Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förkortning av arbetstiden. Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 46 av herr Norling och herr Persson, Ola, nr 188 av herr Damström, samt inom andra kammaren nr 225 av herrar Gustafsson i Stockholm och Henriksson.

1953-04-14 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1953:22, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förkortning av arbetstiden. Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 46 av herr Norling och herr Persson, Ola, nr 188 av herr Damström, samt inom andra kammaren nr 225 av herrar Gustafsson i Stockholm och Henriksson.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

1

Nr 22.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förkortning av arbetstiden.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren

nr 46 av herr Norling och herr Persson, Ola, nr 188 av herr Damström, samt

inom andra kammaren nr 225 av herrar Gustafsson i Stockholm och Henriksson.

I motionen 1:46 hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställer om förslag till sådan ändring av arbetstidslagen som innebär

att arbetsveckan förkortas till fem arbetsdagar».

I motionerna 1:188 och 11:225, vilka äro likalydade, hemställes, »att riksdagen

i framställning till Kungl. Maj :t anhåller om föranstaltande av en

skyndsam utredning rörande frågan om en generell förkortning av arbetstiden».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande rätt.

De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finnas i lagen

den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna

aibetstidslagen. Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag

inom hela näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln.

Såsom ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning,

såvitt i rörelsen eller företaget i regel användas flera än fyra arbetare; de

s. k. småföretagen äro sålunda uteslutna. Vidare finnas åtskilliga andra

undantag. Somliga av dessa ställa vissa näringsgrenar helt utanför allmänna

arbetstidslagen, medan andra avse vissa former av arbete.

Lagen om arbetstidens begränsning innehåller beträffande ordinarie arbetstid

den huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda arbetare till arbete

under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden

kan inom denna ram något variera för olika veckodagar men får icke något

dygn uppgå till mer än nio timmar. Från huvudregeln gäller det undantaget

för arbete som bedrives med regelbunden skiftindelning, att arbetet

under olika dygn och veckor kan variera, blott icke den sammanlagda

arbetstiden för tidrymd av högst tre veckor blir längre än att den motsvarar

48 timmar i veckan. Vidare gälla särskilda bestämmelser för vissa slag

av arbeten in. in.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 22.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

För vissa näringsgrenar ha genom särskilda lagar givits bestämmelser

om arbetstiden.

Arbetstidsutredningen.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 februari 1947 tillkallades

arbetstidsutredningen för att verkställa utredning rörande en allmän översyn

av arbetstidslagstiftningen. I direktiven för utredningen anföres bland

annat, att en generell förkortning av arbetstiden icke kunde genomföras

på grund av de då rådande produktionsförhållandena. Med hänsyn härtill

borde utredningens arbete främst inriktas på att genomföra en förkortning

av arbetstiden för vissa grupper arbetstagare. De grupper, som direktiven

här främst nämna, äro skiftarbetare och personer med i andra avseenden

särskilt påfrestande arbete.

Genom beslut den 19 mars 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för

socialdepartementet att uppdraga åt arbetstidsutredningen att utreda frågan

om en utökning av den lagstadgade semestertidens längd. I direktiven

för utredningen om semestertidens längd anförde chefen för socialdepartementet

bland annat följande:

Spörsmålet om en generell utökning av semestertidens längd sammanhänger,

såsom i det föregående antytts, nära med frågan om normalarbetstidens

längd. I direktiven för 1947 års arbetstidsutredning har uttalats, att

en generell förkortning av normalarbetsdagen icke nu läte sig genomföra.

