Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 juni 19b8

1953-04-14 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1953:16, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 juni 19b8

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

1

Nr IG.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den

17 juni 19b8 (nr 329) om inskränkning i rätten att

förvärva jordbruksfastighet, dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 6 mars 1953 dagtecknad proposition, nr 97, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 17 juni 1948 (nr 329)

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas, att lagen den 17 juni 194S om inskränkning i rätten

att förvärva jordbruksfastighet,1 vilken lag gäller till och med den 30

juni 1953, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1955.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft sju i

anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 379 av herr Eskilsson m. fl.,

nr 380 av herr Näsgård m. fl. samt

nr 381 av herr Sundelin

ävensom inom andra kammaren

nr 460 av herrar Vigelsbo och Svensson i Vä,

nr 471 av herr Widén m. fl.,

nr 472 av herr Haeggblom m. fl. samt

nr 473 av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.

Tillika har utskottet i anslutning till behandlingen av sagda proposition

och motioner till behandling förehaft ytterligare en motion, nämligen den

inom första kammaren väckta motionen nr 182 av herr Bergh.

Yrkandena i motionerna återgives i det följande.

Över motionen I: 182 har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtats yttrande från 1951 års jordbruksralionaliscringsutredning.

1 Senaste lydelse i vissa delar, se SFS 1951: 186.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. Sami. t\r 10.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16-

Frågan om jordförvärvslagens fortsatta giltighet.

I skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 24 november 1952

har jordbruksrationaliseringsutredningen — under erinran att giltighetstiden

för jordförvärvslagen utgår den 30 juni 1953 — hemställt att giltighetstiden

för lagen och tillämpningskungörelsen till denna måtte provisoriskt

förlängas på två år.

Utredningen har erinrat om att enligt erhållna direktiv utredningen bl. a.

skall överväga frågan huruvida jordförvärvslagen bör förlänas fortsatt giltighet

och om den i så fall behöver omarbetas samt att Kungl. Maj :t genom

beslut den 21 november 1952 utvidgat utredningsuppdragen till att avse

jämväl översyn av lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för

bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Med hänsyn till att

de nu nämnda båda utredningsuppdragen lämpligen borde behandlas i ett

sammanhang och då arbetet därmed icke torde kunna vara slutfört vid sådan

tid att förslag kan framläggas före 1954 har utredningen hemställt

om den ovan angivna förlängningen av giltighetstiden för ifrågavarande lagstiftning.

Utkast till författningsbestämmelser om förlängningen har bifogats

skrivelsen.

I skrivelse den 10 januari 1953 har lantbruksstgr elsen tillstyrkt den av utredningen

föreslagna förlängningen.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anförde vid lagrådsremissen

följande i denna fråga:

»Såsom 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning och lantbruksstyrelsen

anfört torde det vara erforderligt att, i avbidan på att utredningens arbete

slutföres, giltighetstiden för jordförvärvslagen och tillämpningskungörelsen

till denna provisoriskt förlänges. Då utredningen, som den 21 november

1952 fått i uppdrag att även verkställa översyn av lagen den 18

juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att

förvärva fast egendom, förklarat, att utredningens arbete icke torde kunna

vara slutfört i sådan tid att förslag kan framläggas före 1954, synes det

vara nödvändigt att förlängningen avser tiden t. o. in. den 30 juni 1955.»

I motionerna 1: 381 och II: 471, vilka är likalydande, hemställes att riksdagen

måtte avslå propositionen angående förlängd giltighet för jordförvärvslagen.

Till stöd för sitt yrkande anför motionärerna bl. a. följande:

Syftemålet med denna lag har angivits vara att bidraga till utvecklingen

av ett starkt och bärkraftigt jordbruk inom landet. Allmän enighet torde

råda i fråga om en sådan målsättning. Det kan emellertid med skäl ifrågasättas

dels huruvida icke det ingrepp i den ekonomiska friheten, som ifrågavarande

lagstiftning innebär, är av den omfattningen att den på längre sikt

är till skada för jordbruksproduktionens ändamålsenliga utveckling och

dels huruvida icke de icke önskvärda företeelser, som lagen avser att förhindra,

på ett bättre sätt kan motverkas genom annan, gällande lagstiftning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

3

Frågan om ändringar i jordförvärvslagen.

Gällande grunder för tillståndsgivningen enligt jordförvärvslagen framgår

av lagens 3 §. I lagrummet, som från 1945 års jordförvärvslag upptagits

i oförändrad lydelse i nuvarande lag, stadgas till en början (första stycket)

absolut förbud mot förvärv i vissa fall, nämligen där det kan antagas, att

fastigheten skulle bli vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet

huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra

sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,

eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma

eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier

eller annat som tarvas för fastighetens brukande. Föreligger ej sådant

fall som nu sagts, men kan det antagas att sökanden vill förvärva

fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår fastighet med

jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta, eller äger sökanden redan

jordbruksfastighet eller avser ansökningen förvärv från olika fångesmän

av fastigheter, som förut icke utgjort en brukningsenhet, må ansökningen

icke bifallas med mindre sökandens innehav av egendomen kan väntas

medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller

egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller

eljest särskilt skäl för bifall föreligger (andra stycket i förevarande paragraf).

I fråga om fastighet med jordbruk erfordras enligt tredje stycket av 6 §

ej tillstånd om förvärvaren, på sätt Konungen bestämmer, i samband med

lagfartsansökan som göres inom tre månader från det fånget skedde, eller,

vad angår förvärv å auktion enligt 4 b §, vid auktionstillfället visar dels

att anledning till antagande som i 3 § första stycket sägs ej föreligger, dels

ock att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten och

icke är ägare till annan fastighet med jordbruk.

I motionen I: 182 hemställes att riksdagen för sin del måtte besluta om

ett tillägg till 6 § i enlighet med följande

»Utkast

till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas att---skall erhålla följande ändrade lydelse.

6 §.

Från sökande — — — sambruksförening befriade.

Denna lag---sägs i 4 a §.

I fråga---med jordbruk.

