Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1952 vid dess trettiofemte sammanträde fattade beslut.

1953-05-05 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1953:29, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1952 vid dess trettiofemte sammanträde fattade beslut.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

5

Nr 29.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan

om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens

år 1952 vid dess trettiofemte sammanträde fattade beslut.

Genom en den 6 februari 1953 dagtecknad proposition, nr 73, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående följande i nämnda

protokoll omförmälda, av internationella arbetsorganisationens allmänna

konferens år 1952 vid dess trettiofemte sammanträde fattade beslut, nämligen
1)

Konvention (nr 101) angående semester inom jordbruket.

2) Rekommendation (nr 93) angående semester inom jordbruket.

3) Konvention (nr 102) angående minimistandard för social trygghet.

4) Konvention (nr 103) angående skydd vid havandeskap och barnsbörd

(reviderad).

5) Rekommendation (nr 95) angående skydd vid havandeskap och barnsbörd.

G) Rekommendation (nr 94) angående samråd och samverkan mellan arbetsgivare

och arbetare på företagsplanet.

I propositionen tillstyrkes svensk ratificering av konventionerna angående

semester inom jordbruket och minimistandard för social trygghet, beträffande

den senare under visst villkor. Med prövningen av frågan om ratificering

av konventionen angående skydd vid havandeskap och barnsbörd anses

t. v. böra anstå. Rekommendationerna anses icke böra föranleda någon åtgärd

från svensk sida.

Internationella arbctskonfcrensens trettiofemte sammanträde hölls i Geneve

under tiden den 4—28 juni 1952. I sammanträdet deltog representanter

för 60 medlemsstater, av vilka ett 50-tal sänt fullständiga delegationer,

d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar- och

arbetsgivarsidorna. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.

Enligt föreskrift i Internationella arbetsorganisationens stadga skall de

ovan nämnda konventionerna och rekommendationerna underställas riksdagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för Kungl. Maj :ts förslag, får utskottet,

i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till

propositionen.

Konvention (nr 101) och rekommendation (nr 93) angående semester

inom jordbruket.

Med beaktande av de särskilda förhållandena inom jordbruket fastslår

konventionen den allmänna principen, att i jordbruket anställda arbetare

skall åtnjuta semester samt lämnar myndigheterna i vederbörande

land full frihet att bestämma semesterns varaktighet, den minimiperiod av

oavbruten anställning, som erfordras för semesterns erhållande, de metoder

för semesterns genomförande, som bäst lämpar sig för de nationella förhållandena,

samt de personkategorier, på vilka konventionens bestämmelser

bör tillämpas. Konventionen föreskriver, att där så befinnes lämpligt,

minderåriga arbetare och lärlingar skall behandlas förmånligare än vuxna

arbetare, att semestern skall förlängas alltefter anställningens varaktighet

samt att en i förhållande till anställningstiden beräknad semester skall tillerkännas

arbetare, som icke fyller kraven å viss tids oavbruten anställning.

Arbetaren bör i allmänhet få uppbära sin vanliga lön under semestertiden,

och varje överenskommelse om avstående från rätten till semester eller från

uttagande av semester skall anses ogiltig. Medlem, som ratificerar konventionen,

skall förbinda sig att anordna tillfredsställande inspektion och övervakning

av bestämmelsernas tillämpning eller förvissa sig om att sådan upprätthålles.

Slutligen innehåller konventionen bestämmelser om arbetarnas

och arbetsgivarnas medverkan i regleringen av semester inom jordbruket.

Rekommendationen angiver, att semestern bör omfatta minst en

arbetsvecka för en period av ett års oavbruten anställning. Vid oavbruten

anställning av kortare varaktighet bör semestern utgå i förhållande till

anställningens längd. För minderåriga arbetare och lärlingar under 16 år

bör semestern avse minst två arbetsveckor. Vidare förordas, att semestern

förlänges efter anställningens varaktighet. Om semestern uppdelas, bör arbetaren

äga rätt att uttaga åtminstone en del av semestern i en sammanhängande

period, vilken icke bör understiga viss föreskriven minimitid. I rekommendationen

förordas vidare att, där så befinnes lämpligt, åtgärder vidtages

för att undvika att semestern sammanfaller med perioder av hög arbetsbelastning

inom jordbruket eller att jordbruksproduktionen allvarligt hotas.