Kommittén borde därför inrikta sitt utredningsarbete främst på frågan om

en förkortning av arbetstiden för vissa yrken. I fråga om de grupper av

arbetstagare, som här åsyftas, bland annat skiftarbetarna, är emellertid

också frågan om förlängd semester aktuell, över huvud taget består ett

sådant samband mellan semester- och arbetstidsfrågorna att de såvitt möjligt

böra upptagas till bedömande i ett sammanhang. Med hänsyn härtill

finner jag det angeläget, att samtidigt med den pågående utredningen om

en reviderad arbetstidslagstiftning frågan om en allmän utökning av semestertiden

upptages till övervägande. Från såväl arbetstagar- som arbetsgivarsynpunkt

måste det vara en fördel att dessa båda problemkomplex

bli föremål för samtidigt bedömande. Härvid är särskilt att märka, att en

smidigare form för tillgodoseende av skilda intressen synes kunna vinnas,

om de båda problemen samordnas. Som ett exempel härå vill jag anföra,

att det i vissa fall kan befinnas ändamålsenligare att utbyta en del av den

förlängda semestertiden mot en förkortad arbetsvecka under sommarmånaderna

eller att öppna möjligheter för att ordna semesterns förläggande så

att motsvarande resultat uppnås.

Arbetstidsutredningen har framlagt

1) den 1 december 1947 betänkande med förslag till lagstiftning om 40

timmars arbetsvecka för arbetare under jord i gruva och stenbrott (SOU

1947:65);

2) den 1 december 1948 betänkande angående arbetstidsförkortning för

treskiftsarbetare och tunnelarbetare (SOU 1948:51);

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

3

3) den 1 december 1949 betänkande angående reglering av arbetstiden

för flottningsarbetare (SOU 1949:58);

4) den 1 september 1950 betänkande angående tre veckors semester

(SOU 1950:32).

Utredningen har under 1952 väsentligen inriktat sitt arbete på att förbereda

förslag till förkortningar av arbetstiden för vissa särskilda grupper

arbetstagare. Sålunda har utredningen i det närmaste avslutat en undersökning

rörande sjukligheten bland personalen å sjukhusens röntgen- och radiumavdelningar

samt å laboratorier. För att belysa behovet av en förkortning

av arbetstiden för gjuteriarbetare har utredningen infordrat vissa

uppgifter rörande sjukligheten bland dessa arbetare och bland jämförbara

arbetargrupper. Arbetet med frågan om en förkortning av arbetstiden för

personal sysselsatt inom trafikväsendet har fortsatt. Undersökningar har

utförts rörande olika sätt för genomförande av en förkortning av arbetstiden

för arbetstagare, som arbetar i skiftarbete med förhållandevis omfattande

nattarbete.

Utredningen har påbörjat arbetet med en revision av bagerilagen. Den

har i frågan om semesterrätt för beroende uppdragstagare påbörjat erforderliga

undersökningar. Försök med treskiftsarbete inom sjukhusvården

ha under 1952 fortsatt.

En under år 1951 utarbetad promemoria rörande en ny arbetstidslagstiftning

har remitterats till ett stort antal institutioner och enskilda.

Utredningen fortsätter innevarande år det påbörjade arbetet med förslag

till arbetstidsförkortningar för vissa grupper arbetstagare. Vidare kommer

den att låta bearbeta det inkomna materialet avseende förslaget till ny

arbetstidslag. Utredningen avser att under 1953 framlägga förslag till ändringar

i gällande bagerilag ävensom söka att slutföra en del av de utredningen

åvilande arbetsuppgifterna.

Tidigare förslag om allmän arbetstidsförkortning.

Frågan om förkortning av arbetstiden har vid olika tillfällen varit föremål

för riksdagens prövning. Vid 1949 års riksdag väcktes två likalydande

motioner, 1:8 och 11:6, om att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring av direktiven till arbetstidsutredningen,

att densamma finge i uppdrag att utreda frågan om 40 timmars

arbetsvecka för alla arbetstagare.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott, som behandlade motionen

11:6, inhämtade yttrande över motionen från arbetstidsutredningen, socialstyrelsen,

Arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,

Hantverks- och småindustriorganisationen, Landsorganisationen, Riksförbundet

Landsbygdens folk och Tjänstemännens centralorganisation. I samt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

liga yttranden avstyrktes motionen, då det ekonomiska läget icke ansågs

möjliggöra en förkortning av arbetstiden.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott hemställde i sitt av kammaren

godkända utlåtande nr 1, att motionen icke måtte föranleda någon

kammarens åtgärd. Utskottet anförde bland annat följande:

Utskottet delar visserligen i och för sig motionärernas uppfattning, att

en förkortning av arbetstiden är ett mål att sträva efter. Behovet av en

förkortning blir kännbarare ju mera arbetstakten forceras. Det måste därvid

främst ankomma på arbetstagarna att avgöra, om ett ökat produktionsresultat

skall tillgodogöras i form av högre ersättning eller i form av ökad

ledighet. Givetvis måste också övervägas relationen mellan en generellt förkortad

arbetstid och förlängd semester.

