Utlåtande i anledning av väckta motioner om förkortning av arbetstiden. Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 46 av herr Norling och herr Persson, Ola, nr 188 av herr Damström, samt inom andra kammaren nr 225 av herrar Gustafsson i Stockholm och Henriksson.
1953-04-14 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1953:22, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förkortning av arbetstiden. Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 46 av herr Norling och herr Persson, Ola, nr 188 av herr Damström, samt inom andra kammaren nr 225 av herrar Gustafsson i Stockholm och Henriksson.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
1
Nr 22.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förkortning av arbetstiden.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren
nr 46 av herr Norling och herr Persson, Ola, nr 188 av herr Damström, samt
inom andra kammaren nr 225 av herrar Gustafsson i Stockholm och Henriksson.
I motionen 1:46 hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställer om förslag till sådan ändring av arbetstidslagen som innebär
att arbetsveckan förkortas till fem arbetsdagar».
I motionerna 1:188 och 11:225, vilka äro likalydade, hemställes, »att riksdagen
i framställning till Kungl. Maj :t anhåller om föranstaltande av en
skyndsam utredning rörande frågan om en generell förkortning av arbetstiden».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till motionerna.
Gällande rätt.
De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finnas i lagen
den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna
aibetstidslagen. Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag
inom hela näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln.
Såsom ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning,
såvitt i rörelsen eller företaget i regel användas flera än fyra arbetare; de
s. k. småföretagen äro sålunda uteslutna. Vidare finnas åtskilliga andra
undantag. Somliga av dessa ställa vissa näringsgrenar helt utanför allmänna
arbetstidslagen, medan andra avse vissa former av arbete.
Lagen om arbetstidens begränsning innehåller beträffande ordinarie arbetstid
den huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda arbetare till arbete
under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden
kan inom denna ram något variera för olika veckodagar men får icke något
dygn uppgå till mer än nio timmar. Från huvudregeln gäller det undantaget
för arbete som bedrives med regelbunden skiftindelning, att arbetet
under olika dygn och veckor kan variera, blott icke den sammanlagda
arbetstiden för tidrymd av högst tre veckor blir längre än att den motsvarar
48 timmar i veckan. Vidare gälla särskilda bestämmelser för vissa slag
av arbeten in. in.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 22.
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
För vissa näringsgrenar ha genom särskilda lagar givits bestämmelser
om arbetstiden.
Arbetstidsutredningen.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 februari 1947 tillkallades
arbetstidsutredningen för att verkställa utredning rörande en allmän översyn
av arbetstidslagstiftningen. I direktiven för utredningen anföres bland
annat, att en generell förkortning av arbetstiden icke kunde genomföras
på grund av de då rådande produktionsförhållandena. Med hänsyn härtill
borde utredningens arbete främst inriktas på att genomföra en förkortning
av arbetstiden för vissa grupper arbetstagare. De grupper, som direktiven
här främst nämna, äro skiftarbetare och personer med i andra avseenden
särskilt påfrestande arbete.
Genom beslut den 19 mars 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
socialdepartementet att uppdraga åt arbetstidsutredningen att utreda frågan
om en utökning av den lagstadgade semestertidens längd. I direktiven
för utredningen om semestertidens längd anförde chefen för socialdepartementet
bland annat följande:
Spörsmålet om en generell utökning av semestertidens längd sammanhänger,
såsom i det föregående antytts, nära med frågan om normalarbetstidens
längd. I direktiven för 1947 års arbetstidsutredning har uttalats, att
en generell förkortning av normalarbetsdagen icke nu läte sig genomföra.
