Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående eu översyn av butikstängningslagens bestämmelser om kioskhandeln 777. in. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 305 i första kammaren av herr Hällgren och fru Wallentheim samt nr 398 i andra kammaren av fru Löfqvist m. fl.

1953-11-17 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1953:38, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående eu översyn av butikstängningslagens bestämmelser om kioskhandeln 777. in. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 305 i första kammaren av herr Hällgren och fru Wallentheim samt nr 398 i andra kammaren av fru Löfqvist m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

1

Nr 38.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående eu översyn

av butikstängningslagens bestämmelser om kioskhandeln

777. in.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 305 i första kammaren av herr

Hällgren och fru Wallentheim samt nr 398 i andra kammaren av fru Löfqvist

m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte hemställa om att vid översyn av butikstängningslagen

eller övervägande av andra lagstiftningsåtgärder på näringslivets

område hänsynstagande måtte ske till innehållet i motionerna och

framläggande för riksdagen av de förslag, som härav kunna föranledas».

I motionerna anföres bl. a. följande:

Kioskrörelsen är ett småfolkets särskilda verksamhetsområde, och oftast

ha sociala skäl samt billighetsskäl talat för tillkomsten av detta slags företagarverksamhet.

Genom att starta eller övertaga en kioskrörelse kunna

många partiellt arbetsföra eller med dem jämställda försörja sig. Möjligheterna

till en egen kioskrörelse vad angår verkligt lönande kiosker minskas

emellertid kontinuerligt för dem som särskilt böra ifrågakomma för

denna form av förvärvsverksamhet. På området ha nämligen uppstått

handelsformer, som innebära att flera kiosker innehavas av en ägare och

drivas under enhetlig regi. Störst bland företagare på området är Aktiebolaget

Svenska pressbyrån. Denna lär visserligen i en del fall i sin kiosktjänst

anställa invalidiserade personer eller personer med nedsatt arbetsförmåga,

men det är stor skillnad mellan att vara löntagare och egen företagare.

En löntagares anställning är, särskilt då hans arbetsförmåga är nedsatt,

förenad med ovisshetsmoment, och han löper alltid risk att bli entledigad

och ställd utan existensmöjligheter.

Pressbyråns verksamhet har kraftigt expanderat på senare år. Den högst

betydande inkomst, bolaget måste ha av sin kioskrörelse, som vad angår

andra varor än tidningar och tidskrifter är något som faller utanför bolagets

ursprungliga verksamhetsområde, torde ej blott bekosta utövandet av

det med bolaget avsedda ändamålet utan ock till viss del på ett eller annat

sätt komma dess delägare till godo. Under sådana förhållanden är denna

expansion ej betingad av några ekonomiskt tvingande orsaker. Ekonomiska

skäl utgöra följaktligen intet hinder för en begränsning av expansionen till

den del, den kan anses vara försvarbar av allmänt sociala skäl eller med

hänsyn till småfolkets anspråk på verksamhetsobjekt såsom egna företagare.

Det kan ej ligga i samhällets intresse, att på bekostnad av småföretagarna

ett stort företag växer ut med en myckenhet anställda. Det torde även böra

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 sand. 2 avd. Nr 38.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lugnt skotteis utlåtande nr 38.

övervägas, huruvida inte bolagsformen för företagarverksamhet bör begränsas,

ävensom huruvida begränsningen i så fall bör avse vissa kioskkategorier.

Den på området förekommande företeelsen, att en person är samtidigt

ägare av flera kiosker, som ej drivas i bolagsform — s. k. grosshandel med

kiosker — bör icke heller få taga för stor omfattning. Vid såväl idkande

som överlåtelse av kioskrörelse bör det kommunala inflytandet ha större

möjligheter att göra sig gällande.

Vid den överarbetning av butikstängningslagens bestämmelser om kioskhandel,

som ovanstående förutsätter, torde jämväl böra övervägas om ej i

lagtexten bör i vägledande syfte stadgas, att bland flera kompetenta sökande

till kioskrättighet sökande med nedsatt arbetsförmåga bör äga företräde

framför de övriga.

Det vore önskvärt, om de synpunkter som framförts i motionerna vunne

beaktande jämväl vid det pågående lagstiftningsarbetet på näringsfrihetens

område.

Bestämmelser om tillstånd till försäljning från kiosk.

