Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förhandlingsrätt för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer, m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 186 av herr Ahlberg m. fl. samt inom andra kammaren nr 29 av herr Lindberg och nr 224 av herrar Kyling och Håstad.

1953-11-24 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1953:40, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förhandlingsrätt för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer, m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 186 av herr Ahlberg m. fl. samt inom andra kammaren nr 29 av herr Lindberg och nr 224 av herrar Kyling och Håstad.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

1

Nr 40.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förhandlingsrätt

för arbetstagarförening med avseende å

till denna anslutna pensionärer, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren

nr 186 av herr Ahlberg m. fl. samt inom andra kammaren nr 29 av

herr Lindberg och nr 224 av herrar Kyling och Håstad.

I motionerna 1:186 och 11:224, vilka äro likalydande, har hemställts,

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

dels anhålla om utredning och förslag rörande sådan ändring i lagen

om förenings- och förhandlingsrätt, i lagen om förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän samt i kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens

tjänstemän att tvekan icke behöver råda därom att förening som avses

i nämnda författningar äger förhandlingsrätt jämväl för till föreningen

anslutna medlemmar, vilka avgått ur tjänst med pension,

dels anhålla om utredning och förslag rörande de villkor, enligt vilka

förhandlingsrätt må tillkomma förening av pensionerade arbetstagare i förhållande

till den eller de arbetsgivare, som utgiver pension.»

I motionen II: 29, vilken utskottet funnit lämpligt behandla i samband

med ovannämnda båda motioner, har motionären hemställt »att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa om en skyndsam utredning

rörande pensionsförbättringar till pensionärer, vilka åtnjuta pension från

företag eller från stiftelser, tillkomna för att förvalta pensionsfonder åt

enskilda och bolag, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kan föranleda».

I motiveringen för sistnämnda yrkande anför motionären, att de pensioner,

varom är fråga, icke höjts med hänsyn till penningvärdeförsämringen.

Vissa företag, som varit angelägna om att deras förutvarande anställda

icke skulle få det sämre, hade visserligen reglerat pensionerna uppåt,

men många hade icke vidtagit någon sådan åtgärd. Medan staten och

kommunerna höjt pensionerna till sina tidigare anställda, hade övriga

som regel icke fått något. Motionären fortsätter:

I de fall pensioner utgår, vilka är försäkringsmatematiskt beräknade på

en gång inbetalda avgifter från sådana pensionsanstalter som SPP och

jämförliga, kan naturligen någon pensionsreglering icke förekomma enligt

de grunder, som ovan åsyftas.

1—1891 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 saml. 2 avd. Nr 40.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

Fråga är nu om icke staten skulle, genom lagstiftning på området,

kunna medverka till rättelse av påtalade förhållanden. Den enskilde pensionären

kan icke åstadkomma sådan rättelse, enär han oftast vid framställning

om dylik mötes av det beskedet, att den pension han erhållit

är icke någon hans självklara rätt utan mera att betrakta såsom gåva.

Fråga är emellertid om icke staten borde vara ägare till någon del av de

kapital, som nedlagts i dessa pensionsfonder eller inbetalats till stiftelser

eller liknande. För belopp som sålunda blivit avsatta har företaget eller

den enskilde säkerligen gjort avdrag i sina deklarationer och sålunda

sluppit erlägga skatt för dessa belopp.

Beträffande de skäl, som i övrigt anförts till stöd för yrkandena i motionerna,

får utskottet hänvisa till motionerna.

De huvudsakliga pensioneringsformerna.

Allmän tjänst. Med anställning såsom ordinarie eller extra ordinarie

statstjänsteman följer regelmässigt pensionsrätt, som omfattar såväl

pension till befattningshavaren själv (tjänstepension) som pension till

efterlevande familj (familjepension). Personal med mindre fast anställning

— extra tjänstemän, aspiranter, tillfälligt anställda in. fl. — saknar

pensionsrätt. Pensionsbestämmelser för flertalet befattningshavare inom

statsförvaltningen återfinnas främst i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente

och det samma år utfärdade allmänna familjepensionsreglementet.

Till nämnda reglementen ha särskilda tillämpningsföreskrifter

meddelats.

Av de i kommunal tjänst anställda ha stora grupper sin pensionering

ordnad genom statens pensionsanstalt i enlighet med av Kungl. Maj :t

fastställda reglementen. Vad beträffar kommunalt anställd personal, som

icke pensioneras genom statens pensionsanstalt, äro pensioneringsförhållandena

beroende på de enskilda kommunernas åtgärder. För vissa befattningshavare

i städer har pensioneringsskyldighet ålagts städerna genom

särskilda författningsbestämmelser. Så är förhållandet jämväl beträffande

polispersonalen på landsbygden. Där försälcringsmässig pensionering förekommer,

har den i regel ordnats genom anslutning till Sveriges Kommunalanställdas

Pensionskassa (SKP). I enstaka fall har anslutning skett till

Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), och understundom inbetalas avgifter

till pensionsstyrelsens frivilliga försäkring.

Enskild tjänst. De olika möjligheter, som för närvarande erbjuda

sig för ordnande av pensionering av i enskild tjänst anställda, äro i huvudsak

följande.

1. Utbetalning av pension direkt från arbetsgivaren (direktpensionering)

samt bildande av aktiebolags pensionsstiftelse. Med sådan stiftelse

avses s. k. bunden stiftelse, som aktiebolag enligt lagen den 18 juni 1937

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

3

om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser kan bilda till tryggande

av pensioner från bolaget.

2. Insättning i bank eller inbetalning till egen sparkassa av penningmedel

för framtida pensioner.

3. Bildande av s. k. fri stiftelse, till vilken arbetsgivaren avsätter medel

och från vilken pension därefter utbetalas. Skapandet av en fri stiftelse

står öppen för alla företagsformer, även aktiebolag. Där stiftaren

icke föreskrivit annat är stiftelsen underkastad bestämmelserna i lagen

den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser.

4. Bildande av understödsförening. Lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar

innehåller föreskrifterna om sådan förenings bildande och

verksamhet.

5. Pensionering genom anlitande av pensionsstgrelsens frivilliga försäkring.

Nu gällande bestämmelser härom innehållas i lagen den 29 juni

1946 om frivillig statlig pensionsförsäkring och kungörelsen den 30 december

1947 angående anordnandet av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen.

