Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående översyn av författningarna om den kyrkliga jorden. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 313 i första kammaren av herr Näsström m. fl. och nr 389 i andra kammaren av herr Andersson i Alfredshem m. fl.

1953-04-14 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1953:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående översyn av författningarna om den kyrkliga jorden. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 313 i första kammaren av herr Näsström m. fl. och nr 389 i andra kammaren av herr Andersson i Alfredshem m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr U—15.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7i.

1

Nr 14.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående översyn av

författningarna om den kyrkliga jorden.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 313 i första kammaren av herr

Näsström m. fl. och nr 389 i andra kammaren av herr Andersson i Alfredshem

m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, föreslås, »att riksdagen ville i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa, att författningarna om den kyrkliga jorden

överses i syfte att hringa föråldrade och oklara bestämmelser i samklang

med den moderna lagstiftningen på området».

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas förslag,

får utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

yttrande inhämtats från kammarkollegium. På begäran av utskottet har

tillika yttrande över motionerna avgivits av Svenska pastoratens riksförbund.

Yttrandena.

Kammarkollegiet finner för sin del icke tillräckliga skäl föreligga för

att en allmän översyn av ifrågavarande författningar nu igångsättes.

Svenska pastoratens riksförbund anser en modernisering påkallad av de

föreskrifter, som gäller dels befogenheterna att förordna om försäljning

av kyrklig jord, dels det processuella representantskapet för denna

jord.

Som motivering för sitt avstyrkande anför kammarkollegiet följande.

Äganderätten till den kyrkliga jorden. Såsom motionärerna framhålla,

är det i vissa hänseenden oklart, vem äganderätten tillkommer till den

publika jord, som disponeras för kyrkliga ändamål. Denna oklarhet hänför

sig främst till det förhållandet, att man för större delen av det medeltida

kyrkogodset saknar närmare kännedom rörande de omständigheter, varunder

de särskilda egendomarna erhållit sin kyrkliga natur. I anledning av

att en riktig tillämpning av visst stadgande i förordningen den It juli 1862

angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster förutsatte kännedom

om huruvida särskilda ecklesiastika boställen anslagits av kronan

eller icke, påbörjades år 1901 en utredning — ecklesiastika boställsutrcd
1

Bihang till riksdagens protokoll 1353. 3 samt. 3 avd. Nr Vi—15.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr H.

ningen — rörande ifrågavarande boställens tillkomst, omfattning in. in.

Då utredningen år 1929 avbröts, hade prästboställena i de norrländska

länen samt Värmlands och Kopparbergs län undersökts. Kyrkomötet har i

skrivelse 1951:21 hemställt om återupptagande av utredningen; denna

framställning är för närvarande beroende på Kungl. Maj :ts prövning. 1

andra mera omfattande utredningar ha behandlats biskopslönefastigheter

och klockarboställen. Slutligen ha vid skilda tillfällen på förekommen anledning

undersökningar gjorts rörande tillkomsten av särskilda ecklesiastika

egendomar. Då klarhet ej stått att vinna, huruvida kyrklig jord av

medeltida ursprung anslagits av kronan eller icke, ha domstolarna — såsom

i motionerna erinrats — funnit sig böra presumera att kronoanslag

icke föreligger. Av rättspraxis synes vidare kunna utläsas att kyrklig jord,

som under medeltiden anskaffats av menighet, ej är att anse såsom i civilrättslig

mening tillhörig församling eller pastorat. Huruvida så är fallet

med av menighet efter nämnda tid anskaffad kyrklig jord låter sig knappast

besvara generellt; frågan har ingående undersökts i kammarkollegiets

nedannämnda utredning med förslag till ändringar i 1927 års kyrkliga

försäljningslag. Beträffande slutligen frågan, huruvida kyrklig egendom,

som varken tillhör kronan eller respektive församling, bör anses såsom

självägande stiftelse eller såsom tillhörig respektive lokalkyrka, är denna

fråga av övervägande teoretiskt intresse och rättspraxis har ej heller behövt

taga slutlig ställning till densamma.

