Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om hälsooch sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden
1953-10-27 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1953:37, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om hälsooch sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
1
Nr 37.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra
utomordentliga förhållanden (krigs sjukvår dslag).
Genom en den 10 april 1953 dagtecknad proposition, nr 222, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(krigssj ukvårdslag).
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
I denna lag förstås med allmänt civil hälso- och sjukvård den hälso- och
sjukvårdande verksamhet, som bedrives av annan än krigsmakten eller
civilförsvaret. De som ombesörja den allmänt civila hälso- och sjukvården
sammanfattas i denna lag under beteckningen det allmänt civila medicinalväsendet.
2 §•
I fråga om krigsmaktens hälso- och sjukvård samt civilförsvarets sjukvårdstjänst
gäller vad därom är särskilt stadgat, såframt icke annat föranledes
av innehållet i föreskrifter, som meddelas med stöd av denna lag.
3 §■
1 mom. Kommer riket i krig, skall den allmänt civila hälso- och sjukvården
enligt av Konungen utfärdade särskilda bestämmelser omorganiseras så
att den motsvarar de fordringar, som i detta läge ställas på densamma. Därvid
skola i lag eller författning meddelade stadganden, som avse hälso- och
sjukvård, icke gälla i den mån de strida mot vad sålunda särskilt bestämts.
2 mom. Befinner sig riket i krigsfara eller påkallas det av andra utomordentliga
förhållanden, äger Konungen förordna att vad i 1 mom. sägs
skall i erforderlig utsträckning tillämpas för riket eller del därav. Sådant
förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad under1—Bihang
till riksdagens protokoll 1953. 9 sand. 2 avd. Nr 37.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
ställas riksdagen för dess prövning av frågan huruvida förordnandet skall
bestå. Varder förordnandet icke inom två månader från det underställningen
skett av riksdagen gillat, skall detsamma vara förfallet.
4 §•
1 mom. Konungen meddelar erforderliga föreskrifter om ledningen av
den hälso- och sjukvårdande verksamheten i fall, då 3 § tillämpas, samt om
samverkan i sådant fall mellan det allmänt civila medicinalväsendet, krigsmaktens
hälso- och sjukvård samt civilförsvarets sjukvårdstjänst.
2 mom. Konungen må förordna, att militär myndighet under krig äger
av det allmänt civila medicinalväsendet påkalla det bistånd, som myndigheten
finner erforderligt med hänsyn till den militära verksamheten.
5 §■
Ansvaret för att den allmänt civila hälso- och sjukvården i fall, då 3 §
tillämpas, omställes till den för sådant fall planlagda organisationen och
för att verksamheten efter omställningen bedrives planenligt åvilar inom
varje område den som i fredstid där utövar motsvarande verksamhet (fredshuvudmannen).
Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger dock
Konungen föreskriva, att annan än fredshuvudmannen skall övertaga ansvaret.
6 §•
Redan i fredstid skola de planer uppgöras och de förberedande åtgärder
i övrigt vidtagas, som erfordras för övergång till krigsorganisation.
Det åligger den, som enligt 5 § är ansvarig för de där avsedda åtgärderna,
att i fredstid planlägga dessa enligt anvisning av myndighet som Konungen
bestämmer. Åvilar ansvaret annan än fredshuvudmannen, är denne likväl
skyldig att biträda vid den planläggning, som avser hans eget verksamhetsområde,
och vad därmed äger samband.
7 §•
Kostnaderna för övergång till den organisation, som den allmänt civila
hälso- och sjukvården planenligt skall erhålla då 3 § trätt i tillämpning,
bestridas av statsmedel.
Vad i första stycket sägs gäller ock i fråga om kostnaderna för den
verksamhet, som under krig bedrives av det allmänt civila medicinalväsendet,
dock att fredshuvudmännen skola bidraga till kostnaderna enligt grunder
som framdeles komma att bestämmas.
Därest övergången till krigsorganisation helt eller delvis verkställts redan
i fredstid, må, när skäl därtill äro, jämväl under sådan tid kostnaderna
för verksamheten ersättas av statsmedel i den omfattning Konungen bestämmer.
I övrigt skola kostnaderna för sådan verksamhet bestridas i den
ordning som eljest tillämpas i fredstid.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
I fråga om förfarandet, när vissa kostnader enligt bestämmelserna i denna
paragraf skola bestridas av statsmedel, gäller vad Konungen därom
stadgar.
8 §•
Kommer riket i krig, är den som äger yrkeserfarenhet beträffande hälsooch
sjukvård eller eljest är verksam inom sådan vård och icke före löpande
kalenderårs början fyllt sjuttio år skyldig att efter anvisning av myndighet,
som bestämmes av Konungen, fullgöra sådan tjänst inom hälso- och sjukvården
som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (tjänsteplikt
för medicinalpersonal).
Den som fullgör militärtjänst är undantagen från tjänsteplikt för medicinalpersonal.
9 §•
Under de förutsättningar, som angivas i 3 § 2 mom., äger Konungen jämväl
då riket icke är i krig förordna om den tjänsteplikt för medicinalpersonal,
som finnes erforderlig. I fråga om giltigheten av sådant förordnande
skall vad i nämnda moment föreskrives äga motsvarande tillämpning.
10 §.
Konungen meddelar föreskrifter angående dels omfattningen av begreppet
medicinalpersonal dels registrering av sådan personal dels fördelning
av personalen till tjänstgöring dels ersättning åt den som fullgör i denna
lag avsedd tjänsteplikt.
11 §•
Den som underlåter att fullgöra skyldighet, som ålagts honom med stöd
av 8 eller 9 §, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
12 §.
Konungen äger meddela de ytterligare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna lag.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar, från och med
vilken dag lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller
krigsfara och förordningen den 17 november 1939 (nr 813) om handläggning
vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den allmänna hälsooch
sjukvården upphöra att gälla.
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
Till grund för propositionen ligger ett av särskilt tillkallad utredningsman,
expeditionschefen i inrikesdepartementet E. Montell, den 19 juli 1952
avgivet betänkande angående hälso- och sjukvården vid krig och andra
utomordentliga förhållanden (SOU 1952:22).
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
förslaget får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås ny beredskapslagstiftning på hälso- och sjukvårdsområdet.
Den nya lagen är avsedd att utgöra den författningsmässiga grunden
för den omorganisation av hälso- och sjukvården som vid krig o. dyl.
är erforderlig för att verksamheten då skall motsvara fordringarna på
densamma. Medan 1939 års lagstiftning i ämnet, vilken skall ersättas av
den nya lagen, huvudsakligen är begränsad till sjukhusverksamhet, täcker
den nya lagen i princip hela hälso- och sjukvårdsområdet. Då krigsmaktens
hälso- och sjukvård samt civilförsvarets sjukvårdstjänst i sina huvuddrag
regler as i andra sammanhang, avser emellertid den nya lagen väsentligen
den del av hälso- och sjukvården i krig som utgör direkt fortsättning på
motsvarande civila fredsmässiga verksamhet.
Lagförslaget innehåller vidare bestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonal.
Bestämmelserna om krigsorganisering av den civila hälso- och sjukvården
och om nämnda tjänsteplikt träder automatiskt i kraft vid krigsutbrott.
Vid krigsfara och andra utomordentliga förhållanden förutsättes härför
särskilt förordnande av Konungen, vilket skall underställas riksdagen.