Över konventionen och rekommendationen har socialstyrelsen, Svenska

lantarbetareförbundet och Svenska lantarbetsgivareföreningen ävensom delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet yttrat sig.

Föredragande departementschefen har i propositionen anfört bl. a. följande.

I konventionen har icke angivits hur lång semestern skall vara för de i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

7

jordbruket anställda, men rekommendationen utgår från en minimisemester

om en vecka för vuxna arbetstagare och en dylik semester om två veckor

för arbetstagare under 16 år. Den svenska lagstiftningen är alltså generellt

sett betydligt förmånligare för arbetstagarna än som följer av den ifrågavarande

internationella regleringen.

I vissa hänseenden överensstämmer emellertid den svenska lagstiftningen

ej med vad konventionen utgår från skola utgöra en normalreglering av

jordbruksarbetarnas semester. Jag syftar härvid på vad i artikel 5 stadgas

i fråga om bl. a. förmånligare behandling av minderåriga arbetstagare, förlängning

av semestern alltefter anställningstidens varaktighet samt undantagande

från semestern av sedvanliga fridagar som infaller under semestern.

Från dessa skiljaktigheter kan dock bortses, eftersom vederbörande land

har frihet att pröva, huruvida det i förevarande hänseenden vill anpassa sin

lagstiftning efter konventionen eller ej.

Enligt artikel 10 i konventionen förbinder sig varje medlem, som ratificerar

konventionen, att säkerställa bestämmelsernas tillämpning genom att

anordna tillfredsställande inspektion och övervakning eller förvissa sig om

att sådan upprätthålles.

I vårt land förekommer ej någon övervakning från offentlig myndighets

sida av att semesterlageus bestämmelser efterleves. I stället är det ordnat

så, att i lagen intagits påföljdsbestämmelser för den som bryter mot lagen.

En arbetsgivare, som åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen, blir skyldig

att gälda, förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstagaren

på grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen

skada. En arbetstagare, som under semestern utför avlönat arbete inom sitt

yrke, drabbas av den påföljden, att han mister rätten till lön under semestern.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har hävdat, att den i vårt land i detta

hänseende rådande ordningen skulle utgöra ett hinder för svensk ratificering

av konventionen. Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst angående

tillkomsten av ifrågavarande konventionsbestämmelse finner jag emellertid,

i likhet med delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,

den svenska lagstiftningen ej vara oförenlig med nämnda konventionsbestämmelse.

Då ej heller i övrigt hinder för svensk ratificering av konventionen synes

föreligga, förordar jag, att konventionen biträdes av Sverige.

Rekommendationen i ärendet torde icke påkalla några åtgärder från svensk

sida.

Konvention (nr 102) angående minimistandard för social trygghet.

Konventionen grundar sig på de principer, som kommit till uttryck i de

av arbetsorganisationen år 1944 i Philadelphia antagna rekommendationerna

angående ekonomisk trygghet samt hälso- och sjukvård. Konventio
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

nen omfattar hela det sociala trygghetsområdet, vilket är uppdelat i nio olika

slag av riskfall. Den medgiver en första ratificering beträffande minst

tre av konventionens delar med en successiv utsträckning av ratificeringen

även till övriga delar. Konventionen godkänner obligatorisk och frivillig

socialförsäkring, tillhandahållande av förmåner genom det allmännas försorg

samt socialhjälp. För skyddets omfattning fastställda normer uttryckes

med statistiska kriterier, antingen i procent av befolkningen eller i procent

av vissa kategorier av densamma. Beträffande varje riskfall är minimiförmånerna

fixerade för en »standardförmånstagare» —■ i de flesta fall

en man med hustru och två barn — i förhållande till en manlig yrkesarbetares

lön (då förmånen är proportionell till inkomsten) eller i förhållande

till en vuxen manlig grovarbetares lön (då förmånen utgår med ett fast

belopp eller efter behovsprövning).

Medlemsstat, som ratificerar konventionen, förbinder sig att tillämpa 1)

vissa allmänna bestämmelser, 2) de normer, som fastställts beträffande åtminstone

tre av de nio delarna rörande hälso- och sjukvård, kontantförmåner

vid sjukdom, förmåner vid arbetslöshet, ålderdom och yrkesskada, familjeförmåner,

förmåner vid havandeskap och barnsbörd, förmåner vid invaliditet

samt förmåner till efterlevande — därav minst en av de delar, som

behandlar förmåner vid arbetslöshet, ålderdom, yrkesskada och invaliditet

samt förmåner till efterlevande — och 3) vissa bestämmelser, som är gemensamma

för de av en eventuell ratifikation omfattade delarna.