Vem äganderätten till en kyrklig fastighet tillkommer har betydelse bl. a.

såtillvida, att en förutsättning för expropriation eller inlösen enligt ensittarlagen

av kyrklig jord är att denna icke visas eller skall antagas tillhöra

kronan. Vidare är genom högsta domstolens i motionerna omnämnda dom

den 18 oktober 1952 i mål rörande upplåtelse av Ädalslidens kyrkoherdeboställe

tillkommande rätt till vatten i Ångermanälven fastslaget, att för

försäljning jämlikt den kyrkliga försäljningslagen av ecklesiastik boställsjord

erfordras samtycke av församlingen eller pastoratet allenast när församlingen

eller pastoratet innehar bostället med äganderätt eller när menigheten

på grund av särskild omständighet — t. ex. föreskritt i donationsbrev

— eljest äger utöva en ägares befogenheter med avseende å bostället.

Då emellertid äganderättsfrågor — här lika litet som inom andra

rättsområden — i princip icke äro ägnade att lösas genom lagstiftning,

lärer man — så länge vid expropriation och inlösen enligt ensittarlagen

undantag göres för kronan tillhörig mark och så länge den kyrkliga försäljningslagen

i nyss berörda hänseende icke omarbetats — ha att i förekommande

fall göra den undersökning rörande äganderätten till fastigheten

ifråga, som är erforderlig och möjlig att åstadkomma.

Det rättsliga ställföreträdarskapet för den kyrkliga jorden. Av ålder balett

rättsligt ställföreträdarskap för den kyrkliga jorden tillkommit Kungl.

Maj :t, vilket ställföreträdarskap utövats främst genom kammarkollegiet

och länsstyrelserna. En central ställning vid »försvaret» av den kyrkliga

egendomen har vidare tillkommit domkapitlen, vars uppgifter härutinnan

alltjämt regleras i första hand av 26 kap. 5 § kyrkolagen av år 1686 och

femte punkten i prästerskapets privilegier av år 1723. Med stöd av församlingsstyrelselagen

och ecklesiastik boställsordning äga härjämte församlings

eller pastorats organ att i viss mån företräda lokalkyrkas egendom

respektive lokal prästerlig avlöningstillgång. Huvudreglerna för processbehö
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14. 3

righet vid mål berörande kyrklig jord torde i största korthet kunna sammanfattas

sålunda.

Kammarkollegiets processbehörighet framgår av 3 a § i kollegiets instruktion,

enligt vilket stadgande kollegiet har att tillse, att den till ecklesiastikstaten

och till kyrkliga behov och ändamål i övrigt anslagna fasta egendomen

icke disponeras emot given föreskrift, och därvid i frågor, som ej

avse uppsikten över egendomens ekonomiska förvaltning, bevaka rätten

till egendomen samt i sådant avseende, då det erfordras, utföra talan för

denna, särskilt i sak av större betydelse såsom äganderätts- eller ägotvist.

Genom undantagandet av frågor, som avse uppsikten över den ekonomiska

förvaltningen, har kollegiet som regel ej att taga befattning med tvister,

som härröra ur nyttjanderättsupplåtelser av kyrklig jord. Beträffande tilllämpningen

av kompetensregeln vill kollegiet upplysa, att kollegiets representation

mindre ofta påkallas vid lantmäteriförrättningar berörande kyrkliga

fastigheter, varemot kollegiet i betydande omfattning bevakar den

kyrkliga jordens intressen i vattenmål — vanligen i samverkan med konsistorieombud

eller ombud för pastorat eller församling. Bevakandet av att

kyrklig jord disponeras för avsett ändamål har alltid i särskild grad kommit

att åvila kollegiet, som med sin tillgång till äldre arkivalier varit särskilt

ägnat att fullgöra denna uppgift.

Enligt femte punkten av prästerskapets privilegier skulle landshövdingen

tillsammans med konsistorium vid tvist om kyrklig jord taga sig an dennas

försvar. På grund av denna bestämmelse och andra senare författningar

torde den kyrkliga jordens intressen i allmänhet ha företrätts av kronoombud

och ombud för domkapitlet (konsistoriefullmäktig) i samverkan

intill dess genom en kungörelse den 30 december 1863 föreskrevs att i allmänhet

endast konsistoriefullmäktige skulle förordnas. Sedan genom 1932

års reform av den ecklesiastika boställsförvaltningen länsstyrelsens dessförinnan

omfattande praktiska bestyr med denna förvaltning upphört, synas

länsstyrelserna allmänt ha upphört att förordna kronoombud vid mål

eller förrättningar berörande kyrklig jord.

