Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 60 i första kammaren av herr Larsson, Nils Theodor, m. fl., och nr 73 i andra kammaren av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.

1953-03-24 · 14 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1953:12, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 60 i första kammaren av herr Larsson, Nils Theodor, m. fl., och nr 73 i andra kammaren av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

1

Nr 12.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse

av 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 60 i första kammaren av herr Larsson,

Nils Theodor, m. fl., och nr 73 i andra kammaren av herr Jonsson i

Skedsbygd m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen ville för sin

del besluta, att 4 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde

skall erhålla följande ändrade lydelse:

»I Norrbottens och----i havet:

i Norrbotten län---—- Seskarö; samt

i Kalmar län

allt vatten---och Äskeskär,

Idöfjärden och--— och Bussan,

allt vatten---Lilla (Södra) Ljusklabb—Soen,

allt vatten innanför linjen Tjudö sydöstra udde—Träthällarnas huvudö—

norra änden av den utanför Långgrund befintliga s. k. Norrsättningen—

Norra Skälsändan (Runnö Rödskärs nordspets)—Stora Skorva—Lilla Skorva—Slobbsudden—Oxlenäs—Sandö

nordspets—Taktö nordspets—Taktö ostspets—Eneskärs

yttre både—Eneskärs sydöstra udde—Vållöromps nordöstra

udde—Vållöromps sydspets—Stora Sillekroks ostspets—Gåsö ostspets,

samt

allt vatten —- -—- — Skäggenäslandets nordspets.»

Ett genomförande av den föreslagna lagändringen skulle innebära en utvidgning

av vad som enligt nyssnämnda lag utgör enskilt vatten. Ett vattenområde

norr om Runnö i Döderhults kommun, vilket nu är allmänt vatten,

skulle nämligen enligt förslaget hänföras till fastigheterna och därmed bli

enskilt vatten.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas hemställan,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtanden av lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen och

länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen har med sitt utlåtande överlämnat

dels yttranden av fiskeriintendenten i Österhavets distrikt, överlantmätaren

och länets södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott jämte sällskapets

liskerikonsulent, dels protokoll fört vid sammanträde i ärendet den 5 mars

Bilxang till riksdagens protokoll 1993. 9 samt. 3 nvd. Nr 12.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

1953 inför länsstyrelsen. Dessutom har till utskottet överlämnats avskrift av

protokoll, fört vid Runnö byalags sammanträde på Runnö fredagen den 18

juli 1952.

Gällande bestämmelser m. m.

I lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt

vattenområde anges vilka vattenområden som är att hänföra till fastigheterna

och alltså är enskilt vatten. I 2 och 3 §§ finnes vissa generella

regler härom — de s. k. strandvatten-, kilometer- och enklavreglerna. Enligt

4 § skall i Norrbottens och Kalmar län till fastigheterna hänföras även

vissa särskilt angivna vattenområden i havet, bl. a. allt vatten innanför

linjen Tjudö sydöstra udde—Träthällamas huvudö—Långgrunds norra udde—Slobbsudden—Oxlenäs—Sandö

nordspets—Taktö nordspets—Taktö ostspets—Eneskärs

yttre både—Eneskärs sydöstra udde—Vållöromps nordöstra

udde—Vållöromps sydspets—Stora Sillekroks ostspets—Gåsö ostspets.

Det område som ligger innanför linjen Träthällarnas huvudö—Långgrunds

norra udde—Slobbsudden önskar motionärerna få utvidgat.

Fiskcruttskommittén (SOU 1947:47 s. 60—75 och 349) och lagberedningen

(SOU 1947: 38 s. 47 f.) föreslog endast generella regler för bestämmande

av gränsen mellan enskilt och allmänt vatten. Reglerna innebar, att vidsträckta

områden runt omkring Runnö skulle vara allmänna vatten. Sålunda

skulle Påskallaviksfjärden väster om Runnö och fjärden söder om Runnö

mellan Runnö, Em, Norstö och Sandö vara fria.

Yrkesfiskare och hemmansägare på Runnö vände sig mot nämnda förslag

i skrivelse den 5 november 1947 (delvis återgiven å s. 38 i prop. nr 60/

1950). Ett genomförande av förslaget skulle enligt skrivelsen innebära en

väsentlig inskränkning av det fiskevatten, som Runnö by räknade som sitt

enskilda. Man åberopade härutinnan bl. a. avskrift av protokoll rörande en

år 1929 fastställd gränsbestämning (protokollet återfinnes i transumt å s.

10—16 i nu förevarande motioner). Av det vatten å tilhopa 1 700 ha som

enligt denna gränsbestämning hörde till Runnö skulle ej mindre än 1 030

ha bli allmänt vatten, om förslaget antoges oförändrat.

Enligt remiss till lagrådet av förslag till fiskerättslag (prop. nr 60 s. 42)

fann dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, önskvärt,

att gränsen mellan enskilt och allmänt vatten på vissa ställen efter

kusten finge en sträckning, som något avvek från vad som skulle följa av

de generella reglerna. De ställen han åsyftade var Norrbottens län vid mynningen

av Torne älv samt vissa delar av Kalmar län (bl. a. några områden

vid Runnö). Det vore här fråga om en skärgård av särpräglad typ, grund

och småbruten. Vidare vore äganderättsförhållandena annorlunda än på

många övriga håll, i det att här yrkesfiskarena i stor utsträckning ännu

stödde sig på strandäganderätt och ofta samtidigt vore både bönder och

fiskare. Dessa förhållanden syntes honom höra föranleda vissa jämkningar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

3

till strandägarnas förmån, varvid dock uppenbart överdrivna anspråk borde

tillbakavisas. Jämkningarna borde enligt departementschefens mening få

karaktären av undantagsstadganden.