En medlemsstat, vars ekonomiska resurser samt hälso- och sjukvårdsanordningar

är otillräckligt utvecklade, får begagna sig av vissa angivna temporära

undantag.

I och för tillämpningen av de delar, som behandlar hälso- och sjukvård,

kontantförmåner vid sjukdom, förmåner vid arbetslöshet, ålderdom och invaliditet

ävensom förmåner till efterlevande samt hälso- och sjukvårdsförmåner

vid havandeskap eller barnsbörd, må medlemsstat medräkna skydd

som ernås genom frivillig försäkring, under förutsättning att försäkringen

övervakas av offentlig myndighet eller i enlighet med föreskrivna normer

handhaves gemensamt av arbetsgivare och arbetare, att den omfattar en väsentlig

del av personer med små inkomster samt att den uppfyller tillämpliga

föreskrifter i konventionen.

Beträffande var och en av de nio sociala trygghetsgrenarna definierar konventionen

det eller de riskfall, på vilka den är tillämplig, samt angiver kretsen

av skyddade personer, förmånens art, den kvalifikationsperiod som kräves

och medgivna inskränkningar beträffande förmånens varaktighet.

Definitionerna av riskfallen motsvarar den uppfattning, som i allmänhet

kommit till uttryck i de nationella lagstiftningarna. I fråga om pensionsförmåner

må särskilt nämnas, att pensionsåldern i princip fastställts till 65 år.

Pensionsåldern må dock sättas högre, såvida äldre personers arbetsförmåga i

vederbörande land motiverar detta. För rätten till pension kan vidare uppställas

det villkoret, att vederbörande upphör med förvärvsarbete.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

Beträffande varje social trygghetsgren finnes alternativa förslag rörande

skyddsåtgärdernas minsta omfattning.

De viktigaste förmåner, som behandlas i konventionen, utgår i form av

periodiska utbetalningar. Kortfristiga förmåner skall tillhandahållas vid

sjukdom, arbetslöshet samt havandeskap och barnsbörd, medan långfristiga

förmåner skall utgå vid ålderdom, invaliditet och familjeförsörjarens död.

I avseende å yrkesskada måste såväl kort- som långfristiga förmåner tillhandahållas.

Skyddet vid sjukdom innefattar de olika huvudtyperna av

hälso- och sjukvård. Sådan vård tillika med kontantförmåner skall utgå vid

havandeskap och barnsbörd samt yrkesskada. Familj ef örmåner kan antingen

utgöras av kontantbelopp eller av naturaförmåner, såsom livsmedel,

kläder, bostad, ferievistelse eller hemhjälp.

Medlemsstaterna äger göra rätten till envar av dessa förmåner beroende

av fullgörandet av en kvalifikationsperiod av anställning, avgiftsbetalning

eller vistelse. Vid fall av yrkesskada kräves dock endast, att vederbörande

skall ha varit anställd vid tidpunkten för olycksfallets inträffande eller

sjukdomens ådragande. Beträffande hälso- och sjukvård samt kortfristiga

kontantförmåner föreskrives, att den fullgjorda kvalifikationsperioden skall

vara av sådan längd som må anses erforderlig till förekommande av missbruk.

I fråga om långfristiga förmåner kan däremot kvalifikationsperioden

förlängas till 15 år vid invaliditet eller familjeförsörjarens frånfälle och

ända till 30 år såvitt avser förmåner vid ålderdom.

Konventionen medgiver, att en gräns uppställes för de kortfristiga förmånernas

varaktighet: 26 veckor vid sjukdom, 12 veckor vid havandeskap

och barnsbörd samt 13 eller 26 veckor vid arbetslöshet (beroende på huruvida

rätten till förmånen är avhängig av behovsprövning eller ej). Konventionen

angiver de olika slag av hälso- och sjukvård, som skall betraktas såsom

ett minimum för förmånerna, och innehåller ganska utförliga regler,

avsedda att garantera att de periodiska utbetalningsbeloppen uppnår en

bestämd nivå, som kan anses tillfredsställande.