Då genom 1932 års lagstiftning den direkta förvaltningen av prästlönejorden

anförtroddes åt pastoraten och stiftsnämnderna inrättades såsom

kontrollorgan över denna förvaltning, avlastades väl från domkapitlen åtskilliga

praktiska bestyr med kontrollen över densamma. Däremot torde

ingen mera väsentlig inskränkning gjorts i domkapitlens processbehörighet

för egendom, som är underkastad ecklesiastik boställsordning. Alt — såsom

ej sällan synes ske — vid mål eller förrättningar berörande ecklesiastika

boställen i stället för ett konsistorieombud inställer sig för bevakande av

boställes rätt ett av stiftsnämnden förordnat ombud torde sålunda innebära

eu viss oegentlighet.

Vad härefter beträffar den processbehörighet för kyrklig jord, till stöd

varför församling eller pastorat kan åberopa lagen om försainlingsstyrelse

respektive ecklesiastik boställsordning, föreligger självfallet en sådan behörighet,

när fråga är om tvist som härrör ur församlingens eller pastoratets

ekonomiska förvaltning av viss fast egendom, t. ex. arrendetvist. 1

regel torde väl därvid icke någon myndighet göra gällande något härmed

konkurrerande anspråk på behörighet att i saken företräda den kyrkliga

egendomen; att kammarkollegiet instruktionsenligt är förhindrat att i dylikt

sammanhang företräda kyrklig jord bar ovan nämnts. Såvitt kollegiet

är bekant bar emellertid icke heller i sådant mål, vari kyrklig jord före
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr ii.

trätts av kollegiet eller konsistoriefullmäktig, församlings eller pastorats

processbehörighet blivit av domstol underkänd.

Det rättsliga ställföreträdarskapet för kyrkofonden tillkommer i första

hand statskontoret.

Enligt kollegiets mening låter det sig icke bestrida, att reglerna för det

processuella ställföreträdarskapet för den kyrkliga egendomen äro förhållandevis

komplicerade. Åtminstone teoretiskt är det därför tänkbart att i

ett och samma mål rörande kyrklig jord skilda legala representanter för

samma intresse framställa med varandras oförenliga yrkanden. De hittillsvarande

erfarenheterna ha dock i stort sett icke givit anledning till farhågor

härutinnan. I vart fall är, där konkurrerande eller eljest mera komplicerade

representationsförhållanden föreligga, detta en svårfrånkomlig följd

av den sammansatta karaktären av det eller de ändamål, som med det kyrkliga

fastighetsbeståndet skola tillgodoses.

Försäljning av kyrklig jord. Med utgångspunkt från högsta domstolens

ovannämnda dom rörande Ådalslidens församlings vattenrätt ifrågasättes

i motionerna ändrade regler beträffande samtycke av församling eller pastorat

såsom förutsättning för försäljning av kyrklig jord. Genom nämnda

dom har det nuvarande rättsläget blivit i väsentlig grad klarlagt. Frågan

om behovet och lämpligheten av en ändring av gällande lagstiftning har utförligt

behandlats i en av kollegiet den 19 maj 1951 avgiven utredning

(stencilerad) med förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av

kyrklig jord. Utredningen, som uppdrogs åt kollegiet genom Kungl. Maj :ts

beslut den 20 december 1946, föranleddes av riksdagens skrivelse 1946: 378

och är jämte över densamma infordrade yttranden föremål för Kungl.

Maj :ts prövning.

I detta sammanhang anser sig kollegiet böra omnämna ett annat av högsta

domstolen nyligen träffat avgörande. Med stöd av ett utav kollegiet jämlikt

den kyrkliga försäljningslagen meddelat, av Kungl. Maj :t efter besvär

fastställt beslut försålde stiftsnämnden i Luleå för bostadsändamål till viss

person ett område av prästbostället Kaplansbordet l4 i Skellefteå socken.

