Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande dels viss utvidgning av den s. k. sociala arrendelagstiftningen m. m., dels ock ändring i lagen den SO juni 1947

1953-03-26 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1953:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande dels viss utvidgning av den s. k. sociala arrendelagstiftningen m. m., dels ock ändring i lagen den SO juni 1947

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåta?ide nr 13.

1

Nr 13.

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande dels viss

utvidgning av den s. k. sociala arrendelagstiftningen

m. m., dels ock ändring i lagen den SO juni

1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren

nr It av herr Larsson, Sigfrid, samt inom andra kammaren nr 20 av herr

Ericsson i Näs m. fl. ävensom nr 76 av herrar Ericsson i Näs och Jonsson

i Skedsbygd.

I motionerna 1:11 och 11:20, vilka är likalydande, har hemställts »att

riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam

utredning och förslag dels i syfte att underlätta arrendatorernas friköp

av arrendegårdar under större gods och dels också i syfte att utvidga

den sociala arrendelagen på ett sådant sätt att sammanslagning av arrendegårdar

under gods antingen med varandra eller med huvudgården kan

förhindras, då något behov ur rationaliseringssynpunkt ej kan synas förefinnas

för sådana sammanslagningar».

I motionen II: 76 hemställes »att riksdagen måtte besluta att hos Kungl.

Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag i avsikt att snarast

åstadkomma en komplettering av 1947 års uppsiktslag i enlighet med motionens

syfte».

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas förslag,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Över dessa har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtats

yttrande från lantbruksstyrelsen. På begäran av utskottet har därjämte

yttranden avgivits av Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

Landsbygdens folk.

Gällande rätt.

Nyttjanderättshavare har i vissa fall möjlighet att inlösa till honom upplåtet

markområde enligt lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen).

För inlösning enligt ensittarlagen fordras emellertid bland annat,

att marken är upplåten på viss längre tid, att nyttjanderättshavaren tillhörig

boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj,

fanns uppfört å marken den 1 januari 1919 och att minst en fjärdedel av

1 — Dihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 13.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr IS.

det värde, marken med därå befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättsha

varens byggnader.

För vissa slag av arrenden, s. k. sociala arrenden, finnes särbestämmelser

av för arrendatorerna förmånlig art i 2 kap. 49—69 §§ lagen den 14 juni

1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Dessa särbestämmelser är tilllämpliga

å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio

hektar odlad jord, bland annat om brukningsdelen tillhör bolag, förening

eller stiftelse eller utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som

lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss. För

små brukningsdelar göres dock visst undantag. Upplåtelse av socialt arrende

för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid avtalad,

gäller upplåtelsen likväl för fem år. Vid utgången av arrende, som gäller för

viss tid, äger arrendatorn rätt till nytt arrende för en tid av fem år; sådan

rätt tillkommer arrendatorn vid utgången av vart femte år (optionsrätt).

Rätten till nytt arrende (optionsrätten) förfaller dock, om arrendatorn påtagligen

eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller jordägaren avser,

att han själv, hans make eller avkomling eller hans adoptivbarn eller

dess avkomling skall bruka fastigheten, eller det på grund av särskilda

förhållanden måste anses för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn

kvarsitter å fastigheten.

Ifrågavarande särbestämmelser i nyttjanderättslagen bereder arrendator

speciella förmåner också i andra hänseenden än de nu nämnda. Som särskilt

betydelsefull må framhållas föreskriften, att jordägaren vid arrendators

tillträde av brukningsdelen skall avlämna bostadshus i det skick, som

motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, ävensom för jordbruket

nödiga ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen

påkallas ombyggnad eller annan reparation än mindre reparation.

Sker försäljning av fastigheten eller del därav äger arrendatorn, såframt

han är förvarad vid sin rätt till nytt arrende, åtnjuta förköpsrätt enligt

lagen den 22 december 194-3 om arrendators förköpsrätt. Enligt 1 § i denna

lag äger arrendatorn, när försäljning sker av fastighet, som sammanfaller

med det arrenderade området eller vars odlade jord till större delen ingår

i arrendet, lösa till sig fastigheten till det pris som köparen utfäst. Förköpsrätten

får dock enligt 2 § ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller säljarens syskon, ej heller där

fastigheten säljes tillsammans med huvudgård, varunder den lyder, eller

där viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.

Vidare får förköpsrätt ej utövas, om försäljningen sker i den ordning

utsökningslagen bestämmer.