Å andra sidan finner utskottet i likhet med de avgivna yttrandena, att

tidpunkten nu icke är lämplig för en utredning av detta spörsmål. Det

måste nämligen anses som högst sannolikt, att det omedelbara resultatet

av en arbetstidsförkortning kommer att bli ett minskat produktionsresultat,

medan ansträngningarna för närvarande måste gå ut på att så långt görligt

öka det.

Motionen 1:8 vid 1949 års riksdag behandlades av första kammarens

andra tillfälliga utskott. I sitt av kammaren godkända utlåtande nr 2 uttalade

utskottet bland annat:

Allmän enighet råder därom, att i nuvarande läge alla krafter behöva

sättas in för att åstadkomma en ökning av produktionen. För närvarande

måste det emellertid anses som högst sannolikt, att den omedelbara följden

av en generell arbetstidsförkortning skulle komma att bli ett minskat

produktionsresultat. I den mån det ekonomiska läget förbättras, uppkommer

frågan, i vilken form det ökade produktionsresultatet skall komma

arbetstagarna till godo. Det kan ske genom högre löner eller genom förkortad

arbetstid eller genom en kombination av båda dessa möjligheter.

Enligt utskottets uppfattning bör det i första rummet ankomma på arbetstagarna

att genom sina organisationer träffa detta val. Ur denna synpunkt

ligger det närmast till hands, att frågan om arbetstidsförkortning löses

genom avtalsuppgörelserna på arbetsmarknaden. Då förutsättningar föreligga

för en mera allmänt genomförd arbetstidsförkortning, torde emellertid

även böra upptagas till övervägande frågan om att genom lagstiftning

söka åstadkomma önskvärd likformighet i detta hänseende inom arbetslivet

i dess helhet. Med hänsyn till att förhållandena inom produktionen

undergå snabba förändringar, skulle en utredning, som företages nu, snart

bliva föråldrad och näppeligen kunna läggas till grund för en lagstiftning

på området i framtiden.

Vid 1950 års riksdag väcktes två motioner, vari yrkades, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till sådan lagändring,

som innebure, att lördagen bleve fridag och att alltså arbetsveckan

skulle bestå av fem dagar. Motionerna behandlades av andra lagutskottet,

som i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 13 anförde:

Då ifrågavarande spörsmål behandlades av fjolårets riksdag förelågo

yttranden från ett flertal remissinstanser, vilka samtliga avstyrkte den då

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

5

väckta motionen i ämnet. De av remissinstanserna då anförda skälen

torde alltjämt äga giltighet. Frågan om förkortning av arbetstiden sammanhänger

även nära med frågan om en generell utökning av semestertidens

längd. Sistnämnda fråga är under utredning, och betänkande i ämnet är att

förvänta under hösten 1950. Utskottet anser därför, att frågan om en förkortning

av normalarbetstiden tills vidare bör lösas genom partiella reformer

och genom avtalsuppgörelser på arbetsmarknaden. Utskottet vill därjämte

fästa uppmärksamheten på att arbetstidsutredningen uttalat, att den,

så länge den är verksam, kommer att följa utvecklingen och därvid överväga,

om möjligheter yppas att genomföra en allmän arbetstidsförkortning.