Vederbörande inskrivningsdomare meddelade lagfart för köparen på grund

av det utav stiftsnämnden utfärdade köpebrevet. Skellefteå landsförsamling,

som vägrat mottaga den bestämda köpeskillingen, överklagade inskrivningsdomarens

beslut under anförande, att då församlingen icke godtagit

det i kollegiets beslut bestämda markpriset samt köparen ej kunnat med

kvitto av kyrkorådet styrka, att köpeskillingen erlagts, hade någon laglig

försäljning icke kommit till stånd. Målet avgjordes av högsta domstolen

genom slutligt beslut den 16 december 1952, därvid domstolen, enär församlingens

påstående, att dess godkännande av försäljningen erfordrades,

ej kunde i lagfartsärendet lämnas utan avseende, samt köparens rätt förty

måste anses tvistig, fastställde av hovrätten meddelat beslut att undanröja

den meddelade lagfarten och återförvisa målet till inskrivningsdomaren.

Högsta domstolens beslut innebär att köparens lagfartsansökning skulle förklaras

vilande, varefter parterna hade att vid domstol tvista i äganderättsfrågan.

Redan vid tillkomsten år 1927 av den kyrkliga försäljningslagen

framhöllo tre av lagrådets ledamöter, att i händelse av försäljning av kyrklig

jord mot bestridande av församling eller pastorat svårigheter kunde

uppstå för köparen i fråga om erhållande av lagfart. I kollegiets ovannämnda

utredning har därför behandlats även frågan om behovet och lämplig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

b

heten av en ändring av lagfartsförordningen. Även denna speciella fråga

är sålunda föremål för Kungl. Maj :ts övervägande.

I motionerna uttalas, att församlingsstyrelselagen och ecklesiastik boställsordning

icke uttömmande reglera behörigheten att utfärda köpebrev

å kyrklig jord. I anledning härav får kollegiet framhålla, att enligt 11 §

tillämpningskungörelsen till kyrkliga försäljningslagen, vilken kungörelse

utfärdats med stöd av 7 § nämnda lag, det vid samtliga försäljningar av

kyrklig jord ankommer på stiftsnämnd att utfärda köpebrev. Det förhållandet,

att en på grund av dylikt köpebrev sökt lagfart av en eller annan

anledning kan bliva vilandeförklarad, lärer icke innebära någon inskränkning

i stiftsnämnds sagda behörighet.

Upplåtelse av servitutsrätt å kyrklig jord. Såsom motionärerna påpeka

är behörigheten att upplåta servitutsrätt i fråga om kyrklig jord icke särskilt

reglerad. Möjligen kan en viss begränsad behörighet för stiftsnämnd

att lämna tillstånd till dylik upplåtelse anses vara inrymd i 24 § andra

stycket boställsordningen och 2 § 3:o c) instruktionen för stiftsnämnd och

stifts jägmästare; detta synes dock ovisst. Av domen i målet om Ådalslidens

kyrkoherdeboställes vattenrätt framgår, att servitutsupplåtelse, som ekonomiskt

sett är jämförlig med försäljning av mark, är vad angår befogenheten

att företaga upplåtelsen att jämställa med försäljning. Enligt en fast

praxis meddelas servitutsrätt för starkströmsledningar över kyrklig jord

av Kungl. Maj:t — till synes vanligen i samband med meddelande av koncession

jämlikt lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar.

Någon närmare reglering av rätten att upplåta servitut å kyrklig jord

synes kollegiet icke erforderlig med hänsyn till att det framstår som ett

självklart intresse, att dylik jord liksom annan publik jord icke belastas

med s. k. rättshandlingsservitut.

Bestämmandet av köpeskilling vid överlåtelse av kyrklig jord till kronan.

Med utgångspunkt även i denna del från målet om Ådalslidens kyrkoherdeboställes

vattenrätt ifrågasättes i motionerna, huruvida icke — till

undvikande av att Kungl. Maj :t vid bestämmande av köpeskillingen vid

större försäljningar av kyrklig jord till kronan kommer att företräda både

säljaren och köparen — köpeskillingen i dylika fall borde bestämmas av

en opartisk instans, såsom vattendomstol, expropriationsdomstol eller skiljemän.