Såsom ett återhållande moment gentemot en eventuell benägenhet hos

jordägarna att söka undandraga sig de sociala arrendebestämmelserna verka

vissa bestämmelser i lagen den SO juni 1947 om tvångsinlösen av vanhävdad

jordbruksegendom och lagen den SO juni 1947 om uppsikt å jordbruk. I 1 §

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

sistnämnda lag stadgas, att om en brukningsdel omfatttar odlad jord till en

vidd överstigande två hektar skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen

ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes, att

dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att för jordbruket erforderliga

byggnader bortföras eller lämnas utan nödigt underhåll. Uppsikten

skall utövas av lantbruksnämnderna. Till vanhävd är enligt 2 § ej att hänföra

nedläggande av jordbruk å brukningsdel eller del därav, om med hänsyn

till jordens naturliga beskaffenhet och belägenhet samt övriga omständigheter

det måste anses olämpligt att där driva varaktigt jordbruk. Ej

heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan

nödigt underhåll anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till

följd av sådan förändring i driften av jordbruket, som är till varaktig fördel

för detsamma, eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar,

som står i överensstämmelse med ändamålsenlig planläggning av jordbruket

i orten, eller ock av annan giltig anledning.

Tidigare behandling av spörsmål som upptages

i motionerna.

Frågan om friköp av arrendejordbruk har tidigare vid många tillfällen

varit föremål för prövning av riksdagen. Senast skedde detta år 1950, då

riksdagen hade att taga ställning till de i motionerna 1:168 och II: 212

framförda yrkendena om utredning och förslag angående friköp från arrendatorernas

sida av bärkraftiga under större gods hörande arrendegårdar,

när ägarna eller godsförvaltningama hade för avsikt att sammanslå sådana

gårdar antingen inbördes eller med huvudgården. I sitt i sistnämnda ärende

avgivna utlåtande nr 15 lämnade tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag

en redogörelse för den riksdagsbehandling av friköpsfrågan, vilken förevarit

under åren dessförinnan (s. 3—6). Utskottet får här hänvisa till

sagda redogörelse.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15/1950 avsåg dessutom motionsvis

framförda yrkanden om utsträckning av tillämpningsområdet för de sociala

arrendebestämmelsema. Utsträckningen skulle bestå i att den s. k. övre

arealgränsen, 50 hektar, skulle bortfalla. Sin ståndpunkt till de sålunda

väckta frågorna om en friköpsrätt och arealgränsens slopande angav utskottet

på följande sätt:

Båda de förevarande motionsyrkandena — införande av friköpsrätt för

arrendator i visst fall samt upphävande av den för tillämpning av de sociala

arrendebestämmelserna gällande s. k. övre arealgränsen — ha väsentligen

motiverats med en i motionerna påtalad tendens hos jordägarna att minska

antalet arrendejordbruk genom att sammanslå arrendegårdar eller taga

dem under eget bruk. Anledningen till dessa sammanslagningar och indragningar

säges ofta vara att jordägaren icke vill vara bunden av de strängare

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

bestämmelserna för sociala arrenden. Genom att sammanslå två eller flera

självständiga arrendejordbruk kan en större brukningsdel bildas, för vilken

på grund av arealgränsen de sociala reglerna icke gälla. Ett medel att

hindra detta skulle vara att slopa gränsen. Därest jordägaren i stället ämnar

begagna utvägen att lägga det utarrenderade området i sambruk med

huvudgården eller eljest taga det i eget bruk, skulle medlet att bevara området

såsom självständig brukningsdel vara att medgiva arrendatorn friköpsrätt.

Utskottet finner att de väckta frågorna förtjäna största beaktande. Materialet

från de senaste jordbruksräkningarna (verkställda åren 1937 och

1944) visar en minskning under mellanperioden av arrendejordbrukens antal

och av den totala arealen utarrenderad jord. En del av denna minskning

torde hänföra sig till försäljning av arrendejordbruk till ägarjordbruk.

För tiden efter år 1944 saknas allmänna statistiska uppgifter. Det torde

emellertid vara riktigt att, såsom i motionerna anföres, alltjämt en viss

tendens till indragning av arrenden liksom till sammanslagning av arrendegårdar

förefinnes. I hur stor utsträckning sådant förekommer kan dock

icke med säkerhet bedömas.

Det bör emellertid bemärkas, att dylika ändringar i fråga om jordens

brukningssätt mången gång äro föranledda av fullt legitima rationaliseringssträvanden.

Det kan givetvis ofta vara till fördel ur ekonomisk och

jordbruksteknisk synpunkt att sammanslå två till varandra gränsande

brukningsdelar. En bidragande omständighet kan vara att det med nuvarande

byggkostnader ställer sig oekonomiskt att underhålla och komplettera

byggnadsbeståndet å båda jordbruken.

