Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i 12 § lagen om semester. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 189 i första kammaren av herrar Norling och Helmer Persson samt nr 230 i andra kammaren av herr Lundberg.

1953-04-09 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1953:20, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i 12 § lagen om semester. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 189 i första kammaren av herrar Norling och Helmer Persson samt nr 230 i andra kammaren av herr Lundberg.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

1

Nr 20.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring

i 12 § lagen om semester.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 189 i första kammaren av

herrar Norling och Helmer Persson samt nr 230 i andra kammaren av herr

Lundberg.

I motionerna kritiseras den nuvarande utformningen av 12 § i lagen

den 29 juni 1945 om semester. Lagrummets lydelse är följande.

»Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till

sommartid. Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas

till sådan tid för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket

b)—d) och tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med arbetstagaren. Överstiger semestertiden

tolv dagar, må dock semestern förläggas till två skilda perioder, av vilka

den ena utgör minst tolv dagar.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande

utgå annat än i svensk hamn.»

I motionen I: 189 yrkas att riksdagen måtte besluta om sådan ändring

i lagen om semester, »att första stycket i § 12 får följande lydelse:

12 §. Semestern skall utgå i ett sammanhang och under sommarmånaderna,

såframt icke överenskommelse om annan ordning träffas med arbetstagaren.

»

I motionen II: 230 hemställes att riksdagen måtte besluta, att den mening

i 12 § som lyder: »överstiger semestertiden tolv dagar, må dock semestern

förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst

tolv dagar», måtte utgå.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna ha på utskottets begäran Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen

yttrat sig.

1—614 63 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 20.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

FRÅGAN OM LEGAL SEMESTERPERIOD.

Vid tillkomsten av den tidigare gällande semesterlagen — lagen den

17 juni 1938 om semester — avvisades tanken på att i lagen införa

bestämmelser om semesterns förläggning till en legal semesterperiod.

Härom hade 1936 års semestersakkunniga, vilkas betänkande (SOU

1937:49) utgjorde huvudkälla till 1938 års semesterlag, föreslagit, att

det skulle tillkomma arbetsgivaren att bestämma när semester skulle

utgå. Därvid skulle iakttagas, att semestern med vissa undantag skulle

utgå i ett sammanhang under tiden den 2 maj—30 september, såframt

icke överenskommelse om annan ordning träffats med arbetstagaren.

De sakkunnigas förslag härom rönte emellertid vid remissbehandlingen

av betänkandet kraftigt motstånd från skilda håll.

I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag, varigenom förslaget till

semesterlag framlades, uttalade föredragande departementschefen i fragan

om införandet av en legal semesterperiod bland annat följande.

»Det måste i och för sig anses vara önskvärt, att arbetstagarna i allmänhet

erhålla sin semester under sommarmånaderna. Med hänsyn till

de klimatiska förhållandena i vårt land är det nämligen endast under

denna tid, som semestern för flertalet arbetstagare kan utnyttjas till verklig

rekreation. Emellertid är det uppenbart, att det med hänsyn till viktiga

samhällsfunktioner och närlingslivets intressen icke är möjligt att bereda

semester under sommaren för samtliga arbetstagare. De sakkunniga

ha även förordat åtskilliga undantag från den av dem föreslagna huvudregeln,

att semestern skall utgivas under tiden den 2 maj—30 september.

Av vad som anföres i yttrandena framgår emellertid, att dessa undantag

måste högst avsevärt utvidgas, för den händelse man önskar bibehålla bestämmelsen

om en jämförelsevis kort period, till vilken semestern skall

förläggas. Att på ett lämpligt och rättvist sätt avgränsa de yrkesområden,

som skulle undantagas från huvudregeln, bleve uppenbarligen mycket

svårt. Man måste emellertid erkänna, att det även för arbetsgivarna inom

sådan del av näringslivet, för vilken något speciellt undantag icke påyrkats,

komine att uppstå betydande svårigheter att inpassa semestern för

samtliga arbetstagare under en period av fem månader. Dessa svårigheter

skulle kunna tänkas föranleda en benägenhet hos industrien att i allmänhet

utgiva semester på en gång till samtliga vid ett företag anställda arbetstagare.

Med hänsyn till den därav föranledda produktionsminskningen

kan ett sådant system icke anses vara önskvärt. Jag har därför efter

övervägande av de olika på frågan inverkande omständigheterna ansett

det vara lämpligast, att i lagen icke intages någon bestämmelse om viss

semesterperiod. Jag utgår emellertid från att frågan om semesterns förläggning

under året upptages till förhandlingar mellan parterna och att

därvid arbetstagarna i möjligaste mån beredas semester under sommarmånaderna.