Enligt 1 § i 1864 års näringsfrihet sförordning är svensk medborgare med

de undantag och inskränkningar, varom stadgas i förordningen, berättigad

att idka handelsrörelse. Bestämmelsen har avseende även å kioskhandel,

och förordningen innehåller inga bestämmelser om inskränkningar i rätten

att driva sådan rörelse. Från de synpunkter, som avses i näringsfrihetsförordningen,

är således rätten att idka kioskrörelse fri. Försäljning från

kiosk är emellertid liksom annan dctaljhandelsförsäljning underkastad bestämmelserna

i 1948 års butikstängningslag, och för kioskrörelse har vad

som i lagen föreskrives om tillstånd till annan affärstid än den vanliga

särskild betydelse.

Enligt butikstängningslagens It § kan näringsidkare under vissa betingelser

erhålla tillstånd att hålla butik — vilken beteckning i butikstängningslagen

även innefattar kiosker — öppen för allmänheten å tid,

då öppethållande eljest icke är förenligt med bestämmelserna i lagen,

d. v. s. efter kl. 19. Tillstånd härtill meddelas av länsstyrelsen. Tillfälle att

avgiva yttrande över ansökning skall, där det ej är uppenbart att ansökningen

ej kommer att bifallas eller fråga är om öppethållande eller försäljning

under allenast kort tid, beredas drätselkammare eller kommunalnämnd.

Kommunens beslutande myndighet må uppdraga åt annan kommunal

nämnd, beredning eller styrelse att avgiva yttrande. Avser ansökning

försäljning av tobaksvaror i stad eller stadsliknande samhälle, skall länsstyrelsen

före ärendets avgörande inhämta utlåtande över ansökningen från

statens tobaksnämnd.

Beviljat tillstånd gäller för viss tid eller tills vidare och kan återkallas,

när skäl därtill äro. I tillståndet skall angivas den tid på dygnet, under vilken

öppethållande eller försäljning får äga rum, samt de varuslag, som därunder

få försäljas. Länsstyrelsen äger meddela de ytterligare föreskrifter

rörande försäljningens anordnande, som finnas erforderliga.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

3

Tillstånd till annan affärstid än den vanliga må ej medgivas, om sökanden

icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet,

eller anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att utöva

verksamheten eller hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-,

säkerhets- eller liknande synpunkt. Föreligga ej sådana hinder skall vid

prövning av ansökning hänsyn hland annat tagas å ena sidan till det gagn

för allmänheten och å andra sidan till de olägenheter för annan handel,

som skulle uppkomma vid bifall till framställningen.

I 11 § angivas vidare olika fall i vilka tillstånd till annan affärstid än

den vanliga kan medgivas, där de ovan återgivna bestämmelserna icke utgöra

hinder för beviljande av tillstånd. Bl. a. följande regler skola därvid

lända till efterrättelse.

Försäljning av konfektyrer, kex, alkoholfria drycker, frukt, produkter av

frukt, honung, levande blommor, tryckta skrifter, vykort, fotografisk film

och tändstickor, vilken bedrives från särskilt försäljningsställe, där under

den vanliga affärstiden endast dessa varor saluhållas, må medgivas, såframt

icke särskilda skäl till annat föranleda, i allmänhet dock icke någon

veckodag längre än till klockan 22. Tillstånd till försäljning av tobaksvaror

å utsträckt tid kan meddelas vid försäljning i samband med nöjestillställning

e. d. samt till s. k. trafikkiosker. Slutligen kan tillstånd till öppethållande

och försäljning även i andra fall medgivas, då synnerliga skäl därtill

äro. Sistnämnda bestämmelse giver enligt motiven möjlighet att beakta

ömmande personliga omständigheter hos sökanden, såsom att sökanden

endast är partiellt arbetsför.

Handeln med tobaksvaror är tillika underkastad särskild reglering genom

19A3 års lagstiftning om tobaksmonopol. Regleringen innebär bl. a. att monopolbolaget

utövar en nyetableringskontroll för att hindra nya ur distributionssynpunkt

ej behövliga försäljningsställen. Försäljning av tobak med

återförsäljarrabatt kan i princip icke ske utan tillstånd av monopolbolaget.

Enligt praxis förvägrar emellertid monopolbolaget icke inköpsrätt åt näringsidkare

som jämlikt butikstängningslagens bestämmelser genom lagakraftvunnet

beslut erhållit tillstånd till tobaksförsälj ning på utsträckt tid.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 oktober 1952 har chefen för

finansdepartementet tillkallat en utredning rörande detaljhandeln med tobaksvaror.

Utredningen skall enligt direktiven göras förutsättningslös och

allsidig.

Tidigare behandling av frågan om kioskrörelsens betydelse för de

partiellt arbetsföra.

