Utlåtande i anledning av väckta motioner angående översyn av författningarna om den kyrkliga jorden. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 313 i första kammaren av herr Näsström m. fl. och nr 389 i andra kammaren av herr Andersson i Alfredshem m. fl.
1953-04-14 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1953:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående översyn av författningarna om den kyrkliga jorden. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 313 i första kammaren av herr Näsström m. fl. och nr 389 i andra kammaren av herr Andersson i Alfredshem m. fl.
Dokumentets text
Nr U—15.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7i.
1
Nr 14.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående översyn av
författningarna om den kyrkliga jorden.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 313 i första kammaren av herr
Näsström m. fl. och nr 389 i andra kammaren av herr Andersson i Alfredshem
m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, föreslås, »att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att författningarna om den kyrkliga jorden
överses i syfte att hringa föråldrade och oklara bestämmelser i samklang
med den moderna lagstiftningen på området».
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas förslag,
får utskottet hänvisa till motionerna.
över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
yttrande inhämtats från kammarkollegium. På begäran av utskottet har
tillika yttrande över motionerna avgivits av Svenska pastoratens riksförbund.
Yttrandena.
Kammarkollegiet finner för sin del icke tillräckliga skäl föreligga för
att en allmän översyn av ifrågavarande författningar nu igångsättes.
Svenska pastoratens riksförbund anser en modernisering påkallad av de
föreskrifter, som gäller dels befogenheterna att förordna om försäljning
av kyrklig jord, dels det processuella representantskapet för denna
jord.
Som motivering för sitt avstyrkande anför kammarkollegiet följande.
Äganderätten till den kyrkliga jorden. Såsom motionärerna framhålla,
är det i vissa hänseenden oklart, vem äganderätten tillkommer till den
publika jord, som disponeras för kyrkliga ändamål. Denna oklarhet hänför
sig främst till det förhållandet, att man för större delen av det medeltida
kyrkogodset saknar närmare kännedom rörande de omständigheter, varunder
de särskilda egendomarna erhållit sin kyrkliga natur. I anledning av
att en riktig tillämpning av visst stadgande i förordningen den It juli 1862
angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster förutsatte kännedom
om huruvida särskilda ecklesiastika boställen anslagits av kronan
eller icke, påbörjades år 1901 en utredning — ecklesiastika boställsutrcd
1
Bihang till riksdagens protokoll 1353. 3 samt. 3 avd. Nr Vi—15.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr H.
ningen — rörande ifrågavarande boställens tillkomst, omfattning in. in.
Då utredningen år 1929 avbröts, hade prästboställena i de norrländska
länen samt Värmlands och Kopparbergs län undersökts. Kyrkomötet har i
skrivelse 1951:21 hemställt om återupptagande av utredningen; denna
framställning är för närvarande beroende på Kungl. Maj :ts prövning. 1
andra mera omfattande utredningar ha behandlats biskopslönefastigheter
och klockarboställen. Slutligen ha vid skilda tillfällen på förekommen anledning
undersökningar gjorts rörande tillkomsten av särskilda ecklesiastika
egendomar. Då klarhet ej stått att vinna, huruvida kyrklig jord av
medeltida ursprung anslagits av kronan eller icke, ha domstolarna — såsom
i motionerna erinrats — funnit sig böra presumera att kronoanslag
icke föreligger. Av rättspraxis synes vidare kunna utläsas att kyrklig jord,
som under medeltiden anskaffats av menighet, ej är att anse såsom i civilrättslig
mening tillhörig församling eller pastorat. Huruvida så är fallet
med av menighet efter nämnda tid anskaffad kyrklig jord låter sig knappast
besvara generellt; frågan har ingående undersökts i kammarkollegiets
nedannämnda utredning med förslag till ändringar i 1927 års kyrkliga
försäljningslag. Beträffande slutligen frågan, huruvida kyrklig egendom,
som varken tillhör kronan eller respektive församling, bör anses såsom
självägande stiftelse eller såsom tillhörig respektive lokalkyrka, är denna
fråga av övervägande teoretiskt intresse och rättspraxis har ej heller behövt
taga slutlig ställning till densamma.