»

Även riksdagen fann övervägande skäl tala mot införande av en föreskrift

om bestämd semesterperiod (andra lagutskottets uti. nr 58), och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20. 3

lagen utformades i denna del i överensstämmelse med departementschefens

förslag.

1938 års semesterlagstiftning avlöstes av nu gällande lag den 29 juni

1945 om semester.

19^2 års semesterkommitté, vars betänkande med förslag till ändrad

semesterlagstiftning (SOU 1944:59) låg till grund vid tillkomsten av den

nuvarande semesterlagen, uttalade i detta sammanhang bland annat följande.

»Med hänsyn till de klimatiska förhållandena i Sverige har kommittén

funnit sommartiden vara den tid, som i regel bäst lämpar sig för semester,

och kommittén har framhållit, att sommartiden kunde sägas ha fått hävd

som semestertid samt att för den övervägande delen av arbetstagarna semesterns

förläggning till annan årstid framstode såsom mindre förmånlig.

Kommittén har dock på anförda skäl icke ansett sig böra förorda en föreskrift

om att semestern alltid skall förläggas till sommartiden. Däremot

har det synts kommittén lämpligt att lagen innehåller eu anvisning om

att semestern i möjligaste mån förlägges till den varmare delen av året.

Bestämmelsen härom har ansetts böra givas det innehållet, att semestern

företrädesvis bör förläggas till tid mellan den 2 maj och den 30 september.»

Föredragande departementschefen anförde i propositionen nr 273 till

1945 års riksdag med förslag till ny semesterlag följande.

»I likhet med kommittén finner jag mig icke kunna förorda en sådan

regel om viss obligatorisk semestertid. Såsom kommittén framhållit, skulle

det knappast vara möjligt att i lagen införa en dylik bestämmelse, om icke

därifrån föreskreves vittomfattande undantag i olika avseenden. Exempel

härpå visar lagstiftningen i de övriga nordiska länderna, där undantag

gjorts såväl för hela yrkesområden — exempelvis jordbruket och sjöfarten

— som för säsongbetonade och andra företag, för vilka semesterns

förläggning till sommartiden skulle vålla besvärligheter.

Emellertid synes det mig lämpligt att i lagen på något sätt kommer till

uttryck, att arbetsgivaren, om icke arbetstagaren har andra önskemål, bör

eftersträva att förlägga semestern till sommartid. Denna tid torde nämligen

—i varje fall såvitt angår arbetstagare, vilka åtnjuta semester enligt lagens

minimibestämmelser — i allmänhet vara den tid, under vilken arbetstagarna

kunna bäst utnyttja semestern. Mot kommitténs förslag att semestern

företrädesvis bör förläggas till tid mellan den 2 maj och den 30 september

synas inga vägande erinringar kunna resas. Med hänsyn till bestämmelsens

karaktär av en rekommendation synes emellertid bäst överensstämma

att den lämpliga semestertiden betecknas med ett mera allmänt

uttryck, exempelvis sommartiden.»

Riksdagen (andra lagutskottets ull. nr 59) följde propositionens förslag,

och lagrummets innehåll såvitt angår semesterns förläggning till viss

del av året har sedan dess icke varit föremål för ändring.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

UPPDELNING AV SEMESTERN.

Arbetstidsutredningens undersökningar och förslag.

De nuvarande bestämmelserna om semesterns förläggning fingo sin utformning

i samband med att den allmänna treveckorssemestern infördes.

I sitt betänkande rörande tre veckors semester (SOU 1950: 32) upptog

arbetstidsutredningen till undersökning i huvudsak tre alternativ till utformningen

av semestern.

Alternativ I. Semestern utgår i ett sammanhang och bör om möjligt förläggas

till sommaren. Delning av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse

mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Utan att dylik överenskommelse

föreligger skall delning av semestern kunna ske efter medgivande

av arbetarskyddsstyrelsen, då sammanhängande semester skulle

medföra avsevärd olägenhet för företagets drift. Dock skall semestertiden i

detta fall icke kunna uppdelas i mer än två perioder, av vilka den ena skall

utgöra minst två veckor.

Alternativ II. Semestern bör om möjligt förläggas till sommaren. Delning

av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse mellan arbetsgivaren

och arbetstagaren. Om dylik överenskommelse icke kan träffas,

skall arbetsgivaren kunna uppdela semestertiden i två perioder, varav

en skall utgöra minst två veckor.

Alternativ III. Detta alternativ skiljer sig från alternativ II såtillvida,

att arbetsgivaren — om överenskommelse icke kan träffas med arbetstagaren

— skall kunna uppdela semestertiden i två eller flera perioder,

varav en skall omfatta minst två veckor. Den återstående semestertiden

skall alltså kunna utgivas i form av enstaka ledighetsdagar.