Möjligheterna att bereda de partiellt arbetsföra tillfälle till försörjning

genom kioskhandel ha behandlats i förarbetena till 1948 års butilcstängningslag

samt av kommittén för partiellt arbetsföra.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

1947 års butikstångningssakkunniga (SOU 1948:3) ansågo, att ömmande

personliga omständigheter icke borde föranleda beviljande av ett tillstånd,

för vilket giltiga skäl eljest ej förelåge. De sakkunniga anförde som

motiv till detta sitt ställningstagande, att erfarenheterna av tidigare tillståndsgivning

med beaktande av ömmande omständigheter icke enbart varit

goda. Särskilt gäller detta i fråga om tillstånd till försäljning av tobaksvaror

å utsträckt tid. En dylik rätt medförde ofta synnerligen goda inkomster

och uppskattades därför till ett ej obetydligt kapitalvärde, vilket ersattes

vid överlåtelse. På detta sätt bleve dylika rättigheter ofta förmål för

spekulationer av särskilt företagsamma personer, och de verkligt sociala

synpunkterna komme lätt i skymundan. Tillstånd till utsträckt affärstid

torde i de flesta fall förorsaka visst avbräck för annan handel, och om det

beviljades utan andra skäl än ömmande omständigheter för sökanden personligen,

innebure detta i själva verket, att en eller flera andra näringsidkare

i branschen finge bidraga till den ifrågavarande personens försörjning.

En dylik konsekvens vore icke rimlig och vore icke heller nödvändig

med hänsyn till den utveckling, som vår socialvård numera genomgått.

Däremot borde enligt de sakkunnigas mening ömmande personliga omständigheter

hos sökanden kunna komma i betraktande vid konkurrens

mellan flera om erhållande av försäljningsrättigheter, vilka tillgodosåge

verkliga behov hos allmänheten.

De sakkunniga funno det även vara av stort värde, om partiellt arbetsföra

i lämplig omfattning bereddes tillfälle att försörja sig genom dylik försäljningsverksamhet.

Fördelningen av dessa försörjningsmöjligheter borde

om möjligt ske i samråd med kommunens socialvårdsorgan. Även vid ombyte

av innehavare borde detta organs yttrande inhämtas. Olika metoder

hade ifrågasatts för att säkerställa det önskvärda inflytandet av socialvårdsorganen.

Bl. a. pekade de sakkunniga på den metoden, att kommunen

läte uppföra ett antal kiosker, vilka skulle uthyras till personer, som anvisades

av socialvårdsorganet och som därefter hos vederbörlig myndighet

finge söka tillstånd till handel på utsträckt tid på förevarande plats. En

annan utväg vore, att ett allmännyttigt företag, exempelvis ett kommunalt

bolag, förvärvade tillstånd till utövande av handel på utsträckt affärstid

på därför lämpade platser och att detta bolag sedan anställde biträden och

affärsföreståndare under beaktande av föreliggande personliga ömmande

omständigheter hos aspiranterna på dylika befattningar.

I proposition nr 248 till 1948 års riksdag med förslag till ng butikstängningslag

förordade föredragande departementschefen, att bestämmelsen om

beviljande av tillstånd »då synnerliga skäl därtill äro» skulle bibehållas i

butikstängningslagen. Departementschefen tillfogade, att dittillsvarande

praxis, enligt vilken tillstånd i viss utsträckning beviljats på grund av

ömmande personliga omständigheter hos sökanden, syntes böra upprätthållas

oförändrad. Liksom de sakkunniga fann departementschefen det

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

5

riktigt, att tillfälle bereddes de partiellt arbetsföra att försörja sig genom

kioskförsäljning. Vid konkurrens mellan flera om försäljarrättigheter

borde socialvårdssynpunkter beaktas. Så borde även ske vid ombyte av

innehavare. I detta sammanhang erinrade departementschefen om att tillstånden

voro personliga. Han underströk emellertid, att de sociala skälen

borde vara tungt vägande för att kunna föranleda beviljande av ett tillstånd

för vilket giltiga skäl eljest ej förelåge. Det vore vidare angeläget, att

de tillståndsbeviljande myndigheterna hade uppmärksamheten riktad på

förekomsten av eventuella missbruk och, om skäl därtill funnes, begagnade

sig av möjligheten att återkalla tillstånd.

Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr

47, över propositionen, att försäljning på utsträckt tid vore motiverad av

hänsyn till allmänhetens intresse att kunna erhålla vissa varor utom vanlig

affärstid. Med fasthållande härav ville emellertid utskottet framhålla

önskvärdheten av att vid beviljande av tillstånd till försäljning under utsträckt

tid från kiosk även de sociala synpunkterna beaktades. Partiellt

arbetsföra borde, då så befunnes lämpligt, beredas tillfälle att försörja sig

genom försäljning från kiosk. Detta kunde vara motiverat ur flera synpunkter.