Tillstånd enligt denna lag erfordras ej heller beträffande fastighet eller

iastighctsdel, som avskiljes genom avstyckning enligt den för landsbygden

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

gällande jorddelningslagstiftningen för att utgöra eller efter sammanläggning

ingå i fastighet med jordbruk, därest avstyckningen påkallats inom

tre månader efter det fånget skedde samt blivit genom lag» kraft ägande

beslut fastställd. Såsom villkor skall därvid gälla, att vid förrättningen, på

sätt Konungen bestämmer, styrkes, att förvärvet icke strider mot 3 § första

stycket, samt att förvärvaren har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket

på den vid förrättningen bildade fastigheten, och att förvärvet ej heller skett

huvudsakligen för kapitalplacering.

Denna lag träder i kraft den .. .

Beträffande fång, som skett före nämnda dag, skola förut gällande bestämmelser

tillämpas.»

Motionsyrkandet ansluter sig till ett av lantbruksstijrelsen i skrivelse, som

inkom till jordbruksdepartementet den 13 juli 1949, framlagt förslag. Enligt

lantbruksstyrelsens mening borde, när fråga vore om komplettering av fastighet

med jordbruk och förvärvet föranledde lantmäteriförrättning, lantbruksnämndens

tillstånd kunna ersättas med ett av förrättningslantmätaren

utfärdat intyg, att det ej förelåge sådant fall, som avsåges i 3 § första stycket

jordförvärvslagen, och att förvärvet ej heller skett huvudsakligen för

kapitalplacering. Lantbruksstyrelsen hade motiverat sitt förslag med att vid

ifrågavarande slags kompletteringsförvärv jordförvärvslagens regler ofta

föranledde svårigheter och dubbelarbete. Det förekomme ej sällan att lantmäteriförrättning

begärdes under hänvisning till ett muntligt avtal om förvärv

och att köpehandlingar sedan upprättades i samband med förrättningen.

Därefter måste emellertid förrättningen avbrytas för att köparen skulle

få tillfälle att söka tillstånd till förvärvet eller anskaffa landsfiskalsintyg.

Ett dylikt avbrott kunde innebära betydande olägenheter för sakägarna.

Om å andra sidan förvärvstillstånd söktes innan lantmäteriförrättning påkallades,

kunde det inträffa att lantbruksnämnden bifölle ansökningen

men att jorddelningsmyndigheterna sedermera funne sig icke kunna lämna

medgivande till den avsedda fastighetsbildningen. Även detta medförde

nackdelar av flera slag. Lantbruksstyrelsen hade sökt att genom anvisningar

om samverkan mellan lantbruksnämnder och lantmäterimyndigheter så

långt möjligt förenkla handläggningen av nu ifrågavarande ärenden. Förfarandet

måste dock enligt styrelsens mening fortfarande anses vara alltför

tungrott. Det kunde icke undgås att omgång och tidsutdräkt uppkomme

så länge genomförandet av ett förvärv vore beroende på prövning av två

olika myndigheter.

Vad lantbruksstyrelsen sålunda förordat föranledde icke något Kungl.

Maj:ts förslag till lagändring men upptogs till bemötande i propositionen nr

2^/1951 med förslag till ändringar i jordförvärvslagen i vissa andra avseenden.

Departementschefen anförde i förevarande fråga:

Med bestämmelserna i 3 § andra stycket jordförvärvslagen, att förvärvstillstånd

cj må meddelas sökande som redan äger jordbruksfastighet, med

mindre hans innehav av egendomen kan väntas medföra övervägande nytta

för jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för sökanden

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

5

har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl föreligger,

åsyftas främst att hindra s. k. latifundiebildning. I propositionen angående

sistnämnda lag uttalades, att det icke vore avsett att genom stadgandena

i fråga lägga hinder för en ur jordbrukets synpunkt nyttig förening av

förut skilda gårdar, såsom då storbruk kunde vara den lämpligaste formen

eller då det gällde fullständigande av otillräckligt jordbruk eller eljest behövlig

arrondering av en fastighet. Då sedermera proposition angående riktlinjerna

för den framtida jordbrukspolitiken framlades för 1947 års riksdag

anfördes däri bl. a., att ur flera synpunkter s. k. tvåfamilj sjordbruk

måste anses äga vissa företräden framför de mindre jordbruken samt att

det därför syntes önskvärt att bondejordbruken i slättbygderna åtminstone

i viss utsträckning utvecklades till tvåfamilj sjordbruk. Detta uttalande biträddes

av riksdagen. I enlighet härmed torde förvärv som avse utökning av

en brukningsdel till tvåfamiljsjordbrukets storlek i allmänhet icke böra förhindras.

Därest utvidgningen går längre eller nämnda storleksgräns redan

överskridits, bör däremot — bortsett från smärre arronderingsköp — en

strängare lämplighetsprövning företagas. Därvid kunna mången gång uppkomma

ömtåliga bedömningsfrågor. I åtskilliga remissyttranden har anförts

att något hinder ej borde föreligga mot att prövningen av kompletteringsförvärv,

som föranledde lantmäteriförrättning, anförtroddes åt förrättningslantmätaren.

Som skäl härför har åberopats, att de regler i jorddelningslagcn,

som lantmätaren hade att iakttaga, i sak överensstämde med bestämmelserna

i jordförvärvslagen. Emellertid är det att märka, att lagtexten i såväl

jorddelningslagen som jordförvärvslagen i nu ifrågavarande delar är — och

måste vara — jämförelsevis allmänt hållen. Tillämpningen blir därför i stor

utsträckning beroende på diskretionära överväganden angående lagstiftningens

syfte och målsättningen för jordbrukspolitiken. Redan denna omständighet

synes mig tala för att prövningen bör förbehållas lantbruksnämnderna,

som genom sin sammansättning torde äga särskilda förutsättningar för

uppgiften. Därtill kommer att det för vinnande av enhetlighet måste anses

önskvärt att frågan, huruvida ett kompletteringsköp bör tillåtas, handlägges

av samma organ vare sig det föranleder lantmäteriförrättning eller ej. Såsom

framhållits i promemorian måste vidare beaktas, att i samband med

förvärv för utvidgning av jordbruk lätt kan uppkomma fråga om det lämpligaste

sättet att genomföra erforderlig yttre rationalisering av jordbruket i

orten. Även om huvudregeln bör vara att jordförvärvslagen icke bör användas

för rationaliseringsändamål utan endast för att motverka i och för sig

olämpliga förvärv, kan det dock uppenbarligen vara av stort intresse att

lantbruksnämnden vid kompletteringsköp får tillfälle att, därest så anses

påkallat, inleda förhandlingar med parterna om en ur rationaliseringssynpunkt

lämpligare lösning. För att dylika förhandlingar skola ha utsikt att

lyckas böra de kunna upptagas på ett så tidigt stadium som möjligt. Från

denna synpunkt skulle det därför vara till viss nackdel, om en lantmäteriförrättning

