Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1952 vid dess trettiofemte sammanträde fattade beslut.
1953-05-05 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1953:29, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1952 vid dess trettiofemte sammanträde fattade beslut.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
5
Nr 29.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1952 vid dess trettiofemte sammanträde fattade beslut.
Genom en den 6 februari 1953 dagtecknad proposition, nr 73, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående följande i nämnda
protokoll omförmälda, av internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1952 vid dess trettiofemte sammanträde fattade beslut, nämligen
1)
Konvention (nr 101) angående semester inom jordbruket.
2) Rekommendation (nr 93) angående semester inom jordbruket.
3) Konvention (nr 102) angående minimistandard för social trygghet.
4) Konvention (nr 103) angående skydd vid havandeskap och barnsbörd
(reviderad).
5) Rekommendation (nr 95) angående skydd vid havandeskap och barnsbörd.
G) Rekommendation (nr 94) angående samråd och samverkan mellan arbetsgivare
och arbetare på företagsplanet.
I propositionen tillstyrkes svensk ratificering av konventionerna angående
semester inom jordbruket och minimistandard för social trygghet, beträffande
den senare under visst villkor. Med prövningen av frågan om ratificering
av konventionen angående skydd vid havandeskap och barnsbörd anses
t. v. böra anstå. Rekommendationerna anses icke böra föranleda någon åtgärd
från svensk sida.
Internationella arbctskonfcrensens trettiofemte sammanträde hölls i Geneve
under tiden den 4—28 juni 1952. I sammanträdet deltog representanter
för 60 medlemsstater, av vilka ett 50-tal sänt fullständiga delegationer,
d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar- och
arbetsgivarsidorna. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.
Enligt föreskrift i Internationella arbetsorganisationens stadga skall de
ovan nämnda konventionerna och rekommendationerna underställas riksdagen.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för Kungl. Maj :ts förslag, får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till
propositionen.
Konvention (nr 101) och rekommendation (nr 93) angående semester
inom jordbruket.
Med beaktande av de särskilda förhållandena inom jordbruket fastslår
konventionen den allmänna principen, att i jordbruket anställda arbetare
skall åtnjuta semester samt lämnar myndigheterna i vederbörande
land full frihet att bestämma semesterns varaktighet, den minimiperiod av
oavbruten anställning, som erfordras för semesterns erhållande, de metoder
för semesterns genomförande, som bäst lämpar sig för de nationella förhållandena,
samt de personkategorier, på vilka konventionens bestämmelser
bör tillämpas. Konventionen föreskriver, att där så befinnes lämpligt,
minderåriga arbetare och lärlingar skall behandlas förmånligare än vuxna
arbetare, att semestern skall förlängas alltefter anställningens varaktighet
samt att en i förhållande till anställningstiden beräknad semester skall tillerkännas
arbetare, som icke fyller kraven å viss tids oavbruten anställning.
Arbetaren bör i allmänhet få uppbära sin vanliga lön under semestertiden,
och varje överenskommelse om avstående från rätten till semester eller från
uttagande av semester skall anses ogiltig. Medlem, som ratificerar konventionen,
skall förbinda sig att anordna tillfredsställande inspektion och övervakning
av bestämmelsernas tillämpning eller förvissa sig om att sådan upprätthålles.
Slutligen innehåller konventionen bestämmelser om arbetarnas
och arbetsgivarnas medverkan i regleringen av semester inom jordbruket.
Rekommendationen angiver, att semestern bör omfatta minst en
arbetsvecka för en period av ett års oavbruten anställning. Vid oavbruten
anställning av kortare varaktighet bör semestern utgå i förhållande till
anställningens längd. För minderåriga arbetare och lärlingar under 16 år
bör semestern avse minst två arbetsveckor. Vidare förordas, att semestern
förlänges efter anställningens varaktighet. Om semestern uppdelas, bör arbetaren
äga rätt att uttaga åtminstone en del av semestern i en sammanhängande
period, vilken icke bör understiga viss föreskriven minimitid. I rekommendationen
förordas vidare att, där så befinnes lämpligt, åtgärder vidtages
för att undvika att semestern sammanfaller med perioder av hög arbetsbelastning
inom jordbruket eller att jordbruksproduktionen allvarligt hotas.