I enlighet med vad nu sagts föreslogs i propositionen nr 5!) med förslag

till lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m., ett stadgande, som innehöll

att till fastigheterna skulle hänföras vissa särskilt angivna vattenområden

i havet. Stadgandet betydde, att Påskallaviksfjärden och fjärden mellan

Runnö, Em och Norstö skulle bli enskilda vatten. Propositionen innebar

emellertid också att av vattnen innanför de år 1929 angivna gränserna omkring

Runnö tillhopa ca 400 hektar (enligt uppgift av överlantmätaren i

Kalmar län) skulle vara allmänt vatten. Detta allmänna vatten utgjordes

huvudsakligen av två områden. Det ena var beläget sydost om Runnö och

gränsade till vatten utanför Sandö. Det andra var det område norr om

Runnö, som åsyftas i nu förevarande motioner.

Förhållandena vid Runnö beaktades i vissa motioner, som väcktes vid 1950

års riksdag i anledning av propositionen nr 59. I likalydande motionerna

I: 355 och II: 431 påyrkades, att ovan senast nämnda två områden samt

vissa angivna områden utanför Vållö, Svartö, Ödängla och Rjörnö skulle

hänföras till fastigheterna. Beträffande fastigheterna å Runnö och Vållö yrkades

i likalydande motionerna 1: 525 och II: 624, att frågan om nya gränser

måtte uppskjutas.

Tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag förordade, att även största delen

av området sydost om Runnö samt visst område söder om Vållö skulle bli

enskilt vatten. Som motivering för sin hemställan härom anförde utskottet:

De lokala modifikationer av kilometerregeln, som i propositionen föreslagits

för delar av Norrbottens och Kalmar län, synas väl avvägda. De utvidga

det enskilda vattnet bland annat utanför Torne älv och smålandskustens

båda viktigaste laxförande åar, Emån och Alsterån. De medföra att den

nya gränsen bättre än eljest ansluter till den gällande inomskärsgränsen och

motiveras — förutom av statsfinansiella och fiskeritekniska skäl — också

av önskemålet om en gräns som följer kustens huvudriktning i stora drag

och utan alltför inånga småvindlingar.----

Vad först angår Kalmar län vill utskottet, i anledning av de väckta motionerna

I: 355 samt II: 430 och 431, på grund av vissa säregna förhållanden

inom några av de i motionerna berörda områdena, föreslå den ändringen i

Ivungl. Maj :ts förslag, att gränsen utanför Runnö, Vållö och Svartö dragés

sålunda att sundet mellan Runnö och Vållö (utanför Emåns mynning) och

viken söder om Vållö hänföras till enskilt vatten. I övrigt finner utskottet

ej skäl tillstyrka dessa motioner. I fråga om den nya lagstiftningens återverkningar

på det i dessa trakter viktiga fisket efter ål med bottengarn må

i detta sammanhang framhållas de särskilda förmåner för bottengarnsfisket

som fiskelagsförslaget avser alt bereda genom den tillståndsfria utsträckningsrätten

200 meter utanför tremetersdjupkurvan (3 § förslaget till lag

om rätt till fiske) och genom det speciella skyddet mot sådant »frifiske»

som kan störa fisket med bottengarn och annan fast redskap (22 § andra

st. samma lagförslag). Med den sålunda föreslagna lösningen av gränsdragningsfrågan

finner utskottet ej skäl föreligga att — på sätt yrkats i motionerna

I: 525 och II: 624 — i avbidan på ytterligare utredning undanta vissa

delar av kusten från den nya lagen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, och i enlighet härmed erhöll 4 §

lagen om gräns mot allmänt vattenområde sin ovan återgivna lydelse.

Lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske innehåller

vissa bestämmelser, vilka här är av särskilt intresse.

Till en början må nämnas en regel, vars tillkomst synes vara till runnöbornas

nackdel. Enligt 9 § må, bl. a. vid kusterna av Kalmar län söder om

Kråkelund, varje svensk medborgare bedriva fiske i enskilt vatten efter

strömming (sill) och skarpsill med skötar och sillnät, vilka äro att hänföra

till rörliga redskap. Före fiskerättslagens ikraftträdande var i Kalmar län

strömmingsfisket förbehållet strandägaren i vatten som hade mindre djup

än tio meter eller funnes på ett avstånd ej överstigande 180 meter från

stadigt tvåmetersdjup. På grund av sedvana kunde dock strandägarens rätt

vara mera inskränkt än nu sagts.

Bestämmelsen i 3 § fiskerättslagen är, som antyddes i tredje lagutskottets

nyss återgivna uttalande, till gagn för runnöborna. Med stöd av denna

bestämmelse äger fiskerättsinnehavarna på Runnö även utan myndighets

tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt

vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den stranden

följande kurvan för högst tre meters djup Aid huvudön eller vid annan ö

av minst etthundra meters längd. Vill någon sätta fast redskap längre ut på

allmänt vatten äger han söka tillstånd härom hos länsstyrelsen.

22 § fiskerättslagen lyder:

»Till förekommande av att fiske som är förbehållet innehavare av enskild

fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som utövas med stöd av stadgande

i 6—9 §§ eller 11 § äger länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter

rörande längden av de redskap som därvid må användas och avståndet

mellan dem ävensom stadga förbud mot att utsätta skötar eller nät

inom visst avstånd från notvarp som utmärkts med av länsstyrelsen fastställt

märke.

Länsstyrelsen må ock i annat fall än i första stycket sägs meddela de föreskrifter

som erfordras för att förebygga att fiske med fast redskap som

utövas med stöd av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som

må bedrivas utan stöd av sådan rätt.»