för sammanläggning kunde genomföras till slut utan alt frågan

om förvärvets tillåtlighet enligt jordförvärvslagen behövde underställas lantbruksnämndens

prövning.

Förslag om genomförandet av den förenkling, lanlbruksstyrelsen rekommenderat,

framlades emellertid för 1951 års riksdag genom ett antal motioner,

som väcktes i anledning av nyssnämnda proposition, nämligen motionerna

1:295, 11:389, 11:390 och 11:392. 1 sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 2/1951 uttalade tredje lagutskottet, att det av motionärerna framförda

förslaget visserligen skulle bidraga till alt minska den omgång, som

enligt gällande regler ofta vore förbunden med kompletteringsförvärv för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

sammanläggning. I anseende till den ingripande beskaffenheten av förslaget

och till att det skulle föranleda lagändring, syntes det dock utskottet lämpligare,

att förslaget bleve föremål för överväganden i samband med att i

sinom tid frågan om jordförvärvslagens fortsatta giltighet toges upp.

I skrivelse till Ivungl. Maj :t den 15 december 1952 har riksdagens justitieombudsman

med utgångspunkt från ett av honom granskat ärende angående

förvärvstillstånd (se justitieombudsmannens till 1953 års riksdag avgivna

ämbetsberättelse, s. 346—356) framhållit, att i fall då jordförvärv nödvändiggjorde

lantmäteriförrättning, lantbruksnämnds prövning enligt jordförvärvslagen

och jorddelningsinstansernas enligt jorddelningslagen kunde innefatta

bedömande av identiskt material enligt samma grunder. Ur rättssäkerhetssynpunkt

vore ett sådant förhållande icke tillfredsställande. Risk för

sinsemellan oförenliga beslut förelåge. Enligt justitieombudsmannens mening

torde från lantbruksnämnds prövning uttryckligen böra undantagas

sådana frågor, som enligt jorddelningsförfattningarna fölle under domstols

eller lantmäterimyndighets bedömande. Härför torde erfordras lagändring,

och saken syntes vara av beskaffenhet att böra upptagas till behandling i

samband med frågan om förlängning av jordförvärvslagens giltighetstid.

över justitieombudsmannens framställning har lantbruksstyrelsen och

lantmäteristgrelsen efter remiss avgivit yttranden. Lantbruksstyrelsen har

uttalat, att framställningen nu icke borde föranleda annan åtgärd än att

avskrifter av densamma jämte i ärendet avgivna remissyttranden överlämnades

till jordbruksrationaliseringsutredningen och fastighetsbildningssakkunniga.

Lantmäteristyrelsen har anfört, att den av justitieombudsmannen

berörda frågan borde utredas men att de påtalade förhållandena icke torde

vara av den allvarliga art ur rättssäkerhetssynpunkt, att omedelbara partiella

lagändringar vore påkallade. Däremot vore det angeläget att frågan övervägdes

vid de nu pågående utredningarna rörande jordförvärvslagen, förköpslagen

och fastighetsbildningslagstiftningen.

I förevarande proposition nr 97/1953 har departementschefen rörande det

spörsmål, som behandlas i justitieombudsmannens skrivelse, yttrat att det

icke syntes böra upptagas redan i samband med den nu aktuella frågan om

provisorisk förlängning av giltighetstiden för jordförvärvslagen. Däremot

syntes avskrift av skrivelsen och de däröver avgivna yttrandena lämpligen

böra överlämnas till jordbruksrationaliseringsutredningen och fastighetsbildningssakkunniga

för kännedom och övervägande, såvitt vad däri anförts ägde

samband med de utredningsuppdrag, som lämnats nämnda kommittéer.

I den nu väckta motionen (I: 182) anföres bl. a. följande:

Ett förslag till lag av innebörd, som framgår av bifogade utkast till lagtext,

skulle icke medföra någon förändring av de sakliga förutsättningarna

för förvärv men medge ett betydligt förenklat förfarande, varigenom man

ävren skulle undvika de av justitieombudsmannen påtalade missförhållandena.

Det har synts mig synnerligen angeläget att redan nu komma till rätta

med de svårigheter och det dubbelarbete, som nu förekommer i ärenden

av här omnämnd art, och en ändring på det sätt som ovan föreslagits kan

icke heller på något sätt anses föregripa jordbruksrationaliseringsutredningens

arbete.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

Enligt vad som uttalas av jordbruksrationaliseringsutredningen i det yttrande,

som utredningen avgivit över motionen, har den fråga, som avses i

motionen, uppmärksammats av utredningen. Denna hade emellertid ännu

icke tagit slutlig ståndpunkt i frågan. Att nu utbryta den detalj, som frågan

utgjorde, för särskild lösning kunde ur utredningsarbetets synpunkt

icke framstå som lämpligt.

1 de likalydande motionerna I: 379 och II: 472 hemställes »att riksdagen

måtte vidtaga sådan ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet, att den ej skall äga tillämpning

för jordbrukare som redan äger jordbruksfastighet, samt att vederbörande

utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga författningsändringar».