Kommittén borde därför inrikta sitt utredningsarbete främst på frågan om
en förkortning av arbetstiden för vissa yrken. I fråga om de grupper av
arbetstagare, som här åsyftas, bland annat skiftarbetarna, är emellertid
också frågan om förlängd semester aktuell, över huvud taget består ett
sådant samband mellan semester- och arbetstidsfrågorna att de såvitt möjligt
böra upptagas till bedömande i ett sammanhang. Med hänsyn härtill
finner jag det angeläget, att samtidigt med den pågående utredningen om
en reviderad arbetstidslagstiftning frågan om en allmän utökning av semestertiden
upptages till övervägande. Från såväl arbetstagar- som arbetsgivarsynpunkt
måste det vara en fördel att dessa båda problemkomplex
bli föremål för samtidigt bedömande. Härvid är särskilt att märka, att en
smidigare form för tillgodoseende av skilda intressen synes kunna vinnas,
om de båda problemen samordnas. Som ett exempel härå vill jag anföra,
att det i vissa fall kan befinnas ändamålsenligare att utbyta en del av den
förlängda semestertiden mot en förkortad arbetsvecka under sommarmånaderna
eller att öppna möjligheter för att ordna semesterns förläggande så
att motsvarande resultat uppnås.
Arbetstidsutredningen har framlagt
1) den 1 december 1947 betänkande med förslag till lagstiftning om 40
timmars arbetsvecka för arbetare under jord i gruva och stenbrott (SOU
1947:65);
2) den 1 december 1948 betänkande angående arbetstidsförkortning för
treskiftsarbetare och tunnelarbetare (SOU 1948:51);
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
3
3) den 1 december 1949 betänkande angående reglering av arbetstiden
för flottningsarbetare (SOU 1949:58);
4) den 1 september 1950 betänkande angående tre veckors semester
(SOU 1950:32).
Utredningen har under 1952 väsentligen inriktat sitt arbete på att förbereda
förslag till förkortningar av arbetstiden för vissa särskilda grupper
arbetstagare. Sålunda har utredningen i det närmaste avslutat en undersökning
rörande sjukligheten bland personalen å sjukhusens röntgen- och radiumavdelningar
samt å laboratorier. För att belysa behovet av en förkortning
av arbetstiden för gjuteriarbetare har utredningen infordrat vissa
uppgifter rörande sjukligheten bland dessa arbetare och bland jämförbara
arbetargrupper. Arbetet med frågan om en förkortning av arbetstiden för
personal sysselsatt inom trafikväsendet har fortsatt. Undersökningar har
utförts rörande olika sätt för genomförande av en förkortning av arbetstiden
för arbetstagare, som arbetar i skiftarbete med förhållandevis omfattande
nattarbete.
Utredningen har påbörjat arbetet med en revision av bagerilagen. Den
har i frågan om semesterrätt för beroende uppdragstagare påbörjat erforderliga
undersökningar. Försök med treskiftsarbete inom sjukhusvården
ha under 1952 fortsatt.
En under år 1951 utarbetad promemoria rörande en ny arbetstidslagstiftning
har remitterats till ett stort antal institutioner och enskilda.
Utredningen fortsätter innevarande år det påbörjade arbetet med förslag
till arbetstidsförkortningar för vissa grupper arbetstagare. Vidare kommer
den att låta bearbeta det inkomna materialet avseende förslaget till ny
arbetstidslag. Utredningen avser att under 1953 framlägga förslag till ändringar
i gällande bagerilag ävensom söka att slutföra en del av de utredningen
åvilande arbetsuppgifterna.
Tidigare förslag om allmän arbetstidsförkortning.
Frågan om förkortning av arbetstiden har vid olika tillfällen varit föremål
för riksdagens prövning. Vid 1949 års riksdag väcktes två likalydande
motioner, 1:8 och 11:6, om att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring av direktiven till arbetstidsutredningen,
att densamma finge i uppdrag att utreda frågan om 40 timmars
arbetsvecka för alla arbetstagare.
Andra kammarens andra tillfälliga utskott, som behandlade motionen
11:6, inhämtade yttrande över motionen från arbetstidsutredningen, socialstyrelsen,
Arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,
Hantverks- och småindustriorganisationen, Landsorganisationen, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Tjänstemännens centralorganisation. I samt
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
liga yttranden avstyrktes motionen, då det ekonomiska läget icke ansågs
möjliggöra en förkortning av arbetstiden.
