra en dispensgivning i sådan omfattning, att det nuvarande

systemet för dessa grupper i praktiken komine att bibehållas. Beträffande

serviceyrkena torde inom flera verksamhetsgrenar svårigheter

möta för arbetsgivarna att bereda arbetstagarna kalenderdygnsvila. Motionärerna

ha främst riktat uppmärksamheten på att vissa befattningshavare

vid statens järnvägar vid skifttjänstgöring icke åtnjuta sådan veckovila.

Svenska järnvägsmannaförbundet har år 1951 i en framställning till

järnvägsstyrelsen påtalat dessa förhållanden, och styrelsen har, efter vissa

utredningar, i direktivskrivelse till linjemyndigheterna den 3 april 1952 anmodat

dessa att vidtaga de åtgärder för beredande av kalenderdygnsvila

som äro möjliga. Vidare har Landsorganisationen i en framställning till

Kungl. Maj:t den 7 januari 1952 riktat uppmärksamheten på arbetsförhållandena

inom statens järnvägar och hemställt om ändring av 21 § arbetarskyddslagen

i överensstämmelse med motionärernas önskemål. Det

må här även erinras om att, såvitt gäller anställda inom statsförvaltningen,

spörsmål om kompensation för de mindre gynnsamma arbetsförhållanden,

som veckovila delad på två dygn kan sägas medföra, äro föremål för över
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr IS.

väganden inom utredningen rörande arbete på s. k. obekväm arbetstid.

Av det anförda framgår, att frågan om utformningen av arbetarskyddslagens

bestämmelse om veckovila redan av Landsorganisationen lagts fram

till övervägande inför Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill och till det arbete

som bedrives inom ovan nämnda utredning bör riksdagen icke nu

taga initiativ till lagstiftning på området. Icke heller eljest synes i nuvarande

läge någon riksdagens åtgärd påkallad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner I: 302 och II: 388 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1953.

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Sten, Nils Elowsson, Sunne*, Nerman,

Bengtson*, Ahlberg, fru Carlqvist och herr Nils Theodor Larsson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Carlsson i Bakeröd*,

fröken Höjer, herr Odhe*, fru Sjöstrand*, herrar Bengtsson i Varberg,

Cassel* och fru Eriksson i Ängelholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1953

53539

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.