Över de alternativa förslagen hördes arbetsmarknadens organisationer.

Vidare verkställdes särskild undersökning angående berörda arbetstagargruppers

semestervanor och semesterönskemål.

Vid avvägningen av de olika alternativen erinrade utredningen om att

de tidigare bestämmelserna om semesterns förläggning inneburo en maktfördelning;

arbetsgivaren bestämde till vilken del av året semestern skulle

vara förlagd, medan arbetstagarens samtycke fordrades för delning av semestern.

Enligt utredningens mening hade detta förhållande varit lyckligt.

Härav finge emellertid icke dragas den slutsatsen, att man även vid

tre veckors semester borde upprätthålla denna maktfördelning i exakt

samma utformning som för närvarande. Utsträcktes semestern till tre

veckor, komnie nämligen arbetstagarnas inflytande genom rätten att kunna

vägra en delning av semestern att få en väsentligt ökad betydelse, då det

många gånger måste vara betydligt svårare för arbetsgivaren att utlägga

semestrarna i odelade treveckorsperioder än som för närvarande i odelade

perioder om endast två veckor. Härtill komnie även ett annat förhållande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

5

Därest man åt arbetstagarna gäve rättigheten att vägra delning av treveckorssemestern,

kunde man komma i den ställningen att arbetsgivarna,

i de fall då det ej bleve möjligt att träffa uppgörelse om delning, såge sig

tvingade att i viss utsträckning upphöra med att ge sommarsemester.

Utredningen kom till att börja med till den slutsatsen, att alternativ III

icke borde komma i fråga.

Utredningen ansåg sig icke heller kunna förorda alternativ I. Det karakteristiska

för detta alternativ vore att delning av semestern icke skulle

kunna ske av arbetsgivaren ensam. Frågor rörande förläggning och delning

av semestern torde med hänsyn härtill bli föremål för förhandlingar

mellan å ena sidan arbetsgivaren eller hans organisation och å andra sidan

vederbörande arbetstagarorganisation. Många gånger skulle man kunna

räkna med att på detta sätt få till stånd överenskommelser om semesterns

förläggning och eventuella delning. Man kunde emellertid icke utgå från

antagandet, att det skulle bli möjligt att åvägabringa överenskommelser

om delning i alla de fall, då ett verkligt behov därav förelåge. Utginge

man från huvudprincipen i alternativ I, måste det därför finnas någon

utväg, varigenom en delning kunde komma till stånd mot arbetstagarnas

önskningar. Det hade med hänsyn härtill förutsatts, att i de fall, då en

dylik överenskommelse icke kunnat komma till stånd, en statlig myndighet,

arbetarskyddsstyrelsen, skulle äga rätt föreskriva om uppdelning

av semestern på två perioder, varav den ena skulle omfatta minst två

veckor i en följd. Detta sätt för delning av semestern hade hämtats ur

särskilda semesterlagen. Att märka vore dock att denna lag ägde tilllämpning

endast å ett förhållandevis litet antal arbetstagare. Enligt vad

utredningen inhämtat hade endast två framställningar gjorts om delning

av semestern under hänvisning till denna lag. Den ena framställningen

hade icke föranlett något beslut, enär överenskommelse mellan parterna

träffats. I andra fallet hade inledda förhandlingar medfört, att arbetsgivaren

tagit tillbaka sin framställning. Om en motsvarande bestämmelse

infördes i den allmänna semesterlagen, skulle den komma att få en helt

annan och väsentligt större räckvidd. Man hade anledning vänta sig, att

en dylik utväg skulle medföra en avsevärd ansvällning av arbetsbördan

för arbetarskyddsstyrelsen. Dessutom kunde man frukta att framställningar

om delning av semestern komme att koncentrera sig till en förhållandevis

begränsad del av året. I de yttranden, som avgivits över de

olika alternativen, hade förslaget att tilldela en statlig myndighet rätt att

föreskriva om delning av semestern genomgående avstyrkts. I denna

punkt hade arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan varit fullständigt eniga.

Man hade fruktat en byråkratisering av handläggningen av semesterärendena

och man trodde icke att det bleve möjligt för eu myndighet att handlägga

ärendena med den snabbhet, som måste vara en förutsättning för att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

systemet skulle fungera tillfredsställande. Dessa farhågor vore säkerligen

befogade.

Utredningen framhåller vidare, att en alltför stark koncentration kunde

komma att äventyra arbetstagarnas möjligheter att få ut det bästa ur en

tre veckors semester. Med hänsyn till vårt lands klimatiska förhållanden

komme semestrarna med all sannolikhet att ständigt förläggas till en förhållandevis

begränsad del av året.