Beträffande detta stadgandes andra stycke anförde tredje lagutskottet

vid 1950 års riksdag följande:

För fisket med bottengarn och andra fasta redskap, vilket mångenstädes

är av stort värde ur nationalekonomisk synpunkt, är det av betydelse att

genom 22 § andra stycket länsstyrelserna bemyndigas att meddela de föreskrifter

som erfordras för att förebygga att fiske av dylikt slag, vilket utövas

med stöd av enskild fiskerätt, hindras eller skadas genom fiske som

utövas utan stöd av sådan rätt. Att länsstyrelserna äga utfärda föreskrifter

i denna riktning är ägnat att trygga fiskets ostörda bedrivande och att nedbringa

de ersättningar för förlorad fiskerätt, som det allmänna eljest mångenstädes

skulle nödgas utgiva till följd av den nya lagstiftningen. Utskottet

vill understryka att meddelandet av dylika skyddsföreskrifter måste anses

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

5

utgöra cn förutsättning för att i bottengarnsdistrikten frivattensgränscn

skall kunna dragas på sätt angivits i förslaget till lag om gräns mot allmänt

vattenområde (prop. nr 59). I den mån liknande föreskrifter kunna anses

påkallade också för sådant fiske, som bedrives på allmänt vatten med tillstånd

enligt 1 §, torde de liksom hittills utan olägenhet kunna meddelas med

stöd av fiskeristadgan. Utskottet finner därför ej skäl tillstyrka det i två

motioner (11:429 och 1:366) framställda yrkandet att dylika föreskrifter

skulle kunna utfärdas med stöd av fiskerättslagen.

Genom två resolutioner den 20 augusti 1951 utfärdade länsstyrelsen i

Kalmar lön föreskrifter jämlikt 22 § fiskerättslagen. Den ena resolutionen

(länskung. nr 159/1951) avser hela länet, medan den andra (nr 165/1951)

endast gäller beträffande vissa vatten vid Runnö och Vållö.

Förstnämnda resolution stadgar följande:

I sådant enskilt vatten, i vilket jämlikt 8 och 9 §§ lagen den 1 december

1950 om rätt till fiske varje svensk medborgare må bedriva fiske efter

strömming (sill) och skarpsill med skötar och sillnät, vilka äro att hänföra

till rörliga redskap, må icke utan samtycke av innehavaren av den

enskilda fiskerätten skötar och sillnät utsättas i en sammanhängande

sträcka till större längd än 450 meter eller med mindre avstånd mellan

skilda garnsträckor än 100 meter, ej heller, så länge innehavaren av enskild

fiskerätt nyttjar av honom behörigen utmärkt notvarp, närmare detta än

300 meter.

Vidare må icke utan samtycke av innehavaren av den enskilda fiskerätten

fiske med rörliga nätredskap bedrivas i enskilt vatten närmare

ålbottengarn än 300 meter räknat dels i sidled från en linje dragen i garnets

längd efter landarmen och dels från garnets s. k. vittjepåle. Ej heller

må fiske med rörliga nätredskap i allmänt vatten bedrivas närmare ålbottengarn,

som är beläget i enskilt vatten eller som med stöd av 3 § lagen om

rätt till fiske sträckts ut i allmänt vatten, än vad ovan i detta stycke angivits.

Icke heller må fiske med rörliga nätredskap bedrivas i enskilt vatten

närmare storryssja och ålhomma, som brukas som fast redskap, än 150

meter, såvitt ej i särskilt fall annorledes överenskommes med innehavaren

av den enskilda fiskerätten.

Nu meddelade skyddsföreskrifter gälla allenast under förutsättning att

utmärkning skett av notvarp, flytande ålbottengarn och storryssja medelst

två vitmålade tavlor med minsta mått 50 X 70 centimeter, uppsatta på stänger

och med eu höjd över markytan av minst 1,5 meter för den närmast

strandlinjen belägna tavlan och 2 meter för den andra. Tavlorna skola vara

placerade på ett inbördes avstånd av minst 15 meter och i linje med notvarpets

mitt (enslinje). Å den närmast strandlinjen befintliga tavlan skall

notvarpets respektive redskapets längsta avstånd från land angivas i meter

med svarta siffror av minst 30 centimeters höjd. Tavlorna liksom siffrorna

skola kunna väl iakttagas från sjösidan.

Ålhommornas vakare skall vara tydligt utmärkt medelst påmålad färg

eller flagga.

Ovannämnda utmärkning tillkommer det innehavaren av notvarp eller

redskap att ombesörja.

Genom den andra resolutionen har under åberopande av 22 § andra stycket

fiskerättslagen meddelats förbud för envar, som icke innehar enskild

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

fiskerätt, alt under tiden från och med den 15 juli till och med den 31 oktober

varje år fiska inom ett område till gränserna motsvarande de fiskevatten,

som enligt de före den 1 januari 1951 gällande bestämmelserna tillkom

markägarna inom Runnö och Vållö skifteslag.

Genomförandet av lagarna om gräns mot allmänt vattenområde och om

rätt till fiske har icke kunnat ske utan att man avvikit från de år 1950

rådande rättsförhållandena. I den mån intrång skett i förefintliga rättigheter

skall ersättning, efter ansökan hos fiskevärderingsnämnd, utgå av

statsmedel enligt lagen den 1 december 1950 om ersättning

för mista d fiskerätt in. in.

Rörande förslaget till denna lag framhöll tredje lagutskottet i utlåtande

nr 22/1950 (s. 24), att man vid bedömande av ersättningens storlek borde

beakta att de nya reglerna kunde för en och samma rättsägare få både

gynnsamma och ogynnsamma verkningar. Utskottet anförde vidare bl. a.