Andra kammarens andra tillfälliga utskott hemställde i sitt av kammaren
godkända utlåtande nr 1, att motionen icke måtte föranleda någon
kammarens åtgärd. Utskottet anförde bland annat följande:
Utskottet delar visserligen i och för sig motionärernas uppfattning, att
en förkortning av arbetstiden är ett mål att sträva efter. Behovet av en
förkortning blir kännbarare ju mera arbetstakten forceras. Det måste därvid
främst ankomma på arbetstagarna att avgöra, om ett ökat produktionsresultat
skall tillgodogöras i form av högre ersättning eller i form av ökad
ledighet. Givetvis måste också övervägas relationen mellan en generellt förkortad
arbetstid och förlängd semester.
Å andra sidan finner utskottet i likhet med de avgivna yttrandena, att
tidpunkten nu icke är lämplig för en utredning av detta spörsmål. Det
måste nämligen anses som högst sannolikt, att det omedelbara resultatet
av en arbetstidsförkortning kommer att bli ett minskat produktionsresultat,
medan ansträngningarna för närvarande måste gå ut på att så långt görligt
öka det.
Motionen 1:8 vid 1949 års riksdag behandlades av första kammarens
andra tillfälliga utskott. I sitt av kammaren godkända utlåtande nr 2 uttalade
utskottet bland annat:
Allmän enighet råder därom, att i nuvarande läge alla krafter behöva
sättas in för att åstadkomma en ökning av produktionen. För närvarande
måste det emellertid anses som högst sannolikt, att den omedelbara följden
av en generell arbetstidsförkortning skulle komma att bli ett minskat
produktionsresultat. I den mån det ekonomiska läget förbättras, uppkommer
frågan, i vilken form det ökade produktionsresultatet skall komma
arbetstagarna till godo. Det kan ske genom högre löner eller genom förkortad
arbetstid eller genom en kombination av båda dessa möjligheter.
Enligt utskottets uppfattning bör det i första rummet ankomma på arbetstagarna
att genom sina organisationer träffa detta val. Ur denna synpunkt
ligger det närmast till hands, att frågan om arbetstidsförkortning löses
genom avtalsuppgörelserna på arbetsmarknaden. Då förutsättningar föreligga
för en mera allmänt genomförd arbetstidsförkortning, torde emellertid
även böra upptagas till övervägande frågan om att genom lagstiftning
söka åstadkomma önskvärd likformighet i detta hänseende inom arbetslivet
i dess helhet. Med hänsyn till att förhållandena inom produktionen
undergå snabba förändringar, skulle en utredning, som företages nu, snart
bliva föråldrad och näppeligen kunna läggas till grund för en lagstiftning
på området i framtiden.
Vid 1950 års riksdag väcktes två motioner, vari yrkades, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till sådan lagändring,
som innebure, att lördagen bleve fridag och att alltså arbetsveckan
skulle bestå av fem dagar. Motionerna behandlades av andra lagutskottet,
som i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 13 anförde:
Då ifrågavarande spörsmål behandlades av fjolårets riksdag förelågo
yttranden från ett flertal remissinstanser, vilka samtliga avstyrkte den då
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
5
väckta motionen i ämnet. De av remissinstanserna då anförda skälen
torde alltjämt äga giltighet. Frågan om förkortning av arbetstiden sammanhänger
även nära med frågan om en generell utökning av semestertidens
längd. Sistnämnda fråga är under utredning, och betänkande i ämnet är att
förvänta under hösten 1950. Utskottet anser därför, att frågan om en förkortning
av normalarbetstiden tills vidare bör lösas genom partiella reformer
och genom avtalsuppgörelser på arbetsmarknaden. Utskottet vill därjämte
fästa uppmärksamheten på att arbetstidsutredningen uttalat, att den,
så länge den är verksam, kommer att följa utvecklingen och därvid överväga,
om möjligheter yppas att genomföra en allmän arbetstidsförkortning.