Nuvarande ordning och behovet av ny författningsreglering.
Ända till för 25—30 år sedan ansågs krigets direkta personella skadeverkningar
huvudsakligen vara begränsade till krigsmakten. Krigsteknikens
utveckling under de senaste decennierna har emellertid ladikalt
förändrat situationen. Bedan vid mitten av 1930-talet stod det klart, att
det moderna kriget på ett helt annat sätt än tidigare skulle komma att
drabba hemorten. Ett par år innan andra världskrigets utbrott lades också
grunden till vad numera benämnes civilförsvaret. För det första omhändertagandet
av personer som skadats vid krigshandling, särskilt flyganfall,
mot hemorten tillkom civilförsvarets sjukvårdstjänst.
Härutöver ägnades största intresset åt sjukhusverksamheten på hemorten.
Författningsmässigt tog sig detta uttrycket att den 22 juni 1939 lag
om sjukhusvård vid krig eller krigsfara utfärdades (SFS nr 310, ändr.
563/1941 och 540/1944). Till denna ansluter sig dels kungörelsen den 26
augusti 1939 (nr 581) angående förberedande åtgärder för lagens tillämp
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 37. 5
ning, dels kungörelsen den 3 september 1939 (nr 634; ändr. 874/1939,
860/1942 och 653/1944) med särskilda bestämmelser angående lagens tilllämpning,
dels ock kungörelsen den 3 september 1939 (nr 635; ändr.
654/1944) om tjänstgöring i medicinalstyrelsen av representanter för krigsmakten
och civilförsvaret. Nämnda fyra författningar betecknas i det följande
krigssjukhusvårdslagen, förberedelsekungörelsen, tillämpningskungörelsen
och representantkungörelsen.
För andra grenar av den allmänna hälso- och sjukvården än sjukhusverksamhet
tillkom den 17 november 1939 (nr 813) förordning om handläggning
vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den allmänna
hälso- och sjukvården. Förordningen tog uteslutande sikte på högsta ledningen
av ifrågavarande vårdgrenar.
Sagda lag och förordning har karaktären av fullmaktsförfattningar och
det reala innehållet i författningarna kan av Kungi. Maj :t sättas i kraft
vid krig eller krigsfara. De är alltjämt gällande och nuvarande krigsplanläggning
grundas på dessa författningsbestämmelser.
Den allmänna gången vid omhändertagande för behandling och vård av
sårade, och i princip även sjuka, inom krigsmakten är följande. I stridslinjen
tas de sårade om hand av sjukvårdare och sjukbärare inom kompaniet.
De förs till bataljonsförbandsplatsen, där den första något mera kvalificerade
vården kan beredas dem. Om skadan är av allvarligare beskaffenhet,
ges den skadade sådan behandling, att han kan tåla fortsatt transport
bakåt. Sådan transport verkställes, eventuellt över brigadförbandsplats
eller rörligt militärt sjukhus (fördelnings- eller etappsjukhus) till
den sjukvårdsanstalt, där han kan erhålla mera definitiv behandling och
vård. Vid långvarigare sjukdomstillstånd är denna anstalt som regel fast
hemortssjukhus, antingen militärt krigssjukhus eller civilt beredskapssjukhus.
Strävan är nämligen att den militära rörliga sjukvårdsapparaten
skall efter ett ianspråktagande snarast tömmas så att den skall kunna vid
behov på nytt tas i anspråk. Endast krigsmakten förfogar över medel för
landsomfattande sjuktransporter, främst sjukhuståg och bussplutoner.
Civilförsvarets sjukvårdstjänst är avsedd att fungera på principiellt motsvarande
sätt som krigsmaktens sjukvårdstjänst. En väsentlig skillnad är
emellertid, att de militära hälso- och sjukvårdsformationer som tillhör eller
är nära anslutna till mobiliserade förband uppsättes samtidigt med dessa
förband, medan civilförsvarets sjukvårdstjänst som regel är i verksamhet
endast under och omedelbart efter krigshandling mot hemorten. Denna
skillnad får ur personell synpunkt den viktiga följdverkan att den mest
kvalificerade personalen tas i anspråk i förra fallet permanent, i senare
fallet tillfälligt. Uppgiften för civilförsvarets sjukvårdstjänst är att ombesörja
det första omhändertagandet av skadade vid krigshandling mot hemorten,
att lämna de skadade den behandling som erfordras för deras transport
till sjukhus och att verkställa denna transport. Enligt den nyligen fast
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
ställda organisationen för allmänna civilförsvarets sjukvårdstjänst skall
denna för angivna ändamål organisera samaritställen, förbandsplatser och
förbandsstationer. Dessa skiljer sig från varandra därigenom att de både
kvantitativt och framförallt kvalitativt med hänsyn till personella och materiella
resurser har olika kapacitet. Tidigare har civilförsvarets sjukvårdstjänst
varit utrustad enhart med lokala sjuktransportmedel. I sin nya organisationsform
däremot skall tjänstegrenen äga tillgång till ett betydande
antal bussar, vilka apteras till ambulanser för längre transporter.
De civila sjukhusen under krig —- sådana sjukhus för kroppssjukvård
benämnes beredskapssjukhus — är enligt krigssjukhusvårdslagen antingen
fredssjukhus som utan eller med förändring fortsätter verksamheten eller
särskilt vid krig upprättade sjukhus (3 §). Kungl. Maj:t äger förordna,
att sjukhushuvudmännen skall vid krig nedlägga eller förändra fredssjukhus
eller upprätta nya sjukhus (4 § lagen). Som regel drivs beredskapssjukhusen
i samma ordning som motsvarande fredssjukhus (7 § lagen).
Enligt 1 § 2 mom. förberedelsekungörelsen skall Kungl. Maj:t efter förslag
av medicinalstyrelsen, numera sjukvårdsberedskapsnämnden, fastställa
förteckning över beredskapssjulchusen. Redan i fred skall i mån av behov
vissa planer för verksamheten vid sjukhusen utarbetas (2 § samma kung.).
Detta arbete tillkommer beträffande sjukhus, som skall upprättas först vid
krig, vederbörande sjukhushuvudmän och i fråga om befintliga sjukhus
dessas styrelser (chefer).
Ledningen av verksamheten vid beredskapssjukhusen skall utövas av
medicinalstyrelsen, vilken före avgörandet av ärende rörande sådant sjukhus
skall normalt höra sjukhusets styrelse (1 § 2 mom. tillämpningskung.).
I medicinalstyrelsen skall vid handläggning av dessa ärenden och andra
ärenden av betydelse för krigföringen eller civilförsvaret tjänstgöra en
representant för överbefälhavaren och en för civilförsvarsstyrelsen (1 §
representantkung.).
Gällande lagstiftning bygger på förefintligheten av två jämställda sjukhusorganisationer
vid krig. Detta har givetvis medfört behov av samordning.
I sådant syfte har i 2 § tillämpningskungörelsen föreskrivits, att
Kungl. Maj :t kan förordna att sjukhusvårdsärenden som berör såväl militära
som civila intressen skall av den högsta militära ledningsmyndigheten
på området, försvarets sjukvårdsstyrelse, och av medicinalstyrelsen för
prövning och fastställelse underställas en av Kungl. Maj :t utsedd sjukhusvårdchef.