I sådana fall då ett fast fiskeredskap till följd av den nya lagstiftningen

ej kan sträckas lika långt ut som tidigare, bör vid ersättningens bestämmande

beaktas alt åt redskapet, till den längd det fortfarande får utsättas,

genom 22 § andra stycket i förslaget till fiskerättslag beretts möjlighet till

ett starkare skydd än enligt gällande lag, exempelvis genom att under fiskesäsongen

störande frifiske förbjudes inom visst avstånd från redskapet. Vid

bestämmandet av ersättningen för att strandägare förlorar ensamrätt att

fiska med fast redskap torde viss hänsyn böra tagas till hans möjlighet att

med stöd av den allmänna frifiskerätten eller eventuellt efter tillstånd av

myndighet ändock fortsätta med sitt fiske.

Vid prövning av ersättningsanspråk för påstådda rättsförluster måste

givetvis undersökas huruvida det fiske strandägarna bedrivit ensamma i

visst vattenområde vilar på någon rättsgrund, som utesluter andra från att

fiska, antingen på den i lagen omtalade strandäganderätten, sådan den med

en riktig tolkning av inomskärs- och 180-metersreglerna är att bedöma, eller

också på sådan särskild grund, varom talas i 1 § ersättningslagen. Skulle enligt

gällande lag ett fiske rättsligen vara fritt för varje svensk medborgare

men har det till följd av de oklara lagreglerna, den avlägsna belägenheten

eller andra orsaker faktiskt utövats allenast av de närboende, så har nya lagen

endast den innebörden att den klargör att detta fiskevatten — liksom

hittills — är allmänt vatten. Då skall tydligen någon ersättning ej utgå för

»inflyttning» av den påstådda eller »hävdade» gränsen. Att visst vattenområde

vid lantmäteriförrättning intagits i laga skifte torde icke i och för sig

utgöra något avgörande bevis för att området är att hänföra till fastigheterna

(jfr rättsfallet NJA 1933 s. 490), och de uttalanden, som domstol i tvist

mellan enskilda parter kan ha gjort om frivattensgränsens läge, äro enligt

allmänna grundsatser icke utan vidare bindande för andra än parterna själva.

För sådant fiske, som sedvanemässigt är fritt för envar, skall givetvis

ersättning ej utgå till strandägaren.

Yttrandena.

Fiskeristyrelsen avstyrker, medan överlantmätaren, hushållningssällskapets

förvaltningsutskott och länsstyrelsen tillstyrker bifall till motionerna.

Fiskerikonsulenten och fiskeriintendenten har icke uttalat någon bestämd

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12. 7

mening för eller mot den lagändring, som föreslagits i motionerna. Fiskeriintendenten

ifrågasätter om icke det av motionärerna berörda spörsmålet

bör ses i sammanhang med en eventuell omprövning av den enskilda fiskerätten

utefter ostkusten.

Lantmäteristyrelsen har begränsat sitt yttrande till att avse de förhållanden,

som sammanhänger med den år 1929 fastställda gränsbestämningen

kring Runnö nr 1 och 2.

Fiskeristyrelsen motiverar sitt avstyrkande på följande sätt.

Som motionärerna själva framhålla blev gränsdragningen mellan allmänt

och enskilt vatten utanför Runnö vid riksdagsbehandlingen av ifrågavarande

lag föremål för mycken uppmärksamhet och ingående överläggningar. Det

torde också med ett visst berättigande kunna hävdas, att fastighetsägarnas

intressen här tillgodosågos i minst lika stor utsträckning som på andra håll.

Ett bifall till motionen skulle därför kunna få ganska betänkliga konsekvenser,

enär fiskevattensägare då snart sagt var som helst skulle kunna med

lika stort berättigande som i förevarande fall kräva att få ändring i den i

lagen uppdragna gränsen mellan allmänt och enskilt vatten.

Härtill kommer, att en ganska betydande del av det område nord och

nordost om Runnö, som genom den nu ifrågasatta gränsdragningen skulle

tillföras fastigheterna, redan är enskilt genom de allmänna bestämmelserna

i lagens 2 §. Därjämte ha ju runnöborna givits visst skydd för sitt fiske inom

detta område genom de bestämmelser, som länsstyrelsen med stöd av 22 §

fiskerättslagen utfärdat. Visserligen skulle enligt motionärernas åsikt dessa

bestämmelser icke nu vara helt tillfredsställande. Häri torde dock ändring

utan svårighet stå att erhålla.

Om 192 9 års gräns bestäm ning anför lantmäteristyrelsen.

Genom 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde har avgjorts vilka

vattenområden i Östersjön som skola hänföras till fastigheterna. Fastighetsgräns

mot allmänt vattenområde är, i motsats till gräns mellan fastigheter,

i princip rörlig. I samband med 1950 års lagstiftning om allmänt vattenområde

och fiskerätt infördes i jorddelningslagen — med hänsyn till det praktiska

behovet att få avgjort var gränsen framgår vid visst tillfälle — särskilda

regler om bestämning av gräns mot allmänt vattenområde. Sådan

gränsbestämning skall vara utan verkan i den mån vid ny förrättning befinnes

eller i annan ordning visas att bestämningen avviker från vad i lag

stadgas.

Gränsbestämning mot allmänt vattenområde har emellertid kunnat företagas

även tidigare. Vid förarbetena till jorddelningslagen synes man ha utgått

från att exempelvis vid laga skifte gränsen mot allmänt vattenområde

skulle kunna bestämmas enligt de då föreslagna reglerna i lagens 7 kap.