Dels finge de partiellt arbetsföra härigenom en möjlighet att försörja

sig. Dels skedde ofta försäljning från kiosk under sådana förhållanden,

att det skulle innebära slöseri med arbetskraften att låta en fullt arbetsför

person sköta försäljningen.

Kommittén för partiellt arbetsföra (SOU 1948:54) har undersökt, huruvida

det skulle vara möjligt att genom lagstiftning reservera kioskhandeln

för partiellt arbetsföra genom att i butikstängningslagen införa vissa begränsande

klausuler. Kommittén kom emellertid till den uppfattningen, att

tillräckliga skäl för att frångå principerna i gällande näringsfrihetslagstiftning

icke kunde anses föreligga. Det kunde säkert även enligt kommitténs

uppfattning med full rätt komma att diskuteras, huruvida en dylik bestämmelse

— särskilt med hänsyn till den vaga definitionen av begreppet partiellt

arbetsför — skulle komma att framstå såsom rättvis. Sannolikt skulle

fall komma att föreligga — exempelvis änkor med stor försörjningsbörda •—

vilka ur angelägenhetssynpunkt kunde förefalla lika ömmande som fall av

partiell arbetsförhet på grund av defekter i hälsoavseende.

Kommittén fann dock, att kioskrörelse kunde anses väl lämpad för vissa

partiellt arbetsföra, och att därför allt borde göras för att med till buds

stående medel söka giva företräde däråt till personer med särskilda försörjningssvårigheter.

De utvägar, som härvidlag stode till buds, syntes vara

dels att de nu arbetande kioskbolagen frivilligt anlade sociala synpunkter

vid anställandet av personal, dels att de kommunala myndigheterna genom

lämpliga åtgärder säkrade rättigheterna i största möjliga utsträckning

åt därför lämpade partiellt arbetsföra.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Av erfarenheterna från den verksamhet, som vissa kommunala myndigheter

bedrivit, hade framgått — yttrade kommittén vidare — att det icke

givit tillfredsställande resultat att endast upplåta nya kioskrättigheter till

partiellt arbetsföra. Ett omfattande geschäft hade nämligen förekommit

på detta område. I likhet med butikstängningssakkunniga fann kommittén

däremot, att de partiellt arbetsföras intressen i fråga om kioskhandeln

kunde tillgodoses exempelvis genom att kommunala bolag eller stiftelser

bildades, som förvärvade tillstånd till handel å utsträckt affärstid och som

anställde affärsföreståndare och biträden, eller därigenom att de kommunala

myndigheterna läte uppföra kiosker i egen regi och uthyrde dessa till

personer, som anvisades av de socialvårdande organen. I senare fallet finge

den partiellt arbetsföre själv hos vederbörlig myndighet söka tillstånd till

handel å utsträckt tid.

Yttranden över motionerna.

över motionerna ha remissyttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,

Aktiebolaget Svenska pressbyrån, Rikskommiltén för partiellt arbetsföra,

Svenska kioskhandlareförbundet, Sveriges kioskidkares riksförbund

och Sveriges köpmannaförbund. Därjämte har Svenska tidningsutgivareföreningen

i skrivelse till utskottet framlagt sina synpunkter på motionerna.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att styrelsen i olika sammanhang

hävdat, att de partiellt arbetsföra böra äga företrädesrätt till kioskhandel.

Enligt styrelsens uppfattning äro erfarenheterna av de åtgärder, som olika

stader vidtagit för att bereda de partiellt arbetsföra möjlighet att försörja

sig med kioskhandel, synnerligen tillfredsställande. Det är enligt styrelsens

uppfattning önskvärt, att denna verksamhet utbygges ytterligare. Förutsättningen

för att åtgärder, vilka inskränka rörelsefriheten inom kioskhandeln,

skola kunna rekommenderas, måste emellertid vara, att garantier

skapas för att den på detta sätt i viss mån skyddade näringen förbehålles

de partiellt arbetsföra.

Rikskommittén för partiellt arbetsföra anser en utredning av kioskhandeln

och dess förhållanden vara väl motiverad.

Det har visat sig, anför rikskommittén, att svåra fysiska handikap såsom

höggradig vanförhet och blindhet icke lägga hinder i vägen för bedrivande

av kioskhandel och liknande affärsverksamhet, om vederbörande i

övrigt äga nödvändiga personliga förutsättningar. I många städer och andra

samhällen ha också myndigheterna tagit hänsyn till de möjligheter, som

kioskhandeln erbjuder de partiellt arbetsföra.