Över konventionen och rekommendationen har socialstyrelsen, Svenska
lantarbetareförbundet och Svenska lantarbetsgivareföreningen ävensom delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet yttrat sig.
Föredragande departementschefen har i propositionen anfört bl. a. följande.
I konventionen har icke angivits hur lång semestern skall vara för de i
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
7
jordbruket anställda, men rekommendationen utgår från en minimisemester
om en vecka för vuxna arbetstagare och en dylik semester om två veckor
för arbetstagare under 16 år. Den svenska lagstiftningen är alltså generellt
sett betydligt förmånligare för arbetstagarna än som följer av den ifrågavarande
internationella regleringen.
I vissa hänseenden överensstämmer emellertid den svenska lagstiftningen
ej med vad konventionen utgår från skola utgöra en normalreglering av
jordbruksarbetarnas semester. Jag syftar härvid på vad i artikel 5 stadgas
i fråga om bl. a. förmånligare behandling av minderåriga arbetstagare, förlängning
av semestern alltefter anställningstidens varaktighet samt undantagande
från semestern av sedvanliga fridagar som infaller under semestern.
Från dessa skiljaktigheter kan dock bortses, eftersom vederbörande land
har frihet att pröva, huruvida det i förevarande hänseenden vill anpassa sin
lagstiftning efter konventionen eller ej.
Enligt artikel 10 i konventionen förbinder sig varje medlem, som ratificerar
konventionen, att säkerställa bestämmelsernas tillämpning genom att
anordna tillfredsställande inspektion och övervakning eller förvissa sig om
att sådan upprätthålles.
I vårt land förekommer ej någon övervakning från offentlig myndighets
sida av att semesterlageus bestämmelser efterleves. I stället är det ordnat
så, att i lagen intagits påföljdsbestämmelser för den som bryter mot lagen.
En arbetsgivare, som åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen, blir skyldig
att gälda, förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstagaren
på grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen
skada. En arbetstagare, som under semestern utför avlönat arbete inom sitt
yrke, drabbas av den påföljden, att han mister rätten till lön under semestern.
Svenska lantarbetsgivareföreningen har hävdat, att den i vårt land i detta
hänseende rådande ordningen skulle utgöra ett hinder för svensk ratificering
av konventionen. Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst angående
tillkomsten av ifrågavarande konventionsbestämmelse finner jag emellertid,
i likhet med delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,
den svenska lagstiftningen ej vara oförenlig med nämnda konventionsbestämmelse.
Då ej heller i övrigt hinder för svensk ratificering av konventionen synes
föreligga, förordar jag, att konventionen biträdes av Sverige.
Rekommendationen i ärendet torde icke påkalla några åtgärder från svensk
sida.
Konvention (nr 102) angående minimistandard för social trygghet.
Konventionen grundar sig på de principer, som kommit till uttryck i de
av arbetsorganisationen år 1944 i Philadelphia antagna rekommendationerna
angående ekonomisk trygghet samt hälso- och sjukvård. Konventio
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
nen omfattar hela det sociala trygghetsområdet, vilket är uppdelat i nio olika
slag av riskfall. Den medgiver en första ratificering beträffande minst
tre av konventionens delar med en successiv utsträckning av ratificeringen
även till övriga delar. Konventionen godkänner obligatorisk och frivillig
socialförsäkring, tillhandahållande av förmåner genom det allmännas försorg
samt socialhjälp. För skyddets omfattning fastställda normer uttryckes
med statistiska kriterier, antingen i procent av befolkningen eller i procent
av vissa kategorier av densamma. Beträffande varje riskfall är minimiförmånerna
fixerade för en »standardförmånstagare» —■ i de flesta fall
en man med hustru och två barn — i förhållande till en manlig yrkesarbetares
lön (då förmånen är proportionell till inkomsten) eller i förhållande
till en vuxen manlig grovarbetares lön (då förmånen utgår med ett fast
belopp eller efter behovsprövning).
Medlemsstat, som ratificerar konventionen, förbinder sig att tillämpa 1)
vissa allmänna bestämmelser, 2) de normer, som fastställts beträffande åtminstone
tre av de nio delarna rörande hälso- och sjukvård, kontantförmåner
vid sjukdom, förmåner vid arbetslöshet, ålderdom och yrkesskada, familjeförmåner,
förmåner vid havandeskap och barnsbörd, förmåner vid invaliditet
samt förmåner till efterlevande — därav minst en av de delar, som
behandlar förmåner vid arbetslöshet, ålderdom, yrkesskada och invaliditet
samt förmåner till efterlevande — och 3) vissa bestämmelser, som är gemensamma
för de av en eventuell ratifikation omfattade delarna.