Vad då först angår tillgodogörande av kyrklig jord tillhörande vattenkraft

må framhållas, att valet av form för upplåtelse till vattenfallsstyrelsen

av Ådalslidens boställes vattenkraft i väsentlig grad påverkades av den omständigheten,

att församlingens kyrkoråd på ett tidigt stadium träffat eu

överenskommelse med vattenfallsstyrelsen om upplåtelse till styrelsen av

denna vattenkraft mot en ersättning, som utgjorde blott omkring hälften

av den ersättning, som av Kungl. Maj:t sedermera bestämdes genom det

omtvistade beslutet. Då fråga senare uppkom om upplåtelse i enahanda

ordning till vattenfallsstyrelsen eller Bergeforsens kraftaktiebolag av annat

boställe tillhörig vattenrätt i Bergeforsen i Indalsälven, avstyrkte kollegiet

eu dylik anordning. Under åberopande av att mål om ifrågavarande strömfalls

utbyggnad vore anhängigt vid vattendomstol och att i målet framställts

yrkande om ersättningsfrågans prövning enligt vattenlagen, förklarade

kollegiet sig anse, att vid sådant förhållande ersättningen i princip

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr li.

borde bestämmas i sistnämnda ordning. Genom beslut den 15 oktober 1948

gillade Kungl. Maj:t denna ståndpunkt. Enligt kollegiets mening saknas

anledning att antaga annat än att sistnämnda beslut kommer att vara normgivande

vid framdeles uppkommande motsvarande fall.

Beträffande åter markförsäljningar från kyrkliga fastigheter till kronan

kan det måhända ur rent principiell synpunkt te sig egendomligt att Kungl.

Maj :t stundom har att bestämma icke blott, huruvida försäljning skall ske,

utan även köpeskillingen och övriga köpevillkor. Ifrågavarande försäljningar

äro helt få — på sin höjd en eller ett par om året. Redan enligt

gällande tillämpningskungörelse till den kyrkliga försäljningslagen har

nämligen kammarkollegiet behörighet att avgöra alla ärenden om försäljning

av kyrklig jord utom dem, där fråga är om försäljning av jord med

större inägoareal än tio hektar eller större sammanlagd areal än tjugu

hektar eller med högre värde än tjugutusen kronor. De försäljningsärenden,

vari Kungl. Maj:t sålunda förbehållit sig beslutanderätten, äro av den storleksordning

att till grund för försäljningsbeslutet ligger icke blott en omfattande

remissbehandling av frågan utan regelmässigt även en expertvärdering

av marken, som ur värderingsteknisk synpunkt uppfyller högt ställda

anspråk. I sitt förslag till förenkling av försäljningsförfarandet har kollegiet

emellertid föreslagit, att kollegiets försäljningsbefogenhet skall så vidgas,

att endast ärenden om försäljning av större inägoareal än tjugu hektar

eller större sammanlagd areal än femtio hektar eller med ett högre värde

än femtiotusen kronor behöva underställas Kungl. Maj :ts avgörande. Ett

genomförande av detta förslag skulle sålunda ytterligare minska de fall,

där den i motionerna påtalade situationen vore förhanden. Oavsett om detta

förslag genomföres eller ej, synes det kollegiet, att den av motionärerna

åsyftade intressekollisionen hos Kungl. Maj :t icke behöver ingiva några

farhågor, blott i nu förevarande ärenden tillses att utredningen i markfrågan

verkställes på ett värderingstekniskt fullgott sätt, ett intresse vilket

liksom hittills kan tillgodoses inom ramen för gällande lagstiftning.

I den mån med motionerna kan åsyftas en formell översyn av lagstiftningen

på förevarande områden får kollegiet erinra om de avsevärda svårigheter,

som alltid visat sig föreligga vid mera omfattande sådana företag

inom den kyrkliga lagstiftningen.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund anför.

Styrelsen vitsordar, att rättsreglerna rörande såväl befogenheten att försälja

kyrklig jord som det rättsliga representantskapet för den äro oklara

och lida av brist på överensstämmelse med den ordning för förvaltningen

av denna jord, som statsmakterna i senare tid beslutat. Såsom i motionen

framhållits, heror detta på att de två förstnämnda rättsområdena regleras

av författningar, som tillkommit för flera hundra år sedan och som lämnats

oförändrade, då övriga författningar om den kyrkliga jorden moderniserats.