Utredningen fann på i huvudsak nu anförda skäl alternativ II vara i

varje fall då den lämpligaste utformningen av treveckorssemestern och

förordade detta alternativ.

Kungl. Maj:ts förslag och 1951 års riksdag.

I proposition nr 72 till 1951 års riksdag förelädes riksdagen förslaget

till ökning av den lagstadgade allmänna semestern till tre veckor om året.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen om semesterns

förläggning bland annat följande.

»Arbetstidsutredningen har uppställt tre olika alternativ. Enligt samtliga

bibehålies den nuvarande i semesterlagen inskrivna rekommendationen,

att semestern bör, såvitt arbetstagaren ej önskar annorlunda, om

möjligt förläggas till sommartid. Ej heller föreslås någon ändring i lagens

regel, att parterna kunna träffa överenskommelse om sådan uppdelning

av semestern, som de finna önskvärd. Vad som skiljer alternativen åt är

i vad mån arbetsgivaren skall ha möjlighet att ensidigt bestämma om semesterns

uppdelning.

Arbetstidsutredningen anser, att alternativ II är den i varje fall f. n.

lämpligaste utformningen. I remissyttrandena ha framkommit olika meningar

rörande vilket av alternativen som är att föredraga. De som företräda

kroppsarbetarna ha i allmänhet motsatt sig, att arbetsgivarna skulle

äga ensidigt uppdela semestern, och ha i enlighet härmed förordat alternativ

I. Tjänstemännens organisationer ha däremot i regel anslutit sig till

alternativ II, alltså det alternativ som medgiver arbetsgivaren rätt att utlägga

den tredje semesterveckan i en särskild period. Arbetsgivarsammanslutningarna

åter ha allmänt tillstyrkt alternativ III, d. v. s. en ordning, som

medgiver arbetsgivaren rätt att utan överenskommelse med arbetstagaren

uppdela den tredje semesterveckan i enstaka ledighetsdagar. Övriga remissinstanser

ha stannat för antingen alternativ II eller alternativ III.

För egen del vill jag först framhålla, att man icke bör alltför mycket

understryka olikheterna mellan de tre alternativen. Av utredningen i ärendet

framgår, att parternas intressen i fråga om en eventuell delning av

semestern i många fall kunna antagas överensstämma. Från arbetsgivarsidan

har sålunda framhållits, att semestern ofta skulle komma att utgå

i ett sammanhang, även om arbetsgivarna erhölle rätt att förordna om

delning. Omvänt ha från arbetstagarhåll uttalats vissa sympatier för delad

semester; och arbetarnas organisationer ha genomgående förklarat sig

villiga att genom överenskommelse medverka till delning av semestern, då

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

7

så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena inom yrket.

Goda förutsättningar böra alltså föreligga för att parterna i betydande utsträckning

skulle kunna i samförstånd lösa frågan hur semestern lämpligen

bör utgå.

Lagbestämmelser måste emellertid finnas för det fall, att uppgörelse

icke träffas mellan parterna. Härvidlag torde till en början icke kunna

förnekas, att reformens värde ur rekreationssynpunkt minskas om den nya

semesterveckan splittras upp på enstaka ledighetsdagar. En dylik uppdelning

av den tredje semesterveckan synes dessutom endast undantagsvis

vara absolut nödvändig. I de fall, då ett verkligt behov därav föreligger,

torde eu överenskommelse härom kunna komma till stånd. Alternativ III

torde därför ej böra lagfästas. Vad angår alternativ I torde kunna sägas,

att en semester om tre veckor om året i de flesta fallen bör skänka den

enskilde arbetstagaren det största måttet av rekreation, om den utgår i ett

sammanhang. Å andra sidan kan man icke bortse från, att vissa delar av

näringslivet ha ett sakligt grundat intresse av att kunna förlägga den nytillkommande

semesterveckan till en särskild period. Att helt lita till att

detta intresse skall bli tillgodosett genom frivilliga överenskommelser torde

icke låta sig göra. Ej heller synes det — när fråga är om allmän treveckorsseinester