En medlemsstat, vars ekonomiska resurser samt hälso- och sjukvårdsanordningar
är otillräckligt utvecklade, får begagna sig av vissa angivna temporära
undantag.
I och för tillämpningen av de delar, som behandlar hälso- och sjukvård,
kontantförmåner vid sjukdom, förmåner vid arbetslöshet, ålderdom och invaliditet
ävensom förmåner till efterlevande samt hälso- och sjukvårdsförmåner
vid havandeskap eller barnsbörd, må medlemsstat medräkna skydd
som ernås genom frivillig försäkring, under förutsättning att försäkringen
övervakas av offentlig myndighet eller i enlighet med föreskrivna normer
handhaves gemensamt av arbetsgivare och arbetare, att den omfattar en väsentlig
del av personer med små inkomster samt att den uppfyller tillämpliga
föreskrifter i konventionen.
Beträffande var och en av de nio sociala trygghetsgrenarna definierar konventionen
det eller de riskfall, på vilka den är tillämplig, samt angiver kretsen
av skyddade personer, förmånens art, den kvalifikationsperiod som kräves
och medgivna inskränkningar beträffande förmånens varaktighet.
Definitionerna av riskfallen motsvarar den uppfattning, som i allmänhet
kommit till uttryck i de nationella lagstiftningarna. I fråga om pensionsförmåner
må särskilt nämnas, att pensionsåldern i princip fastställts till 65 år.
Pensionsåldern må dock sättas högre, såvida äldre personers arbetsförmåga i
vederbörande land motiverar detta. För rätten till pension kan vidare uppställas
det villkoret, att vederbörande upphör med förvärvsarbete.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
Beträffande varje social trygghetsgren finnes alternativa förslag rörande
skyddsåtgärdernas minsta omfattning.
De viktigaste förmåner, som behandlas i konventionen, utgår i form av
periodiska utbetalningar. Kortfristiga förmåner skall tillhandahållas vid
sjukdom, arbetslöshet samt havandeskap och barnsbörd, medan långfristiga
förmåner skall utgå vid ålderdom, invaliditet och familjeförsörjarens död.
I avseende å yrkesskada måste såväl kort- som långfristiga förmåner tillhandahållas.
Skyddet vid sjukdom innefattar de olika huvudtyperna av
hälso- och sjukvård. Sådan vård tillika med kontantförmåner skall utgå vid
havandeskap och barnsbörd samt yrkesskada. Familj ef örmåner kan antingen
utgöras av kontantbelopp eller av naturaförmåner, såsom livsmedel,
kläder, bostad, ferievistelse eller hemhjälp.
Medlemsstaterna äger göra rätten till envar av dessa förmåner beroende
av fullgörandet av en kvalifikationsperiod av anställning, avgiftsbetalning
eller vistelse. Vid fall av yrkesskada kräves dock endast, att vederbörande
skall ha varit anställd vid tidpunkten för olycksfallets inträffande eller
sjukdomens ådragande. Beträffande hälso- och sjukvård samt kortfristiga
kontantförmåner föreskrives, att den fullgjorda kvalifikationsperioden skall
vara av sådan längd som må anses erforderlig till förekommande av missbruk.
I fråga om långfristiga förmåner kan däremot kvalifikationsperioden
förlängas till 15 år vid invaliditet eller familjeförsörjarens frånfälle och
ända till 30 år såvitt avser förmåner vid ålderdom.
Konventionen medgiver, att en gräns uppställes för de kortfristiga förmånernas
varaktighet: 26 veckor vid sjukdom, 12 veckor vid havandeskap
och barnsbörd samt 13 eller 26 veckor vid arbetslöshet (beroende på huruvida
rätten till förmånen är avhängig av behovsprövning eller ej). Konventionen
angiver de olika slag av hälso- och sjukvård, som skall betraktas såsom
ett minimum för förmånerna, och innehåller ganska utförliga regler,
avsedda att garantera att de periodiska utbetalningsbeloppen uppnår en
bestämd nivå, som kan anses tillfredsställande.