En anordning, som lägger det ekonomiska ansvaret för jordens förvaltning

på pastoraten och förutsätter, att dessa skola göra betydande kapitalinvesteringar

i fastigheterna, men utsätter pastoraten för att fastigheterna

därefter när som helst säljas utan deras samtycke, är enligt styrelsens mening

föga rationell.

Rätt att företräda kyrklig jord inför domstolar torde nu tillkomma för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74. 7

sainlingsombud, pastoratsombud, konsistorieombud och kammaradvokatfiskalen

samt dessutom måhända justitiekanslern och stiftsnämndsombud.

Hur stora de särskilda ombudens befogenheter äro och hur det skall gå,

om de tilläventyrs ha olika yrkanden, är omtvistat.

En modernisering av de föreskrifter, som gälla dels befogenheterna att

förordna om försäljning av kyrklig jord, dels ock det processuella representantskapet

för denna jord, synes alltså påkallad. \ id denna böra enligt styrelsens

mening ligga till grund de principer för förvaltningen av den kyrkliga

jorden, som återfinnas i 1932 års ecklesiastika boställsordning

d. v. s. kommunal självstyrelse under den kontroll, som är erforderlig för

att tillgodose allmänt-kyrkliga och statliga intressen.

Då det här gäller jord, som till största delen förvaltas av pastoraten, synes

pastoratsintresset böra bli företrätt vid den översyn, som begärs i motionen.

I detta sammanhang får styrelsen meddela, att styrelsen i skrivelse till

Kungl. Maj :t den 26 september 1947 lagt fram ett förslag till nya författningar

om försäljning av kyrklig jord, avseende en genomgripande decentralisering

av försäljningsförfarandet och ett genomförande av kommunal

självstyrelse. Styrelsen hoppas, att detta förslag skall läggas till grund för

den ifrågasatta reformen.

Utskottet.

Motionärerna motiverar sin begäran om översyn av författningarna rörande

den kyrkliga jorden med att brist på klarhet och inre överensstämmelse

vidlåder detta rättsområde. Frågan vem som är att anse som ägare

till den kyrkliga jorden är, framhåller motionärerna, icke besvarad. Vidare

vore bestämmelserna rörande det rättsliga representantskapet för jorden,

exempelvis vid rättegångar, försäljningar och servitutsupplåtelser, i vissa

avseenden ofullständiga och svårtolkade. Motionärerna hänvisar härutinnan

bl. a, till ett avgörande av högsta domstolen (NJA 1952 s. 484) rörande

fråga huruvida för upplåtelse från kyrkoherdeboställe av rätt till vatten

in. in. fordrades samtycke av församlingen (pastoratet). Domstolens majoritet

besvarade frågan nekande. Avgörandet synes motionärerna vara ett

exempel på att föreskrifterna på detta rättsområde icke går väl samman.

Om nämligen befogenheten att förvalta den kyrkliga jorden anförtroddes

pastoraten men det samtidigt lades i de statliga myndigheternas hand att

oberoende av pastoratens önskningar förordna om försäljning av jorden,

kunde man väl knappast vänta sig, att pastoraten skulle ägna förvaltningen

det intresse, som vore en förutsättning för att den kommunala självstyrelsen

på detta område skulle leda till ett gott förvaltningsresultat. Slutligen dryftas

i motionerna lämpligheten av nuvarande ordning för bestämmande av

köpeskilling vid försäljning eller upplåtelse av kyrklig jord till kronan.

Kammarkollegiet har avstyrkt bifall till motionerna. Svenska pastoratens

riksförbund har däremot på så sätt biträtt dessa, att förbundet ansett det

påkallat att modernisera de föreskrifter, som gäller dels befogenheterna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74.

att förordna om försäljning av kyrklig jord, dels ock det processuella representantskapet

för denna jord.

Det synes utskottet tveksamt huruvida motionärerna velat åvägabringa

lagstiftning beträffande det spörsmål, som beröres först i motionerna, frågan

om äganderätten till den kyrkliga jorden. Riksförbundet har

som antytts icke berört just denna fråga. Utskottet finner en lagstiftning

för reglering av äganderätten till kyrklig jord icke vara lämplig. Såsom

kammarkollegiet påpekat är äganderättstvister i princip icke ägnade att

lösas genom lagstiftning.