Sådan har icke utsetts.
I stället planlägges utan författningsmässigt stöd att vid krig en organisation
skall upprättas i militär regi för att reglera beläggningen vid
militära och civila sjukhus och anordna större sjuktransporter. Denna
organisation innebär att nyssnämnda uppgifter skall handhas av en till
högkvarteret förlagd beläggningscentral, i vilken även representanter för
medicinalstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen skall ingå. Som underorgan
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
7
till högkvarterets beläggningscentral skall i varje militärbefälsstab finnas en
beläggningscentral. Ansvaret för verksamheten vid denna tillkommer stabsläkaren,
vilken därvid biträdes av civilbefälhavarens närmaste medicinale
medhjälpare, civilläkaren.
Medicinalstyrelsen och sjukhusvårdschefen, om sådan blivit utsedd, skall
vid ledningen av verksamheten vid beredskapssjukhusen efterkomma de
direktiv, som överbefälhavaren med hänsyn till krigföringen utfärdar (3 §
tillämpningskung.).
Inom andra grenar av den civila hälso- och sjukvården än kroppssjukhusvården
befinner sig krigsplanläggningen ännu endast i sin början. Den
främsta anledningen härtill torde vara, att det först på senaste tid blivit
uppenbart att icke endast verksamheten vid kroppssjukhusen utan även
annan civil hälso- och sjukvård är av största betydelse i ett krigsfall och
därför i behov av planering för omställning till krigsförhållanden. Detta
tidigare förbiseende av angivna vårdgrenars betydelse i krig framgår också
av den begränsade räckvidden för den i det föregående berörda förordningen
den 17 november 1939 om handläggning vid krig eller krigsfara
av vissa ärenden rörande den allmänna hälso- och sjukvården.
I fråga om behovet av ny författningsreglering för
hälso- och sjukvården i krig anför föredragande departementschefen, statsrådet
Hedlund bl. a. följande.
»Gällande författningsbestämmelser är icke ägnade såsom underlag för
en effektiv krigsplanläggning beträffande hälso- och sjukvården. De är i
huvudsak begränsade till sjukhusverksamheten och icke ens i denna del
uttömmande. Lagstiftningen tillkom redan år 1939 och är numera icke
tidsenlig med hänsyn till den utveckling både krigstekniken och hälso- och
sjukvården sedan dess undergått. Jag finner mig alltså böra föreslå ny
lagstiftning i ämnet.»
Hälso- ocli sjukvårdens krigsorganisation.
Hälso- och sjukvården i krig är enligt gällande planläggning avsedd att
bedrivas inom tre olika organisationer, nämligen den för krigsförhållanden
omställda civila fredsorganisationen, vilken här benämnes det allmänt
civila medicinalväsendet, inom krigsmakten och inom civilförsvaret.
Beträffande de med organisationen av hälso- och sjukvården sammanhängande
spörsmålen yttrar departementschefen bl. a. följande.
»Uppenbart är att ett rationellt utnyttjande av de i förhållande till behovet
knappa resurserna — särskilt gäller detta de personella — förutsätter
att den hälso- och sjukvårdande verksamheten i krig på ett eller annat
sätt samordnas. En av de viktigaste frågorna, som utredningsmannen haft
att behandla, avser just hur hälso- och sjukvården i krig bör vara organiserad.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
Utredningsmannen har först undersökt om hälso- och sjukvården i krig
skulle kunna hållas samman inom en enda organisation. Han har emellertid
efter ingående granskning av frågan funnit, att hälso- och sjukvården i
krig måste bedrivas inom samma tre organisationer som enligt gällande
planläggning. I likhet med remissinstanserna delar jag denna uppfattning.
Det gäller härefter att uppdraga gränserna mellan de tre organisationerna.
Härvid har utredningsmannen undersökt, huruvida den redan nu mest
omfattande organisationen, nämligen det allmänt civila medicinalväsendet,
kan utvidgas genom överflyttning till denna av viss hälso- och sjukvårdande
verksamhet från de båda andra organisationerna. Avsikten härmed är
att så långt det är praktiskt genomförbart tillvarataga de möjligheter till
samordning och utjämning, som förefinns inom en gemensam organisation.
Krigsmaktens och civilförsvarets hälso- och sjukvårdsorganisationer skall
vara utformade såsom komplement till det allmänt civila medicinalväsendet
och därför icke givas större omfattning än som är nödvändigt ur funktionell
synpunkt.
Denna norm synes ha följts när civilförsvarets sjukvårdstjänst till räckvidd
och innehåll bestämts i de för tjänstegrenen nyligen fastställda anvisningarna.
Beträffande krigsmaktens hälso- och sjukvårdsorganisation
föreslår utredningsmannen att följande institutioner skall överföras från
denna till det allmänt civila medicinalväsendet, nämligen de s. k. krigsblodgivarcentralerna,
de fasta bakteriologiska laboratorierna och krigssjukhusen
med tillhörande konvalescentanstalter. Bland remissinstanserna är
meningarna delade i fråga om förslaget att överflytta krigssjukhusen. För
egen del vill jag förorda, att de för krigsplanläggningen inom ifrågavarande
båda organisationer ansvariga myndigheterna underkastar frågan om gränsdragningen
mellan organisationerna ny ingående prövning. Härvid bör
beaktas vad i ämnet anförts i betänkandet och de häröver avgivna yttrandena.
Sedan frågan sålunda behandlats av sagda myndigheter, torde den
på nytt få anmälas för Kungl. Maj :t.
I likhet med utredningsmannen anser jag det icke lämpligt, att den
nödvändiga samordningen av verksamheten inom de tre organisationerna
sker genom att denna verksamhet helt eller delvis ställs under gemensam
ledning.
I stället torde såsom utredningsmannen tänkt sig den operativa samverkan
mellan olika instanser med ledningsbefogenheter inom de tre organisationerna
för hälso- och sjukvård i krig böra ske i huvudsak enligt
följande ordning, som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
remissinstanser. En liten men för ändamålet kvalificerad del av medicinalstyrelsen
jämte en representant för civilförsvarsstyrelsen placeras i anslutning
till den del av försvarsstaben, förstärkt med medicinsk expertis från
försvarets sjukvårdsstyrelse, som har operativa ledningsuppgifter beträffande
den militära hälso- och sjukvården. Denna civila och militära per
-
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
sonal sammanföres till ett samarbetsorgan. Även i militärbefälsinstansen,
där samverkan underlättas av att militär- och civilbefälhavarna skall ha
lokal anknytning till varandra, bildar personalen för den militära och
civila sjukvårdsledningen ett samarbetsorgan.
I detta sammanhang aktualiseras även frågan om relationerna mellan
civilbefälhavarna och vederbörande länsstyrelser samt mellan länsstyrelserna
och huvudmännen för den fredsmässiga civila hälso- och sjukvården.
Här torde jag få börja med sistnämnda spörsmål.