Den förståelse, som myndigheterna på många orter visa de partiellt arbetsföra,

motverkas emellertid av den faktiska monopolställning, vissa

större kioskbolag kommit att intaga. Anledningar till denna monopolställning

torde bl. a. vara, att överenskommelser träffats mellan myndigheter

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

7

och bolagen, vilkas konsekvenser i olika avseenden myndigheterna vid tiden

för överenskommelsernas träffande icke kunnat överblicka. Sålunda

kunna de stora kioskbolagen erbjuda engångsförmåner, som en enskild

kioskägare icke har möjlighet att erbjuda. Därigenom har kioskhandeln

kommit att exploateras av myndigheterna på ett sätt, som icke har motsvarighet

i fråga om någon annan form av affärsverksamhet. Vidare synes

begreppet trafikkiosk successivt ha utvidgats till att omfatta även kiosker,

som man utsprungligen icke har avsett. Redan detta synes rikskommittén

vara tillräckligt skäl för en översyn av kioskhandeln. — EU villkor för att

kioskhandel skall kunna rekommenderas för partiellt arbetsföra måste vara,

att kioskens bärighet är sådan, att innehavaren kan anlita personal för nödig

avlösning och därigenom uppnå rimliga arbetsförhållanden. På grund

av de stora kioskbolagens expansion bli de partiellt arbetsföra dock i många

fall hänvisade till kiosker med tvivelaktig bärighet.

Kioskbolagen anställa i viss utsträckning partiellt arbetsföra. Några objektiva

uppgifter härom föreligga icke, såvitt rikskommittén har sig bekant.

Intrycket inom de partiellt arbetsföras egna organisationer är emellertid,

att kioskbolagen icke använda sig av partiellt arbetsföra i nämnvärd

utsträckning.

Rikskommittén anser, att man med hänsyn till de senaste årens utveckling

har anledning befara, att ett uppskov med en utredning skulle göra

det allt svårare att ändra de förhållanden, som eventuellt kunna anses otillfredsställande.

Aktiebolaget Svenska pressbyrån hemställer att motionerna icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd. Pressbyrån anför bl. a.

Kioskhandeln är i dagens samhälle en viktig gren av varudistributionen.

Kioskernas uppgift är att ge den köpande allmänheten en service, som de

vanliga butikerna av olika skäl icke kunna i tillräcklig grad tillhandahålla.

Motionärernas uppfattning, att »sociala och billighetsskäl talat för tillkomsten

av detta slags egen företagarverksamhet» är felaktig; det är behovet

av försäljningsställen, särskilt i samband med persontrafik och i tätorternas

ytterområden, som föranlett kioskhandelns tillkomst och betingat

dess utveckling. Det är visserligen sant, att ett avsevärt antal partiellt arbetsföra

ägna sig åt och äro väl lämpade för denna form av handelsverksamhet,

även om det kan ifrågasättas om kioskhandeln i högre grad än

mycken annan detaljhandel lämpar sig för personer utan förutbildning och

med nedsatt arbetsförmåga. Helt visst förekomma partiellt arbetsföra i

lika stor utsträckning bland innehavare av tobaksaffärer, sybehörsaffärer,

mjölkbutiker och blomsteraffärer, för att taga några exempel. Det torde

också vara ostridigt att det ur hälsosynpunkt kan för klena personer vara

en större påfrestning att stå i en för väderleken relativt utsatt kiosk än i

en affär.

Pressbyrån äges sedan år 1940 av ett på kooperativ grund bildat bolag,

vars aktier ägas av Svenska tidningsutgivareföreningen och ett 150-tal

svenska tidnings- och tidskriftsföretag. Pressbyråns uppgift är att tjäna

som instrument för ett opartiskt spridande av alla svenska tidningar och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 3S.

tidskrifter. Pressbyrån måste i sin organisation och verksamhet i första

hand ta hänsyn till huvuduppgiften, pressalsterdistributionen. Detta innebär

dock icke, att Pressbyrån därför skulle bortse från de sociala synpunkterna

i övrigt med avseende på såväl allmänheten som dess egen personal.

På grund av att Pressbyrån väsentligen grundar sin verksamhet på avtal

med statliga institutioner, större trafikföretag och kommuner är det sörjt

för alt de samhällsintressen dessa ha att tillvarataga bli beaktade. Såsom

exempel härå anför Pressbyrån avtal med kommunala myndigheter, vari

Pressbyrån förbundit sig att för skötseln av kiosker i möjligaste mån anlita

partiellL arbetsföra.

