Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj. ts proposition med förslag till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.

1953-05-11 · 66 sidor, varav 63 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 63 av 66 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1953:32, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj. ts proposition med förslag till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

1

Nr 32.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj. ts proposition med

förslag till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet m. m., såvitt propositionen

hänvisats till lagutskott, dels ock i

ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1953 dagtecknad proposition, nr 103, har Kungl.

Maj :t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade

förslag till

1) lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;

samt

2) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Propositionen har såvitt angår förslaget till lag om motverkande i vissa

fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet hänvisats till lagutskott

och behandlats av andra lagutskottet. I fråga om förslaget till lag angående

ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar har propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.

Det av andra lagutskottet behandlade lagförslaget är av följande lydelse:

F ö r s 1 a g

till

Lag

om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom

näringslivet.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

I syfte att i vissa fall motverka konkurrensbegränsning inom näringslivet

skall, på sätt nedan stadgas, dels gälla förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning,

dels ankomma på näringsfrihetsrådet att i fråga om konkurrensbegränsning,

som bringas under dess bedömning, genom förhandling

söka undanröja skadlig verkan därav.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 32.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning förstås, att konkurrensbegränsningen

på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,

hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar

eller hindrar annans näringsutövning.

Om förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning.

2 §.

Utan tillstånd av näringsfrihetsrådet må företagare, där ej annat är särskilt

stadgat, varken av företagare inom senare försäljningsled betinga sig,

att vid försäljning av förnödenhet här i riket visst pris icke må underskridas,

eller till ledning för prissättningen inom senare försäljningsled i riket

eljest angiva visst pris, med mindre därvid kommer till uttryck att priset får

underskridas.

3 §•

Ej må företagare utan tillstånd av näringsfrihetsrådet träffa eller tillämpa

överenskommelse att samråd eller annan samverkan mellan olika företagare

skall äga rum innan någon av dem avgiver anbud å försäljning av förnödenhet

eller utförande av tjänst här i riket.

4 §.

Tillstånd, som i 2 och 3 §§ sägs, må meddelas endast om konkurrensbegränsningen

kan antagas främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del

komma konsumenterna till godo, eller i övrigt bidraga till en ur allmän

synpunkt ändamålsenlig ordning, eller om eljest särskilda skäl äro därtill.

Missbrukas tillståndet eller hava efter dess meddelande inträtt väsentligt

ändrade förhållanden, må tillståndet av näringsfrihetsrådet återkallas.

Om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av

konkurrensbegränsning.

5 §■

Förhandling, varom i 1 § stadgas, må äga rum, då konkurrensbegränsning

i andra fall än som avses i 2 och 3 §§ består däri att

1) mellan företagare slutits kartellavtal eller annan liknande överenskommelse

eller eljest i samförstånd tillämpas gemensamt förfarande, som berör

pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden eller

2) inom viss näringsgren en företagare eller en grupp av företagare, vilken

sammanhålles av gemensamma ägarintressen i företagen, svarar för en

väsentlig del av företagsamheten i landet eller del av landet.

Förhandling må ej, med mindre Konungen lämnat tillstånd, gälla verkan

utom riket av konkurrensbegränsning. Tillstånd må meddelas endast i den

mån det påkallas av hänsyn till överenskommelse med främmande makt.

6 §■

Vid förhandling, varom i 1 § stadgas, skall särskilt eftersträvas att

hindra

1) att företagare, på sätt i 5 § 1) sägs, samverka eller tillämpa gemensamt

förfarande rörande prissättning eller uppdelning av marknad, där samarbetet

är ägnat att väsentligt påverka prisbildningen;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

3

2) att samverkan eller gemensamt förfarande, som avses i 5 § 1), föranleder

missgynnande av viss eller vissa företagare; samt

3) att företagare eller grupp av företagare, som avses i 5 § 2), i sin verksamhet

missgynnar viss eller vissa företagare.

Om näringsfrihetsrådet och ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

7 §■

Näringsfrihetsrådet skall bestå av ordförande och åtta ledamöter.

8 §•

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland

personer, som icke kunna anses företräda vare sig företagarintressen eller

konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och en av ledamöterna, vilken

förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga och i domarvärv

erfarna. Den andre ledamoten skall äga särskild insikt i näringslivets

förhållanden.

För vardera ledamoten förordnar Konungen två ersättare, som uppfylla

de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

9 §•

Övriga ledamöter förordnas av Konungen för tre år i sänder. Tre av dem

skola utses bland personer, som kunna anses företräda företagarintressen,

och tre bland personer, som kunna anses företräda allmänna konsument- och

löntagarintressen.

För envar av ledamöterna förordnas enligt samma regler erforderligt antal

ersättare.

10 §.

Avgår ledamot eller ersättare, som avses i 9 §, förordnar Konungen annan

för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

11 §•

Ej må uppdrag såsom ordförande eller ledamot utövas av den som är

omyndig eller i konkurstillstånd.

12 §.

Näringsfrihetsrådet är beslutfört, då ordföranden, de båda ledamöter, som

avses i 8 §, samt en företrädare för företagarintressena och en företrädare

för konsument- och löntagarintressena äro närvarande. I besluts fattande

skola lika antal företrädare för företagarintressena samt konsument- och löntagarintressena

deltaga.

Utan hinder av vad i första stycket sägs äger ordföranden å rådets vägnar

dels handlägga och avgöra ärenden av mindre vikt, dels i övriga ärenden

företaga förberedande åtgärder.

13 §.

Beträffande jäv mot ordförande och ledamöter skall i tillämpliga delar

gälla vad om domarjäv är stadgat.

14 §.

Konungen förordnar för viss tid en ombudsman för näringsfrihetsfrågor.

Denne skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

Om förfarandet inför näringsfrihetsrådet m. m.

15 §.

Ansökan om tillstånd, som avses i 2 och 3 §§, skall göras skriftligen. I ansökningen

skola angivas de skäl, varå den grundas, samt de övriga omständigheter

sökanden vill åberopa i ärendet, över ansökningen skall ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor höras.

Tillstånd må ej återkallas utan att tillståndshavaren erhållit tillfälle att

yttra sig.

16 §.

Om förhandling, som i 1 § sägs, göres framställning av ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor.

Har ombudsmannen i visst fall beslutat att icke påkalla förhandling, må

framställning därom göras jämväl av företagare, som omedelbart beröres av

konkurrensbegränsningen i fråga, eller av sammanslutning av konsumenter

eller löntagare.

17 §.

Framställning om förhandling skall göras skriftligen. I framställningen

skola angivas de skäl, varå den grundas.

18 §.

Har förhandling påkallats, skall näringsfrihetsrådet bereda sökanden samt

motsidan tillfälle att vid sammanträde inför rådet framlägga sina synpunkter

på frågan, huruvida de för förhandling stadgade betingelserna föreligga.

Till sammanträdet skall ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor kallas även

om han ej är sökande. Är uppenbart att framställningen ej förtjänar avseende,

må den avslås utan att sammanträde inför rådet hålles.

Före sammanträde må i den utsträckning rådet prövar erforderligt muntlig

eller skriftlig förberedelse äga rum.

19 §.

Giver vad som vid sammanträde enligt 18 § förekommit vid handen, att

betingelserna för förhandling äro uppfyllda, har näringsfrihetsrådet att besluta

om förhandling.

20 §.

Förhandling skall äga rum vid sammanträde med parterna inför näringsfrihetsrådet

eller, om så prövas lämpligt och ärendet ej är av synnerlig vikt,

dess ordförande. Rådet eller ordföranden må ock överlägga enskilt med part.

Förhandlingen skall städse avslutas vid sammanträde med parterna inför

rådet.

21 §.

Har förhandling avslutats utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning

kunnat undanröjas, åligger det näringsfrihetsrådet, där saken finnes

vara av större vikt, att härom göra anmälan till Konungen.

22 §.

Näringsfrihetsrådet äger i där anhängigt ärende förelägga part vid vite

att inställa sig inför rådet samt att tillhandahålla rådet handelsböcker, korrespondens

och övriga handlingar, vilka kunna vara av betydelse i ärendet.

Vad sålunda stadgats innebär icke skyldighet att röja yrkeshemlighet

av teknisk natur.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

5

23 §.

Näringsfrihetsrådets sammanträden för handläggning av ärenden enligt

denna lag skola vara offentliga. Kan det antagas att till följd av offentligheten

yrkeshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet försvåras, äger

rådet förordna, att sammanträde skall hållas inom stängda dörrar.

Rådet äger förordna, att vad som förekommit vid sammanträde inom

stängda dörrar icke får uppenbaras.

överläggning till beslut skall hållas inom stängda dörrar, där rådet ej finner

det kunna ske offentligt.

24 §.

Över näringsfrihetsrådets beslut i ärenden enligt denna lag må klagan ej

föras.

25 §.

Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor liksom ock näringsfrihetsrådet

äger av övervakningsmyndighet, som avses i lagen den 29 juni 1946 om övervakning

av konkurrensbegränsning inom näringslivet, påkalla biträde för

utredning i fråga, som kan vara av betydelse för förhandling enligt denna

lag.

Allmänna bestämmelser.

26 §.

Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt

säljer viss förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan,

utövar rörelse, avseende in- eller utlåning av penningar eller handel med

in- eller utländskt mynt eller med värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell art,

upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras myndighets

tillstånd.

Med företagare likställes sammanslutning av företagare.

27 §.

Med överenskommelse jämställas i denna lag i tillämpliga delar stadgar,

antagna av sammanslutning av företagare, samt av sådan sammanslutning

eljest utfärdade bestämmelser eller föreskrifter.

28 §.

Denna lag äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare

och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.

Ansvarsbestämmelser m. m.

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller 3 § är stadgat straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse.

30 §.

Röjer någon utan giltigt skäl vad som enligt näringsfrihetsrådets förordnande

icke får uppenbaras, straffes han med dagsböter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

31 §.

Brott, som i 29 § sägs, må av allmän åklagare åtalas endast efter anmälan

eller medgivande av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

32 §.

Åtal mot ordföranden eller ledamot i näringsfrihetsrådet eller ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor för ämbetsbrott skall upptagas av Svea hovrätt.

33 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954 utom såvitt angår de i 2 och

3 §§ stadgade förbuden, vilka träda i tillämpning den 1 juli samma år.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tolv

i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 398 av herrar Eriksson, Einar, och Thun, Edvin,

nr 399 av herr Weiland m. fl.,

nr 400 av herrar Söderquist och Andersson, Axel,

nr 442 av herr O hlon m. fl.,

nr 443 av herr Nordenson,

nr 444 av herr Ewerlöf m. fl. samt

inom andra kammaren

nr 488 av herrar Henriksson och Gustafsson i Stockholm (likalydande

med I: 398),

nr 489 av herr Severin i Stockholm m. fl. (likalydande med I: 399),

nr 490 av herr Sjölin (likalydande med I: 400),

nr 506 av herr Ohlin m. fl. (likalydande med I: 442),

nr 507 av herrar Munktell och Nygren (likalydande med 1:443) och

nr 508 av herr Hjalmarson m. fl. (likalydande med I: 444).

Motionärernas yrkanden återgives i det följande under särskild rubrik.

Beträffande de skäl, som ligger till grund för de genom propositionen

framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, motionärerna åberopat till

stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen lämnas följande sammanfattning av innehållet i det framlagda

lagförslaget.

I syfte att förebygga skadlig verkan av konkurrensbegränsning har enligt

lagen den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet

dels anordnats offentlig registrering av kartellavtal och andra

liknande konkurrensbegränsande överenskommelser, dels skapats möjlighet

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

7

till utförande av särskilda undersökningar angående förekomsten av konkurrensbegränsning

och därav föranledd inverkan på pris-, produktions-,

omsättnings- eller transportförhållanden här i riket. Registrerings- och undersökningsverksamheten

har anförtrotts kommerskollegium, där för ändamålet

inrättats en särskild byrå, monopolutredningsbyrån; övervakningen

av bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet har dock undantagits

från byråns behörighet och i stället uppdragits åt bank- och fondinspektionen

respektive försäkringsinspektionen.

Den i propositionen föreslagna lagen om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet avser att förstärka det skydd

mot skadlig verkan av konkurrensbegränsning, som 1946 års lag erbjuder.

Det föreslås i enlighet därmed att ett näringsfrihetsråd upprättas med uppgift

att i fråga om konkurrensbegränsning, som bringas under dess bedömning,

genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av densamma. Med

skadlig verkan av konkurrensbegränsning skall därvid förstås, att konkurrensbegränsningen

på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,

hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar

eller hindrar annans näringsutövning (1 §). Härjämte föreslås förbud mot

fasta bruttopriser samt vissa slag av anbudskarteller (2 och 3 §§). Förbuden

skall ej vara ovillkorliga. Undantag från förbuden föreslås sålunda

kunna beviljas av näringsfrihetsrådet om konkurrensbegränsningen kan antagas

främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del kommer konsumenterna

till godo, eller i övrigt bidrager till en ändamålsenlig ordning, eller

om eljest särskilda skäl föreligger (4 §). Överträdelse av förbuden medför

straffansvar.

Förhandling för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning

får enligt förslaget äga rum 1) då mellan företagare slutits kartellavtal

eller annan liknande överenskommelse eller eljest i samförstånd tillämpas

gemensamt förfarande samt 2) då inom viss näringsgren en företagare

eller en grupp företagare, vilken sammanhålles av gemensamma ägarinIressen

i företagen, svarar för en väsentlig del av företagsamheten i landet

eller del av landet (5 §). I förslaget har urskilts vissa fall då det ansetts särskilt

angeläget att hindra skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Sådana

fall är, att företagare samverkar eller tillämpar gemensamt förfarande

rörande prissättning eller uppdelning av marknad, där samarbetet är ägnat

att väsentligt påverka prisbildningen, samt att en kartell eller eu ensamföretagare

(respektive en däremot svarande grupp av företagare) i sin verksamhet

missgynnar viss eller vissa företagare (6 §).

Näringsfrihetsrådet skall enligt förslaget bestå av ordförande och åtta

ledamöter (7 §). Ordföranden och två ledamöter skall förordnas av Ivungl.

Maj :t för viss tid bland personer, som icke kan anses företräda vare sig

företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen (8 §). De övriga

sex ledamöterna föreslås bli förordnade av Kungl. Maj:t för tre år i sänder.

Tre av dem skall utses bland personer, som kan anses företräda företagarintressen,

och tre bland personer, som kan anses företräda allmänna konsu
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

ment- och löntagarintressen (9 §). Vid sidan av näringsfrihetsrådet skall

enligt förslaget inrättas en befattning såsom ombudsman för näringsfrihetsfrågor.

Denne förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid. Han föreslås skola

ha domarerfarenhet (14 §). Erforderliga utredningar och undersökningar

skall enligt förslaget utföras av kommerskollegium (monopolutredningsbyrån)

respektive bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen.

Framställning om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av

konkurrensbegränsning förutsättes enligt förslaget i regel böra göras av

ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor (16 §). Har förhandling påkallats,

skall näringsfrihetsrådet bereda sökanden samt motsidan tillfälle att vid

sammanträde inför rådet framlägga sina synpunkter på frågan huruvida

de för förhandling stadgade betingelserna föreligger (18 §). Ger vad som

förekommit vid sammanträdet vid handen att betingelserna för förhandling

är uppfyllda har näringsfrihetsrådet att besluta om förhandling (19 §).

Förhandlingen skall äga rum vid sammanträde med parterna inför näringsfrihetsrådet

(20 §). Har förhandling avslutats utan att den skadliga verkan

av konkurrensbegränsningen kunnat undanröjas, skall det enligt förslaget

åligga rådet att göra anmälan till Kungl. Maj:t, när saken finnes vara av

större vikt (21 §). Näringsfrihetsrådets beslut föreslås icke få överklagas

(24 §). Enligt förslaget skall lagen icke äga tillämpning å överenskommelse

mellan arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor

(28 §). Icke heller köp och försäljning av fast egendom eller upplåtelse

av nyttjanderätt till fast egendom föreslås komma att omfattas av den

nya lagen.

Enligt förslaget skall den nya lagen träda i kraft den 1 januari 1954 utom

såvitt angår förbuden mot bruttoprissystem och anbudskarteller, vilka

föreslås träda i tillämpning först den 1 juli 1954. Näringsfrihetsrådet beredes

därigenom tillfälle att under första halvåret 1954 pröva ansökningar

om dispens från förbuden.

I den föreslagna nya lagstiftningen har det icke ansetts erforderligt att

upptaga särskilda bestämmelser rörande butikshandeln på nybyggnadsområden

i tätorter. Det förordas i stället att Kungl. Maj :t i särskilt cirkulär

uppdrager åt länsstyrelserna att under viss tid, förslagsvis tre år, följa utvecklingen

såvitt angår butiksbeståndet inom blivande bostadsområden samt

fördelningen av planerade affärslokaler mellan skilda företagare och olika

företagsformer. I cirkuläret föreslås skola angivas att länsstyrelserna, om

så påkallas, skall inleda förhandlingar med berörda parter för att söka

undanröja missförhållanden, som kan yppas, ävensom allmänt verka för

att konkurrensen om tillgängliga butikslokaler blir så fri som möjligt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

9

Nyetableringssak kunniga.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 juni 1946 tillkallade dåvarande

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, sakkunniga

för att utreda frågan om behovet att undanröja enskild nyetableringskontroll

inom näringslivet och vissa olämpliga konkurrensmetoder såsom bojkott,

exklusivavtal och prisdifferentiering. Utredningsmännen antog benämningen

nyetableringssakkunniga. Deras uppdrag utvidgades genom Kungl. Maj:ts

beslut den 12 november 1948 till att avse även frågan om behovet av lagstiftning

för att motverka ur samhällelig synpunkt skadliga kartellavtal in. in.

De sakkunniga har den 20 september 1951 avgivit betänkande (SOU 1951:

27 och 28) med förslag bl. a. till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning

inom näringslivet.

Betänkandet är undertecknat av dåvarande statssekreteraren, numera generaldirektören

fil. dr Richard Sterner, ordförande, organisationschefen i

Kooperativa förbundet, fil. lic. Mauritz Bonow, verkställande direktören i

Sveriges köpmannaförbund Gustaf Borgström, verkställande direktören i

Sveriges grossistförbund Einar Kördel, andre ordföranden i Landsorganisationen

i Sverige Einar Norrman, andre direktören i Sveriges industriförbund

Kurt Söderberg samt ordföranden i Skånes speceri- och livsmedelshandlareförbund,

handlanden Gunnar Wahlberg. I överläggningarna med

utredningsmännen har såsom särskilda sakkunniga deltagit direktören

i Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening (KeLiFa) K. E. Gillberg,

förre verkställande direktören i Mjölkcentralen, lantmännens mjölkförsäljningsförening

u. p. a., Carl Utterström samt förutvarande verkställande

direktören i Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, numera

verkställande direktören i Svenska tidningsutgivareföreningen J.-O. Modig.

De sakkunnigas förslag är icke enhälligt. Reservation har avgivits av herrar

Borgström, Kördel och Söderberg, i vilken reservation herrar Modig och

Utterström instämt. Dessa personer har avstyrkt införande av lagstiftning

på området. Särskilt yttrande har därjämte avgivits av herr Gillberg, vilken

förordat en lagstiftning av annan art än den av majoriteten föreslagna.

Över betänkandet har utlåtanden inkommit från Svea hovrätt, hovrätten

för Västra Sverige, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

statskontoret, bank- och fondinspektionen, lantbruksstyrelsen, statens

jordbruksnämnd, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, försäkringsinspektionen,

statens handels- och industrikommission, statens priskontrollnämnd,

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges

lantbruksförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges redareförening, Svenska

bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges allmänna

exportförening, Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Riksförbundet

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

landsbygdens folk (RLF), Svenska reklamförbundet, Svenska annonsörers

förening, Skånes speceri- och livsmedelshandlareförbund, AB Turitz & Co,

Åhlén & Holm AB, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag,

SABO. Vidare har byggnadsstyrelsen och Svenska stadsförbundet

yttrat sig över de sakkunnigas förslag i viss del, nämligen vad angår butikshandeln

på nya bostadsområden. Beträffande den enskilda nyetableringskontrollen

inom vederbörande organisationers verksamhetsområden har yttranden

avgivits av Svenska bokhandlareföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen,

Auktoriserade annonsbyråers förening. Föreningen Sveriges

filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening, Sveriges biografägareförbund,

Elektriska engrossistföreningen och Elektriska installatörsorganisationernas

riksförbund EIO. Vid kommerskollegiets yttrande har fogats utlåtanden

från samtliga handelskamrar med undantag för Smålands och Blekinge

samt Skånes handelskammare. Sveriges industriförbund har vid sitt yttrande fogat

utlåtanden av Gjuterikonventionen och f. d. justitierådet S. Bellinder. Sveriges

grossistförbund har bifogat yttranden av Sveriges urgrossisters förening

och Elgrossisternas förening. Vid det av Sveriges köpmannaförbund avgivna

yttrandet har fogats utlåtanden av Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksförbund,

Sveriges färghandlares riksförbund, Sveriges järnhandlareförbund,

Sveriges möbelhandlares centralförbund, Sveriges speceri- & lanthandlareförbund,

Bohusläns köpmannaförbund, Speceriminuthandlareföreningen i

Göteborg, Hallands köpmannaförbund, Jönköpings läns köpmannaförbund,

Södermanlands köpmannaförbund, Västerbottens södra köpmannaförbund,

Upplands köpmannaförbund, Stockholms köpmannaförbund, Örebro läns

köpmannaförbund samt Västergötlands köpmannaförbund.

Efter det remissvaren inkommit har detta lagstiftningsärende dryftats

med representanter för några av de största näringsorganisationerna samt

med företrädare för konsument- och löntagarintressena. Vad angår näringsorganisationerna

har några huvudpunkter rörande det resultat, vartill

man vid diskussion med deras företrädare kommit, särskilt upptecknats.

Propositionen.

Vid lagrådsremissen har föredragande departementschefen, statsrådet

Ericsson, i fråga om behovet av en vidgad lagstiftning mot

konkurrensbegränsning redogjort för uttalanden i detta hänseende av nyetableringssakkunniga,

reservanterna och herr Gillberg ävensom i remissyttrandena

samt för egen del anfört följande:

»Ett betydelsefullt drag i det samtida näringslivets utveckling har varit den

inskränkning av den fria konkurrensen, som på olika vägar kommit till

stånd. Ehuru föreställningen om det önskvärda i fri tävlan i det hela behärskat

tänkesätten, har utvecklingen gått i den riktningen att företagen

ofta ej i full utsträckning konkurrerar med varandra. Inskränkningarna i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

]1

konkurrensen har i många fall kommit till stånd genom att man träffat

avtal — kartellavtal eller andra — att i olika avseenden utesluta eller

minska konkurrensen. En faktisk begränsning av denna bär också ej sällan

vållats på det sätt att inom flera branscher, där kanske från början ett stort

antal företag konkurrerat med varandra, ett eller ett par företag kommit

att behärska marknaden och alltså erhållit en mer eller mindre fullständig

monopolställning.

Av nyetableringssakkunnigas betänkande framgår att — bortsett från

monopolfallen — kartellavtal och andra konkurrensbegränsande överenskommelser

ingalunda utgör den enda typen av konkurrensbegränsning. Konkurrensbegränsande

samverkan inom näringslivet av horisontell natur,

d. v. s. mellan företagare inom samma tillverknings- eller distributionsled,

kan sålunda förekomma utan att formliga avtal, vare sig skriftliga eller

muntliga, är för handen. Som exempel härpå åberopas att mindre företag

inom en bransch rättar sig efter ett större företags prissättning (s. k. prisledarskap).

Vad angår de vertikala konkurrensbegränsningarna, d. v. s. sådana

som föreligger mellan företagare i olika led, t. ex. mellan fabrikanter

och detaljister, framhålles att ett s. k. bruttoprissystem — enligt vilket

priserna i återförsäljningsledet bestämmes av leverantören — kan åstadkommas

utan överenskommelse mellan därav berörda parter. Det räcker

ofta med att fabrikanten låter förstå att endast den handlande kan påräkna

leverans, som är beredd att iakttaga ett av fabrikanten bestämt detaljistpris.

