Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om strandägares rätt till fiske. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 436 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl in. fl.

1953-03-12 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1953:10, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om strandägares rätt till fiske. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 436 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl in. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10.

1

Nr 10.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av

frågan om strandägares rätt till fiske.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en inom riksdagen väckt,

till lagutskott hänvisad motion, nr 436 i andra kammaren av herr Pettersson

i Dahl in. fl.

I motionen har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

begära utredning av »frågan om strandägares rätt till fiske» i enlighet med

vad som anförts i motionen.

Denna innehåller bl. a. följande uttalande:

Det fiskerättsförhehåll av ständig natur, som i åtskilliga delar av vårt land

förekommer, synes oss vara en företeelse av samma karaktär som frälseränta,

landgille och landskyld. Ägare av jordbruksfastighet har i åtskilliga

fall inte rätt till fiske å de vatten, som tillhör fastigheten. Det gäller t. ex.

sådana fall, där vid fastighetens försäljning från bolag eller gods förbehåll

gjorts, att fiskerätten å de fastigheten tillhörande vattnen för evärdlig tid

skall innehavas av bolaget eller godsägaren. Vid sådana försäljningar, som

gjordes för länge sedan, lämnades ingen eller mycket liten ersättning för den

förbehållna fiskerätten. Sådana för all framtid gällande förbehåll om fiskerätten

måste för vår tids rättsmedvetande te sig stötande, och vi finner det

angeläget, att en ändring i dessa förhållanden snarast möjligt kommer till

stånd.

Enligt vår uppfattning bör fiskerätten tillhöra ägaren av den fastighet, till

vilken fiskevattnet hör. Ovan påtalade fiskerättsförhehåll kan lika litet som

frälseräntan och landgillet förenas med vår tids uppfattning om äganderätten.

Vi anser det därför motiverat, att frågan om hur dessa fiskerättsförbehåll

tillkommit och hur de skall kunna avvecklas tages upp till prövning.

Härför torde erfordras en ingående utredning beträffande strandägares rätt

till fiske i sjöar och älvar.

Utskottet. Som framgått påtalar motionärerna, att fiskerätten ibland tillhör

annan än ägaren av den fastighet, vartill vattenområdet hör. Utskottet

vill till en början beröra de förhållanden, som skapat en dylik åtskillnad

mellan äganderätten till vatten och rätten till fisket i samma vatten.

Härvidlag kommer till en början de s. k. självständiga fiskerierna i betraktande.

Med självständigt fiskeri avses sådan ständig fiskerätt, som varken

är förenad med äganderätten till vattnet eller utgör tillbehör till annan jordegendom

än den, vartill vattnet hör. Enligt 5 § lagen den 24 maj 1895 ang.

vad till fast egendom är att hänföra skall ifrågavarande fiskerätt anses som

1 II ilning till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 10.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10.

fast egendom, om den funnits upptagen i jordeboken. Detta torde i regel

ha varit fallet. De självständiga fiskerierna brukar därför vanligen gå under

beteckningen jordeboksfisken. Bestämmelser om jordeboksfisken möter jämväl

i andra författningar än den nyssnämnda. Här må hänvisas till 3 och

5 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske, vilka lagrum talar bl. a.

om fiskerätt, stödd på skattläggning. Ytterligare kan erinras om stadgandet

angående skifte av jordeboksfiske i 20 kap. 8 § lagen den 18 juni 1926 om

delning av jord å landet. Även kronan är innehavare av jordeboksfisken,

numera dock i betydligt mindre utsträckning än tidigare. Kronans rätt till

dessa s. k. enskilda kronofisken bekräftades uttryckligen i 8 § lagen den 27

juni 1896 om rätt till fiske. En översikt över kronans jordeboksfisken lämnades

av fiskevattensutredningen i dess år 1939 avgivna betänkande (se SOU

1939: 28, s. 178—179). Antalet jordeboksfisken, som tillhörde kronan, uppgick

sistnämnda år till inemot 30. Någon exakt totalsumma för jordeboksfiskena,

alltså kronans såväl som de i annans ägo, står icke utan vidare till

förfogande. Från lantmäteristyrelsen har under hand inhämtats att antalet

torde vara allra minst 300.