Det ligger i sakens natur, att den rörelse Pressbyrån bedriver måste vara

av stor ekonomisk omfattning, och bolaget kan icke finna, att detta ur

samhälleliga synpunkter kan ge anledning till kritik. Endast ett företag

av Pressbyråns storleksordning kan rationellt ordna tidningsdistributionen

i landet och genom upptagandet av andra artiklar i kioskhandeln får på

en gång Pressbyrån behövligt stöd för sin rörelse och allmänheten tillgång

till förstklassiga kioskvaror. Stordriften möjliggör för Pressbyrån att hålla

ett stort antal kiosker, som icke äro lönande men fylla ett behov på ur

handelssynpunkt sämre belägna platser. Framför allt sätter Pressbyråns

ekonomiska resurser densamma i stånd att bereda ett stort antal personer

en tryggad anställning.

Pressbyrån sysselsätter omkring 4 000 personer, varav omkring 2 400 i

dess 1 008 kiosker. Pressbyrån har alltid haft förståelse för de partiellt arbetsföras

svårigheter att få sysselsättning i näringslivet och för egen del

sökt att bereda dessa anställning i så stor utsträckning som varit förenligt

med tillgodoseende av tjänstens krav. För närvarande har Pressbyrån omkring

175 anställda av denna kategori. I detta sammanhang bör nämnas,

att hos Pressbyrån dessutom tjänstgöra omkring 275 änkor och 235 frånskilda

kvinnor, två typer av arbetsbehövande, som ofta på grund av bristande

utbildning, ålder eller sjuklighet ha svårt atl tjäna sitt uppehälle.

Den farhåga, som kommer till synes i motionerna, att Pressbyråns expansion

skulle innebära monopolistiska strävanden är oberättigad. Ett

kioskföretag, som icke har mer än 20 % av landets kiosker, kan icke utgöra

något hot mot den fria kioskhandeln, även om dess andel i varuomsättningen

skulle vara större än detta procenttal utvisar. Pressbyråns kioskrörelse

är och kommer alltid att huvudsakligen vara förlagd i anslutning

till trafikmedlen — för närvarande 96 % av Pressbyråns samtliga kiosker

— men icke ens inom detta område har bolaget någon ensamrätt. I fråga

om förvärv av kiosker från andra företagare är ökningen av rörelsen mycket

måttlig. Under de senaste tio åren ha inköpts 106 kiosker eller i medeltal

knappt It om året. Inrättandet av nya kiosker står i regel i samband med

uppkomsten av nya eller utvidgning av gamla samfärdsmedel. Antalet under

samma 10-årsperiod nyinrättade kiosker är 271. Det finns anledning att

antaga, att en relativt större tillväxt av kiosker ägt rum utanför Pressbyråns

verksamhetsområde.

Att Pressbyråns verksamhet under senare år undergått en betydande

ökning, återspeglad i stigande omsättningssiffror och antalet anställda, beror

främst på den allmänna ekonomiska utvecklingen i landet och på den

alltmer förbättrade ställningen för stora befolkningsgrupper. Man behöver

blott se på de starkt ökade upplagorna av pressalster för att förstå detta

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3S.

9

sammanhang; antalet genom Pressbyrån försålda tidningar ökades från

cirka 202 miljoner år 1942 till cirka 407 miljoner 1952.

Enligt Pressbyråns uppfattning äro angivna förhållanden icke ägnade att

föranleda klander av den verksamhet Pressbyrån bedriver. Det kan icke

vara ett samhällsintresse att beskära ett företags verksamhet, blott därför

att det fyller en icke blott kvalitativt utan även kvantitativt stor uppgift

i näringslivet. Man kunde lättare ha förstått motionärernas inställning, om

Pressbyrån tjänat ett enskilt vinstintresse, vilket som inledningsvis framhållits

icke är förhållandet.

Svenska tidnings ut giv ar eföreningen finner det vara ett angeläget önskemål

att Pressbyrån ej hindras i sin verksamhet genom bestämmelser, som

skulle kunna begränsa företagets möjligheter till vidare utveckling och

konsolidering. Såsom motivering till sitt ställningstagande framhåller föreningen

bl. a., att Pressbyrån såsom ett den svenska pressens eget, »kooperativa»

organ för tidningarnas lösnummerdistribution utövar en uppenbart

samhällsviktig verksamhet samt anför bl. a. följande.

