Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen.

1953-02-03 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1953:1, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.

1

Nr 1.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen.

Genom en den 19 december 1952 dagtecknad proposition nr 11, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 24 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523)1 skall erhålla ändrad lydelse på

(Gällande lydelse:)

24

Erfordras för torrläggning av den

till samfälligheten hörande marken

särskilda grenar av diket eller äro

med utförandet av viss del av dikningen

förenade särskilt stora kostnader

eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten

hörande områden väsentlig

olikhet i fallförhållanden, och kan

på grund härav antagas, att kostnaden

i förhållande till båtnadsvärdet

för torrläggning av något område

skulle bliva mindre, därest annat område

icke ingått i samfälligheten,

skall för sådan jämkning, som nedan

sägs, den till samfälligheten hörande

marken hänföras till särskilda avdelningar,

allt efter som vattnet avrinner

till olika grenar av diket eller till

skilda, med hänsyn till särskilt hin
1

Se beträffande 7 kap. 24 § SFS 1920: 459.

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 9 s

sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse:)

§•

Erfordras för torrläggning av den

till samfälligheten hörande marken

särskilda grenar av diket eller äro

med utförandet av viss del av dikningen

förenade särskilt stora kostnader

eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten

hörande områden väsentlig

olikhet i fallförhållanden eller

andra naturförhållanden, och kan på

grund härav antagas, att kostnaden i

förhållande till båtnadsvärdet för

torrläggning av något område skulle

bliva avsevärt mindre, därest annat

område icke ingått i samfälligheten,

skall för sådan jämkning, som nedan

sägs, den till samfälligheten hörande

marken hänföras till särskilda avdelningar,

allt efter som vattnet avrinner

till olika grenar av diket eller el
aml.

3 avd. Nr 1.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

der för dikningen eller genom större jest till skilda, med hänsyn till olikbrytning

i dikets bottenlinje naturli- heterna avgränsade dikessträckor.

gen avgränsade dikessträckor.

Å avdelning------nu sagts.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli

1953.

I fråga om ärende, däri utlåtande

av synemån eller dom av vattendomstol

meddelats före ikraftträdandet,

skall nya lagen ej äga tillämpning.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det i propositionen framlagda lagförslaget innebär ökade möjligheter att

få rättvis fördelning av kostnaderna för torrläggningsföretag.

Gällande bestämmelser.

De åtgärder för torrläggning av mark, som avhandlas i vattenlagens 7

kap., hänföres till tre särskilda slag av företag, nämligen dikning, vattenavledning

och invallning. Kapitlet är uppdelat i fyra huvudavdelningar, avseende

dikning (1—36 §§), vattenavledning (37—48 §§), invallning (49—

55 §§) samt gemensamma bestämmelser (56—66 §§).

Om någon vill upptaga dike för torrläggning av sin mark och annan önskar

att för sin mark deltaga i dikningen, är den senare — såvida det är

förenligt med dikningens ändamål och hinder ej möter till följd av markens

beskaffenhet eller läge eller därav, att kostnaderna skulle oskäligt ökas

— enligt 7 kap. 20 § berättigad fordra, att åt diket skall givas det läge och

det djup samt dikningen i övrigt erhålla den utsträckning och omfattning,

att största möjliga båtnad beredes hans mark. Det föreligger således a nslutningsrätt

till dikningsföretag. Enligt samma paragraf finns även

anslutningstvång. Det stadgas nämligen att, därest dike som någon

vill upptaga är till båtnad jämväl för annans mark, denne är skyldig att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.

3

taga del i dikningen. All mark, för vilken dikningen medför båtnad och vars

ägare skall taga del däri, utgör, enligt 21 §, i avseende å företaget en samfällighet.