Yttranden över konventionen har avgivits av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens
centralorganisation och delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet.
Föredragande departementschefen har om denna konvention anfört bl. a.
följande.
De yttranden, som avgivits i ärendet, ger enligt min mening klart vid
handen, alt hinder för ratifikation från svensk sida icke i och för sig
föreligger i fråga om konventionens del 1 (allmänna bestämmelser), del XI
(normer för beräkning av de periodiska utbetalningarna) och del XIII (gemensamma
bestämmelser); ej heller synes några berättigade erinringar
kunna göras med avseende å konventionens del XIV (diverse bestämmelser)
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
och del XV (slutartiklar). Om tills vidare bortses från del XII (likabehandling
av i landet bosatta utländska medborgare) — härtill återkommer jag i
det följande — uppställer konventionen såsom krav för medlemsstats ratificering,
att åtminstone tre av de nio delar, som avser olika grenar av det
sociala trygghetssystemet skall tillämpas, av dem minst en av delarna IV
(förmåner vid arbetslöshet), V (förmåner vid ålderdom), VI (förmåner
vid yrkesskada), IX (förmåner vid invaliditet) eller X (förmåner till efterlevande).
Liksom med delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
anser jag, att förutsättningar för en svensk ratificering av ifrågavarande konvention
föreligger beträffande delarna VI (förmåner vid yrkesskada) och
VII (familjeförmåner).
Vad angår delarna II (hälso- och sjukvård), III (kontantförmåner vid
sjukdom), VIII (förmåner vid havandeskap och barnsbörd) samt X (förmåner
till efterlevande) synes mig det lämpligaste vara, att prövningen av
frågan huruvida konventionen i dessa delar kan godtagas från svensk sida
får anstå till dess statsmakterna varit i tillfälle att taga ståndpunkt till olika
på området f. n. aktuella reformförslag.
I fråga om del IV (förmåner vid arbetslöshet) har arbetsmarknadsstyrelsen
och socialstyrelsen uttalat viss tvekan, huruvida det i konventionens
artikel 21 a) uppställda kravet på den skyddade personkretsens omfattning,
d. v. s. minst 50 procent av alla arbetstagare, vore uppfyllt i Sverige. Vidare
har framhållits, att den från vår arbetslöshetsförsäkring nu utgående ersättningen
icke helt motsvarade de krav, som uppställdes i konventionen.
Omfattningen av den skyddade personkretsen är beroende av det sätt, på
vilket begreppet arbetstagare definieras. Om hänsyn tages till samtliga kategorier
av arbetstagare — således även till alla statliga och kommunala
tjänstemän och vissa högre befattningshavare i enskild tjänst — kan man
kanske säga, att vår arbetslöshetsförsäkring ej uppfyller konventionens
krav. I detta sammanhang torde man emellertid enligt min mening kunna
bortse från sådana grupper, beträffande vilka behovet av försäkringsmässigt
skydd vid arbetslöshet är av närmast teoretisk art. Och därest så sker,
framgår av utredningen i ärendet, att i detta hänseende ej föreligger något
ratifikationshinder.
På sätt arbetsmarknadsstyrelsen uttalat torde det förhålla sig så, att den
hjälp som i dagens läge lämnas av de erkända arbetslöshetskassorna ligger
något — om än ej mycket — under den standard, som konventionen
avser att trygga. Såsom anmärkts i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln,
punkt 50) har emellertid 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen
i slutet av år 1952 framlagt ett förslag till väsentlig förbättring
av ersättningarna från försäkringen.
Jag har redan i statsverkspropositionen tillkännagivit, att det är min avsikt
att föreslå Kungl. Maj :t att förelägga denna riksdag ett på grundval av
arbetslöshetsförsäkringsutredningens betänkande utarbetat förslag om förbättring
från och med den 1 juli 1953 av ersättningarna från arbetslöshets
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
11
försäkringen. I detta sammanhang torde jag ej behöva ingå på detaljerna
i detta förslag. Det synes mig emellertid uppenbart, att efter ett genomförande
av förslaget försäkringens belopp kommer att bli högre än konventionen
föreskriver. Enligt vad jag inhämtat från ansvarigt arbetslöshetskassehåll
saknas varje anledning att antaga annat än att arbetslöshetskassorna
kommer att vidtaga sådana åtgärder att ersättningsnivån höjes i erforderlig
mån. Konventionens krav torde således även i detta hänseende bli uppfyllt.