Motionsyrkandet uppvisar viss överensstämmelse med ett av yrkandena i

motionen 11: 377 vid 1951 års riksdag. Sistnämnda yrkande gick ut på att

riksdagen måtte för sin del ur 6 § jordförvärvslagen utesluta bestämmelsen,

att förvärvare för att slippa ansöka om förvärvstillstånd skall uppfylla villkoret

att icke äga annan fastighet med jordbruk. Till stöd för yrkandet åberopades

att bestämmelsen i fråga vore vad som gjort jordförvärvslagen mest

hindrande för den fria och frivilliga rationalisering, vilken jordbrukarna

själva kunnat bedriva genom sammanköp av egendomar.

I sitt utlåtande nr 2/1951 framhöll tredje lagutskottet, att förslaget i motionen

11:377 avsåge alla slags kompletteringsförvärv, även sådana alltså

som ej föranledde lantmäteriförrättning. I fråga om sistnämnda slags förvärv

skulle förslaget få den konsekvensen, att fånget kunde bliva giltigt,

oaktat icke alls prövats, huruvida något av de i 3 § jordförvärvslagen angivna

villkoren för tillstånd till kompletteringsförvärv vore uppfyllt. Den föreslagna

ändringen i 6 § förutsatte således, betonade utskottet, att man upphävde

bestämmelsen i 3 § om att kompletteringsförvärv endast under vissa

villkor kunde godkännas.

Som framgått går yrkandet i de nu väckta motionerna (I: 379 och II: 472)

till och med längre än till ett upphävande av nyssnämnda bestämmelse i 3 §.

Motionärerna hemställer nämligen om att jordförvärvslagen icke alls skall

ha tillämpning å förvärv av »jordbrukare, som redan äger jordbruksfastighet»,

d. v. s. att i dylika fall ej heller förekomsten av andra förvärvshinder

enligt 3 § skall få hindra förvärvet. Motiveringen i årets motioner synes dock

liksom motionen II: 377 vid 1951 års riksdag främst rikta sig mot gällande

utformning av (> §. Det heter nämligen i årets motioner att »med hänsyn

till atl den fria och frivilliga rationalisering, som jordbrukarna själva kunnat

bedriva genom sammanköp av egendomar, hindras av bestämmelsen i

6 § — atl jordbrukare för att utan lantbruksnämnds tillstånd få köpa jordbruksegendomar

måste fylla villkoret att icke vara ägare av annan fastighet

med jordbruk — är det enligt vår mening nödvändigt att berörda hinder

undanröjes».

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

Frågan om ändringar i tillämpningsföreskrifterna till

jordförvärvslagen

Med stöd av bemyndigande i 8 § av lagen har Kungl. Maj :t utfärdat närmare

föreskrifter rörande tillämpningen av lagen. Dessa har givits i kungörelse

den 17 juni 1948 (nr 330), vilken ändrats genom kungörelse den 20 april

1951 (nr 187). I kungörelsen ges bland annat närmare bestämmelser om

sådan befrielse från skyldighet att söka tillstånd, som avses i 6 § tredje

stycket i lagen. Enligt 2 § första stycket i kungörelsen erfordras att förvärvaren

företer dels en av honom på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran

att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten

och icke är ägare av annan fastighet med jordbruk, dels, därest fastigheten

är belägen på landet, av landsfiskalen i orten och, om fastigheten ligger i

stad, av ledamot av magistraten eller, beträffande stad utan magistrat, av

kommunalborgmästaren utfärdat intyg (s. k. landsfiskalsintyg) att förvärvarens

försäkran i förstnämnda hänseende förtjänar tilltro och att anledning

ej föreligger till antagande att fastigheten skall bli vanskött i förvärvarens

ägo eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan

nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig

såsom stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar

avyttring av fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom

bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för

fastighetens brukande.

Är fråga om förvärv av del av fastighet, som skall utbrytas genom förrättning

enligt lagen om delning av jord å landet, kan enligt andra stycket

av 2 § landsfiskalsintyg ersättas med intyg av enahanda innehåll, utfärdat

av vederbörande förrättningsman.

Enligt 3 § åligger det den, på vilken det ankommer att utfärda intyg, som

i 2 § sägs, att innan intyg utfärdas verkställa noggrann undersökning rörande

de förhållanden, som avses med intyget. Där så finnes erforderligt skall

yttrande från sakkunnig myndighet inhämtas.

I de likalydande motionerna I: 380 och II: 473 yrkas att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om sådan ändring i tilllämpningskungörelsen,

att lantbruksnämnd erhåller rätt att avgöra vilken

eller vilka personer inom nämndens verksamhetsområde som skall avgiva

sådana intyg som det enligt gällande bestämmelser tillkommer landsfiskalerna

att utfärda.

I motionen II: 460 hemställes att riksdagen måtte taga vissa av lantbruksstyrelsen

framförda förslag — vilka kommer att beröras här nedan — i beaktande

och besluta i enlighet med desamma.

Yrkandet i motionerna I: 380 och II: 473 överensstämmer helt med yrkandet

i de likalydande motionerna I: 218 och 11: 294 vid 1951 års riksdag. I

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16. 9

sistnämnda båda motioner anfördes bl. a. följande till förmån för den begärda

ändringen:

Lantbruksnämndernas ledamöter äga god kännedom om de lokala förhållandena,

och genom nämndernas ombud i de olika kommunerna kan nämnden

skaffa sig en god överblick över förhållandena på fastighetsmarknaden.

Man kan under sådana förhållanden ifrågasätta, huruvida de intyg, som enligt

tillämpningsföreskrifterna för jordförvärvslagen skola åtfölja anmälningar

till inskrivningsdomarna om fastighetsförvärv av pdrsoner, som

tillhöra den jordbrukande befolkningen, längre skola behöva lämnas av

landsfiskalerna. Dessa tjänstemän torde i regel icke ha möjlighet att kunna

avgiva ett sådant intyg utan att först närmare undersöka huruvida den intygssökande

uppfyller de fordringar som lagen ställer. Landsfiskalerna torde

icke heller i allmänhet äga några speciella insikter i jordbruksfrågor. De

tvingas därför kanske att först rådgöra med sakkunniga myndigheter, t. ex.

lantbruksnämnderna. Det skulle därför med fog kunna göras gällande, att

lantbruksnämnderna borde övertaga ansvaret för intygsgivandet. Nämnderna

borde kunna tillerkännas rätt att själva bestämma vilka personer som

skulle avge intyg av den art det här är fråga om. Endast den som av lantbruksnämnden

auktoriserats som intygsgivare skulle erhålla rätt att hos inskrivningsdomaren

betyga att den förvärvssökande uppfyller lagens fordringar.