Skulle så visa sig bliva fallet, kommer utredningen att framlägga sina synpunkter
för vederbörande statsråd och föreslå de ändringar i direktiven för
utredningen, som kunna vara betingade.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Även vid 1952 års riksdag väcktes motion om införande av fem dagars
arbetsvecka. Andra lagutskottet avstyrkte motionen i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, nr 14. Utskottet framhöll i utlåtandet bl. a., att vårt
dårvarande produktionsläge, särskilt med hänsyn till den vid 1951 års
riksdag beslutade treveckorssemestern, ej kunde anses tillåta en allmän arbetstidsförkortning.
Tills vidare finge man därför enligt utskottets mening
lösa frågan om arbetstidsförkortning genom avtalsuppgörelser på arbetsmarknaden
och genom partiella reformer lagstiftningsvägen.
Yttranden.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna I: 188 och II: 225 från
arbetstidsutredningen, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.
I remissyttrandena äro meningarna om lämpligheten att nu företaga en
sådan utredning, som motionärerna föreslå, delade.
Arbetstidsutredningen anför, att utredningen hittills undersökt och framlagt
förslag om eller är sysselsatt med att undersöka förkortad arbetstid
för vissa grupper av arbetstagare — i huvudsak gruv-, trafik-, skift- och
nattarbetare — vilka förhållandevis lätt kunnat bestämmas och avgränsas
från andra arbetstagare. Man har beträffande dessa en objektiv och lätt
bestämbar grund att utgå från då det gäller att bedöma, huruvida gruppen
bör ha en kortare arbetstid än andra, såsom att arbetstagarna arbeta
under jorden, i trcskilt eller på natten. Men vid sidan av sådana grupper
finnas en hel del andra, om vilka man skulle kunna säga, att de ha ett så
påfrestande arbete, alt det är motiverat att ge dem förkortad arbetstid.
Här visar det sig emellertid svårt att få en objektivt tillfredsställande bestämningsgrund
för att avgöra om ett visst arbete verkligen är av så på
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
frestande beskaffenhet, att de med detta sysselsatta skola hänföras till
grupper med förkortad arbetstid. Det finnes ingen gemensam mätare av
ett arbetes tyngd, smutsighet etc. Men även om man skulle försöka genom
olika värderingar välja ut vissa arbetargrupper, uppkommer en annan
svårighet. Många av de till förkortad arbetstid föreslagna arbetargrupperna
samarbeta nämligen mycket nära med andra arbetare. Dessa senare ha
emellertid icke ett sådant arbete, att de böra komma i fråga till förkortad
arbetstid, därest grunden härför skall vara arbetets påfrestande natur.
Skulle man i ett dylikt fall genomföra en arbetstidsförkortning, skulle detta
medföra att arbetsgivarna av produktionstekniska skäl skulle tvingas tilllämpa
kortare arbetstid jämväl för andra grupper än dem som en eventuell
lagstiftning närmast omfattade. Vill man i sin tur undvika detta bli statsmakterna
i stället tvingade att avstå från att genomföra förkortad arbetstid
för grupper, vilka borde kommit i fråga för en arbetstidsförkortning.
Med hänsyn härtill har utredningen kommit till den uppfattningen, att
om man vill genomföra förkortad arbetstid för endast vissa grupper arbetstagare,
man måste gå fram synnerligen restriktivt och sålunda begränsa
förslaget till några helt få grupper.
Därest man från statsmakternas sida önskar genomföra en förkortning
av arbetstiden, som har större omfattning än vad utredningen kan komma
att föreslå i enlighet med det tidigare anförda, blir det efter utredningens
mening nödvändigt att välja den väg, som innebär en generell förkortning
av arbetstiden. Med hänsyn härtill och till att utredningens förslag i
förkortningsfrågan blir av mera begränsad räckvidd än den ursprungligen
avsåg, föreligger enligt utredningens uppfattning skäl för en undersökning.
Huruvida det allmänna ekonomiska läget är eller inom en snar framtid
kan bli sådant att en allmän förkortning ur praktiska synpunkter kan
anses såsom en genomförbar åtgärd undandrar sig utredningens bedömande.