6. Pensionering genom SPP eller annat försäkringsföretag. I fråga om

försäkringar i nämnda försäkringsanstalter gälla bestämmelserna i lagen

den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse.

7. Pensionering genom statens pensionsanstalt. För några få grupper i

enskild tjänst — huvudsakligen befattningshavare inom social verksamhet

och på undervisningens område — har genom beslut av statsmakterna

möjlighet ber etts till sådan pensionering.

Förutom de former för pensionering, för vilka ovan redogjorts, förekomma

olika blandformer. En särskilt under senare år begagnad sådan

utgör en kombination av en genom arbetsgivarens försorg grundad stiftelse

(i allmänhet en fri stiftelse) och försäkring i ett livförsäkringsbolag.

Härvid tillämpas exempelvis den metoden, att en del av pensionen försäkras

hos försäkringsbolaget, medan återstoden utgår från stiftelsen. I

andra fall handhaves hela pensioneringen av stiftelsen, vilken emellertid

som stöd för pensionsutfästelsernas fullgörande hos försäkringsbolag tecknar

försäkringar å de pensionsberättigades liv.

Frågan om förhandlingsrättens innehåll.

Lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt äger

tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke

beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som

äro underkastade ämbetsmannaansvar. Dessa arbetstagares förhandlingsrätt

regleras i kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för

statens tjänstemän samt i lagen den 17 maj 1940 om förhandlingsrätt för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

kommunala tjänstemän. Med tjänstemän förstås sålunda i dessa författningar

arbetstagare som äro underkastade dylikt ansvar.

Enligt 2 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt förstås i lagen med

förening av arbetstagare förening, som består av arbetstagare och enligt

stadgarna har till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas intressen rörande

anställningsvillkor och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren. Med förening

av arbetsgivare förstås en motsvarande sammanslutning å arbetsgivarsidan.

Bestämmelser i lagen, som ha avseende å förening av arbetsgivare eller

arbetstagare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund

av flera sådana föreningar (huvudorganisation). Då fråga är om huvudorganisation,

gäller vad i lagen sägs beträffande medlem i förening om de

anslutna föreningarna och om deras medlemmar. I 3 § meddelas bestämmelser

angående föreningsrätt. Allmänna bestämmelser om förhandlingsrätt

meddelas i 4—7 §§. Med förhandlingsrätt förstås enligt 4 § rätt att påkalla

förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande

förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt

tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare,

vari han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de

ifrågavarande arbetstagarna äro medlemmar. Förhandlingsrätt för en part

medför skyldighet för andra parten att träda i förhandling. Denna skyldighet

innebär åliggande att, själv eller genom ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde

samt att, där så erfordras, med angivande av skäl framlägga

förslag till lösning av fråga, varom förhandling påkallats.

Enligt 1 § jämförd med 4 § kungörelsen angående förhandlingsrätt för

statens tjänstemän äga dessa rätt att förhandla med vederbörande myndighet

beträffande sina allmänna anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor

ävensom beträffande tillämpningen av sådana villkor, dock utan att inskränkning

därigenom göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt. I

2 § stadgas, att förhandling äger rum mellan myndighet samt förening av

tjänstemän eller förening av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt tillkommer

dock blott förening, vilken Konungen tillerkänt sådan rätt i förhållande

till myndigheten.

Enligt 1 § jämförd med 6 § lagen om förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän föreligger förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän med

kommun beträffande samma frågor som statstjänstemännens förhandlingsrätt

avser. Förhandlingsrätten medför icke inskränkning i kommunens

eller kommunal myndighets beslutanderätt. Förhandling äger jämlikt

stadgande i 2 § rum mellan kommun samt förening, i vilken kommunala

tjänstemän äro medlemmar, eller förening av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt

tillkommer dock endast förening, vilken avser att tillvarataga

kommunala tjänstemäns intressen såsom arbetstagare och vilken

socialstyrelsen tillerkänt sådan rätt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

5

Mellan den förhandlingsrätt, varom stadgas i 1936 års lag, å ena, samt

förhandlingsrätten enligt 1937 års kungörelse och 1940 års lag, å andra

sidan, finnes en djupgående skillnad av principiell natur. I förstnämnda

lag betraktas arbetstagarnas organisation såsom en med arbetsgivaren jämställd

part och förhandlingsrätten avser, att arbetstagarna skola erhålla

medbestämmanderätt i fråga om anställningsvillkoren. 1937 års kungörelse

och 1940 års lag avse däremot endast att bereda de i författningarna omförmälda

arbetstagarna tillfälle att, innan vederbörande myndighet fattar

beslut rörande deras anställningsförhållanden, framföra sina synpunkter

och önskemål i frågan.

Frågan om arbetstagarförenings rätt att förhandla om pensionsvillkor

för till föreningen anslutna pensionärer togs på sin tid upp av Tjänstemännens

centralorganisation (TCO) i en framställning till Kungl. Maj :t

i september 1943 om revision av 1940 års lag om förhandlingsrätt för

kommunala tjänstemän. TCO hemställde därvid, att lagen måtte ändras

så att förhandlingsrätt beträffande redan pensionerad tjänsteman inrymdes

därunder. Socialstyrelsen anförde i remissyttrande den 7 februari

1945 i anledning av framställningen följande:

Vad slutligen angår yrkandet, att förhandlingsrätten skulle utsträckas

att avse redan pensionerade tjänstemän, finner socialstyrelsen, att det

måste anses tveksamt, huruvida förhandlingsrätt i dylika frågor lämpligen

kan inordnas inom den nuvarande lagstiftningens ram. Det gäller nämligen

här personer, som icke längre äro anställda, och det torde vara själva

anställningsförhållandet och betydelsen av att för framtiden reglera detsamma

med dess ömsesidiga förpliktelser och rättigheter, som utgör det

konstitutiva elementet i den nuvarande förhandlingsrättslagstiftningen.

Socialstyrelsen vill emellertid gärna vitsorda, att pensionärernas ställning

ofta är synnerligen svag och att en förbättring av deras villkor i och för

sig måste anses önskvärd. Detta gäller framför allt i tider, då penningvärdet

försämrats. Styrelsen vill i detta sammanhang uttala den förhoppningen,

att kommunerna, även om förhandlingsskyldighet icke föreligger,

icke skola ställa sig avvisande till en begäran av tjänstemannaorganisationerna

att få under fria former diskutera möjligheterna till en pensionsförbättring

även för redan pensionerade tjänstemän.