Yttranden över konventionen har avgivits av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens

centralorganisation och delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet.

Föredragande departementschefen har om denna konvention anfört bl. a.

följande.

De yttranden, som avgivits i ärendet, ger enligt min mening klart vid

handen, alt hinder för ratifikation från svensk sida icke i och för sig

föreligger i fråga om konventionens del 1 (allmänna bestämmelser), del XI

(normer för beräkning av de periodiska utbetalningarna) och del XIII (gemensamma

bestämmelser); ej heller synes några berättigade erinringar

kunna göras med avseende å konventionens del XIV (diverse bestämmelser)

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

och del XV (slutartiklar). Om tills vidare bortses från del XII (likabehandling

av i landet bosatta utländska medborgare) — härtill återkommer jag i

det följande — uppställer konventionen såsom krav för medlemsstats ratificering,

att åtminstone tre av de nio delar, som avser olika grenar av det

sociala trygghetssystemet skall tillämpas, av dem minst en av delarna IV

(förmåner vid arbetslöshet), V (förmåner vid ålderdom), VI (förmåner

vid yrkesskada), IX (förmåner vid invaliditet) eller X (förmåner till efterlevande).

Liksom med delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet

anser jag, att förutsättningar för en svensk ratificering av ifrågavarande konvention

föreligger beträffande delarna VI (förmåner vid yrkesskada) och

VII (familjeförmåner).

Vad angår delarna II (hälso- och sjukvård), III (kontantförmåner vid

sjukdom), VIII (förmåner vid havandeskap och barnsbörd) samt X (förmåner

till efterlevande) synes mig det lämpligaste vara, att prövningen av

frågan huruvida konventionen i dessa delar kan godtagas från svensk sida

får anstå till dess statsmakterna varit i tillfälle att taga ståndpunkt till olika

på området f. n. aktuella reformförslag.

I fråga om del IV (förmåner vid arbetslöshet) har arbetsmarknadsstyrelsen

och socialstyrelsen uttalat viss tvekan, huruvida det i konventionens

artikel 21 a) uppställda kravet på den skyddade personkretsens omfattning,

d. v. s. minst 50 procent av alla arbetstagare, vore uppfyllt i Sverige. Vidare

har framhållits, att den från vår arbetslöshetsförsäkring nu utgående ersättningen

icke helt motsvarade de krav, som uppställdes i konventionen.

Omfattningen av den skyddade personkretsen är beroende av det sätt, på

vilket begreppet arbetstagare definieras. Om hänsyn tages till samtliga kategorier

av arbetstagare — således även till alla statliga och kommunala

tjänstemän och vissa högre befattningshavare i enskild tjänst — kan man

kanske säga, att vår arbetslöshetsförsäkring ej uppfyller konventionens

krav. I detta sammanhang torde man emellertid enligt min mening kunna

bortse från sådana grupper, beträffande vilka behovet av försäkringsmässigt

skydd vid arbetslöshet är av närmast teoretisk art. Och därest så sker,

framgår av utredningen i ärendet, att i detta hänseende ej föreligger något

ratifikationshinder.

På sätt arbetsmarknadsstyrelsen uttalat torde det förhålla sig så, att den

hjälp som i dagens läge lämnas av de erkända arbetslöshetskassorna ligger

något — om än ej mycket — under den standard, som konventionen

avser att trygga. Såsom anmärkts i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln,

punkt 50) har emellertid 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen

i slutet av år 1952 framlagt ett förslag till väsentlig förbättring

av ersättningarna från försäkringen.

Jag har redan i statsverkspropositionen tillkännagivit, att det är min avsikt

att föreslå Kungl. Maj :t att förelägga denna riksdag ett på grundval av

arbetslöshetsförsäkringsutredningens betänkande utarbetat förslag om förbättring

från och med den 1 juli 1953 av ersättningarna från arbetslöshets
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

11

försäkringen. I detta sammanhang torde jag ej behöva ingå på detaljerna

i detta förslag. Det synes mig emellertid uppenbart, att efter ett genomförande

av förslaget försäkringens belopp kommer att bli högre än konventionen

föreskriver. Enligt vad jag inhämtat från ansvarigt arbetslöshetskassehåll

saknas varje anledning att antaga annat än att arbetslöshetskassorna

kommer att vidtaga sådana åtgärder att ersättningsnivån höjes i erforderlig

mån. Konventionens krav torde således även i detta hänseende bli uppfyllt.