Utredningen utgår från att, därest en undersökning om en generell arbetstidsförkortning
beslutas, det inom utredningen för närvarande pågående
arbetet avseende förkortning av arbetstiden för vissa grupper arbetstagare
skall fortsättas och avslutas, något som beräknas inträffa under
årets fjärde kvartal.
Landsorganisationen erinrar om att den i flera sammanhang givit til!
känna sin anslutning till kravet på en allmän arbetstidsförkortning. Organisationens
ståndpunkt till frågan om de praktiska förutsättningarna för
genomförande av en sådan arbetstidsreform har senast utvecklats i landssekretariatets
yttrande över olika motioner i ämnet vid 1951 års LO-kongress.
I utlåtandet, som godkändes av kongressen, anfördes bl. a.:
»Vidkommande frågan om 40-timmarsvecka eller annan väsentlig generell
arbetstidsförkortning intar sekretariatet samma ståndpunkt som 1946.
Med de då befarade återverkningarna, särskilt för exportindustrin, av en
till vårt land begränsad arbetstidsförkortning måste man än allvarligare
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
7
räkna i nuvarande ekonomiska läge och arbetsmarknadssituation. Den
generella nedskärningen av arbetstiden är ett problem, som för vårt vidkommande
icke kan lösas annat än i samband med en internationell
reglering i ämnet, biträdd och tillämpad av de länder, av vilka vi äro
beroende i konkurrensen om de utländska marknaderna.»
LO erinrar vidare om att dess sekretariat i remissyttrande över de vid
1949 års riksdag väckta motionerna om generell förkortning av arbetstiden
funnit förutsättningarna för en allmän arbetstidsförkortning då saknas
såväl internationellt som med hänsyn till vårt eget ekonomiska och
industriella läge, och att värdet av en på då rådande förhållanden baserad
utredning vore ringa eller intet alls. Beträffande det nu framförda utredningskravet
anför LO:
»Det synes visserligen tveksamt om den förändring av förutsättningarna
för en reform, varom motionärerna talar, kan betecknas såsom avsevärd,
och det är i varje fall synnerligen svårbedömligt huruvida förändringen
kan antagas vara av en mera definitiv karaktär. I motionerna beröres ej
heller arbetstidsfrågans internationella aspekter. Vad i LO:s yttrande över
riksdagsmotionen 1949 anfördes om värdet av en utredning, baserad på nu
rådande förhållanden, gäller tydligen i motsvarande mån den nu begärda
utredningen. Med hänsyn till att problemet om en reduktion av normalarbetstiden
under senaste år, såväl i vårt land som i vissa andra länder,
obestridligen erhållit ökad aktualitet vill LO likväl tillstyrka att arbetstidsutredningen
ges i uppdrag att utreda även denna fråga, sedan den nu pågående
allmänna översynen av arbetstidslagstiftningen — spörsmålen om
dennas förenhetligande etc. — slutförts.»
Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker bifall till motionerna och hävdar,
att dessa icke heller böra föranleda någon utökning av arbetstidsutredningens
uppdrag.
Föreningen hävdar, att i den mån lagbestämmelser om sänkning av den
nu gällande maximitiden för arbetares användning i arbete böra ifrågakomma,
böra dessa främst grunda sig på arbetarskyddshänsyn. Under hänvisning
till arbetstidsutredningens uppdrag beträffande speciella yrkesområden,
de arbetstidsförkortningar, som av arbetsmarknadens parter på senare
tid genomförts för arbetargrupper med fysiskt eller psykiskt särskilt pressande
arbete, samt den förlängda semestern finner föreningen det ur arbetarskyddssynpunkt
icke föreligga någon anledning att nu upptaga frågan
om en generell förkortning av arbetstiden.
Beträffande de ekonomiska förutsättningarna för en reform i det behandlade
avseendet uttalar föreningen att som en väsentlig förutsättning för en
generell förkortning av arbetstiden måste gälla, att produktiviteten under
en längre tid starkt ökat och att ökningen kan väntas fortsätta.
