Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss lagstiftning om löner. Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 45 av herr Norling och herr Persson, Ola, och nr 320 av herr Persson, Helmer, in. fl. samt inom andra kammaren nr 380 av fru Nilsson m. fl.

1953-02-24 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1953:5, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss lagstiftning om löner. Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 45 av herr Norling och herr Persson, Ola, och nr 320 av herr Persson, Helmer, in. fl. samt inom andra kammaren nr 380 av fru Nilsson m. fl.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

Nr 5.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss lagstiftning

om löner.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 45 av herr Norling och herr Persson, Ola, och

nr 320 av herr Persson, Helmer, in. fl. samt

inom andra kammaren

nr 380 av fru Nilsson m. fl.

I motionen 1:45 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställer om förslag till lag om arbetsgivares skyldighet att utbetala

lön för helgdagar».

I motionerna I: 320 och II: 380, vilka äro likalydande, har hemställts, »att

riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag

till lag på grundval av artikel 23, moment 2, i den av Förenta Nationerna

år 1948 antagna ''Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna’;

samt

att sådant förslag framlägges i så god tid, att lagen — vid bifall av riksdagen

— kan träda i kraft den 1 januari 1954».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för yrkandet i motionen 1:45,

får utskottet hänvisa till motionen. För de i motionerna I: 320 och II: 380

gjorda hemställandena ha skälen icke angivits i motionerna.

Likalönsprincipen.

Förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs den 10 december 1948

av Förenta Nationernas generalförsamling »såsom en gemensam riktlinje

för alla folk och alla nationer, på det att varje individ och varje samhällsorgan

må under ständigt besinnande av denna förklaring sträva att i undervisning

och uppfostran befordra respekten för dessa fri- och rättigheter,

samt genom framstegsfrämjande nationella och internationella åtgärder

säkerställa ett allmänt och verksamt erkännande och iakttagande av desamma,

såväl bland medlemsstaternas egna folk som folken i områden

under deras överhöghet».

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

Artikel 23 moment 2 i denna förklaring lyder: »Envar har utan åtskillnad

rätt till lika lön för lika arbete.»

Frågan om lagfästande av likalönsprincipen har under senare år behandlats

av riksdagen i olika sammanhang.

Vid 1958 års riksdag hemställdes i de likalydande motionerna I: 146 av

herr Öhman och II: 235 av fru Rönn-Christiansson och fru Linderot om

snabbutredning om lagfästande av kvinnors rätt till lika lön med mannen

för samma prestation. Motionerna behandlades av första kammarens första

tillfälliga utskott i dess utlåtande nr 4 och av andra kammarens andra tillfälliga

utskott i dess utlåtande nr 4. Utskotten framhöllo, att de delade

motionärernas uppfattning, att samma arbetsprestation borde honoreras

med samma lön oavsett arbetstagarens kön, men att utskotten icke kunde

finna, att de i motionerna föreslagna åtgärderna skulle verksamt kunna bidraga

till ett sådant resultat. Utskotten ansågo — i likhet med vad Svenska

arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige framhållit i

remissyttranden — att frågan om lönerna borde avgöras genom fria förhandlingar

mellan parterna på arbetsmarknaden och icke genom lagstiftning.

Detta torde i längden vara till största gagn även för kvinnliga arbetstagare.

Utskotten avstyrkte motionerna, och kamrarna beslöto i överensstämmelse

med vad utskotten hemställt.

Frågan återkom därefter vid 1950 års riksdag i anledning av motionen

II: 129 av herr Dahlgren in. fl., vari motionärerna begärde snabbutredning

och förslag om lagfästande av likalönsprincipen. Motionen hänvisades till

andra kammarens allmänna beredningsutskott, som i sitt utlåtande nr 1

avstyrkte densamma. I utlåtandet berörde utskottet inledningsvis, att förhandling

mellan parterna på den enskilda arbetsmarknaden om lönesättningen

för arbetare av olika kön ägde rum och att för de i statlig tjänst anställda

utredning påginge inom likalönskommittén, varefter utskottet anförde

:

»Principiellt delar utskottet den av andra kammaren år 1948 uttalade

uppfattningen, att frågan om lönesättning bör avgöras genom fria förhandlingar

mellan parterna på arbetsmarknaden och icke genom lagstiftning. I

vart fall synas resultaten av pågående utredning och förhandling först böra

avvaktas, innan andra åtgärder övervägas.»

Andra kammaren avslog motionen.

Vid Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens i Geneve

år 1951 fattades beslut bl. a. om en konvention (nr 100) angående lika lön

för män och kvinnor för arbete av lika värde och en rekommendation

(nr 90) i samma fråga. Konventionen och rekommendationen underställdes

1952 års riksdag genom proposition nr 47. Över konventionen och rekommendationen

hade delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet

inhämtat yttranden från socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

7

likalönskommittén, Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen,

Tjänstemännens centralorganisation och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

I samtliga dessa yttranden avstyrktes lagstiftning för genomförande av

likalönsprincipen.