Skulle så visa sig bliva fallet, kommer utredningen att framlägga sina synpunkter

för vederbörande statsråd och föreslå de ändringar i direktiven för

utredningen, som kunna vara betingade.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Även vid 1952 års riksdag väcktes motion om införande av fem dagars

arbetsvecka. Andra lagutskottet avstyrkte motionen i sitt av riksdagen

godkända utlåtande, nr 14. Utskottet framhöll i utlåtandet bl. a., att vårt

dårvarande produktionsläge, särskilt med hänsyn till den vid 1951 års

riksdag beslutade treveckorssemestern, ej kunde anses tillåta en allmän arbetstidsförkortning.

Tills vidare finge man därför enligt utskottets mening

lösa frågan om arbetstidsförkortning genom avtalsuppgörelser på arbetsmarknaden

och genom partiella reformer lagstiftningsvägen.

Yttranden.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna I: 188 och II: 225 från

arbetstidsutredningen, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.

I remissyttrandena äro meningarna om lämpligheten att nu företaga en

sådan utredning, som motionärerna föreslå, delade.

Arbetstidsutredningen anför, att utredningen hittills undersökt och framlagt

förslag om eller är sysselsatt med att undersöka förkortad arbetstid

för vissa grupper av arbetstagare — i huvudsak gruv-, trafik-, skift- och

nattarbetare — vilka förhållandevis lätt kunnat bestämmas och avgränsas

från andra arbetstagare. Man har beträffande dessa en objektiv och lätt

bestämbar grund att utgå från då det gäller att bedöma, huruvida gruppen

bör ha en kortare arbetstid än andra, såsom att arbetstagarna arbeta

under jorden, i trcskilt eller på natten. Men vid sidan av sådana grupper

finnas en hel del andra, om vilka man skulle kunna säga, att de ha ett så

påfrestande arbete, alt det är motiverat att ge dem förkortad arbetstid.

Här visar det sig emellertid svårt att få en objektivt tillfredsställande bestämningsgrund

för att avgöra om ett visst arbete verkligen är av så på
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

frestande beskaffenhet, att de med detta sysselsatta skola hänföras till

grupper med förkortad arbetstid. Det finnes ingen gemensam mätare av

ett arbetes tyngd, smutsighet etc. Men även om man skulle försöka genom

olika värderingar välja ut vissa arbetargrupper, uppkommer en annan

svårighet. Många av de till förkortad arbetstid föreslagna arbetargrupperna

samarbeta nämligen mycket nära med andra arbetare. Dessa senare ha

emellertid icke ett sådant arbete, att de böra komma i fråga till förkortad

arbetstid, därest grunden härför skall vara arbetets påfrestande natur.

Skulle man i ett dylikt fall genomföra en arbetstidsförkortning, skulle detta

medföra att arbetsgivarna av produktionstekniska skäl skulle tvingas tilllämpa

kortare arbetstid jämväl för andra grupper än dem som en eventuell

lagstiftning närmast omfattade. Vill man i sin tur undvika detta bli statsmakterna

i stället tvingade att avstå från att genomföra förkortad arbetstid

för grupper, vilka borde kommit i fråga för en arbetstidsförkortning.

Med hänsyn härtill har utredningen kommit till den uppfattningen, att

om man vill genomföra förkortad arbetstid för endast vissa grupper arbetstagare,

man måste gå fram synnerligen restriktivt och sålunda begränsa

förslaget till några helt få grupper.

Därest man från statsmakternas sida önskar genomföra en förkortning

av arbetstiden, som har större omfattning än vad utredningen kan komma

att föreslå i enlighet med det tidigare anförda, blir det efter utredningens

mening nödvändigt att välja den väg, som innebär en generell förkortning

av arbetstiden. Med hänsyn härtill och till att utredningens förslag i

förkortningsfrågan blir av mera begränsad räckvidd än den ursprungligen

avsåg, föreligger enligt utredningens uppfattning skäl för en undersökning.

Huruvida det allmänna ekonomiska läget är eller inom en snar framtid

kan bli sådant att en allmän förkortning ur praktiska synpunkter kan

anses såsom en genomförbar åtgärd undandrar sig utredningens bedömande.