Föreningen fortsätter:
»Vidare måste en samhällsekonomisk balans råda, som även den kan väntas
bli bestående. Detta innebär även det kravet, att man på lång sikt bedö
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
mer tillgången och efterfrågan på arbetskraft såsom tillfredsställande,
d. v. s. att man väntar sig kunna upprätthålla hög och jämn sysselsättning
utan att råka in i nya perioder av överfull sysselsättning. Ytterligare är det
nödvändigt, att en eventuell arbetstidsförkortning icke inverkar menligt på
Sveriges förmåga att konkurrera på utländska marknader. Detta sistnämnda
krav visar, att frågan om arbetstidens längd i Sverige måste ses i relation
till arbetstidsförhållandena i utlandet, främst i sådana länder, med vilka
Sverige upprätthåller livliga handelsförbindelser eller konkurrerar på
världsmarknaden.
De nu nämnda förutsättningarna för en generell arbetstidsförkortning
saknas för närvarande och torde icke heller inom överskådlig tid komma
att föreligga.»
Tjänstemännens centralorganisation anför:
»Det kan nu konstateras, att samhällsekonomin under senare tid gått
mot ett mera stabilt läge. Dock kan med hänsyn till de internationella prisförhållandena
och vårt lands ställning i i konkurrenshänseende på den
utländska marknaden ifrågasättas om förutsättningar till fullo nu föreligger
att bedöma de ekonomiska konsekvenserna på lång sikt av en generell
arbetstidsförkortning. Frågan om den lämpliga tidpunkten för påbörjandet
av detta utredningsarbete kan givetvis även bli beroende av de redan
nu förefintliga uppfattningarna beträffande reformens ekonomiska följder.
I den mån statsmakterna skulle anse sannolikt att en generell arbetstidsförkortning
skulle medföra minskad produktion eller att andra kostnadskrävande
reformer såsom exempelvis tjänstepensioneringen är angelägnare,
kan frågan om behovet av en omedelbar utredning ifrågasättas.»
Utskottet.
Enighet torde råda därom, att en förutsättning för en allmän förkortning
av arbetstiden är, att vårt ekonomiska läge är sådant, att reformen ej får till
följd att arbetstagarnas reallönestandard sänkes eller att vår ekonomiska
politik och de genomförda sociala reformerna äventyras. Då ifrågavarande
spörsmål behandlats vid de senaste riksdagarna ha förutsättningarna fölen
reform icke ansetts vara för handen. Det har icke heller ansetts lämpligt
att anbefalla en utredning. Ett skäl härtill har varit att en utredning
med hänsyn till den bristande stabiliteten i det ekonomiska livet snart
skulle bliva föråldrad och näppeligen kunna läggas till grund för en lagstiftning
i framtiden.
Frågan om en reform på detta område och om utredning i ämnet bör
fortfarande bedömas från dessa synpunkter.
Kostnaderna för de på senare tid beslutade och för den närmare framtiden
planerade sociala reformerna ävensom de stigande statsutgifterna i övrigt
komma att ställa stora krav på vårt produktionsliv. Såsom en i varje fal!
omedelbar återverkan av en allmän arbetstidsförkortning måste man räkna
med en produktionsminskning och, vid oförändrade löner, en ökning av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
i)
produktionskostnaderna. Den tilltagande konkurrensen på världsmarknaden
medför att kostnadsfrågan får särskild betydelse för möjligheterna att
vinna avsättning för våra exportvaror. En försämring av dessa möjligheter
skulle innebära risker för sysselsättningssvårigheter samt kunna äventyra
den uppnådda reallöneförbättringen och det sociala reformarbetet. Vad beträffar
nyttan av en nu företagen utredning bör beaktas, att en utredning
om en arbetstidsförkortnings konsekvenser för att vara till ledning vid
frågans bedömande måste grunda sig på arbetskrafts- och produktionsförhållandena
vid den tidpunkt, då reformens genomförande kan bliva aktuellt.
Den framtida ekonomiska utvecklingen är emellertid till följd av det osäkra
internationella läget synnerligen svårbedömbar, och en på grundval av nu
rådande förhållanden företagen utredning löper stor risk att snart bliva
föråldrad och ej kunna läggas till grund för frågans bedömande.