Vid fördelningen av kostnaderna inom en samfällighet är båtnadsvärdet

av avgörande betydelse. Begreppet båtnad definieras närmare i 22 §. Med

avseende å mark, vars nytta av torrläggning består i höjning av dess alstringsförmåga,

skall såsom båtnad anses den genom företaget åstadkomna

höjningen däri genom torrläggning intill ett djup av 1,2 meter eller det större

djup, vartill jordens ägare äskat torrläggning av densamma, samt den ökade

möjligheten till alstringsförmågans höjande på sätt nu nämnts. Nämnda

slags båtnad benämner lagrummet jordförbättring. Med båtnad av marks

torrläggning i andra fall förstås den värdeökning marken vinner genom

torrläggning till det djup, varom i varje särskilt fall är fråga, ävensom

genom den ökade möjligheten till torrläggning till nämnda djup. Till båtnad

av marks torrläggning skall även hänföras förmån av förbättrade betingelser

för marks brukning eller användning för annat ändamål; därvid

skall båtnad i avseende å marks brukning anses såsom jordförbättring. Sistnämnda

bestämmelse om brukningsbåtnad fanns ej med i paragrafens ursprungliga

lydelse utan infördes däri först genom lag den 25 maj 1945.

Huvudregeln rörande kostnadsfördelningen återfinns i 23 §. Det stadgas

där att delägare i dikningssamfällighet skall, såvitt ej annorledes i kapitlet

stadgas, vara skyldig att taga del i kostnaden för samfällighetens torrläggning

i män av värdet å den båtnad hans mark därigenom beredes.

Ett betydelsefullt avsteg från huvudregeln göres i 24 §, där bestämmelser

upptagits om avdelningsbildning i vissa fall. Första stycket i 24 §

lyder:

Erfordras för torrläggning av den till samfälligheten hörande marken särskilda

grenar av diket eller äro med utförandet av viss del av dikningen

förenade särskilt stora kostnader eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten

hörande områden väsentlig olikhet i fallförhållanden, och kan på

grund härav antagas, att kostnaden i förhållande till båtnadsvärdet för torrläggning

av något område skulle bliva mindre, därest annat område icke ingått

i samfälligheten, skall för sådan jämkning, som nedan sägs, den till

samfälligheten hörande marken hänföras till särskilda avdelningar, allt efter

som vattnet avrinner till olika grenar av diket eller till skilda, med hänsyn

till särskilt hinder för dikningen eller genom större brytning i dikets

bottenlinje naturligen avgränsade dikessträckor.

Jämkningen skall enligt andra stycket i 24 § genomföras på så sätt, att å

avdelning icke på grund av stadgandet i 23 § må anses belöpa större andel

i kostnaden för företaget än som svarar mot förhållandet mellan den beräknade

kostnaden för torrläggning endast av till avdelningen hörande mark,

å ena, samt den beräknade kostnaden för samfällighetens torrläggning, å

andra sidan. Om den beräknade kostnaden för avdelningens torrläggning

överstiger den kostnad, som efter båtnadstalet skulle belöpa å till avdelningen

hörande mark, därest till avdelningen hänfördes även den till en

eller flera andra avdelningar hörande marken, skall sistnämnda kostnads
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.

belopp anses såsom avdelningens torrläggningskostnad, dock med det förbehållet

att kostnaden för någon av de andra avdelningarna ej därigenom må

höjas utöver denna avdelnings torrläggningskostnad, beräknad på det nu

angivna sättet.

För att icke den enskilde delägaren i ett dikningsföretag skall lida men

till följd av gemenskapen stadgas vidare i 26 §, att hans andel i kostnaden

icke skall överstiga det belopp, vartill kostnaden för torrläggning av honom

tillhörig mark kan antagas ha uppgått utan annans deltagande i dikningen.

Enligt 34 § gäller reglerna i 23 och 24 §§ även vid fördelning av kostnaderna

för dikets underhåll.

De nu återgivna bestämmelserna rörande kostnadsfördelning inom dikningsföretag

är, enligt hänvisningar i 37 och 49 §§, tillämpliga även på

vattenavlednings- och invallningsföretag.

Framställning om lagändring.

I framställning till chefen för justitiedepartementet den 20 februari 1951

har styrelsen för föreningen statens lantbruksingenjörer föreslagit ändring

av bestämmelserna i 7 kap. 24 § vattenlagen om s. k. avdelningsbildning

vid kostnadsfördelning inom dikningssamfällighet. Vid skrivelsen fanns

fogad en av ivattenrättsingenjören P. E. Svensson och lantbruksingenjören

S. Hallin utarbetad promemoria. I denna uttalas att sådan ändring av 7

kap. 24 § vattenlagen vore påkallad, att samfälligheten kunde uppdelas i

avdelningar icke endast då i nämnda paragraf angivna skäl förelåge utan

även annars, då större skillnad i förhållandet mellan kostnad och båtnad

förefunnes. Följande lydelse av paragrafens första stycke föreslås i promemorian

:

Erfordras för torrläggning av den till samfälligheten hörande marken

särskilda grenar av diket eller äro med utförandet av viss del av dikningen

förenade särskilt stora kostnader eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten

hörande områden väsentlig olikhet i fallförhållanden, och kan på grund

härav eller av annan orsak antagas, att kostnaden i förhållande till båtnadsvärdet

för torrläggning av något område skulle bliva avsevärt mindre, därest

annat område icke ingått i samfälligheten, skall för sådan jämkning, som

nedan sägs, den till samfälligheten hörande marken hänföras till särskilda

avdelningar, allt efter som vattnet avrinner till olikar grenar av diket eller

till skilda, med hänsyn till särskilt hinder för dikningen eller genom större

brytning i dikets bottenlinje eller genom väsentlig skillnad i förhållandet

mellan kostnad och båtnadsvärde avgränsade dikessträckor.

Över framställningen har avgivits remissutlåtanden av vattenöverdomstolen,

samtliga vattenrättsdomare och lantbruksstyrelsen. Vattenrättsdomarnas

yttranden har avgivits efter hörande arv de vid resp. vattendomstolar tjänstgörande

agrikulturtekniska vattenrättsingenjörerna med undantag för vattenrättsingenjören

Svensson, vilken medverkat vid utarbetandet av den

vid föreningens framställning fogade promemorian. Vattenrättsdomarna i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.

5

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, vilka avgivit gemensamt

yttrande, har bifogat en särskild promemoria av vattenrättsingenjören S.

Nilsson. I yttrandena vitsordas genomgående behovet av en lagändring i den

riktning som angivits i framställningen.

Departementschefens uttalanden i propositionen.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, har i propositionen

anfört följande:

»I vattenlagen har fastslagits den grundsatsen, att jordägare under vissa

förutsättningar är skyldig att deltaga i dikningsföretag eller äger påfordra

att få deltaga i företaget. Till följd härav blir spörsmålet om kostnadsfördelningen

av mycket stor betydelse. Att skapa enkla och klara regler, som

alltid ger möjlighet till en rättvis och rimlig kostnadsfördelning, är ingalunda

en lätt uppgift. Förhållandena varierar avsevärt, och en regel, som

i ett fall ger ett riktigt resultat, kan i ett annat fall leda till icke önskvärda

konsekvenser.

Av väsentlig betydelse för kostnadsfördelningsfrågan är att i allmänhet ej

alla deltagare i ett dikningsföretag har behov av diket i hela dess längd, bredd

eller djup. Vidare är värdet av jordförbättringen till följd av dikningsföretaget

ofta olika för olika deltagare. En lösning, som under dessa förhållanden

kan synas ligga nära till hands, är att var och en förpliktas att deltaga

allenast i kostnaden för så stor del av diket som erfordras för utdikning av

hans mark. På denna ståndpunkt torde — ehuru i viss mån olika tolkningar

gjort sig gällande — 1879 års dikningslag ha grundats. Metoden kan emellertid,

såsom påvisats i de förut återgivna uttalandena i 1910 års kommittéförslag,

leda till obilliga resultat, i det de övre fastigheterna vid en dikessträcka

kan bli i oskälig grad belastade. I praxis blev också redan före dikningslagens

upphävande regeln underkastad vissa modifikationer.

Vattenlagen har i förevarande hänseende klart anslutit sig till den s. k.

gemensamhetsprincipen. I enlighet härmed skall varje deltagare i dikningsföretaget,

i förhållande till sin båtnad, deltaga i kostnaden för diket i dess

helhet. Denna grundsats har kommit till uttryck i 7 kap. 23 §,'' där det

såsom huvudregel stadgas att delägare i dikningssamfällighet är skyldig att

taga del i kostnaden för samfällighetens torrläggning i mån av värdet å

den båtnad hans mark därigenom beredes. Även denna regel leder emellertid,

om den tillämpas undantagslöst, till mindre önskvärda resultat i

vissa fall. Dessa tager sig i allmänhet uttryck däri, att de vid nedre delen

av diket belägna fastigheterna får vidkännas alltför hög andel av dikningskostnaden.