TCO återkom till frågan i sin skrivelse till Kungl. Maj :t av den 13 mars

1945 och framhöll därvid, att spörsmålet om förhandlingsrätt för pensionerade

arbetstagare icke enbart vore olöst för de kommunalanställda

grupperna utan att samma problem i stort sett förelåge för såväl statssom

privatanställda.

Spörsmålet förekom även till behandling av 7945 års riksdag. I en inom

andra kammaren väckt motion, nr 108, hemställdes då att »riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning med förslag till så
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

dana ändringar av lagen om förenings- och förhandlingsrätt samt lagen

om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, att därav tydligt framgår,

att förhandlingsrätt tillkommer arbetstagarförening med avseende å

till denna anslutna pensionärer, samt att motsvarande förtydligande måtte

inflyta jämväl i Kungl. Maj :ts kungörelse angående förhandlingsrätt för

statens tjänstemän».

Andra lagutskottet behandlade motionen, över vilken socialstyrelsen, arbetsdomstolens

ordförande, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

och Tjänstemännens centralorganisation yttrade sig. Utskottet

uttalade i sitt utlåtande nr 33 följande.

Det torde vara klart, att enligt 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt

förhandlingsrätt föreligger för arbetstagarförening beträffande

pensionsvillkor för arbetstagare, som vid tiden för framställandet av begäran

om förhandling äro kvar i sin anställning. Däremot framgår icke tydligt

av lagen, huruvida dylik rätt finnes med avseende å sådana medlemmar

av föreningen vilkas anställning vid nämnda tid redan upphört. Självfallet

skulle det vara önskvärt, att av lagens utformning klart framginge, huru

lagen i förevarande hänseende bör tolkas. Såsom lagen nu är utformad får

det anses tveksamt, om förhandlingsrätt lagligen kan påkallas i sist berörda

fall.

Arbetstagarorganisationerna kunna otvivelaktigt i många fall ha ett berättigat

intresse att få förhandla med arbetsgivarparten rörande pensionsvillkor

för redan pensionerade arbetstagare. Såsom socialstyrelsen framhållit

i sitt över motionen avgivna remissyttrande är pensionärernas ställning

ofta synnerligen svag. Särskilt i tider då penningvärdet undergår förändringar

kan det vara erforderligt att fastställa generella regler för dyrtidskompensation.

En omreglering av pensionsvillkoren kan också ofta

vara önskvärd. Tvister kunna uppkomma rörande tolkningen av gällande

pensionsvillkor. Behov av förhandling kan sålunda föreligga i åtskilliga

fall. Även om vederbörande arbetsgivare för närvarande i allmänhet icke

ställa sig avvisande till en begäran från arbetstagarorganisationen om förhandling

angående dylika pensionsfrågor, måste dock en lagstadgad förhandlingsrätt

i förevarande hänseende vara av värde för pensionärerna. För

arbetsgivarparten torde en förhandlingsrätt för arbetstagarförening i dessa

fall icke medföra några nämnvärda olägenheter.

Därest några betänkligheter skulle kunna resas mot en dylik förhandlingsrätt,

synas dessa närmast vara av principiell art. För att frågor rörande

pension i förhandlingsrättshänseende skola likställas med anställnings-

och avlöningsfrågor i allmänhet talar emellertid ur principiell synpunkt

den omständigheten, att pension numera allmänt torde anses regelmässigt

ha karaktären av uppskjuten löneförmån.

De omständigheter, som nu anförts såsom motiv för en förhandlingsrätt

i här berörda fall för arbetstagare som avses i lagen om förenings- och

förhandlingsrätt, torde även kunna andragas till stöd för en förhandlingsrätt

med motsvarande omfattning i förevarande hänseende för de arbetstagare

som avses i kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens

tjänstemän och lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Av nu anförda skäl bör enligt utskottets mening det i motionen berörda

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

7

spörsmålet göras till föremål för närmare utredning. Utredningen bör göras

förutsättningslös. Därvid bör givetvis beaktas, att, därest stadgande om

förhandlingsrätt införes i nu omförmälda fall, sådan rätt bör kunna påkallas

av båda parterna i avtalsförhållandet. Vid utredningen bör även övervägas,

om icke förening av enbart pensionärer bör jämställas med förening

av arbetstagare såvitt avser den ifrågasatta förhandlingsrätten.

Utskottet har icke förbisett, att lösningen av föreliggande problem kan

vara förenad med svårigheter av lagteknisk art. En ändring i lagen om

förenings- och förhandlingsrätt i förevarande hänseende torde såsom arbetsdomstolens

ordförande anfört i sitt remissyttrande böra medföra ändring

jämväl i lagen om kollektivavtal. Uteslutet är icke, att bestämmelser

om förhandlingsrätt i här berörda fall böra upptagas i särskild lag. Såvitt

angår de stats- och kommunalanställda tjänstemännen torde det vara lämpligt,

att den av utskottet förordade utredningen bedrives i samråd med den

utredning, som i utskottets utlåtande nr 26 vid innevarande års riksdag

förutsättes komma till stånd beträffande vidgad förhandlingsrätt för dessa

tjänstemän.

På utskottets hemställan anhöll riksdagen att Kungl. Maj:t ville föranstalta

om en förutsättningslös utredning rörande förhandlingsrätt beträffande

pensionsvillkor, som angå personer, vilkas anställning hos arbetsgivaren

redan upphört vid tiden för framställandet av begäran om förhandling,

samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagens skrivelse i ärendet överlämnades till 1948 års förhandlingsrättskommitté

för att beaktas vid den åt kommittén uppdragna utredningen

angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt.

Kommittén har emellertid numera slutfört sitt arbete utan att den särskilda

utredning varom riksdagen hemställt kommit till stånd. I sitt betänkande

(SOU 1951: 54) berörde kommittén spörsmålets tidigare behandling

samt fortsatte:

Kommittén anser för sin del otänkbart att komma med ett förslag till

lösning av frågan om pensionärernas förhandlingsrätt enbart för det statliga

och kommunala området. Kommittén har emellertid icke erhållit sådana

direktiv och icke heller sådan sammansättning, att kommittén anser sig

kunna taga upp frågan till undersökning även för den privata arbetsmarknaden.