Frågan om statens förhållande till de privata konkurrensbegränsningarna

togs i vårt land, liksom i flera andra europeiska länder, upp till övervägande

under åren efter första världskriget. Särskild lagstiftning i ämnet kom till

stånd år 1925 — lagen den 18 juni samma år om undersökning angående

monopolistiska företag och sammanslutningar. Denna lag innebar dock endast

att Kungl. Maj :t fick befogenhet att i särskild ordning föranstalta om

undersökning av sådana företag och sammanslutningar. Lagstiftningen kom

till användning blott i ett fåtal fall.

Sedan frågan om en ny lagstiftning mot konkurrensbegränsning förberetts

genom näringsorganisationssakkunnigas utredningsarbete åren 1936—1940

utfärdades den 29 juni 1946, i enlighet med förslag av efterkrigsplaneringskommissionen,

den nu gällande lagen om övervakning av konkurrensbegränsning

inom näringslivet. 1946 års lag syftar till att förebygga skadlig

verkan av konkurrensbegränsningarna. Den föreskriver i första hand att

kartellavtal och andra liknande konkurrensbegränsande överenskommelser

efter anmaning skall registreras i ett kartellregister, som i princip är offentligt.

Lagen ger härjämte möjlighet att genomföra särskilda undersökningar

av viktigare fall där konkurrensbegränsningar föreligger. Undersökningsrapporterna

skall i regel offentliggöras. Registrerings- och undersökningsverksamheten

har uppdragits åt kommerskollegium, där en särskild

monopolutredningsbyrå inrättats, övervakningen av bank- och fondväsendet

samt försäkringsväsendet omhänderhaves dock av bank- och fondinspek
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

tionen resp. försäkringsinspektionen. Till grund för 1946 års lag ligger uppfattningen

att offentligheten kring konkurrensbegränsningar skall verka

hämmande på eventuella tendenser till missbruk och även rikta möjliga

konkurrenters uppmärksamhet på områden med oskälig prisbildning. Man

räknade dock vid lagens utfärdande även med att sådana fall kunde förekomma

då staten måste ingripa. Detta borde ske i första hand genom förhandlingar

mellan en för ändamålet tillsatt kommitté och vederbörande företag.

Erfordrades ytterligare åtgärder borde dessa vidtagas inom ramen

för de möjligheter, som eljest står statsmakterna till buds.

I det av kommerskollegiets monopolutredningsbyrå förda kartellregistret

hade den 1 januari 1953 införts 823 konkurrensbegränsande överenskommelser.

Omkring 75 procent av dem utgörs av horisontella avtal samt återstående

25 procent av vertikala avtal. 66 procent av samtliga registrerade

avtal berör — enbart eller delvis — industrien; 19 procent berör grosshandeln,

17 procent detaljhandeln, 13 procent hantverket samt 8 procent

jordbruksnäringen. Som registreringsverksamheten ännu ej kunnat utsträckas

till alla delar av näringslivet är registret långtifrån fullständigt —

inom stora områden har anmaning om registrering av konkurrensbegränsningar

hittills ej kunnat utsändas.

I registret har införts alla till byrån anmälda avtal, som varit i kraft efter

den 1 augusti 1946, då registreringslagen trädde i kraft. Under årens

lopp har emellertid ett stort antal av de registrerade avtalen upphört eller

fått annat innehåll. Sålunda har tillhopa 286 registrerade avtal enligt

anmälan upphört. Ytterligare ett trettiotal registrerade avtal har — såvitt

av kartellregistret framgår — ändrats. Flertalet ändringar synes ha inneburit

att konkurrensbegränsningen mildrats. Av företagna särskilda undersökningar

har hittills tre offentliggjorts. I samband med undersökningarna har

det visat sig att praktiskt taget samtliga konkurrensbegränsande avtal inom

berörda områden upphävts eller väsentligt uppmjukats.

Mot bakgrunden av sammanställningar angående konkurrensförhållandena

inom olika branscher samt redogörelser för bruttoprissystein och enskild

nyetableringskontroll uttalar de sakkunniga, att ett betydande antal

av konkurrensbegränsningarna inom näringslivet — även om det också finns

nyttiga eller i varje fall oskadliga konkurrensbegränsningar — kan förutsättas

ha övervägande skadliga verkningar. Det fordras väsentligt mera

energiska åtgärder än hittills för att i görligaste mån avlägsna dessa missförhållanden.

Ett tillräckligt mått av konkurrensfrihet kan icke skapas endast

därigenom att monopolutredningsbyrån ges ökade personella resurser.

Härför behövs en lagstiftning, som ger statsmakterna vidgade möjligheter

att undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Från dessa utgångspunkter

föreslås en ny lagstiftning av innebörd att — allt under det

den nuvarande registreringen bibehålies — åt ett nyinrättat statsorgan,

näringsfrihetsnämnden, uppdrages att i första hand förhandlingsvägen och

i andra hand genom tvångsförelägganden undanröja konkurrensbegränsningar

med skadlig verkan.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

13

Reservanterna hävdar, att inånga konkurrensbegränsningar är långtifrån

skadliga, och påpekar att särskilt bland mindre och medelstora företag det

konkurrensbegränsande samarbetet ofta haft syftet att stärka vederbörandes

tävlingsmöjligheter i förhållande till kollektivistiskt organiserade storföretag.

Vad angår de skadliga verkningarna av konkurrensbegränsningar

har det enligt reservanternas mening icke med tillräcklig klarhet kunnat

ådagaläggas, att man ej med enklare medel än en ny lagstiftning skulle

kunna åstadkomma rättelse av missförhållandena. Detta syfte borde kunna

vinnas redan genom en utbyggnad av monopolutredningsbyrån och fortsatta

undersökningar genom särskilda kommittéer samt med utnyttjande av näringslivets

egen reaktion mot skadliga konkurrensbegränsningar. Först sedan

det visat sig att positiva resultat icke inom rimlig tid uppnås inom ramen

för den bestående lagstiftningen, är enligt reservanterna tiden inne att ånyo

pröva frågan om andra åtgärder. En längre gående lagstiftning befarar reservanterna

kunna skapa en motsatsställning mellan samhälle och näringsliv

med följder som helt kan motverka lagens syfte. Enligt deras mening

stärkes icke heller konkurrensviljan inom näringslivet genom lagstiftningsåtgärder.

De betonar vidare att våra kunskaper om kartellavtalens verkliga

betydelse ännu är ofullständiga. Tillräckligt underlag skulle därför ännu

saknas för flertalet av de värderingar, som måste utföras. De befarar att en

lagstiftning kan komma att utformas och tillämpas på ett sätt som gör mera

skada än nytta.

Herr Gillberg förordar till skillnad från reservanterna ytterligare lagstiftningsåtgärder

— ehuru av annan art än de sakkunniga föreslagit. Effekten

av en lagstiftning har dock enligt denne reservant överskattats av de sakkunniga.

Genom ytterligare lagstiftning kan endast vissa hinder för en friare

konkurrens undanröjas, medan graden av konkurrens beror främst på konkurrensviljan

hos företagarna samt statens allmänna ekonomiska politik,

som i sin tur är av väsentlig betydelse just för konkurrensviljan. Då herr

Gillberg det oaktat anser, att statsmakterna icke kan underlåta att vidtaga

lagstiftningsåtgärder mot konkurrensbegränsning med skadlig verkan, motiverar

han i första hand detta med att staten i ett rättsamhälle måste ha

både rättighet och skyldighet att på förevarande område — liksom på andra

områden av samhällslivet — skapa skydd mot uppenbarligen skadliga företeelser.

Meningarna hos de i ärendet hörda myndigheterna och organisationerna

går starkt i sär. Flertalet av de statliga remissmyndigheterna, löntagarnas

riksorganisationer, konsumentkooperationen, de kooperativa och allmännyttiga

bostadsföretagens riksorganisationer jämte enstaka företagarorganisationer

ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning att behov av en vidgad

lagstiftning är för handen. Andra statliga myndigheter, handelskamrarna

samt praktiskt taget samtliga hörda riksorganisationer inom näringslivet

ställer sig avvisande till tanken. Flertalet inom den avstyrkande gruppen

förordar, att frågan om ytterligare lagstiftningsåtgärder tills vidare ställes

på framtiden i avvaktan på att man med större säkerhet skall kunna av
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

läsa verkningarna av 1946 års lag och näringslivets egna strävanden till

självsanering. Åtskilliga av dessa remissinstanser understryker starkt, att

vår kännedom om konkurrensbegränsningarnas skadliga verkningar ännu

är alltför ofullständig för att kunna läggas till grund för en mera vittgående

lagstiftning. Av större vikt än att genomföra en ny lagstiftning är enligt

deras uppfattning att de allmänna betingelserna för en fri konkurrens förbättras.

Några av de myndigheter och organisationer, som avstyrker förslaget

om en vidgad lagstiftning, lägger tonvikten därpå att samhällets intresse

av skydd mot skadlig konkurrensbegränsning kan tillgodoses på grundval av

den redan befintliga lagstiftningen; andra menar däremot att lagstiftningsåtgärder

över huvud icke leder till resultat på det förevarande området.

I likhet med nyetableringssakkunniga, vars uppfattning biträtts av många

ämbetsmyndigheter samt de stora konsument- och löntagargrupperna, anser

jag att det erfordras ytterligare lagstiftningsåtgärder för att hindra

skadlig verkan av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Det avgörande skälet för denna ståndpunkt är enligt min mening vad man

numera vet om konkurrensbegränsningarnas omfattning och natur. Rörande

utsträckningen av olika konkurrensbegränsningar må till en början erinras

att redan enligt näringsorganisationssakkunnigas på 1930-talet gjorda utredning

ungefär 25 % av den totala avsaluproduktionen på hemmamarknaden

var bunden genom olika slag av konkurrensbegränsande avtal. Monopolutredningsbyråns

registrerings- och undersökningsverksamhet har sedermera

givit vid handen, att konkurrensbegränsningarna är flera och mer

omfattande än man förut räknat med. Olika slag av konkurrensbegränsningar

griper i stor utsträckning in i varandra och förstärker varandras effekt.

Härigenom försvåras f. ö. i hög grad möjligheten att bedöma verkningarna

av särskilda konkurrensbegränsande avtal och konkurrensmetoder.

Den offentlighet kring konkurrensbegränsningarna, som vunnits genom

1946 års lagstiftning, har av allt att döma haft goda verkningar. Ett stort

antal avtal har redan nu upphävts eller ändrats på ett sådant sätt att betingelser

för friare konkurrensförhållanden skapats. Förväntningarna om

en gynnsam effekt av denna lagstiftning har därför i icke ringa utsträckning

infriats. En bidragande orsak till registreringssystemets framgång har otvivelaktigt

varit den medverkan, som lämnats av näringslivets egna krafter i

den verksamhet för en »självsanering» av konkurrensförhållandena inom

näringslivet, som påbörjats under de senaste åren. Denna verksamhet är ett

tecken på att viljan till fri konkurrens alltjämt hålles levande bland våra

företagare.

Enligt min mening är det emellertid uppenbart, att varken den av monopolutredningsbyrån

åstadkomna publiciteten eller näringslivets egen saneringsverksamhet

kan åstadkomma att ens flertalet av de enskilda konkurrensbegränsningar,

som framstår såsom olämpliga ur allmän synpunkt,

verkligen avlägsnas. Vad angår effekten av publiciteten måste det av lätt

insedda skäl befaras att denna med tiden något avtrubbas. I fråga om nä
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

It

ringslivets egen saneringsverksamhet kan man, såsom från åtskilliga håll

framhållits, merendels icke komma längre än vad just de företagare, som

svarar för en viss konkurrensbegränsning, anser rimligt från sina egna

värderingar. Icke heller kan man bortse från att om tanken på en skärpt

lagstiftning mot konkurrensbegränsningar avföres från dagordningen intresset

för fortsatt självsanering kan komma att mattas.

Även om man genomför en ny lagstiftning är det tydligt att det stöd, som

kan erhållas från de konkurrensvilliga krafterna inom näringslivet, är av

mycket stort värde. Liksom på så många andra områden av samhällslivet

uppnås ett gott resultat lättast genom ett förtroendefullt samarbete mellan

staten och de enskilda. Det är därför min förhoppning, att de krafter som

nu stöder självsaneringsverksamheten även i fortsättningen skall verka för

en friare konkurrens inom näringslivet. Mera generellt må i detta sammanhang

understrykas, att i den mån konkurrensviljan tränges tillbaka detta

i själva verket innebär, att grunden i viss mån undermineras för den fria

företagsamheten.

Åtskilliga av dem, som ställt sig avvisande till tanken på en vidgad lagstiftning,

har framhävt sambandet mellan förekomsten av konkurrensbegränsningar

inom näringslivet samt statsmakternas allmänna ekonomiska

och sociala politik, vilken ansetts i många fall verka avtrubbande på konkurrensviljan.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande att det därför

i dagens läge vore viktigare att staten genom åtgärder på sitt område sörjde

för bättre betingelser för ökad konkurrens inom näringslivet än att

lagstiftningen mot skadlig konkurrensbegränsning skärptes. Att ett visst

samband finns mellan konkurrensbundenheten inom näringslivet och den

allmänna ekonomiska politiken kan väl icke förnekas. Många av de av

krisförhållandena betingade regleringarna, som tillkom under kriget och

i vissa fall ännu består, har nödvändigtvis haft konkurrensbegränsande

verkningar och därigenom troligen också verkat avtrubbande på konkurrensviljan.

Såsom kommerskollegium i sitt remissyttrande erinrat har emellertid

konkurrensbegränsande samarbete inom näringslivet förekommit även

under tidigare skeden då konkurrensbegränsningarna icke rimligen kunnat

skyllas på statsmakternas åtgöranden. Betydelsen av det påstådda sambandet

bör därför icke överdrivas och man bör icke låta sig förledas att tro, att

enbart ändrade yttre förutsättningar skulle komma konkurrensbegränsningarna

inom näringslivet att upphöra.

I anslutning till vad som anförts av flera av de remissmyndigheter, som

tillstyrkt en utvidgad lagstiftning, vill jag emellertid här understryka vikten

av att statsmakterna vid sina åtgöranden på skilda områden icke släpper

ur sikte önskemålet att tillgodose den fria konkurrensen. Då särskilda

regleringar erfordras av sociala, sanitära, polisiära eller andra skäl, bör de

utformas på ett sådant sätt, att bestämmelserna icke onödigtvis hämmar

en fri tävlan eller erbjuder lämpligt underlag för enskilda konkurrensbegränsningar.

Såsom ell skäl mot att nu genomföra en längre gående lagstiftning har

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

från flera håll anförts, att kännedomen om de skadliga verkningarnas förekomst

och betydelse ännu är alltför ringa för att lämna säker vägledning

för frågans bedömande och lagens närmare utformning. Jag vill gärna medge,

att vår kunskap i dessa stycken i många hänseenden är långt ifrån fullkomlig.

Med hänsyn till ämnets omfattning och svårtillgänglighet torde fullständiga

insikter på detta område i och för sig vara mycket svåra att uppnå.

Genom de utredningar, som verkställts av monopolutredningsbyrån eller på

grundval av 1925 års lagstiftning, och tack vare näringsorganisationssakkunnigas

och nyetableringssakkunnigas material är vår kännedom dock

ingalunda så ringa, som man velat göra gällande. Erfarenheterna från utländsk

rätt — jag erinrar i detta sammanhang om att Amerikas förenta

stater sedan lång tid har en mycket ingripande lagstiftning på området —

kan också tjäna till ledning. Enligt min mening räcker därför våra kunskaper

om dessa förhållanden som underlag för en längre gående lagstiftning

än den gällande registrerings- och utredningslagen.

Förslaget att monopolutredningsbyrån hör förstärkas har icke avvisats

från något håll. Emellertid har reservanterna liksom de remissmyndigheter,

som tagit avstånd från den föreslagna lagstiftningen, hävdat att en utbyggnad

av byrån i dagens läge vore en tillräcklig åtgärd. Denna uppfattning

kan jag icke biträda. Som förut antytts kan publiceringsmetodens så att

säga avskräckande effekt icke i längden antagas förbli lika stark som

under den första tiden. Oavsett detta är emellertid den bedömning av det

av monopolutredningsbyråns utredningsmaterial, som erfordras för att avgöra

om en viss konkurrensbegränsning är skadlig eller ej, så krävande att

härför erfordras särskilda organisatoriska föranstaltningar. Redan på denna

grund finner jag en lagstiftning utöver 1946 års lag vara påkallad.

Allmänt vill jag slutligen framhålla, att det synes egendomligt att, ehuru

från praktiskt taget alla håll förekomsten av skadliga verkningar av konkurrensbegränsningarna

vitsordas, statsmakterna likväl skulle helt underlåta

att — i vidare mån än som skett genom 1946 års registreringslag —

med lagstiftningens hjälp söka motverka dylika verkningar. Såsom i en

reservation till nyetableringssakkunnigas betänkande riktigt framhållits

måste staten på detta utomordentligt viktiga område liksom inom andra

områden av samhällslivet ha både rättighet och skyldighet att skapa skydd

mot företeelser som uppenbarligen skadar samhällsintresset. De svårigheter,

som tvivelsutan möter på ett nytt lagstiftningsområde, liksom de vanskligheter,

varmed bedömningen av en konkurrensbegränsnings samhällsskadlighet

ofta måste vara förenade, kan helt visst böra föranleda till särskild

varsamhet och måttfullhet vid bestämmandet av lagstiftningens omfattning

och närmare utformning, men så som förhållandena enligt det omfattande

utredningsmaterialet visat sig vara, kan jag dock icke finna det försvarligt

att helt avstå från vidare lagstiftningsåtgärder på området.»

Beträffande frågan om lagstiftningens allmänna uppläggning

har departementschefen vid lagrådsremissen för egen del anfört:

»Då man övervägt de olika linjer, efter vilka en lagstiftning mot konkur
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

17

rensbegränsning kan utformas, har de sakkunniga, som förut nämnts, avböjt

tanken att stadga direkt förbud med ty åtföljande straff. Man vill ju

endast komma åt sådana konkurrensbegränsningar, som har skadlig verkan,

och det anses möta för stora svårigheter att utforma ett förbud, som tydligt

träffar just fallen med skadlig verkan och inga andra. Ej ens om en

kriminalisering inskränktes till vissa huvudgrupper av konkurrensbegränsningar

med sådan verkan, har det ansetts tekniskt genomförbart att vinna

en säker och för den enskilde företagaren lätt iakttagbar gräns mellan straffbelagda

konkurrensbegränsningar och tillåtna sådana.

Å andra sidan har de sakkunniga allvarligt övervägt, huruvida det ej

skulle vara möjligt att gå fram helt på frivillighetens väg och alltså ej införa

de lagbestämmelser om tvingande förelägganden som slutligen upptagits

i deras förslag. Detta skulle kunna ske genom att den nuvarande registrerings-

och utredningslagen kompletterades med lagregler, varigenom en offentligen

reglerad förhandlingsprocedur komme till stånd. Man skulle då

ha ett statsorgan med uppgift att först efter vissa grunder bedöma verkningarna

av olika konkurrensbegränsningar och sedan i fall, där verkningarna

befunnits samhällsskadliga, enbart genom förhandling söka undanröja

dessa verkningar.

När de sakkunniga, trots de obestridliga fördelarna med en lagstiftning av

denna typ, ej funnit sig kunna stanna härvid, har det väsentligen berott på

att lösningen ansetts förutsätta en någorlunda gemensam uppfattning statsmakterna

och näringslivet emellan beträffande frågan, när skadlig verkan

ur samhällelig synpunkt skall anses vara för handen. Under sina överläggningar

med olika företrädare för näringslivet har de sakkunniga funnit det

omöjligt att vinna någon enighet i detta hänseende. Eftersom den angivna

förutsättningen sålunda icke förelegat, har de ansett ofrånkomligt, att man

inför en lagstiftning med tvingande bestämmelser.

Från angivna utgångspunkter har de sakkunniga funnit den lämpligaste

formen för en lagstiftning vara att kombinera ett förhandlingsförfarande

av den typ, som förut antytts, med möjlighet för det underhandlande organet

att, om förhandlingarna ej leder till resultat, förelägga vederbörande

alt häva eller modifiera konkurrensbegränsningen i fråga. I den föreslagna

lagstiftningen åligger det i enlighet härmed ett särskilt organ, benämnt näringsfrihetsnämnden,

att i fråga om konkurrensbegränsningar, som bringas

under nämndens prövning, först bedöma om skadlig verkan är för handen,

därefter, om så anses vara fallet, genom förhandling söka undanröja skadan

samt slutligen, om förhandlingen icke ger resultat, meddela tvingande

föreläggande med syfte att avlägsna de skadliga verkningarna. Underlåtenhet

alt rätta sig efter nämndens förelägganden är straffbelagd. Kan den

skadliga verkan icke hävas med hjälp av de befogenheter, som sålunda står

till buds, åligger det nämnden att anmäla förhållandet till Kungl. Maj :t i

offentlig skrivelse. Ärendet är då, om man vill vidtaga sådana särskilda åtgärder

från statsmakternas sida som avsetls i förarbetena till 1946 års lag,

så långt möjligt förberett härför. Genom förfarandet inför nämnden och

2 Iiihang till riksdagens protokoll 19.r>3. 9 samt. 2 and. Kr 32.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

nämndens skrivelse kommer vidare i dylika fall offentlighetens ljus att med

särskild skärpa riktas mot området. Över nämndens beslut skall enligt förslaget

besvär få anföras hos regeringsrätten. Straff för underlåtenhet att

ställa sig nämndens förelägganden till efterrättelse skall utdömas av allmän

domstol.

De samhälleliga intressena skulle enligt förslaget inför näringsfrihetsnämnden

bevakas av en ombudsman för näringsfrihetsfrågor, som har tänkts

få en ställning, i huvudsak motsvarande den som åklagaren intager vid en

domstol. På ombudsmannen skall i allmänhet ankomma att taga initiativ

till ingripanden, ehuru det dock skall stå öppet även för företagare och sammanslutningar

av konsumenter eller löntagare att bringa ärenden under

nämndens prövning. Erforderliga utredningar och undersökningar tänkes

enligt förslaget utförda av monopolutredningsbyrån (respektive bank- och

fondinspektionen samt försäkringsinspektionen); byrån skall alltjämt ha

att föra kartellregistret.

Nämndens behörighet att ingripa har enligt de sakkunnigas förslag begränsats

till tre huvudgrupper av konkurrensbegränsningar, nämligen 1) då

ett företag eller en grupp av sinsemellan osjälvständiga företag svarar för

en betydande del av företagsamheten inom visst område (monopolistfallet),

2) då två eller flera juridiskt och affärsmässigt självständiga företag samverkar

på grund av avtal eller eljest i tyst samförstånd tillämpar gemensamt

förfarande (kartellfallet) samt 3) då en företagare i sin försäljningsverksamhet

bestämmer det lägsta pris, som får tillämpas vid återförsäljning av

varan (bruttoprisfallet).

I princip skall enligt förslaget ingripande endast äga rum då det i det

särskilda fallet visats, att konkurrensbegränsningen föranleder skadlig verkan.

Emellertid har de sakkunniga beträffande tre betydande grupper av

konkurrensbegränsningar funnit anledning föreslå att skadlig verkan skall

anses föreligga, såframt ej på utredning grundade skäl finnes för motsatt

antagande (legal presumtion för skadlig verkan). De konkurrensbegränsningar

som omfattas av den föreslagna presumtionsregeln är följande: 1) då

företag, som är att hänföra under monopolistfallet, i sin försälj ningsverksamhet

missgynnar vissa företagare, 2) då kartellsamarbete eller i tyst samförstånd

tillämpat gemensamt förfarande avser prissättning, avgivande av

anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande av vissa företagare samt

3) då företagare bestämmer lägsta återförsäljningspriser för sina varor

( = bruttoprissystem).

I betänkandet har särskilt inskärpts att näringsfrihetsnämndens verksamhet

skall gå ut på att åstadkomma fri konkurrens. För att förhindra

att förelägganden användes i prisreglerande syfte har nämndens befogenhet

att meddela förelägganden enligt förslaget begränsats till att avse vissa

angivna typfall. Emellertid har förordats att prisregleringsbeslut skulle få

meddelas beträffande ensamföretagare; här tänkes nämnden under vissa

förutsättningar få genomföra en tidsbegränsad priskontroll.