Till undvikande härav har i 7 kap. 26 § gjorts det viktiga

avsteget från gemensamhetsprincipen, att en delägares bidrag till kostnaden

för företaget icke får överstiga det belopp, vartill kostnaden för torrläggning

av honom tillhörig mark kan antagas ha uppgått utan annans deltagande

i dikningen. Även det förhållandet kan emellertid inträffa alt eu grupp

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.

av fastigheter inom dikningssamfälligheten skulle få lägre torrläggningskostnad,

därest övriga fastigheter ej ingått i företaget. I princip kan detta fall

anses jämställt med det i 7 kap. 26 § avsedda fallet. De bestämmelser om

jämkning i kostnadsfördelningen genom s. k. avdelningsbildning, vilka upptagits

i 24 §, omfattar emellertid ej alla de fall, då en grupp av fastigheter

inom samfälligheten skulle få lägre torrläggningskostnad utan de övriga fastigheternas

deltagande i dikningen. Det förslag rörande avdelningsbildning,

som framlades i 1910 års kommittéförslag, gav ganska vidsträckta möjligheter

i detta avseende. Bildandet av avdelningar vid kostnadsfördelningen blev

emellertid på förslag av de särskilda sakkunniga, vilka överarbetade kommittéförslaget,

inskränkt till sådana fall, då det på grund av naturliga förhållanden

föreligger en markerad skillnad mellan olika områden. De fall

som angives i nuvarande 7 kap. 24 § första stycket är följande: 1) att vattnet

avledes till olika grenar av diket; 2) att det på någon plats föreligger

.särskilt hinder för dikningen, som påkallar speciellt kostnadskrävande åtgärder;

samt 3) att större brytning i dikets bottenlinje förefinnes. Om något

av dessa tre fall föreligger, skall enligt paragrafen avdelningsbildning

ske, om det kan antagas, att kostnaden i förhållande till båtnadsvärdet för

torrläggning av ett område skulle bli mindre, därest annat område icke ingått

i samfälligheten.

Redan ganska snart efter genomförandet av den nya torrläggningslagstiftningen

kom den uppfattningen till uttryck, att villkoren för uppdelning av

en dikningssamfällighet i avdelningar blivit alltför snävt avgränsade. Den

diskussion i frågan som sålunda väckts har icke avstannat och spörsmålet

har nu, såsom framgår av den föregående redogörelsen, upptagits av föreningen

statens lantbruksingenjörer i en framställning om lagändring i syfte

att möjliggöra avdelningsbildning i större utsträckning än hittills. Föreningens

framställning har i princip vunnit anslutning i de yttranden, som inhämtats

från vattenöverdomstolen, vattendomstolarna och lantbruksstyrelsen.

Även jag har vid övervägande av frågan kommit till den uppfattningen, att

en utvidgning av möjligheterna till avdelningsbildning är önskvärd.

Av de uttalanden som gjorts av de hörda myndigheterna synes framgå att

det är väsentligen i två grupper av fall utöver de nu i lagen uppräknade, då

avdelningsbildning kan vara starkt motiverad ur rättvisesynpunkt. Den ena

gruppen omfattar sådana tillfällen, då den av företaget berörda marken utmed

viss dikessträcka i förhållande till övriga områden har ringa bredd c

ler dålig jordmån. Den andra gruppen av fall, som jag åsyftar, är att vis.

dikessträcka är speciellt kostnadskrävande, beroende exempelvis på att täcki

ledning är påkallad med hänsyn till brukningsförhållandena eller till markens

användning. Jag vill förorda att 7 kap. 24 § första stycket erhåller

en sådan formulering, att det även i dessa typfall blir möjligt att bilda

avdelningar. I detta syfte kan förutsättningarna för avdelningsbildning

lämpligen angivas så, att uppdelning i avdelningar må ske 1) om för torrläggning

av den till samfälligheten hörande marken erfordras särskilda

grenar av diket; 2) om med utförandet av viss del av dikningen är förenade

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.

