Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om strandägares rätt till fiske. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 436 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl in. fl.
1953-03-12 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1953:10, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om strandägares rätt till fiske. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 436 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl in. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10.
1
Nr 10.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av
frågan om strandägares rätt till fiske.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en inom riksdagen väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 436 i andra kammaren av herr Pettersson
i Dahl in. fl.
I motionen har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära utredning av »frågan om strandägares rätt till fiske» i enlighet med
vad som anförts i motionen.
Denna innehåller bl. a. följande uttalande:
Det fiskerättsförhehåll av ständig natur, som i åtskilliga delar av vårt land
förekommer, synes oss vara en företeelse av samma karaktär som frälseränta,
landgille och landskyld. Ägare av jordbruksfastighet har i åtskilliga
fall inte rätt till fiske å de vatten, som tillhör fastigheten. Det gäller t. ex.
sådana fall, där vid fastighetens försäljning från bolag eller gods förbehåll
gjorts, att fiskerätten å de fastigheten tillhörande vattnen för evärdlig tid
skall innehavas av bolaget eller godsägaren. Vid sådana försäljningar, som
gjordes för länge sedan, lämnades ingen eller mycket liten ersättning för den
förbehållna fiskerätten. Sådana för all framtid gällande förbehåll om fiskerätten
måste för vår tids rättsmedvetande te sig stötande, och vi finner det
angeläget, att en ändring i dessa förhållanden snarast möjligt kommer till
stånd.
Enligt vår uppfattning bör fiskerätten tillhöra ägaren av den fastighet, till
vilken fiskevattnet hör. Ovan påtalade fiskerättsförhehåll kan lika litet som
frälseräntan och landgillet förenas med vår tids uppfattning om äganderätten.
Vi anser det därför motiverat, att frågan om hur dessa fiskerättsförbehåll
tillkommit och hur de skall kunna avvecklas tages upp till prövning.
Härför torde erfordras en ingående utredning beträffande strandägares rätt
till fiske i sjöar och älvar.
Utskottet. Som framgått påtalar motionärerna, att fiskerätten ibland tillhör
annan än ägaren av den fastighet, vartill vattenområdet hör. Utskottet
vill till en början beröra de förhållanden, som skapat en dylik åtskillnad
mellan äganderätten till vatten och rätten till fisket i samma vatten.
Härvidlag kommer till en början de s. k. självständiga fiskerierna i betraktande.
Med självständigt fiskeri avses sådan ständig fiskerätt, som varken
är förenad med äganderätten till vattnet eller utgör tillbehör till annan jordegendom
än den, vartill vattnet hör. Enligt 5 § lagen den 24 maj 1895 ang.
vad till fast egendom är att hänföra skall ifrågavarande fiskerätt anses som
1 II ilning till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 10.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10.
fast egendom, om den funnits upptagen i jordeboken. Detta torde i regel
ha varit fallet. De självständiga fiskerierna brukar därför vanligen gå under
beteckningen jordeboksfisken. Bestämmelser om jordeboksfisken möter jämväl
i andra författningar än den nyssnämnda. Här må hänvisas till 3 och
5 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske, vilka lagrum talar bl. a.
om fiskerätt, stödd på skattläggning. Ytterligare kan erinras om stadgandet
angående skifte av jordeboksfiske i 20 kap. 8 § lagen den 18 juni 1926 om
delning av jord å landet. Även kronan är innehavare av jordeboksfisken,
numera dock i betydligt mindre utsträckning än tidigare. Kronans rätt till
dessa s. k. enskilda kronofisken bekräftades uttryckligen i 8 § lagen den 27
juni 1896 om rätt till fiske. En översikt över kronans jordeboksfisken lämnades
av fiskevattensutredningen i dess år 1939 avgivna betänkande (se SOU
1939: 28, s. 178—179). Antalet jordeboksfisken, som tillhörde kronan, uppgick
sistnämnda år till inemot 30. Någon exakt totalsumma för jordeboksfiskena,
alltså kronans såväl som de i annans ägo, står icke utan vidare till
förfogande. Från lantmäteristyrelsen har under hand inhämtats att antalet
torde vara allra minst 300.