De i del V (förmåner vid ålderdom) och del IX (förmåner vid invaliditet)
av konventionen angivna kraven avseende den skyddade personkretsen och
förmånernas storlek synes vara uppfyllda i Sverige. Emellertid kvarstår
beträffande dessa delar ett hinder för svensk ratifikation, vilket icke föreligger
när det gäller godtagandet av delarna IV, VI och VII. Detta sammanhänger
därmed att konventionen i del XII (artikel 68) föreskriver, att i
landet bosatta utländska medborgare i princip skall äga samma rättigheter
som landets egna där bosatta medborgare, dock med rätt för det ratificerande
landet att föreskriva särskilda regler rörande utländsk medborgare.
Den svenska lagen om folkpensionering är tillämplig endast å svenska
medborgare. Enligt 42 § i lagen äger Kungl. Maj :t visserligen träffa överenskommelse
med främmande makt i fråga om tillämpning av lagen å dess
här i riket bosatta medborgare, varvid förutsättningen torde vara, att i
den främmande staten bosatta svenskar där får åtnjuta motsvarande förmåner.
Sådant villkor kan uppställas även enligt konventionen, dock endast
i fråga om sociala trygghetssystem, som grundar sig på erlagda avgifter
och är begränsade till arbetstagare. Så är icke förhållandet med den svenska
folkpensioneringen; enligt denna utgår ju förmånerna oavsett huruvida avgiftsskyldigheten
fullgjorts eller ej. Sverige uppfyller därför i fråga om
ålders- och invalidpensionerna för närvarande icke villkoren i artikel 68.
Socialstyrelsen har med instämmande av delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet ifrågasatt, huruvida ej folkpensioneringslagen
borde ändras så, att den i förevarande hänseende konnne i överensstämmelse
med konventionen. Därvid kunde föreskrivas särskilda regler —
t. ex. viss tids vistelse i Sverige — för att utländska medborgare skulle
komma i åtnjutande av folkpension. Lämpligt syntes vara att använda den
tidsperiod, som föreskreves i den av Europarådets kommitté av socialexperter
utarbetade konventionen för ålderspensionering eller 15 års vistelse
i landet, av vilka minst 5 år skulle ligga omedelbart före det ansökan om
pension gjordes.
Vad sålunda föreslagits synes mig vara förtjänt att närmare övervägas.
Frågan härom torde få prövas i samband med den allmänna översyn av folkpensioneringslagen
som föreslås.
Enligt min uppfattning är det angeläget, att Sverige genom en snar ratificering
av denna betydelsefulla konvention lämnar sin medverkan till strävandena
att påskynda utvecklingen på det sociala området i olika länder.
För att Sverige skall kunna ratificera konventionen kräves såsom nämnts
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
att Sverige — utöver de tidigare berörda delarna VI och VII — skall kunna
tillämpa åtminstone ytterligare en av de delar av konventionen, som avser
olika grenar av det sociala trygghetssystemet. Såsom jag redan framhållit,
skulle även konventionens del IV kunna tillämpas av Sverige, därest det
av mig förebådade förslaget om bättring av ersättningarna från arbetslöshetskassorna
vinner riksdagens bifall. Jag tillstyrker därför att under nyssnämnda
villkor förevarande konvention ratificeras av Sverige. I ratifikationshandlingen
bör angivas, att Sverige godtager de ur delarna IV, VI och
VII härrörande förpliktelserna.
I fråga om den fortsatta behandlingen av spörsmålet om Sveriges anslutning
till övriga delar av konventionen må erinras därom, att i artikel 4
mom. 1 stadgas, att varje medlem som ratificerat konventionen, därefter
äger underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om att medlemmen
godtager de ur konventionen härrörande förpliktelserna med avseende
å en eller flera av delarna II—X, vilka icke redan angivits i dess ratifikationshandling.
Med avseende å delarna II, III, V, VIII, IX och X torde
det i enlighet härmed få ankomma på Kungl. Maj :t att, allteftersom förutsättningar
för ett godtagande från svensk sida prövas komma att föreligga,
utsträcka ratifikationen att omfatta ifrågavarande delar och underrätta Internationella
arbetsbyråns generaldirektör härom.