Utredningen utgår från att, därest en undersökning om en generell arbetstidsförkortning

beslutas, det inom utredningen för närvarande pågående

arbetet avseende förkortning av arbetstiden för vissa grupper arbetstagare

skall fortsättas och avslutas, något som beräknas inträffa under

årets fjärde kvartal.

Landsorganisationen erinrar om att den i flera sammanhang givit til!

känna sin anslutning till kravet på en allmän arbetstidsförkortning. Organisationens

ståndpunkt till frågan om de praktiska förutsättningarna för

genomförande av en sådan arbetstidsreform har senast utvecklats i landssekretariatets

yttrande över olika motioner i ämnet vid 1951 års LO-kongress.

I utlåtandet, som godkändes av kongressen, anfördes bl. a.:

»Vidkommande frågan om 40-timmarsvecka eller annan väsentlig generell

arbetstidsförkortning intar sekretariatet samma ståndpunkt som 1946.

Med de då befarade återverkningarna, särskilt för exportindustrin, av en

till vårt land begränsad arbetstidsförkortning måste man än allvarligare

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

7

räkna i nuvarande ekonomiska läge och arbetsmarknadssituation. Den

generella nedskärningen av arbetstiden är ett problem, som för vårt vidkommande

icke kan lösas annat än i samband med en internationell

reglering i ämnet, biträdd och tillämpad av de länder, av vilka vi äro

beroende i konkurrensen om de utländska marknaderna.»

LO erinrar vidare om att dess sekretariat i remissyttrande över de vid

1949 års riksdag väckta motionerna om generell förkortning av arbetstiden

funnit förutsättningarna för en allmän arbetstidsförkortning då saknas

såväl internationellt som med hänsyn till vårt eget ekonomiska och

industriella läge, och att värdet av en på då rådande förhållanden baserad

utredning vore ringa eller intet alls. Beträffande det nu framförda utredningskravet

anför LO:

»Det synes visserligen tveksamt om den förändring av förutsättningarna

för en reform, varom motionärerna talar, kan betecknas såsom avsevärd,

och det är i varje fall synnerligen svårbedömligt huruvida förändringen

kan antagas vara av en mera definitiv karaktär. I motionerna beröres ej

heller arbetstidsfrågans internationella aspekter. Vad i LO:s yttrande över

riksdagsmotionen 1949 anfördes om värdet av en utredning, baserad på nu

rådande förhållanden, gäller tydligen i motsvarande mån den nu begärda

utredningen. Med hänsyn till att problemet om en reduktion av normalarbetstiden

under senaste år, såväl i vårt land som i vissa andra länder,

obestridligen erhållit ökad aktualitet vill LO likväl tillstyrka att arbetstidsutredningen

ges i uppdrag att utreda även denna fråga, sedan den nu pågående

allmänna översynen av arbetstidslagstiftningen — spörsmålen om

dennas förenhetligande etc. — slutförts.»

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker bifall till motionerna och hävdar,

att dessa icke heller böra föranleda någon utökning av arbetstidsutredningens

uppdrag.

Föreningen hävdar, att i den mån lagbestämmelser om sänkning av den

nu gällande maximitiden för arbetares användning i arbete böra ifrågakomma,

böra dessa främst grunda sig på arbetarskyddshänsyn. Under hänvisning

till arbetstidsutredningens uppdrag beträffande speciella yrkesområden,

de arbetstidsförkortningar, som av arbetsmarknadens parter på senare

tid genomförts för arbetargrupper med fysiskt eller psykiskt särskilt pressande

arbete, samt den förlängda semestern finner föreningen det ur arbetarskyddssynpunkt

icke föreligga någon anledning att nu upptaga frågan

om en generell förkortning av arbetstiden.

Beträffande de ekonomiska förutsättningarna för en reform i det behandlade

avseendet uttalar föreningen att som en väsentlig förutsättning för en

generell förkortning av arbetstiden måste gälla, att produktiviteten under

en längre tid starkt ökat och att ökningen kan väntas fortsätta.