— lämpligt att tilldela någon statlig myndighet rätt att förordna

om delning av semestern i de fall detta skulle visa sig behövligt. Till detta

kommer, att det stora flertalet arbetstagare i vårt land av naturliga skäl

önskar få sin semester förlagd till sommaren, vilket ju rekommenderas i

lagen. Redan nu äro kommunikationsmedlen och olika slag av semesteranordningar

hårt belastade under denna tid på året, och ett val av alternativ

I skulle onekligen vara ägnat att allvarligt skärpa överbelastningen. Icke

minst ur arbetstagarnas egen synpunkt skulle en sådan konsekvens av

semesterförlängningen vara olycklig. Såsom utredningen framhållit, bör

man därför i början gå fram med försiktighet, så att semesterreformen,

som motses med så stora förväntningar, icke blir en besvikelse genom att

möjligheterna till miljöombyte och friluftsliv sommartid försämras. Även

eu annan omständighet bör beaktas i detta sammanhang. Om arbetstagarna

finge ovillkorlig rätt att utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang,

kan det befaras, att arbetsgivarna i viss utsträckning såge sig nödsakade

att förlägga semestern till annan tid än sommaren. Arbetstagarna skulle

i så fall icke få någon del av sin semester under den för dem gynnsammaste

tiden på året. En sådan lösning skulle i regel innebära större nackdel för

de anställda än om de finge två veckors sommarsemester och en veckas

semester å annan tid på året.

.lag delar därför utredningens uppfattning, att alternativ II åtminstone

f. n. innebär den lämpligaste utformningen av treveckorssemestern. Härvid

förutsätter jag, alt arbetsmarknadens parter förhandlingsvägen taga upp

frågan om semesterns förläggning i syfte att uppnå överenskommelse om

den ordning, som i varje särskilt fall så långt det är möjligt tillgodoser

såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas berättigade intressen.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, hade även alt taga

ställning till i motioner framställda yrkanden å ena sidan, om sådan utformning

av bestämmelserna att den del av semestern, som översteg tolv

dagar, kunde förläggas till arbetsfria lördagar eller på annat sätt, och å

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

andra sidan att semestern skulle utgå i ett sammanhang, såframt icke

överenskommelse om annan ordning träffades med arbetstagaren.

I anledning av framställningarna av förstnämnda innehåll uttalade utskottet

i sitt utlåtande nr 28 att frågan om en uppdelning av den nytillkomna

tredje veckan i enstaka dagar i förekommande fall borde lösas

genom frivilliga överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden.

Kunde uppgörelse härutinnan icke träffas borde gälla att arbetsgivaren ej

mot arbetstagarens önskan skulle kunna uppdela semestern på fler perioder

än två. Vid detta ställningstagande kunde utskottet ej tillstyrka bifall till

vad i detta avseende hemställts.

Beträffande frågan huruvida semestern skall utgå i ett sammanhang

hade utskottet främst fäst sig vid den av departementschefen befarade

konsekvensen, att arbetsgivarna måhända komme att se sig nödsakade att

förlägga semestern till annan lid än sommaren, om arbetstagarna finge

ovillkorlig rätt att utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang. Utskottet

anslöt sig till de skäl Kungl. Maj :t förebragt mot en sådan förläggningsregel.

Utskottet anförde i detta sammanhang vidare:

Som förut angivits är grunden till semesterreformen det starka behov

av vederkvickelse, som förefinnes hos människan av i dag. För att semestern

skall kunna erbjuda ett behövligt tillskott av friska krafter, är det

av betydelse, att medel finnas att tillgå för ett förnuftigt utnyttjande av

semestern. Genom den utökning av semestertiden, som nu föreslås, därvid

semestrarna sannolikt komma att koncentreras till en begränsad tid

av sommaren, torde de anordningar i olika hänseenden, som nu förekomma

för tillgodoseende av de semestrande (hotell, pensionat, kommunikationer

m. in.), svårligen förslå. Det bör ankomma på arbetsmarknadens parter

att sinsemellan söka finna lämpliga metoder för ett ändamålsenligt ordnande

av semestern.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

YTTRANDEN.

Tjänstemännens centralorganisation erinrar i sitt yttrande över förevarande

motioner om de synpunkter, som organisationen på sin tid i

skrivelse till Kungl. Maj:t framhöll rörande arbetstidsutredningens förslag.