Vem äganderätten till en kyrklig fastighet tillkommer har betydelse bl. a.
såtillvida, att en förutsättning för expropriation eller inlösen enligt ensittarlagen
av kyrklig jord är att denna icke visas eller skall antagas tillhöra
kronan. Vidare är genom högsta domstolens i motionerna omnämnda dom
den 18 oktober 1952 i mål rörande upplåtelse av Ädalslidens kyrkoherdeboställe
tillkommande rätt till vatten i Ångermanälven fastslaget, att för
försäljning jämlikt den kyrkliga försäljningslagen av ecklesiastik boställsjord
erfordras samtycke av församlingen eller pastoratet allenast när församlingen
eller pastoratet innehar bostället med äganderätt eller när menigheten
på grund av särskild omständighet — t. ex. föreskritt i donationsbrev
— eljest äger utöva en ägares befogenheter med avseende å bostället.
Då emellertid äganderättsfrågor — här lika litet som inom andra
rättsområden — i princip icke äro ägnade att lösas genom lagstiftning,
lärer man — så länge vid expropriation och inlösen enligt ensittarlagen
undantag göres för kronan tillhörig mark och så länge den kyrkliga försäljningslagen
i nyss berörda hänseende icke omarbetats — ha att i förekommande
fall göra den undersökning rörande äganderätten till fastigheten
ifråga, som är erforderlig och möjlig att åstadkomma.
Det rättsliga ställföreträdarskapet för den kyrkliga jorden. Av ålder balett
rättsligt ställföreträdarskap för den kyrkliga jorden tillkommit Kungl.
Maj :t, vilket ställföreträdarskap utövats främst genom kammarkollegiet
och länsstyrelserna. En central ställning vid »försvaret» av den kyrkliga
egendomen har vidare tillkommit domkapitlen, vars uppgifter härutinnan
alltjämt regleras i första hand av 26 kap. 5 § kyrkolagen av år 1686 och
femte punkten i prästerskapets privilegier av år 1723. Med stöd av församlingsstyrelselagen
och ecklesiastik boställsordning äga härjämte församlings
eller pastorats organ att i viss mån företräda lokalkyrkas egendom
respektive lokal prästerlig avlöningstillgång. Huvudreglerna för processbehö
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14. 3
righet vid mål berörande kyrklig jord torde i största korthet kunna sammanfattas
sålunda.
Kammarkollegiets processbehörighet framgår av 3 a § i kollegiets instruktion,
enligt vilket stadgande kollegiet har att tillse, att den till ecklesiastikstaten
och till kyrkliga behov och ändamål i övrigt anslagna fasta egendomen
icke disponeras emot given föreskrift, och därvid i frågor, som ej
avse uppsikten över egendomens ekonomiska förvaltning, bevaka rätten
till egendomen samt i sådant avseende, då det erfordras, utföra talan för
denna, särskilt i sak av större betydelse såsom äganderätts- eller ägotvist.
Genom undantagandet av frågor, som avse uppsikten över den ekonomiska
förvaltningen, har kollegiet som regel ej att taga befattning med tvister,
som härröra ur nyttjanderättsupplåtelser av kyrklig jord. Beträffande tilllämpningen
av kompetensregeln vill kollegiet upplysa, att kollegiets representation
mindre ofta påkallas vid lantmäteriförrättningar berörande kyrkliga
fastigheter, varemot kollegiet i betydande omfattning bevakar den
kyrkliga jordens intressen i vattenmål — vanligen i samverkan med konsistorieombud
eller ombud för pastorat eller församling. Bevakandet av att
kyrklig jord disponeras för avsett ändamål har alltid i särskild grad kommit
att åvila kollegiet, som med sin tillgång till äldre arkivalier varit särskilt
ägnat att fullgöra denna uppgift.
Enligt femte punkten av prästerskapets privilegier skulle landshövdingen
tillsammans med konsistorium vid tvist om kyrklig jord taga sig an dennas
försvar. På grund av denna bestämmelse och andra senare författningar
torde den kyrkliga jordens intressen i allmänhet ha företrätts av kronoombud
och ombud för domkapitlet (konsistoriefullmäktig) i samverkan
intill dess genom en kungörelse den 30 december 1863 föreskrevs att i allmänhet
endast konsistoriefullmäktige skulle förordnas. Sedan genom 1932
års reform av den ecklesiastika boställsförvaltningen länsstyrelsens dessförinnan
omfattande praktiska bestyr med denna förvaltning upphört, synas
länsstyrelserna allmänt ha upphört att förordna kronoombud vid mål
eller förrättningar berörande kyrklig jord.