För en sammanslagning av brukningsdelar, som står i överensstämmelse

med eu ändamålsenlig planläggning av jordbruket i orten, lägger 1947 års

uppsiktslag icke hinder i vägen. Mot sammanslagningar i andra fall utgöra

bestämmelserna i nämnda lag däremot ett visst hinder genom de möjligheter

som där givits lantbruksnämnd att inskrida mot vanhävd bestående

i att för jordbruket erforderliga byggnader bortföras eller lämnas utan nödigt

underhåll. Sammanslagning av flera sociala arrendejordbruk till en

större arrendegård hindras vidare genom reglerna om arrendators optionsrätt.

Därest det skulle visa sig. att de korrektiv mot icke önskvärda arrendeindragningar,

som sålunda finnas, ej äro tillräckliga, böra enligt utskottets

mening andra åtgärder för att skydda arrendatorerna övervägas. Det synes

emellertid tvivelaktigt om därvid de utvägar, som anvisats i motionerna,

äro de lämpligaste. Ett medgivande av obligatorisk friköpsrätt för arrendator

på sätt som påyrkats skulle onekligen innebära ett mycket långt gående

ingrepp i den enskilda äganderätten och sannolikt komma att medföra

att jordägarna bleve obenägna att upplåta jord på arrende. Samma

verkan skulle troligen ett borttagande av den övre arealgränsen få. Beträffande

arealgränsen må ytterligare framhållas, att det i och för sig synes

motiverat att i fråga om tillämpningen av de sociala arrendebestämmelserna

göra skillnad mellan större och mindre arrenden. Vid de större arrendena,

vilka f. ö. äro förhållandevis få, intager icke alltid arrendatorn den

ställning av svagare part i förhållande till jordägaren som arrendatorn av

ett mindre jordbruk ofta har. Det skulle av denna anledning bl. a. icke

vara lämpligt att beträffande större arrenden reglera byggnads- och reparationsskyldiglieten

i enlighet med de sociala arrendebestämmelserna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

Såsom redan framhållits saknar utskottet säkra hållpunkter för att ett

ingripande lagstiftningsvägen nu skulle vara av behovet påkallat. Det bör

emellertid vara en angelägen uppgift för Kungl. Maj:t och lantbruksstyrelsen

att med uppmärksamhet följa utvecklingen på förevarande område,

undersöka i vilken omfattning indragning av arrenden äger rum samt vid

behov överväga och föreslå lämpliga åtgärder.

Yttrandena över förevarande motioner.

Lantbruksstyrelsen har avstyrkt såväl motionerna 1:11 och 11:20 som

motionen II: 76. I anledning av de två förstnämnda uttalar styrelsen bland

annat följ ande:

Vad angår utvecklingen i fråga om antalet arrendejordbruk och den

totala arealen utarrenderad jord vill lantbruksstyrelsen först framhålla,

att några exakta uppgifter härom icke föreligga, eftersom bearbetningen

av 1951 års jordbruksräkning ännu icke är slutförd. Vissa utvecklingstendenser

äro dock tydligt skönjbara. Å ena sidan har det under de senaste

åren varit en påtaglig tendens hos vissa grupper av ägare av jordbruksfastigheter

att hellre utarrendera än sälja fastigheterna, exempelvis i samband

med arvskiften eller då de på grund av hög ålder ej ansett sig kunna

fortsätta med jordbruket och ej haft barn som skolat övertaga detta. I vad

mån denna utveckling medfört att nya arrendejordbruk blivit disponibla

är dock ovisst, då jorden ofta torde ha utarrenderats till grannar, vilka

redan tidigare innehaft jordbruk. En annan, mycket påtaglig tendens har

varit den av motionärerna påtalade, nämligen att innehavarna av större

gods och fideikommiss uppsagt arrendatorer på underlydande gårdar och

tagit gårdarna under eget bruk eller sammanlagt arrendegårdar, vilka tidigare

utgjort särskilda brukningsenheter, till större arrendegårdar. Som

exempel på den omfattning, i vilken dylikt nedläggande av arrendegårdar

förekommit, kan nämnas att enligt en undersökning, som lantbruksnämnden

i Södermanlands län företagit hösten 1951, antalet arrendegårdar vid

76 större gods i länet under tiden från och med år 1938 till och med år

1950 minskat från 1 429 till 845 och efter år 1950 torde ha nedgått ytterligare.