Föreningen fortsätter:

»Vidare måste en samhällsekonomisk balans råda, som även den kan väntas

bli bestående. Detta innebär även det kravet, att man på lång sikt bedö
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

mer tillgången och efterfrågan på arbetskraft såsom tillfredsställande,

d. v. s. att man väntar sig kunna upprätthålla hög och jämn sysselsättning

utan att råka in i nya perioder av överfull sysselsättning. Ytterligare är det

nödvändigt, att en eventuell arbetstidsförkortning icke inverkar menligt på

Sveriges förmåga att konkurrera på utländska marknader. Detta sistnämnda

krav visar, att frågan om arbetstidens längd i Sverige måste ses i relation

till arbetstidsförhållandena i utlandet, främst i sådana länder, med vilka

Sverige upprätthåller livliga handelsförbindelser eller konkurrerar på

världsmarknaden.

De nu nämnda förutsättningarna för en generell arbetstidsförkortning

saknas för närvarande och torde icke heller inom överskådlig tid komma

att föreligga.»

Tjänstemännens centralorganisation anför:

»Det kan nu konstateras, att samhällsekonomin under senare tid gått

mot ett mera stabilt läge. Dock kan med hänsyn till de internationella prisförhållandena

och vårt lands ställning i i konkurrenshänseende på den

utländska marknaden ifrågasättas om förutsättningar till fullo nu föreligger

att bedöma de ekonomiska konsekvenserna på lång sikt av en generell

arbetstidsförkortning. Frågan om den lämpliga tidpunkten för påbörjandet

av detta utredningsarbete kan givetvis även bli beroende av de redan

nu förefintliga uppfattningarna beträffande reformens ekonomiska följder.

I den mån statsmakterna skulle anse sannolikt att en generell arbetstidsförkortning

skulle medföra minskad produktion eller att andra kostnadskrävande

reformer såsom exempelvis tjänstepensioneringen är angelägnare,

kan frågan om behovet av en omedelbar utredning ifrågasättas.»

Utskottet.

Enighet torde råda därom, att en förutsättning för en allmän förkortning

av arbetstiden är, att vårt ekonomiska läge är sådant, att reformen ej får till

följd att arbetstagarnas reallönestandard sänkes eller att vår ekonomiska

politik och de genomförda sociala reformerna äventyras. Då ifrågavarande

spörsmål behandlats vid de senaste riksdagarna ha förutsättningarna fölen

reform icke ansetts vara för handen. Det har icke heller ansetts lämpligt

att anbefalla en utredning. Ett skäl härtill har varit att en utredning

med hänsyn till den bristande stabiliteten i det ekonomiska livet snart

skulle bliva föråldrad och näppeligen kunna läggas till grund för en lagstiftning

i framtiden.

Frågan om en reform på detta område och om utredning i ämnet bör

fortfarande bedömas från dessa synpunkter.

Kostnaderna för de på senare tid beslutade och för den närmare framtiden

planerade sociala reformerna ävensom de stigande statsutgifterna i övrigt

komma att ställa stora krav på vårt produktionsliv. Såsom en i varje fal!

omedelbar återverkan av en allmän arbetstidsförkortning måste man räkna

med en produktionsminskning och, vid oförändrade löner, en ökning av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

i)

produktionskostnaderna. Den tilltagande konkurrensen på världsmarknaden

medför att kostnadsfrågan får särskild betydelse för möjligheterna att

vinna avsättning för våra exportvaror. En försämring av dessa möjligheter

skulle innebära risker för sysselsättningssvårigheter samt kunna äventyra

den uppnådda reallöneförbättringen och det sociala reformarbetet. Vad beträffar

nyttan av en nu företagen utredning bör beaktas, att en utredning

om en arbetstidsförkortnings konsekvenser för att vara till ledning vid

frågans bedömande måste grunda sig på arbetskrafts- och produktionsförhållandena

vid den tidpunkt, då reformens genomförande kan bliva aktuellt.

Den framtida ekonomiska utvecklingen är emellertid till följd av det osäkra

internationella läget synnerligen svårbedömbar, och en på grundval av nu

rådande förhållanden företagen utredning löper stor risk att snart bliva

föråldrad och ej kunna läggas till grund för frågans bedömande.