Då genom 1932 års lagstiftning den direkta förvaltningen av prästlönejorden
anförtroddes åt pastoraten och stiftsnämnderna inrättades såsom
kontrollorgan över denna förvaltning, avlastades väl från domkapitlen åtskilliga
praktiska bestyr med kontrollen över densamma. Däremot torde
ingen mera väsentlig inskränkning gjorts i domkapitlens processbehörighet
för egendom, som är underkastad ecklesiastik boställsordning. Alt — såsom
ej sällan synes ske — vid mål eller förrättningar berörande ecklesiastika
boställen i stället för ett konsistorieombud inställer sig för bevakande av
boställes rätt ett av stiftsnämnden förordnat ombud torde sålunda innebära
eu viss oegentlighet.
Vad härefter beträffar den processbehörighet för kyrklig jord, till stöd
varför församling eller pastorat kan åberopa lagen om försainlingsstyrelse
respektive ecklesiastik boställsordning, föreligger självfallet en sådan behörighet,
när fråga är om tvist som härrör ur församlingens eller pastoratets
ekonomiska förvaltning av viss fast egendom, t. ex. arrendetvist. 1
regel torde väl därvid icke någon myndighet göra gällande något härmed
konkurrerande anspråk på behörighet att i saken företräda den kyrkliga
egendomen; att kammarkollegiet instruktionsenligt är förhindrat att i dylikt
sammanhang företräda kyrklig jord bar ovan nämnts. Såvitt kollegiet
är bekant bar emellertid icke heller i sådant mål, vari kyrklig jord före
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr ii.
trätts av kollegiet eller konsistoriefullmäktig, församlings eller pastorats
processbehörighet blivit av domstol underkänd.
Det rättsliga ställföreträdarskapet för kyrkofonden tillkommer i första
hand statskontoret.
Enligt kollegiets mening låter det sig icke bestrida, att reglerna för det
processuella ställföreträdarskapet för den kyrkliga egendomen äro förhållandevis
komplicerade. Åtminstone teoretiskt är det därför tänkbart att i
ett och samma mål rörande kyrklig jord skilda legala representanter för
samma intresse framställa med varandras oförenliga yrkanden. De hittillsvarande
erfarenheterna ha dock i stort sett icke givit anledning till farhågor
härutinnan. I vart fall är, där konkurrerande eller eljest mera komplicerade
representationsförhållanden föreligga, detta en svårfrånkomlig följd
av den sammansatta karaktären av det eller de ändamål, som med det kyrkliga
fastighetsbeståndet skola tillgodoses.
Försäljning av kyrklig jord. Med utgångspunkt från högsta domstolens
ovannämnda dom rörande Ådalslidens församlings vattenrätt ifrågasättes
i motionerna ändrade regler beträffande samtycke av församling eller pastorat
såsom förutsättning för försäljning av kyrklig jord. Genom nämnda
dom har det nuvarande rättsläget blivit i väsentlig grad klarlagt. Frågan
om behovet och lämpligheten av en ändring av gällande lagstiftning har utförligt
behandlats i en av kollegiet den 19 maj 1951 avgiven utredning
(stencilerad) med förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av
kyrklig jord. Utredningen, som uppdrogs åt kollegiet genom Kungl. Maj :ts
beslut den 20 december 1946, föranleddes av riksdagens skrivelse 1946: 378
och är jämte över densamma infordrade yttranden föremål för Kungl.
Maj :ts prövning.
I detta sammanhang anser sig kollegiet böra omnämna ett annat av högsta
domstolen nyligen träffat avgörande. Med stöd av ett utav kollegiet jämlikt
den kyrkliga försäljningslagen meddelat, av Kungl. Maj :t efter besvär
fastställt beslut försålde stiftsnämnden i Luleå för bostadsändamål till viss
person ett område av prästbostället Kaplansbordet l4 i Skellefteå socken.