Lantbruksstyrelsen anser det angeläget att understryka att den sammanslagning

av arrendegårdar, som hittills skett, till mycket stor del torde få

anses ha varit till nytta för jordbruket och ha stått i full överensstämmelse

med de riktlinjer, som statsmakterna uppdragit för den fortsatta jordbrukspolitiken.

Detta gäller även i många fall, där sammanslagningarna gått

längre än som varit nödvändigt för att uppnå minimigränsen för ett bärkraftigt

jordbruk. Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om att departementschefen

i prop. nr 75/1947 angående riktlinjerna för den framtida

jordbrukspolitiken m. m. vad angår omfattningen av den statliga verksamheten

för yttre rationalisering bland annat uttalade, att det otvivelaktigt

komme att finnas utrymme för och behov av åtgärder för yttre

rationalisering även i många andra fall än dem, där, enligt vad tidigare

i propositionen sagts, det allmänna borde medverka vid utförande av dylika

åtgärder. Från det allmännas sida borde ej resas hinder för en sådan

yttre rationalisering, som jordbrukarna själva kunde vilja genomföra. Tvärt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

om borde en dylik verksamhet uppmuntras. Uttalandet lämnades oemotsagt

av riksdagen.

Å andra sidan är det enligt styrelsens mening obestridligt, att nedläggning

av arrendegårdar — vare sig jordbruket lagts till annan arrendegård

eller till huvudgården — i en del fall skett på ett sätt, som icke kan anses

ägnat att främja en lyckosam utveckling av jordbruket. Styrelsen äger

sålunda exempelvis kännedom om åtskilliga fall då förhållandevis stora

arrendegårdar efter uppsägning av arrendatorn lagts under huvudgårdens

drift, ehuru de varit fullt bärkraftiga och sammanslagningen icke inneburit

någon nämnvärd fördel ur ekonomisk synpunkt men däremot, såsom motionärerna

påpekat, kunnat ytterligare försvåra strävandena att motverka en

avfolkning av landsbygden. I vissa av dessa fall ha uppsägningarna avsett

gårdar, på vilka arrendatorn och hans förfäder suttit i flera generationer.

Det medel, som för närvarande står till förfogande för att motverka en

ur allmänna synpunkter olämplig sammanslagning av arrendejordbruk,

är den befogenhet att kräva vidmakthållande av byggnadsbeståndet, som

lantbruksnämnden har enligt lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk.

Det är emellertid klart, att möjligheterna att på denna väg nå resultat

äro begränsade. Lantbruksstvrelsen anser det därför i och för sig önskvärt,

att andra möjligheter skola skapas att förhindra olämpliga sammanslagningar

av arrendejordbruk. Samtidigt vill styrelsen dock framhålla,

att det är nödvändigt att på detta område gå fram med försiktighet. Av

skäl som anförts i tredje lagutskottets nyss återgivna utlåtande hyser lantbruksstyrelsen

stor tveksamhet beträffande tanken på att införa en friköpsrätt

eller att höja den övre arealgränsen för sociala arrenden. Däremot

synes det styrelsen troligt, att en framkomlig väg skulle kunna vara att

i vissa fall bereda arrendatorer ett ökat skydd mot uppsägning från fastighetsägarens

sida. Detta utvidgade skydd borde gälla såväl sociala som

vanliga arrenden och ha till uppgift att hindra särskilt stötande uppsägningar.

Styrelsen har härvid särskilt tänkt på sådana fall, då ett arrende

innehafts av samma släkt under en lång tid och uppsägningen har till

syfte att möjliggöra en sammanslagning av arrendejordbruket med annat

jordbruk, som ur skilda synpunkter måste anses olämplig. Styrelsen överväger

för närvarande frågan om de ändringar i arrendelagen, som böra

vidtagas i syfte att skapa sådant skydd. Förslag härom torde styrelsen

kunna framlägga under loppet av innevarande år.

I avbidan på de resultat, till vilka styrelsens nu nämnda överväganden

kunna leda, anser styrelsen det lämpligast, att någon utredning i det av

motionärerna angivna syftet ej igångsättes.

Motion II: 76 har föranlett följande yttrande från styrelsens sida:

Lantbruksstyrelsen är väl medveten om att de av motionärerna påtalade

förhållandena existera. Säkerligen har också detta arrendesystem blivit

mer och mer vanligt under de senare åren. Inte endast den av motionärerna

angivna ägarekategorien använder sig därav. Jämväl jordbrukare,

som av ålders- eller andra skäl önska upphöra med jordbruksdriften, finna

det vara fördelaktigt att bo kvar i bostadshuset och överlämna skötseln av

åkerjorden till grannar.