De i del V (förmåner vid ålderdom) och del IX (förmåner vid invaliditet)

av konventionen angivna kraven avseende den skyddade personkretsen och

förmånernas storlek synes vara uppfyllda i Sverige. Emellertid kvarstår

beträffande dessa delar ett hinder för svensk ratifikation, vilket icke föreligger

när det gäller godtagandet av delarna IV, VI och VII. Detta sammanhänger

därmed att konventionen i del XII (artikel 68) föreskriver, att i

landet bosatta utländska medborgare i princip skall äga samma rättigheter

som landets egna där bosatta medborgare, dock med rätt för det ratificerande

landet att föreskriva särskilda regler rörande utländsk medborgare.

Den svenska lagen om folkpensionering är tillämplig endast å svenska

medborgare. Enligt 42 § i lagen äger Kungl. Maj :t visserligen träffa överenskommelse

med främmande makt i fråga om tillämpning av lagen å dess

här i riket bosatta medborgare, varvid förutsättningen torde vara, att i

den främmande staten bosatta svenskar där får åtnjuta motsvarande förmåner.

Sådant villkor kan uppställas även enligt konventionen, dock endast

i fråga om sociala trygghetssystem, som grundar sig på erlagda avgifter

och är begränsade till arbetstagare. Så är icke förhållandet med den svenska

folkpensioneringen; enligt denna utgår ju förmånerna oavsett huruvida avgiftsskyldigheten

fullgjorts eller ej. Sverige uppfyller därför i fråga om

ålders- och invalidpensionerna för närvarande icke villkoren i artikel 68.

Socialstyrelsen har med instämmande av delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet ifrågasatt, huruvida ej folkpensioneringslagen

borde ändras så, att den i förevarande hänseende konnne i överensstämmelse

med konventionen. Därvid kunde föreskrivas särskilda regler —

t. ex. viss tids vistelse i Sverige — för att utländska medborgare skulle

komma i åtnjutande av folkpension. Lämpligt syntes vara att använda den

tidsperiod, som föreskreves i den av Europarådets kommitté av socialexperter

utarbetade konventionen för ålderspensionering eller 15 års vistelse

i landet, av vilka minst 5 år skulle ligga omedelbart före det ansökan om

pension gjordes.

Vad sålunda föreslagits synes mig vara förtjänt att närmare övervägas.

Frågan härom torde få prövas i samband med den allmänna översyn av folkpensioneringslagen

som föreslås.

Enligt min uppfattning är det angeläget, att Sverige genom en snar ratificering

av denna betydelsefulla konvention lämnar sin medverkan till strävandena

att påskynda utvecklingen på det sociala området i olika länder.

För att Sverige skall kunna ratificera konventionen kräves såsom nämnts

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

att Sverige — utöver de tidigare berörda delarna VI och VII — skall kunna

tillämpa åtminstone ytterligare en av de delar av konventionen, som avser

olika grenar av det sociala trygghetssystemet. Såsom jag redan framhållit,

skulle även konventionens del IV kunna tillämpas av Sverige, därest det

av mig förebådade förslaget om bättring av ersättningarna från arbetslöshetskassorna

vinner riksdagens bifall. Jag tillstyrker därför att under nyssnämnda

villkor förevarande konvention ratificeras av Sverige. I ratifikationshandlingen

bör angivas, att Sverige godtager de ur delarna IV, VI och

VII härrörande förpliktelserna.

I fråga om den fortsatta behandlingen av spörsmålet om Sveriges anslutning

till övriga delar av konventionen må erinras därom, att i artikel 4

mom. 1 stadgas, att varje medlem som ratificerat konventionen, därefter

äger underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om att medlemmen

godtager de ur konventionen härrörande förpliktelserna med avseende

å en eller flera av delarna II—X, vilka icke redan angivits i dess ratifikationshandling.

Med avseende å delarna II, III, V, VIII, IX och X torde

det i enlighet härmed få ankomma på Kungl. Maj :t att, allteftersom förutsättningar

för ett godtagande från svensk sida prövas komma att föreligga,

utsträcka ratifikationen att omfatta ifrågavarande delar och underrätta Internationella

arbetsbyråns generaldirektör härom.