TCO framhöll därvid, att även om det ur vissa tjänstemannagruppers

synpunkt var synnerligen angeläget att semestern utgick i ett sammanhang

fann TCO det svårt att ur andra synpunkter förorda lagstiftning med en

sådan generell regel. På många områden och vid många företag torde det

sålunda innebära avsevärda produktionstekniska nackdelar om semestern

skall utgå odelad. Å andra sidan fick man inte bortse från semesterns

innersta mål att ge rekreation åt arbetare och tjänstemän, vilket innebar,

att semesterförlängningen icke finge givas en sådan utformning att den

i många fall inte skulle ge någon förbättrad möjlighet till rekreation. En

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

9

synpunkt som enligt TCO:s förmenande borde ägnas den största uppmärksamhet

var, att om man åt de anställda gav rättighet att vägra delning

av treveckorssemestern, kunde detta medföra att om uppgörelse om sådan

delning ej kunde åstadkommas, kunde arbetsgivaren tvingas att i viss

utsträckning förlägga den odelade treveckorssemestern till annan tidpunkt

på året än sommaren — en lösning, som enligt TCO:s förmenande innebar

en större nackdel för de anställda än om två veckor av semestern utgick

under sommaren och den tredje veckan under annan tid på året. TCO anförde,

att en ordning som medgav två veckors sammanhängande semester

— om möjligt under sommaren — medan den återstående veckan disponerades

efter överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare, var den

lämpligaste lösningen. TCO förutsatte därvid att för sådana områden, där

en uppdelning av semestern på två perioder skulle innebära avsevärda

olägenheter, skulle förhandlingar komma att upptagas mellan löntagare

och arbetsgivarparten om sammanhängande semester. Organisationens

ställningstagande sammanföll sålunda närmast med det alternativ som

arbetstidsutredningen förordat och som sedan lagfästes.

Under den tid som har förflutit sedan treveckorssemestern infördes har

icke enligt organisationens uppfattning sådana erfarenheter vunnits att

det finns anledning att frångå det tidigare ställningstagandet. Organisationen

anser sig därför icke kunna tillstyrka de av motionärerna föreslagna

lagändringarna.

Även Landsorganisationen hänvisar i sitt yttrande till vad organisationen

tidigare i remissutlåtande över arbetstidsutredningens betänkande anförde

rörande semesterns förläggning.

LO framhöll att valet stode mellan å ena sidan ett alternativ, enligt

vilket semesterns uppdelning vore beroende av överenskommelse mellan

parterna, och å andra sidan ett alternativ, enligt vilket arbetsgivaren ensidigt

ägde besluta om uppdelning i två skilda perioder. På närmare anförda

grunder anslöt sig LO till det förra alternativet och tillstyrkte för

sin del en förläggningsregel i överensstämmelse med den då gällande lagens

föreskrift, alltså innebärande att semestern i sin helhet skulle förläggas i

ett sammanhang, såframt ej överenskommelse om annan ordning träffats

med arbetstagaren. Att döma av den omfattning, i vilken — för innevarande

år -— uppgörelser redan träffats om i sin helhet sammanhängande

semester, synes svårigheterna för tillämpningen av en sådan regel ha belydligl

överdrivits vid treveckorssemesterns genomförande.

Svenska arbetsgivareföreningen, som avstyrker motionerna, erinrar om

att frågan om semesterns förläggning gjordes till föremål för noggrant

övervägande i samband med semesterreformen 1951, och att då därefter,

såvitt föreningen kan finna, intet inträffat, som utgör eu komplettering

till tidigare kända förhållanden, anledning saknas att nu gå djupare in

på frågan om semesterförläggningen.

Föreningen anför vidare:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

Det är tillräckligt att framhålla, att under förarbetena till de senaste

ändringarna i semesterlagen från åtskilliga håll påstods, att det vore önskvärt,

att semestern alltid skulle komma att utläggas i ett sammanhang,

såvida icke överenskommelse om annan ordning träffades mellan arbetsgivare

och arbetstagare. Främst åberopades härvid rekreationssynpunkter.

Det blev emellertid aldrig klarlagt, huruvida en sammanhängande semester

ur rekreationssynpunkt kunde anses fördelaktigare än uppdelad semester.

Vissa skäl talade för att en uppdelning av semestern till exempel på så

sätt, att en del av semestern uttogs under vårvintern och återstoden under

sommaren, skulle giva bättre rekreation än en sammanhängande semester

enbart på sommaren. Även andra skäl framfördes för att man borde utnyttja

de tillkommande semesterdagarna för att under viss del av året

söka införa femdagarsvecka.

På arbetsgivarhåll åter lade man i sin argumentering huvudvikten vid

produktionstekniska faktorer och framhöll, att inom flertalet fack skadeverkningarna

ur produktionssynpunkt av den förlängda semestern skulle

kunna minskas, om denna finge uppdelas i flera perioder. I många fall

förklarade arbetsgivarna det vara önskvärt, att de tillkommande 6 semesterdagarna

uttogos i form av fria lördagar. I åtskilliga branscher torde det

dock vara nödvändigt att utlägga semestern i ett sammanhang och samtidigt

för det övervägande antalet arbetare. — Den utformning lagen slutligen

erhöll får betraktas som en kompromiss.