Vid sådant förhållande nödgas kommittén lämna förhandlingsrätten

för pensionärer åt sidan men uttrycker på motsvarande sätt som socialstyrelsen

på sin tid den förhoppningen, att de statliga och kommunala

myndigheterna icke skola undandraga sig att på begäran överlägga med

tjänstemannaorganisationerna om redan pensionerade tjänstemäns förmåner.

Frågan om förhandlingsrätt med avseende å pensionärer väcktes ånyo

vid 1952 års riksdag (höstsessionen), då chefen för socialdepartementet,

statsrådet Sträng, i interpellation tillfrågades huruvida han hade för avsikt

att låta igångsätta en skyndsam utredning i syfte att bereda förhand
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

lingsrätt åt arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer

och att på grundval härav förelägga 1953 års riksdag förslag i

ärendet.

I sitt svar redogjorde departementschefen för frågans tidigare behandling

samt erinrade om att remissbehandlingen av förhandlingsrättskommitténs

betänkande då befann sig i sitt slutskede. Departementschefen

anförde vidare:

Kommittén har visserligen, av skäl som interpellanten återgivit, inte

ansett sig kunna komma med något förslag till lösning av frågan om pensionärernas

förhandlingsrätt. Det synes emellertid som om vid remissbehandlingen

av kommittéförslaget skulle kunna framkomma synpunkter

av betydelse även för denna fråga, liksom problemets lösning kan komma

att påverkas av de överväganden i övrigt, vartill kommitténs förslag ger

anledning. Under dessa förhållanden synes det mig kunna starkt ifrågasättas

om det är tillrådligt att nu igångsätta en särskild utredning om pensionerade

arbetstagares förhandlingsrätt.

Jag vill för övrigt tillägga, att detta spörsmål — såsom förhandlingsrättskommittén

även torde ha funnit — onekligen är ett ganska besvärligt juridiskt

problem, som hänför sig till den kollektiva arbetsrättens mest centrala

delar. Förhandlingsrätten enligt 1936 års lag har således f. n. samma

omfång som möjligheten att sluta kollektivavtal, varför kollektivavtalsbegreppet,

sådant det är utformat i lagen om kollektivavtal, torde komma

att påverkas av den ifrågavarande utredningen. Enligt gällande lag är

vidare föreningsrätten inte reglerad i vidare mån än som ansetts behövligt

för att trygga förhandlingsrätten; och föreningsrättsskyddet är knutet till

ett anställningsförhållande. Även föreningsrättens innehåll synes därför

kunna komma att beröras av utredningen.

Med det anförda vill jag inte ha sagt att det ej föreligger skäl för att

även pensionerade arbetstagares berättigade intressen i förevarande hänseende

uppmärksammas.

Yttranden över motionerna I: 186 och II: 224.

Över motionerna 1:186 och 11:224 har utskottet inhämtat yttranden

från socialstyrelsen, arbetsdomstolens ordförande, statens avtalsnämnd,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska

landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

och Tjänstemännens centralorganisation.

Socialstyrelsen anför i sitt yttrande över motionerna följande.

Under senare år har frågor om pensionsförmåner eller »avgångsvederlag»

allt oftare aktualiserats i samband med vanliga kollektivavtalsförhandlingar

inom vissa arbetsområden. Men också i övrigt har spörsmål om

givna pensionsutfästelsers anpassning efter det försämrade penningvärdet

trängt sig fram i diskussionen.

Såsom motionärerna framhålla föreligger ingen tvekan om att en arbetstagarorganisation

redan enligt nu gällande lagstiftning har förhandlings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

9

rätt vad angår pensionsvillkor för de medlemmar av organisationen, som

äro i aktiv tjänst. I flera kollektivavtal ha också utförliga bestämmelser

om sådana villkor influtit. Här må hänvisas till sådana riksavtalsuppgörelser

som de för affärsbankernas olika personalkategorier, försäkringsbolagens

förhandlingsorganisations olika avtal med f ör säkringst jänstemannaförbundet

eller försäkringsfunktionärernas förbund, avtal för de erkända

sjukkassornas personal, Sveriges redareförenings olika kollektivavtal för

fartygsbefäl, maskinbefäl och radiotelegrafister, Scandinavian Airlines

Systems (S. A. S.) avtal för den flygande personalen, journalistavtalet,

farmacevtavtalet och avtalet för Stockholms spårvägar.

I huvudavtalet om allmänna anställningsvillkor för arbetare i statens

tjänst liksom i avtalet för försvarsverken hänvisas till av Kungl. Maj :t

utfärdade pensionsreglementen. För de till Svenska stadsförbundet anslutna

städernas, köpingarnas och municipalsamhällenas olika kategorier av arbetstagare

gäller ett efter förhandlingar tillkommet normalpensionsreglernente,

vilket de i förhandlingarna deltagande organisationerna å ömse

sidor rekommenderat till tillämpning. Förhandlingar om ett motsvarande

normalpensionsreglemente för arbetstagare i landskommunerna pågå under

ledning av en av Kungl. Maj:t förordnad opartisk ordförande. I kollektivavtal

mellan kontrollstyrelsen och handelsarbetareförbundet beträffande

hos systembolagen anställda butiksbiträden, lastbilschaufförer och

lagerbiträden stadgas, att det av kontrollstyrelsen utfärdade s. k. 1947

års pension sreglemente för befattningshavare vid systembolagen skall tilllämpas.

I samband med kollektivavtalsförhandlingar har i särskild ordning

pensionsvillkoren ordnats vid tobaksmonopolet och Vin- och spritcentralen.

Fn del kollektivavtal innefatta helt kortfattade bestämmelser om obligatorisk

anslutning till viss pensionskassa. Som exempel härpå kan anföras

de avtal, som träffats av sågverksförbundet och Svenska arbetsgivareföreningens

allmänna grupp för fartygs- och maskinbefäl vid vissa sågverksföretag,

respektive bogserbåtsföretag. Ett sådant avtal stipulerar exempelvis,

att »behörig styrman skall pensionsförsäkras i pensionskassan S. P. K.».

Exempel finnas också på kollektivavtal med stadganden om visst avgångsvederlag

i ett för allt eller årsvis, varvid i regel beträffande beloppets

storlek hänsyn tagits till den först vid 67 års ålder utfallande folkpensionen.

Bestämmelser av sådan art finnas exempelvis i avtalen för virkesmätare

och för tobaksmonopolets städerskor och svensktobaksarbetare.