Konvention (nr 103) och rekommendation (nr 95) angående skydd vid

havandeskap och barnsbörd.

Konventionen omfattar kvinnor anställda i industriföretag, i icke industriellt

arbete samt i jordbruksarbete ävensom kvinnor, vilka utför förvärvsarbete

i hemmet (artikel 1 mom. 1). Från konventionens tillämpning får

undantagas företag, i vilka endast medlemmar av arbetsgivarens familj är

anställda (artikel 1 mom. 6), vissa kategorier av icke-industriella och jordbruksföretag

samt transporter till sjöss (artikel 7 mom. 1).

Ledigheten vid havandeskap och barnsbörd omfattar en minimiperiod av

12 veckor, av vilka minst sex måste uttagas efter nedkomsten, och återstoden

får uttagas före eller efter nedkomsten eller delvis före och delvis efter

denna (artikel 3). Ledigheten skall kunna förlängas, om nedkomsten inträffar

senare än beräknat, samt då sjukdomskomplikationer uppstår till följd

av havandeskapet eller förlossningen.

Kontantförmåner samt hälso- och sjukvårdsförmåner (artikel 4) skall tillhandahållas

antingen inom ramen av en obligatorisk socialförsäkring eller

bestridas av allmänna medel. Den kontanta ersättningen skall fastställas på

sådant sätt, att »kvinnan och barnet tillförsäkras skäligt uppehälle under

hygieniskt tillfredsställande förhållanden och vid en godtagbar levnadsstandard»

och skall, såvida ersättningen utgår enligt obligatorisk socialförsäkring

och beräknas på grundval av tidigare inkomst, motsvara minst två

tredjedelar av kvinnans tidigare arbetsinkomst. Konventionen fastslår ut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

13

tryckligen, att arbetsgivaren icke skall individuellt svara för sådana förmåner,

som utgår till av honom anställda kvinnor.

Konventionen föreskriver vidare (artikel 5) att kvinna, som ammar sitt

barn, äger att för detta ändamål avbryta sitt arbete; dylika avbrott är att

betrakta som arbetstid och skall ersättas såsom sådan, för det fall frågan

regleras genom eller i enlighet med den nationella lagstiftningen; vid reglering

genom kollektivavtal skall avtalets bestämmelser gälla. Arbetsgivare

får icke uppsäga kvinna under tiden för hennes frånvaro från arbetet på

grund av havandeskap eller barnsbörd eller vid sådan tidpunkt att uppsägningstiden

utlöper under dylik frånvaro (artikel 6).

Rekommendationen angående skydd vid havandeskap och barnsbörd uppställer

såsom ett önskvärt mål en högre och mera noggrant angiven standard

i fråga om ledighet och förmåner vid havandeskap och barnsbörd än

den i konventionen stadgade. Rekommendationen innehåller även föreskrifter

för genomförandet av konventionens principer (t. ex. beträffande anordningar

för ammande mödrar samt skydd för kvinnans anställning); i

rekommendationen behandlas även vissa andra frågor (t. ex. skydd för kvinnans

hälsa under havandeskapsperioden).

Över konventionen och rekommendationen har socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,

pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Landsorganisationen,

Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens centralorganisation, Yrkeskvinnors

samarbetsförbund och delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet yttrat sig.

Föredragande departementschefen finner konventionen och rekommendationen

böra överlämnas till socialförsäkringsutredningen för att tagas i beaktande

vid fullgörande av det utredningen lämnade uppdraget och förutsätter

därvid att utredningen i erforderlig mån samråder med 1951 års utredning

om arbetslöshetsförsäkringen. Spörsmålet om en svensk ratificering

av konventionen föreslås i avbidan på utredningarnas resultat och de överväganden,

vartill dessa kan ge anledning, tills vidare böra anstå.

Rekommendation (nr 94) angående samråd och samverkan mellan

arbetsgivare och arbetare på företagsplanet.

Huvudpunkterna i rekommendationen är följande.