Vederbörande inskrivningsdomare meddelade lagfart för köparen på grund
av det utav stiftsnämnden utfärdade köpebrevet. Skellefteå landsförsamling,
som vägrat mottaga den bestämda köpeskillingen, överklagade inskrivningsdomarens
beslut under anförande, att då församlingen icke godtagit
det i kollegiets beslut bestämda markpriset samt köparen ej kunnat med
kvitto av kyrkorådet styrka, att köpeskillingen erlagts, hade någon laglig
försäljning icke kommit till stånd. Målet avgjordes av högsta domstolen
genom slutligt beslut den 16 december 1952, därvid domstolen, enär församlingens
påstående, att dess godkännande av försäljningen erfordrades,
ej kunde i lagfartsärendet lämnas utan avseende, samt köparens rätt förty
måste anses tvistig, fastställde av hovrätten meddelat beslut att undanröja
den meddelade lagfarten och återförvisa målet till inskrivningsdomaren.
Högsta domstolens beslut innebär att köparens lagfartsansökning skulle förklaras
vilande, varefter parterna hade att vid domstol tvista i äganderättsfrågan.
Redan vid tillkomsten år 1927 av den kyrkliga försäljningslagen
framhöllo tre av lagrådets ledamöter, att i händelse av försäljning av kyrklig
jord mot bestridande av församling eller pastorat svårigheter kunde
uppstå för köparen i fråga om erhållande av lagfart. I kollegiets ovannämnda
utredning har därför behandlats även frågan om behovet och lämplig
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.
b
heten av en ändring av lagfartsförordningen. Även denna speciella fråga
är sålunda föremål för Kungl. Maj :ts övervägande.
I motionerna uttalas, att församlingsstyrelselagen och ecklesiastik boställsordning
icke uttömmande reglera behörigheten att utfärda köpebrev
å kyrklig jord. I anledning härav får kollegiet framhålla, att enligt 11 §
tillämpningskungörelsen till kyrkliga försäljningslagen, vilken kungörelse
utfärdats med stöd av 7 § nämnda lag, det vid samtliga försäljningar av
kyrklig jord ankommer på stiftsnämnd att utfärda köpebrev. Det förhållandet,
att en på grund av dylikt köpebrev sökt lagfart av en eller annan
anledning kan bliva vilandeförklarad, lärer icke innebära någon inskränkning
i stiftsnämnds sagda behörighet.
Upplåtelse av servitutsrätt å kyrklig jord. Såsom motionärerna påpeka
är behörigheten att upplåta servitutsrätt i fråga om kyrklig jord icke särskilt
reglerad. Möjligen kan en viss begränsad behörighet för stiftsnämnd
att lämna tillstånd till dylik upplåtelse anses vara inrymd i 24 § andra
stycket boställsordningen och 2 § 3:o c) instruktionen för stiftsnämnd och
stifts jägmästare; detta synes dock ovisst. Av domen i målet om Ådalslidens
kyrkoherdeboställes vattenrätt framgår, att servitutsupplåtelse, som ekonomiskt
sett är jämförlig med försäljning av mark, är vad angår befogenheten
att företaga upplåtelsen att jämställa med försäljning. Enligt en fast
praxis meddelas servitutsrätt för starkströmsledningar över kyrklig jord
av Kungl. Maj:t — till synes vanligen i samband med meddelande av koncession
jämlikt lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar.
Någon närmare reglering av rätten att upplåta servitut å kyrklig jord
synes kollegiet icke erforderlig med hänsyn till att det framstår som ett
självklart intresse, att dylik jord liksom annan publik jord icke belastas
med s. k. rättshandlingsservitut.
Bestämmandet av köpeskilling vid överlåtelse av kyrklig jord till kronan.
Med utgångspunkt även i denna del från målet om Ådalslidens kyrkoherdeboställes
vattenrätt ifrågasättes i motionerna, huruvida icke — till
undvikande av att Kungl. Maj :t vid bestämmande av köpeskillingen vid
större försäljningar av kyrklig jord till kronan kommer att företräda både
säljaren och köparen — köpeskillingen i dylika fall borde bestämmas av
en opartisk instans, såsom vattendomstol, expropriationsdomstol eller skiljemän.