Då distributionskostnaderna utgör ett väsentligt moment i tidningsföretagens

kalkyler, har det varit av utomordentlig betydelse för tidningarna

att genom detta pressens eget distributionsföretag kunna på ett ur skilda

synpunkter tillfredsställande sätt organisera den del av distributionen som

gäller lösnummerexemplaren. En mycket viktig faktor härvidlag har varit

den uppmärksamhet, som Pressbyrån har kunnat genom sitt rikt förgrenade

funktionärsnät ägna variationer i upplageutvecklingen. Härigenom

har förskjutningar i efterfrågan kunnat smidigt beaktas, vilket varit av

utomordentlig betydelse när det gällt att städse tillgodose allmänhetens berättigade

behov av service och att beakta önskemålet om att antalet returexemplar

icke blir onödigt högt med därav följande kostnadsbelastning och

återverkningar i prisledet. Genom sin rationaliserade samdistribution och

kombination med annan verksamhet kan Pressbyrån sköta denna del av

tidningsförsäljningen mot en kostnad för tidningarna, som väsentligt understiger

vad eljest skulle varit fallet.

Sammanfattningsvis kan således sägas, att bolaget kommit att utgöra en

för svensk press ovärderlig distributionsapparat, om vars centrala roll för

tidningsspridningen endast en mening finns inom pressen.

Svenska kioskhandlareförbundet däremot finner de i motionerna framställda

önskemålen högeligen förtjänta av att bliva förverkligade. Förbundet

anknyter därvid främst till de i motionerna anförda synpunkterna på Pressbyråns

verksamhet. Förbundet framhåller bl. a., att de förmåner Pressbyrån

bjuder kommunerna för rätten att uppställa kiosker och utöva därmed

förbunden verksamhet äro större än vad en enskild, som ämnar starta

en kioskrörelse, kan bjuda. Dessa förmåner äro för kommunerna så lockande

att kommuner, som låta uppsätta kiosker för partiellt arbetsföra, begränsa

dessa till mindre goda försäljningsställen medan de verkligt förmånliga

förbehållas Pressbyrån. Visserligen lärer Pressbyrån i sin kiosktjänst

anställda invalidiserade personer, men dessas anställning är förenad

med stor osäkerhet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 2 avd. Nr 38.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Beträffande försäljning av tobak och tryckta skrifter framhåller förbundet,

att även om en person erhållit tillstånd av vederbörande myndighet att

sälja tobak och tryckta skrifter på utsträckt tid, kan han ändå icke sälja

dessa varor, om han icke antagits som försäljare, beträffande tobak av

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet och beträffande tryckta skrifter av

Tidningsutgivareföreningens kommissionärsnämnd. Tobaksmonopolet hade

hittills icke vägrat försäljningsrättigheter åt den, som erhållit myndighets

tillstånd att sälja tobak på utsträckt lid, men fall hade förekommit då Tidningsutgivareföreningens

kommissionärsnämnd icke antagit den som erhållit

sådant tillstånd beträffande tryckta skrifter till försäljare. Det syntes

förbundet ändamålsenligast att den som erhållit här åsyftat tillstånd

enligt butiksstängningslagen icke skulle behöva något ytterligare tillstånd.

Vid en översyn av butikstängningslagen borde föreskrift härom införas i

denna.

Sveriges kioskidkares riksförbund hävdar, att en utredning om kioskhandeln

icke skulle fylla någon uppgift. Riksförbundet framhåller, att

kioskinnehavarna önska betraktas som övriga affärsidkare, utan särställning

och med rätt att fritt disponera sina rörelser. Att reservera kioskhandeln

för partiellt arbetsföra vore orimligt. I de flesta fall ställer det stora

krav på hälsa och arbetsförmåga att sköta en kioskrörelse, där hets och

obekväma arbetsförhållanden äro rådande.

Att kioskrörelsen skulle vara särskilt småfolkets verksamhetsområde är,

enligt riksförbundets mening, oriktigt. För att köpa eller bygga en kiosk

fordras ett ganska stort kapital, då myndigheterna i många fall ha stora

fordringar på kioskens utseende och inredning, och om en kiosk uppförts

i kommunal regi, är det ofta sådana hyresvillkor, alternativt amorteringsoch

räntevillkor, att de äro mera betungande än om det varit fråga om

förhyrning av butikslokal.

Motionärernas tanke att det skulle vara förbjudet att driva kioskrörelse

i bolagsform eller för en kioskägare att ha flera kiosker finner riksförbundet

egendomlig och stridande mot näringsfrihetens princip.

Sveriges köpmannaförbund uttalar som sin mening, att motionerna icke

böra föranleda några lagstiftningsåtgärder.

Förbundet anser, att rent företagsekonomiska synpunkter böra anläggas

i kioskfrågor, och att en reglering på detta område på sätt föreslagits av

motionärerna icke bör komma i fråga. En lagstiftning avsedd att tjäna

som stöd för en grupp företagare med den verkan att andra gruppers frihet

begränsas är enligt förbundets mening icke eftersträvansvärd.