(jfr fiskerättskommitténs betänkande SOU 1947:47; s. 307). Redan år 1933

klarlades emellertid genom ett avgörande av högsta domstolen (NJA 1933

s. 490) att i fråga om gräns mot öppna havet, vilken är underkastad förskjutning

i samband med den fortgående förändringen av strandlinjen och

vattendjupet där utanför, gränsbestämning icke kunde ske i den ordning,

som avsåges i 7 kap. jorddelningslagen. Såsom framgår av bilagorna till

förevarande motioner hade emellertid dessförinnan gränserna kring hemmanen

Runnö nr 1 och 2 i Döderhults socken, bland annat mot allmänt

vatten, blivit bestämda vid gränsbestämningsförrältning, vilken påbörjats

den 2!) november 1927, avslutats den 12 juni 1929 och fastställts av vederbörande

ägodclningsdomare den 10 september 1929. Alla avgöranden be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

träffande gränserna skedde med tillämpning av jorddelningslagens regler.

^ id förrättningen företräddes kronan av ombud, som förordnats av länsstyrelsen.

I fråga om sträckningen av gränsen mellan Runnö och angränsande

fastigheter ingingo de närvarande sakägarna förening. Gränsen mot

allmänt vatten bestämdes däremot genom beslut av förrättningsmännen.

Sträckningen mot allmänna vattenområdet norr om Runnö — från Stång1

lutan till Norra Skälsändan — angavs därvid »exakt» på förrättningskartan.

1 öster mot allmänt vatten — från Norra Skälsändan söderut till gränsen

mot Vållö — skulle däremot enligt beslutet gränsen vara rörlig och sträcka

sig mellan angivna punkter belägna »180 meter utanför stadigvarande djup

av 2 meter». I beslutet angavs särskilt att denna gränssträcka vore provisoriskt

inlagd på kartan.

Det synes vara i viss mån tveksamt vilka rättsverkningar som kunna vara

förenade med det vid förrättningen fattade beslutet om" Runnös gräns mot

allmänt vatten. Före 1950 års lagändring fanns i jorddelningslagstiftningen

icke antydd någon möjlighet att bestämma en fastighetsgräns till en sträckning,

som vore endast temporärt gällande eller vore föränderlig med vissa

angivna faktorer. Enligt den allmänna rättsuppfattningen medförde en fastställd

gränsbestämning alltid att läget av en gränssträcka, som omfattats av

bestämningen, i princip blivit för all framtid fastslaget. Genom beslutet att

gränsen mot allmänt vatten på viss sträcka skulle vara rörlig och endast

utmärkas provisoriskt pa förrättningskartan synas förrättningsmännen ha

gått utanför de i lagen givna möjligheterna. Det förefaller knappast sannolikt,

att gränsbestämningen i denna del skulle kunna tillmätas någon rättsverkan.

I fråga om den del av gränsen mot allmänt vatten, som på förrättningskartan

blivit angiven i ett definitivt läge, ställa sig förhållandena helt

annorlunda. Varken jorddelningslagen eller dess förarbeten innehöllo något

som kunde utgöra hinder för förrättningsmännen att på det sätt som skett

Pröva och fastslå gränsens läge. Enligt lanlmäteristyrelsens mening får bestämningen

av denna gränssträcka betraktas såsom rättskraftig. Ett bestämt

besked i dessa frågor torde dock icke kunna erhållas på annat sätt än genom

provning av domstol. Emellertid synes beslutet vid gränsbestämningen beträffande

Runnös gräns i öster endast ha avsett att fastslå, att äganderätten

till vattenområde skulle sträcka sig lika långt utåt havet som strandägarnas

enskilda fiskerätt sträckte sig enligt 2 § andra stycket 1896 års lag om rätt

till fiske. I rättstillämpningen har under senare tid det enskilda vattenområdet

antagits ha just denna utsträckning (jfr Lagberedningens förslag till

jordabalk, I, SOU 1947:38 s. 43 ff). Det förefaller därför vara obehövligt

att söka fastslå, huruvida gränsbestämningen i öster mot allmänna vattenområdet

äger rättskraft eller ej.

Överlantmätaren har överlämnat en karta, å vilken den å 1929 års förrättningskarta

exakt inlagda gränsen mot norr betecknats med F—G—H.

Överlantmätaren anför i fråga om gränsbestämningen bl. a. följande.

Av de gränssträckor mot allmänt vatten, som omfattats av gränsbestämningen,

torde endast de, som vid förrättningstillfället bestämdes efter regeln

om gränsdragning 180 meter ut från ett stadigvarande djup av 2 meter, kunna

anses vara av sådan beskaffenhet att de icke kunna bliva föremål för bestämmande

enligt 7 kap. jorddelningslagen (NJA 1933:490). Gränsen mot

allmänt vatten i de vid gränsbestämningen exakt angivna sträckorna har

däremot icke bestämts efter ovannämnda regel. Denna gräns anger yttre

begränsningen för vad Runnö med ledning av hävd och skattläggningshandlingar

lagligen äger enskilt förfoga över. Vare sig i 1896 års" lag om rätt

till fiske eller i äldre fiskeristadgor är strandägarens enskilda fiskerätt vid

öppna havstranden uteslutande begränsad av en med hänsyn till djupför
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

hållandena bestämd linje, ulan undantag medgives, där annorledes är lagligen

bestämt. Vidkommande gränsen i de å kartan angivna sträckorna F—•

G—H anser överlantmätaren densamma vara av sådan beskaffenhet att den

kunnat bestämmas i den ordning, som avses i 7 kap. jorddelningslagen, och

att den sålunda genom 1929 års gränsbestämning blivit i laga ordning bestämd.