Vad då först angår tillgodogörande av kyrklig jord tillhörande vattenkraft
må framhållas, att valet av form för upplåtelse till vattenfallsstyrelsen
av Ådalslidens boställes vattenkraft i väsentlig grad påverkades av den omständigheten,
att församlingens kyrkoråd på ett tidigt stadium träffat eu
överenskommelse med vattenfallsstyrelsen om upplåtelse till styrelsen av
denna vattenkraft mot en ersättning, som utgjorde blott omkring hälften
av den ersättning, som av Kungl. Maj:t sedermera bestämdes genom det
omtvistade beslutet. Då fråga senare uppkom om upplåtelse i enahanda
ordning till vattenfallsstyrelsen eller Bergeforsens kraftaktiebolag av annat
boställe tillhörig vattenrätt i Bergeforsen i Indalsälven, avstyrkte kollegiet
eu dylik anordning. Under åberopande av att mål om ifrågavarande strömfalls
utbyggnad vore anhängigt vid vattendomstol och att i målet framställts
yrkande om ersättningsfrågans prövning enligt vattenlagen, förklarade
kollegiet sig anse, att vid sådant förhållande ersättningen i princip
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr li.
borde bestämmas i sistnämnda ordning. Genom beslut den 15 oktober 1948
gillade Kungl. Maj:t denna ståndpunkt. Enligt kollegiets mening saknas
anledning att antaga annat än att sistnämnda beslut kommer att vara normgivande
vid framdeles uppkommande motsvarande fall.
Beträffande åter markförsäljningar från kyrkliga fastigheter till kronan
kan det måhända ur rent principiell synpunkt te sig egendomligt att Kungl.
Maj :t stundom har att bestämma icke blott, huruvida försäljning skall ske,
utan även köpeskillingen och övriga köpevillkor. Ifrågavarande försäljningar
äro helt få — på sin höjd en eller ett par om året. Redan enligt
gällande tillämpningskungörelse till den kyrkliga försäljningslagen har
nämligen kammarkollegiet behörighet att avgöra alla ärenden om försäljning
av kyrklig jord utom dem, där fråga är om försäljning av jord med
större inägoareal än tio hektar eller större sammanlagd areal än tjugu
hektar eller med högre värde än tjugutusen kronor. De försäljningsärenden,
vari Kungl. Maj:t sålunda förbehållit sig beslutanderätten, äro av den storleksordning
att till grund för försäljningsbeslutet ligger icke blott en omfattande
remissbehandling av frågan utan regelmässigt även en expertvärdering
av marken, som ur värderingsteknisk synpunkt uppfyller högt ställda
anspråk. I sitt förslag till förenkling av försäljningsförfarandet har kollegiet
emellertid föreslagit, att kollegiets försäljningsbefogenhet skall så vidgas,
att endast ärenden om försäljning av större inägoareal än tjugu hektar
eller större sammanlagd areal än femtio hektar eller med ett högre värde
än femtiotusen kronor behöva underställas Kungl. Maj :ts avgörande. Ett
genomförande av detta förslag skulle sålunda ytterligare minska de fall,
där den i motionerna påtalade situationen vore förhanden. Oavsett om detta
förslag genomföres eller ej, synes det kollegiet, att den av motionärerna
åsyftade intressekollisionen hos Kungl. Maj :t icke behöver ingiva några
farhågor, blott i nu förevarande ärenden tillses att utredningen i markfrågan
verkställes på ett värderingstekniskt fullgott sätt, ett intresse vilket
liksom hittills kan tillgodoses inom ramen för gällande lagstiftning.
I den mån med motionerna kan åsyftas en formell översyn av lagstiftningen
på förevarande områden får kollegiet erinra om de avsevärda svårigheter,
som alltid visat sig föreligga vid mera omfattande sådana företag
inom den kyrkliga lagstiftningen.
Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund anför.
Styrelsen vitsordar, att rättsreglerna rörande såväl befogenheten att försälja
kyrklig jord som det rättsliga representantskapet för den äro oklara
och lida av brist på överensstämmelse med den ordning för förvaltningen
av denna jord, som statsmakterna i senare tid beslutat. Såsom i motionen
framhållits, heror detta på att de två förstnämnda rättsområdena regleras
av författningar, som tillkommit för flera hundra år sedan och som lämnats
oförändrade, då övriga författningar om den kyrkliga jorden moderniserats.