Ett sambruk av den art, som nu angivits, kan givetvis ofta vara till övervägande

gagn för jordbruket, då det kan innebära ett sätt att i vart fall

temporärt åstadkomma en erforderlig förstärkning av angränsande jord
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13. 7

bruk. Det kan emellertid i vissa fall också leda till en icke önskvärd nedgång

av antalet bärkraftiga jordbruk i en viss bygd.

Ehuru lantbruksstyrelsen sålunda delar motionärernas uppfattning om

de olägenheter, som i vissa fall kunna uppkomma genom att bärkraftiga

jordbruk utarrenderas till grannar, kan styrelsen dock ej finna den väg,

som de föreslagit i syfte att råda bot på dessa missförhållanden, lämplig.

Om förslaget genomfördes skulle detta innebära att utarrenderingen av

jordbruksjord i mycket stor utsträckning skulle läggas under statlig myndighets

kontroll. De nyss berörda olägenheterna torde ej kunna anses vara

så stora, att de kunna motivera en dylik ur såväl principiella som praktiska

synpunkter betänklig åtgärd.

Styrelsen vill emellertid i detta sammanhang nämna, att styrelsen i

vissa andra avseenden funnit en översyn av uppsiktslagen påkallad. Styrelsen

har därför för avsikt att hos Kungl. Maj:t hemställa om uppdrag att

företaga en sådan översyn. Därest denna kommer till stånd kommer givetvis

även att beaktas frågan i vad mån man utan sådana långtgående åtgärder

som angivas i motionen och inom ramen för en uppsiktslagstiftning

kan komma till rätta med det nu föreliggande problemet.

Enligt Sveriges lantbruksförbund skulle en lagstiftning i enlighet med

önskemålen i motionerna I: It och II: 20 innebära en ytterligare inskränkning

i jordägarens möjligheter att förfoga över sin fastighet. En sådan lagstiftning

kunde lätt medföra den konsekvensen, att jordägare bleve mindre

benägna att upplåta jord på arrende. De av motionärerna upptagna frågorna

vore emellertid så komplicerade, att förbundet först efter det en

eventuell utredning verkställts vore berett att taga ställning.

Över motionen II: 76 har förbundet yttrat följande:

Betraktas den i motionen uppdragna frågan ur ren jordpolitisk synpunkt

torde stå klart, att ifrågavarande förfarande utgör en välkommen form för

den numera eftersträvade utvecklingen mot större och bärkraftigare enheter.

Enligt förbundet bör därför den av motionärerna föreslagna kompletteringen

av 1947 års uppsiktslag i angivet syfte begränsas till allenast sådana

jordbruk, som med hänsyn till storlek, arrondering och driftförhållanden

på längre sikt kunna anses som bärkraftiga jordbruk. Med den ovan

gjorda reservationen får förbundet tillstyrka motionärernas hemställan.

Riksförbundet Landsbygdens folk har i ett sammanhang behandlat samtliga

tre motioner. Förbundet framhåller följande:

Förbundet är väl medvetet om de förhållanden, som påtalats i motionerna,

och instämmer helt i motionärernas uppfattning, att en sammanslagning

och rationalisering av redan bärkraftiga jordbruk av sådana anledningar,

som omnämnas i motionerna, är olycklig och bör förebyggas genom

ändrad lagstiftning. Förbundet vill emellertid framhålla de svårigheter,

som kunna uppstå när man genom lagstiftning skall avgöra huruvida en

sammanslagning av brukningsdelar är befogad eller icke. I den pågående

rationaliseringen av det svenska jordbruket torde många sammanslagningar

av såviil bärkraftiga som icke bärkraftiga brukningsdelar vara fullt legitima

och i överensstämmelse med statens jordbrukspolitik.

I motionerna I: It och II: 20 ha motionärerna endast omnämnt de sociala

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

arrendena. Enligt förbundets uppfattning torde alla skäl tala för att även

arrenden, som lyda under allmänna arrendelagen eller under de särskilda

arrendebestämmelser, som förefinnas för kommuner, universitet, ecklesiastika

egendomar samt kronoegendomar, upptagas till granskning i ifrågavarande

avseende.

Rörande arrendators rätt att friköpa den arrenderade fastigheten anser

riksförbundet att innan man reglerar denna sak genom lagstiftning, bör

frågan om en avveckling av de bestående fideikommissen ha blivit slutförd.