För egen del anförde delegationen bland annat följande. Av de till delegationen

avgivna yttrandena över konventionen angående lika lön för män

och kvinnor för arbete av lika värde framginge, att samtliga hörda myndigheter

och organisationer vore av den uppfattningen, att konventionen icke

borde tillträdas av Sverige. Delegationen anslöte sig till denna uppfattning,

framför allt med hänsyn till att en ratificering av konventionen skulle innebära

ett frångående av den hittills allmänt godtagna principen om rätt för

arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria

avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden. Delegationen

funne några särskilda åtgärder från statsmakternas sida med anledning

av rekommendationen icke för närvarande påkallade.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen:

»I fråga om en svensk anslutning till konventionen angående lika lön för

män och kvinnor för arbete av lika värde har jag samma uppfattning som

delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, och jag avstyrker

följaktligen, att konventionen ratificeras av Sverige.

Rekommendationen i ämnet uppdrager bl. a. vissa riktlinjer i fråga om

åtgärder, ägnade att främja könens likställighet på arbetsmarknaden. I likhet

med arbetsmarknadsstyrelsen vill jag framhålla rekommendationens

värde som pådrivande faktor, när det gäller att skapa ökade förutsättningar

för en utjämning av löneolikheterna mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.

Vad rekommendationen härvidlag i detalj innehåller bör övervägas av

arbetsmarknadens parter, särskilt det organ — arbetsmarknadens nämnd

för kvinnofrågor — som tillsatts av Landsorganisationen och Svenska

arbetsgivareföreningen gemensamt. Några åtgärder från statsmakternas

sida med anledning av rekommendationen finner jag med hänsyn härtill

icke för närvarande påkallade.

Vad slutligen beträffar frågan huruvida här förevarande internationella

reglering bör särskilt beaktas i samband med lönesättningen för statsanställda,

finner jag i likhet med delegationen, att bedömandet av denna fråga

bör anstå till dess den statliga kommitté — likalönskommittén — som sysslar

med hithörande spörsmål redovisat resultatet av sitt utredningsarbete.»

Andra lagutskottet anslöt sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande,

nr 21, till vad föredragande departementschefen yttrat.

Den i departementschefens ovan återgivna yttrande omnämnda likalönskommittén

har tillkallats enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 januari

1947. Kommittén skall enligt direktiven utreda frågan om likalönsprincipens

genomförande inom den egentliga statsförvaltningen och del statsunderstödda

kommunala skolväsendet, d. v. s. inom det statligt reglerade

lönesystemet. Kommitténs betänkande är nu under tryckning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

Vad beträffar den enskilda arbetsmarknaden har frågan om lika lön för

lika prestation behandlats av en av Svenska arbetsgivareföreningen och

Landsorganisationen gemensamt tillsatt kommitté. Kommittén avgav i

december 1950 betänkande, vilket under titeln »Betänkande avgivet av

arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning» utkommit av trycket. I betänkandet

anför kommittén bland annat, att lönesättning efter kön är en

principiell orimlighet. En principiellt riktigare avvägning av lönerna skulle

enligt kommitténs mening underlättas, om man i ökad grad kunde anpassa

lönerna efter den individuella arbetsinsatsens värde för produktionen. Härför

fordrades emellertid en betydande omläggning av det svenska lönesystemet,

som karakteriserades av enhetliga lönesatser för stora grupper med

begränsat utrymme för individuell lönedifferentiering. Kommittén ansåg

sig icke kunna framlägga några konkreta rekommendationer rörande införandet

av lönesättningsmetoder, som skulle vara bättre ägnade än de nuvarande

att medföra löneinkomstens avvägning efter den individuella arbetsinsatsens

värde. Detta vore en fråga, som måste lösas inom varje avtalsområde

för sig på grundval av dettas speciella förhållanden. Kommittén

föreslog'', att en särskild nämnd för arbetsmarknadens kvinnofrågor skulle

tillsättas. Härom anför kommittén:

»Kommittén har icke funnit anledning att undersöka alla de faktorer,

som äro ägnade att bereda vägen för en större jämställdhet mellan könen

på arbetsmarknaden och att underlätta förvärvsarbetet för den kvinnliga

arbetskraften. Den anser emellertid dessa frågor vara av sådan vikt, att de

kontinuerligt böra följas av representanter för arbetsmarknadsorganisationerna.