Reservanterna har avvisat en lagstiftning av den art, som föreslagits av

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

19

de sakkunniga, och icke heller ansett sig kunna godtaga lagens tekniska

utformning. De har särskilt framhållit, att departementschefen i propositionen

rörande 1946 års lag uttalat, att frågor om åtgärder mot konkurrensbegränsning

i enskilda fall borde avgöras av statsmakterna och icke av en underordnad

myndighet. Skulle en lagstiftning framdeles bli erforderlig, bör

enligt reservanternas uppfattning i föx-sta hand en förhandlingslinje utan

tvingande lagbestämmelser väljas; därvid kunde monopolutredningsbyrån

anförtros förhandlingsuppgiften. Alternativt föreslår reservanterna att lagstiftningen

ges en utformning, som anknyter till den bestående rättsordningen,

med de allmänna domstolarna som ansvariga för lagtillämpningen.

Herr Gillberg finner likaledes den föreslagna lagen otillfredsställande.

Även ett lagstadgat förhandlingsförfarande utan tvingande bestämmelser

anses av honom olämpligt. I stället förordar han en förbudslagstiftning av

mera begränsad art. Lagen bör sålunda rikta sig mot särskilt angivna slag

av klart samhällsskadlig konkurrensbegränsning, som skulle vara belagda

med straff. Lagstiftningens handhavande bör anförtros de allmänna domstolarna,

ehuru behörigheten att upptaga målen i första instans av lämplighetsskäl

inskränkes till rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Praktiskt taget alla myndigheter och organisationer, som anser behov finnas

av en vidgad lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning, har också

ställt sig positiva till den allmänna utformningen av de sakkunnigas förslag.

Några av dem — Kooperativa förbundet, Landsorganisationen och Tjänstemännens

centralorganisation — har dock ifrågasatt en skärpning av förslaget

i den riktning att vissa former av konkurrensbegränsning bli generellt

förbjudna. Kommerskollegium har däremot för sin del förordat, att bestämmelserna

om tvingande förelägganden får utgå och att lagstiftningen sålunda

begränsas till att avse ett lagstadgat förhandlingsförfarande; detta tänkes

i stort sett anordnat på grundval av de värderingar och efter de riktlinjer,

som angivits av de sakkunniga.

Det enskilda näringslivets riksorganisationer bildar å andra sidan i sina

remissvar en nästan obruten front mot de sakkunnigas lagförslag. En kritisk

hållning intar också vissa statliga myndigheter — däribland Svea hovrätt

och hovrätten för Västra Sverige — samt de övriga organisationer, som

ställt sig avvisande till tanken på en utvidgad lagstiftning. Svea hovrätt har

för sin del särskilt framhållit att den föreslagna lagen måste anses utgöra

ett avsteg från den hittills tillämpade lagstiftningsprincipen, all begränsningar

av avtalsfriheten bör avse tydligt angivna fall. Bedömningen av konkurrensbegränsningar

bör enligt hovrättens mening icke heller, såsom de

sakkunniga föreslagit, ske i ett kvasijudiciellt förfarande, där tillämpningen

av vissa presumtionsregler ofta kan bli utslagsgivande. Hovrätten har

vidare anmärkt på att de civilrättsliga verkningarna av föreläggandena icke

närmare utretts av de sakkunniga. Flertalet av det enskilda näringslivets organisationer

fruktar alt den föreslagna lagstiftningen skulle ge anledning

till rättsosäkerhet och godtycke.

Inom den grupp remissmyndigheter, som avvisar de sakkunnigas förslag,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

har flera olika uppfattningar kommit till uttryck i frågan hur en skärpt

lagstiftning bör utformas, om en sådan ändå kommer till stånd. Två huvudmeningar

gör sig främst gällande. Enligt den ena bör lagen upptaga generella

förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsande förfaranden, vilka bedömes

såsom skadliga. Enligt den andra meningen bör man i första band pröva

den av de sakkunniga diskuterade förhandlingslinjen utan tvingande bestämmelser.

Olika förslag har därvid framförts angående förhandlingsförfarandets

närmare utformning.

För min del vill jag till en början erinra om att nyetableringssakkunniga

karakteriserat ett legalt värderings- och förhandlingsförfarande som ett logiskt

andra utbyggnadsskede av 1946 års lagstiftning. Då de avböjt att stanna

vid detta mindre långtgående alternativ har motiveringen främst varit,

att det saknades en någorlunda gemensam uppfattning om värderingen av

de skadliga verkningar, som är förbundna med olika former av konkurrensbegränsning;

en ren förhandlingslinje — utan tvångsmedel — skulle därför

ej bli effektiv. Härtill må anmärkas att en lagstiftning, som endast grundas

på ett värderings- och förhandlingsförfarande, självfallet icke kan bli effektiv

i den meningen att man med dess hjälp kan undanröja all konkurrensbegränsning

med skadlig verkan. Å andra sidan är det uppenbart att även en

lagstiftning av denna typ ger en väsentligt starkare effekt än nu gällande

lag.

Till stöd för tanken att här iakttaga en viss återhållsamhet må till en

början allmänt erinras, att man rör sig på ett synnerligen vanskligt lagstiltningsområde,

där beprövade och riktiga befunna förebilder i det hela saknas,

detta både materiellt och rent tekniskt sett. Lagstiftning mot konkurrensbegränsningar

har visserligen kommit till stånd i ett flertal länder med

förhållanden liknande eller ej alltför olika de svenska, men man kan knappast

påstå att någon av dessa lagar visat sig utgöra den odisputabelt riktiga lösningen.

En sådan omständighet bör visserligen icke få åberopas som motiv

för att lämna konstaterade missförhållanden inom ett betydelsefullt samhällsområde

utan åtgärd, men den utgör enligt min mening ett tungt vägande

/käl att vid valet mellan flera lösningar välja en utväg som -— samtidigt

som den skapar möjlighet till en allsidig undersökning och bedömning i offentlighetens

ljus av olika konkurrensbegränsningsfall — i det hela håller

frågan om tvångsmässigt ingripande öppen för senare övervägande. Från

dessa utgångspunkter har jag kommit till den slutsatsen att man för närvarande

bör begränsa sig till att införa ett lagstadgat värderings- och förhandlingsförfarande,

detta dock på ett par punkter kompletterat med direkt

förbud mot vissa mera stötande former av konkurrensbegränsning.

Framhållas må ytterligare att en lagstiftning, där ett reglerat värderingsoch

förhandlingsförfarande utgör huvudmomentet, mera synes ägnad att

knyta an till det redan pågående värdefulla arbetet mot skadlig konkurrensbegränsning

— särskilt näringslivets s. k. självsanering — än en lagstiftning

där tvångsmässigheten reellt överväger. Med den av mig antydda lösningen

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

21

synes goda utsikter vara för handen för ett positivt samarbete mellan statsmakterna

och det enskilda näringslivet till undanröjande av skadliga konkurrensbegränsningar.

Härpå tyder att vid förhandlingar, som under vintern

1952—53 inom handelsdepartementet förts med företrädare för det enskilda

näringslivets riksorganisationer inom detaljhandeln, grosshandeln, hantverket,

industrien och jordbruksnäringen, överensstämmelse i väsentliga stycken

konstaterats i fråga om värderingen av olika konkurrensbegränsningar.

De sakkunnigas främsta skäl mot att stanna vid en förhandlingslagstiftning,

den bristande enigheten i värderingsfrågan, synes därför i dagens läge icke

äga samma styrka som tidigare.

Som ett praktiskt skäl för tanken att nu stanna vid elt mera begränsat

alternativ må vidare erinras om kommerskollegiets påpekande, att tilllämpningen

av en tvingande lagstiftning skulle komma att ställa mycket

stora krav på det utredande organet, krav som organet icke så snart kan

tänkas i stånd att möta; för att skapa en utredningsapparat med erforderlig

kapacitet fordras nämligen enligt kollegiets mening betydligt längre tid

än de sakkunniga räknat med. Icke utan skäl kan det därför ifrågasättas,

om det psykologiskt vore lyckligt att omedelbart genomföra en tvingande

lagstiftning, som under sin första och mest kritiska tid på grund av utredningsorganets

bristande kapacitet kunde vinna tillämpning endast i begränsad

omfattning. Allmänhetens förväntningar på lagstiftningen skulle

säkerligen i detta fall bliva högre än de omedelbara resultaten kunde tänkas

motsvara. Företagare, som i anledning av vissa konkurrensbegränsande

åtgärder drabbades av lagen, skulle icke utan skäl kunna anse sig orättvist

behandlade i jämförelse med sådana konkurrenter, som på grund av

statsorganens bristande kapacitet kunde fortsätta att tillämpa liknande konkurrensbegränsande

förfaranden.

Såsom skäl mot att stanna vid en ren förhandlingslagstiftning har av de

sakkunniga åberopats, att det ju med en sådan lätt kan inträffa, att vederbörande

företagare utan vidare avböjer att avskaffa eller ändra en konkurrensbegränsning,

trots att förhandlingsorganet funnit den klart skadlig.

Att samhällsmakten alltså skulle nödgas lämna eu konkurrensbegränsning

utan åtgärd, som ett offentligt organ enligt vissa i lag angivna värderingsnormer

funnit olämplig, måste anses stötande. Den framställda anmärkningen

är även enligt min mening vägande. Emellertid är jag av den uppfattningen,

att om förhandlingsorganet förmår vinna önskvärt förtroende,

trycket av dess auktoritet jämte den offentlighet, som uppstår kring ett uttalande

av organet, kommer att medföra att man kan påräkna att dess rekommendationer

väcker gensvar. Även om lagstiftningen icke upptager bestämmelser

om tvångsförelägganden, saknar statsmakterna, såsom anförts

redan i förarbetena till 11)46 års lag, ju ej helt möjligheter att ingripa på

andra sätt. Vidare är att märka att, om vid tillämpningen av en förhandlingslagstiftning

missförhållanden påvisas utan att rättelse med till buds stående

medel kan vinnas, man uppenbarligen kommer att ha en fastare grundval

för lagstiftningens komplettering med tvingande lagbestämmelser än i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 32•

nuvarande läge. Vetskapen härom måste enligt min uppfattning likaledes

verka starkt återhållande på dem, som är ansvariga för konkurrensbegränsningar,

vilka av förhandlingsorganet anses skadliga.

Det har från vissa håll anmärkts, att den skälighetsbedömning av varje

enskilt fall, som ingår såsom ett led i förfarandet, både enligt de sakkunnigas

förslag och vid en ren förhandlingslagstiftning, innebär en svaghet.

Företagarna kan under sådana förhållanden icke på förhand veta vad som

är att anse såsom ej önskvärt. Jag delar uppfattningen, att det angivna förhållandet

utgör cn viss nackdel. Från många motståndare till nyetableringssakkunnigas

förslag har nu förordats, att man i stället skulle gå vägen att

uppställa generella förbud mot vissa bestämda konkurrensbegränsande förfaranden

med skadlig verkan. Av dem som förordat sådana generella förhud

har emellertid icke någon lämnat anvisning hur man skulle kunna

utforma desamma; det är uppenbarligen ytterst vanskligt att formulera förhuden

så att å ena sidan alla mera väsentliga former av skadlig konkurrensbegränsning

drabbas och å andra sidan övriga konkurrensbegränsningar

går fria. Liksom de sakkunniga har jag funnit det ogörligt att utforma

en lagstiftning, uteslutande byggd på generella förbud, så länge man, som

i vårt land är fallet, vill undvika att träffa annan konkurrensbegränsning

än sådan med skadlig verkan.

För att i någon mån tillgodose de framställda önskemålen kan det emellertid

förtjäna övervägas att för några grupper av konkurrensbegränsningar,

som på det stora hela kan betecknas såsom ej önskvärda, komplettera eu

förhandlingslagstiftning med generella förbud. Efter genomgång av utredningsmaterialet

har jag emellertid endast funnit ett par fall där cn kriminalisering

är tillrådlig. Efterhand som tillämpningen av en förhandlingslagstiftning

ger större överblick kan det måhända bli möjligt att särskilja flera

fall och, om så befinnes önskvärt, göra dem till föremål för ytterligare generella

förbud.

Även ur andra synpunkter innebär en komplettering av förhandlingslagstiftningen

med vissa generella förbud en viss fördel. På de områden, som

omfattas av de generella förbuden, blir lagstiftningen uppenbarligen mer effektiv

än enligt de sakkunnigas föreläggande-linje. Värderings- och förhandlingsorganet

befrias vidare här från att pröva ett kanske betydande antal

fall av likartad karaktär. Därigenom ökas i motsvarande mån dess möjligheter

att till granskning upptaga andra konkurrensbegränsningar.

Farhågorna för att en lagstiftning, grundad på skälighetsbedömning av

enskilda fall, skall ge anledning till oklarhet och osäkerhet bör enligt min

mening icke överdrivas. Med ledning av lagstiftningens motiv och de vägledande

avgöranden, som inom kort torde stå till buds, bör det småningom

inom vida områden bli möjligt att med tämligen stor visshet avgöra, vilka

förfaranden som är att anse såsom ej önskvärda. Det bör också erinras om

att även vid en lagstiftning, helt byggd på generella förbud, en rad svårbedömbara

gränsfall skulle komma att uppstå. Icke minst erfarenheterna från

lagtillämpningen i Amerikas förenta stater talar här sitt tydliga språk.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

23

Det av reservanterna anförda uttalandet i propositionen rörande 1946

års lag att frågor om åtgärder mot skadliga verkningar av konkurrensbegränsning

borde avgöras av statsmakterna och icke av en underordnad myndighet,

synes mig icke kunna åberopas mot tanken att för detta ändamål

inrätta en särskilt kvalificerad instans, som har att efter bestämda normer

bedöma hithörande frågor.

Såsom grundval för den nya lagstiftningen har, på sätt framgår av det

sagda, förhandlingslinjen godtagits. Inom denna ram ansluter sig departementsförslaget

till sin allmänna uppbyggnad och på flertalet väsentliga

punkter till de sakkunnigas lagförslag. En nyhet är dock att för två fall generella

förbud föreslagits.

Förbuden avser bruttoprissystemet och vissa slag av anbudskarteller. I

båda fallen har öppnats möjlighet till dispens från förbuden, överträdelse

av förbuden skall medföra straffansvar. Fråga härom förutsättes handlagd

av de allmänna domstolarna i samma ordning som gäller för brottmål i

allmänhet. Till den närmare motiveringen av förbuden och deras utformning

återkommer jag i annat sammanhang.

På grunder, som Kooperativa förbundet självt i sitt yttrande antytt, har

jag funnit det icke tillrådligt att följa förbundets i och för sig tänkvärda

önskemål att kriminalisera försäljningsvägran av ensamföretagare. Det skulle

nämligen av lätt insedda skäl bli nödvändigt att kringgärda ett dylikt

förbud med många undantag och begränsningar, vilka skulle beröva förbudsbestämmelsen

nödig klarhet, därför också minska dess effektivitet samt

slutligen göra den mycket svårtolkad för företagarna.

Liksom enligt de sakkunnigas förslag skall enligt departementsförslaget

ankomma på ett särskilt organ — i departementsförslaget benämnt näringsfrihetsrådet

— att i fråga om konkurrensbegränsningar, som bringas under

dess prövning, bedöma verkningarna samt, om dessa befinnes skadliga, genom

förhandling söka häva eller modifiera desamma. Befogenhet för rådet

att meddela förelägganden upptager departementsförslaget däremot icke. Avslutas

förhandling utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning kunnat

undanröjas skall emellertid rådet, när saken finnes vara av större vikt,

göra anmälan om förhållandet till Kungl. Maj :t.

De sakkunnigas förslag om inrättande av en befattning såsom ombudsman

för näringsfrihetsfrågor har bibehållits i departementsförslaget. Även

enligt detta skall i allmänhet ankomma på ombudsmannen att taga initiativ

till förhandlingar. Erforderliga utredningar och undersökningar föreslås

liksom enligt sakkunnigförslaget ankomma på kommerskollegium (monopolutredningsbyrån),

respektive bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektioncn.

Rådets behörighet att ingripa har enligt departementsförslaget bestämts

på samma sätt som i sakkunnigförslaget. Departementsförslaget berättigar

sålunda näringsfrihetsrådet att till prövning upptaga de två huvudgrupper

av konkurrensbegränsningar, som tidigare betecknats som monopolistfal
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

let och kartellfallet. I fråga om avgränsningen av monopolistfallet har dock

genomförts en mindre inskränkning i förhållande till sakkunnigförslaget.

Den tredje gruppen fall, som organet enligt de sakkunnigas förslag skulle

upptaga till prövning, avsåg bruttoprisbindning. Då bruttoprisbindning enligt

departementsförslaget generellt förbjudits, har denna grupp här utgått.

Ger de i ett visst ärende förebragta omständigheterna vid handen att betingelserna

för förhandling är uppfyllda, skall det enligt departementsförslaget

åligga näringsfrihetsrådet att anordna förhandling. Bestämmelser om

legal presumtion för skadlig verkan har icke upptagits i departementsförslaget.

Avgörande för ståndpunktstagandet har härvidlag i främsta rummet

varit, att det vid en förhandlingslagstiftning av naturliga skäl knappast finnes

utrymme för legala presumtionsregler. I departementsförslaget har i

stället upptagits snarlika bestämmelser, som utmärker vissa särskilda slag

av konkurrensbegränsningar såsom sådana, vilka rådet i första hand skall

eftersträva att hindra. Dessa bestämmelser synes mig ägnade att skänka

stadga åt lagtillämpningen och tjäna till ledning för de företagare, som vill

ställa sig lagens syfte till efterrättelse och sålunda undvika att nödgas inställa

sig hos rådet för förhandling. Med den uppläggning lagstiftningen enligt

departementsförslaget är avsedd att erhålla synes det mig ej vara anledning

att — som i ett yttrande ifrågasatts — endast giva densamma provisorisk

karaktär.

Till hittills ej redovisade mera väsentliga skiljaktigheter mellan de sakkunnigas

förslag och departementsförslaget vill jag återkomma i samband

med redogörelsen för de särskilda huvudfrågorna.

Såvitt för närvarande kan överblickas är tiden ej mogen för en avveckling

av den allmänna priskontrollen. Det får därför förutsättas att den

här föreslagna lagen tills vidare kommer att tillämpas vid sidan av prisregleringslagen.

I priskontrollnämndens nu gällande direktiv har nämnden

anbefallts att särskilt uppmärksamma fall, där anledning till antagande finnes,

att prissättningen är monopolistiskt bestämd. Det ligger i sakens natur

att nämnden även i fortsättningen får sin uppmärksamhet riktad på områden,

där det finns anledning antaga att monopol eller andra konkurrensbegränsningar

åstadkommer höga priser. I den mån det efter den nya lagens

ikraftträdande anses påkallat att häva en konkurrensbegränsning för

att därigenom åstadkomma friare tävlan och sålunda förutsättningar för en

automatisk prisreglering genom priskonkurrens, bör emellertid självfallet

åtgärder i detta syfte vidtagas i den ordning som stadgas i den nya lagen.

Nämnden bör därför, när den stöter på konkurrensbegränsningar med ur

dess synpunkt skadliga verkningar, anmäla förhållandet till ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor, och på denne får ankomma att företaga erforderliga

ingripanden.»

Det i propositionen föreslagna förbudet in o t bruttoprissyst

e m har departementschefen, efter redogörelse för de sakkunnigas förslag

i denna del samt reservanternas och remissmyndigheternas ställningstagande,

för egen del motiverat i följande anförande:

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

25

»Det är svårt att komma ifrån att bruttoprissättningen i sin vanligen tilllämpade

form utgör eu konkurrensbegränsning som påtagligt strider mot den

fria konkurrensens princip. Att detaljhandlarna genom hot om avstängning

från fortsatta leveranser tvingas följa ett pris som fastställts av tillverkaren

eller annan leverantör, är uppenbarligen redan i och för sig otillfredsställande.

Avgörande för bedömningen måste emellertid bli de praktiska konsekvenserna

av systemet. Rörande dessa är meningarna delade.

Den allvarligaste anmärkningen mot bruttoprissystemet är, att det motverkar

en allmän rationalisering inom distributionen och därmed i och för

sig möjliga prissänkningar inom detaljhandeln. Detta beror främst på att

vid denna ordning salupriset på eu vara i slort sett kommer alt bestämmas

av den återförsäljare som har de högsta omkostnaderna. Inom distributionsledet

saknas den drivfjäder, som en fri prisbildning utgör. En återförsäljare,

som nedbringar sina omkostnader aldrig så mycket, är förhindrad

att låta detta framträda i form av lägre priser. Hans naturliga strävan

att genomföra kostnadsbesparande åtgärder försvagas därför. Bilden förändras

ej nämnvärt av att vissa återförsäljare beviljar sina kunder regelbundna

återbäringar. Denna ordning kan aldrig bli så verksam som den

fria prisbildningen, under vilken konkurrensen omedelbart yttrar sig i sänkta

priser på själva varan. Frånsett att uträknandet av återbäringens storlek

medför onödiga kostnader och besvär, blir vanligen icke alla konsumenter

berättigade till denna förmån. Väl kan konkurrensen mellan tillverkarna —

framför allt på grund av den ökade användningen av märkesvaror — leda

till lägre produktionskostnader och därmed till sänkta detaljhandelspriser,

men detta inverkar icke i och för sig på distributionskostnaderna. Kravet

att också återförsäljare med höga omkostnader skall finna det lönande att

sälja varan kvarstår alltjämt. Icke heller kan uppgiften att bruttoprissystemet

vunnit konsumenternas gillande tillmätas något större värde. Säkerligen

skulle de flesta konsumenterna, därest de finge problemet klart belyst,

föredra fri prissättning framför bruttoprissystemet.

Det ligger i sakens natur alt frågan, i vilken mån samhället bör ingripa

mot bruttoprissystemet, nära sammanhänger med dess utbredning. Ju mer

spridd företeelsen är, desto tydligare visar sig dess olägenheter. Särskilt efter

det andra världskrigets slut har systemet utvecklats mycket snabbt. Det vill

synas som om tillväxten följer den fortskridande standardiseringen inom

tillverkningsledet — de allt vanligare märkesvarorna bereder väg för bruttopriserna.

Härmed framträder också de ej önskvärda biverkningarna alltmer.

Främst avses då den nyetablcringskontroll, underbyggd med leveransvägran

och andra diskriminerande åtgärder, som i vid utsträckning förekommer.

Från det enskilda näringslivets sida har sagts, att bruttoprissystemet efter

hand kommer att upplösas av sig självt och att denna utveckling redan är

märkbar. Framförallt del växande antalet självbetjäningsbutiker skulle påskynda

upplösningen. Enligt min mening ler sig dessa förhoppningar ovissa

— de få ledmärken som finns pekar snarast i motsatt riktning: de faruttoprissatta

varorna är vanligast just i självbetjäningsbutikerna, och den all
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

männa prisnivån uppges ej vara lägre där än i andra butiker. Jag kan

ej heller godta invändningen att bruttoprisernas avskaffande skulle otillbörligt

försvaga de enskilda butikernas konkurrenskraft i förhållande till

konsumentkooperationen; företag, som i likhet med de kooperativa har flera

försäljningsställen, kan f. ö. ej rimligen förmenas att ha en enhetlig prissättning.

På anförda grunder har jag i likhet med de sakkunniga funnit bruttoprissystemet

vara en så viktig konkurrensbegränsning, att lagen bör öppna

möjlighet till ingripande. Också enligt min åsikt är fördelarna så ringa i

förhållande till nackdelarna, att systemet i allmänhet måste anses skadligt.