Att rätten till fisket icke följer äganderätten till vattnet torde dock allmännast
bero på för all framtid gällande servitutsförhållanden. Ett fiskeservitut
innebär, att fiskerätten utgör tillbehör till annan fastighet än den, till vilken
fiskevattnet hör. Fiskeservitut, som består för evärdlig tid, synes vara
mycket talrika. Mestadels har de uppkommit antingen genom särskilt avtal
eller i samband med jorddelningsförrättning. Det förhållandet, att fiskeservitut
bildats i betydande antal, sammanhänger icke minst med den i rättstillämpningen
intagna ståndpunkten att fisket inom by är att anse som en
samfällighet för byn, såvida det icke kan bevisas eller i varje fall göras troligt
att fisket skiftats. Fisket betraktas alltså som samfällt, även om själva
vattnet anses vara skiftat. Skulle i en situation som den sistnämnda en delning
av fisket sedermera företagas, ligger det nära till hands att fiskerättsgränserna
icke kommer att sammanfalla med de tidigare uppkomna vattengränserna,
d. v. s. att vissa fastigheter tilldelas fiske å andra fastigheters
vattenområden. Orsaken härtill skulle närmast vara att fisket varierar till
sitt värde i skilda delar av fiskevattnet och att en schematisk uppdelning
efter vattengränserna därför icke godtages av delägarna.
Motionärerna gör som nämnts gällande, att fiskerätten bör tillhöra ägaren
av den fastighet, till vilken vattnet hör. De anser det därför motiverat att det
överväges på vilket sätt man skulle kunna avveckla de förbehåll, som begränsar
eller upphäver fastighetsägarens rätt till fiske å de till fastigheten hörande
vattenområdena. Motionärerna har i detta sammanhang hänvisat till att
statsmakterna tidigare vidtagit åtgärder för en avveckling av vissa s. k. höghetsrätter
— frälseräntor, landgillen och landskylder — vilka ända in i vår
tid betungat åtskilliga fastigheter. Enligt motionärernas mening vore dessa
höghetsrätter jämförbara med de nu ifrågavarande fiskerättsförbehållen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10.
3
Motionärernas hänvisning till nämnda höghetsrätter och till statsingripandena
för att bringa dem att upphöra motiverar att utskottet i korthet berör
också detta ämne.
Vad först angår frälseräntor har dessa varit av två olika slag, skattefrälseräntor
och frälseskatteräntor. De förra har uppkommit genom att kronan
till någon enskild överlåtit sin rätt till de från ett skattehemman utgående
grundskatterna. Frälseskatteräntorna åter har vanligen tillkommit på så
sätt, att ägare av frälsehemman avhänt sig jordäganderätten till hemmanet
med förbehåll om rätt att för sig och sina efterkommande åtnjuta viss ränta
av hemmanet. Skattefrälseräntorna är följaktligen med hänsyn till sättet för
sin uppkomst av offentligrättslig natur. Frälseskatteräntornas ursprung
visar däremot, att dessa är av privaträttslig karaktär. De frälseräntor, som
skulle kunna jämföras med fiskerättsförbehållen, är alltså de privaträttsliga
frälseskatteräntorna. Den följande redogörelsen inskränkes därför till dessa
sistnämnda.
Det första steget mot en avveckling av frälseskatteräntorna togs genom
lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning av vissa frälseräntor.
Lagen medgav, att frälseskatteränta finge avlösas mot ersättning i penningar,
om räntans ägare eller ägaren av den räntepliktiga fastigheten det
begärde. Avlösningssumman skulle utgöra tjugufem gånger räntans årliga
värde. Statsverket skulle bidraga med en fjärdedel av ersättningen samt
förskjuta återstående tre fjärdedelar. Det förskjutna beloppet jämte ränta
därå skulle av fastighetens ägare återbetalas under en tid av 40 år från
förskottets utgivande. Enligt en samtidigt utfärdad lag om sammanläggning
av frälseränta med den fastighet varav räntan utgår (nr 278/1912) kunde
en frälseränta, som vore i fastighetsägarens hand och därför ej vore möjlig
att avlösa, bringas att upphöra genom räntans sammanläggning med fastigheten.