Det är givet att bestämda kvalifikationer måste krävas av de personer,

som erhålla rätt att avge intyg. Det bör vara personer i tjänstemannaställning

eller personer, som genom offentliga förtroendeuppdrag visat prov

på duglighet, omdöme och ansvarskänsla.

I sitt utlåtande nr 2/1951 uttalade tredje lagutskottet, att motionärernas

förslag lämpligen borde bli föremål för överväganden i samband med att frågan

om jordförvärvslagens fortsatta giltighet toges upp och att man således

dessförinnan icke borde vidtaga någon åtgärd i anledning av motionerna.

Spörsmålet om landsfiskalsintygen har därefter upptagits av lantbruksshjrelsen

i dess här ovan omnämnda skrivelse den 10 januari 1953, vari styrelsen

tillstyrkte den av jordbruksrationaliseringsutredningen förordade förlängningen

av jordförvärvslagens giltighetstid. Enligt styrelsens mening vore

det angeläget, att tillämpningskungörelsens bestämmelser rörande intygsförfarandet

omprövades redan i samband med övervägandena i prolongeringsfrågan.

På av styrelsen närmare anförda skäl, återgivna i förevarande

proposition (s. 5—(i), vore det enligt styrelsens bedömande uppenbart, att

möjligheterna att nå praktiska och snabba resultat av verksamheten för förstärkning

av ofullständiga jordbruk skulle avsevärt ökas, om prövningen av

förvärvsärendena i högre grad än som nu vore fallet kunde direkt knytas

till nämnderna. Den enklare kontrollform, som intygsgivningen innebure,

borde behållas även under den föreslagna provisoriska förlängningen av

jordförvärvslagen, men intygsgivningen borde överflyttas till nämnderna.

Med hänsyn till beskaffenheten av de ärenden, som här förekom mc, skulle

det regelmässigt vara tillräckligt, om intygsgivningen finge omhänderhavas

av ledamot av eller tjänsteman vid nämnden. Det borde i så fall få ankomma

på lantbruksstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, lantbruksnämnd

att meddela närmare bestämmelser rörande frågan vilken eller

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

vilka befattningshavare som skulle få utfärda intyg. I tveksamma fall borde

vidare givetvis förvärvsfrågan hänskjutas till nämnden.

Lantbruksstyrelsens förslag har upptagits till granskning i förevarande

proposition. Förslaget har därvid föranlett följande uttalande från departementschefens

sida:

»Även om den av styrelsen föreslagna ändringen synes böra övervägas

anser jag emellertid att någon ändring i fråga om intygsgivningen icke bör

ske förrän utredningen avslutat sitt arbete. De olägenheter av den nuvarande

ordningen, som lantbruksstyrelsen ansett föreligga, torde nämligen i

varje fall icke vara så stora att man bör föregripa det resultat, vartill utredningen

kommer i denna fråga. Emellertid synes den av styrelsen påpekade

olägenheten av att lantbruksnämnderna ej får kännedom om planerade

fastighetsaffärer redan då intyg utfärdas kunna i hög grad minskas genom

en föreskrift om att avskrift av intygen omedelbart skall tillställas nämnderna.

Då genom meddelande av sådan föreskrift slutlig ställning icke tages

till den principiella frågan om vem, som bör utfärda intygen, synes sådan

föreskrift redan nu kunna givas. Enligt vad som framgår av den sammanställning,

som fogats vid styrelsens skrivelse, har redan tidigare inom vissa

län länsstyrelsen anmodat landsfiskalerna att sända lantbruksnämnden avskrift

av utfärdade intyg. I fråga om landsfiskalerna skulle denna ordning

även i övriga län kunna införas efter föreskrift av länsstyrelsen. Emellertid

synes samma skyldighet böra åvila ledamot av magistrat och kommunalborgmästare

samt sådan förrättningsman, som avses i 2 § andra stycket

i kungörelsen. Föreskrift torde därför böra meddelas i tillämpningskungörelsen.

Jag har sålunda för avsikt att i samband med förlängning av giltighetstiden

för denna kungörelse föreslå ett tillägg däri av innebörd att utfärdare

av intyg, som avses i 2 §, skall vara skyldig att samma dag som intyget

utfärdas översända avskrift därav till vederbörande lantbruksnämnd.

I övrigt synes lantbruksstyrelsens skrivelse nu icke föranleda annan åtgärd

än att den för beaktande översändes till jordbruksrationaliseringsutredningen.

»

I motiveringen till de nu väckta motionerna 1: 380 och II: 473 förklaras

att ifrågavarande spörsmål kan lösas antingen på det sätt, lantbruksstyrelsen

föi ordat, nämligen att intyg avgives av ledamot av lantbruksnämnden

eller av befattningshavare vid denna, eller också på det sätt, som förordades

i de omnämnda motionerna vid 1951 års riksdag, d. v. s. att lantbruksnämnden

tillerkännes rätt att auktorisera viss eller vissa personer inom

nämndens verksamhetsområde såsom intygsgivare.

I den nu väckta motionen II: 460 kritiseras det av departementschefen

föreslagna förfarandet, att landsfiskalerna och övriga intygsgivare samma

dag som intyget utfärdas insänder avskrift av intyget till vederbörande lantbruksnämnd.

Härom uttalar motionärerna följande:

Detta förslag finner vi vara ett ännu mera invecklat intygsgivande än

som förekommit tidigare samtidigt som det förorsakar vederbörande intygsutfärdare

mera arbete. Dessutom kvarstår i så fall olägenheten att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

lantbruksnämnden först i andra hand kommer i kontakt med fastighetsförvärvet.