Under dessa förhållanden är det angeläget, att systemets tillämpning snabbt

begränsas. De sakkunnigas förslag tillgodoser icke detta önskemål — de

många förhandlingar, som enligt deras lösning blir erforderliga inom olika

branscher och med otaliga företag, skulle innebära en alltför omständlig

arbetsmetod. Lagen bör därför upptaga bestämmelser, som i princip förbjuder

bruttoprissättningen och straffbelägger överträdelse av förbudet. Förbudet

bör emellertid icke göras alltför omfattande utan träffa endast den

bruttoprissättning, vars verkningar uppenbarligen måste bedömas som skadliga,

nämligen fasta bruttopriser och minimipriser. Sådana priser, som återförsäljaren

utan vidare får underskrida d. v. s. maximipriser och riklpriser,

undantas alltså från förbudet. Det kan icke förbises att, om bruttopriser

i nyss angivna former förbjudes, en benägenhet kan göra sig gällande att i

vissa fall under skenet av obundenhet alltjämt upprätthålla just vad statsmakten

velat träffa med förbudet. Med hänsyn härtill vill jag föreslå att förbudet

så utformas, att företagare förbjudes ej blott att av företagare inom

senare försäljningsled betinga sig att vid försäljning av förnödenhet visst

pris icke må underskridas utan också att över huvud till ledning för prissättningen

inom senare försäljningsled angiva visst pris, såframt ej därvid

kommer till uttryck att priset får underskridas.

Med hänsyn bl. a. till den spridning bruttoprissystemet vunnit finner jag

det icke lämpligt alt förbudet göres ovillkorligt. För en viss generositet i

detta hänseende talar onekligen också den i remissvaren påpekade omständigheten,

att staten på ett område, handeln med tobaksvaror — låt vara

bl. a. av beskattningshänsyn och andra speciella skäl — ganska nyligen genom

lagstiftning infört ett system, omfattande fasta brultopriser. Härvidlag

bör för övrigt erinras att jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 17 oktober 1952

en allsidig och förutsättningslös utredning kommit till stånd angående tobakshandeln

och alltså även om bruttoprissättningen på tobaksvaror.

Det torde böra ankomma på näringsfrihetsrådct att bevilja undantag från

förbudet mot fasta bruttopriser och minimipriser. För dispensrättens utövning

torde böra bestämmas samma förutsättningar som med avseende å

anbudskartellerna. Undantag bör alltså meddelas endast då en tillämpning

av eljest förbjudna bruttopriser kan antagas främja kostnadsbesparingar,

vilka till väsentlig del kommer konsumenterna till godo, eller i övrigt bidrager

till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig ordning eller då eljest särskilda

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

27

skäl finnes för ett undantag. Dispensrätten torde böra utövas med eu viss

återhållsamhet. I annat fall kan hela syftet med denna del av lagstiftningen

förfelas. Med hänsyn till vad som sagts om riskerna för s. k. lockvaruförsäljning

må framhållas att undantag från förbudet kan böra medgivas om

det framkommer att en viss vara systematiskt i icke alltför ringa omfattning

utbjudits till underpris.

Bestämmelserna om bruttoprisförbud och undantag härifrån återfinnes i

2 respektive 4 § av departementsförslaget.

Det finns anledning antaga, att näringsfrihetsrådet till en början kommer

att få behandla åtskilliga dispensansökningar. För att rådet skall beredas

skälig tid att pröva ansökningarna förordas att förbudet mot fasta bruttopriser

och minimipriser skall träda i tillämpning först viss tid efter det

lagstiftningen i övrigt trätt i kraft. Lämpligen torde förbudet mot bruttoprissättning

liksom förbudet mot anbudskarteller böra tillämpas först från

och med den 1 juli 1954.»

Det föreslagna förbudet mot s. k. anbudskarteller har

departementschefen vid lagrådsremissen motiverat på följande sätt:

»I anslutning till redogörelsen för departementsförslagets allmänna uppläggning

har omnämnts, att flera remissmyndigheter påyrkat generellt förbud

mot vissa former av konkurrensbegränsning, och att jag för min del ansett

dessa yrkanden höra tillmötesgås, bl. a. såvitt angår anbudskarteller.

Med anbudskarteller brukar förstås sådana konkurrensbegränsande avtal

som — inom näringsgrenar där försäljning eller åtagande av visst arbete i

regel sker efter anbudsförfarande — åsyftar att åvägabringa samarbete mellan

de anbudsgivande företagen. Vanligast synes anbudskarteller vara inom

byggnadsområdet, särskilt inom installationsbranscherna. I kartellregistret

har registrerats 21 anbudskarteller inom elektriska installationsbranschen,

vilka dock samtliga anmälts vara upphävda, samt 14 inom rörinstallationsbranschen,

till övervägande del likaledes upphävda. Emellertid förekommer

anbudskarteller även på andra områden. I kartellregistret har sålunda

införts anbudskarteller rörande järnvägsvagnar, ånglokomotiv och

ersättningsångpannor för lokomotiv, elektriska lokomotiv och motorvagnar,

vattenturbiner, åskledare, järnöverbyggnader till broar och viadukter, elektriska

maskiner, neonljusanläggningar, hissar, kranar och traverser, stenkrossar,

fabriksskorstenar samt vissa körslor.

En vanlig form av anbudskarteller är, att alla anbudsförfrågningar skall

anmälas till en enligt avtalet utsedd ombudsman. De företagare, som önskar

ingå med anbud, måste också anmäla sina priser till denne, och därvid kontrolleras,

att kalkylerna är rätt beräknade. Ombudsmannen meddelar det

företag, som enligt överenskommen kvotering eller annan grund står i tur

att taga arbetet, det lägsta pris som angivits. Vill företaget i fråga ej åtaga

sig arbetet till detta pris, går erbjudandet att ingiva anbudet till det företag

som därnäst står i tur. Det företag, som anmält lägsta priset, är skyldigt att

utföra arbetet till detta pris, om företaget kommit i tur alt ingiva anbud. Vid

avgivande av anbud förekommer att de företagare, som enligt avtalet ej

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

skall ha arbetet, inger anbud på högre priser (skyddsanbud) än den företagare

som enligt avtalet står i tur. På detta sätt bibringas vederbörande spekulant

felaktigt intrycket att en verklig konkurrens om arbetet eller leveransen

föreligger. Vanligen anges i anbudsavtalen kalkylationsprinciper,

som kartellmedlemmarna har skyldighet att iakttaga.

Från den normaltyp för anbudskarteller, för vilken här redogjorts, finns

betydande avvikelser. I vissa fall innefattar anbudskartellen endast bestämmelser

om gemensamma kalkylationsnormer och kvotering, medan kartellmedlemmarna

får åtaga sig arbeten fritt. Kvoteringen upprälthålles därigenom

att företagare, som åtagit sig arbeten utöver sin kvot, får betala en särskild

avgift för den överskjutande delen (överarbeten). Avgiften stegras ofta

gradvis alltefter överarbetenas storlek. I enstaka fall innefattar anbudskartellen

endast gemensamma kalkylationsnormer.

Såsom skäl för den gemensamma förhandsprövningen av anbud, vilken

otta utgör ett betydelsefullt led i anbudskartellernas verksamhet, har av företrädare

för dessa åberopats, att kartellparterna härigenom kan minska

sina kostnader för att »räkna på anbud»; kostnaderna i fråga kan bli högst

betydande. Den gemensamma anbudsprövningen ger vidare garanti för att

anbuden blivit rätt räknade. Vid fri anbudsgivning kan lätt förekomma att

lägsta anbudspriset är resultatet av en felräkning, som kan åsamka anbudsgivaren

en betydande direkt förlust. Att anbudet är rätt räknat är i så måtto

en fördel för beställaren som anbudsgivaren då icke är frestad att minska

sina kostnader genom att utföra arbetet på ett sämre sätt. Den gemensamma

anbudsprövningen uppges slutligen underlätta för företagarna att upprätthålla

en jämn sysselsättning.

Det synes emellertid ej kunna förnekas att den gemensamma anbudsprövningen,

hur den än anordnats, i flertalet fall är ägnad att driva upp anbudspriserna.

Detta gäller även i det fall att kartellens bestämmelser föreskriver

skyldighet för kartellmedlemmarna att ingiva anbud i enlighet med det lägsta

pris, som anmälts vid förhandsprövningen. I allmänhet torde nämligen

kartellparterna sakna anledning att vid denna förhandsprövning anmäla ett

särskilt lågt pris. Det synes därför svårt att komma ifrån att en anbudskartell

med gemensam anbudsprövning har skadlig verkan. Härtill kommer att

den gemensamma anbudsprövningen enligt mitt förmenande redan i sig själv

måste anses utgöra ett långt gående avsteg från den grundsats om fri konkurrens,

som den enskilda företagsamheten i allmänhet betecknar som

grundvalen för sin verksamhet.

Vid övervägande av det anförda har jag, såsom av det föregående framgår,

funnit anbudskartellerna vara av den karaktär att de i allmänhet ej bör

få förekomma. Ett förbud mot dessa karteller bör dock enligt mitt förmenande

icke omfatta det förhållande att genom en anbudskartell fastställes

gemensamma kalkylationsnormer eller viss kvotering av företagarnas leveranser.

I dessa hänseenden skiljer sig icke anbudskartellerna från prisoch

kvoteringskarteller inom andra näringsgrenar. I den mån en anbudskartell

begränsas härtill bör det vara tillräckligt att förhandling om kar
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

29

teilens hävande kan påkallas på samma sätt som i fråga om andra konkurrensbegränsningar.

Vad förbudet däremot enligt mitt förmenande bör

rikta sig mot är den förhandsprövning av anbud, som i regel anordnas enligt

anbudskartellerna. Det är denna organiserade form av samverkan vid

avgivande av anbud, som jag finner särskilt ägnad att föranleda skadlig

verkan och vara i viss mån stötande. Av naturliga skäl bör förbudet icke

rikta sig redan mot det förhållandet att en företagare, som avser att avgiva

anbud, samråder med en annan företagare om anbudets innehåll. Förbudet

bör därför endast drabba avtal om ett sådant samråd. I enlighet härmed

har i departementsförslaget (3 §) upptagits ett stadgande om förbud

för företagare att träffa eller tillämpa överenskommelse att samråd eller

annan samverkan mellan olika företagare skall äga rum före det någon av

dem avgiver anbud å försäljning av förnödenhet eller utförande av tjänst

här i riket. Åt begreppet tjänst bör därvid liksom i 1946 års lag givas samma

innebörd som i prisregleringslagen. Jag återkommer härtill i annat sammanhang.

Ehuru avtal om samråd före avgivande av anbud sålunda bör förbjudas

torde dock kunna förekomma undantagsfall, då ett sådant samråd uppenbarligen

icke är skadligt utan tvärtom även ur allmän synpunkt kan äga

fördelar. Så kan t. ex. bli fallet om en gemensam anbudsgivning av produktionstekniska

skäl är mer eller mindre ofrånkomlig eller om ett organiserat

samråd vid anbudsgivning är en förutsättning för en nödvändig fördelning

av produktionen mellan de samverkande företagen. Även andra fall

torde kunna tänkas, då en överenskommelse av eljest förbjudet slag bör

kunna tillåtas. Departementsförslaget stadgar i enlighet härmed rätt för näringsfrihetsrådet

att meddela undantag från förbudet under i lagen angivna

förutsättningar (4 §). Dessa har så uttryckts att undantag skall kunna medgivas,

om konkurrensbegränsningen kan antagas främja kostnadsbesparingar,

vilka till väsentlig del kommer konsumenterna till godo, eller i övrigt bidrager

till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig ordning eller om eljest särskilda

skäl därtill är.

För att näringsfrihetsrådet skall få skälig tid att pröva de dispensansökningar,

som särskilt under första tiden torde vara att vänta, synes förbudet

mot anbudskarteller böra träda i kraft senare än lagstiftningen i övrigt,

lämpligen den 1 juli 1954.»

Frågan om butiksbandeln på nyby g gnadso mråden i

städer och andra tätorter bar departementschefen vid lagrådsremissen, efter

att ha redogjort för de sakkunnigas, reservanternas och remissmyndighctcrnas

uppfattningar, behandlat i följande anförande:

»Såsom i andra sammanhang understrukits är det ur samhällets synpunkt

angeläget, att konkurrensen är fri inom butikshandeln. En förutsättning

härför kan i viss mån sägas vara att tillgången på butikslokaler icke är begränsad.

I princip bör här som eljest tillgången bestämmas uteslutande av

den efterfrågan som uppstår under fria konkurrensförhållanden. Denna

grundsats kan dock icke alltid upprätthållas —• hänsyn måste nämligen la
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

gas till andra ur samhällets synpunkt lika viktiga intressen. Framförallt gäller

detta tätorternas nybyggnadsområden. Byggnadslagens bestämmelser om

generalplan och stadsplan måste beaktas. Bebyggelsen får icke utformas hur

som helst och bl. a. måste tillses att butikerna förlägges till lämpliga platser.

Myndigheterna kan därvid knappast undgå att försöka avväga butikernas

antal så, alt varje rörelseidkare får en tillfredsställande avkastning. Även

den krisbetonade byggnadsregleringen spelar en viss roll. Syftet med denna

reglering är främst att tillgodose bostadsbehovet. Det i och för sig berättigade

kravet på ett ökat antal butikslokaler inom nybyggnadsområden kan därför

endast delvis beaktas. Icke heller kan förnekas att hyresregleringslagen

har en i viss mån konkurrensbegränsande verkan. Såsom de sakkunniga

framhållit är det dock önskvärt att de här angivna regleringarna i görlig

mån tillämpas på ett sådant sätt att friare konkurrens åstadkommes inom

butikshandeln.

I likhet med de sakkunniga finner jag det olämpligt att försöka mildra

de konkurrensbegränsande verkningarna på detta område genom tvingande

föreskrifter. Såsom betonats i andra avsnitt bygger departementsförslaget

i huvudsak på den grundsatsen, att sådana verkningar skall undanröjas

genom förhandlingar. Redan av denna anledning bör tanken på att tvångsvis

genomföra ransonering av butikslokaler avvisas. Härtill kommer, såsom

de sakkunniga kraftigt understrukit, att ransoneringsåtgärder lätt får

karaktären av en statlig nyetableringskontroll. I annat sammanhang har

jag framhållit hur föga önskvärd sådan kontroll är.

Man bör ej av det anförda draga den slutsatsen att saken enligt min mening

bör falla. Av de sakkunnigas undersökningar och remissvarens innehåll

framgår, att mycket kan vinnas genom ett frivilligt samarbete mellan

myndigheterna samt företrädarna för det enskilda näringslivet och konsumenterna.

Det finns all anledning antaga att ett sådant samarbete skulle bli

fruktbärande vid utformningen av stadsplaner och byggnadsplaner. Uppenbarligen

har den samverkan, som redan förekommit, varit till nytta.

Däremot är det betydligt vanskligare att förorda en lämplig lösning av

den fråga, som vanligen anmäler sig först i ett senare skede, nämligen hur

en rättvis fördelning mellan olika företagare och olika företagsformer av

tillgängliga butikslokaler skall kunna genomföras. Av den tidigare redogörelsen

framgår, att motsättningarna mellan den enskilda handeln och konsumentkooperationen

är stora på denna punkt. Även om jag i likhet med de

sakkunniga avstår från att försöka bedöma i vilken mån dessa motsättningar

har sakligt underlag, vill jag icke bestrida att missgynnande kan ha

förekommit. Att finna en fördelningsgrund, som tillfredsställer alla, lär vara

ogörligt. Enligt min uppfattning är det icke ens möjligt att uppdraga några

allmänna riktlinjer. Förhållandena växlar från fall till fall och en mängd

olika synpunkter måste beaktas. Därför synes också här den enda utvägen

vara att få till stånd samarbete mellan berörda parter. Frivilliga överenskommelser,

lämpade efter omständigheterna i det särskilda fallet, skulle då

kunna ingås.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

31

Såsom de sakkunniga funnit torde samarbetet mellan vederbörande myndigheter,

den enskilda och kooperativa handeln, byggnadsföretagen och konsumenterna

befrämjas, om något officiellt organ medverkar i en eller annan

form. Enligt de sakkunnigas mening skulle parterna kunna vända

sig till näringsfrihetsnämnden med begäran om förhandlingar. För egen

del kan jag icke ansluta mig till denna tanke. En förhandlingsverksamhet

av detta slag är helt väsensskild från de uppgifter som i övrigt skulle tillkomma

organet i fråga. Detta skulle i regel sakna den lokala kännedom,

som är nödvändig för ett riktigt bedömande av hithörande frågor. Dessutom

skulle förhandlingarna bli praktiskt besvärliga samt dyrbara och tidsödande.

På anförda grunder har jag i likhet med bl. a. kommerskollegium funnit,

att förhandlingsverksamheten bör uppdragas åt lokala organ. Jag biträder

även kollegiets uppfattning, att länsstyrelserna är bäst skickade för

detta uppdrag. Bland deras arbetsuppgifter ingår redan nu att i viss utsträckning

handlägga stadsplaneärenden. Länsstyrelserna är också väl insatta

i näringslivets förhållanden inom länen. Dessutom är anknytningen

till de kommunala myndigheterna god. Det synes knappast erforderligt att

i den nya lagstiftningen upptaga bestämmelser i detta hänseende. För närvarande

synes en mera tillfällig ordning vara att föredraga. En lämplig lösning

torde vara, att Kungl. Maj :t i särskilt cirkulär uppdrager åt länsstyrelserna

att under viss tid — förslagsvis tre år — följa utvecklingen, såvitt

angår butiksbeståndet inom blivande bostadsområden samt fördelningen

av planerade affärslokaler. I cirkuläret bör vidare angivas att länsstyrelserna,

om så påkallas, skall inleda förhandlingar med berörda parter för att

söka undanröja de missförhållanden som kan yppas ävensom allmänt verka

för att konkurrensen om tillgängliga butikslokaler blir så fri som möjligt.

Vidare bör det åligga länsstyrelserna att årligen till handelsdepartementet

inkomma med en redogörelse för sin verksamhet i nämnda hänseenden. Sedan

två år förflutit, synes man med ledning av inkomna redogörelser kunna

bilda sig en uppfattning om sakläget samt överväga, huruvida den nu förordade

ordningen skall avlysas eller behållas eller andra åtgärder vidtagas.»

Departementschefen har vidare vid lagrådsremissen i särskilda avsnitt

utförligt behandlat följande spörsmål, nämligen begreppet skadlig verkan

av konkurrensbegränsning (s. 101—120), olika former av konkurrensbegränsning

och bedömningen därav (allmänt s. 120—123, kartellfallet s.

123—137, monopolistfallet s. 140—150, diskrimination s. 171—182, enskild

nyetableringskontroll s. 182—213, internationell konkurrensbegränsning s.

213—219), offentliga regleringar med konkurrensbegränsande verkningar (s.

219—228), arbetsmarknaden (s. 228—236), organen (s. 250—263) samt

förfarandet (s. 263—279). Beträffande dessa spörsmål liksom i fråga om

specialmotiveringen till förslaget (s. 280 - 287) får utskottet hänvisa till

propositionen.

Lagrådet har beträffande lagstiftningsfrågans principiella behandling gjort

följande uttalande:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

»Starkt delade meningar ha framkommit rörande behövligheten av att genom

lagstiftning öka möjligheterna att motverka skadliga verkningar av de

konkurrensbegränsningar inom näringslivet, vilka fått stor utbredning i det

nutida samhället. Den förcbragta utredningen synes dock giva stöd för att

ett sådant behov föreligger. Det kan väl med visst fog göras gällande, att man

ännu icke äger de önskvärda insikterna och erfarenheterna på detta svårtillgängliga

område och att det därför är vanskligt att bedöma verkningarna

av lagstiftningsåtgärder. I det remitterade förslaget har emellertid iakttagits

varsamhet och försiktighet, och lagrådet anser sådana skäl icke vara

förebragta, att ej de huvudgrunder efter vilka förslaget utformats må kunna

godtagas. Särskilt måste det betecknas som välbetänkt, att näringsfrihetsrådets

möjlighet att direkt ingripa mot en konkurrensbegränsnings ådagalagda

skadliga verkan inskränkes till vad som förhandlingsvägen kan uppnås.

Härigenom torde i mångt och mycket de yppade betänkligheterna mot

lagstiftningen förlora i betydelse. Rådets sammansättning torde ock erbjuda

god garanti för självständighet och objektivitet.

Viss anledning till tvekan ger enligt lagrådets mening det föreslagna förbudet

mot den art av konkurrensbegränsning, som det s. k. bruttoprissystemet

utgör. Det kan i förstone synas vara ett bryskt ingrepp att omedelbart

straffbelägga förfaranden inom näringslivet, som icke kunna sägas vara i konflikt

med hittills rådande rättsuppfattning eller affärsmoral. Med hänsyn till

de skäl som i remissprotokollet andragits till stöd för förbudets genomförande

vill dock lagrådet icke motsätta sig förslaget i denna del.»

Lagrådet har vid granskningen av det remitterade förslaget gjort erinringar

beträffande vissa särskilda stadganden, vilka erinringar beaktats vid

utformningen av det i propositionen framlagda lagförslaget.

Motionerna.

I de likalydande motionerna 1: 398 och II: 488 har hemställts, att riksdagen

vid behandlingen av propositionen ville besluta om en sådan ändring

i lagförslaget att dess 14 § erhåller följande lydelse: »Konungen förordnar

för viss tid en ombudsman för näringsfrihetsfrågor. Denne skall äga särskild

insikt i näringslivets förhållanden.»

I de likalydande motionerna 1: 399 och II: 489 har hemställts, att riksdagen

måtte uttala, att försäljningen av tidningar och tidskrifter i kommission

med av vederbörande tidningar fastställda bruttopriser är en ur allmänna

synpunkter ändamålsenlig ordning, vilken bör undantagas från det

i 2 § av lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom

näringslivet uppställda förbudet för företagare att av företagare inom senare

försäljningsled betinga sig att visst pris icke må underskridas.

I de likalydande motionerna 1:400 och 11:490 har hemställts, att riksdagen

vid behandlingen av propositionen måtte för sin del besluta sådan

jämkning i den föreslagna lagen om motverkande i vissa fall av konkur
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

33

rensbegränsning inom näringslivet, att möjlighet beredes till åstadkommande

av ett anbudsförfarande under näringsfrihetsrådets överinseende i huvudsaklig

överensstämmelse med det danska licitationsförfarandet, samt att

riksdagen i samband härmed tillika måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande

i administrativ ordning av de närmare föreskrifter, som kan erfordras

för åstadkommande av ett dylikt förfarande.

I de likalydande motionerna I: 442 och II: 506 har hemställts, att riksdagen

1. måtte för sin del besluta att lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet in. m. må gälla till utgången av år

1958, före vilken tidpunkt på grundval av vunna erfarenheter en omprövning

av frågan bör äga rum;

2. måtte uttala att ifrågavarande lagstiftning — ehuru begränsad till sin

omfattning — inte avser att försätta sammanslutningar av hantverkare,

köpmän och andra näringsidkare i sämre ställning i organisationshänseende

än den som samhället ger fackliga och jordbrukskooperativa organisationer;
3.

måtte uttala att konkurrensbegränsningar, som äger samband med statliga

regleringar inom jordbruk in. fl. områden, skall av näringsfrihetsrådet

bedömas på principiellt samma sätt som begränsningar inom andra näringsgrenar;
4.

måtte i övrigt beakta vad i motionen anförts.

I de likalydande motionerna I: 443 och II: 507 har hemställts, att, innan

lagstiftning på detta område vidtages, frågan göres till föremål för en även

principiellt inriktad och mera ingående utredning av hithörande problem

och att, därest denna hemställan icke hifalles, de i motionen framförda synpunkterna

på den nu ifrågasatta lagstiftningen måtte beaktas vid dennas

utformning. I motionerna har bl. a. framhållits, att det synes olämpligt och

även ganska onödigt att konkurrensbegränsning, varom förhandling inför

näringsfrihetsrådet skall kunna upptagas, enligt 5 § i lagförslaget anses

föreligga även då »i samförstånd tillämpas gemensamt förfarande». Vidare

har i motionen anförts, att de två generella förbuden mot anbudskarteller

och bruttoprissättning bör ersättas med bestämmelser om att de angivna

arterna av konkurrensbegränsning behandlas i enlighet med det förhandlingsförfarande,

som anvisats för andra fall av konkurrensbegränsning. Det

synes i allt fall motionärerna oundgängligt att en lagstiftning mot bruttoprissättning

kompletteras med sådana bestämmelser i lagen mot illojal konkurrens,

att lockvaruförsäljning blir uttryckligen förbjuden.

