Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926

1953-02-12 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1953:2, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

1

Nr 2.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen

den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet

m. in.

Genom en den 19 december 1952 dagtecknad proposition, nr 4, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

lörda protokoll,

dels jämlikt 87 § regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga följande

förslag till

1) Lag

angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926

(nr 32(5) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet* 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

19 KAP.

4 §.

Inom område, som ingår i stadsplan

eller efter den 1 januari 1948

fastställd byggnadsplan, skall vad i 2

och 3 § § stadgas ej utgöra hinder mot

avstyckning som överensstämmer

med planen.

Föreligger eljest

Inom område, som ingår i stadsplan

eller enligt byggnadsplan, fastställd

efter den 1 januari 1948, är

avsett för annat än jordbruksändamål,

skall vad i 2 och 3 §§ stadgas ej

utgöra hinder mot avstyckning som

överensstämmer med planen.

är nödigt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1953.

1 Senaste lydelse, se SFS 1947: 700.

1 It i haag till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 2.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

2) Lag

angående ändrad lydelse av första stycket lagen den 27 februari 1948

(nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa

områden av stad.

Härigenom förordnas, att första stycket lagen den 27 februari 1948 med

särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

Där så påkallas av hänsyn till

jordbruksnäringen eller skogsbruket

äger Konungen beträffande område

av stad, vilket ej ingår i stadsplan

eller efter den i januari 1948 fastställd

byggnadsplan, förordna att, i

stället för de i lagen om fastighetsbildning

i stad meddelade bestämmelserna

om avstyckning av område,

som ej ingår i tomtindelning och om

sammanläggning av stadsägor, vad

för landet är stadgat om avstyckning

och sammanläggning skall äga tilllämpning

med nedan angivna undantag.

Sådant förordnande må av Konungen

återkallas, när förhållandena

föranleda därtill, och skall vara förfallet,

där stadsplan eller byggnadsplan

fastställes. Vad här sagts skall

ock gälla beträffande dylikt område

inom samhälle eller annan ort å landet,

varest enligt lagen om fastighetsbildning

i stad samma lags bestämmelser

om avstyckning och sammanläggning

skola tillämpas.

(Föreslagen lydelse.)

Där så påkallas av hänsyn till

jordbruksnäringen eller skogsbruket

äger Konungen beträffande område

av stad, vilket ej ingår i stadsplan

samt ej heller enligt byggnadsplan,

fastställd efter den 1 januari 1948, är

avsett för annat än jordbruksändamål,

förordna att, i stället för de i lagen

om fastighetsbildning i stad meddelade

bestämmelserna om avstyckning

av område som ej ingår i tomtindelning

och om sammanläggning

av stadsägor, vad för landet är stadgat

om avstyckning och sammanläggning

skall äga tillämpning med

nedan angivna undantag. Sådant förordnande

må av Konungen återkallas,

när förhållandena föranleda därtill,

och skall vara förfallet beträffande

mark, för vilken stadsplan

fastställes, så ock beträffande mark,

för vilken byggnadsplan fastställes,

såvitt marken enligt planen är avsedd

för annat än jordbruksändamål.

Vad här sagts skall ock gälla beträffande

dylikt område inom samhälle

eller annan ort å landet, varest

enligt lagen om fastighetsbildning i

stad samma lags bestämmelser om

avstyckning och sammanläggning

skola tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1953.

1 Senaste lydelse, se SFS 1950:210.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

3

dels ock velat inhämta riksdagens yttrande över förslag till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 119 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390).

Härigenom förordnas, att 119 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

119 §•

Byggnadsplan må ej avse större

område än som är eller kan väntas

bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk

inom nära förestående tid.

Byggnadsplan må ej avse större

område än som är eller kan väntas

bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk

inom nära förestående tid. I

byggnadsplan må upptagas mark föi

jordbruksändamål endast i den mån

så erfordras för planens lämpliga utformning.

Ej må

sådan bebyggelse.

Denna kungörelse träder i kraft

den 1 juli 1953.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda förslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom de föreslagna författningsändringarna öppnas möjlighet att i byggnadsplan

upptaga mark för jordbruksändamål i den mån så erfordras för

planens lämpliga utformning.

Lantmäteristyrelsens framställning i ämnet.

Byggnadslagen den 30 juni 1947 vilar på den principen att tätbebyggelse

ej må äga rum med mindre detaljplan för den närmare regleringen av bebyggelsen

fastställts. I betydande utsträckning förekommer, att bebyggelse

för jordbrukets behov ligger blandad med annan bebyggelse inom tätort

samt att obebyggd mark, som användes och för åtskillig tid framåt fort
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

farande bör användas för jordbruksändamål, finnes insprängd i en tätorts

bebyggelseområde. I en med skrivelse den 15 september 1950 överlämnad

promemoria rörande detaljplanläggning av jordbruksbebyggelse och

jordbruksjord inom tätort (stencilerad) har lantmäteristijrelsen föreslagit

åtgärder i syfte att möjliggöra en bättre planläggning av dylika tätorter.