Förbundet anser att då de i motionerna väckta frågorna gripa in i varandra

och även beröra andra bestämmelser i arrendelagen, böra frågorna

icke lösas var för sig utan i ett sammanhang. Förbundet vill därför rekommendera,

att frågorna upptagas till utredning i samband med den översyn

av arrendelagstiftningen, som riksförbundet begärt hos Konungen den 10/6

1952.

Utskottet.

I motionerna I: 11 och II: 20 påtalas vissa förhållanden, som enligt motionärerna

vore ägnade att motverka syftemålen med den sociala arrendelagstiftningen.

Det framhålles, att under senare år förmärkts en allt tydligare

tendens hos innehavare av större gods att dels lägga utarrenderade

brukningsdelar under eget bruk och dels sammanslå sådana brukningsdelar.

Avsikten med dessa indragningar och sammanslagningar av arrendena vore

bland annat att undgå den byggnadsskyldighet, som vid de sociala arrendena

åvilade jordägaren i förhållande till arrendatorn. Enligt motionärerna

berättigade en dylik utveckling till att man beträffande arrenden under

större gods övervägde åtgärder för att underlätta friköp av arrendena och

för att förhindra sådana indragningar och sammanslagningar, som icke

motiverades av något rationaliseringsbehov. Motionerna utmynnar i en

hemställan om riksdagsskrivelse med begäran om skyndsam utredning i

detta syfte.

Som lantbruksstyrelsen uttalar i sitt yttrande över motionerna är bearbetningen

av 1951 års jordbruksräkning ännu icke slutförd. Med hänsyn

härtill kan de utvecklingstendenser, som motionärerna säger sig ha förmärkt,

icke belysas med fullständiga sifferuppgifter av någorlunda aktuell

karaktär. Lantbruksstyrelsen vitsordar icke desto mindre, att tendenserna

i fråga är tydligt skönjbara. Exempel på den omfattning, i vilken arrendegårdarnas

antal sjunkit, hade framkommit bland annat vid en undersökning

i Södermanlands län, där antalet arrendegårdar vid 76 större gods i

länet under tiden från och med år 1938 till och med år 1950 minskat från

1 429 till 845, till alldeles övervägande del beroende på omnämnda tendens.

Motionärerna hävdar, att berörda utveckling inger betänkligheter ur

skilda synpunkter. Främst framstode det olämpligt att i en tid, då statsmakterna

genom sin jordpolitik eftersträvade att få till stånd fullständiga

jordbruk, en mängd redan befintliga bärkraftiga jordbruk finge upphöra

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

såsom självständiga genom indragningarna och sammanslagningarna. Andra

konsekvenser av dessa åtgärder vore att befolkningen uttunnades i de berörda

områdena. Härav följde i sin tur återverkningar å skatteunderlaget

och de kommunala gemensamhetsanordningar, som berodde av detta. Vad

motionärerna sålunda anfört kan enligt utskottets mening icke frånkiinnas

avseende. Det är i princip ett samhällsintresse, att tillgången på fullständiga

jordbruk icke i alltför hög grad minskas. Har utarrenderad brukningsdel

varit fullt bärkraftig, är det därför mindre önskvärt, att brukningsdelen

upphör såsom självständig genom att den indrages under huvudgården

eller sammanslås med annan arrendegård. Direkt otillfredsställande blir

resultatet, om indragningen eller sammanslagningen icke betingats av någon

egentlig vinning av produktionsekonomisk natur. Förfarandet kommer då

att framstå som en utväg att befria jordägaren från de särskilda förpliktelser,

bland annat med avseende å arrendegårdens byggnadsbestånd, vilka

vid ifrågavarande sociala arrenden åvilar jordägaren gentemot arrendatorn.

Otvivelaktigt kan alltså åberopas vissa skäl för att man skulle söka ytterligare

stärka arrendatorns ställning i sociala arrendeförhållanden. Eventuella

lagstiftningsåtgärder i detta syfte skulle väl närmast gå ut på att

beskära jordägarens hittillsvarande möjligheter att bryta arrendatorns rätt

till förlängning av arrendeavtalet — den s. k. optionsrätten. För närvarande

gäller i detta avseende att jordägaren kan motsätta sig en avtalsförlängning

dels om arrendatorn påtagligt eftersatt sina förpliktelser enligt avtalet,

dels om jordägaren avser att han själv, hans make eller avkomling

eller hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten, dels

ock om det på grund av särskilda förhållanden måste anses medföra påtagligt

men för jordägaren, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Sistnämnda

grund för optionsrättens brytande har i förarbetena till ifrågavarande

regler i nyttjanderättslagen angivits kunna tillämpas, när en jordägare

vill omreglera sina arrendeställen i syfte att tillskapa mera bärkraftiga

jordbruk. Omvänt följer härav att grunden icke kan åberopas för

åstadkommandet av sådana här ovan berörda arrendeindragningar och

arrendesammanslagningar, som icke innebär någon driftsekonomisk fördel.