I de likalydande motionerna I: 444 och II: 508 har hemställts att riksdagen

måtte, med avslag på propositionen i berörda delar, antaga ett av motionärerna

framlagt lagförslag. Detta innefattar i huvudsak följande ändringar

i förhållande till propositionens förslag: De i 2—4 §§ upptagna bestämmelserna

om generella förbud mot bruttoprissystem och anbudskartellcr

jämte därtill anslutna straffbestämmelser in. in. har uteslutits. Det i

6 § upptagna stadgandet om att vid förhandling särskilt skall eftersträvas

att förhindra vissa fall av konkurrensbegränsning med skadlig verkan har

3 Uihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 32.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

likaledes fått utgå. Bestämmelserna om inrättande av en befattning såsom

ombudsman för näringsfrihetsfrågor återfinnes ej heller i motionärernas

lagförslag. Det har i detta i stället uppdragits åt rådets ordförande att påkalla

förhandling inför rådet, dock att framställning om förhandling jämväl

föreslås få göras av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter

eller löntagare samt av företagare, som omedelbart beröres av konkurrensbegränsningen

i fråga. Skyldigheten att föranstalta om förhandling har i motionärernas

förslag slutligen vidgats i förhållande till det i propositionen

framlagda förslaget. Vid sidan av skyldigheten att i fråga om konkurrensbegränsning,

som bringas under rådets bedömning, genom förhandling söka

undanröja skadlig verkan därav skall nämligen enligt motionärernas förslag

ankomma på näringsfrihetsrådet att genom förhandlingar med näringsorganisationer,

som rådet finner representativa, söka från dem åstadkomma

åtaganden, som är ägnade att främja fri konkurrens och undanröja skadliga

verkningar av konkurrensbegränsningar. Enligt motionärernas förslag

skall lagen vara tidsbegränsad och gälla allenast till och med den 31 december

1958.

Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena får

utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet.

I propositionen bar framlagts förslag till lag om motverkande i vissa fall

av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Lagen avser att förstärka det

skydd mot skadlig verkan av konkurrensbegränsning, som genomförts med

stöd av lagen den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning

inom näringslivet. Enligt lagförslaget skall i detta syfte ankomma på ett näringsfrihetsråd

att i fråga om konkurrensbegränsning, som bringas under

dess bedömning, genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av densamma.

Därjämte upptar lagförslaget straffsanktionerade förbud mot tilllämpning

av bruttoprissystem samt vissa slag av anbudskarteller. Dispens

från förbuden föreslås kunna meddelas av näringsfrihetsrådet.

Delade meningar har gjort sig gällande i fråga om behovet av en vidgad

lagstiftning för att motverka skadlig konkurrensbegränsning. Nyetableringssakkunnigas

förslag om skärpt lagstiftning på området har i väsentliga delar

biträtts av många ämbetsmyndigheter samt de stora konsument- och löntagargrupperna.

Andra statliga myndigheter, handelskamrarna samt praktiskt

taget alla i ärendet hörda företagarorganisationer inom näringslivet har

avvisat tanken på en längre gående lagstiftning. Flertalet av dessa remissinstanser

har förordat att frågan om en vidgad lagstiftning ställes på framtiden

och att man ännu en tid avvaktar verkningarna av 1946 års lag. Vidare

har såsom ett ytterligare skäl mot att nu genomföra en ny lag mot skadlig

konkurrensbegränsning av många av dem anförts, att våra kunskaper

om konkurrensbegränsningarna och deras verkningar ännu ej är tillräck
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

35

liga för att en mera långtgående lagstiftning på området skall kunna utarbetas.

Samma ståndpunkt intages i motionerna I: 443 och II: 507. Däri hemställes

nämligen att, innan lagstiftning på detta område vidtages, frågan göres

till föremål för en även principiellt inriktad och mera ingående utredning

av hithörande problem än som hittills ägt rum.

Utskottet vill erinra om lagrådets uttalande, att det visserligen med visst

log kan göras gällande att man ännu icke äger de önskvärda insikterna och

erfarenheterna på detta svårtillgängliga område och att det därför är vanskligt

att bedöma verkningarna av lagstiftningsåtgärder men att i lagförslaget

iakttagits sådan varsamhet och försiktighet att de huvudgrunder, efter vilka

förslaget utformats, bör kunna godtagas. Utskottet delar vidare departementschefens

av lagrådet biträdda uppfattning att den i ärendet förebragta utredningen

ger stöd för uppfattningen att det föreligger behov att genom lagstiftning

öka möjligheterna att motverka konkurrensbegränsningar inom närings

livet. Såsom departementschefen framhållit är våra kunskaper på området,

låt vara att de ej är fullständiga, dock betydande. Ett icke ringa utredningsarbete

rörande konkurrensbegränsningarnas utbredning och verkningar har

i själva verket i olika former pågått sedan mer än 40 år tillbaka och har under

senare år bedrivits icke blott inom ramen för 1946 års lagstiftning utan

även genom olika statliga utredningar på skilda områden av näringslivet.

Det kan därför enligt utskottets åsikt icke vara erforderligt att lagstiftningsfrågan

på detta betydelsefulla område ytterligare uppskjutes i avvaktan på

eu förnyad utredning av hithörande problem, vilka nyetableringssakkunniga

ägnat ett femårigt utredningsarbete. Utskottet förordar därför att en längre

gående lagstiftning än den gällande registrerings- och utredningslagen nu genomföres

och avstyrker motionerna I: 443 och II: 507, såvitt däri yrkats uppskov

med lagstiftningsfrågan i avbidan på ytterligare utredning.

Det i propositionen framlagda lagförslaget har till sin allmänna uppbyggnad

i allt väsentligt grundats på det förslag, som utformats av nyetableringssakkunniga.

Liksom sakkunnigförslaget förutsätter det nu ifrågavarande lagförslaget,

med undantag för de två generella förbuden, en skälighetsbedömning

av varje särskild konkurrensbegränsning. På näringsfrihetsrådet skall

ankomma att i fråga om konkurrensbegränsningar, som kommer under dess

provning, till en början bedöma om desamma föranleder skadlig verkan eller

ej. I den mån skadlig verkan befinnes vara för handen har näringsfrihetsrådet

att genom förhandling söka undanröja förefintliga missförhållanden. Ger

förhandlingarna icke resultat har rådet, när saken finnes vara av större vikt,

att göra anmälan till Kungl. Maj:t. I motsats till sakkunnigförslaget upptager

det i propositionen framlagda lagförslaget däremot icke befogenhet för rådet

att genom straffsanktionerade förelägganden framtvinga rättelse. Den återhållsamhet

som sålunda kommer till synes i det i propositionen framlagda

föl slaget finnei utskottet val berättigad. Genom den mjukare utformning som

den föreslagna lagen erhållit i och med att densamma väsentligen begränsats

till att skapa ett i lag reglerat värderings- och förhandlingsförfarande synes

- såsom departementschefen anfört — goda möjligheter finnas för alt åstad
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

komma ett samarbete mellan statsmakterna och näringslivet i syfte att förhindra

skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Det är utskottets förhoppning

att man på detta sätt utan att tillgripa tvångsmedel i större utsträckning

än som är erforderligt skall finna en varaktig lösning av de svåra problem,

som konkurrensbegränsningarna visat sig utgöra. Skulle emellertid

denna förhoppning icke infrias har man såsom i propositionen framhållits

genom lagstiftningens tillämpning otvivelaktigt fått en vidgad erfarenhet i

fråga om bedömningen av konkurrensbegränsningar och deras verkningar i

olika hänseenden samt därmed även en säkrare utgångspunkt för genomförande

av en tvingande lagstiftning.

I motionerna 1:444 och 11:508 har tanken på en ren förhandlingslagstiftning

framförts. Vid sidan av sin befogenhet att pröva särskilda fall av

konkurrensbegränsning bör emellertid näringsfrihetsrådet enligt dessa motioner

ges även en mera vidsträckt förhandlingsuppgift. Det framhålles sålunda,

att parterna på arbetsmarknaden genom frivilliga överenskommelser

skapat ett normsystem, som fungerat så väl att allt tal om lagstiftning rörande

stridsåtgärder på arbetsmarknaden upphört. På liknande sätt borde

på näringslivets område på frivillighetens väg och under trycket av allmänna

opinionen åstadkommas ett moraliskt bindande normsystem — ett

slags näringslivets hederskodex — som reglerar och begränsar avtalsfrihetens

användning på ett ur allmän synpunkt godtagbart sätt. Detta borde

enligt motionärernas mening kunna ske genom det föreslagna näringsfrihetsrådets

förmedling. I motionerna föreslås därför att näringsfrihetsrådet

vid sidan av sin befogenhet att pröva de individuella fallen ges

rätt att koncentrera sin uppmärksamhet på mera allmänna företeelser inom

föreliggande område. I det vid motionerna fogade lagförslaget har i enlighet

härmed upptagits ett stadgande av innebörd, att det skulle ankomma på

näringsfrihetsrådet att genom förhandlingar med näringsorganisationer,

som rådet finner representativa, söka från dem åstadkomma åtaganden,

som är ägnade att främja fri konkurrens och undanröja skadliga verkningar

av konkurrensbegränsningar.

Utskottet finner det framförda förslaget om en vidgad förhandlingsrätt

för näringsfrihetsrådet utgöra ett i och för sig tänkvärt uppslag för att erhålla

en såvitt möjligt aktiv medverkan i arbetet för friare konkurrensförhållanden

från de stora riksorganisationerna inom näringslivet. Tanken ansluter

sig också nära till den uppfattning, som kommit till uttryck i propositionen

(s. 226) och som helt delas av utskottet, att i rådets uppgift bör ingå

en allmän bevakning av intresset av fri konkurrens. Motionärernas uppslag

för också tanken till de s. k. trade practice conferences, som kommit i bruk

i Amerikas förenta stater. Dessa offentliga konferenser, som är av helt informell

karaktär, hålles inför den amerikanska antitrustmyndigheten Federal

Trade Commission och avser att föra fram till frivilliga uppgörelser om

konkurrensförhållanden och affärsmetoder inom den särskilda branschen.

Utskottet är för sin del böjt för att tro att förhandlingar av den art, som

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

37

avses i motionerna, under i övrigt gynnsamma förutsättningar skulle kunna

bli av stort värde för att främja lagstiftningens syftemål. Emellertid ställer

sig utskottet tveksamt till värdet av att ålägga näringsfrihetsrådet såsom

en skyldighet att föranstalta om förhandlingar av denna art. Utskottet

kan därför ej ansluta sig till motionerna I: 444 och II: 508 i detta avseende.

Hinder bör emellertid enligt utskottets uppfattning icke möta för rådet att

inom ramen för sin allmänna uppgift upptaga dylika förhandlingar av informell

karaktär med intresserade parter i den mån ett dylikt förfarande av

rådet bedömes ändamålsenligt.

De i 2 och 3 §§ av lagförslaget upptagna generella förbuden mot vissa

arter av konkurrensbegränsning innebär såsom förut antytts en skärpning

av lagförslaget i förhållande till nyetableringssakkunnigas förslag, som icke

upptog några dylika förbud. Förbudsbestämmelserna har av departementschefen

motiverats med att man i den mån så varit möjligt velat tillgodose

de bl. a. under remissbehandlingen framställda önskemålen om generella

förbud mot vissa bestämda konkurrensbegränsande förfaranden med skadlig

verkan. En komplettering av förhandlingslagstiftningen med vissa generella

förbud har därjämte ansetts betydelsefull ur effektivitetssynpunkt. I

motionerna I: 443 och II: 507 samt I: 444 och II: 508 har intagits en starkt

avvisande hållning mot de föreslagna förbuden.

Det i 2 § av lagförslaget angivna förbudet avser att förhindra bruttoprissystem

i form av fasta bruttopriser och minimipriser. Förbudet vänder sig

däremot icke mot s. k. riktpriser eller mot maximipriser. I främsta rummet

har det föreslagna förbudet motiverats med att fasta bruttopriser och minimipriser

motverkar en allmän rationalisering inom distributionen och därmed

i och för sig möjliga prissänkningar inom handeln. Detta anses främst

bero därpå, att vid de angivna formerna av bruttoprissystem salupriset på

en vara i stort sett kommer att bestämmas av de återförsäljare som har de

högsta kostnaderna. Det förnekas icke att bruttoprissystemet även kan ge

vissa fördelar. Men fördelarna är enligt departementschefens åsikt så ringa

i förhållande till nackdelarna att systemet i allmänhet måste anses skadligt.

De ogynnsamma verkningarna av bruttoprissystem visar sig enligt sakens

natur tydligare ju större omfattning systemets tillämpning får. Då systemet

efter andra världskrigets uIbrott utvecklats mycket hastigt har departementschefen

ansett angeläget att systemets tillämpning snabbt begränsas.

Detta önskemål tillgodoses ej vid förhandlingsförfarandet, som skulle komma

att på detta område innebära eu alltför omständlig arbetsmetod. Den

föreslagna lagen har därför ansetts böra upptaga bestämmelser som i princip

förbjuder bruttoprissystemet samt straffbelägger överträdelser av förbudet.

Emellertid har förbudet icke ansetts böra göras ovillkorligt. Rätten

att bevilja undantag från förbudet har enligt förslaget tillagts näringsfrilietsrådet.

För dispensrättens handhavande meddelas bestämmelser i 4 § av

lagförslaget. Det inskärpes i propositionen att dispensrätten bör utövas med

en viss återhållsamhet, då syftet med förbudet eljest kan äventyras.

I motionerna I: 444 och II: 508 uttalas, att det förefaller uppenbart att li
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

den ännu icke är mogen för ett så definitivt ståndpunktstagande till bruttoprissystemet,

som ett generellt förbud innebär. Det vitsordas att systemet väl

har nackdelar både ur konsumenternas synpunkt och i fråga om vissa av

möjligheterna att få en rationalisering till stånd. Häremot framhålles emellertid,

att om den uppmjukning av systemet, som redan är på väg, får fortsätta,

de mest anmärkningsvärda nackdelarna kan avlägsnas. »Distributionskonkurrensen»

måste enligt motionärerna i betydligt högre grad än som

framgår av propositionen få sitt uttryck i en tävlan mellan olika företagsformer

än mellan skilda företag. En sådan konkurrens kan emellertid hindras

av ett generellt förbud mot bruttopriser. Då ett förbud mot enhetliga

bruttopriser enligt motionärerna bl. a. måste leda till avsevärda prisdifferenser

mellan glesbebyggda och mera tättbefolkade områden, bör övervägas

huruvida det dels är möjligt, dels alltid önskvärt ur allmän synpunkt att

varje konsument betalar hela den verkliga distributionskostnaden. Inom tobakshandeln

har, framhåller motionärerna, underlåtenhet att iakttaga fastställda

utförsäljningspriser direkt kriminaliserats. Vidare hänvisas till att

i den långtgående amerikanska lagstiftningen mot konkurrensbegränsning

uttryckligt undantag gjorts för bruttoprissättning. Slutligen inskärpes att

de näringsorganisationer, som överlagt med departementet i lagstiftningsfrågan,

uttryckligen reserverat sig mot förbud för såväl bruttopriser som

anbudskarteiler och hävdat att dessa företeelser borde behandlas som konkurrensbegränsningar

i allmänhet.

I motionerna I: 443 och II: 507 hävdas likaledes att det bör vara tillräckligt

att det gives möjlighet att i fråga om bruttoprissättning tillgripa det

förhandlingsförfarande, som lagförslaget anvisar i andra fall av konkurrensbegränsning.

Särskild uppmärksamhet har ägnats åt behandlingen av

s. k. lockvaruförsäljning. I detta hänseende göres gällande att den möjlighet

till dispens, som i propositionen anvisats som ett medel mot lockvaruförsäljning,

ej är till fyllest. Motionärerna anser därför oundgängligt, att en

lagstiftning mot bruttoprissättning kompletteras med sådana bestämmelser

i lagen mot illojal konkurrens, att lockvaruförsäljning, vilken otvivelaktigt

är en art av illojal konkurrens, blir uttryckligen förbjuden.

Utskottet finner i likhet med departementschefen bruttoprissystemet, som

otvivelaktigt vunnit allt större utbredning, vara en sådan form av konkurrensbegränsning,

som det ur allmän synpunkt är angeläget att motverka.

Eftersom de ogynnsamma verkningarna av bruttoprissystemet framträder

tydligare ju mera allmänt systemet tillämpas, finner utskottet övervägande

skäl tala för en så ingripande åtgärd som att i lag generellt förbjuda systemet.

Härför talar också enligt utskottets uppfattning med särskild styrka

den praktiska synpunkt, som anföids av departementschefen, nämligen

att näringsfrihetsrådet därigenom slipper föra tidsödande förhandlingar

med ett stort antal parter inom olika branscher. Rådet får härigenom tillfälle

att i ökad omfattning syssla med andra slag av konkurrensbegränsningar,

varigenom lagstiftningens allmänna effektivitet ökas. Motionärernas farhågor

för att förbudet mot bruttoprissystem skulle komma att innebära

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32■

39

ett hinder mot en tävlan mellan olika företagsformer inom distributionen

finner utskottet knappast grundade. En dylik konkurrens kan i stället till

följd av bruttoprisssystemets slopande i många fall komma att skärpas till

gagn för konsumenterna. Det erinras i detta sammanhang om att bruttoprissystem

ofta bar den innebörden, att samma pris skall tillämpas i butiker

tillhörande olika företagsformer. Icke heller synes ett förbud mot bruttoprissystem

komma att ge anledning till sådana prisdifferenser mellan

glesbebyggda och tättbefolkade områden som motionärerna befarar. I de

fall leverantörerna inom ramen för det fastställda bruttopriset — såsom oftast

sker — själv bär de högre fraktkostnaderna till mindre och mera avlägsna

orter, finns det knappast anledning att tro, att leverantörerna, sedan

bruttoprissystemet förbjudits, kommer att tillämpa ändrade betalningsvillkor.

En annan sak är att det, om bruttoprissystem ej tillämpas, blir större

möjligheter till priskonkurrens inom handeln på större orter, där omsätlningen

per sysselsatt kan hållas hög och där det finns många återförsäljare,

än på mindre platser. Såsom nyetableringssakkunniga framhållit synes

det dock knappast vara skäl att begränsa den förmån, som i vissa fall

kan bli följden av en friare konkurrens, endast därför att samma förmån

icke kan bli fullt lika stor på alla platser. Vad angår det s. k. lockvaruproblemet

har Kooperativa förbundet i sitt remissyttrande intagit den

ståndpunkten, att detta problem vid ett generellt förbud mot bruttoprissystem

skulle förlora sin aktualitet. Ingen enstaka prisreduktion skulle enligt

förbundet komma att framstå såsom i ögonen fallande, om det bleve

allmänt att märkesvaruartiklar såldes till varierande priser i skilda företagsformer

och individuella företag. Även om utskottet finner denna uppfattning

icke vara helt realistisk, ligger det säkerligen mycket däri. Omfattningen

och betydelsen av lockvaruförsäljning bör därför icke överdrivas.

Enligt utskottets uppfattning bör i allt fall den näringsfrihetsrådet tillerkända

dispensrätten erbjuda ett effektivt och betryggande skydd för leverantörerna

mot skador på grund av illojal underförsäljning. Utskottet

vill därvid betona att dispensen i många fall synes kunna begränsas till

ett medgivande för leverantören att i förhållande till den eller de leverantörer

som gjort sig skyldiga till illojal underförsäljning betinga sig att

visst pris icke får underskridas. Vid eu dylik begränsning synes någon mera

avsevärd tidsspillan för utredning av ärendet knappast behöva uppstå. På

grund av vad sålunda anförts vill utskottet, under avstyrkande av de motionsvis

framställda yrkandena, biträda propositionens förslag om förbud

mot bruttoprissystem.

I motionerna 1:399 och 11:489 har hemställts, att riksdagen måtte uttala

att »försäljningen av tidningar och tidskrifter i kommission med av

vederbörande tidningar fastställda bruttopriser» är en ur allmänna synpunkter

ändamålsenlig ordning, vilken bör undantagas från det i 2 § av den

föreslagna lagen uppställda förbudet för företagare att av företagare i senare

försäljningsled betinga sig att visst pris icke må underskridas. Till

stöd för det framställda yrkandet hänvisas till att lösnummerförsäljningen

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

av tidningar och tidskrifter i vårt land praktiskt taget uteslutande sker i

kommission, vilket innebär att återförsäljaren erhåller fri returrätt och

behöver betala endast för de exemplar han sålt. Kommissionssystemet betingas

av dels önskemålet att trygga allmänhetens fria val av tidningar

genom att bekväm tillgång till olika slag av tidningar föreligger hos

tidningsförsäljarna, dels nödvändigheten för tidningsföretagen av att själva

kunna bestämma den distribuerade upplagans storlek. Tidningsföretagen

kan enligt motionärerna ur synpunkter liknande dem, som motiverar

kommissionssystemet, icke utan risker för en ur tryckfrihets- och läsfrihetsmässiga

hänsyn obehörig påverkan från försäljarnas sida acceptera

avvikelser från det av tidningen bestämda utförsäljningspriset.

Enligt 4 § i lagförslaget må dispens från förbudet mot bruttoprissystem

meddelas om konkurrensbegränsningen kan antagas främja kostnadsbesparingar,

vilka till väsentlig del kommer konsumenterna till godo, eller i

övrigt bidrager till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig ordning eller om

eljest särskilda skäl är därtill. I propositionen har departementschefen icke

genom exempel belyst stadgandets innebörd. Utan en mera fullständig utredning

av de närmare omständigheterna i varje särskilt fall synes det utskottet

icke heller vara möjligt att på förhand bedöma när dispens bör

meddelas. Avgörandet måste av naturliga skäl överlåtas till näringsfrihetsrådet.

Det synes emellertid utskottet som om motionärerna här berör ett

annat spörsmål, nämligen i vad mån det i 2 § angivna förbudet är tilllämpligt

på försäljning i kommission. Särskilda regler för dylik försäljning

gäller enligt lagen den 18 april 1914 om kommission, handelsagentur

och handelsresande. Vid försäljning i kommission förbliver godset, som

lämnats kommissionären till försäljning, i kommittentens ägo intill dess

äganderätten övergår till tredje man eller s. k. självinträde sker. Någon försäljning

av godset äger alltså icke rum mellan kommittenten och kommissionären.

Då det i 2 § av lagförslaget stadgade förbudet endast avser

»prissättningen inom senare försäljningsled» kan stadgandet uppenbarligen

icke gälla sådana försälj ningsinstruktioner, som kommittenten meddelar

kommissionären även om instruktionerna avser också priset. I den mån

tidningsförsäljningen på sätt framgår av motionerna har karaktären av

kommissionsuppdrag beröres densamma sålunda ej av förbudet mot bruttoprissystem.

Utskottet anser sig härmed ha besvarat motionerna 1:399 och

II: 489.

Det i lagförslagets 3 § upptagna förbudet riktar sig mot att företagare

träffar eller tillämpar överenskommelse om att samråd eller annan samverkan

skall äga rum innan någon av dem avgiver anbud å försäljning eller

utförande av tjänst här i riket. Förbudet avser däremot icke det förhållandet,

att en företagare som ämnar avgiva anbud samråder med annan företagare

om anbudets innehåll. Ej heller drabbar förbudet anbudskarteller,

som uteslutande avser fastställande av gemensamma kalkylationsnormer

eller viss kvotering av företagarnas leveranser. I fråga om sistnämnda typer

av anbudskarteller kan sålunda enligt lagförslaget endast påkallas förhand
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

41

ling för undanröjande av skadlig verkan liksom i fråga om andra konkurrensbegränsande

avtal. Det i här ifrågavarande paragraf föreslagna förbudet

mot avtal om gemensam anbudsprövning har av departementschefen

motiverats främst därmed, att en sådan förhandsprövning, hur den än anordnas,

i flertalet fall är ägnad att driva upp anbudspriserna och att det

därför är svårt alt komma ifrån att denna typ av anbudskarteller har skadlig

verkan. Förfarandet har av departementschefen ansetts vara också i viss

mån stötande. Liksom i fråga om bruttoprisförbudet har näringsfrihetsrådet

enligt 4 § i lagförslaget medgivits rätt att meddela dispenser från förbudet.