I detta läge bör frågan om en allmän arbetstidsförkortning visserligen

följas med stor uppmärksamhet, men utskottet finner det icke försvarligt

att förorda ett utredningsarbete av så omfattande och kostnadskrävande

art, som det här måste bli fråga om, utan att kunna räkna med att detta

blir praktiskt betydelsefullt. Med en sådan utredning bör därför anstå,

tills man med någon säkerhet kan bedöma, att förutsättningarna för en

reform äro för handen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 46, I: 188 och II: 225, ej måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 april 1958.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Klowsson, Wahlund,

Wistrand, Nerman, Nils Theodor Larsson och Huss;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fruar Johansson i

Norrköping, Västberg. herr Andersson i Allredshem, fröken Höjer, fru Ewerlöf,

herrar Johansson i Södertälje och Larsson i Hedenäset.

Reservation

av herrar Norman, Sten, fruar Johansson i Norrköping, Västberg, herrar

Andersson i Alfrcdshem och Johansson i Södertälje, vilka ansett, att utskottets

yttrande bort ha följande lydelse:

- Hihang till riksdagens protokoll 1953. It sand. 2 avd. Nr 22.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets ullålande nr 22.

Enighet torde råda därom att förutsättningen för en allmän förkortning

av arbetstiden är att reformen icke får till följd att arbetstagarnas reallönestandard

sänkes eller att vår ekonomiska politik och genomförda sociala

reformer äventyras. Frågan bör alltså bedömas från dessa synpunkter.

Såsom en i varje fall omedelbar återverkan av en allmän arbetstidsförkortning

måste man räkna med möjligheten av en produktionsminskning

och, vid oförändrade löner, en ökning av produktionskostnaderna. Den tilltagande

konkurrensen på världsmarknaden medför att kostnadsfrågan får

särskild betydelse för möjligheterna att vinna avsättning för våra exportvaror.

En försämring av dessa möjligheter skulle innebära risker för sysselsättningssvårigheter

samt kunna äventyra den uppnådda reallöneförbättringen

och det sociala reformarbetet.

Redan dessa omständigheter talar för att de ekonomiska och produktionsmässiga

konsekvenserna av en allmän arbetstidsförkortning klarlägges.

Även andra skäl kan anföras härför. En utredning skulle giva en säkrare

grundval för bedömning av möjligheter att genomföra en sådan förkortning.

Den skulle vidare underlätta avvägningen av i vilken mån en produktivitetsstegring

skall utnyttjas till förbättrade löner, till arbetstidsförkortning

eller till sociala reformer. Det förslag till allmän pensionsförsäkring

som avvaktas med stort intresse kommer därvid särskilt i åtanke.

För en utredning kan även tala att i de internationella aspekterna på

frågan ingår att en arbetstidsförkortning kan aktualiseras av den stigande

produktionen samt att resultatet av nu pågående utredningar om arbetstidsförkortning

för vissa grupper kan visa sig bli mera begränsat än vad

man räknat med.

Huruvida utvidgad veekoledighet, såsom i motion 1:46 föreslås, eller

förkortning av arbetstiden på annat sätt är att föredraga vid en allmän

arbetstidsförkortning, bör vid en utredning förutsättningslöst prövas.

I likhet med vad arbetstidsutredningen och Landsorganisationen i remissyttrandena

anfört finner utskottet det lämpligt att det inom arbetstidsutredningen

nu pågående arbetet rörande arbetstidsförkortning för vissa

grupper av arbetstagare slutföres oberoende av en utredning om allmän

arbetstidsförkortning.

När detta skett bör enligt utskottets mening Kungl. Maj:t på grund av

anförda skäl taga under omprövning huruvida icke frågan om en allmän

arbetstidsförkortning jämväl bör utredas. Utskottet lämnar öppet, huruvida

detta bör ske genom att giva arbetstidsutredningen kompletterande

direktiv eller på annat sätt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1: 46,

I: 188 och II: 225, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som

sin mening giva till känna vad utskottet anfört.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953

530527

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.