Det skulle vara synnerligen olyckligt, om lagen nu skulle ändras på det

sätt motionärerna föreslagit. Härigenom skulle en av produktionstekniska

skäl betingad uppdelning av semestern komma att förhindras, så snart

överenskommelse härom icke kunde träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Vad förslaget i motion nr 189 i första kammaren beträffar, nämligen

att semestern alltid skulle utläggas under sommarmånaderna, vill

föreningen blott framhålla, att det finnes vissa områden inom näringslivet,

där det vore olämpligt eller kanske till och med ogörligt att uttaga hela

semestern under nämnda tid. Detta gäller exempelvis alla de områden, där

högsäsong råder under sommaren och utpräglad lågsäsong under vissa

andra delar av året.

UTSKOTTET.

De förslag, som genom motionerna väckts, innebära dels införande i

semesterlagen av bestämmelse om obligatorisk förläggning av semester till

sommartiden, dels undanröjande av den nu i lagen givna rätten för arbetsgivare

att uppdela semestertid, som överstiger tolv dagar.

Frågan om att i semesterlagen intaga stadgande att semester skall förläggas

till viss del av året övervägdes ingående vid semesterlagens tillkomst.

Därvid uttalades, att sommartiden i regel lämpade sig bäst för semester

och att förläggning av semester till annan årstid för den övervägande

delen av arbetstagarna framstod såsom mindre förmånlig. Emellertid

vore det knappast möjligt att i lagen införa en regel att semester skulle

förläggas till viss årstid utan att föreskriva vittomfattande undantag.

Man stannade med hänsyn härtill vid att i lagen rekommendera att semestern

förlägges till sommartiden.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

11

Det är självfallet ett starkt önskemål att semester utgår på sådan tid

av året att den skänker den största vederkvickelsen. För de allra flesta framstår

sommaren som den lämpligaste tiden. Det torde även förhålla sig så,

att arbetsgivarna i regel tillvarataga de möjligheter som finnas för att förlägga

semestrarna till sommartiden. Emellertid kan icke bortses från att

inom vissa verksamhetsområden en koncentration av semestrarna till en

begränsad del av året stöter på stora svårigheter eller visar sig omöjlig att

genomföra. För de nu åsyftade yrkesgrupperna torde man få göra undantag

eller begränsningar därest man införde en regel om obligatorisk sommarsemester.

Föga synes därför stå att vinna med en sådan regel. Med

hänsyn härtill finner utskottet övervägande skäl tala för att lagens innehåll

i detta avseende allt fortfarande begränsas till en rekommendation.

Vad gäller spörsmålet om semesterns uppdelning på skilda perioder

stadgar 12 § i lagen såsom huvudregel att semestern skall utgå i ett sammanhang

såframt icke överenskommelse om annan ordning träffas med

arbetstagaren. När treveckorssemestern genomfördes stod det emellertid

klart, att vissa grenar inom näringslivet hade sakligt grundat intresse att

kunna uppdela den förlängda semestern. För de fall, där frivillig överenskommelse

enligt huvudregelns hänvisning icke kunde ernås, fordrades därför

laglig reglering. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen

övervägdes härvid olika alternativ. När man stannade för den nuvarande

utformningen, som medger arbetsgivaren rätt att förlägga den tredje

semesterveckan till en särskild period, var detta resultatet av en avvägning

främst mellan å ena sidan arbetstagarens intresse av en sammanhängande

semester och å den andra de krav på möjligheter att uppdela

semestern på flera perioder, som betingas av produktionstekniska synpunkter.

Av betydelse vid denna bedömning var bland annat att en ovillkorlig

rätt för arbetstagarna att utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang

kunde befaras medföra ökade hinder för arbetsgivarna att förlägga

semestern till sommarmånaderna.

Det stora flertalet av de arbetstagare, som beröras av 1951 års semesterreform,

komma först i år i åtnjutande av fulla tre veckors semester. Nämnvärd

erfarenhet saknas därför av semesterbestämmelsernas tillämpning.

För innevarande år torde dock i stor utsträckning uppgörelser ha träffats

om semester i ett sammanhang.

Med hänvisning till det sagda finner utskottet anledning saknas att frångå

det beslut om semesterns utformning, som statsmakterna så sent som år

1951 fattade. Med översyn av ifrågavarande bestämmelser bör anstå tills

rikare erfarenhet vunnits.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att motionen I: 189, såvitt angår bestämmelse om semesterns

förläggning under sommarmånaderna, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

B. att motionen I: 189, såvitt angår bestämmelse om sammanhängande

semester, och motionen II: 230 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1953.

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Sten, Nils Elowsson, Wahlund,* Sunne,*

Wistrand, fru Svenson,* fru Carlqvist och herr Axel E. Svensson*;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Johansson i Norrköping,

herr Nilsson i Göteborg,* fru Västberg, herrar Lundberg, Carlsson

i Bakeröd,* fröken Höjer och fru Ewerlöf.*

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

RESERVATION

av herr Lundberg och fru Västberg, vilka ansett, att utskottets utlåtande

bort ha följande lydelse.