I motionerna 1:444 och 11:508 medges att anbudskarteller icke sällan

ter sig stötande. Emellertid framhålles att problemet icke är så enkelt att

det bäst löses med ett ovillkorligt förbud. Om skadlig verkan vållas av en

anbudskartell eller ej beror enligt motionärerna nämligen i främsta rummet

på de principer, som ligger till grund för den mer eller mindre gemensamma

kalkylen. Det betonas att inom vissa hantverksyrken samråd om

anbud helt enkelt beror på att dessa småföretagare i motsats mot flertalet

industriföretag icke kan inbördes överlägga om pris och andra leveransvillkor

förrän anbudsgivningen blir aktuell. Anbudskarteller, där priskonkurrensen

bibehålies och syftet väsentligen är att fördela förekommande beställningar

på medlemmarna, kan enligt motionärerna ibland framstå som

rationella och under alla förhållanden ur allmän synpunkt såsom ofarliga.

I motionerna I: 443 och II: 507 framhålles att den praktiska tillämpningen

av förbudsbestämmelsen med största sannolikhet kommer att föranleda betydande

svårigheter. Det synes motionärerna därför vara avgjort lämpligast,

att anbudskarteller behandlas i enlighet med reglerna för karteller

av andra slag.

Utskottet finner de skäl som departementschefen anfört till stöd för

det föreslagna förbudet bärande. Skulle anbudskarteller av det slag varom

här är fråga i enstaka fall befinnas ur allmän synpunkt värdefulla

eller av andra skäl ofrånkomliga, har genom de föreslagna dispensbestämmelserna

väl sörjts för att förbudet icke i dylika fall behöver leda till

mindre önskvärda resultat ur allmän synpunkt. Den avgränsning av

förbudet som ägt rum i det föreslagna stadgandet synes utskottet vara så

skarp som förhållandena medgiver. Det synes utskottet därför icke heller

kunna befaras uppkomma några mera avsevärda svårigheter för tillämpningen

av förbudet. Då åtal för brott mot förbudet enligt 31 § i lagförslaget

skall få äga rum endast efter anmälan eller medgivande av ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor ligger däri enligt utskottets uppfattning en

tillräcklig garanti för att obefogade åtal ej skall komma till stånd. På grund

av det anförda finner sig utskottet, med avstyrkande av bifall till de motionsvis

framställda yrkandena, böra biträda propositionens förslag i fråga om

förbudet mot vissa slag av anbudskarteller.

I motionerna I: 400 och II: 400 har hemställts om sådan jämkning av den

föreslagna lagen att ett anbudsförfarande under näringsfrihetsrådets överinseende

kan åstadkommas i huvudsaklig överensstämmelse med det danska

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

licitationsförfarandet samt att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om

utfärdande i administrativ ordning av de närmare föreskrifter, som kan

erfordras därför. Motionärerna framhåller att inom de hantverksyrken som

främst beröres av förbudet mot anbudskarteller erfarenhetsmässigt konstaterats,

att en hänsynslös och osund konkurrens leder till ur samhällsekonomisk

synpunkt icke önskvärda förhållanden, som utesluter en fullgod

pris- och kvalitetskombination. Där icke kvaliteten till följd därav omedelbart

avsiktligt sänkes, hämmas i allt fall därigenom branschens fortsatta

utveckling. Dessa hantverksyrken bör därför enligt motionärerna ges någon

organisatorisk möjlighet att under sund konkurrens skydda sitt yrke mot

illojal och osund konkurrens. Det i 4 § föreslagna dispensförfarandet torde

enligt motionärernas uppfattning svårligen kunna tillämpas i dessa fall.

Det av motionärerna berörda i Danmark sanktionerade s. k. licitationssystemet

går i sin vanliga form ut på att en organisation kan begära att för

låga anbud förkastas, men att avgörandet därom skall träffas av ett opartiskt

organ, därest beställaren och organisationen icke kan enas. Anbuden

skall i enlighet därmed utan någon föregående reglering avgivas till beställaren.

Organisationen medges rätt att närvara vid anbudens öppnande och

att inom viss tid därefter avgiva motiverad begäran om att visst anbud

skall förkastas. Frågan huruvida en sådan begäran är berättigad eller ej

avgöres av en skiljenämnd. Licitationssystemet förutsätter sålunda i regel

icke att samråd eller annan samverkan skall äga rum innan ett anbud avgives.

Då det i 3 § i lagförslaget upptagna förbudet emellertid endast riktar

sig mot överenskommelser om att samråd eller samverkan skall äga rum

innan någon av parterna avgiver anbud innebär stadgandet således icke

något hinder mot att företagarna inom en viss bransch träffar avtal om att

tillämpa ett förfarande liknande det danska licitationssystemet. Liksom

andra konkurrensbegränsande överenskommelser kan ett dylikt avtal dock

göras till föremål för förhandling för undanröjande av skadlig verkan av

detsamma. På grund av vad sålunda anförts och då det icke synes utskottet

finnas anledning att i vidare mån ställa tillämpningen av ett anbudsförfarande

av bär avsedd art under näringsfrihetsrådets överinseende avstyrker

utskottet motionerna I: 400 och II: 490.

Bestämmelserna om förhandling för undanröjande av skadlig konkurrensbegränsning

har upptagits i 5 och 6 §§ av lagförslaget. De bör ses mot

bakgrunden av den i 1 § andra stycket föreslagna definitionen av begreppet

skadlig verkan. I 5 § har angivits vilka former av konkurrensbegränsning,

som får upptagas till bedömande enligt lagen. Paragrafen utmärker sålunda

den yttre ramen för näringsfrihetsrådets förhandlingsverksamhet. De arter

av konkurrensbegränsning som enligt stadgandet får upptagas till behandling

är 1) att mellan företagare slutits kartellavtal eller annan liknande

konkurrensbegränsande överenskommelse eller eljest i tyst samförstånd

tillämpas gemensamt förfarande, som berör pris-, produktions-, omsättningseller

transportförhållanden (kartellfallet) samt 2) att inom viss näringsgren

en företagare eller en grupp av företagare, vilken sammanhålles av

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

43

gemensamma ägarintressen i företagen, svarar för en väsentlig del av

företagsamheten (monopolistfallet). Huruvida förhandling för undanröjande

av skadlig verkan av en konkurrensbegränsning i ett särskilt fall skall

äga rum blir beroende på om i det aktuella fallet sådan skadlig verkan, som

angivits i 1 § andra stycket, bedömes vara för handen eller ej. I 6 § har

angivits vissa slag av konkurrensbegränsningar, som man — under förutsättning

att skadlig verkan förefinnes — särskilt skall eftersträva att hindra.

I fråga om kartellfallets konkurrensbegränsningar har under förarbetena

från vissa håll gjorts invändningar mot att med samverkan på grund av kartellavtal

eller annan överenskommelse likställts i samförstånd tillämpat

gemensamt förfarande. Ett sådant gemensamt förfarande skulle utgöra ett

alltför obestämt förhållande för att man därpå skulle kunna bygga en rätt

till ingripande. Denna uppfattning har kommit till uttryck också i motionerna

1:443 och 11:507. Enligt motionärernas uppfattning är det synnerligen

olämpligt och även ganska onödigt att i svensk lagstiftning införa ett begrepp

av så diffus beskaffenhet som här föreslagits. Departementschefen

har till stöd för den här ifrågavarande bestämmelsen anfört, att det ligger

i sakens natur att ett samarbete mellan företagare i konkurrensbegränsande

syfte kan upprätthållas utan att man träffar avtal, muntligt eller skriftligt.

Det är därför enligt hans mening oundgängligen nödvändigt att prövningsorganet,

såsom även nyetableringssakkunniga föreslagit, får behörighet att

till prövning upptaga också ett i tyst samförstånd tillämpat gemensamt förfarande.

Utskottet ansluter sig till denna uppfattning. Såsom departementschefen

framhållit skulle eljest säkerligen en allvarlig lucka uppstå i fråga

om möjligheterna att med lagstiftningens hjälp ingripa mot skadlig konkurrensbegränsning.

Beträffande monopolistfallet har under förarbetena från vissa håll framförts

meningen, att monopolistfallet icke bör omfattas av den föreslagna lagen.

Bank- och fondinspektionen har sålunda hävdat att fallet icke i och för

sig innefattar någon konkurrensbegränsning. Det borde enligt inspektionens

mening räcka med att monopolistfallen registrerades samt att ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor finge övervaka dem med rätt för honom att hos

Kungl. Maj :t hemställa om lämplig åtgärd. Vissa andra remissmyndigheter

samt reservanten herr Gillberg har förordat att övervakningen i dessa fall

bör ske i form av särskilda undersökningar, utmynnande i förslag till lämpliga

åtgärder i det enskilda fallet. Det betonas att eljest utrymmet för rent

subjektiva bedömanden och politiska hänsynstaganden skulle bli för stort.

Vidare göres gällande att, om monopolistfallet upptoges i lagen, erkänt effektiva

företag skulle bli benägna att hålla tillbaka sin konkurrenskraft för

att ej uppnå monopolställning. Liknande synpunkter har framförts i motionerna

1:443 och 11:507. Det understrykes av motionärerna alt monopolistfallet

icke är produkten av konkurrensbegränsning och följaktligen icke bör

behandlas som sådan. Eventuella missbruk av en ensamföretagare bör enligt

motionärerna prövas genom särskilda utredningar från fall till fall.

Departementschefen har anfört att man väl cj kan helt avvisa invändning
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

en, att det här ej är fråga om en konkurrensbegränsning i vanlig mening,

men att det å andra sidan är uppenbart att den fullständiga eller partiella

frånvaro av konkurrens, som föreligger i en monopolsituation, för konsumenten

kan bli vådligare än kanske flertalet fall av avtalsmässig konkurrensbegränsning.

I anslutning härtill erinras om att en monopolsituation kan

uppkomma genom att flera företagare, som förut haft kartellavtal sinsemellan,

i stället bildar en koncern. Det erkännes att monopolställningen, som

en monopolist ofta kan ha nått just genom att legitimt utnyttja den fria

konkurrensen, icke behöver vara skadlig ur allmän synpunkt. Samtidigt betonas

att monopolställningen å andra sidan även medför uppenbara faror

för missbruk, vilket frånvaron av konkurrens i och för sig måste inbjuda till.

Departementschefen finner det därför icke tillrådligt att lämna monopolistfallet

utanför lagstiftningen. Utskottet vill uttala sin fulla anslutning till

denna uppfattning. Monopolistfallet utgör enligt utskottets mening ett så

typiskt fall av ofullständig konkurrens inom näringslivet, att det vore oförsvarligt

att ge den föreslagna lagen ett så begränsat innehåll, att icke skadlig

verkan av förekomsten av en monopolsituation kunde upptagas till bedömning

av näringsfrihetsrådet.

Ett av de mest omstridda spörsmålen beträffande bedömningen av olika

slag av konkurrensbegränsningar utgör frågan om den enskilda nyctableringskontrollen

inom handeln och vissa hantverksyrken. Nyetableringssakkunniga

har intagit en på det stora hela taget avvisande hållning mot den enskilda

nyetableringskontrollen. Deras främsta invändning mot densamma är

att kontrollen stöder de prisbindningar, som berör handeln, och därigenom

ger systemet en stadga, som knappast är gynnsam för konsumenterna. Invändningen

förstärkes enligt deras uppfattning bl. a. därav, att det icke är

säkert att kontrollen sänker de totala distributionskostnaderna eller ger handeln

den ur konsumentsynpunkt lämpligaste strukturen. Vid sitt ståndpunktstagande

till frågan om den enskilda nyetableringskontrollen förklarar

departementschefen sig finna de invändningar, som sålunda anförts mot

nyetableringskontrollen, äga en sådan styrka, att värdet av kontrollen i varje

fall framstår såsom tvivelaktigt. Då nyetableringskontrollen förutsätter, att

icke godkända nya företagare utsättes för en organiserad bojkott eller annan

diskriminerande behandling från leverantörernas sida, innebär kontrollen,

framhåller departementschefen, att nya företagares näringsutövning försvåras

eller hindras. Huruvida det hinder för näringsutövningen, som sålunda

uppstår, är att anse såsom ur allmän synpunkt otillbörligt — och därmed

innefattande skadlig verkan — förutsätter enligt departementschefen

i fråga om varje nvetableringsreglering en avvägning mellan å ena sidan det

allmänna intresset av att rätten till fri näringsutövning såvitt möjligt upprätthålles

och å andra sidan de skäl för avsteg från principen, som kan finnas

inom det särskilda området. Vid den avvägning, som sålunda skall göras,

anser departementschefen icke det allmänna argumentet, att nyetableringskontroll

erfordras för en rationell utveckling av branschen eller för att

stärka den enskilda handelns ställning gentemot andra företagsformer, vara

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

45

ägnat att ge övervikt åt skälen för den enskilda nyetableringskontrollcn. Det

måste enligt departementschefens mening därutöver fordras ytterligare omständigheter,

som i det föreliggande fallet ger särskild tyngd åt motivet för

kontrollen. Såsom ett sådant skäl framhålles bl. a. den omständigheten, att

det förebringas utredning om att nyetableringsregleringen medför en sådan

rationalisering inom branschen, att distributionskostnaderna sänkes och

att en väsentlig del av rationaliseringsvinsten kommer konsumenterna till

godo. Att närmare utforma de riktlinjer, som därvidlag skall gälla, bör emellertid

enligt departementschefen ankomma på näringsfrihetsrådet.

I motionerna I: 443 och II: 507 hävdas, att den enskilda nyetableringskontrollen

är ett medel för varudistributionens rationalisering och att den därför

ej är att betrakta såsom en skadlig konkurrensbegränsning. Det erinras

i anslutning därtill om att 1936 års näringsorganisationssakkunniga på sin

tid intagit en positiv inställning till densamma. Motionärerna ställer i motsats

härtill att departementschefen enligt deras uppfattning utvecklat en så

påtagligt negativ uppfattning om nyetableringskontrollen, att han t. o. m.

i detta avseende återkommit till det förslag om »omvänd bevisbörda», som

påyrkats av nyetableringssakkunniga. Det erinras om att enligt departementschefens

uttalande de parter, som är engagerade i enskild nyetableringskontroll,

ju skulle ha att förebringa bevisning om den rationalisering, som

åstadkommits. Av principiella skäl finner motionärerna det vara uppenbart

att bevisbördan i stället skall åvila sökanden, som alltså bör ådagalägga, att

kontrollen i det föreliggande fallet medfört ur allmän synpunkt otillbörlig

verkan på distributionskostnaderna och i övrigt på varudistributionens rationalisering.

I motionerna 1:442 och 11:506 har uppmärksamheten riktats på skillnaden

mellan behovs- och kompetensprövning vid nyetableringskontrollen.

Behovsprövning av nygrundade företag anser motionärerna i allmänhet

icke vara önskvärd. Risker för en konservering av äldre, mindre effektiva

företag kan uppkomma. Beviljande av dispens för enskild nyetableringskontroll

enligt behovsprincipen anser motionärerna därför böra göras restriktiv.

Däremot förefaller det dem som om vissa skäl skulle kunna finnas för en

kompetensprövning genom enskild nyetableringskontroll. Det bör enligt

dessa motionärer därför övervägas, om det inte är ett allmänt intresse att

inom vissa delar av detaljhandel och hantverk, där icke oväsentliga värden

kan stå på spel, en viss säkerhet förelåge att vederbörande näringsidkare

besitter erforderlig kompetens.

Utskottet har vid sin prövning av frågan om den enskilda nyetableringskontrollen

funnit sig böra i allt väsentligt ansluta sig till den uppfattning,

som kommit till uttryck i departementschefens förslag. Den i motionerna

1:443 och 11:507 framförda åsikten, att eu intresseavvägning utförd efter

de riktlinjer, som uppdragits i departementschefens anförande, i själva verket

skulle innebära en omvändning av bevisbördan till nackdel för dem,

som är engagerade i nyetableringskontrollen, kan utskottet icke dela. Motionärerna

har därvid förbisett det allmänna intresse, som ligger i att även

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

näringsfrihetens princip så långt möjligt upprätthålles inom näringslivet.

Utskottet delar den i motionerna I: 442 och II: 506 uttryckta meningen, att

behovsprövning av nygrundade företag i allmänhet icke är önskvärd. Vad

gäller kompetensprövning genom enskild nyetableringskontroll vill utskottet,

i likhet med vad nyetableringssakkunniga gjort, framhålla, att en kontroll

av nyetableringar måste få en restriktiv verkan även om kontrollen

endast avser en prövning av företagarnas personliga förutsättningar. I likhet

med de sakkunniga finner sig utskottet i detta sammanhang böra erinra

om att statsmakterna år 1932 efter ett flerårigt utredningsarbete avböjt att

genomföra legala kompetensvillkor inom handeln och hantverket, vilken

ståndpunkt senare vidhållits, samt att samma skäl, som då åberopats, i

väsentliga avseenden också kan anföras mot en enskild nyetableringskontroll,

som avser att pröva vederbörandes personliga förutsättningar. I likhet

med nyetableringssakkunniga anser utskottet, att om det för särskilda

områden finnes fullgoda skäl för kompetensvillkor sådana i allmänhet bör

genomföras lagstiftningsvägen. Vad sålunda anförts bör dock enligt utskottets

mening icke utgöra hinder för att även behovet av erforderlig kompetens

för näringsidkarna inom en särskild näringsgren i viss utsträckning

skall kunna beaktas vid den intresseavvägning, varom nyss talats. Utskottet

anser dock, att särskild varsamhet därvid bör iakttagas.

Eu fråga, som under förarbetena tilldragit sig särskild uppmärksamhet,

har varit spörsmålet om behandlingen av sådana av enskilda åstadkomna

konkurrensbegränsningar, som sammanhänger med statliga regleringar. I

den mån dylika enskilda konkurrensbegränsningar är en följd av den offentliga

regleringen, som icke förutsetts av statsmakterna och som icke är

vare sig ofrånkomlig eller av värde för regleringens riktiga tillämpning, råder

enighet om att konkurrensbegränsningarna bör bli föremål för samma behandling

och bedömning som andra enskilda konkurrensbegränsningar.

Annorlunda är däremot fallet med sådana av enskilda åstadkomna konkurrensbegränsningar,

vilka är en förutsättning för den offentliga regleringens

tillämpning eller också en ofrånkomlig och förutsedd följd av denna. Såsom

exempel på konkurrensbegränsningar av detta slag har nyetableringssakkunniga

anfört av jordbrukskooperationen genomförda konkurrensbegränsningar,

som är av väsentlig betydelse för den statliga jordbruksregleringens

genomförande. I anslutning därtill har de sakkunniga betecknat

det såsom uppenbart, att dylika konkurrensbegränsningar icke kan betraktas

såsom skadliga. Vissa remissmyndigheter har uttalat sin anslutning till

denna uppfattning, därvid jordbruksnämnden förordat ett uttryckligt undantagsstadgande

för sådana privata konkurrensbegränsningar. Andra remissmyndigheter

har bestritt, att jordbrukets organisationer bör vara berättigade

till någon särställning. Departementschefen har i denna fråga anslutit

sig till de sakkunnigas uppfattning. Det ligger enligt hans mening i

sakens natur att en av enskilda företagare eller sammanslutningar anordnad

konkurrensbegränsning, som är det direkta och avsedda resultatet av

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

47

en offentlig reglering eller en ofrånkomlig följd av denna, icke kan sägas

vara otillbörlig ur samhällelig synpunkt. Statsmakterna har ju i dylika fall

redan vid regleringens tillkomst funnit att de intressen, som ur allmän synpunkt

talar för den offentliga regleringen, väger tyngre än den nackdel, som

ingreppet i konkurrensen utgör. Huruvida en konkurrensbegränsning har

ett sådant samband med den offentliga regleringen, att den redan till följd

härav måste anses tillbörlig, får enligt departementschefen överlämnas till

näringsfrihetsrådets avgörande. I anslutning därtill har departementschefen

uttalat, att de åtgärder, som avser insamling och, ehuru i något lägre

grad, förädling av jordbruksprodukterna, i flertalet fall sammanhänger så

intimt med den statliga jordbruksregleringen att sambandet enligt hans

uppfattning bör beaktas på det sätt, som nyss sagts. Beträffande distributionen

av jordbruksprodukterna finner departementschefen sambandet

med jordbruksregleringen vara väsentligt svagare och därför endast i undantagsfall

kunna föranleda att konkurrensbegränsningen av detta skäl

betraktas såsom i och för sig tillbörlig.

I motionerna 1: 442 och II: 506 har inskärpts att de av departementschefen

berörda konkurrensbegränsande åtgärderna, som jordbrukskooperationen

genomfört, bör göras till föremål för samma övervakning som andra.

Det vore enligt motionärerna ej förenligt med en opartisk inställning om

det allmänna utan vidare skulle presumera, att dessa konkurrensbegränsningar

har ett sådant samband med den statliga jordbruksregleringen, att

de »i flertalet fall» skulle betraktas som en ofrånkomlig följd av den statliga

regleringen. Motionärerna anser det därför ytterst betydelsefullt, alt

riksdagen ger klart till känna, att näringsfrihetsrådet bör behandla jordbrukets

organisationer på samma sätt som andra näringsgrenars och inte bör

låta ett mer eller mindre indirekt samband med jordbruksregleringen utgöra

motiv för att på detta område tillåta förfaringssätt, t. ex. i fråga om

bojkott och exklusivavtal, som inte godkännes i fråga om andra näringsgrenar.

Detsamma bör naturligen gälla övriga områden där statliga regleringar

förekommer.

Utskottet vill på förevarande punkt i allt väsentligt ansluta sig till den

uppfattning rörande behandlingen av de här avsedda konkurrensbegränsningarna,

som kommit till uttryck i departementschefens ståndpunktstagande.

Såsom departementschefen framhållit måste avgörandet huruvida en

konkurrensbegränsning har ett sådant samband med jordbruksregleringen

eller någon annan statlig reglering, att den redan till följd därav måste anses

tillbörlig, i det aktuella fallet ankomma på näringsfrihetsrådet. Av avgörande

betydelse vid rådets ställningstagande i dylika frågor måste uppenbarligen

bli de på förebragt utredningsmaterial grundade rent faktiska omständigheterna.

Arbetsmarknaden har enligt uttryckligt stadgande i lagförslaget undantagits

från lagens tillämpningsområde. Propositionen överensstämmer på

denna punkt med nyetableringssakkunnigas förslag, som dock i detta hän
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

seende mött åtskillig kritik. Reservanterna hävdade sålunda att, om en

lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning över huvud skulle övervägas,

även åtgärder av arbetsmarknadens organisationer borde granskas.

Även flertalet av de remissinstanser, som avvisat de sakkunnigas lagförslag,

har tagit avstånd också från deras inställning till arbetsmarknadens avtal.

Flera näringsorganisationer har betecknat de sakkunnigas förslag i denna

del såsom ensidigt och stötande för rättskänslan. Denna uppfattning har

vunnit stöd i motionerna I: 443 och II: 507. Kräver man, att inom produktion

och handel konsumenternas intressen gentemot konkurrensbegränsningarna

skall bevakas av det allmänna, finner motionärerna det vara en

rimlig konsekvens, att det allmänna även övervakar, att icke heller konkurrensbegränsningarna

på arbetsmarknaden får skadliga verkningar. Motionärerna

anser det i och för sig önskvärt att arbetsmarknaden hålles utanför

en lagstiftning av den art, varom här är fråga, men vänder sig mot propositionens

tendens att vilja tillämpa helt olika betraktelsesätt på likartade

företeelser.