Lantbruksnämnden kan ha en annan syn än vederbörande intygsutfärdare

om tillstånd borde ifrågakomma eller inte. Man bör förenkla

det hela så mycket som möjligt. Det medför säkert mindre möjligheter

till irritation om man kan gå direkt till den instans, nämligen lantbruksnämnden,

som har avgörandet i sin hand. Vi vill därför helt ansluta

oss till de synpunkter och förslag, som lantbruksstyrelsen rekommenderar.

Utskottet.

Jordförvärvslagen är för närvarande bestämd att gälla till och med den 30

juni innevarande år. Bland uppdragen för 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning

ingår att överväga, huruvida lagen hör förlänas fortsatt giltighet

och huruvida den i så fall behöver omarbetas. I slutet av 1952 har tillkommit

uppdraget att verkställa en översyn av lagen den 18 juni 1925 angående

förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast

egendom. Under åbero<pande av att de nämnda uppgifterna lämpligen borde

behandlas i ett sammanhang och att arbetet i fråga icke torde vara slutfört

vid sådan tid att förslag i ämnena kunde framläggas före 1954, har utredningen

förordat, att giltighetstiden för jordförvärvslagen tills vidare måtte

provisoriskt förlängas med tvår år. Departementschefen har anslutit sig till

denna mening. I propositionen föreslås därför att lagen skall äga fortsatt

giltighet till och med den 30 juni 1955.

I de likalydande motionerna 1:381 och 11:471 yrkas att propositionen

måtte avslås. Motionärerna ifrågasätter, om icke det ingrepp i den ekonomiska

friheten, vilket jordförvärvslagen innebure, på längre sikt vore till

skada för jordbruksproduktionens ändamålsenliga utveckling. De hävdar vidare,

att de icke önskvärda företeelser, som lagen avser att förhindra, kunde

på ett bättre sätt motverkas genom annan gällande lagstiftning.

Jordförvärvslagens fortsatta berättigande överväges som sagt av jordbruksrationaliseringsutredningen.

Innan övervägandena redovisats, kan det

enligt utskottets bedömande icke gärna komma i fråga, att riksdagen skulle

ompröva sin inställning till lagen. Den föreslagna provisoriska förlängningen

av giltighetstiden åsyftar att trygga kontinuiteten i jordförvärvslagstiftningen

för den händelse utredningsresultatet leder till att en sådan lagstiftning

kommer att finnas också i fortsättningen. Blir så fallet, skulle riksdagen

genom att nu taga ställning mot lagstiftningen ha orsakat, att de förvärv,

som avses med denna, under en kort mellantid kunnat komma till stånd i

fullständig frihet. Detta skulle icke kunna försvaras. Utskottet kan på grund

härav icke tillstyrka ifrågavarande motioner utan biträder i stället propositionens

förslag om lagstiftningens fortsatta giltighet.

I de övriga motionerna framföres förslag till vissa ändringar dels i själva

jordförvärvslagen och dels i tillämpningsföreskrifterna till denna.

Motionen I: 182 berör sådana kompletteringsförvärv, som föranleder lantmäteriförrältning.

Det göres gällande, att jordförvärvslagens regler icke är

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

tillräckligt samordnade med jorddelningslagens och att detta medför dubbelprövning

och andra olägenheter vid nyssnämnda slags kompletteringsförvärv.

Motionen vill avhälpa sagda missförhållande. Motionsförslaget innebär, att

beträffande förvärven i fråga lantbruksnämndens tillstånd skulle kunna ersättas

av visst intyg från förrättningslantmätarens sida. Förslaget överensstämmer

nära med vad som förordades såväl av lantbruksstyrelsen i skrivelse

till Kungl. Maj :t 1949 som i motioner vid 1951 års riksdag. Spörsmålet om

samordningen av jordförvärvslagen och jorddelningslagen har vidare uppmärksammats

av riksdagens justitieombudsman. Denne har i skrivelse till

Kungl. Maj:t den 15 december 1952 framfört meningen, att från lantbruksnämnds

prövning borde uttryckligen undantagas sådana frågor, som enligt

jorddelningsförfattningarna fölle under lantmäterimyndighets eller domstols

bedömande. I anledning av skrivelsen har departementschefen i förevarande

proposition uttalat, att det berörda spörsmålet icke borde upplagas till behandling

redan i samband med den nu aktuella frågan om en provisorisk

förlängning av jordförvärvslagens giltighet. Däremot borde enligt departementschefen

avskrift av skrivelsen överlämnas till jordbruksrationaliseringsutredningen

och fastighetsbildningssakkunniga för kännedom och övervägande.

Det i motionen framförda förslaget skulle visserligen bidraga till att minska

den omgång, som för närvarande ofta är förenad med kompletteringsförvärven

av nu nämnda slag. Förslaget skulle väl därjämte tillgodose det principiella

önskemålet, att lantbruksnämndernas avgöranden i jordförvärvsärendena

icke grundas å omständigheter, som det enligt jorddelningslagen .tillkommer

jorddelningsinstanserna alt beakta. Å andra sidan kan emellertid

ifrågasättas om det vore tillfredsställande, att ytterligare en grnpp förvärvsärenden

undandroges lantbruksnämnderna. Under alla förhållanden är motionsförslaget

av ingripande beskaffenhet. Med hänsyn härtill synes det motiverat,

att lämpligheten av en reform bedömes först efter det jordbruksrationaliseringsutredningen

angivit sin ståndpunkt i ämnet. Utskottet får därför

avstyrka bifall till motionen.

I de likalydande motionerna 1:379 och 11:472 hemställes att riksdagen

måtte vidtaga sådan ändring i jordförvärvslagen, att lagen ej skulle avse

jordförvärv av »jordbrukare, som redan äger jordbruksfastighet». Förslaget

anges vilja underlätta den frivilliga yttre rationalisering, som jordbrukarna

själva kunde åstadkomma genom sammanköp av egendomar. Det är synnerligen

långtgående. Gällande regler innebär som bekant, att en person, som

redan äger jordbruksfastighet, endast under vissa förutsättningar kan medges

förvärva ytterligare jordbruksfastighet. Det relativa förvärvshinder, tidigare

innehav av jordbruksfastighet sålunda utgör, skulle enligt förslaget

utgå. Men icke nog härmed. Det tidigare fastighetsinnehavet skulle föranleda,

att man jämväl bortsåge från de övriga relativa förvärvshinder, som kunde

föreligga, liksom från eventuella absoluta förvärvshinder. Huruvida sistnämnda

konsekvenser skulle vara berättigade har ej alls berörts av motionärerna.