Kommittén vill därför föreslå att ett för Arbetsgivareföreningen och

Landsorganisationen gemensamt organ tillsättes, förslagsvis benämnt Arbetsmarknadens

nämnd för kvinnofrågor. Detta organ bör få till uppgift att

följa samhällets åtgärder i frågor, som beröra kvinnorna på arbetsmarknaden,

med syfte att verka för att dessa åtgärder utformas på ett ur kvinnornas

och arbetsmarknadens synpunkt lämpligt sätt. Det bör även i övrigt

följa och stimulera till åtgärder, som äro ägnade att underlätta arbetet för

den kvinnliga arbetskraften. Organet bör vidare genom propaganda i olika

former söka påverka kvinnorna i syfte att öka deras yrkesmedvetande och

ambition. Därjämte bör det ankomma på denna nämnd att söka sprida

uppfattningen om könens likställighet på arbetsmarknaden.»

Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen ha därefter godkänt

betänkandet och sålunda accepterat principen om lika lön för likvärdig

arbetsinsats. Godkännandet innebär emellertid icke, enligt en protokollsanteckning

vid sammanträde med organisationernas arbetsmarknadskommitté

den 27 februari 1951, att parterna tagit ställning till frågan om

en övergång till ett mera individualiserat lönesystem. Denna fråga finge

prövas med hänsyn till alla de konsekvenser en sådan förändring av kollektivavtalens

uppbyggnad skulle medföra.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

9

Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen ha vidare enligt

utredningens förslag tillsatt en särskild nämnd för arbetsmarknadens

kvinnofrågor och förbundit sig att genom sina representanter i nämnden

utöva den verksamhet, för vilken riktlinjer uppdragits i betänkandet.

Inom Tjänstemännens centralorganisation har frågan om likalönsprincipen

behandlats av en särskilt tillsatt kommitté, vars resultat redovisas i

publikation nr 1 i TCO:s skriftserie (Stockholm 1949). Den prövning kommittén

underkastat löneförhållandena för de kvinnliga befattningshavarna

utmynnade i en bestämning av det mål, som bör uppställas för den fackliga

tjänstemannarörelsen, och de åtgärder, som böra vidtagas för att uppnå

detta mål: likställighet för man och kvinna på arbetsmarknaden. Vad beträffar

målsättning fann kommittén, att med rätt till lika lön borde förstås

rätt till lika total arbetsersättning för samma arbetsprestation, vare sig

denna utfördes av man eller kvinna, förbunden med fri konkurrens om

yrken och tjänster. I fråga om förslag till åtgärder begränsade sig kommittén

i huvudsak till sådana, som mera direkt borde åvila TCO och dess enskilda

fackliga organisationer.

Lön under helgdagar.

Bestämmelser om helgdagar ha fastställts senast vid 1952 års kalenderreform.

Till grund för reformen låg ett av en år 1945 tillsatt kommitté,

helgdagssakkunniga, avgivet betänkande (SOU 1947:27). Betänkandet

jämte utlåtanden däröver behandlades av arbetstidsutredningen i dess betänkande,

del IV, om tre veckors semester (SOU 1950: 32). Förslag att införa

lagfäst rätt till lön under helgdagar framställdes emellertid varken i

nämnda betänkanden eller vid frågans senare behandling.

Utskottet.

Då fjolårets riksdag i anledning av propositionen nr 47 behandlade frågan

om svensk ratificering av en konvention angående lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde, anslöt sig riksdagen till den av såväl föredragande

departementschefen som hörda myndigheter och organisationer

hävdade uppfattningen, att lagstiftning rörande den allmänna arbetsmarknadens

lönesättning principiellt icke borde förekomma. Samma uppfattning

ha statsmakterna liksom arbetsmarknadens parter även tidigare hävdat.

Utskottet finner ej anledning att nu frångå denna uppfattning och kan

därför icke tillstyrka de i motionerna I: 320 och II: 380 gjorda yrkandena.

De kollektivanställda arbetarna åtnjuta i regel icke lön under helgdagar.

De få därför vid helgerna vidkännas en inkomstminskning, som kan bliva

kännbar. Det kan därför te sig önskvärt att pröva, huruvida ett lönesystem,

2 — llihang t dl riksdagens protokoll 19H3. .9 sand. 2 and. Nr 4—5.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

enligt vilket lön oavsett förekomsten av helgdagar utginge för vecka eller

annan tidsperiod vore lämpligare. Emellertid anser utskottet, i överensstämmelse

med sin ovan uttalade uppfattning, att denna fråga bör regleras av

arbetsmarknadens parter genom fria förhandlingar utan påverkan av statsmakterna.

Utskottet kan därför icke förorda lagstiftning i förevarande

ämne.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att motionerna I: 320 och II: 380 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

B. att motionen 1:45 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 24 februari 1953.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Wahlund, Sunne, Nerman,

Ahlberg, Axel Svensson och Nils Theodor Larsson;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo*, fruar Johansson i

Norrköping, Västberg, herr Hagård, fru Sandström, herrar Lundberg, Carlsson

i Bakeröd och Svensson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 53

316160

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.