Att rätten till fisket icke följer äganderätten till vattnet torde dock allmännast

bero på för all framtid gällande servitutsförhållanden. Ett fiskeservitut

innebär, att fiskerätten utgör tillbehör till annan fastighet än den, till vilken

fiskevattnet hör. Fiskeservitut, som består för evärdlig tid, synes vara

mycket talrika. Mestadels har de uppkommit antingen genom särskilt avtal

eller i samband med jorddelningsförrättning. Det förhållandet, att fiskeservitut

bildats i betydande antal, sammanhänger icke minst med den i rättstillämpningen

intagna ståndpunkten att fisket inom by är att anse som en

samfällighet för byn, såvida det icke kan bevisas eller i varje fall göras troligt

att fisket skiftats. Fisket betraktas alltså som samfällt, även om själva

vattnet anses vara skiftat. Skulle i en situation som den sistnämnda en delning

av fisket sedermera företagas, ligger det nära till hands att fiskerättsgränserna

icke kommer att sammanfalla med de tidigare uppkomna vattengränserna,

d. v. s. att vissa fastigheter tilldelas fiske å andra fastigheters

vattenområden. Orsaken härtill skulle närmast vara att fisket varierar till

sitt värde i skilda delar av fiskevattnet och att en schematisk uppdelning

efter vattengränserna därför icke godtages av delägarna.

Motionärerna gör som nämnts gällande, att fiskerätten bör tillhöra ägaren

av den fastighet, till vilken vattnet hör. De anser det därför motiverat att det

överväges på vilket sätt man skulle kunna avveckla de förbehåll, som begränsar

eller upphäver fastighetsägarens rätt till fiske å de till fastigheten hörande

vattenområdena. Motionärerna har i detta sammanhang hänvisat till att

statsmakterna tidigare vidtagit åtgärder för en avveckling av vissa s. k. höghetsrätter

— frälseräntor, landgillen och landskylder — vilka ända in i vår

tid betungat åtskilliga fastigheter. Enligt motionärernas mening vore dessa

höghetsrätter jämförbara med de nu ifrågavarande fiskerättsförbehållen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10.

3

Motionärernas hänvisning till nämnda höghetsrätter och till statsingripandena

för att bringa dem att upphöra motiverar att utskottet i korthet berör

också detta ämne.

Vad först angår frälseräntor har dessa varit av två olika slag, skattefrälseräntor

och frälseskatteräntor. De förra har uppkommit genom att kronan

till någon enskild överlåtit sin rätt till de från ett skattehemman utgående

grundskatterna. Frälseskatteräntorna åter har vanligen tillkommit på så

sätt, att ägare av frälsehemman avhänt sig jordäganderätten till hemmanet

med förbehåll om rätt att för sig och sina efterkommande åtnjuta viss ränta

av hemmanet. Skattefrälseräntorna är följaktligen med hänsyn till sättet för

sin uppkomst av offentligrättslig natur. Frälseskatteräntornas ursprung

visar däremot, att dessa är av privaträttslig karaktär. De frälseräntor, som

skulle kunna jämföras med fiskerättsförbehållen, är alltså de privaträttsliga

frälseskatteräntorna. Den följande redogörelsen inskränkes därför till dessa

sistnämnda.

Det första steget mot en avveckling av frälseskatteräntorna togs genom

lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning av vissa frälseräntor.

Lagen medgav, att frälseskatteränta finge avlösas mot ersättning i penningar,

om räntans ägare eller ägaren av den räntepliktiga fastigheten det

begärde. Avlösningssumman skulle utgöra tjugufem gånger räntans årliga

värde. Statsverket skulle bidraga med en fjärdedel av ersättningen samt

förskjuta återstående tre fjärdedelar. Det förskjutna beloppet jämte ränta

därå skulle av fastighetens ägare återbetalas under en tid av 40 år från

förskottets utgivande. Enligt en samtidigt utfärdad lag om sammanläggning

av frälseränta med den fastighet varav räntan utgår (nr 278/1912) kunde

en frälseränta, som vore i fastighetsägarens hand och därför ej vore möjlig

att avlösa, bringas att upphöra genom räntans sammanläggning med fastigheten.