De förslag---(lika med utskottet) —---tolv dagar.

Beträffande frågan om att i semesterlagen intaga stadgande att semestern

skall förläggas till viss del av året måste sommarmånaderna anses

som den i regel lämpligaste tiden för semesterns förläggning. Semestern

bör därför endast i undantagsfall och när starka skäl föreligga förläggas

till annan tid av året. Utskottet förutsätter att arbetsmarknadens parter i

sina överenskommelser beakta och taga hänsyn till arbetstagarnas berättigade

önskemål om en lämplig förläggning av semestern. Under sådana

förhållanden synes en regel med den utformning, som i motionen I: 189

föreslagits, obehövlig och lagens innehåll torde kunna begränsas till en

rekommendation.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

13

Vad gäller spörsmålet om semesterns uppdelning på skilda perioder

vill utskottet understryka, att semestern även har till syfte att skydda människorna

från en för hastig förslitning. Den ökade rationaliseringen och

jäktet har medfört att kravet på en sammanhängande semester förstärkts.

Landsorganisationen, enskilda fackförbund — däribland Svenska metallindustriarbetareförbundet

— och fackliga centralorganisationer ha uttalat sig

för eu sammanhängande semester. Tre veckors semester måste betraktas

som ett minimum, och en uppdelning av densamma kan omöjliggöra verklig

rekreation och avkoppling. Härtill kommer att splittring av semestern på

skilda perioder är ägnad att medföra ökade resekostnader och även i övrigt

vålla olägenheter och extra kostnader för familjen. För anställda inom

den statliga och kommunala förvaltningen samt för överordnade löntagare

inom den enskilda företagsamheten gäller även som regel en längre semester

än de lagstadgade tre veckorna. En objektiv undersökning av de fysiska

och psykiska påfrestningarna inom olika yrkesområden torde visa att

kroppsarbetarnas behov av semester är lika stort som för en del andra

grupper med rätt till längre semester. Utskottet vill framhålla att man med

införandet av treveckorssemester avsåg att taga ett steg mot utjämning av

skillnaderna mellan olika arbetstagargruppers rätt till semester. Fortfarande

bestå olikheter, som icke äro sakligt betingade, och det är av största

vikt att intet eftersättes för att undanröja dessa.

När treveckorssemestern genomfördes fanns det vissa arbetsmarknadsfrågor

som föreföllo ovissa och till vilka andra lagutskottet ansåg sig böra

taga hänsyn. Den avmattning i högkonjunkturen, som inträffat därefter,

samt den omfattning, i vilken uppgörelser för innevarande år träffats om en

i sin helhet sammanhängande semester, visar att de farhågor, som då hystes

mot en regel om sammanhängande semester, voro obefogade. I dagens

läge tala däremot starka skäl för att införa en sådan regel. Den vikande

konjunkturen kan medföra att arbetsgivarparten kommer att visa mindre

intresse för att tillmötesgå arbetarpartens önskemål om semesterns förläggning.

Det torde endast i ett mycket ringa antal fall på arbetsgivarsidan

föreligga verkligt behov av att uppdela semestern. I de fall, där sakligt

grundade skäl kunna förebringas för en uppdelning av semestern, skulle

den föreslagna ändringen av 12 § i semesterlagen icke innebära något

hinder för arbetsmarknadens parter att träffa överenskommelse härom.

Enligt utskottets mening finnes icke heller anledning befara att sådana

överenskommelser icke skola komma till stånd för de områden inom näringslivet,

där verkliga skäl för en uppdelning kunna påvisas. En motsatt

ståndpunkt skulle lätt kunna tolkas såsom utslag av misstro mot arbetarparten,

eu misstro som med hänsyn till erfarenheterna från arbetsmarknadsparternas

förhandlingar i dessa frågor måste anses ogrundad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

A. att riksdagen måtte, med bifall till motionen I: 189,

såvitt angår bestämmelse om sammanhängande semester,

och motionen 11:230, för sin del antaga följande förslag till

LAG

angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 29 juni 1945

(nr 420) om semester.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 29 juni 1945 om semester skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till

sommartid. Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas

till sådan tid för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket

b)—d) och tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang,

såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med arbetstagaren.

överstiger semestertiden

tolv dagar, må dock semestern förläggas

till två skilda perioder, av

vilka den ena utgör minst tolv dagar.

Semestern skall utgå i ett sammanhang,

såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med arbetstagaren.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande

utgå annat än i svensk hamn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

B. att motionen I: 189, såvitt angår bestämmelse om semesterns

förläggning under sommarmånaderna, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sthlm 1953. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.