För utskottet framstår det som uppenbart, att denna fråga måste

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10.

besvaras nekande. Anser man det erforderligt att genom lagstiftning töihindra

vissa icke önskvärda jordförvärv, kan det icke vara rimligt, att sådana

förvärv skulle godtagas bara därför att förvärvaren tillhör en viss befolkningskategori.

Förslaget skulle ge dem som förut äger jord en så markerad

förmånsställning i konkurrensen om salubjudna jordbruk, att man

med fog skulle kunna kalla jordförvärvslagen en skrålagstiftning. Detta förtjänar

betonas, eftersom en av förevarande motionärer i en tidigare riksdagsmotion

anmärkt på att redan nu gällande jordförvärvslagstiftning hade

»ett tydligt drag av skrålagstiftning» till förmån för den egentliga jordbruksbefolkningen

(se mot. 1: 436/1945). Av skäl som här anförts får utskottet

avstyrka de nu behandlade båda motionerna.

De likalydande motionerna 1:380 och 11:473 samt motionen 11:460 anknyter

till en framställning från lantbruksstyrelsen om viss ändring i tilllämpningskungörelsen

till jordförvärvslagen. I samband med att styrelsen

yttrade sig i fråga om den provisoriska förlängningen av lagens giltighetstid

och därvid tillstyrkte en sådan förlängning, berörde styrelsen de s. k. landsfiskalsintyg,

som i vissa fall kan ersätta lantbruksnämndens tillstånd. Enligt

styrelsens mening borde den enklare kontrollform, som intygsgivningen innebär,

behållas även under den provisoriska utsträckningen av giltighetstiden.

Men styrelsen föreslog, att intygsgivningen skulle överflyttas till ledamot

av lantbruksnämnden eller tjänsteman vid denna. Som skäl för förslaget åberopades

skilda förhållanden. Främst påvisades att det ej sällan förekommit,

att landsfiskaler utfärdat intyg även i fall, då det måste anses ha varit tvivelaktigt,

huruvida sökanden fyllde förutsättningarna för att erhålla intyg, eller

då det till och med måste anses ha varit ganska uppenbart, att sökanden icke

bort erhålla intyg. Styrelsen gjorde vidare gällande, att landsfiskalerna, särskilt

de med större distrikt, hade svårt att förskaffa sig den kännedom om

förhållandena, som vore en förutsättning för att intygsgivningen skulle kunna

fungera med erforderlig tillförlitlighet och smidighet. Slutligen uppgav

styrelsen att, i de fall då landsfiskalsintyg utfärdades, köparna vanligen ej

i förväg begärde besked hos lantbruksnämnden, huruvida fastigheten behövdes

för rationaliseringsändamål. Nämnden erhölle i dylika fall mestadels

kännedom om fånget först genom den underrättelse, som inskrivningsdomaren

hade att översända, då lagfart beviljats. Härav följde vissa olägenheter.

I förevarande proposition har departementschefen uttalat sig över lantbruksstyrelsens

framställning. Departementschefen har ansett, att någon

ändring icke borde vidtagas i fråga om intygsgivningen, innan jordbruksrationaliseringsutredningen

avslutat sitt arbete. Olägenheterna av den nuvarande

ordningen vore nämligen enligt departementschefens uppfattning icke

så stora, att man borde föregripa det resultat, vartill utredningen kommc

i denna fråga. Det otillfredsställande i att lantbruksnämnderna ej finge kännedom

om planerade fastighetsaffärer redan vid tiden för intygens utfärdande

kunde i hög grad motverkas genom eu bestämmelse, att avskrift av intygen

omedelbart skulle tillställas nämnderna. Departementschefen hade där
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

för för avsikt att i samband med förlängningen av giltighetstiden för tillämpningskungörelsen

föreslå ett tillägg till kungörelsen av innebörd, att intygsutfärdare

skulle vara skyldig att samma dag som intyget utfärdades översända

avskrift därav till vederbörande lantbruksnämnd. Lanlbruksstyrelsens

framställning ämnade departementschefen tillställa jordbruksrationaliseringsutredningen

för beaktande.

I motionen II: 460 yrkas direkt att riksdagen måtte besluta i enlighet med

lantbruksstyrelsens förslag. Motionerna 1:380 och 11:473 förordar åter, att

liksdagen i skrivelse till Kungi. Maj:t måtte hemställa om sådan ändring i

tillämpningskungörelsen, att lantbruksnämnd erhåller rätt att avgöra vilken

eller vilka personer inom nämndens verksamhetsområde som skall avge

ifrågavarande intyg. Sistnämnda båda motioner förutsätter, att utöver ledamöter

i nämnden och dess tjänstemän även andra personer skulle kunna utses

till intygsgivare.

Som lantbruksstyrelsen betonat är nuvarande intygsförfarande ur olika

synpunkter behäftat med brister. Att intyg ibland utfärdats, trots att förutsättningarna

härför icke förelegat, torde vara den mest framträdande olägenheten

av gällande ordning. Lantbruksstyrelsens påstående, att dylika stötande

missbruk inträffat, vinner stöd av vad ledamöter inom utskottet har

personlig kännedom om. Enbart dessa missbruk synes påkalla en omprövning

av tillämpningskungörelsens föreskrifter rörande omhänderhavandet

av mtygsgivningen. Emellertid kan ifrågasättas, om en ändring av hithörande

regler bör genomföras redan nu. Åtskilligt talar för att man ej heller

i detta avseende bör föregripa det arbete, som bedrivits av jordbruksrationalisermgsutredningen.