I detta läge bör frågan om en allmän arbetstidsförkortning visserligen
följas med stor uppmärksamhet, men utskottet finner det icke försvarligt
att förorda ett utredningsarbete av så omfattande och kostnadskrävande
art, som det här måste bli fråga om, utan att kunna räkna med att detta
blir praktiskt betydelsefullt. Med en sådan utredning bör därför anstå,
tills man med någon säkerhet kan bedöma, att förutsättningarna för en
reform äro för handen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 46, I: 188 och II: 225, ej måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 april 1958.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Klowsson, Wahlund,
Wistrand, Nerman, Nils Theodor Larsson och Huss;
från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fruar Johansson i
Norrköping, Västberg. herr Andersson i Allredshem, fröken Höjer, fru Ewerlöf,
herrar Johansson i Södertälje och Larsson i Hedenäset.
Reservation
av herrar Norman, Sten, fruar Johansson i Norrköping, Västberg, herrar
Andersson i Alfrcdshem och Johansson i Södertälje, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:
- Hihang till riksdagens protokoll 1953. It sand. 2 avd. Nr 22.
10
Andra lagutskottets ullålande nr 22.
Enighet torde råda därom att förutsättningen för en allmän förkortning
av arbetstiden är att reformen icke får till följd att arbetstagarnas reallönestandard
sänkes eller att vår ekonomiska politik och genomförda sociala
reformer äventyras. Frågan bör alltså bedömas från dessa synpunkter.
Såsom en i varje fall omedelbar återverkan av en allmän arbetstidsförkortning
måste man räkna med möjligheten av en produktionsminskning
och, vid oförändrade löner, en ökning av produktionskostnaderna. Den tilltagande
konkurrensen på världsmarknaden medför att kostnadsfrågan får
särskild betydelse för möjligheterna att vinna avsättning för våra exportvaror.
En försämring av dessa möjligheter skulle innebära risker för sysselsättningssvårigheter
samt kunna äventyra den uppnådda reallöneförbättringen
och det sociala reformarbetet.
Redan dessa omständigheter talar för att de ekonomiska och produktionsmässiga
konsekvenserna av en allmän arbetstidsförkortning klarlägges.
Även andra skäl kan anföras härför. En utredning skulle giva en säkrare
grundval för bedömning av möjligheter att genomföra en sådan förkortning.
Den skulle vidare underlätta avvägningen av i vilken mån en produktivitetsstegring
skall utnyttjas till förbättrade löner, till arbetstidsförkortning
eller till sociala reformer. Det förslag till allmän pensionsförsäkring
som avvaktas med stort intresse kommer därvid särskilt i åtanke.
För en utredning kan även tala att i de internationella aspekterna på
frågan ingår att en arbetstidsförkortning kan aktualiseras av den stigande
produktionen samt att resultatet av nu pågående utredningar om arbetstidsförkortning
för vissa grupper kan visa sig bli mera begränsat än vad
man räknat med.
Huruvida utvidgad veekoledighet, såsom i motion 1:46 föreslås, eller
förkortning av arbetstiden på annat sätt är att föredraga vid en allmän
arbetstidsförkortning, bör vid en utredning förutsättningslöst prövas.
I likhet med vad arbetstidsutredningen och Landsorganisationen i remissyttrandena
anfört finner utskottet det lämpligt att det inom arbetstidsutredningen
nu pågående arbetet rörande arbetstidsförkortning för vissa
grupper av arbetstagare slutföres oberoende av en utredning om allmän
arbetstidsförkortning.
När detta skett bör enligt utskottets mening Kungl. Maj:t på grund av
anförda skäl taga under omprövning huruvida icke frågan om en allmän
arbetstidsförkortning jämväl bör utredas. Utskottet lämnar öppet, huruvida
detta bör ske genom att giva arbetstidsutredningen kompletterande
direktiv eller på annat sätt.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1: 46,
I: 188 och II: 225, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad utskottet anfört.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953
530527
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.