Sedan frågan genom proposition nr 149/1951 underställts riksdagen, förordnade
Kungl. Maj :t genom beslut den 15 juni 1951 att inom varje länsstyrelse
skall i krig organiseras en hälso- och sjukvårdssektion och att denna
skall ha operativa ledningsbefogenheter bl. a. vad gäller sjukvårdsresursernas
utnyttjande och fördelning. Ansvaret för omställning till krigsförhållanden
av den fredsmässiga hälso- och sjukvårdsorganisationen och för
verksamheten inom den sålunda omställda organisationen skall dock alltjämt
ankomma på huvudmännen. Beträffande dessa riktlinjer för ledning
och ansvar i länsinstansen har ändring icke ifrågasatts. Några remissmyndigheter
har dock påpekat det nära sambandet mellan operativ och förvaltningsmässig
ledning och framhållit nödvändigheten av att dessa funktioner
i möjligaste mån sammanhålles. För sådant ändamål och för att
bereda huvudmannen möjlighet att på nära håll följa ledningsverksamheten
har utredningsmannen föreslagit att i krig en kvalificerad representant för
huvudmannen, exvis ordföranden i landstingets eller landstingsfri stads
sjukvårdsberedning, knytes till länsstyrelsen. Till detta förslag vill jag i
likhet med remissmyndigheterna ansluta mig.
Vad angår förhållandet mellan civilbefälhavaren och länsstyrelserna inom
civilområdet anser utredningsmannen, att den operativa ledningen av den
civila hälso- och sjukvården i krig principiellt skall tillkomma länsstyrelserna.
Civilbefälhavarens befogenheter skall endast avse direktiv för utjämning
mellan de i civilområdet ingående länen av behov och tillgångar
på hälso- och sjukvårdsområdet. Vidare skall civilbefälhavaren kunna i
enahanda syfte bestämma att vissa resurser får i anspråktagas endast efter
hans medgivande eller i en katastrofsituation. Dessa begränsade ledningsbefogenheter,
vilka förhållandevis väl överensstämmer med dem som angives
i länsstyrelsens i Kopparbergs län remissyttrande, bör emellertid
enligt utredningsmannens uppfattning tillkomma civilbefälhavaren redan
på ett tidigt stadium och senast vid ett krigsutbrott. Jag delar visserligen
i princip de åsikter i fråga om den regionala ledningen av hälso- och sjukvården
som utredningsmannen sålunda framfört men anser att spörsmålet
bör ytterligare övervägas i samband med pågående prövning av frågan om
civilbefälhavarens befogenheter på andra områden, med vilka han i krigskall
ta befattning. I den mån författningsreglering befinnes erforderlig
torde denna kunna ske i administrativ ordning.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
En fråga som nära sammanhänger med lednings- och samordningsspörsmålen
gäller rätten för utomstående myndigheter att ingripa i de skilda
hälso- och sjukvårdsorganisationernas verksamhet. Av särskild betydelse
är eu sådan befogenhet för krigsmakten. Dennas sjukvårdstjänst bör nämligen
enligt det tidigare sagda begränsas så långt det är möjligt. Den oundvikliga
följden härav blir, att företrädare för krigsmakten måste kunna med
bindande verkan begära hos den civila hälso- och sjukvårdsorganisationen
exvis att få till civila sjukhus överlämna sårade och sjuka soldater för fortsatt
vård, att få från vederbörliga civila anstalter levererat transfusionsblod,
bakteriologiska preparat etc. Denna rätt, vilken utredningsmannen benämner
militär direktivrätt, finner överbefälhavaren i sitt remissyttrande vara
en förutsättning för att samarbetsprincipen skall kunna godtagas. Riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap däremot ifrågasätter om en
sådan militär direktivrätt bör förekomma. Härvid framhåller riksnämnden,
att rena sjukvårdssynpunkter och icke de sjukas och skadades militära
eller civila status måste bli avgörande för deras omhändertagande på beredskapssjukhus.
Det sist anförda är givetvis i och för sig riktigt men det
tår icke hindra att krigsmakten skall kunna påfordra sådana åtgärder från
det allmänt civila medicinalväsendets sida som är ofrånkomliga för krigsmaktens
stridsduglighet. Såsom utredningsmannen framhåller bör däremot
den militära direktivrätten varken få avse de väsentliga riktlinjerna
för den allmänt civila hälso- och sjukvården eller dennas interna förhållanden.
Direktivrätten bör begränsas så långt det medges av syftet med densamma,
nämligen att krigsmaktens behov av biträde på hälso- och sjukvårdsområdet
tillgodoses. Den närmare innebörden av ifrågavarande militära
direktivrätt diskuteras ingående av utredningsmannen och torde med utgångspunkt
från nu antydda principer få närmare preciseras i tillämpningsföreskrifter
till ett allmänt lagstadgande om direktivrätten.»
De föreslagna anordningarna för hälso- och sjukvården i krig förutsätter
vissa författningsbestämmelser. Dessa har i utredningsmannens
lagförslag utformats som fullmakter för Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter
för ifrågavarande verksamhet i en krissituation. Föreskrifterna
avser dels sådan omorganisation av den allmänt civila hälso- och sjukvården,
att den motsvarar kraven på densamma i angivet läge, dels ledningen
av och samverkan mellan de tre organisationerna för hälso- och
sjukvården i krig dels ock den militära direktivrätten. Gentemot lagförslagen
i dessa delar har ingen erinran framförts i remissyttrandena.
Även departementschefen finner fullmakter av ifrågavarande slag vara
oundgängliga om hälso- och sjukvården i krig skall kunna fungera på ett
ändamålsenligt sätt. Han tillstyrker därför i princip utredningsmannens
förslag till bestämmelser i ämnet.
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
11
Ansvaret för verksamheten i krig inom den allmänt civila
hälso- och sjukvården.
Utredningsmannen finner ansvaret för omställningen till krigsförhållanden
av den allmänt civila hälso- och sjukvården och för verksamheten
inom den sålunda omställda vårdgrenen böra i princip åvila de fredsmässiga
huvudmännen, alltså beträffande huvuddelen av organisationen
landsting och landstingsfria städer. Utredningsmannen föreslår, att ett
stadgande härom införes i den nya krigssjuk vår dslagen.
Vad utredningsmannen sålunda föreslagit föranleder ingen erinran från
remissmyndigheterna.
Departementschefen framhåller, att något praktiskt genomförbart alternativ
icke torde finnas till utredningsmannens förslag att ansvaret för
verksamheten inom det allmänt civila medicinalväsendet även i krig skall
i princip tillkomma de fredsmässiga huvudmännen och biträder därför
förslaget.
I likhet med utredningsmannen finner departementschefen vidare, att
huvudmännen även bör ombesörja den i fredstid erforderliga planläggningen
för verksamheten i krig.
Vissa kostnadsfrågor beträffande krigsorganisationen för den allmänt
civila hälso- och sjukvården.
Utredningsmannen. Vid sin behandling av dessa frågor skiljer utredningsmannen
mellan planläggningslcostnader, sådana kostnader som hänför sig
till omställning av verksamheten till krigsförhållanden — han betecknar
dessa anordningskostnader — och driftkostnader.
Vad till en början angår planläggnings kostnaderna finner
utredningsmannen en rimlig fördelning av dessa vara, att ersättning icke
utgår till huvudmännen för den del av planläggningsarbetet som kan utföras
av den egna personalen utan särskild kompensation åt denna och
utan nyanställning. Härutöver uppkommande kostnader för en planläggning
i enlighet med vederbörade statliga centralmyndigheters direktiv och
anvisningar bör däremot enligt utredningsmannen ersättas av staten.