Den fria konkurrensen bör enligt förbundet vara utslagsgivande i frågor

av förevarande natur. Icke heller de kommunala myndigheterna böra, synes

det förbundet, ifrågasätta riktigheten av denna princip vid sitt handlande

eller i sina bedömningar och på något sätt favorisera en eller flera företagare

på andra bekostnad.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Utskottet.

11

Motionärerna ha under förmälan bl. a. att de partiellt arbetsföras möjligheter

att vinna försörjning genom kioskrörelse kontinuerligt minskats

framfört vissa förslag, som syfta till att i större utsträckning tillgodose

dessas intressen. Förslagen gå i huvudsak ut på att man borde överväga att

vidtaga åtgärder för att begränsa större företags — särskilt nämnes här

Aktiebolaget Svenska pressbyrån — verksamhet på området samt att införa

en föreskrift i butikstängningslagen om att partiellt arbetsför, som söker

kioskrättigheter och är lämpad att sköta kiosk, bör äga företräde framför

andra sökande.

I butikstängningslagens förarbeten framhålles, att sociala skäl böra beaktas

vid beviljande av tillstånd till försäljning från kiosk på utsträckt tid.

Bl. a. gav andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande över

propositionen med förslag till butikstängningslag uttryck åt denna uppfattning.

Såväl av lagen som av förarbetena framgår emellertid, att andra hänsyn

än de sociala jämväl måste beaktas och i vissa fall bliva utslagsgivande

vid tillståndsprövningen. Frågan huruvida man i lag borde giva ett starkare

skydd åt de partiellt arbetsföra genom att reservera kioskhandeln för dessa

har efter den nya butikstängningslagens tillkomst behandlats av kommittén

för partiellt arbetsföra. Kommittén fann emellertid icke skäl att föreslå

ändring i gällande bestämmelser utan förordade i stället, att man med

till buds stående medel skulle söka giva företräde till sysselsättning med

kioskrörelse åt personer med särskilda försörjningssvårigheter. Kommittén

framhöll därvid särskilt önskvärdheten av att kommunala åtgärder för att

bereda därför lämpade partiellt arbetsföra sysselsättning med kioskrörelse

vidtoges samt av att kioskbolagen anlade sociala synpunkter vid rekryteringen

av sin personal.

Av uppgifter, som utskottet inhämtat från arbetsmarknadsstyrelsen framgår

bl. a., att kommunerna flerstädes vidtagit särskilda åtgärder för att

bereda härför lämpade partiellt arbetsföra sysselsättning med kioskförsäljning,

och beslut om eller planer på nya dylika åtgärder rapporteras från

olika länsarbetsnämnder. Över huvud taget synes man kunna konstatera, att

de ovan nämnda rekommendationerna i fråga om beaktande av sociala synpunkter

på kioskförsäljning vunnit vidsträckt efterföljd hos berörda myndigheter.

Vad beträffar den av Aktiebolaget Svenska pressbyrån bedrivna

kioskrörelsen grundas denna till väsentlig del på avtal med statliga och

kommunala myndigheter, och dessa kunna, såsom i viss utsträckning skett,

med avseende å rekrytering av kioskpersonalen i avtalen träffa förbehåll

till förmån för partiellt arbetsföra och andra som av sociala skäl anses böra

äga företräde till anställning i Pressbyråns kiosker. Pressbyrån har i sitt

remissvar deklarerat en positiv inställning till de partiellt arbetsföras problem

samt upplyst, att företaget har ett icke ringa antal anställda, vilkas

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

personliga omständigheter till följd av partiell arbetsförhet eller andra förhållanden

framstått såsom ömmande. Tillstånden till försäljning på utsträckt

tid äro personliga och kunna återkallas när skäl äro därtill. Myndigheterna

kunna därför ingripa mot eventuella missförhållanden på området.

Då således den nuvarande lagstiftningen giver möjlighet att beakta de

partiellt arbetsföras intressen och utvecklingen synes gå i den riktningen,

att dessa möjligheter alltmera utnyttjas, finner utskottet icke erforderligt

att förorda den föreslagna omprövningen av gällande bestämmelser.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:305 och 11:398, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 november 1953.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne, Wi*- strand, Nerman, fru Svenson, herrar Bengtson och Axel E. Svensson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Lundberg,

Andersson i Alfredshem, fröken Höjer, fruar Ewerlöf, Sjöstrand, herrar

Bengtsson i Varberg och Ericsson i Näs.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953

581480

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.