Det andra av motionärerna upptagna spörsmålet, frågan om representationen

beträffande kyrklig jord, är i viss mån skilt från problemet

om äganderätten till jorden. Trots att äganderätten i betydande utsträckning

anses icke tillkomma kronan har Kungl. Maj :t nämligen sedan länge

utövat ett rättsligt ställföreträdarskap i fråga om dylik jord, och liknande

befogenhet har tilldelats bl. a. kammarkollegiet. Beträffande dylika representationsbefogenheter

har det i viss omfattning ansetts möjligt att lagstifta.

Den kyrkliga försäljningslagen av år 1927 reglerar sålunda förfarandet

vid försäljning av kyrklig jord. Enligt denna lag ankommer det

med avseende å sådan jord på kammarkollegiet eller Kungl. Maj :t att

medgiva försäljning.

Utskottet vill i anslutning till uttalanden av motionärerna och Svenska

pastoratens riksförbund betona, att församlingar och pastorat pålagts en

väsentlig förvaltningsbörda beträffande kyrklig jord. Det kan då synas

rimligt, att deras representationsbefogenhet ställes i relation härtill. I fråga

om rätten att företräda vid rättegång har, att döma av kammarkollegiets

yttrande, icke framkommit något missnöje med nuvarande representationsordning.

Annorlunda förhåller det sig, då det gäller representationen vid

försäljning m. in. av kyrklig jord. Som framgår bl. a. av det av motionärerna

åberopade rättsfallet rörande upplåtelse av rätt till vatten m. m.

har enighet icke rått på detta område. En utredning i ämnet kunde även

enligt utskottets mening synas önskvärd. Emellertid har kammarkollegiet

med skrivelse den 19 maj 1951 till Kungl. Majrt överlämnat förslag till

förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig jord. De föreslagna

författningsändringarna åsyftar i stort sett ett bibehållande av nuvarande

ordning för försäljningen men avses medföra ett snabbare förfarande. Kollegiet

har i samband härmed tagit avstånd från tanken att låta församlingar

och pastorat själva bestämma om försäljning. Denna tanke har framförts

i ett förslag till nya författningar på området som framlagts av Svenska

pastoratens riksförbund och som åberopas i riksförbundets yttrande över

förevarande motioner. Remissbehandlingen av kammarkollegiets förslag

är avslutad. Med hänsyn till att frågan om representationen vid försäljning

sålunda snart torde bli föremål för Kungl. Maj:ts bedömande finner utskottet

det icke lämpligt att riksdagen nu gör någon framställning i ämnet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1A.

9

Vad angår ordningen för bestämmande av köpeskillingen

då kyrklig jord försäljes eller upplåtes till kronan, kan det, såsom motionärerna

funnit, ifrågasättas om det är lämpligt att köpeskillingen i dylika fall

bestämmes av Kungl. Maj:t. Emellertid har i kammarkollegiets ovan berörda

förslag behandlats även frågan om prissättningen vid försäljning

av kyrklig jord. Skäl motsvarande dem som anförts beträffande representationsbefogenheten

vid försäljning talar för att någon särskild utredning rörande

den av motionärerna sist framlagda frågan icke nu igångsättes.

Slutligen må här beträffande motionärernas yrkande över huvud taget

understrykas nödvändigheten att väga angelägenheten av den begärda översynen

mot de betydande svårigheter, som skulle vara förbundna därmed.

Om en mera genomgripande reform åsyftas, torde den utredning, som måste

ligga till grund för lagstiftningen, enligt utskottets uppfattning komma att

bli både vittomfattande och långvarig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:313 och 11:389, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 april 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Albert Hermansson.

Lindahl *, Ebbe Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Åhman, Andersson i Mölndal, Johansson

i Torp, Nyberg, Andersson i Dunker, Jansson i Hällefors*, Persson i

Appuna och Munktell.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herr Johansson i Torp.

15.

2 Bihang titt riksdagens protokoll 1953. .9 sand. 3 avd. Nr 1A

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.