Det definitiva lagstiftningsingripandet mot frälseskatteräntorna följde

år 1937. Lagarna den 11 juni 1937 angående ändring i vissa delar av 1912

års avlösningslag (nr 345/1937) samt om upphävande av vissa frälseräntor

(nr 346) innebar dels rätt även för staten att påkalla avlösning av ifrågavarande

frälseräntor, dels utsträckning av statens bidragsskyldighet för avlösningen,

dels upphörande av räntor, vilkas avlösning ej påkallats före

den 1 januari 1942, dels ock automatiskt upphörande av frälseskatteräntor,

som vore förenade med jorden och icke intecknade. 1937 års lagstiftning

har medfört, att frälseskatteräntorna i stort sett fallit bort.

Landgillena och landskylderna är höghetsrätter av danskt respektive

norskt ursprung, vilka efter de skånska landskapens och Bohusläns införlivande

med Sverige fortsatt att äga bestånd i viss omfattning. Landgillena

liksom de landskylder, som utgick till kyrkan, uppvisar nära överensstämmelse

med frälseskatteräntorna. Genom författningar av år 1908 respek
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10.

tive år 1898 har skapats förutsättningar också för ett upphörande av dessa

landgillen och landskylder.

Till stöd för sin åsikt att även fiskerättsförhehållen hör avvecklas har

motionärerna närmast åberopat att vederlaget för upplåten fiskerätt i efterhand

ofta kommit att framstå som alltför ringa i förhållande till fiskerättens

värde. Enligt utskottets bedömande synes dock denna omständighet

knappast kunna utgöra tillräckligt skäl för en lagstiftning, som åsyftar att

allmänt tvinga innehavare av fiskerättigheterna att låta dessa återgå till

ägarna av respektive vattenområden. Motionärernas mening att fiskerättsförbehållen

kan medföra en otillfredsställande ordning torde likväl icke

böra frånkännas berättigande. Detta konstaterande grundas emellertid

främst på att fiskerättsförhehållen kan vara ägnade att åstadkomma oklarhet

och oreda i fastighetsindelningen. Ej heller nämnda olägenhet torde

dock kunna motivera en tvingande avveckling av fiskerättsförhehållen.

Dessa har ofta sitt ursprung i förhållanden, som ligger mycket långt tillbaka

i tiden. Förbehållen i fråga förekommer dessutom, som ovan antytts,

i stort antal. Vad motionärerna anfört synes visserligen tyda på att

deras framställning icke avser fiskerättsförhållandena vid kusterna. Vid

underhandsförfrågningar har detta bekräftats av motionärerna, som f. ö.

tillagt, att de ej heller haft jordeboksfiskena i åtanke. Utskottet kan icke

finna annat än att det skulle te sig konstlat med en avgränsning av eventuella

lagstiftningsåtgärder till att avse endast vissa av ifrågavarande fiskerättigheter.

Och även om man inskränkte ett lagstiftningsingripande på

sätt motionärerna tänkt sig, gäller alltjämt att de fiskerättigheter, som bleve

berörda, är synnerligen talrika. Därtill kommer att många av rättigheterna

representerar ansenliga värden. På grund härav skulle en avveckling av

rättigheterna efter mönster av omnämnda höghetsrätters avlösande kräva

ojämförligt mycket drygare kostnader än sist angivna avlösningsförfarande.

Kostnaderna skulle ju — under förutsättning att staten förmedlade

avvecklingen i enlighet med vad som skett exempelvis beträffande frälseskatteräntorna

— i första hand drabba det allmänna. Utskottet kan därför

icke biträda tanken på att en dylik avveckling av fiskerättsförhehållen bör

övervägas. Det må erinras om att visst förfarande för ett avskaffande av

fiskerättsförhehållen redan står till buds. Utskottet avser stadgandet i 1

kap. 21 § lagen om delning av jord å landet. Lagrummet medgiver, att fiskeservitut

utbrytes i samband med laga skifte, antingen genom att visst fiskevatten

tillägges den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, eller genom

att fiskevatten avsättes såsom särskild fastighet. Man torde få låta sig

nöja med den möjlighet till avveckling av förefintliga fiskerättsförbehåll,

vilken sagda bestämmelse erbjuder.