Sålunda lär det icke utan vidare stå klart, hur man

narmare bör utforma de föreskrifter, som skall ersätta de nuvarande. De

sinsemellan något skiljaktiga förslagen i motionerna I: 380 och II: 473 å ena

sidan samt motionen II: 460 å den andra sidan belyser, att full enighet icke

är rådande på denna punkt. Det torde icke heller kunna förnekas, att frågan

om hur mtygsförfarandet bör ordnas står i visst samband med det spörsmål

om en eventuell utvidgning av intygsgivningen till att avse också vissa komplettermgsforvärv,

vilket utskottet funnit böra avgöras först sedan utredningen

avslutat sitt arbete. Av nu angivna skäl delar utskottet departementschefens

uppfattning, att jämväl en ändring av ordningen för intygsgivningen

bor anstå till dess utredningen framlagt sitt förslag i frågan. Utskottet kan

alltsa icke tillstyrka bifall till förevarande motioner. Utskottet förutsätter

dock, att utredningen, som ju har att beakta innehållet i lantbruksstyrelsens

framställning, uppmarksammar också vad motionärerna åberopat. Den

mindre komplettering av tillämpningsföreskrifterna, vilken departementschefen

anser böra vidtagas i avbidan på utredningsarbetets slutförande, synes

vara agnad att i någon mån motverka en av de påtalade olägenheterna av

nuvarande ordning och föranleder icke någon erinran från utskottets sida.

a grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:381

och 11:471 antaga det genom propositionen framlagda lagförslaget;
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16. 15

B. att motionen I: 182 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

C. att motionerna 1:379 och 11:472 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionerna 1: 380 och II: 473 samt II: 460 icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 april 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Albert Hermansson,

Lindahl*, Ebbe Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Andersson i

Mölndal, Jansson i Hällefors*, Persson i Appuna, fru Boman samt herrar

Hansson i Skegrie och Kilsmo.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) (avseende utskottets hemställan under A.) av herr Ebbe Ohlsson och

fru Boman;

2) (avseende utskottets hemställan under A.) av herrar Osvald, Åhman

och Kilsmo, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande till och med det stycke å s. 11, vilket slutar

med orden »lagstiftningens fortsatta giltighet», bort ha följande lydelse:

»Jordförvärvslagen är för närvarande — —- — (de två första styckena

lika med utskottet)--— genom annan gällande lagstiftning.

En riktig bedömning av jordförvärvslagens fortsatta berättigande förutsätter,

att man gör klart för sig vilka syften lagen är avsedd att fylla. Diskussionen

kring lagen röjer, att denna på många håll uppfattas bl. a. såsom

ett nödvändigt instrument för främjandet av jordbrukets yttre rationalisering.

Någon dylik uppgift har lagen emellertid icke. Detta fastslogs tydligt vid

lagens tillkomst. Därvid yttrade nämligen dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,

att lagen borde användas allenast för att motverka i och för

sig olämpliga förvärv av jordbruksfastigheter samt att för jordbrukets yttre

rationalisering fördenskull borde tillgripas endast de medel, som toge direkt

sikte på detta ändamål, d. v. s. — bortsett från de frivilliga åtgärder som i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16.

första hand korame i fråga — lagarna om förköp och expropriation (prop.

nr 194/1948, s. 20). Uttalandet lämnades utan erinran av riksdagen. Lagens

enda funktion är alltså att hindra vissa i och för sig olämpliga förvärv av

jordbruksfastigheter. Ett studium av lagen (3 §) ger direkt vid handen vilka

dessa olämpliga förvärv är. Lagen motsätter sig för det första förvärv, som

skulle leda till att fastigheten bleve vanskött, och förvärv, som kan karakteriseras

som spekulationsköp. Vissa andra förvärv får komma till stånd endast

under särskilda förutsättningar. Dessa senare förvärv utgöres i huvudsak av

s. k. kapitalplaceringsköp samt av förvärv, som skulle kunna medföra uppkomsten

av större jordbruk.

I likhet med motionärerna vill utskottet ifrågasätta, om de förvärv, som

nyss angivits, verkligen påkallar en särskild jordförvärvslagstiftning. Vad till

en början angår önskemålet att förhindra vanskötsel av jordbruksjorden

samt spekulationsköp kan sålunda hänvisas till att annan lagstiftning står

till buds. Utskottet avser närmast 1947 års lag om uppsikt å jordbruk samt

1948 års skogsvårdslag. Som motionärerna hävdar är nämnda båda lagar en

tillräcklig garanti mot vanhävd och skogsskövling. I fråga om spekulationsköpen

får även uppmärksammas den hämmande verkan, som följer av gällande

regler om realisationsbeskattning. Kapitalplaceringsköpen bör av skäl,

vilka åberopats i motionerna, icke underkännas generellt. Givetvis är det

ofta till stort gagn för jordbruket, att jordägare kan anslå betydande kapital

till förbättring av jord och ekonomibyggnader.

Att jordförvärvslagen innebär ett allvarligt ingrepp i den ekonomiska friheten

lär icke kunna bestridas. Ett dylikt ingrepp hör icke tillåtas utan tungt

vägande skäl. Med hänsyn till vad nyss anförts framstår det som uppenbart,

att tillräckliga fördelar ur allmän synpunkt icke uppnås genom lagen.

Detta kan konstateras redan nu. Att jordbruksrationaliseringsutredningen

annu icke framlagt sin ståndpunkt till frågan om lagens berättigande kan

följaktligen icke motivera, att frågan tills vidare skulle få vila och att lagen

skulle ges utsträckt giltighet i avbidan på en framtida prövning av spörsmålet.

Utskottet kan därför icke tillstyrka den i propositionen förordade prolongeringen

av lagen.»

dels ock att utskottet i följd härav bort under A. hemställa

att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1:381 och

II: 471 avslå förevarande proposition.

3) (avseende utskottets hemställan under C.) av herr Ebbe Ohlsson och fru

Boman;

4) (avseende utskottets hemställan under D.) av herr Georg Carlsson.

537359. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:182 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående vissa anslag ur kyrkofonden m. m., dels ock en i ämnet väckt s. 8 i texten