I fråga om anordnings kostnaderna påpekar utredningsmannen
att gällande bestämmelser i denna del avser endast sjukhusverksamheten
och återfinnes i 9 § lagen om krigssjukhusvården. Här föreskrives
att staten skall bestrida samtliga kostnader för civila sjukhus som upprättas
i anledning av krigsfallet och, i fråga om övriga civila sjukhus, de
extra kostnader som föranledes av lagens bestämmelser. Stadgandet har
tolkats på det sätt att huvudmannen ställer de fredsmässiga sjukhusen med
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
utrustning och materiel till förfogande utan ersättning och att staten betalar
alla anordningar som härutöver är erforderliga för den avsedda verksamheten
i krig. Denna norm för fördelningen av kostnaderna för verksamheten
vid beredskapssjukhusen föranleder ingen erinran från utredningsmannens
sida och han föreslår, att den utsträckes att avse i princip hela
den allmänt civila hälso- och sjukvården.
Fördelningen av driftkostnaderna finner utredningsmannen
vara av intresse icke endast för staten och huvudmannen för verksamheten
utan även för den enskilde i den mån denne skall utge ersättning
för erhållen vård. Förhållandet under krig och under beredskap behandlar
utredningsmannen vart för sig.
Beträffande verksamheten vid civila sjukhus under krig skall enligt
9 § krigssjukhusvårdslagen följande kostnader bestridas av staten, nämligen
kostnaderna för driften av sådana sjukhus som upprättas i anledning
av krigsfallet samt, i fråga om andra sjukhus, kostnaderna för vård av
krigsskadade. Däremot skall kostnaderna för vård vid sistnämnda slag av
sjukhus av »fredsmässigt» skadade eller sjuka bestridas i den ordning som
tillämpas i fredstid.
Utredningsmannen kritiserar dessa kostnadsbestämmelser. Han ifrågasätter
om bestämmelserna ens vid sin tillkomst varit tillämpbara i krig.
Vid starkare tillströmning till sjukhus i krig av skadade och sjuka kommer
nämligen ingen eller mycket ofullständig upplysning att erhållas om
anledningen till skadan eller sjukdomen. Uppmärksamheten kommer då
helt att inriktas på räddningsarbetet. Även om det teoretiskt vore möjligt
att särskilja krigsskadade från andra och med hänsyn härtill göra en kostnadsfördelning
som väsentligen endast berör två allmänna organ, huvudmannen
och staten, finner utredningsmannen mycket tveksamt om resultatet
av en sådan verksamhet motiverar härmed förenat arbete.
Med hänsyn till det anförda föreslår utredningsmannen, att samtliga
kostnader för sjukhusdriften under krig primärt skall bestridas av staten
men att skyldigheten för sjukhushuvudmännen att svara för den »fredsmässiga»
sjukhusvården skall bestå. Det gällde då att finna någon lätt
tillämpbar och samtidigt någorlunda rättvis norm för att uttaga de kostnader
som fullgörandet av nämnda skyldighet föranleder. I denna del
föreslår utredningsmannen, att sjukhushuvudmännen härför skall till staten
utbetala belopp som för år motsvarar genomsnittskostnaden för vederbörande
huvudman under de tre närmast före krigsutbrottet förflutna
kalenderåren. Dessa förslag innebär, att några avgifter eller andra ersättningar
icke skall uttagas av den enskilde för erhållen sjukhusvård.
Vad utredningsmannen sålunda anfört och föreslagit beträffande sjukhusvården
finner han i princip tillämpligt även i fråga om andra grenar
av hälso- och sjukvården i krig. En närmare utveckling av denna slutsats
förekommer på sid. 198—200 i betänkandet, till vilken hänvisning torde
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
få ske. Här må endast återgivas argumenteringen för utredningsmannens
förslag att även den öppna sjukvården skall vara avgiftsfri i krig.
Med hänsyn till den stora knappheten på sjukhusplatser i förhållande
till behovet under krig bör intagning på sjukhus såvitt möjligt undvikas.
Vården av en sjuk eller skadad i dennes hem kommer ofta att innebära
betydande arbete för familjemedlemmarna och kommer som regel icke att
bli likvärdig med sjukhusvård. Dessa olägenheter synes emellertid i antydda
knapphetssituation vara ofrånkomliga. Men att den utanför sjukhus vårdade
dessutom skall behöva betala för konsultation och behandling synes
icke tillfredsställande. Mot förslaget om avgiftsfri öppen sjukvård kan anföras
dels att tjänsteläkarna i krig kommer att bli överhopade med arbete
och att därför varje åtgärd som kan få till följd en ytterligare ökning av
arbetsbördan bör undvikas, dels att ifrågavarande ersättningar kan även i
krig stimulera arbetsprestationen. Ur nämnda synpunkter torde dock avgifternas
borttagande ha ringa betydelse. Det måste nämligen i krig finnas
stor frihet för tjänsteläkaren att så disponera sin och sina medarbetares
arbetskraft att denna allmänt sett kommer till bästa möjliga användning
och icke alltför hastigt förslites.
Den hittillsvarande framställningen har gällt driftkostnaderna under
krig. Vad gäller beredskapstillstånd finner utredningsmannen att de fredsmässiga
bestämmelserna för kostnadernas gäldande principiellt bör bestå.
Skäl kan emellertid föreligga för avvikelser från det fredsmässiga systemet,
t. ex. vid flyktingmottagning inom visst sjukvårdsområde, omställning och
utökning av den humanbakteriologiska laboratorieverksamheten o. dyl.
Utredningsmannen föreslår därför, att Kungl. Maj :t i den nya krigssjukvårdslagen
erhåller bemyndigande att — därest övergång till krigsorganisation
av den allmänt civila hälso- och sjukvården helt eller delvis verkställts
utan att krig föreligger — bestämma om och i så fall efter vilka grunder
kostnader för verksamheten inom den sålunda omställda organisationen
skall ersättas av staten.
Beträffande remissyttrandena torde här få hänvisas till redogörelsen i
propositionen sid. 33 o. f.
Departementschefen anför beträffande ifrågavarande kostnader bl. a.
följande:
»Vad gäller planläggningskostnaderna kan utredningsmannens förslag
föranleda tvekan. Dessa kostnader avser förberedelser för en verksamhet
som visserligen i betydande omfattning kan komma personer från andra
sjukvårdsområden till godo men för vilken ändock vederbörande fredshuvudman
kommer att i krig fortfarande ansvara. Sedan detaljplaneringen
för beredskapssjukhusens verksamhet numera är i en första omgång avslutad,
torde ifrågavarande kostnader komma att uppgå till förhållandevis
obetydliga belopp för de särskilda huvudmännen. Ifrågasättas kan om beloppens
storlek motiverar det administrativa bestyret med att bestämma
och utbetala beloppen. Med hänsyn till det anförda finner jag i likhet med
statskontoret att huvudmannens ansvar för krigsplanläggningen icke bör
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
förbindas med en lagstadgad rätt till ersättning av staten för de härav föranledda
kostnaderna.
Att anordningskostnaderna skall bestridas av staten är en redan nu godtagen
princip som jag i likhet med utredningsmannen och remissmyndigheterna
finner böra gälla även i fortsättningen. Däremot torde den av
svenska stadsförbundet upptagna frågan om huvudmännens rätt till ersättning
för förlorad eller skadad egendom böra upptagas till behandling i
ett större sammanhang.