En anordning, som lägger det ekonomiska ansvaret för jordens förvaltning
på pastoraten och förutsätter, att dessa skola göra betydande kapitalinvesteringar
i fastigheterna, men utsätter pastoraten för att fastigheterna
därefter när som helst säljas utan deras samtycke, är enligt styrelsens mening
föga rationell.
Rätt att företräda kyrklig jord inför domstolar torde nu tillkomma för
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 74. 7
sainlingsombud, pastoratsombud, konsistorieombud och kammaradvokatfiskalen
samt dessutom måhända justitiekanslern och stiftsnämndsombud.
Hur stora de särskilda ombudens befogenheter äro och hur det skall gå,
om de tilläventyrs ha olika yrkanden, är omtvistat.
En modernisering av de föreskrifter, som gälla dels befogenheterna att
förordna om försäljning av kyrklig jord, dels ock det processuella representantskapet
för denna jord, synes alltså påkallad. \ id denna böra enligt styrelsens
mening ligga till grund de principer för förvaltningen av den kyrkliga
jorden, som återfinnas i 1932 års ecklesiastika boställsordning
d. v. s. kommunal självstyrelse under den kontroll, som är erforderlig för
att tillgodose allmänt-kyrkliga och statliga intressen.
Då det här gäller jord, som till största delen förvaltas av pastoraten, synes
pastoratsintresset böra bli företrätt vid den översyn, som begärs i motionen.
I detta sammanhang får styrelsen meddela, att styrelsen i skrivelse till
Kungl. Maj :t den 26 september 1947 lagt fram ett förslag till nya författningar
om försäljning av kyrklig jord, avseende en genomgripande decentralisering
av försäljningsförfarandet och ett genomförande av kommunal
självstyrelse. Styrelsen hoppas, att detta förslag skall läggas till grund för
den ifrågasatta reformen.
Utskottet.
Motionärerna motiverar sin begäran om översyn av författningarna rörande
den kyrkliga jorden med att brist på klarhet och inre överensstämmelse
vidlåder detta rättsområde. Frågan vem som är att anse som ägare
till den kyrkliga jorden är, framhåller motionärerna, icke besvarad. Vidare
vore bestämmelserna rörande det rättsliga representantskapet för jorden,
exempelvis vid rättegångar, försäljningar och servitutsupplåtelser, i vissa
avseenden ofullständiga och svårtolkade. Motionärerna hänvisar härutinnan
bl. a, till ett avgörande av högsta domstolen (NJA 1952 s. 484) rörande
fråga huruvida för upplåtelse från kyrkoherdeboställe av rätt till vatten
in. in. fordrades samtycke av församlingen (pastoratet). Domstolens majoritet
besvarade frågan nekande. Avgörandet synes motionärerna vara ett
exempel på att föreskrifterna på detta rättsområde icke går väl samman.
Om nämligen befogenheten att förvalta den kyrkliga jorden anförtroddes
pastoraten men det samtidigt lades i de statliga myndigheternas hand att
oberoende av pastoratens önskningar förordna om försäljning av jorden,
kunde man väl knappast vänta sig, att pastoraten skulle ägna förvaltningen
det intresse, som vore en förutsättning för att den kommunala självstyrelsen
på detta område skulle leda till ett gott förvaltningsresultat. Slutligen dryftas
i motionerna lämpligheten av nuvarande ordning för bestämmande av
köpeskilling vid försäljning eller upplåtelse av kyrklig jord till kronan.
Kammarkollegiet har avstyrkt bifall till motionerna. Svenska pastoratens
riksförbund har däremot på så sätt biträtt dessa, att förbundet ansett det
påkallat att modernisera de föreskrifter, som gäller dels befogenheterna
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 74.
att förordna om försäljning av kyrklig jord, dels ock det processuella representantskapet
för denna jord.
Det synes utskottet tveksamt huruvida motionärerna velat åvägabringa
lagstiftning beträffande det spörsmål, som beröres först i motionerna, frågan
om äganderätten till den kyrkliga jorden. Riksförbundet har
som antytts icke berört just denna fråga. Utskottet finner en lagstiftning
för reglering av äganderätten till kyrklig jord icke vara lämplig. Såsom
kammarkollegiet påpekat är äganderättstvister i princip icke ägnade att
lösas genom lagstiftning.