I en del fall har i kollektivavtal influtit en allmän rekommendation i

form av ett uttalande till protokollet om önskvärdheten av att pensionsfrågan

för arbetstagarna får en tillfredsställande lösning. Så är förhållandet

i riksavtalet mellan livsmedelsbranschens arbetsgivareförbund och

handelstjänstemannaförbundet rörande mjölkbedömare. Likartade protokollsuttalanden

förekomma i riksavtalen för järnhandeln och bokhandeln.

I riksavtalet mellan Svenska lantarbetsgivareföreningen och Svenska lantbrukstjänstemannaförbundet

»rekommenderas» arbetsgivarna att tillämpa

vissa närmare angivna bestämmelser avseende pensionering.

Vad ovan anförts innefattar ingalunda någon mera utförlig inventering

av den omfattning, i vilken kollektivavtalen innefatta bestämmelser om

pensionsvillkor utan utgör endast en exemplifierande orientering. Klart

är emellertid, att sådana bestämmelser äro mycket sparsamt förekommande

i avtalen på den egentliga industriens område, särskilt beträffande arbetar
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

personal. Många företag ha dock avsatt särskilda medel för pensionsändamål,

anordnat särskilda pensionsstiftelser, pensionsförsäkrat arbetstagare

eller utge efter mer eller mindre fasta normer understöd åt arbetstagare,

som avgått ur tjänst.

Vad motionärernas förslag avser är att få till stånd en utredning i

syfte att arbetstagarorganisationer tillerkännas uttrycklig förhandlingsrätt

beträffande de redan pensionerade organisationsmedlemmarnas intressen.

Såvitt socialstyrelsen har sig bekant har endast i speciella fall förekommit,

att en arbetstagarorganisation i samband med avtalsförhandlingar aktualiserat

sådana frågor, och då regelmässigt i form av en hemställan. Sådana

frågor kunna särskilt bli aktuella, då pensionsvillkoren för de i tjänst varande

arbetstagarna förbättras eller då dessas löner till följd av penningvärdeförsämring

ökas genom dyrtids tillägg eller liknande. Frågan om en

utvidgning i av motionärerna åsyftad riktning av förhandlingsrättens

materiella innebörd i nu berörda avseende är — såsom chefen för socialdepartementet

i sitt interpellationssvar vid 1952 års riksdag framhållit och

som i 1948 års förhandlingsrätts kommittés betänkande (s. 152—154) berörts

— lagtekniskt ganska komplicerad och berör också vissa problem,

avseende de rättigheter och skyldigheter, som enligt nuvarande stadgebestämmelser

för olika arbetstagarorganisationer tillkomma pensionärer. En

utredning i denna fråga synes därför påkallad såväl med hänsyn till den

ökade aktualitet, som pensionsfrågorna synas kunna komma att erhålla på

arbetsmarknaden, som med hänsyn till frågans tekniskt ganska svårlösta

beskaffenhet.

Motionärerna har emellertid ifrågasatt, att den föreslagna utredningen

borde åsyfta även förhandlingsrätt för sådana organisationer, som bestå

uteslutande av pensionärer. Enligt styrelsens mening saknas förutsättningar

för att en förhandlingsrätt i sådant fall skall kunna givas en reell

innebörd. Styrelsen kan därför ej finna, att något praktiskt syfte skulle

kunna ernås genom att till utredning upptaga frågan om en självständig

förhandlingsrätt för organisationer, bestående av pensionärer.

Arbetsdomstolens ordförande hänvisar till det yttrande, som 1945 avgavs

av domstolens dåvarande ordförande Arthur Lindhagen över den vid

samma års riksdag väckta, av andra lagutskottet behandlade motionen i

samma ämne. I nämnda yttrande framhöll Lindhagen, att en vägran från

arbetsgivares sida att träda i förhandling i sålunda avsedda fall syntes

kunna grundas 1) antingen på att förhandlingen skulle avse personer, vilka

icke längre äro medlemmar av arbetstagarorganisationen, 2) eller på att

förhandlingen skulle avse personer, vilka såsom pensionärer icke längre

äro arbetstagare, 3) eller på att förhandlingen såsom avseende pensionsfrågor

icke skulle röra arbetsvillkoren eller förhållandet i övrigt mellan

arbetsgivare och arbetstagare. Beträffande samtliga tre punkterna ansåg

sig Lindhagen icke kunna yttra sig i frågan, huruvida eller i vilken mån

arbetsgivarens förhandlingsvägran vore lagligen berättigad. Därigenom

skulle nämligen kunna komma att föregripas beslut, som arbetsdomstolen

kunde hava att fatta i framtiden. Vid en lagändring för att säkerställa

en förhandlingsrätt i nu förevarande avseenden skulle enligt Lindhagen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

11

uppkomma åtskilliga legislativa svårigheter. Man måste då undanröja

möjligheten till alla sådana invändningar mot förhandling, som eventuellt

kunde grundas på den nuvarande lagstiftningen, och detta torde icke kunna

ske utan avsevärda ändringar i förhandlingsrättsbegreppet. Särskilt gällde

detta, om man också måste ingå på frågan under 1). I yttrandet framhölls

vidare, att förhandlingsrätten avsåg att bana väg för en avtalsmässig reglering

av de förhållanden, om vilka förhandlingen rör sig, och att man i

de flesta fall syftade till en reglering i kollektivavtalets form. Men

kollektivavtalsbegreppet vore nära anslutet till förhandlingsrättsbegreppet.

Den ena parten skulle sålunda, fortsatte Lindhagen, vara en arbetstagarorganisation,

som sluter avtalet för sina medlemmar, och kollektivavtalet

skulle röra arbetsvillkoren eller förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare

och arbetstagare. För genomförande av motionens syfte vore det

alltså icke tillräckligt att röra endast vid lagen om förenings- och förhandlingsrätt,

utan man måste också vidtaga motsvarande ändringar i lagen

om kollektivavtal, därvid kollektivavtalsbegreppet lcomme i stöpsleven.

Utöver vad som sålunda anfördes i Lindhagens yttrande framhåller

arbetsdomstolens nuvarande ordförande följande.