Det definitiva lagstiftningsingripandet mot frälseskatteräntorna följde
år 1937. Lagarna den 11 juni 1937 angående ändring i vissa delar av 1912
års avlösningslag (nr 345/1937) samt om upphävande av vissa frälseräntor
(nr 346) innebar dels rätt även för staten att påkalla avlösning av ifrågavarande
frälseräntor, dels utsträckning av statens bidragsskyldighet för avlösningen,
dels upphörande av räntor, vilkas avlösning ej påkallats före
den 1 januari 1942, dels ock automatiskt upphörande av frälseskatteräntor,
som vore förenade med jorden och icke intecknade. 1937 års lagstiftning
har medfört, att frälseskatteräntorna i stort sett fallit bort.
Landgillena och landskylderna är höghetsrätter av danskt respektive
norskt ursprung, vilka efter de skånska landskapens och Bohusläns införlivande
med Sverige fortsatt att äga bestånd i viss omfattning. Landgillena
liksom de landskylder, som utgick till kyrkan, uppvisar nära överensstämmelse
med frälseskatteräntorna. Genom författningar av år 1908 respek
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10.
tive år 1898 har skapats förutsättningar också för ett upphörande av dessa
landgillen och landskylder.
Till stöd för sin åsikt att även fiskerättsförhehållen hör avvecklas har
motionärerna närmast åberopat att vederlaget för upplåten fiskerätt i efterhand
ofta kommit att framstå som alltför ringa i förhållande till fiskerättens
värde. Enligt utskottets bedömande synes dock denna omständighet
knappast kunna utgöra tillräckligt skäl för en lagstiftning, som åsyftar att
allmänt tvinga innehavare av fiskerättigheterna att låta dessa återgå till
ägarna av respektive vattenområden. Motionärernas mening att fiskerättsförbehållen
kan medföra en otillfredsställande ordning torde likväl icke
böra frånkännas berättigande. Detta konstaterande grundas emellertid
främst på att fiskerättsförhehållen kan vara ägnade att åstadkomma oklarhet
och oreda i fastighetsindelningen. Ej heller nämnda olägenhet torde
dock kunna motivera en tvingande avveckling av fiskerättsförhehållen.
Dessa har ofta sitt ursprung i förhållanden, som ligger mycket långt tillbaka
i tiden. Förbehållen i fråga förekommer dessutom, som ovan antytts,
i stort antal. Vad motionärerna anfört synes visserligen tyda på att
deras framställning icke avser fiskerättsförhållandena vid kusterna. Vid
underhandsförfrågningar har detta bekräftats av motionärerna, som f. ö.
tillagt, att de ej heller haft jordeboksfiskena i åtanke. Utskottet kan icke
finna annat än att det skulle te sig konstlat med en avgränsning av eventuella
lagstiftningsåtgärder till att avse endast vissa av ifrågavarande fiskerättigheter.
Och även om man inskränkte ett lagstiftningsingripande på
sätt motionärerna tänkt sig, gäller alltjämt att de fiskerättigheter, som bleve
berörda, är synnerligen talrika. Därtill kommer att många av rättigheterna
representerar ansenliga värden. På grund härav skulle en avveckling av
rättigheterna efter mönster av omnämnda höghetsrätters avlösande kräva
ojämförligt mycket drygare kostnader än sist angivna avlösningsförfarande.
Kostnaderna skulle ju — under förutsättning att staten förmedlade
avvecklingen i enlighet med vad som skett exempelvis beträffande frälseskatteräntorna
— i första hand drabba det allmänna. Utskottet kan därför
icke biträda tanken på att en dylik avveckling av fiskerättsförhehållen bör
övervägas. Det må erinras om att visst förfarande för ett avskaffande av
fiskerättsförhehållen redan står till buds. Utskottet avser stadgandet i 1
kap. 21 § lagen om delning av jord å landet. Lagrummet medgiver, att fiskeservitut
utbrytes i samband med laga skifte, antingen genom att visst fiskevatten
tillägges den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, eller genom
att fiskevatten avsättes såsom särskild fastighet. Man torde få låta sig
nöja med den möjlighet till avveckling av förefintliga fiskerättsförbehåll,
vilken sagda bestämmelse erbjuder.