I promemorian påtalas att nu gällande ordning medför åtskilliga olägenheter.

Vid upprättandet av bebyggelseplan komme hänsynen till jordbruksintressena

i stort sett att beaktas endast då det gällde att avgränsa planområdet.

Svårigheter mötte huvudsakligen på grund av de omständigheterna

att jordbruksbebyggelse och annan bebyggelse inom tätorterna ofta förekomme

blandade med varandra samt att mark, som kunde beräknas för åtskilliga

år framåt böra bibehållas för jordbruksändamål, ofta nog vore belägen

inom tätort. Då jordbruksbebyggelsen och den nyssnämnda jordbruksjorden

i princip skulle undantagas från planläggningen, bleve resultatet

mycket oregelbundna begränsningslinjer för planområdet. Följden

kunde också bli att det bildades i planen icke ingående men inom tätbebyggelseområdet

belägna »vita fläckar». Båda dessa omständigheter kunde

väsentligt försvåra planarbetet och plangenomförandet, t. ex. framdragande

över jordbruksområdena av vägar, avloppsledningar in. in. erforderliga för

tätortens rationella utbyggande. Vidare kunde det inom dylika i tätorten

ingående men ej planlagda områden uppkomma jordbruks- eller annan bebyggelse,

som störde tätortsbebyggelsen och hindrade plangenomförandet.

Denna sistnämnda olägenhet kunde visserligen i någon mån undvikas, om

utomplansbestämmelser fastställdes för de från planläggning undantagna

jordbruksområdena och förbud mot tätbebyggelse eventuellt utfärdades.

Dock vore att märka att förbud mot tätbebyggelse ej inbegrepe bebyggelse

för jordbrukets behov. Att helt säkerställa att jordbruksområden inom eller

i närheten av planlagd tätort bleve lämpligt bebyggda och väl inordnade i

planen syntes icke vara möjligt enbart med utomplansbestämmelser och

tätbebyggelseförbud. All reglering av tätbebyggelse toge nämligen utom annat

sikte på att planmässigt ordna gemensamma anläggningar såsom skolor,

affärer, vägar, avlopp, parker in. in.

Såsom en utväg att undvika de påtalade olägenheterna har lantmäteristyrelsen

angivit det förfaringssättet att man läte planområdet omfatta även

jordbruks jorden och redovisade denna såsom behövlig för samhällsändamål.

Med gällande regler vore emellertid även ett sådant förfarande förbundet

med olägenheter. Eftersom de jordpolitiska villkoren för fastighetsbildning

genom planfastställelsen sattes ur kraft, kunde planen nämligen få den

verkan att jordbruksfastigheterna exploaterades eller eljest söndersloges vid

en ur jordbruksekonomisk synpunkt olämplig tidpunkt. Vidare innebure

förfarandet ett avsteg från principen att bebyggelseplan borde vara aktuell

och utvisa markens användning inom nära förestående tid. Följden härav

kunde bli, att planen delvis bleve en ren pappersplan, vilket i sin tur kunde

medföra att balansen i planen och samhällets lämpliga utbyggnad förrycktes.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

5

Med hänsyn till vad sålunda anförts har lantmäteristyrelsen funnit, att

det förelåge behov av att kunna genom detaljplanläggning reglera tätorter,

som innehölle bosättningar för jordbruksändamål. Därest sådan planläggning

möjliggjordes, måste emellertid tillses, att planläggningen icke ledde

till onödigt besvär eller onödiga utgifter för de berörda jordbrukarna. Vidare

måste ordnas så, att icke genom planläggningen gällande jordpolitiska

regler för fastighetsbildning sattes ur kraft.

Som ett särskilt skäl för en reform i antydd riktning har lantmäteristyrelsen

därjämte åberopat, att det ur många synpunkter vore angeläget, att

jordbruksbefolkningen i görligaste mån bleve delaktig av de bekvämlighetsoch

de gemensamhetsanordningar som brukade följa med tätortsbildning.

En betydelsefull förutsättning härför syntes vara, att jordbruksbebyggelsen

medtoges i detaljplanläggningen av tätorten.

Vad gäller de närmare förslagen i promemorian må här bara omnämnas

att lantmäteristyrelsen förordat byggnadsplan som den lämpligaste planformen

i förevarande hänseende.