Jordägarens rätt att motsätta sig arrendeavtalets förlängning i de fall, då

arrendatorn gjort sig skyldig till försumlighet, lär knappast kunna sättas

1 fråga. Den grund för optionsrättens brytande, vilken i första hand skulle

kunna diskuteras, vore väl den som innebär att jordägaren kan hänvisa till

att han själv eller någon honom närstående skall övertaga brukandet av

jorden. Iliir är emellertid att märka, att denna grund till följd av sakens

natur mera sällan kan åberopas vid uppsägningar, som åsyftar att möjliggöra

sammanslagning av arrendegård med annan arrendegård.

Åtminstone arrendesammanslagningarna skulle därför av allt att döma

icke påverkas nämnvärt av sådana jämkningar i jordägarens befogenhet

att bryta optionsrätten, som ligger närmast till hands. Däremot är det

2 — Dihang till riksdagens protokoll 1053. .9 sand. 3 avd. Nr 13.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

uppenbart att ett mer eller mindre totalt upphävande av jordägarens rätt

i sistnämnda hänseende effektivt skulle stoppa den av motionärerna påtalade

utvecklingen både vad gäller arrendesammanslagningarna och arrendeindragningarna.

I samma riktning skulle ett införande av friköpsrätt

verka. Åtskilliga omständigheter talar emellertid mot att man över huvud

taget tillgriper lagstiftningsåtgärder i motionernas syfte. Främst må här

framhållas att lagstiftningsingripanden kan befaras göra jordägarna obenägna

att i fortsättningen upplåta jord på arrende. I stället för att bevara

tillgången på arrendegårdar skulle ingripandena på så sätt medföra helt

motsatta resultat och följaktligen orsaka direkt skada för de intressen,

motionärerna företräder. Som lantbruksstyrelsen understrukit i sitt yttrande

över motionerna, bör dessutom beaktas att den indragning respektive

sammanslagning av arrendegårdar, som hittills skett, till mycket

stor del får anses ha varit till nytta för jordbruket och ha stått i överensstämmelse

med de riktlinjer, som statsmakterna uppdragit för den fortsatta

jordbrukspolitiken. Det sagda gäller enligt lantbruksstyrelsen jämväl i

många fall, där åtgärderna gått längre än som varit nödvändigt för att

uppnå minimigränsen för ett bärkraftigt jordbruk. Styrelsen har i detta

sammanhang hänvisat till vissa uttalanden av vederbörande departementschef

i propositionen nr 75/1947 angående riktlinjerna för den framtida

jordbrukspolitiken m. m. (se s. 210). Uttalandena gick ut på att det komme

att finnas behov av åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering även i

många andra fall än dem, där det allmänna borde medverka vid genomförandet

av dylika åtgärder. Från det allmännas sida borde därför ej resas

hinder för en sådan yttre rationalisering, som jordbrukarna själva kunde

vilja genomföra. Departementschefens uppfattning i detta avseende föranledde

ingen erinran under riksdagsbehandlingen av nämnda proposition.

Vad särskilt angår tanken på att införa bestämmelser om en friköpsrätt

för arrendatorerna vill utskottet betona, att sådana bestämmelser skulle

innebära ett mycket långtgående ingrepp i den enskilda äganderätten. Motsvarande

åsikt framfördes av tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag i utskottets

av riksdagen godkända utlåtande nr 15, som behandlade motionsyrkanden

om bland annat friköpsrätt. Samma tveksamhet beträffande

lämpligheten av friköpsrätten kommer för övrigt till uttryck i lantbruksstyreisens

yttrande över de nu väckta motionerna.

Vad här anförts synes alltså mana till försiktighet inför lagstiftningsingripanden

på förevarande område. Eventuella ingripanden torde icke

böra sträcka sig längre än till att förhindra särskilt stötande arrendeuppsägningar.