En annan sak är hur man skall ställa sig till friheten att tillskapa nya
ständiga fiskerättsförbehåll. Utskottet har ovan uttalat, att fiskerättsför
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10.
5
behållen icke är särskilt önskvärda. Härav följer att utskottet anser, att
stor försiktighet är erforderlig, när det gäller att tillåta uppkomsten av
ytterligare rättigheter av detta slag. Såvitt angår jorddelningslagstiftningen
är denna uppfattning emellertid redan vedertagen inom gällande rätt.
Sålunda är åtskilliga bestämmelser i lagen om delning av jord å landet ägnade
att motverka uppkomsten av fiskeservitut, d. v. s. den enda form för
nya ständiga fiskerättsförbehåll, vilken numera har praktiskt intresse. Här
må först hänvisas till att enligt 1 kap. 5 § nyssnämnda lag vid laga skifte
jämväl skifteslagets vattenområden skall ingå i skiftet samt att, då vattenområdena
skiftas, också fisket blir fördelat. Ett undantag från denna princip
stadgas visserligen i 10 kap. 7 §, där det medgives att fisket, om det ej förut
delats, under vissa förutsättningar må undantagas såsom gemensamt för
delägarna. 20 kap. 8 §, som enligt vad förut sagts handlar om skifte av
fiske, tillåter emellertid icke att fiske, vilket avsatts som samfällt enligt
10 kap. 7 §, sedermera delas. Delning av samfällt fiske med de risker för
servitutsbildning, detta innebär, är tillåtet endast om fisket avsatts såsom
samfällt med stöd av äldre skifteslagstiftning.
Tendensen inom jorddelningslagstiftningen att motverka nybildning av
fiskeservitut har i viss mån ytterligare förstärkts genom viss lagändring
under senare tid. I propositionen nr 60/1950 angående ny fiskerättslag m. m.
föreslog Kungl. Maj :t en komplettering av 19 kap. 12 § lagen om delning
av jord å landet, innebärande att vid avstyckning ej må till den avstyckade
ägovidden läggas andel i fiske, om därigenom skulle för fisket uppkomma
men av någon betydelse. Skälet till den föreslagna lagändringen angavs
vara, att det ej sällan visat sig medföra olägenheter, att den till en fastighet
hörande fiskerätten i samband med en avstyckning uppdelats mellan
stamfastigheten och styckningslotterna. Särskilt hade sådana olägenheter
framträtt, när fiskerätten haft karaktär av andel i oskiftat fiske. I sitt av
riksdagen godkända utlåtande nr 23 uttalade tredje lagutskottet vid 1950
års riksdag sin fulla anslutning till propositionen på denna punkt. Den sålunda
antagna lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1951 (jfr 24 §
andra stycket i den samtidigt ikraftträdda nya fiskerättslagen).
Skulle man nu ifrågasätta att skärpa nyssnämnda lagbestämmelse, kunde
skärpningen tänkas gå ut på att helt förhindra möjligheten att till avstyckat
område lägga ideell andel i fiske eller att begränsa också rätten
att tilldela området fiskerätt, vilken har annan karaktär än ideell andel
i fiske. Det synes emellertid tveksamt, huruvida någondera av dessa skärpningar
skulle vara till verklig fördel. Det kan för övrigt betvivlas, att lagändringar
av dylikl slag skulle befrämja de intressen, motionärerna närmast
företräder. Motionärerna torde nämligen i viss mån sympatisera
med tanken, att varje fastighet, som omfattar strandområde, skall åtnjuta
rätten till fisket i vattnet utanför stranden. En eventuell skärpning av 19
“ liihann Ull riksdagens protokoll 1953. !) sand. .''i and. Nr 111.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10.
kap. 12 § lagen om delning av jord å landet skulle ju verka stick i stäv mot
antydda intressen. Vad utskottet nu framhållit synes tala för att motionerna
ej heller bör föranleda strängare regler rörande nybildning av ifrågavarande
fiskerätter.
Utskottet får alltså hemställa,
att förevarande motion, 11:436, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 mars 1953.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson*, Albert Hermansson,
Lindahl*, Ebbe Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon och Georg Carlsson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson
i Torp, Levin, Utbult*, Persson i Appuna, fru Boman och herr Hansson i
Skegrie.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953
530882
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.