7

särskilt stora kostnader; eller 3) om mellan skilda till samfälligheten hörande

områden förefinnes väsentlig olikhet i fallförhållanden eller andra

naturförhållanden. Av de sålunda angivna förutsättningarna har den under

1) upptagna direkt motsvarighet i gällande lag. Även till den under 2)

nämnda förutsättningen finnes motsvarighet i den gällande lydelsen, men

den är där inskränkt på så sätt, att kostnaderna skall hänföra sig till särskilt

hinder för dikningen. Genom borttagande av denna inskränkning täcker

lydelsen även det fall, att viss dikessträcka blir särskilt kostnadskrävande

med hänsyn till brukningsförhållandena eller eljest till markens användning.

Vad angår den under 3) omnämnda förutsättningen för avdelningsbildning,

omfattar denna såväl det i den gällande lydelsen upptagna fallet,

att det föreligger större brytning i dikets bottenlinje, som det förhållandet

att ett område utmed viss dikessträcka i jämförelse med övriga områden

har ringa bredd eller dålig jordmån.

Med de valda formuleringarna kommer lagen fortfarande att intaga den

ståndpunkten, att enbart det förhållandet att ett visst område får en

mindre relativ torrläggningskostnad, om det ej torrlägges i samband med ett

annat område, icke medför avdelningsbildning. Å andra sidan lärer det icke

bli uteslutet att bilda avdelningar även vid andra tillfällen än i de för närvarande

tillåtna fallen och de ytterligare typfall då enligt vad jag nyss anfört

avdelningsbildning kan vara motiverad. Särskilt den under 3) angivna

förutsättningen, avseende väsentlig olikhet i fallförhållanden eller andra

naturförhållanden, ger nämligen rättstillämpningen vissa möjligheter till

avdelningsbildning efter ett fritt bedömande. En dylik frihet för synemän

och vattendomstolar har synts mig önskvärd med hänsyn till erfarenheterna

i praxis. Jag vill emellertid tillstyrka den i framställningen och flertalet

remissyttranden förordade regeln, att avdelningsbildning må ske endast om

den relativa torrläggningskostnaden för något område skulle bli avs ev

ä r t mindre, om annat område icke ingått i samfälligheten. Genom denna

regel jämte det redan i gällande lag upptagna kravet, att olikheten mellan

vederbörande områden skall hänföra sig till avgränsade dikessträckor, höidet

vara möjligt att utan oskäligt eftersättande av rättvisekravet ge stadgandet

eu av praktiska skäl påkallad avgränsning.

Den nuvarande avfattningen av första stycket i 7 kap. 24 § är något tung

genom att i början av lagrummet anges olika förutsättningar för avdelningsbildning,

vilka sedan med snävare avgränsningar ånyo uppräknas i slutet.

Stadgandet synes med fördel kunna förenklas i detta avseende.

I ett yttrande har i förevarande sammanhang föreslagits en komplettering

av 7 kap. 34 §, vilket stadgande avser fördelningen av kostnad för dikes

underhåll. Förslaget syftar på det fall, att viss dikessträcka är särskilt kostnadskrävande

men i gengäld drager väsentligt billigare framtida underhåll

än diket i övrigt. Det är uppenbarligen ej skäligt att, därest de kostnadskrävande

åtgärderna föranleder avdelningsbildning och därmed förhöjt andclstal

för de av den ifrågavarande dikessträckan beroende fastigheterna, det

förhöjda andelstalet tillämpas för dessa fastigheter även beträffande un
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.

derhållskostnaden. Enligt min mening innebär emellertid föreskrifterna i

7 kap. 34 § ej att man vid fördelningen av underhållskostnaden skall schablonmässigt

följa fördelningen av kostnaden för dikets upptagande. Det är

ej något som hindrar att med tillämpning av 24 § föreskrives särskild kostnadsfördelning

för det framtida underhållet. Någon lagändring på denna

punkt anser jag sålunda ej erforderlig.

De nya bestämmelserna i 7 kap. 24 § torde ej böra tillämpas i ärende,

vari utlåtande av synemän eller dom av vattendomstol meddelats före ikraftträdandet.

»

Utskottet.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom propositionen

framlagda förslaget och får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 3 februari 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Lindahl, Lars

Andersson, Ebbe Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon och Boo; samt

från andra kammaren: herrar Åhman, Andersson i Mölndal, Johansson

i Torp, Nyberg, Levin, Andersson i Ryggestad, Hansson i Skegrie och

Munktell.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

530327

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:37 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen a1 i texten