I motionerna 1:442 och 11:506 hävdas däremot, att frågan huruvida de

fackliga organisationernas verksamhet i vissa speciella fall har verkningar

analoga med konkurrensregleringarnas på varumarknaden i så väsentlig

grad ligger annorlunda till att den icke bör vara underkastad den föreslagna

lagstiftningen, utan bör vara föremål för samhällets uppmärksamhet på

andra vägar. I anslutning därtill har motionärerna emellertid funnit anledning

att beröra det vidare spörsmålet om förhållandet mellan staten, organisationerna

och den enskildes trygghet. Motionärerna framhåller därvid,

att det allmänt erkännes att inte blott löntagare utan även jordbrukare och

fiskare, trots sin ställning som företagare, har anledning att bilda organisationer,

som bl. a. har till uppgift att minska otryggheten i fråga om

inkomsterna, och att detta ej behöver stå i strid mot samhällsintresset. Då

»inkomsttrygghetsskapande» organisationer för vissa folkgrupper sålunda

allmänt erkännes vara nyttiga eller nödvändiga följer enligt motionärerna

därav, att samhället icke heller i princip kan frånkänna andra folkgrupper

— t. ex. hantverkare, köpmän och andra företagare — varje rätt till organisationer

med syfte att främja en viss inkomsttrygghet. Skall vissa typer av

organisationer och överenskommelser, eller sådana inom vissa områden,

förhindras, måste det åligga samhället att göra sannolikt, att just dessa mer

än övriga är skadliga eller i förhållande till skaderisken mindre behövliga

med hänsyn tagen till medlemmarnas legitima intressen. Innan en prisöverenskommelse,

t. ex. mellan reparationsskomakare, som kanske inte

förtjänar väsentligt mer än deras anställda, förklaras otillåten, bör det därför

enligt motionärerna åligga samhällets organ att visa, varför denna överenskommelse

är skadligare för förbrukarna än den allmänt som behövlig

betraktade fackliga överenskommelsen mellan de anställda. Vid de avvägningar,

som härvidlag kommer i fråga, bör samhället emellertid enligt motionärernas

mening fästa stor vikt vid konkurrensens betydelse och det fria

företagandets risker och fördelar för samhället och för företagarna själva.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

49

Detta bör, framhåller motionärerna, självklart beaktas i fråga om företagare

inom alla näringsgrenar, även inom jordbruket, transportväsendet och av

staten reglerade handelsgrenar.

Utskottet ansluter sig helt till meningen att konkurrensbegränsningarna

på arbetsmarknaden bör undantagas från den här förevarande lagstiftningen.

Även om betydande likheter finns mellan konkurrensbegränsningarna

inom näringslivet och motsvarande företeelser på arbetsmarknaden, förefinnes

härvidlag, såsom departementschefen anfört, också djupgående olikheter.

Det finns därför icke heller enligt utskottets uppfattning fog för åsikten,

att härigenom skulle komma att tillämpas olika betraktelsesätt på likartade

företeelser. De synpunkter, som på sätt nyss sagts kommit till uttryck

i motionerna 1:442 och II: 506, finner utskottet beaktansvärda. De

står enligt utskottets uppfattning också i allt väsentligt i överensstämmelse

med den innebörd, som enligt förslaget inbegripes i begreppet »skadlig verkan».

Av 1 § andra stycket framgår att en konkurrensbegränsning, för att

densamma skall anses föranleda skadlig verkan, skall vara ur allmän synpunkt

otillbörlig. Såsom departementschefen i annat sammanhang anfört

ligger däri främst att varjehanda förhållanden av samhällelig natur, som

motiverar eller ursäktar konkurrensbegränsningen i fråga, skall beaktas i

sammanhanget. Enligt departementschefens anförande måste vid bedömningen

huruvida en konkurrensbegränsning är av skadlig natur eller ej därför

göras en avvägning mot andra samhälleliga intressen, som också är förtjänta

av hänsyn och som möjligen kan göra konkurrensbegränsningen tillbörlig.

Att därvid också bör beaktas sådana sociala skäl, som motionärerna

andragit, finner utskottet naturligt. På sätt motionärerna anfört ligger emellertid

vikt uppå att även det samhälleliga intresset av fri konkurrens därvidlag

tillmätes vederbörlig betydelse.

Näringsfrihetsrådet skall såsom av det föregående framgår enligt förslaget

bestå av ordförande och åtta ledamöter. Av dessa skall ordföranden och

två ledamöter vara opartiska medan tre ledamöter skall företräda företagarintressen

och tre ledamöter konsument- och löntagarintressen. Ordföranden

och den ene av de två opartiska ledamöterna (vice ordföranden) skall ha

domarerfarenhet, medan den andre av dessa skall äga särskild insikt i näringslivets

förhållanden. Vid sidan av rådet skall enligt förslaget inrättas

en befattning såsom ombudsman för näringsfrihetsfrågor. Denne föreslås

skola ha domarerfarenhet. Erforderliga utredningar och undersökningar

skall enligt förslaget ombesörjas av kommerskollegium (monopolutredningsbyrån)

respektive bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen.

I det i motionerna I: 444 och II: 508 framlagda lagförslaget har icke upptagits

bestämmelser om inrättande av en befattning såsom ombudsman. I

stället har föreslagits att näringsfrihetsrådets ordförande skall äga påkalla

förhandling. Utskottet anser för sin del oundgängligen erforderligt att befattningen

såsom ombudsman för näringsfrihetsfrågor inrättas. Den i motionerna

föreslagna anordningen att låta rådets ordförande påkalla förhandlingar

anser utskottet olämplig. Ordföranden skulle därigenom komma att

4 llihang till riksdagens protokoll 1953. 0 samt. 2 avd. Nr 32.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 32-

bli på en gång åklagare och domare, vilket skulle kunna allvarligt rubba

tilltron till hans objektivitet vid ärendenas avgörande.

I motionerna 1:398 och 11:488 har hemställts om ändring av de för ombudsmannen

föreslagna kompetensvillkoren. Det frainhålles i motionerna,

att de uppgifter som kommer att åvila såväl näringsfrihetsrådet som omnudsmannen

främst blir att taga ställning till samhällsekonomiska och företagsekonomiska

omdömesfrågor. Det är enligt motionärerna uppenbart, att

dessa icke juridiska utan ekonomiska bedömningsfrågor kräver avsevärd

insikt i näringslivets funktionssätt, i prisbildningsfrågor, affärspraxis etc.

Med hänsyn till rättvisa och ändamålsenlighet finner motionärerna det därför

vara angeläget att både den allmänt samhällsekonomiska och den företagsekonomiska

sakkunskapen ges en stark ställning i de föreslagna organen.

Det är enligt motionärerna därför förvånande att bland de fyra personer,

som skulle få nyckelställningar i verksamheten -— ombudsmannen och

de tre opartiska ledamöterna i rådet — ej mindre än tre föreslås bli jurister

medan endast en av dessa befattningar skulle besättas med en person

med särskild insikt i näringslivets förhållanden. En lämpligare avvägning

skulle enligt motionärerna vara att åtminstone även på ombudsmannen ställdes

kravet på särskild insikt i näringslivets förhållanden i stället för fordran

på domarerfarenhet. Behovet av olika ekonomisk sakkunskap kunde då

bättre tillgodoses. Den ena av de två ekonomerna kunde sålunda utses hland

personer med företrädesvis företagsekonomisk kompetens under det att den

andre kunde ha mera allmänt samhällsekonomisk orientering. Eller den ene

kunde vara specialist på distributionsväsendets område och den andre på

produktionens område. Skulle det dubbla kravet ställas på ombudsmannen,

att han skulle ha. såväl juridisk som ekonomisk kompetens, kan det enligt

motionärerna å andra sidan bli svårt att besätta befattningen, då tillgången

på personer med denna dubbla kompetens är starkt begränsad. Motionärerna

yrkar därför, att det i fråga om ombudsmannen föreskrives att han

skall äga särskild insikt i näringslivets förhållanden.

Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor har enligt det i propositionen

tramlagda förslaget i allt väsentligt fått en ställning motsvarande den som

intages av en åklagare vid domstol. Redan på grund härav finner utskottet

det vara oundgängligen nödvändigt att ombudsmannen besitter den juridiska

erfarenhet och insikt, som gör honom skickad att föra det allmännas talan

inför rådet. Såsom departementschefen anfört måste också förutsättas,

att genom ombudsmannens ingripande rättelse av missförhållanden i många

fall kan komma till stånd utan att ett ärende bringas inför rådets prövning.

Han får därigenom möjlighet att tämligen självständigt öva inflytande på

lagtolkningen. Med hänsyn till iniresset av rättssäkerhet finner utskottet det

därför lämpligast att ombudsmannen också förvärvat erfarenhet såsom domare.

Utskottet vill icke bestrida att det såsom motionärerna anfört är avvikt,

att även ekonomisk sakkunskap finnes tillgänglig vid handläggningen

av de ärenden, varom här är fråga. Utskottet vill emellertid i anslutning därtill

erinra om att sådan sakkunskap inom rådet kommer att företrädas för
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

51

utom av en av de opartiska ledamöterna även av de sex intresserepresenlanterna.

Kvalificerad ekonomisk sakkunskap kommer vidare att finnas tillgänglig

inom utredningsorganen. Utskottet avstyrker på grund av vad sålunda

anförts motionerna 1:398 och 11:488.

Enligt 29 § i förslaget skall den som bryter mot de i 2 och 3 §§ upptagna

förbuden mot bruttoprissystem och vissa slag av anbudskarteller straffas

med dagsböter eller, där omständigheterna är försvårande, med fängelse. Utskottet

biträder uppfattningen att det vid särskilt svåra fall, t. ex. då det vid

upprepad överträdelse framgår, att den tilltalade icke låter sig rättas av

bötesstraff, kan vara nödvändigt att det finnes tillgång till möjlighet att utmäta

frihetsstraff. Emellertid anser utskottet strafflatituden lämpligen böra

begränsas till att avse fängelse i högst ett år. På grund härav får utskottet

hemställa, att riksdagen måtte besluta att angivna begränsning införes i här

förevarande paragraf.

I såväl motionerna I: 443 och II: 507 som I: 442 och II: 506 har berörts

spörsmålet om den här förevarande lagstiftningens förhållande till prisregleringslagen.

I sistnämnda två motioner har i anslutning därtill framhållits,

att prisregleringslagen enligt motionärernas uppfattning bör upphöra i samband

med att den nu förevarande lagen träder i kraft. Förslag till lag om

fortsatt giltighet av prisregleringslagen har underställts riksdagen i proposition

nr 192. I anslutning därtill har departementschefen närmare behandlat

även frågan om förhållandet mellan prisregleringslagen och den nu förevarande

lagstiftningen. Utskottet får därför i detta hänseende hänvisa till

behandlingen av propositionen nr 192.

I motionerna 1: 442 och II: 506 har hemställts, att den föreslagna lagen

måtte förlänas giltighet endast till utgången av år 1958. Till stöd härför har

anförts, att den i lagförslaget angivna huvudlinjen för samhällets verksamhet

för motverkande av konkurrensbegränsning av motionärerna endast kan

accepteras på prov. Då lagförslaget avser att genomföra en allmän skälighetsprövning

av konkurrensbegränsningar, utförd av en administrativ myndighet,

företer detsamma nämligen enligt motionärernas uppfattning allvarliga

brister ur rättssäkerhetssynpunkt. Om — som motionärerna anser ej

vara osannolikt — den i lagförslaget angivna metoden icke visar sig tillfredsställande,

bör enligt motionärerna i första hand prövas ett alternativ,

innebärande en utvidgning av antalet förbjudna former av konkurrensbegränsning.

Senast efter fem ar bör fragan om en dylik eventuell omläggning

av samhällets åtgärder upptagas till behandling. Den i motionerna 1:444

och 11:508 föreslagna lagstiftningen skulle enligt motionärerna likaledes

endast gälla t. o. in. den 31 december 1958. Utskottet finner icke anledning

föreligga att ge den föreslagna lagen endast begränsad giltighetstid samt av

styrker de härom framställda yrkandena.

I det i propositionen framlagda lagförslaget upptagna bestämmelser, som

bär icke särskilt berörts, och de i anslutning till desamma av departements''- chefen gjorda uttalandena har icke givit utskottet anledning till erinringar.

Ej heller har departementschefens förslag rörande behandlingen av frågan

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

om butikshandeln på nybyggnadsområden föranlett några anmärkningar

från utskottets sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna I: 398 och

11:488, 1:400 och 11:490, 1:442 och 11:506 såvitt gäller

den i motionerna under punkt 1. gjorda hemställan, 1:443

och II: 507 såvitt avser hemställan om ytterligare utredning

innan lagstiftning vidtages, samt I: 444 och II: 508, och med

förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas i

det genom propositionen framlagda förslaget till lag om

motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom

näringslivet — måtte för sin del antaga förslaget med den

ändringen att 29 § erhåller följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

29 §. 29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller

3 § är stadgat straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, med fängelse.

Den som bryter mot vad i 2 eller

3 § är stadgat straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, med fängse

i högst ett år.

B. att motionerna

1) I: 399 och II: 489,

2) I: 400 och II: 490,

3) 1:442 och II: 506, samt

4) I: 443 och II: 507,

i den mån de icke besvarats genom vad utskottet ovan an

fört och hemställt, ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 maj 1953.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne, Wistrand*,

Nerman, Bengtson, Axel E. Svensson och Nils Theodor Larsson’'';

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Nilsson i Göteborg,

fru Västberg, fru Sandström, herrar Lundberg*, Carlsson i Bakeröd*, Andersson

i Alfredshem* och Cassel*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

53

Reservationer

I. av herrar Bengtson och Carlsson i Bakeröd;

II. av herrar Wistrand och Cassel, vilka ansett att utskottets yttrande

bort ha följande lydelse.

önskvärdheten av en i möjligaste män fri konkurrens framstår icke

minst efter de senare årens erfarenheter med ökad skärpa. Under dessa har en

av det allmänna bedriven ekonomisk politik dels direkt skapat konkurrenshinder

av stor betydelse, dels indirekt åstadkommit en för en verksam konkurrens

ogynnsam atmosfär. Demyi senare omständighet har stimulerat en

i viss utsträckning redan tidigare befintlig benägenhet för samverkan i syfte

att dämpa och förenhetliga den fria tävlan om konsumenternas köpintresse,

som är den fria konkurrensens samhällsekonomiska innebörd.

Samhället kan icke utan vidare finna sig i att den avtalsfrihet, som är

karakteristisk för svensk rättsordning, utnyttjas på ett sätt, vilket måste

anses strida mot vitala samhällsintressen. Å andra sidan manar hänsynen

till avtalsfrihetens princip och den självklara angelägenheten av att alla

medborgare och organisationer i samhället behandlas lika till största försiktighet

vid behandlingen av förslag till begränsningar i denna avtalsfrihet.

Enligt utskottets mening har lagen av den 29 juni 1946 om övervakning

av konkurrensbegränsning inom näringslivet, trots att statsmakterna beklagligtvis

icke ställt erforderlig administrativ kapacitet till förfogande,

fungerat väl och lett till erkännansvärda resultat. Detta torde i väsentlig utsträckning

vara beroende dels på den omständigheten att lagen i fråga tillkom

under allmän anslutning, dels på att allmänna opinionen säkerligen i

viss mån av just detta skäl vaksamt följt utvecklingen, dels och måhända

framför allt på att lagstiftningens karaktär är sådan att självsaneringen

inom näringslivet befordrats.

Delade meningar kan råda om de praktiska uttryck en fri konkurrens

kan och bör få. Det alldeles avgörande förhållandet synes utskottet vara att

s. k. latent konkurrens råder. Detta betyder att varje företag i varje ögonblick

måste räkna med risken för konkurrens, tar hänsyn därtill vid prissättningen

och under trycket därav rationaliserar och effektiviserar sin

verksamhet.

Av nu antydda förutsättningar drar utskottet främst två slutsatser vid

sitt ställningstagande till Ivungl. Maj :ts proposition nr 103 med förslag till

lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Det avgörande som från samhällets sida kan vidtagas för att främja en

friare och än mera dominerande konkurrens inom svenskt näringsliv ligger

på den allmänna ekonomiska politikens fält. Vad det gäller är att skapa

de allmänekonomiska förutsättningarna för en friare tävlan om konsumenterna

och att åstadkomma det klimat där en sådan tävlan framstår som

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

självklar och ofrånkomlig. Utskottet fäster därvid icke endast vikt vid de

direkta regleringarnas avveckling, utan understryker också bestämt att möjligheterna

för ny och växande företagsamhet måste förbättras och viljan

att över huvud taga risk stimuleras.

Inom vårt näringsliv finns en påtaglig vilja till konkurrens. Denna har

också kommit till uttryck i det betydande antal fall, då träffade avtal om

konkurrensbegränsningar frivilligt upphävts. Utskottet finner det därför

angeläget att statsmakterna i sina försök att undanröja skadliga verkningar

av konkurrensbegränsningar gör allt för att mobilisera denna konkurrensvilja

och under inga förhållanden vidtar åtgärder som kan dämpa densamma.

Med ökad förmåga till konkurrens och stärkt vilja att driva sådan inom

näringslivet bör det samhällsproblem kunna friktionsfritt lösas som sammanfattats

inom begreppet »skadlig verkan av konkurrensbegränsning».

Utskottet har av propositionen erfarit att regeringens förslag till kartelllag

föregåtts av vissa förhandlingar mellan å ena sidan företrädare för handelsdepartementet

och å den andra representanter för utvalda näringsorganisationer.

I vidare mån än vad propositionen upplyser har utskottet icke

fått del av vad som därvid förekommit. Svensk rätt och praxis känner ett

vidsträckt och värdefullt remissförfarande, däremot inte något slags interna

och sekreta förhandlingar av mer eller mindre bindande natur, särskilt inte

i frågor som skall göras till föremål för lagstiftning i den ordning som för

sådan är stadgad. Utskottet nödgas alltså beteckna det förfaringssätt, vilket

i detta sammanhang kommit till användning, som anmärkningsvärt.

Detta utskottets uttalande riktar sig icke mot en samverkan som sådan

mellan statsmakterna och organisationerna inom näringslivet. Tvärtom vill

utskottet därvidlag helt ansluta sig till de synpunkter som framförts i motionerna

I: 444 och II: 508 och finner det således lämpligast att en lagstiftning

som har till syfte att främja konkurrensen, medvetet utformas så att

icke blott företagens utan även organisationernas aktiva medverkan vinnes.

Målet bör vara att åstadkomma en näringslivets hederskodex, som är inriktad

på att reglera och begränsa avtalsfrihetens användning på ett sätt

som svarar mot konsumenternas intressen och det allmännas ansvar. Värdefulla

erfarenheter om ett sådant frivilligt normsystems effektivitet har

vunnits på arbetsmarknaden. Detta förutsätter emellertid största möjliga

grad av frivillighet. Utskottet kan icke anse att några hinder föreligger för

att det allmänna genom ett »näringsfrihetsråd» i förhandlingar av denna

art företräder konsumenterna. Även på arbetsmarknaden är det väsentliga

i de träffade uppgörelserna av denna natur de åtaganden organisationerna

iklätt sig i förhållande till det allmänna.

Det är enligt utskottets mening icke lämpligt att genom lagstiftning söka

motverka de onekligen förekommande »skadliga verkningarna» av konkurrensbegränsande

åtgärder på arbetsmarknaden. Just den omständigheten

gör det desto nödvändigare att även då fråga är om ingripande mot enskilt

fall av annan konkurrensbegränsning förfara med all aktsainhet. Speciellt

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

55

gäller detta i det så kallade monopolistfallet, som dels är svårt att närmare

angiva, dels oftast rör sig om en just genom skickligt förd konkurrens ernådd

ställning. Dessa överväganden synes utskottet bestämt leda till en anordning

med ett uteslutande förhandlande näringsfrihetsråd, som ju under

sådana förhållanden torde kunnna påräkna positiv medverkan från näringslivets

egen sida och hel och full förmåga att mobilisera en verkligt

allmän opinion. Under dessa förutsättningar förefaller ej hinder möta att

konkurrensbegränsning som direkt eller indirekt beror av statliga åtgärder

behandlas på samma sätt som annan.

I propositionen har departementschefen i huvudsak accepterat principen

att näringsfrihetsrådet skall arbeta — icke genom straffsanktionerade förelägganden

— utan genom förhandlingar med berörda parter. Utskottet finner

denna uppläggning tilltalande. På två punkter har emellertid avsteg

gjorts från denna grundsats, nämligen när det gäller bruttoprissättningen

och anbudskartellerna, vilka yttringar av konkurrensbegränsning direkt kriminaliserats

i lagförslagets 2 resp. 3 §§.

Det är att märka, att förbudet mot dessa former av konkurrensbegränsning

gäller vare sig de i det särskilda fallet har medfört skada eller ej. Även

om domstolen sålunda skulle finna att en dylik konkurrensbegränsning,

som bragts under dess prövning, medfört övervägande nytta för konsumenterna,

är domstolen förhindrad meddela friande dom.

Vad angår bruttoprissättningen är meningen om dess övervägande skadliga

eller övervägande nyttiga karaktär delade. På vissa områden ligger det

otvivelaktigt i allmänhetens intresse att veta att priset för en och samma

märkesvara är detsamma, i vilken affär den än inköpes. I andra fall kan

bruttoprissättningen däremot uppenbarligen medföra skadeverkningar. Även

om bruttoprissättningen nu kriminaliseras vinnes emellertid ingen garanti

för att detta system i verkligheten kommer att övergivas. Försök att kringgå

förbudet torde bli mycket svåra att hindra. Över huvud taget talar sannolikheten

för att i realiteten de mest samhällsskadliga slagen av konkurrensbegränsning

kommer att gå fria från kriminaliseringen, medan allenast de

mera enkelt utformade och relativt ofarliga drabbas av straff enligt detta

lagrum.

Att införa ett förbud mot bruttoprissättning innan man i lagstiftningen

kommit till rätta med den s. k. lockvaruförsäljningen synes utskottet icke

kunna komma i fråga.

I motionerna I: 399 och It: 489 etc.--— (lika med utskottet, sid. 39

och 40) —--bestämda utförsäljningspriset.

Enligt 4 § i lagförslaget — — — (lika med utskottet, sid. 40)---

besvarat motionerna I: 399 och II: 489.

Det i lagförslagets 3 § etc. —- ■— — (lika med utskottet, sid. 40 och 41)

— — -— dispenser från förbudet.

I motionerna I: 444 och II: 508 --— (lika med utskottet, sid. 41) —

--karteller av andra slag.

Utskottet finner dessa anbudskarteller i flertalet fall utgöra en skadlig

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

form av konkurrensbegränsning, men är medvetet om att undantag gives,

särskilt när det gäller anbud från hantverkares och småföretagares sida

gentemot långt starkare parter på köparsidan.

Lagbudets utformning enligt förslaget är ytterligt vagt och gränsen mellan

det straffbara och icke straffbara området oklart. Det måste bl. a. förefalla

allmänheten egendomligt att straff icke drabbar de anbudsgivare som

i ett givet ögonblick kommer överens om att genom skenförfarande låta en

av gruppens medlemmar få inge lägsta anbud, medan det är förbjudet att

på förhand träffa avtal om att träffa eller tillämpa överenskommelse om

att förfara på angivet sätt.

Med de nu angivna utgångspunkterna finner sig utskottet böra avstyrka

de bestämmelser om kriminalisering av bruttoprissättning och anbudskarteller

som inrymts i lagförslaget 2 och 3 §§. Detta ställningstagande föranleder

till att dessa båda lagrum enligt utskottets mening måste utgå ur lagförslaget,

varjämte ett antal övriga bestämmelser måste ändras eller omarbetas.

I motionerna I: 444 och II: 508 har utformats förslag till en fullständig

lagtext, vilken utskottet finner vara av beskaffenhet att kunna läggas

till grund för lagstiftning i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa

att riksdagen måtte

A. att riksdagen måtte — med förklaring att det genom

propositionen framlagda lagförslaget icke kunnat oförändrat

antagas — i anledning av motionerna I: 444 och II: 508

för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I syfte att i vissa fall motverka konkurrensbegränsning inom näringslivet

skall, på sätt nedan stadgas, ankomma på näringsfrihetsrådet att genom

förhandlingar med näringsorganisationer, som rådet finner representativa,

söka från dem åstadkomma åtaganden, som äro ägnade att främja fri konkurrens

och undanröja skadliga verkningar av konkurrensbegränsningar.

Likaledes skall rådet i fråga om konkurrensbegränsning, som bringas

under dess bedömning, genom förhandling söka undanröja skadlig verkan

därav.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

57

Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning förstås, att konkurrensbegränsningen

på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,

hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar

eller hindrar annans näringsutövning.

2 §.