Utredningsmannens förslag till gäldande av driftkostnaderna i krig lämnas
av det övervägande flertalet remissmyndigheter utan erinran. Dock
riktas i åtskilliga yttranden kritik mot den av utredningsmannen föreslagna
normen för huvudmännens bidrag till kostnadstäckningen. Denna innebär,
att bidraget skall utgå med belopp som för år motsvarar vederbörandes
genomsnittliga nettokostnad för hälso- och sjukvård under de tre närmast
före krigsutbrottet förflutna kalenderåren. Av olika skäl, icke minst ovissheten
om det är praktiskt möjligt för de kommunala huvudmännen att
under krig uttaga skatter för ändamålet, anser jag att frågan om grunderna
för bidragets bestämmande bör ställas på framtiden. Med detta undantag
biträder jag utredningsmannens förslag.
En fråga som diskuteras i vissa remissyttranden är om den öppna sjukvården,
såsom utredningsmannen föreslår, skall i krig vara avgiftsfri för
den enskilde. I motsats till svenska läkarförbundet finner jag den av utredningsmannen
förda argumenteringen för detta förslag godtagbar. Då
härtill kommer att dess genomförande torde innebära avsevärd lättnad för
de i krig hårt ansträngda socialvårdsmyndigheterna, tillstyrker jag detsamma
i princip. Rätten till fri vård torde dock icke böra fastslås i lag
utan det får överlämnas åt Kungl. Maj:t att närmare utforma bestämmelserna
härom och härvid göra de begränsningar, som kan anses påkallade.
Slutligen föreslår jag i likhet med utredningsmannen, att i en beredskapssituation
utan att krig föreligger driftkostnaderna för hälso- och
sjukvården skall när skäl föreligger härför ersättas av statsmedel och i
övrigt bestridas i samma ordning som i fred.
I enlighet med vad jag sålunda förordat torde grundläggande bestämmelser
för gäldandet av kostnaderna för verksamheten inom det allmänt civila
medicinalväsendet i en krissituation böra upptagas i den nya krigssjukvårdslagen.
»
Tjänsteplikt för medicinalpersonal.
Utredningsmannen påpekar, att gällande krigsplanläggning utgår från
tre olika former för tvångsmässigt ianspråktagande av medicinalpersonal,
nämligen värnplikt, civilförsvarsplikt och civil tjänsteplikt.
Enligt utredningsmannens mening bör ianspråktagandet av medicinalpersonal
inom hälso- och sjukvårdande verksamhet i krig tills vidare ske
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
15
med stöd av någon av de hittillsvarande tjänstepliktsformerna och dessa
givas ett innehåll och en anpassning sinsemellan som är ändamålsenlig för
verksamheten.
Vad härefter angår utformningen av de särskilda slagen av tjänsteplikt
föreslår utredningsmannen ingen förändring av gällande bestämmelser om
värnplikt och civilförsvarsplikt. I fråga om civil tjänsteplikt för medicinalpersonal
finner han däremot nuvarande förhållanden icke tillfredsställande.
Härom anför utredningsmannen följande.
Under beredskapstiden utfärdades den 8 december 1939 (nr 832) lag om
tjänsteplikt för medicinalpersonal och den 30 december 1939 (nr 934) lag
om tjänsteplikt. Förstnämnda lag hade karaktären av ett provisorium och
ersattes den 1 juli 1940 av sistnämnda lag.
Sedan också 1939 års allmänna lag om civil tjänsteplikt upphört att gälla
med utgången av år 1947 finnas inga bestämmelser i ämnet. Den allmänna
uppfattningen i de för krigsberedskapen ansvariga kretsarna synes emellertid
vara att civil tjänsteplikt oundgängligen behöver tillgripas i samband
med krigsutbrott. För hälso- och sjukvårdens del finner jag det därtill
mycket angeläget att författningsmässig reglering av den för denna verksamhet
erforderliga civila tjänsteplikten sker snarast möjligt. Ett av skälen
härtill är att i den omfattande beredskapsplanläggningen på hälso- och
sjukvårdsområdet även ingå förberedelser för omdisponering av medicinalpersonal
vid övergång till krigsorganisation. Denna s. k. krigsplacering, vars
resultat redan i fred måste meddelas både den placerade själv och de myndigheter
och institutioner som ha ansvar för verksamheten under beredskap
och krig, kan f. n. icke härledas ur någon i kraft varande författning om
tvångsmässigt ianspråktagande av vederbörande i angivet läge. Detta är
icke tillfredsställande. Ett annat skäl för att tjänstepliktsbestämmelser för
medicinalpersonal böra utfärdas redan nu och icke först vid skärpning av
det utrikespolitiska läget är att vid hastigt påkommen sådan skärpning en
partiell övergång till krigsorganisationen med härav betingat ianspråktagande
med civil tjänsteplikt av medicinalpersonal kan bli behövlig, innan
det formella förfarandet för bestämmelsernas utfärdande medhunnits.
Utredningsmannen erinrar om att arbetsmarknadsstyrelsen till Kungl.
Maj:t överlämnat förslag till ny civil tjänstepliktslag, vilket i sin principiella
uppläggning överensstämmer med 1939 års lag och f. n. är beroende
på Kungl. Majt:s prövning. Av utredningsmannen gjorda undersökningar
visar, fortsätter han, att det vore tveksamt huruvida nämnda lagförslag
gåve möjlighet till de omdispositioner av medicinalpersonal, som betingades
av verksamheten inom hälso- och sjukvården i krig. Med hänsyn härtill
samt till angelägenheten av att snarast erhålla bestämmelser om civil
tjänsteplikt för medicinalpersonal och det dröjsmål som skulle uppkomma
om detta begränsade spörsmål skulle sammankopplas med den vittutseende
frågan om en mera omfattande civil tjänsteplikt finner utredningsmannen
sig böra föreslå en särskild civil tjänsteplikt för medicinalpersonal vid vars
utformning krigssjukvårdens speciella förhållanden skall beaktas. Bestämmelser
om denna tjänsteplikt borde införas i den nya krigssjukvårdslagen.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
De grundläggande bestämmelserna i krigssjukvårdslagen om tjänsteplikt
för medicinalpersonal bör enligt utredningsmannens uppfattning
formuleras på huvudsakligen samma sätt som i 1939 års särskilda tjänstepliktslag
för medicinalpersonal. Härigenom skulle de i det föregående angivna
kraven på ifrågavarande tjänsteplikt bli tillgodosedda. Utredningsmannen
föreslår alltså den bestämmelsen, att person, som äger yrkeserfarenhet
beträffande hälso- och sjukvård eller eljest är verksam inom sådan
vård och icke är mer än 70 år gammal, skall under krig o. dyl. vara skyldig
att efter anvisning av myndighet som bestämmes av Kungl. Maj :t fullgöra
sådan tjänst inom hälso- och sjukvården som hans kroppskrafter och hälsotillstånd
medgiver.
I lagen bör vidare införas föreskrift om påföljd vid underlåtenhet att
fullgöra tjänsteplikten. Den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen
härom är hämtad från 44 § i 1939 års generella tjänstepliktslag.
Vissa tillämpningsföreskrifter torde enligt utredningsmannen få utfärdas
i administrativ ordning. Dessa avser omfattningen av begreppet medicinalpersonal,
registrering och krigsplacering av denna personal och ersättning
åt densamma vid fullgörande av tjänsteplikt.