Förrättningen torde under sådana förhållanden i avseende å de exakt

angivna gränssträckorna få anses hava varit gentemot kronan bindade, och

därmed synes även Runnös äganderätt före den 1/1 1951 till vattenområdet

innanför den bestämda gränsen bevisad (NJA 1945:557).

I yttrandena har till förmån för motionärernas förslag framhållits s oc

i a 1 a skäl och önskvärdheten att bibehålla jordbrukens bärkraf

t.

Enligt länsstyrelsen kan starka sociala skäl åberopas till stöd för den begärda

lagändringen.

Representanter för runnöfiskarena bär inför länsstyrelsen hävdat, att fiskarenas

existens bleve undergrävd om motionerna icke vunne bifall.

Fiskerikonsulenten anför, att för befolkningen på Runnö utgör fisket huvudnäringen.

Allt talade för att det komme att förbli så under överskådlig

tid framåt. Runnöborna vore skärgårds- och strandfiskare, varför det ekonomiska

resultatet av deras fiske till stor del berodde på fisktillgången i det

egna vattnet och på storleken av dettas areal. Men man borde också ha i

åtanke, att de yrkesfiskare, som saknade eget fiskevatten, icke borde onödigtvis

avstängas från att utöva fiske på för dem närbelägna och lämpliga

vatten. Slutligen borde framhållas, att ett tillgodoseende av fritidsfiskarenas

sak i detta fall icke vore förenligt vare sig med runnöbornas eller andra yrkesfiskares

intressen.

Runnöjordbrukens bärkraft är, framhåller överlantmätaren, till huvudsaklig

del beroende av omfattningen av den till jordbruken hörande fiskerätten.

Därest fisket inom ifrågavarande vattenområde norr om Runnö är

av sådant värde, att inskränkningen i fiskerätten föranleder stora penningersättningar

— vilket överlantmätaren icke håller för osannolikt — kan

dessa icke på lång sikt gottgöra den skada som förorsakas därigenom att bärkraftiga

jordbruksfastigheter löper risk att förvandlas till ofullständiga sådana

utan möjlighet att varaktigt bestå såsom särskilda enheter. Samma

hänsyn som i lagstiftningen tagits till Vållö hade bort tagas till Runnö.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott befarar en icke önskvärd befolkningsuttunning

på ön på grund av den minskning av jordbrukens försörjningsunderlag,

som skett genom den nuvarande lagen.

I yttrandena och i ovannämnda protokoll den 18 juli 1952 lämnas vissa

uppgifter rörande de slag av fiske, som bedrives eller anses kunna bedrivas

i förevarande område. Ålfisket är det viktigaste, men även strömmingsfiske

och annat fiske förekommer.

Om ålfisket anför fiskerikonsulenten:

Enligt de statistiska uppgifter som årligen lämnas av fiskarena är det ålbottengarnsfisket

som är viktigast. År 1951 föll cirka 85 procent av det i redskapen

investerade kapitalet på bottengarnen och av fångstvärdet cirka 80

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12,

procent. Redan inom det vattenområde, som genom 1950 års lag tillfördes

Runnö skifteslag, kan bottengarnsfisket bedrivas i huvudsak i oförändrad utsträckning,

och genom det skydd, som tillförsäkrats byalaget genom länsstyrelsens

resolution om förbud för icke delägare att fiska inom Runnös

gamla fiskevattengränser under tiden 15 juli—31 oktober, också lika ostört

som tidigare. Skulle det framdeles på grund av fiskets utveckling visa sig

behövligt att förlänga garnen, torde utsträckningsrätt på allmänt vatten kunna

meddelas i vanlig ordning.

Enligt protokollet den 18 juli 1952 funnes av ålbottengarn dels 15 stycken

intill »det av staten konfiskerade fiskevattenområdet», dels 2 stycken inom

sagda område, stödda mot undervattensgrund.

Strömmingsfisket bedrives enligt uppgift till länsstyrelsen med sådana

rörliga redskap, som anges i 9 § fiskerättslagen.

Fiskerikonsulenten uppger, att sedan lång tid tillbaka har på och strax

innanför gränsen till förevarande område försiggått ett livligt och lönsamt

strömmingsfiske under våmiånaderna april—juni av fiskare, bosatta huvudsakligen

på kuststräckan mellan Påskallavik och Oskarshamn och strax

norr därom.

Enligt vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott erfarit, torde det

här röra sig om ca 15 båtlag med tillhopa inemot 30 mans besättning. Vid

vägande av nu berörda intressen mot runnöbornas motsvarande intressen

har förvaltningsutskottet kommit till den uppfattningen, att sistnämnda intressen

torde kunna tillgodoses på det i motionerna åsyftade sättet utan att

det övriga yrkesfiskets intressen trädas för nära. Såsom framgår av fiskerikonsulentens

yttrande, bedriva nämligen andra yrkesfiskare än runnöbor i

huvudsak endast strömmingsfiske på det aktuella vattenområdet. Detta

fiske skulle emellertid icke hindras av en lagändring i enlighet med motionärernas

förslag.

Enligt protokollet den 18 juli 1952 uppskattar runnöborna den årliga förlusten

genom bortfallet av deras tidigare ensamrätt till strömmingsfiske till

ungefär 10 800 kronor.