En utredning om förhandlingsrätten i de avseenden, varom här är fråga,

torde kunna bedrivas efter två huvudlinjer. Man kan sålunda åsyfta antingen

en ordning, enligt vilken en arbetstagarförening med avseende å

pensionärer endast tillerkännes en sådan begränsad förhandlingsrätt, som

f. n. enligt kungörelsen den 4 juni 1937 och lagen den 17 maj 1940 tillkommer

stats- och kommunaltjänstemän, eller också en sådan ändring i 1936

års lag om förenings- och förhandlingsrätt, att ifrågavarande organisationer

erhålla fullständig förhandlingsrätt på sätt närmare stadgas i lagen. Härvidlag

må emellertid anmärkas, att det icke i och för sig är givet, att den

åsyftade förhandlingsrätten beträffande pensionärerna bör följa den för

i tjänst varande arbetstagare gällande, så att pensionärer, som varit i

statlig eller kommunal tjänst endast tillerkännas begränsad förhandlingsrätt,

medan de tidigare i enskild tjänst varande pensionärerna skola få

full förhandlingsrätt. Uppdelningen i fråga hänför sig nämligen till skillnaden

i anställningsförhållandenas karaktär, vilken skillnad förlorat sin

betydelse i och med att arbetstagarna uppnått pensionsåldern.

Med hänsyn till de problem av lagteknisk natur som uppkomma, om

man avser att genomföra en ändring av 1936 års lag, må först övervägas,

huruvida en utredning icke i stället bör i första hand inriktas på en begränsad

förhandlingsrätt över hela linjen, således på en begränsad förhandlingsrätt

avseende såväl pensionärer, som tidigare varit i enskild tjänst, som

i offentlig tjänst pensionerade arbetstagare. En dylik förhandlingsrätt synes

nämligen å ena sidan icke påverka kollektivavtalsbegreppet, eftersom förhandlingarna

icke åsyfta att leda fram till en kollektivavtalsrättslig reglering

av spörsmålen, medan å andra sidan den fördelen för pensionärerna i

vart fall vinnes, att de erhålla laglig möjlighet att framlägga sina synpunkter

i ämnet. Följden av förevarande konstruktion blir således, att ett beslut

angående de pensionsvillkor, varom förhandlats, måste tillkomma

arbetsgivaren ensam och detta även då fråga är om en enskild arbetsgivare.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

Härvidlag måste emellertid uppmärksammas de komplikationer, som kunna

uppstå, om arbetstagarnas pensionsförhållanden redan reglerats genom ett

kollektivavtal försäkringsvägen eller eljest vid en tidpunkt då de varit

arbetsutövande.

Då motionärerna i fråga om sådana organisationer å »arbetstagarsidan»,

vilka uteslutande består av pensionärer, avsett att en utredning skall

konnna till stånd rörande de villkor, enligt vilka förhandlingsrätt må tillkomma

även dylika organisationer, torde ett auktorisationsförfarande ligga

närmast till hands i likhet med det som stadgas i 1937 års kungörelse och

1940 års lag. Beträffande i enskild tjänst pensionerade arbetstagare måste

ett beslut om tillerkännande av förhandlingsrätt i så fall tydligen gälla

generellt och icke i förhållande till en viss arbetsgivare. Särskilda svårigheter,

som ej föreligga i avseende å i tjänst varande arbetstagare, kunna

emellertid uppkomma vid förhandlingsrättens påkallande. Man måste då

göra klart för sig mot vilken arbetsgivare förhandlingsrätten skall utövas.

Såsom exempel på svårigheterna härvidlag må nämnas, att den berörde

arbetsgivaren kan ha utträtt ur sin arbetsgivarorganisation eller att han

upphört med sin rörelse eller ombildal sitt enskilda företag till bolag eller

att ett berört bolag övergått att bedrivas av en enskild person. Även må

framhållas, att det villkoret för förhandlingsrättens utövande tydligen

måste uppställas, att den ur tjänst avgångne arbetstagaren åtnjuter något

slag av pensionsförmåner från sin förre arbetsgivare. Avses att med förhandlingarna

få till stånd en pensionsuppgörelse utan att detta villkor är

uppfyllt, saknas nämligen erforderlig anknytning till den ifrågavarande

arbetsgivaren.

Vad därefter beträffar frågan, huruvida förhandlingsrätt enligt 1936 års

lag bör tillkomma förening med avseende å till denna anslutna pensionärer,

uppkomma samma komplikationer, som ovan berörts i fall, då pensionsvillkoren

tidigare reglerats genom kollektivavtal eller då förändringar

inträffat å arbetsgivarsidan. Därtill komma emellertid de med en sådan

ordning förbundna svårigheterna av lagteknislc natur. Icke blott kollektivavtalsbegreppet

torde påverkas härvidlag utan även föreningsrättens

innehåll synes bli berört av en utredning i denna riktning. Enligt 1936

års lag är nämligen föreningsrätten icke reglerad i vidare mån än som ansetts

erforderligt för att trygga förhandlingsrätten, och föreningsrättsskyddet

är i princip knutet till ett anställningsförhållande. Det må särskilt

framhållas, att om anställningsförhållandet skall anses innefatta även

pensionärens förhållande till sin förre arbetsgivare därmed även kan aktualiseras

problemet om förhållandet mellan en anställningssökande och den

arbetsgivare, hos vilken anställning sökes. I sistnämnda hänseende har

jag i mitt yttrande till andra lagutskottet den 5 mars 1951 i anledning av

de till 1951 års riksdag väckta motionerna I: 45 och II: 65 anfört, att man

alltjämt måste avvisa tanken att föreningsrättéskyddet skulle omfatta även

rätten att vinna anställning.

En förening som uteslutande består av pensionärer saknar möjlighet att

genom stridsåtgärder hävda sina vid förhandlingar framställda krav annorledes

än genom sympatiåtgärder, vidtagna av en förening av arbetsutövande

personer. Huruvida man kan räkna med att dylika åtgärder i praktiken

komma till stånd i någon omfattning av betydelse är svårt att uttala sig

om. I den mån sympatiåtgärder icke kunna utverkas, synes förhandlingsrätten

för en sådan förening, även om denna rätt formellt kommer att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

13

härflyta ur 1936 års lag, likväl i realiteten icke att få någon annan innebörd

än att föreningen erhåller tillfälle att vid överläggningar framföra

sina synpunkter. Annorlunda ställer det sig däremot härvidlag beträffande

föreningar, till vilka äro anslutna såväl arbetsutövande personer som pensionärer,

då i sådana fall de pensionsfrågor, som beröra båda kategorierna,

vid förhandlingarna i allmänhet torde sammankopplas.