Utredningsmannen ägnar särskild uppmärksamhet åt frågan om bestämningen
av begreppet medicinalpersonal i förevarande sammanhang.
Efter utförlig argumentering (se sid. 119—120 i betänkandet) föreslår han,
att till sådan personal skall hänföras alla personer som är aktuellt yrkesverksamma
inom hälso- och sjukvården och sådana tidigare inom vårdgrenen
yrkesverksamma som tjänstgjort där under viss minimitid. Denna
bör på förslag av medicinalstyrelsen bestämmas på sådant sätt att det finns
anledning antaga att vederbörande fått en i viss mån bestående samhörighet
med hälso- och sjukvårdande verksamhet.
För remissyttrandena redogöres i propositionen sid. 40—42, vartill här
må hänvisas.
Departementschefen finner i likhet med utredningsmannen icke möjligt
att f. n. ersätta de olika formerna av tjänsteplikt för medicinalpersonal
— värnplikt, civilförsvar splikt och civil tjänsteplikt — med en enhetlig
medicinal försvarsplikt.
Beträffande civil tjänsteplikt för medicinalpersonal uttalar departementschefen:
»Det
förslag till civil tjänstepliktslag som f. n. är föremål för Kungl. Maj :ts
prövning överensstämmer i sina huvuddrag med 1939 års lag i ämnet.
Såsom utredningsmannen påvisat är det tvivel underkastat om en sådan
lagstiftning tillåter den till formen enkla och därmed snabba omdisposition
av medicinalpersonal som är nödvändig för verksamheten inom hälso- och
sjukvården i krig. Med hänsyn härtill och till angelägenheten ur de synpunkter
jag nyss anfört av att snarast erhålla bestämmelser om tjänsteplikt
för medicinalpersonal i krig och liknande situation har jag — trots de
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
invändningar däremot som framförts av vissa remissmyndigheter — ansett
mig böra biträda utredningsmannens förslag att sådana bestämmelser skall
införas i den nya krigssjukvårdslagen.
Principiellt instämmer jag i den av berörda remissmyndigheter, främst
arbetsmarknadsstyrelsen, uttalade uppfattningen att det icke är lämpligt
att stifta lagar om tjänsteplikt för olika grupper av medborgare. Det av mig
beträffande medicinalpersonalen förordade avsteget härifrån har föranletts
av att jag finner erforderligt att bestämmelser om tjänsteplikt för denna personal
snarast utfärdas och att dessa bestämmelser ges ett innehåll som motsvarar
hälso- och sjukvårdens krav. Det sistnämnda skulle knappast ernås
med en lag om allmän civil tjänsteplikt i enlighet med det förslag som
f. n. är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vid den fortsatta behandlingen
av nämnda lagförslag bör emellertid undersökas om icke den särskilda
tjänsteplikten för medicinalper sonal kan inarbetas i denna lag.
Ett flertal remissmyndigheter framhåller angelägenheten av att även
annan för hälso- och sjukvården erforderlig personal än egentlig medicinalpersonal
kan vid krigsfall tagas i anspråk med tjänsteplikt. I och för sig är
det givetvis riktigt att flertalet grenar av hälso- och sjukvården, främst
verksamheten vid sjukhusen, icke kan drivas rationellt utan tillräcklig tillgång
på nu ifrågavarande personal. Det skulle därför vara önskvärt att även
nödvändig förvaltningspersonal, såsom sjukhusintendenter och kontorister,
ekonomipersonal, såsom maskinister och kökspersonal, samt annan servicepersonal,
exvis instrumentmakare och röntgentekniker, kunde i tjänstepliktshänseende
behandlas på samma sätt som medicinalpersonalen. Detta
torde emellertid icke vara praktiskt genomförbart. Medan den egentliga
medicinalpersonalen relativt lätt kan bestämmas i förhållande till andra
yrkesgrupper och principiellt i sin helhet tages i anspråk inom hälso- och
sjukvårdens krigsorganisation, torde det icke vara möjligt att skilja mellan
förvaltnings-, ekonomi- och servicepersonal för hälso- och sjukvård och
sådan personal för annan verksamhet. I likhet med utredningsmannen
finner jag att frågan, hur behovet för hälso- och sjukvården av annan
personal än medicinalpersonal skall på lämpligaste sätt tillgodoses, bör
ytterligare prövas av de för planläggningen ansvariga myndigheterna. Det
kan härvid befinnas ändamålsenligt att, innan lag om allmän civil tjänsteplikt
utfärdas, den mera kvalificerade personalen tillförsäkras hälso- och
sjukvården genom individuella frivilligkontrakt och anskaffningen av övrig
personal förberedes genom behovsanmälan till arbetsmarknadsmyndigheterna
och avtal med frivilligorganisationer.
Under den fortsatta beredningen av lagförslaget om generell civil tjänsteplikt
bör vidare övervägas, om icke denna kan så utformas att även annan
för hälso- och sjukvården erforderlig personal än medicinalpersonal kan
1 fråga om möjlighet till omflyttning etc. disponeras på ett för verksamheten
ändamålsenligt sätt.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 saml. 2 avd. Nr 37.
18 Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
Vad härefter angår den närmare utformningen av tjänsteplikten för
medicinalpersonal finner utredningsmannen att denna tjänsteplikt tills
vidaie icke, sasom värnplikten och civilförsvarsplikten, bör innehålla något
fredsmoment i form av skyldighet att deltaga i utbildning o. dyl. Den mycket
angelägna fredsutbildning som syftar till att göra personalen mera skickad
för krigsuppgifterna hör man enligt utredningsmannen i varje fall till en
början söka ernå på frivillighetens väg. Jag finner mig böra biträda utredningsmannens
uppfattning i denna fråga, särskilt som Sveriges läkarförbund
i sitt remissutlåtande anmält en klart positiv inställning till frivillig
utbildning på området.
Den särskilda tjänsteplikten för medicinalpersonal bör sålunda i enlighet
med utredningsmannens förslag ifrågakomma endast vid krigsfall och i
motsvaiande situation samt innebära att den som äger yrkeserfarenhet
beträffande hälso- och sjukvård eller eljest är verksam inom sådan vård
är skyldig att tjänstgöra inom hälso- och sjukvården i den omfattning
hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiver. Den närmare bestämningen
av begreppet medicinalpersonal torde icke böra ske i lagtexten utan
i tillämpningsbestämmelser till denna.»
Lagen om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden.
Utredningsmannen. Såsom tidigare omtalats finner utredningsmannen att
författningsbestämmelserna för hälso- och sjukvården i krig icke bör vara
begränsade till viss eller vissa grenar av verksamheten, exvis den slutna
kroppssjukvarden, utan bör täcka i princip hela hälso- och sjukvårdsområdet.