Konvention (nr 103) och rekommendation (nr 95) angående skydd vid
havandeskap och barnsbörd.
Konventionen omfattar kvinnor anställda i industriföretag, i icke industriellt
arbete samt i jordbruksarbete ävensom kvinnor, vilka utför förvärvsarbete
i hemmet (artikel 1 mom. 1). Från konventionens tillämpning får
undantagas företag, i vilka endast medlemmar av arbetsgivarens familj är
anställda (artikel 1 mom. 6), vissa kategorier av icke-industriella och jordbruksföretag
samt transporter till sjöss (artikel 7 mom. 1).
Ledigheten vid havandeskap och barnsbörd omfattar en minimiperiod av
12 veckor, av vilka minst sex måste uttagas efter nedkomsten, och återstoden
får uttagas före eller efter nedkomsten eller delvis före och delvis efter
denna (artikel 3). Ledigheten skall kunna förlängas, om nedkomsten inträffar
senare än beräknat, samt då sjukdomskomplikationer uppstår till följd
av havandeskapet eller förlossningen.
Kontantförmåner samt hälso- och sjukvårdsförmåner (artikel 4) skall tillhandahållas
antingen inom ramen av en obligatorisk socialförsäkring eller
bestridas av allmänna medel. Den kontanta ersättningen skall fastställas på
sådant sätt, att »kvinnan och barnet tillförsäkras skäligt uppehälle under
hygieniskt tillfredsställande förhållanden och vid en godtagbar levnadsstandard»
och skall, såvida ersättningen utgår enligt obligatorisk socialförsäkring
och beräknas på grundval av tidigare inkomst, motsvara minst två
tredjedelar av kvinnans tidigare arbetsinkomst. Konventionen fastslår ut
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
13
tryckligen, att arbetsgivaren icke skall individuellt svara för sådana förmåner,
som utgår till av honom anställda kvinnor.
Konventionen föreskriver vidare (artikel 5) att kvinna, som ammar sitt
barn, äger att för detta ändamål avbryta sitt arbete; dylika avbrott är att
betrakta som arbetstid och skall ersättas såsom sådan, för det fall frågan
regleras genom eller i enlighet med den nationella lagstiftningen; vid reglering
genom kollektivavtal skall avtalets bestämmelser gälla. Arbetsgivare
får icke uppsäga kvinna under tiden för hennes frånvaro från arbetet på
grund av havandeskap eller barnsbörd eller vid sådan tidpunkt att uppsägningstiden
utlöper under dylik frånvaro (artikel 6).
Rekommendationen angående skydd vid havandeskap och barnsbörd uppställer
såsom ett önskvärt mål en högre och mera noggrant angiven standard
i fråga om ledighet och förmåner vid havandeskap och barnsbörd än
den i konventionen stadgade. Rekommendationen innehåller även föreskrifter
för genomförandet av konventionens principer (t. ex. beträffande anordningar
för ammande mödrar samt skydd för kvinnans anställning); i
rekommendationen behandlas även vissa andra frågor (t. ex. skydd för kvinnans
hälsa under havandeskapsperioden).
Över konventionen och rekommendationen har socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Landsorganisationen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens centralorganisation, Yrkeskvinnors
samarbetsförbund och delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet yttrat sig.
Föredragande departementschefen finner konventionen och rekommendationen
böra överlämnas till socialförsäkringsutredningen för att tagas i beaktande
vid fullgörande av det utredningen lämnade uppdraget och förutsätter
därvid att utredningen i erforderlig mån samråder med 1951 års utredning
om arbetslöshetsförsäkringen. Spörsmålet om en svensk ratificering
av konventionen föreslås i avbidan på utredningarnas resultat och de överväganden,
vartill dessa kan ge anledning, tills vidare böra anstå.
Rekommendation (nr 94) angående samråd och samverkan mellan
arbetsgivare och arbetare på företagsplanet.
Huvudpunkterna i rekommendationen är följande.