Annat fiske än med ålbottengarn och strömmingskötar bedrives,

framhåller fiskerikonsulenten, med nät och krokredskap samt på grundvatten

vid stränderna med ryssjor. Näst efter ålen komme gäddan som den ekonomiskt

sett viktigaste fiskarten. Det hade sagts, att på grund av andra fiskares

fångst på det nu aktuella vattenområdet skedde en uttunning av speciellt

gäddbeståndet, vilken väsentligt minskade fångsterna också på runnöbornas

eget fiskevatten. Då gäddan vore ganska stationär men givetvis kommunicerade

mellan djupare och grundare vatten, måste detta påstående enligt

fiskerikonsulentens mening äga sin riktighet. I vilken grad detta inverkade

på runnöbornas fångstutbyte kunde icke angivas, men uppenbarligen

bleve intensiteten av frivattenfiskarenas fiske avgörande. F. n. förekomme

sädant fiske, utöver strömmingsfisket, endast i ringa omfattning på området.

Intet skäl talade emellertid för att så alltid skulle bli fallet. De fisken,

som skulle kunna komma i fråga, vore fångst av gädda, laxöring och ål med

nät och krokredskap och möjligen flundra med nät.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott finner det knappast skäligt att

motsätta sig lagändringen med hänsyn till att i en oviss framtid andra än

runnöbor eventuellt kan vilja påbörja sådant fiske på ifrågavarande område,

som enligt motionärernas förslag skulle förbehållas runnöborna.

Enligt protokollet den 18 juli 1952 fångade runnöborna sällan fjällfisken

medelst nät utan tillsammans med ålen i ålbottengarn. Den fångade fjällfiskens

värde uppskattades till genomsnittligt tillhopa 1 650 kronor för samtliga

runnöbor.

Utskottet.

Genom 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde har fastslagits

vad som är enskilt vatten och vad som är allmänt. I samband med införandet

av denna lag upphävdes genom lagen om rätt till fiske 1896 års fiskerättslag

med dess bestämmelser om bur långt enskilt fiskevatten sträckte

sig. Den vars rätt inskränktes genom den nya lagstiftningen hänvisades att

hos fiskevärderingsnämnd söka ersättning för inskränkningen. Lagen om

gräns mot allmänt vattenområde innehåller huvudsakligen generella regler

(de s. k. strandvatten-, kilometer- och enklavreglerna). Några undantagsstadganden

finnes dock. Enligt den av motionärerna berörda 4 § är vissa

till sina gränser särskilt angivna områden i Norrbottens och Kalmar län enskilt

vatten, trots att de enligt de generella reglerna skulle vara allmänt

vatten.

Motionärerna önskar en utvidgning av de enskilda vattenområden som

anges i nyssnämnda paragraf. De vill att ett område norr om Runnö i

Döderhults kommun, vilket enligt lagen är allmänt vatten, skall bli enskilt.

Till stöd för sitt yrkande åberopar de bl. a. en gränsbestämning år

1929 kring Runnö. De framhåller att området i fråga låge innanför de gränser,

som angavs vid sagda förrättning.

Såsom även motionärerna omnämner var förhållandena vid Runnö föremål

för ej ringa uppmärksamhet vid 1950 års riksdag. Kungl. Maj :t hade i

propositionen nr 59 med förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde

föreslagit ett undantagsstadgande, enligt vilket runnöfastigheterna

skulle tilläggas — utöver vatten enligt de av fiskerättskommittén föreslagna

generella reglerna — även vatten väster och söder om Runnö. I motioner

påyrkades emellertid, att dessutom vatten sydost och norr om Runnö

skulle bli enskilda. På tredje lagutskottets hemställan biföll riksdagen motionsvrkandena,

såvitt rörde området sydost om Runnö. Nu ifragavarande

område norr om Runnö blev däremot allmänt vatten.

De skäl, som föranledde riksdagens nyssnämnda ställningstagande, har

antytts i tredje lagutskottets ovan delvis återgivna utlåtande nr 22/1950.

Utskottet ansåg, att de i propositionen föreslagna lokala modifikationerna

av de generella reglerna medförde att den nya gränsen bättre än eljest

anslöte till den enligt äldre rättsregler gällande inomskärsgränsen. Modifikationerna

motiverades enligt utskottets mening — förutom av statsfi
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

nansiella och fiskeritekniska skäl — också av önskemålet om en gräns som

följde kustens huvudriktning i stora drag och utan alltför många småvindlingar.

Att utskottet i viss utsträckning biträdde motionsförslagen om ytterligare

utvidgning av de enskilda vattenområdena vore beroende på vissa

säregna förhållanden vid Runnö och Vållö.

Utskottet har nu till följd av de föreliggande motionerna ånyo avvägt

skälen för och mot att ifrågavarande område norr om Runnö skall vara

enskilt vatten.

Till en början vill utskottet som sin uppfattning uttala, att ett bifall till

motionerna icke skulle innebära, att den nya gränsen bättre än eljest anslöte

sig till gräns som bestämts med tillämpning av den före den 1 januari

1951 gällande s. k. inomskärsregeln. Ett bifall skulle betyda att den

nya gränsen skulle gå utanför en mindre ö — Runnö Rödskär — som ligger

ute i Kalmarsund på ett avstånd av ungefär 1 300 meter från Runnö.

Gränsen skulle i så fall icke kunna sägas följa kustens huvudriktning.

Motionärerna har lämnat en redogörelse för äganderättsförhållandena

vid Runnö före tillkomsten av lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

Det bör då understrykas, att dessa förhållanden icke i och för sig torde

ha varit utslagsgivande vid tredje lagutskottets behandling av frågan år

1950. Det stod ju klart att förluster av rättigheter komme att i vidsträckt

omfattning bli följden av 1950 års lagstiftning. Då som nämnts ersättning

för förlusterna skulle utbetalas av statsmedel, var det emellertid ur statsfinansiella

synpunkter önskvärt att förlusterna icke bleve alltför omfattande.

Av utredningen år 1950 framgick icke att området norr om Runnö var

av avsevärd ekonomisk betydelse.