Förhandling, varom i 1 § andra stycket stadgas, skall äga rum, då konkurrensbegränsning

består däri att

1) mellan företagare slutits kartellavtal eller annan liknande överenskommelse

eller eljest i samförstånd tillämpas gemensamt förfarande, som

berör pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden, eller

2) inom viss näringsgren en företagare eller en grupp av företagare, vilken

sammanhålles av gemensamma ägarintressen i företagen, svarar för

en väsentlig del av företagsamheten i landet eller del av landet.

Förhandling må ej, med mindre Konungen lämnat tillstånd, gälla verkan

utom riket av konkurrensbegränsning. Tillstånd må meddelas endast

i den mån det påkallas av hänsyn till överenskommelse med främmande

makt.

3 §.

Näringsfrihetsrådet skall bestå av ordförande och åtta ledamöter.

4 §•

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland

personer, som icke kunna anses företräda vare sig företagarintressen eller

konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och en av ledamöterna,

vilken förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga och i domarvärv

erfarna. Den andre ledamoten skall äga särskild insikt i näringslivets

förhållanden.

För vardera ledamoten förordnar Konungen två ersättare, som uppfylla

de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

5 §.

övriga ledamöter förordnas av Konungen för tre år i sänder. Tre av dem

skola utses bland personer, som kunna anses företräda företagarintressen,

och tre hland personer, som kunna anses företräda allmänna konsumentoch

löntagarintressen.

För envar av ledamöterna förordnas enligt samma regler erforderligt antal

ersättare.

6 §.

Avgår ledamot eller ersättare, som avses i 5 §, förordnar Konungen annan

för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

7 §•

Ej må uppdrag såsom ordförande eller ledamot utövas av den som är

omyndig eller i konkurstillstånd.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

8 §.

Näringsfrihetsrådet är beslutfört, då ordföranden, de båda ledamöter,

som avses i 4 §, samt en företrädare för företagarintressena och en företrädare

för konsument- och löntagarintressena äro närvarande. I besluts fattande

skola lika antal företrädare för företagarintressena samt konsumentoch

löntagarintressena deltaga.

Utan hinder av vad i första stycket sägs äger ordföranden å rådets vägnar

dels handlägga och avgöra ärenden av mindre vikt, dels i övriga ärenden

företaga förberedande åtgärder.

9 §.

Beträffande jäv mot ordförande och ledamöter skall i tillämpliga delar

gälla vad om domar jäv är stadgat.

10 §.

Näringsfrihetsrådets ordförande äger påkalla förhandling, som i 1 § sägs.

Framställning om förhandling må jämväl göras av sammanslutning av

näringsidkare, konsumenter eller löntagare så ock av företagare, som omedelbart

beröres av konkurrensbegränsningen i fråga.

11 §•

Påkallan eller framställning om förhandling varom i 10 § sägs göres

skriftligen till näringsfrihetsrådet. I framställningen skola angivas de skäl,

varå denna grundas.

12 §.

Har förhandling påkallats eller framställning därom ingivits, skall näringsfrihetsrådet

bereda vederbörande parter tillfälle att vid sammanträde

inför rådet framlägga sina synpunkter på frågan huruvida de för förhandling

stadgade betingelserna föreligga.

Före sammanträde må i den utsträckning rådet prövar erforderligt muntlig

eller skriftlig förberedelse äga rum.

13 §.

Giver vad som vid sammanträde enligt 12 § förekommit vid handen, att

betingelserna för förhandling äro uppfyllda, har näringsfrihetsrådet att

besluta om förhandling.

14 §.

Förhandling, som i 1 § andra stycket sägs, skall äga rum vid sammanträde

med parterna inför näringsfrihetsrådet eller, om så prövas lämpligt

och ärendet ej är av synnerlig vikt, dess ordförande. Rådet eller ordföranden

må ock överlägga enskilt med part. Förhandlingen skall städse avslutas

vid sammanträde med parterna inför rådet.

15 §.

Har förhandling, som i 14 § sägs, avslutats utan att skadlig verkan av

konkurrensbegränsning kunnat undanröjas, åligger det näringsfrihretsrådet,

där saken finnes vara av större vikt, att härom göra anmälan till Konungen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

16 §.

Näringsfrihetsrådet äger vid vite förelägga part enligt 1 § andra stycket

att inställa sig inför rådet samt att i förekommande fall tillhandahålla rådet

handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar, vilka kunna vara

av betydelse i ärendet.

Vad sålunda stadgats innebär icke skyldighet att röja yrkeshemlighet av

teknisk natur.

17 §.

Näringsfrihetsrådets sammanträden för handläggning av ärenden enligt

denna lag skola vara offentliga. Kan det antagas att till följd av offentligheten

yrkeshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet försvåras, äger

rådet förordna, att sammanträde skall hållas inom stängda dörrar.

Rådet äger förordna, att vad som förekommit vid sammanträde inom

stängda dörrar icke får uppenbaras.

Överläggning till beslut skall hållas inom stängda dörrar, där rådet ej

finner det kunna ske offentligt.

18 §.

över näringsfrihetsrådets beslut i ärenden enligt denna lag må klagan

ej föras.

19 §.

Näringsfrihetsrådet eller dess ordförande äger av övervakningsmyndighet,

som avses i lagen den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning

inom näringslivet, påkalla biträde för utredning i fråga, som

kan vara av betydelse för förhandling enligt denna lag, ävensom påkalla

att övervakningsmyndighet med särskild uppmärksamhet följer utvecklingen

inom viss angiven del av det ekonomiska livet.

20 §.

Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt

säljer viss förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan,

utövar rörelse, avseende in- eller utlåning av penningar eller handel

med in- eller utländskt mynt eller med värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell art,

upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller

utövar sådan hotell- eller pcnsionatrörelse, för vilken fordras myndighets

tillstånd.

Med företagare likställes sammanslutning av företagare.

21 §.

Med överenskommelse jämställas i denna lag i tillämpliga delar stadgar,

antagna av sammanslutning av företagare, samt av sådan sammanslutning

eljest utfärdade bestämmelser eller föreskrifter.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

22 §.

Denna lag äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare

och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.

23 §.

Röjer någon utan giltighetsskäl vad som enligt näringsfrihetsrådets förordnande

icke får uppenbaras, straffes han med dagsböter.

24 §.

Åtal mot ordföranden eller ledamot i näringsfrihetsrådet för ämbetsbrott

skall upptagas av Svea hovrätt.

25 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954 och gäller till och med den

31 december 1958.

B) att motionerna

1) I: 398 och II: 488,

2) I: 399 och II: 489,

3) I: 400 och II: 490,

4) I: 442 och II: 506 samt

5) 1:443 och 11:507

i den mån de icke besvarats genom vad utskottet ovan

anfört, ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

III. av herr Lundberg, som ansett

a) att det stycke i utskottets motivering (s. 50, 51), som börjar respektive

slutar med »Ombudsmannen för — — — och II: 488» bort ha följande

lydelse:

»Den i propositionen föreslagna ombudsmannen erhåller uppgifter, som

till en del är av samma art som en åklagares vid domstol. Även om han

har dylika uppgifter, tillkommer dock att han måste besitta praktisk och

teoretisk kunnighet i samhälls- och företagsekonomiska frågor för att rätt

kunna bedöma de ekonomiska konsekvenserna av de konkurrensbegränsande

åtgärderna. Att ombudsmannen äger insikt i dylika frågor måste anses vara

en förutsättning för att han skall kunna fullgöra sin uppgift. På grund härav

måste enligt utskottets mening huvudvikten i fråga om kompetens läggas

på insikt i näringslivets prisbildningsfrågor, funktionssätt etc. och icke

på lagkunnighet och erfarenhet i domarvärv. Utskottet förordar därför bifall

till motionerna 1:398 och 11:488.»

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

61

b) att utskottet under A. bort hemställa att riksdagen — med bifall till

motionerna I: 398 och II: 488 samt avslag å motionerna 1:400 och II: 490,

I: 442 och II: 506 såvitt gäller den i motionerna under punkt 1. gjorda hemställan,

1: 443 och II: 507 såvitt avser hemställan om ytterligare utredning

innan lagstiftning vidtages, samt I: 444 och II: 508, och med förklaring att

riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet —- måtte för sin del antaga förslaget med de

ändringarna att 14 och 29 §§ erhålla följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:)

14 §.

Konungen förordnar för viss tid en

ombudsman för näringsfrihetsfrågor.

Denne skall vara lagkunnig och i domarvärv

erfaren.

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller

3 § är stadgat straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, med fängelse.

(Utskottets förslag:)

14 §.

Konungen förordnar för viss tid en

ombudsman för näringsfrihetsfrågor.

Denne skall äga särskild insikt i näringslivets

förhållanden.

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller

3 § är stadgat straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, med fängse

i högst ett år.

IV. av herrar Jacobsson i Igelsbo och Sunne samt fru Sandström, vilka

ansett att utskottets yttrande bort ha följande lydelse.

I propositionen har---- (lika med utskottet)---delas av nä
ringsfrihetsrådet.

Delade meningar — -—- — (lika med utskottet)---hittills ägt rum.

Utskottet vill erinra om lagrådets uttalande, att det visserligen med visst

fog kan göras gällande, att man ännu icke äger de önskvärda insikterna och

erfarenheterna på detta svårtillgängliga område och att det därför är vanskligt

att bedöma verkningarna av lagstiftningsåtgärder men att de linjer, efter

vilka förslaget utformats, bör kunna godtagas som grund för en lagstiftning.

Med dess hjälp bör vidgade erfarenheter om den lämpliga utformningen

av samhällets åtgärder till näringsfrihetens befrämjande kunna vinnas.

Utskottet vill i detta sammanhang — i likhet med vad som framhållits

i motionerna 1:442 av hr Ohlon m. fl. och 11:506 av hr Ohlin m. fl. ■—

erinra om den utredningsverksamhet i fråga om konkurrensbegränsningar,

som hittills bedrivits i enlighet med 1946 års lag. Denna verksamhet

har haft eu mycket begränsad omfattning, alldenstund monopolutredningsbyrån

icke blivit utbyggd på det sätt, som ursprungligen avsågs, vadan byrån

inte kunnat fullgöra sina åligganden i den utsträckning, som 1946 års

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

lag förutsatte. Ett bättre underlag för bedömning av konkurrensbegränsningarnas

verkningar skulle eljest ha kunnat föreligga.

Enligt utskottets uppfattning är konkurrensen en generellt verkande

reglerande mekanism av utomordentlig betydelse för det ekonomiska livet.

Den i ovannämnda motioner uttalade uppfattningen, att konkurrensen är en

av de väsentligt framstegsbefrämjande krafterna delas av utskottet. Konkurrensen

är i sig själv en betydande garanti för att oekonomiska former

försvinner och att självförnyelse äger rum. Med denna uppfattning är det

naturligt, att utskottet hälsar med tillfredsställelse möjligheterna att genom

lagstiftning motverka konkurrensbegränsningar inom näringslivet, vare

sig dessa är föranledda eller åstadkomna genom privata eller statliga åtgärder.

Med de preciseringar utskottet i det följande kommer att göra beträffande

såväl lagens tillämpning som dess giltighetstid synes det därför möjligt

att förorda en lagstiftning av denna karaktär. Utskottet avstyrker alltså

motionerna I: 443 av hr Nordenson och II: 507 av hr Munktell och Nygren,

såvitt däri yrkats uppskov med lagstiftningsfrågan i avbidan på ytterligare

utredning.

Det i propositionen framlagda lagförslaget har till sin allmänna uppbyggnad

i allt väsentligt grundats på det förslag, som utformats av nyetableringssakkunniga,

men detta har på några punkter väsentligt ändrats. Liksom

sakkunnigförslaget —---finner utskottet väl berättigad. Genom

den mjukare utformning som den föreslagna lagen erhållit i och med att

densamma väsentligen begränsats till att skapa ett i lag reglerat värderingsoch

förhandlingsförfarande synes — såsom departementschefen anfört —- möjligheter finnas för att åstadkomma ett samarbete mellan statsmakterna

och näringslivet i syfte att förhindra skadlig verkan av konkurrensbegränsning.

Det är utskottets förhoppning att man på detta sätt skall kunna närma

sig en tillfredsställande lösning av det svåra problem, som här föreligger.

Skulle denna förhoppning ej infrias, aktualiseras ånyo vissa i diskussionen

framförda alternativa förslag. Utskottet vill för sin del bestämt uttala sig

mot tanken att ge näring&frihetsrådet som nyetableringssakkunniga föreslagit

både dömande och förhandlande funktioner. Utskottet delar den i motionerna

I: 442 och II: 506 uttalade uppfattningen, att rådet i så fall skulle

kunna utvecklas som organ för en detaljreglering och dirigering av stora

delar av den ekonomiska verksamheten i landet, en utveckling som vore

olycklig. Utskottet vill ge uttryck för den uppfattningen, att det alternativ

till nu föreslagna ''lagstiftning som i fall av otillfredsställande erfarenheter

av denna närmast bör prövas är den i motionerna I: 442 och II: 506 framförda

tanken på en utvidgning av antalet förbjudna former av konkurrensbegränsningar

och överflyttande av en av det permanenta förhandlingsorganets

uppgifter på särskilda, för varje enskilt fall tillsatta utrednings- och förhandlingsorgan.

I motionerna I: 444 och II: 508 ---(lika med utskottet) -—--

verkningar av konkurrensbegränsningar.

Utskottet finner---(lika med utskottet)---bedömes ända
målsenligt.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32. 63

De i 2 och 3 §§----(lika med utskottet) — — — de föreslagna för
buden.

Det i 2 §---(lika med utskottet) —--kan äventyras.

I motionerna 1:444 och 11:508 uttalas---(lika med utskottet)

—--konkurrensbegränsningar i allmänhet.

I motionerna I: 443 och II: 507 ---— (lika med utskottet) —--

blir uttryckligen förbjuden.

Utskottet finner i likhet med departementschefen bruttoprissystemet, som

otvivelaktigt vunnit allt större utbredning, vara en sådan form av konkurrensbegränsning,

som det ur allmän synpunkt är angeläget att motverka.

Då det icke synes medföra några allvarligare olägenheter av ett generellt

förbud tillstyrker utskottet lagförslaget i detta avseende. Erfarenheterna får

ge vid handen, om och i så fall i vad mån vidgade dispensmöjligheter eller

undantagsbestämmelser kan anses motiverade.

I motionerna I: 399 och II: 489 -— --- (lika med utskottet)----

av tidningen bestämda utförsäljningspriset.

Enligt 4 § -----(lika med utskottet) ----motionerna I: 399 och

II: 489.

Det i lagförslagets 3 §---(lika med utskottet)---andra kcn
kurrensbegränsande

avtal. Det i här ifrågavarande paragraf föreslagna förbudet

mot avtal om gemensam anbudsprövning har av departementschefen

motiverats främst därmed, att en sådan förhandsprövning, hur den än anordnats,

i flertalet fall är ägnad att driva upp anbudspriserna och att det

därför är svårt att komma ifrån att denna typ av anbudskarteller i många

fall har skadlig verkan medan inga mera vägande skäl kan anföras för densamma.

Förfarandet har av departement —--dispenser från förbudet.

I motionerna I: 444 och II: 508 ---— (lika med utskottet) — •— -—-

karteller av andra slag.

Utskottet finner de skäl, departementschefen anfört, vara godtagbara. Skulle

vissa anbudskarteller av det slag, varom här är fråga, i enstaka fall befinnas

ur allmän synpunkt värdefulla eller av andra skäl ofrånkomliga, har

genom de föreslagna dispensbestämmelserna sörjts för att sådana överenskommelser

kan komma till användning. Den avgränsning av förbudet, som

ägt rum i det föreslagna stadgandet, synes emellertid erbjuda vissa svårigheter

vid tillämpningen. Under den försökstid, som utskottet förutsätter

att lagen skall tillämpas, bör näringsfrihetsrådets verksamhet kunna visa,

huruvida anledning finns att uppmjuka ifrågavarande förbudsbestämmelse

ytterligare eller göra annan förändring för att underlätta dess tillämpning.

På grund av det anförda finner sig utskottet, med avstyrkan av bifall och

de motionsvis framställda yrkandena, böra biträda propositionens förslag

i fråga om förbudet mot vissa slag av anbudskarteller.

I motionerna 1:400 och 11:490 —--(lika med utskottet)---

i dessa fall.

Det av motionärerna berörda —--(lika med utskottet —--mo
tionerna

1:400 och 11:490.

opaginerad Kontrollera mot PDF

€4 Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

Bestämmelserna om förhandling--— (lika med utskottet)----—

att hindra.

I fråga om kartellfallets---(lika med utskottet) ----skadlig

konkurrensbegränsning.

Beträffande monopolistfallet -— --- (lika med utskottet) •—- •—- — från

fall till fall.

Departementschefen har anfört ---- — (lika med utskottet)----

av näringsfrihetsrådet.

Ett av de mest omstridda spörsmålen---- (lika med utskottet)--

— på näringsfrihetsrådet.

I motionerna I: 443 och II: 507 — — — (lika med utskottet) — -—- —

på varudistributionens rationalisering.

I motionerna I: 442 och II: 506 ---(lika med utskottet) -— — —

erforderlig kompetens.

Utskottet har vid sin prövning av frågan om den enskilda nyetableringskontrollen

funnit, att behovsprövning av nygrundade företag i allmänhet

inte kan vara önskvärd. Utskottet delar därvid den mening, som kommit till

synes i motionerna I: 442 och II: 506. Utskottet ansluter sig också till uppfattningen

i de nämnda motionerna, att det inom vissa branscher, exempelvis

detaljhandel och framför allt inom hantverk, kan finnas skäl för en kompetensprövning,

när det gäller nya företag. Den nyetableringskontroll det

här är fråga om gäller sålunda inte behovet av nya företag utan endast en

viss prövning av kompetensen vid bedömning av nyetablering inom här

åsyftade områden, i sådana fall där eljest förluster och sämre service kan

befaras. Utskottet anser att näringsfrihetens princip så långt möjligt bör

upprätthållas inom näringslivet, men anser det icke strida däremot att behovet

av kompetens för näringsidkare inom vissa näringsgrenar beaktas. Genom

näringsfrihetsrådets existens bör trygghet kunna vinnas, att icke en

sådan kompetensprövning missbrukas.

En fråga----- (lika med utskottet)---i och för sig tillbörlig.

I motionerna I: 442 och II: 506 --- — (lika med utskottet) — -—--

regleringar förekommer.

Utskottet vill på förevarande punkt ansluta sig till den uppfattning, som

framförts i motionerna 1:442 och 11:446. Det torde sålunda vara uppenbart,

att statliga regleringar, vare sig de försiggå inom jordbruket, transportväsendet

eller andra av staten reglerade handelsgrenar, bör bedömas på

likartat sätt. Departementschefen har påpekat, att jordbrukskooperationen

genomfört konkurrensbegränsande åtgärder. Enligt utskottets mening bör

dessa göras till föremål för samma övervakning som andra. Det torde sålunda

ej, som i motionerna framhållits, vara förenligt med en opartisk inställning,

om det allmänna utan vidare skulle förutsätta att dessa konkurrensbegränsningar

har ett sådant samband med den statliga jordbruksregleringen,

att de, som departementschefen säger, »i flertalet fall» skulle betraktas

som en ofrånkomlig konsekvens av den statliga regleringen och därför

i praktiken undantas från övervakning. Den allmänna principen om lik
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

65

het inför lagen, som är av grundläggande betydelse för vår samhällsuppbyggnad,

måste respekteras och utgöra en grundval för näringsfrihetsrådets verksamhet.

Arbetsmarknaden har---(lika med utskottet)---på likartade

företeelser.

I motionerna 1:442 och 11:506 ---(lika med utskottet)---

reglerade handelsgrenar.

För sin del vill utskottet ansluta sig till meningen, att konkurrensbegränsningar

på arbetsmarknaden bör undantagas från den här förevarande

lagstiftningen utom i den mån de är förbundna med konkurrensbegränsning

på varumarknaden. De principiella synpunkter, som på sätt nyss sagts kommit

till uttryck i motionerna I: 442 och II: 405, finner utskottet beaktansvärda.

Det kan nämligen icke vara rimligt, att samhället enbart skulle tillåta,

att vissa organisationer utövar en verksamhet för att för sina medlemmar

skapa trygghet för rimlig inkomst. Vare sig denna inkomsttrygghetsskapande

verksamhet utövas av fackliga organisationer för löntagare, jordbrukare,

fiskare eller t. ex. andra samhällsgrupper med begränsade inkomster, såsom

hantverkare, tjänstemän och andra företagare, synes samhället enligt utskottets

mening böra a priori uppfatta dem som fullt legitima. Utskottet

förutsätter att detta i allt väsentligt är i överensstämmelse med den innebörd,

som enligt förslaget inbegripits i begreppet »skadlig verkan». Av 1 §,

andra stycket,--— (lika med utskottet)---vederbörlig bety
delse.

Näringsfrihetsrådet skall — — — (lika med utskottet)--— samt

försäkringsinspektionen.

I det i motionerna I: 398 och II: 488 ---(lika med utskottet)--

— näringslivets förhållanden.

Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor — — — (lika med utskottet)

— — — erfarenhet såsom domare. Utskottet vill icke bestrida, att det, så
som

motionärerna anfört, är av vikt, att denne besitter insikt i näringslivets

förhållanden och att även i övrigt ekonomisk sakkunskap finnes tillgänglig

vid handläggningen av de ärenden, varom här är fråga. Utskottet vill--

— inom utredningsorganen. Utskottet förutsätter att, i den mån det är möjligt,

hänsyn tas till önskvärdheten av att ombudsmannen har ekonomiska

insikter men finner inte att detta kan göras till ett oeftergivligt villkor, då

det kan visa sig omöjligt att finna personer med så mångsidig kompetens.

Utskottet avstyrker på grund av vad sålunda anförts motionerna I: 398 och

II: 488.

Enligt 29 § — — — (lika med utskottet)--- — förevarande paragraf.

I såväl motionerna 1:443 och 11:507 — — — förevarande lagstiftning.

Utskottet får för sin del ansluta sig till den i de två senare motionerna anförda

uppfattningen att i och med tillkomsten av en lagstiftning i syfte att

öka konkurrensen synes något verkligt behov av en förlängning av prisregleringslagen

inte förekomma. Utskottet får i övrigt hänvisa till behandlingen

av propositionen nr 192.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 32.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande nr 32.

I motionerna 1:442 och 11:506 ---(lika med utskottet)---

t. o. m. den 31 december 1958. Utskottet finner i likhet med vad som i motionerna

föreslagits, att den föreslagna lagen endast bör ges begränsad giltighetstid

och sålunda äga tillämpning till och med utgången av år 1958 då

på grundval av vunna erfarenheter en omprövning av frågan bör äga rum.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. Att riksdagen — med avslag å motionerna 1: 398 och

11:488, 1:400 och 11:490, 1:443 och 11:507 såvitt avser

hemställan om ytterligare utredning innan lagstiftning vidtages,

samt 1: 444 och II: 508, med bifall till motionerna I:

442 och II: 506 och med förklaring att riksdagen funnit viss

ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda

förslaget till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet — måtte för sin del antaga

förslaget med den ändringen att 29 § och bestämmelserna

om ikraftträdandet erhåller följande lydelse

(Kungl. Maj:ts förslag:)

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller

3 § är stadgat straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, med fängelse.

(Utskottets förslag:)

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller

3 § är stadgat straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, med fängelse

i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1954 utom såvitt angår de i 2

och 3 §§ stadgade förbuden, vilka

träda i tillämpning den 1 juli samma

år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1954 utom såvitt angår de i 2 och

3 §§ stadgade förbuden, vilka träda

i tillämpning den 1 juli samma år,

samt gäller till och med den 31 december

1958. Beträffande fiörseelse

mot lagen, som begåtts under tiden

för dess giltighet, skall dock vad i

lagen är stadgat fortfara att gälla efter

sistnämnda dag.

B. att motionerna

1) I: 399 och II: 489,

2) I: 400 och II: 490, samt

3) I: 443 och II: 507,

i den mån de icke besvarats genom vad utskottet ovan anfört

och hemställt, ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

537450. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:316 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslive s. 1 i texten