Lämpliga åtgärder bör vidtagas för främjande av samråd och samverkan

mellan arbetsgivare och arbetare på företagsplanet i sådana frågor av ömsesidigt

intresse, vilka icke tillhör området för kollektivavtalsmässig reglering

och icke heller vanligen behandlas i annan för fastställande av arbetsvillkor

stadgad ordning. I enlighet med nationell sedvänja eller praxis må sådant

samråd och sådan samverkan a) underlättas genom uppmuntrande av frivilliga

överenskommelser mellan parterna, eller b) främjas genom lagstift
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

ning, varigenom organ för samråd och samverkan upprättas samt bestämmelser

rörande dessa organs kompetensområde, uppgifter, sammansättning

och arbetsformer utfärdas med beaktande av förhållandena inom skilda företag,

eller c) underlättas eller främjas genom dessa metoder i förening.

Det vid konferensen för behandlingen av förevarande fråga tillsatta utskottet

antog även en resolution angående vissa principer, som kan tjäna

såsom exempel på god praxis i fråga om samverkan på företagsplanet.

Föredragande departementschefen har anfört:

»Ifrågavarande rekommendation har till syfte att genom frivilliga överenskommelser

eller lagstiftning eller med anlitande av dessa metoder i förening

söka främja uppkomsten av vad som i Sverige benämnes företagsnämnder.

Dylika nämnder har sedan flera år tillbaka funnits i vårt land.

Sålunda träffade Svenska arbetsgivareföreningen den 30 augusti 1946 ett

avtal med Landsorganisationen — det s. k. samarbetsavtalet — och ett avtal

med Tjänstemännens centralorganisation om företagsnämnder m. m. Företagsnämnderna

är avsedda att vara ett forum, där arbetsgivaren skall informera

arbetstagarna om företagets tekniska och ekonomiska förhållanden

och därigenom skapa möjlighet för arbetstagarna att komma med uppslag

till gagn för produktionen. Genom denna ömsesidiga informationsverksamhet

och genom den omständigheten att i nämnderna behandlas även arbetarnas

trygghetsfrågor, blir företagsnämnderna centra för samarbetet inom företagen.

Enligt samarbetsavtalet förbinder sig arbetsgivareföreningen och landsorganisationen

att verka för att avtalet blir genom fri överenskommelse antaget

såsom kollektivavtal mellan de till dem hörande förbunden. Avtalet

innehåller även närmare regler för utformningen och organisationen av

företagsnämndernas praktiska verksamhet.

I anslutning till dessa avtal har särskilda avtal om företagsnämnder kommit

till stånd i vidsträckt omfattning. Nämnas må sålunda att överenskommelser

träffats om anordnande av företagsnämnder avseende bl. a.

statens avtalsnämnd, Handelns arbetsgivareorganisation och Kooperativa

förbundet. Även på det kommunala området finns dylika överenskommelser.

Enligt senast tillgängliga uppgifter beräknas i runt tal 3 000 företagsnämnder

vara i verksamhet.

Av vad jag anfört framgår, att det samråd och den samverkan mellan arbetsgivare

och arbetstagare, som i Sverige uppnåtts inom företagsnämndernas

ram, vunnit en sådan utbredning och har sådan fasthet i formerna, att

rekommendationens krav mer än väl uppfylles. Med hänsyn härtill finner

jag densamma icke påkalla några åtgärder från svensk sida.»

Utskottet.

Konventionen angående minimistandard för social trygghet innehåller

bland annat bestämmelser om förmåner vid arbetslöshet. De ersättningar,

som för närvarande utgå från de erkända arbetslöshetskassorna, synas — på

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

15

sätt närmare framgår av propositionen —något understiga den standard, som

konventionen avser att trygga. I proposition nr 166 till årets riksdag har

emellertid föreslagits sådan förbättring av ersättningarna från arbetslöshetsförsäkringen,

att försäkringsbeloppen skulle komma att överstiga den

i konventionen föreskrivna minimistandarden. Såsom förutsättning för

svensk ratificering av konventionen har Kungl. Maj :t därför angivit, att

förslaget om förbättring av ersättningarna från arbetslöshetsförsäkringen

bifalles av riksdagen. Förslaget har den 29 april 1953 bifallits av riksdagen,

varför den nämnda förutsättningen för ratificering numera är för handen.

Utskottet ansluter sig i övrigt till vad föredragande departementschefen

yttrat.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande proposition, nr

73, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva

till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 5 maj 1953.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Sunne,

Nerman, Bengtson, Weiland och Ahlberg;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Nilsson i Göteborg,

fru Västberg, herrar Hagård, Lundberg, Andersson i Alfredshem, Königson

och Larsson i Hedenäset.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:220 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården. s. 14 i texten