Ehuru 1948 års förhandlingsrättskommitté i sitt den 31 december 1951

avgivna betänkande (SOU 1951: 54) angående stats- och kommunaltjänstemäns

förhandlingsrätt icke ansett sig kunna komma med något förslag till

lösning av frågan om pensionärernas förhandlingsrätt, synas emellertid de

av kommittén behandlade spörsmålen kunna ge upphov till problemställningar,

som beröra även nämnda fråga. I den mån den av motionärerna

åsyftade utredningen kommer till stånd, torde därför även böra beaktas

de förnyade överväganden, vartill remissbehandlingen av betänkandet synes

ge anledning.

Slutligen vill jag framhålla, att då arbetsdomstolen alltjämt icke tagit

ståndpunkt till spörsmålet, huruvida eller i vad mån en arbetsgivares

vägran att träda i förhandling med en förening i avseende å ämnen, som

beröra till föreningen anslutna pensionärer, enligt gällande rätt är lagligen

berättigad, jag ej anser mig kunna avge något yttrande i detta spörsmål.

Statens avtalsnämnd anser, att det vore rimligt om det med motionerna

avsedda syftet kunde uppnås. Avtalsnämnden finner en utredning av

frågan om förhandlingsrätt rörande pensionerade arbetstagares pensionsvillkor

väl motiverad och framhåller att vid en sådan utredning även

synes böra undersökas huruvida icke en speciallagstiftning vore att föredraga

framför ändringar i nuvarande arbetsrättslagstiftning.

Svenska stadsförbundet meddelar, att det i motionerna berörda spörsmålet

torde sakna egentlig aktualitet på det kommunala området.

Svenska landskommunernas förbund anför att förbundet icke vill motsätta

sig en förutsättningslös utredning om den i motionerna berörda förhandlingsrätten.

Svenska landstingsförbundet framhåller genom sin styrelse inledningsvis,

att i gällande tjänstereglemente och kollektivavtal för landstingens befattningshavare

återfinnes en bestämmelse av innebörd, att pensionsreglemente

ej må fastställas eller ändras, utan att förhandlingar härom ägt

rum mellan landstinget och befattningshavares organisation. Någon uttrycklig

bestämmelse om rätt för sådan organisation att förhandla om

pensionsförmåner för redan avgången befattningshavare förefinnes visserligen

icke, men i praktiken ha förhandlingar förts även i dylika fall. Såvitt

för styrelsen är känt, har det icke förekommit, att landsting vägrat

personalorganisation att framföra sina synpunkter beträffande redan

pensionerade befattningshavare. Styrelsen nämner vidare, att landstingen

självmant i olika omgångar vidtagit åtgärder för att förbättra äldre

pensioner. Därvid hade icke blott lämnats kompensation för den inträdda

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

peningväi deförsämringen utan även genomförts en realökning av pensionerna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts förelåge enligt styrelsens

mening icke behov för landstingens vidkommande av en lagstiftning i syfte

att tillförsäkra de i motionen omnämnda grupperna förhandlingsrätt.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller som sin mening, att lagen

om förenings- och förhandlingsrätt i nuvarande lydelse ger förhandlingsrätt

åt arbetstagarförening allenast såvitt avser sådana arbetstagare, som äro

anställda hos vederbörande arbetsgivare. Föreningen fortsätter:

Med nuvarande bestämmelser kunna således de aktiva arbetstagarna

eller deras organisationer med arbetsgivarna överlägga eller förhandla

om såväl löner som pensionsvillkor, d. v. s. om den fördelning av ersättningen

för aktiv insats i arbetet på löner och pensionsutfästelser, som i

olika former kan avtalas mellan parterna. Att medverka vid en lämplig

sådan fördelning torde, såvitt gäller arbetstagarsidan, böra ankomma på

de aktiva arbetstagarna. Då en sådan fördelning en gång gjorts, synes

det föreningen helt oriktigt att göra det möjligt att förhandlingsvägen

förändra densamma vid en tidpunkt, då omfördelning strängt taget ej kan

ske, enär arbetstagaren slutat sin aktiva tjänst.

Redan nu ha pensionärerna möjlighet att med sina tidigare arbetsgivare

direkt överlägga om de utgående pensionsförmånerna. Föreningen har

tidigare i ett remissvar år 1945 i samma fråga som den nu aktuella framhållit,

att man från föreningens sida ieke reser några hinder för sådana

direkta överläggningar mellan arbetsgivare och pensionstagare. Under de

senaste åren ha dylika överläggningar förekommit, och företagen ha givit

pensionstagarna en i förhållande till sina ekonomiska möjligheter skäligen

avpassad kompensation för penningvärdeförsämringen. I detta sammanhang

förtjänar också erinras om de nyligen genomförda förbättringarna i folkpensionerna.

Av vad som ovan anförts framgår, att motionerna torde få ses mot

bakgrunden av den penningvärdeförsämring, som kännetecknat de senare

årens ekonomiska utveckling. Det kan icke bestridas, att varje sådan utveckling

är oförmånlig för pensionärerna. Att genom en utvidgning av förhandlingsrätten

på sätt motionärerna föreslagit möjliggöra för pensionärerna

att genom organisationsmässiga förhandlingar kräva kompensation

för penningvärdeförsämringens konsekvenser, synes emellertid vara

en olämplig utväg. Förhandlingsrättens omfattning bör icke påverkas av

sådana faktorer som ett försämrat penningvärde. Bortsett härifrån kan

man måhända bakom motionerna spåra en viss överskattning av organisationernas

förmåga att genom förhandlingar komma till rätta med "konsekvenserna

för pensionstagarna av penningvärdeförsämringen. Det förhållandet

att även den andra parten, arbetsgivaren, i sin verksamhet har

att möta samma penningvärdeförsämring, förtjänar därvid påpekas.

Motionärerna synas utgå från den principiella uppfattningen, att det bör

åligga eu arbetsgivare att utöver den tillförsäkrade pensionen kompensera

sina förutvarande anställda för följderna av en penningpolitik, för vilken

de penningvårdande myndigheterna i första hand bära ansvaret.

Föreningen erinrar även om det besvärliga juridiska problem, som

spörsmålet utgör, och menar att icke minst betänkligt vore att man skulle

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr W.