Lantbruksstyrelsen har meddelat, att styrelsen för närvarande

just överväger frågan om de ändringar i nyttjanderättslagen, som bör vidtagas

i syfte att förebygga dylika uppsägningar. Övervägandena avser såväl

sociala arrenden som arrenden i övrigt. Styrelsens förslag i frågan torde

enligt vad styrelsen själv uttalat kunna framläggas under loppet av inne
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

varande år. Utskottet anser, att detta förslag bör avvaktas, innan riksdagen

gör någon framställning om särskild utredning i ämnet. Utskottet

utgår därvid ifrån att de synpunkter, som åberopats i motionerna, blir

föremål för uppmärksamhet under styrelsens utredningsarbete. Det är därjämte

utskottets förhoppning, att detta bedrives så skyndsamt som möjligt.

I motionen II: 76 har anmärkts att personer, vilka förvärvat jordbruksfastighet

som objekt för kapitalplacering, i många fall utarrenderar åkerjorden

till närboende jordbrukare. Jordbruksbyggnaderna å fastigheten

komme därvid icke till användning, och följden bleve, att byggnadsbeståndet

lämnades utan underhåll och försämrades. Härigenom upphörde så småningom

förutsättningarna för självständigt jordbruk å brukningsdelen i

fråga. Motionärerna ifrågasätter därför, om icke lagen den 30 juni 1947

om uppsikt å jordbruk — den s. 1c. uppsiktslagen — borde kompletteras med

en bestämmelse, enligt vilken brukningsdel icke finge utarrenderas i avsikt

att från jordägaren avlasta skyldighet att hålla hus och jord i önskvärt

skick, därest lantbruksnämnden funne jordbruket bärkraftigt och ansåge

att det skulle ha en på detsamma boende brukare.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande över denna motion sagt sig vara

medveten om att det är vanligt med utarrendering av jordbruk till grannar,

varigenom den utarrenderade brukningsdelens byggnader blivit obehövliga.

Styrelsen framhåller emellertid vidare, att icke endast den av motionärerna

angivna ägarkategorien använder sig av detta arrendesystem. Jämväl jordbrukare,

som av åldersskäl eller andra grunder önskade uphöra med jordbruksdriften,

funne det ofta vara fördelaktigt att överlämna skötseln av

åkerjorden till grannar. Åtminstone de för jorden avsedda ekonomibyggnaderna

bleve på så sätt onödiga. Styrelsen betonar dock, att ett sambruk

av antydd art ofta kunde vara till övervägande gagn för jordbruket,

eftersom det i vissa fall innebure ett medel att temporärt ernå en behövlig

förstärkning av ett angränsande jordbruk. Å andra sidan medgåves att

sambruket ibland kunde leda till en icke önskvärd nedgång av antalet bärkraftiga

jordbruk i en viss bygd. Styrelsen kunde likväl icke tillstyrka den

metod, som motionärerna föreslagit för att råda bot på sistnämnda missförhållande.

Den förordade kompletteringen av uppsiktslagen skulle nämligen

medföra, att utarrenderingen av jordbruksjord i mycket stor utsträckning

skulle läggas under statlig myndighets kontroll.

Utskottet delar i det väsentliga de av lantbruksstyrelsen anförda synpunkterna.

Den lagändring, motionärerna närmast vill rekommendera, kan

därför icke biträdas av utskottet. Detta utesluter dock icke, att de förhållanden,

motionen berör, är förtjänta av viss uppmärksamhet från det allmännas

sida. Lantbruksstyrelsen har anmält, att jämväl i detta ämne viss

utredning planeras inom styrelsen. Utredningen avser närmast att bedöma

behovet av en översyn av uppsiktslagen i vissa andra avseenden än det i

motionen behandlade. Styrelsen utlovar emellertid, att under utrednings
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

arbetet jämväl kommer att beaktas i vad mån man utan sådana långtgående

åtgärder, som motionärerna föreslagit, skulle kunna komma till

rätta med det av dem upptagna spörsmålet. Utskottet anser, att man tills

vidare bör låta sig nöja med den granskning av frågan, vilken lantbruksstyrelsen

sålunda ämnar företaga. Eftersom förevarande spörsmål står i

visst sammanhang med de frågor, som avses bli behandlade inom ramen

för lantbruksstyrelsens förut omnämnda översyn av nyttjanderättslagen,

förutsätter utskottet, att de båda utredningarna sker i nära anslutning till

varandra.

På grund av det anförda får utskottet alltså hemställa, att

A. motionerna 1:11 och II: 20 icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd; samt

B. att motionen II: 76 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 26 mars 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Albert Hermansson,

Lindahl, Ebbe Ohlsson, Ivar Nilzon, Boo och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo*, Åhman, Johansson

i Torp, von Seth, Nyberg, Andersson i Dunker, Jansson i Hällefors och

Persson i Appuna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1953 Ivar Heggströms Boktryckeri A. B.

630841

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.