Utredningsmannen framhåller vidare, att förutsättningarna för ikraftträdandet
av vissa materiella bestämmelser i lagen utformats efter mönster
av vad i ämnet stadgats i lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten. Beträffande den
centrala bestämmelsen i lagen, vilken avser omställning till krigsförhållanden
av den allmänt civila hälso- och sjukvården, skall sålunda denna bestämmelse
när riket är i krig automatiskt utan särskilt förordnande av
Kungl. Maj :t träda i tillämpning. För ett skärpt läge i övrigt föreslår utredningsmannen,
att Kungl. Maj :t skall kunna förordna om sådan omställning
i erforderlig utsträckning, därest riket befinner sig i krigsfara eller det eljest
påkallas av likartade utomordentliga förhållanden eller av andra utom riket
inträffade extraordinära händelser. Sådant förordnande skall, vid äventyr
att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess
prövning av frågan om förordnandet skall bestå. Har förordnandet icke
inom två månader efter underställningen blivit gillat av riksdagen skall
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
det vara förfallet. Såsom exempel på fall då förordnande skall kunna meddelas
utan att krig eller krigsfara kan anses föreligga för riket nämner
utredningsmannen dels ett med hänsyn till den epidemiologiska situationen
eller av andra skäl befarat bakteriologiskt angrepp utan samband med andra
krigshandlingar, dels en flyktingström framkallad av krigsfara för annat
land. I fråga om tjänsteplikten för medicinalpersonal föreslår utredningsmannen,
att bestämmelserna härom skall träda i kraft under motsvarande
förutsättningar som nyss angivits beträffande krigsorganisering av den
allmänt civila hälso- och sjukvården.
Vad slutligen angår den militära direktivrätten gentemot det allmänt
civila medicinalväsendet innebär utredningsmannens förslag, att denna
rätt skall i enlighet med bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj:t inträda
vid krig eller utomordentlig krigsfara.
Då beredskapslarm automatiskt bör utlösa övergång till krigsorganisation
av det allmänt civila medicinalväsendet samt ikraftträdande av bestämmelserna
om tjänsteplikt för medicinalpersonal och om militär direktivrätt
föreslår utredningsmannen, att föreskrift härom skall intagas i beredskapskungörelsen
den 22 juni 1950 (nr 404).
Departementschefen anför i detta avsnitt:
»Till de av utredningsmannen föreslagna allmänna riktlinjerna för lagstiftningen
om hälso- och sjukvården i krig o. dyl. vill jag i huvudsak
ansluta mig. Förutsättningarna för att i en krissituation som icke innebär
krig kunna tillämpa bestämmelserna om den allmänt civila hälso- och
sjukvårdens omställning helt eller delvis till krigsförhållanden och om
tjänsteplikt för medicinalpersonal torde emellertid böra erhålla en något
annorlunda utformning än den av utredningsmannen föreslagna. Med
beaktande av behovet att i ett förhållandevis tidigt skede, exvis för mottagning
av en större flyktingström, kunna sätta bestämmelserna i kraft
synes anslutning böra sökas till vad i detta avseende föreskrives i en annan
fullmaktslag på hälso- och sjukvårdsområdet, nämligen lagen den 30 maj
1952 (nr 270) om skyddsympning vid krig eller krigsfara in. in. Jag föreslår
sålunda, att Kungl. Maj :t skall kunna förordna om tillämpning av
ifrågavarande bestämmelser angående krigsorganisering och tjänsteplikt,
därest riket befinner sig i krigsfara eller det påkallas av andra utomordentliga
förhållanden. Sådant förordnande bör emellertid på sätt utredningsmannen
föreslagit underställas riksdagens prövning.
Även beträffande förutsättningarna för den militära direktivrätten gentemot
det allmänt civila medicinalväsendet torde förslaget böra justeras. Med
hänsyn till ändamålet med denna direktivrätt finner jag nämligen, att den
kan begränsas till det fall att riket befinner sig i krig.»
Beträffande specialmotiveringen till lagförslaget torde här få hänvisas
till propositionen sid. 49—53.
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
Lagrådet.
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Utskottet.
Det föreliggande lagförslaget anger vissa grunder för en samordning och
rationalisering av rikets hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden. De föreslagna bestämmelserna äro allmänt hållna och
avsedda att senare kompletteras med tillämpningsföreskrifter enligt riktlinjer,
som angivits i propositionen.
För att tillgodose behovet av medicinalpersonal under krig och andra
utomordentliga förhållanden och för att möjliggöra krigsplacering av dylik
personal ha bestämmelser om civil tjänsteplikt för medicinalpersonal intagits
i lagförslaget. Den närmare bestämningen av begreppet medicinalpersonal
föreslås skola ske i tillämpningsföreskrifter till lagen. Av vad
departementschefen i frågan yttrat framgår, att man därvid icke avser att
utvidga begreppet medicinalpersonal till att avse även sådan till hälso- och
sjukvården knuten personal som förvaltnings-, ekonomi- och servicepersonal.
Skälen härtill äro bland annat, att det icke ansetts möjligt att skilja
mellan denna personal och sådan personal för annan verksamhet samt att
frågan om de former, under vilka den bör tillförsäkras krigsorganisationen,
icke är utredd. Frågan om tjänsteplikt för-ifrågavarande personalkategorier
lämnas därför öppen i avbidan på en allmän tjänstepliktslag och skall
ytterligare prövas av de för krigsplanläggningen ansvariga myndigheterna.
Utskottet tillstyrker, att bestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonal
införas. Samtidigt vill utskottet framhålla, att det för sjukhusens
verksamhet under krig även är nödvändigt, att förvaltnings-, ekonomi- och
servicepersonal kan tvångsmässigt tagas i anspråk. En ordning som innebär,
att den för sjukhusverksamheten erforderliga personalen skall uttagas
till en del med stöd av den särskilda civila tjänsteplikten för medicinalpersonal
och till en annan del med stöd av en allmän tjänstepliktslag, kan
medföra avsevärda olägenheter. Med hänsyn härtill vill utskottet understryka
vikten av att möjligheterna att i en allmän tjänstepliktslag sammanföra
bestämmelserna för all här avsedd personal prövas.
Propositionens förslag innehåller icke något stadgande om rätt för sjukhushuvudmännen
till ersättning av statsmedel för de av planläggningen
föranledda kostnaderna. Att stadgande härom icke ansetts böra inflyta i
lagen beror på att dessa kostnader beräknas bliva förhållandevis obetydliga,
sedan detaljplaneringen nu i en första omgång avslutats, och därför ej
motivera det administrativa bestyret med ersättningens bestämmande och
utbetalande. Även i fortsättningen kunna emellertid, exempelvis till följd
av omplaneringar, större kostnader tänkas uppstå. Det synes utskottet rim
-
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
ligt, att skälig ersättning av statsmedel då skall utgå. Kostnadsersättning
åt huvudmännen är i dylika fall även motiverad för att säkra att erforderderliga,
mera kostnadskrävande planläggningsarbeten verkligen utföras.
Att i lag reglera rätten till ersättning synes utskottet dock ej lämpligt, utan
bör denna även i fortsättningen bliva beroende av särskilda beslut.
Utskottet finner angeläget, att frågan om fördelningen av sjukhusens
driftkostnader i krig efter överläggningar med berörda parter klarlägges.
Mot förslaget i övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 27 oktober 1953.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne, Wistrand*,
Nerman, fru Carlqvist och herr Nils Theodor Larsson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping*, herr Hagård,
fru Sandström, herrar Lundberg, Carlsson i Bakeröd*, fröken Höjer, herr
Odhe* och fröken Sandell.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av fröken Höjer.
Reservation
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:393 Skrivelse till Konungen angående auktorisering för offentlig kemisk undersökningsverksamhet. s. 1 i texten