Ej heller nu förefintlig utredning ger vid handen, att man av statsfinansiella

skäl borde hysa tveksamhet om lämpligheten att låta området

norr om Runnö vara allmänt vatten. Ej ens för runnöborna själva torde

frågan såvitt utskottet nu kan bedöma — vara av väsentlig ekonomisk

betydelse. Som framgår av fiskerikonsulentens yttrande torde det för runnöborna

viktigaste fisket, det med ålboltengarn, icke vara hotat. Beträffande

strömmingsfisket torde det i stort sett vara utan betydelse, huruvida

området är enskilt eller allmänt. Vad slutligen angår övrigt fiske kan, med

hänsyn till runnöbornas möjligheter att även framgent bedriva fiske å ifrågavarande

allmänna vatten, ifrågasättas om de över huvud taget åsamkats

någon förlust genom 1950 års lagstiftning. I varje fall synes det troligt,

att förlusterna i detta hänseende inskränker sig till relativt obetydliga belopp.

Med hänsyn till här gjorda överväganden anser utskottet sig icke kunna

biträda motionärernas förslag, att ifrågavarande område skall utgöra enskilt

vatten.

De syften motionärerna velat främja bör emellertid också enligt utskottets

mening understödjas. Det vore beklagligt, om fiskets bidrag till upprätthållandet

av runnöjordbrukens bärkraft bleve mindre. Synnerligen angeläget

är därför att runnöbornas möjligheter till fiske med fast redskap

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

icke försvagas genom störande fiske av frivattensfiskare. Länsstyrelsen har

för att hindra sådant frifiske utfärdat vissa bestämmelser under åberopande

av 22 § fiskerättslagen, vilka motionärerna dock icke anser tillfredsställande.

Fiskeristyrelsen uttalar emellertid att ändring häri utan svårighet

torde stå att erhålla. Utskottet vill understryka betydelsen av att länsstyrelsen

meddelar runnöborna det skydd för deras fiske, som gällande författningsbestämmelser

medger.

På grund av det anförda får utskottet alltså hemställa,

att förevarande motioner, I: 60 och II: 73, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 mars 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,

Lars Andersson*, Ebbe Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon och Lindgren;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson

i Torp, Nyberg, Levin*, Persson i Appuna, fru Boman* och herr Hansson

i Skegrie*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Nyberg, som ansett att utskottets motivering bort ha följande

lydelse:

»Genom 1950 års lag---(de fem första styckena lika med utskottet)

---enskilt vatten.

Motionärerna har---(lika med sjunde stycket i utskottets motive
ring)

—- — -— ekonomisk betydelse.

Utskottet vill icke heller nu göra gällande, att man av statsfinansiella

skäl borde hysa större tveksamhet om lämpligheten av att låta området norr

om Runnö vara allmänt vatten. Det torde dock icke kunna bestridas, att

frågan för runnöborna själva har en icke oväsentlig ekonomisk betydelse.

Även om fisket med ålbottengarn icke skulle vara hotat — därest länsstyrelsen

utfärdar betryggande skyddsbestämmelser -— och strömmingsfiskets

betydelse icke torde vara särskilt stort, synes runnöborna ha gjort vissa

förluster genom den gränsdragning, som blev beslutad genom 1950 års lagstiftning.

Representanter för fiskarena själva har inför länsstyrelsen häv
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.

dat, att deras existens skulle bli undergrävd om icke en lagändring — som

föreslagits i motionerna — konime till stånd. Detta är måhända för mycket

sagt. Men enligt utskottets mening bör avsevärd vikt fästas vid övcrlantmätarens

yttrande, att runnöjordbrukets bärkraft till huvudsaklig del

är beroende av omfattningen av de till jordbruken hörande fiskerätterna.

Inskränkningen av dessa innebär sålunda, att bärkraftiga jordbruksfastigheter

löper risken att förvandlas till ofullständiga sådana. Följden kan bli

en icke önskvärd befolkningsuttunning på ön. Utskottet vill vidare erinra

om överlantmätarens påpekande, att samma hänsyn som i lagstiftningen

tagits till Vållö också bort tagas till Runnö.

Utskottet vill sålunda för sin del starkt understryka, att de syften motionärerna

velat främja bör understödjas. Det synes dock tveksamt, om man

utan mera ingående utredning bör bifalla de förevarande motionerna. De av

fiskeristyrelsen påtalade konsekvenserna — risken för att fiskevattensägare

på andra håll skulle komma med lika berättigade krav på lagändringar —

synes icke helt kunna avvisas. Det är också svårt för utskottet att bedöma,

huruvida den av motionärerna föreslagna gränsdragningen är den i alla avseenden

lämpligaste. Utskottet erinrar om att fiskeriintendenten ifrågasatt,

om icke det berörda spörsmålet borde ses i sammanhang med en eventuell

omprövning av den enskilda fiskerätten utefter ostkusten. Huruvida en

sådan omprövning bör komma till stånd är en fråga, som utskottet icke nu

kan ta ställning till. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Maj :t har

sin uppmärksamhet riktad på saken och vid lämplig tidpunkt vidtar de åtgärder,

som kan anses befogade. Detta skulle bl. a. kunna tänkas bli fallet,

om det i framtiden visade sig att runnöbornas möjligheter att försörja sig

på sina jordbruk med därtill hörande fiskevatten avsevärt försämrades. Utskottet

vill understryka vikten av att runnöbornas möjligheter till fiske med

fast redskap icke försvagas genom störande fiske av frivattensfiskare.

Länsstyrelsen har----(lika med utskottet)--- — författningsbe
stämmelser

medger.»

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

530S94

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.