15

utsträcka arbetsavtalets verkningar till att omfatta förhållanden, som

parterna icke kunna taga ställning till under avtalets giltighetstid.

Under åberopande av de ekonomiska och juridiska synpunkter som

sålunda anförts vill föreningen ifrågasätta, om det är någon mening i att

företaga den av motionärerna föreslagna utredningen; den kunde uppenbarligen

icke giva uppslag till en lösning av själva kärnfrågan.

Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation tillstyrka

den av motionärerna föreslagna utredningen, LO med tillägg att utredningen

bör upptaga även frågan om förhandlingsrätt för förening av

enbart pensionärer.

Utskottet.

Det krav på utredning rörande förhandlingsrätten, vari motionerna I: 186

och II: 224 utmynna, grundar sig på den ovisshet som råder huruvida den

lagfästa förhandlingsrätten även omfattar förhandling om pensionsvillkor

för personer, vilka redan lämnat sin anställning med pension. När frågan

1945 togs upp till behandling av riksdagen anförde utskottet synpunkter på

problemet, vilka i mycket överensstämma med vad som i förevarande

motioner framförts såsom skäl för yrkandet om utredning. Utskottet erinrade

även om de svårigheter av lagteknisk art, som vore förenade med

lösningen av spörsmålet. På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t om utredning angående förhandlingsrätt beträffande

pensionsvillkor i nu berörda fall. Skrivelsen överlämnades till 1948

års förhandlingsrättskommitté för att beaktas vid den då pågående utredningen

angående stats- och kommunaltjänstemännens förhandlingsrätt.

Kommittén ansåg det emellertid otänkbart att taga upp frågan om pensionärernas

förhandlingsrätt enbart för det statliga och kommunala området

och fann sig på grund av de givna direktivens innehåll och kommitténs

sammansättning icke kunna taga upp frågan till undersökning även för

den privata arbetsmarknaden. Spörsmålet kom därför att lämnas utanför

kommitténs utredning. Det av kommittén avlämnade betänkandet angående

stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt har icke kunnat

läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Med hänsyn till den kritik som

under remissbehandlingen av betänkandet framkom mot kommitténs förslag,

har förslaget ansetts böra underkastas en ingående översyn. Den fortsatta

undersökningen rörande förhandlingsfrågorna har dock för vinnande av

ytterligare erfarenheter angående den under de senaste åren tillämpade

förhandlingsordningen i vissa frågor funnits böra anstå tills vidare.

Den utredning om pensionärernas förhandlingsrätt, varom riksdagen

1945 skrev till Kungl. Maj:t, har sålunda icke kommit till stånd. I interpellationssvar

rörande frågan om utredning i syfte att bereda pensionärerna

förhandlingsrätt anförde chefen för socialdepartementet hösten 1952,

vid vilken tidpunkt remissbehandlingen av förhandlingsrättskommitténs

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

betänkande befann sig i slutskedet, att det syntes som om vid remissbehandlingen

av kommittéförslaget skulle kunna framkomma synpunkter

av betydelse även för frågan om pensionärernas förhandlingsrätt och att

problemets lösning kunde komma att påverkas av de överväganden i övrigt,

vartill kommitténs förslag gåve anledning.

Under sådana förhållanden och då det även synes utskottet mest gagneligt

att prövningen av förhandlingsrättskommitténs förslag slutföres innan

de speciella problem, som beröra pensionärerna, tagas upp till närmare

undersökning, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionärernas

hemställan om att riksdagen nu skall förnya sitt krav på utredning

av frågan. Utskottet är emellertid angeläget att i detta sammanhang

understryka den betydelse utskottet fäster vid att problemet om förhandlingsrätt

rörande pensionsvillkor får en för pensionärerna tillfredsställande

lösning. Även om fall, där pensionärer vägrats förhandla om sina pensionsvillkor,

äro sällsynta, råder det enligt utskottets mening icke tvivel

om att en i lag reglerad förhandlingsrätt skulle giva pensionärerna en

starkare ställning förhandlingsmässigt och kunna utgöra ett betydelsefullt

stöd i en strävan att tillgodose berättigade intressen. Utskottet förutsätter

att frågan om pensionärernas ställning i nämnda hänseende i tillbörlig utsträckning

beaktas vid den fortsatta undersökning rörande förhandlingsfrågorna,

som är att vänta, och att spörsmålet om möjligt i anslutning härtill

upptages till närmare utredning.

Problemet om pensionärernas rättsliga belägenhet när det gäller förhandling

om pensionsvillkor med den forne arbetsgivaren möter även i

motionen II: 29. Motionären anför, att pensionsbeloppen som regel fastställts

ganska godtyckligt, och framhåller svårigheterna i många fall för

de pensionerade att uppnå en önskvärd reglering av pensionsförmånerna.

Utskottet kan emellertid icke förorda utredning om lagstiftning av det

innehåll som i motionen antytts. Beträffande frågan om statens medverkan

för att ordna tryggad pensionering för anställda i privat tjänst må här

endast erinras om den pågående utredningen för utarbetande av slutligt

förslag till allmän pensionsförsäkring. Vid utredningen kommer även att

behandlas spörsmålet om anpassning av redan ingångna pensionsavtal

efter de nya förhållanden som en allmän pensionsförsäkring kommer att

skapa. För att komma till rätta med de förhållanden, motionären påtalat,

synes mest stå att vinna därest pensionärerna fortsätta på den redan inslagna

vägen och genom förhandlingar söka trygga sina villkor. En reglering

i lag av förhandlingsrätten för pensionärernas del skulle, såsom framgår

av vad utskottet ovan anfört, ge ökat värde åt de möjligheter till bl. a.

reglering av pensionsvillkor, som här stå till buds. En sådan utveckling

torde även bäst gagna motionens syfte.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

17

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av motionerna I: 186 och

11:224 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening

giva till känna vad utskottet ovan anfört om förhandlingsrätt

såvitt gäller pensionärer; samt

B. att motionen II: 29 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 24 november 1953.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne, Wistrand*,

Nerman, fru Svenson, herrar Axel E. Svensson och Nils Theodor

Larsson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Lundberg,

fröken Höjer, fruar Ewerlöf, Sjöstrand, herrar Ericsson i Näs*, Bengtsson

i Varberg och Johansson i Södertälje.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2—1891 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953.

9 samt.

2 avd. Nr 40.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:418 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående förhandlingsrätt för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer. a1 i texten