En annan sak är hur man skall ställa sig till friheten att tillskapa nya

ständiga fiskerättsförbehåll. Utskottet har ovan uttalat, att fiskerättsför
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10.

5

behållen icke är särskilt önskvärda. Härav följer att utskottet anser, att

stor försiktighet är erforderlig, när det gäller att tillåta uppkomsten av

ytterligare rättigheter av detta slag. Såvitt angår jorddelningslagstiftningen

är denna uppfattning emellertid redan vedertagen inom gällande rätt.

Sålunda är åtskilliga bestämmelser i lagen om delning av jord å landet ägnade

att motverka uppkomsten av fiskeservitut, d. v. s. den enda form för

nya ständiga fiskerättsförbehåll, vilken numera har praktiskt intresse. Här

må först hänvisas till att enligt 1 kap. 5 § nyssnämnda lag vid laga skifte

jämväl skifteslagets vattenområden skall ingå i skiftet samt att, då vattenområdena

skiftas, också fisket blir fördelat. Ett undantag från denna princip

stadgas visserligen i 10 kap. 7 §, där det medgives att fisket, om det ej förut

delats, under vissa förutsättningar må undantagas såsom gemensamt för

delägarna. 20 kap. 8 §, som enligt vad förut sagts handlar om skifte av

fiske, tillåter emellertid icke att fiske, vilket avsatts som samfällt enligt

10 kap. 7 §, sedermera delas. Delning av samfällt fiske med de risker för

servitutsbildning, detta innebär, är tillåtet endast om fisket avsatts såsom

samfällt med stöd av äldre skifteslagstiftning.

Tendensen inom jorddelningslagstiftningen att motverka nybildning av

fiskeservitut har i viss mån ytterligare förstärkts genom viss lagändring

under senare tid. I propositionen nr 60/1950 angående ny fiskerättslag m. m.

föreslog Kungl. Maj :t en komplettering av 19 kap. 12 § lagen om delning

av jord å landet, innebärande att vid avstyckning ej må till den avstyckade

ägovidden läggas andel i fiske, om därigenom skulle för fisket uppkomma

men av någon betydelse. Skälet till den föreslagna lagändringen angavs

vara, att det ej sällan visat sig medföra olägenheter, att den till en fastighet

hörande fiskerätten i samband med en avstyckning uppdelats mellan

stamfastigheten och styckningslotterna. Särskilt hade sådana olägenheter

framträtt, när fiskerätten haft karaktär av andel i oskiftat fiske. I sitt av

riksdagen godkända utlåtande nr 23 uttalade tredje lagutskottet vid 1950

års riksdag sin fulla anslutning till propositionen på denna punkt. Den sålunda

antagna lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1951 (jfr 24 §

andra stycket i den samtidigt ikraftträdda nya fiskerättslagen).

Skulle man nu ifrågasätta att skärpa nyssnämnda lagbestämmelse, kunde

skärpningen tänkas gå ut på att helt förhindra möjligheten att till avstyckat

område lägga ideell andel i fiske eller att begränsa också rätten

att tilldela området fiskerätt, vilken har annan karaktär än ideell andel

i fiske. Det synes emellertid tveksamt, huruvida någondera av dessa skärpningar

skulle vara till verklig fördel. Det kan för övrigt betvivlas, att lagändringar

av dylikl slag skulle befrämja de intressen, motionärerna närmast

företräder. Motionärerna torde nämligen i viss mån sympatisera

med tanken, att varje fastighet, som omfattar strandområde, skall åtnjuta

rätten till fisket i vattnet utanför stranden. En eventuell skärpning av 19

“ liihann Ull riksdagens protokoll 1953. !) sand. .''i and. Nr 111.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10.

kap. 12 § lagen om delning av jord å landet skulle ju verka stick i stäv mot

antydda intressen. Vad utskottet nu framhållit synes tala för att motionerna

ej heller bör föranleda strängare regler rörande nybildning av ifrågavarande

fiskerätter.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion, 11:436, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 mars 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson*, Albert Hermansson,

Lindahl*, Ebbe Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson

i Torp, Levin, Utbult*, Persson i Appuna, fru Boman och herr Hansson i

Skegrie.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953

530882

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.