Det andra av motionärerna upptagna spörsmålet, frågan om representationen
beträffande kyrklig jord, är i viss mån skilt från problemet
om äganderätten till jorden. Trots att äganderätten i betydande utsträckning
anses icke tillkomma kronan har Kungl. Maj :t nämligen sedan länge
utövat ett rättsligt ställföreträdarskap i fråga om dylik jord, och liknande
befogenhet har tilldelats bl. a. kammarkollegiet. Beträffande dylika representationsbefogenheter
har det i viss omfattning ansetts möjligt att lagstifta.
Den kyrkliga försäljningslagen av år 1927 reglerar sålunda förfarandet
vid försäljning av kyrklig jord. Enligt denna lag ankommer det
med avseende å sådan jord på kammarkollegiet eller Kungl. Maj :t att
medgiva försäljning.
Utskottet vill i anslutning till uttalanden av motionärerna och Svenska
pastoratens riksförbund betona, att församlingar och pastorat pålagts en
väsentlig förvaltningsbörda beträffande kyrklig jord. Det kan då synas
rimligt, att deras representationsbefogenhet ställes i relation härtill. I fråga
om rätten att företräda vid rättegång har, att döma av kammarkollegiets
yttrande, icke framkommit något missnöje med nuvarande representationsordning.
Annorlunda förhåller det sig, då det gäller representationen vid
försäljning m. in. av kyrklig jord. Som framgår bl. a. av det av motionärerna
åberopade rättsfallet rörande upplåtelse av rätt till vatten m. m.
har enighet icke rått på detta område. En utredning i ämnet kunde även
enligt utskottets mening synas önskvärd. Emellertid har kammarkollegiet
med skrivelse den 19 maj 1951 till Kungl. Majrt överlämnat förslag till
förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig jord. De föreslagna
författningsändringarna åsyftar i stort sett ett bibehållande av nuvarande
ordning för försäljningen men avses medföra ett snabbare förfarande. Kollegiet
har i samband härmed tagit avstånd från tanken att låta församlingar
och pastorat själva bestämma om försäljning. Denna tanke har framförts
i ett förslag till nya författningar på området som framlagts av Svenska
pastoratens riksförbund och som åberopas i riksförbundets yttrande över
förevarande motioner. Remissbehandlingen av kammarkollegiets förslag
är avslutad. Med hänsyn till att frågan om representationen vid försäljning
sålunda snart torde bli föremål för Kungl. Maj:ts bedömande finner utskottet
det icke lämpligt att riksdagen nu gör någon framställning i ämnet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1A.
9
Vad angår ordningen för bestämmande av köpeskillingen
då kyrklig jord försäljes eller upplåtes till kronan, kan det, såsom motionärerna
funnit, ifrågasättas om det är lämpligt att köpeskillingen i dylika fall
bestämmes av Kungl. Maj:t. Emellertid har i kammarkollegiets ovan berörda
förslag behandlats även frågan om prissättningen vid försäljning
av kyrklig jord. Skäl motsvarande dem som anförts beträffande representationsbefogenheten
vid försäljning talar för att någon särskild utredning rörande
den av motionärerna sist framlagda frågan icke nu igångsättes.
Slutligen må här beträffande motionärernas yrkande över huvud taget
understrykas nödvändigheten att väga angelägenheten av den begärda översynen
mot de betydande svårigheter, som skulle vara förbundna därmed.
Om en mera genomgripande reform åsyftas, torde den utredning, som måste
ligga till grund för lagstiftningen, enligt utskottets uppfattning komma att
bli både vittomfattande och långvarig.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:313 och 11:389, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 april 1953.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Albert Hermansson.
Lindahl *, Ebbe Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon och Georg Carlsson;
från andra kammaren: herrar Åhman, Andersson i Mölndal, Johansson
i Torp, Nyberg, Andersson i Dunker, Jansson i Hällefors*, Persson i
Appuna och Munktell.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herr Johansson i Torp.
15.
2 Bihang titt riksdagens protokoll 1953. .9 sand. 3 avd. Nr 1A
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.