Lämpliga åtgärder bör vidtagas för främjande av samråd och samverkan
mellan arbetsgivare och arbetare på företagsplanet i sådana frågor av ömsesidigt
intresse, vilka icke tillhör området för kollektivavtalsmässig reglering
och icke heller vanligen behandlas i annan för fastställande av arbetsvillkor
stadgad ordning. I enlighet med nationell sedvänja eller praxis må sådant
samråd och sådan samverkan a) underlättas genom uppmuntrande av frivilliga
överenskommelser mellan parterna, eller b) främjas genom lagstift
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
ning, varigenom organ för samråd och samverkan upprättas samt bestämmelser
rörande dessa organs kompetensområde, uppgifter, sammansättning
och arbetsformer utfärdas med beaktande av förhållandena inom skilda företag,
eller c) underlättas eller främjas genom dessa metoder i förening.
Det vid konferensen för behandlingen av förevarande fråga tillsatta utskottet
antog även en resolution angående vissa principer, som kan tjäna
såsom exempel på god praxis i fråga om samverkan på företagsplanet.
Föredragande departementschefen har anfört:
»Ifrågavarande rekommendation har till syfte att genom frivilliga överenskommelser
eller lagstiftning eller med anlitande av dessa metoder i förening
söka främja uppkomsten av vad som i Sverige benämnes företagsnämnder.
Dylika nämnder har sedan flera år tillbaka funnits i vårt land.
Sålunda träffade Svenska arbetsgivareföreningen den 30 augusti 1946 ett
avtal med Landsorganisationen — det s. k. samarbetsavtalet — och ett avtal
med Tjänstemännens centralorganisation om företagsnämnder m. m. Företagsnämnderna
är avsedda att vara ett forum, där arbetsgivaren skall informera
arbetstagarna om företagets tekniska och ekonomiska förhållanden
och därigenom skapa möjlighet för arbetstagarna att komma med uppslag
till gagn för produktionen. Genom denna ömsesidiga informationsverksamhet
och genom den omständigheten att i nämnderna behandlas även arbetarnas
trygghetsfrågor, blir företagsnämnderna centra för samarbetet inom företagen.
Enligt samarbetsavtalet förbinder sig arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
att verka för att avtalet blir genom fri överenskommelse antaget
såsom kollektivavtal mellan de till dem hörande förbunden. Avtalet
innehåller även närmare regler för utformningen och organisationen av
företagsnämndernas praktiska verksamhet.
I anslutning till dessa avtal har särskilda avtal om företagsnämnder kommit
till stånd i vidsträckt omfattning. Nämnas må sålunda att överenskommelser
träffats om anordnande av företagsnämnder avseende bl. a.
statens avtalsnämnd, Handelns arbetsgivareorganisation och Kooperativa
förbundet. Även på det kommunala området finns dylika överenskommelser.
Enligt senast tillgängliga uppgifter beräknas i runt tal 3 000 företagsnämnder
vara i verksamhet.
Av vad jag anfört framgår, att det samråd och den samverkan mellan arbetsgivare
och arbetstagare, som i Sverige uppnåtts inom företagsnämndernas
ram, vunnit en sådan utbredning och har sådan fasthet i formerna, att
rekommendationens krav mer än väl uppfylles. Med hänsyn härtill finner
jag densamma icke påkalla några åtgärder från svensk sida.»
Utskottet.
Konventionen angående minimistandard för social trygghet innehåller
bland annat bestämmelser om förmåner vid arbetslöshet. De ersättningar,
som för närvarande utgå från de erkända arbetslöshetskassorna, synas — på
Andra lagutskottets utlåtande nr 29.
15
sätt närmare framgår av propositionen —något understiga den standard, som
konventionen avser att trygga. I proposition nr 166 till årets riksdag har
emellertid föreslagits sådan förbättring av ersättningarna från arbetslöshetsförsäkringen,
att försäkringsbeloppen skulle komma att överstiga den
i konventionen föreskrivna minimistandarden. Såsom förutsättning för
svensk ratificering av konventionen har Kungl. Maj :t därför angivit, att
förslaget om förbättring av ersättningarna från arbetslöshetsförsäkringen
bifalles av riksdagen. Förslaget har den 29 april 1953 bifallits av riksdagen,
varför den nämnda förutsättningen för ratificering numera är för handen.
Utskottet ansluter sig i övrigt till vad föredragande departementschefen
yttrat.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande proposition, nr
73, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva
till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 5 maj 1953.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Sunne,
Nerman, Bengtson, Weiland och Ahlberg;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Nilsson i Göteborg,
fru Västberg, herrar Hagård, Lundberg, Andersson i Alfredshem, Königson
och Larsson i Hedenäset.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:220 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården. s. 14 i texten