Över promemorian har remissutlåtanden avgivits av byggnadsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs

och Bohus, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens

län, fastighetsbildningssakkunniga, Sveriges lantbruksförbund samt

riksförbundet landsbygdens folk. Länsstyrelserna bar bifogat yttranden från

lantbruksnämnden, länsarkitekten och överlantmätaren i länet. Vid lantbruksstyrelsens

utlåtande har fogats yttranden från samtliga lantbruksnämnder

utom den i Värmlands län.

Av remissinstanserna har flertalet i princip tillstyrkt Iantmäteristyrelsens

förslag att detaljplan för tätort skall kunna omfatta även mark avsedd för

jordbruksändamål. Ett stort antal av dessa remissinstanser har emellertid

understrukit att denna möjlighet bör begränsas till smärre områden. Åtskilliga

av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har avstyrkt lantmäteristyrelsens

förslag.

De remissinstanser, som utan att framställa principiella erinringar tillstyrkt

Iantmäteristyrelsens förslag, är samtliga hörda länsstyrelser utom

tuå, alla hörda överlantmätare, samtliga hörda länsarkitekter utom två, tre

lantbruksnämnder samt Sveriges lantbruksförbund. Yttranden, som innebär

att åtgärder lämpligen kan eller bör vidtagas i syfte att mark avsedd för

jordbruksändamål skall kunna omfattas av detaljplan för tätbebyggelse men

i vilka understrukits, att denna möjlighet bör öppnas endast i fråga om

smärre områden, har avgivits av lantbruksstyrelsen, sexton lantbruksnämnder,

länsarkitekterna i Uppsala och Kopparbergs län samt fastighetsbildningssakkunniga.

Avstyrkande yttranden bar avgivits av byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna

i Örebro och Kopparbergs län, sex lantbruksnämnder samt riksförbundet

landsbygdens folk.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Departementschefens uttalanden i propositionen.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, har i propositionen

anfört följande:

»Enligt gällande byggnadslagstiftning skall i princip tätbebyggelse föregås

av planläggning. De planinstitut som finnes för den närmare planläggningen

är i första hand stadsplan och byggnadsplan. Dessa institut har

utformats främst med tanke på tätorternas behov och intressen medan de

jordbrukssynpunkter, som kan vara att anlägga, endast i mindre grad kan

vinna beaktande. I överensstämmelse härmed har också fastighetsbildningslagstiftningen

så utformats att inom områden, som ingår i plan, fastighetsbildning

må ske utan hinder av de inskränkande regler av jordpolitisk natur

som eljest gäller. De anförda omständigheterna har lett till att i praxis fastslagits,

att detaljplan för reglering av tätbebyggelse ej må omfatta område

som avses för jordbruksändamål.

Det förekommer ofta att jordbruksbebyggelse ligger insprängd i tätbebyggelse

samt att större eller mindre för jordbruksändamål begagnade obebyggda

områden skjuter in i eller ligger omgivna av tätbebyggelse. Ofta nog

ger en bedömning av tätortens utvecklingsmöjligheter till resultat att man

ej kan räkna med annat än att sådana för jordbruksändamål använda områden

även för åtskillig tid framåt bör brukas för detta ändamål. Av

den i ärendet förebragta utredningen framgår, att svårigheter i betydande

utsträckning yppats vid planläggning av tätorter med antydd struktur. Möjligheten

att medtaga jordbruksområdena under angivande av att de skall

brukas för jordbruksändamål har såsom förut anförts avvisats i praxis.

Om områdena medtages i planen och de i denna redovisas som avsedda för

något samhällsändamål, innebär detta endast ett kringgående av den ståndpunkt

praxis intagit och ett åsidosättande av de sakliga skäl som ligger till

grund för denna praxis. Det enligt gällande ordning riktiga förfarandet är

därför att i detaljplanen ej medtaga jordbruksområdena.

Uteslutande av jordbruksområdena leder emellertid till att planområdet

ofta nog erhåller en mycket oregelbunden begränsningslinje eller att inom

en i övrigt planlagd tätort kommer att ligga områden, för vilka planen ej

gäller. I vissa yttranden har gjorts gällande, att dessa omständigheter icke

medför några mera väsentliga olägenheter. Byggnadslagen innehölle, framhålles

det, bestämmelser om institut — främst generalplan och utomplansbestämmelser

— genom vilka en ur tätortens intressen icke önskvärd bebyggelse

inom de icke detaljplanlagda områdena kunde förhindras. Och vad

anginge jordbruksområdenas behov av vägar, avloppsledningar och andra

gemensamma anordningar kunde dessa tillgodoses i erforderlig utsträckning

med stöd av gällande lagstiftning, även om områdena ej inginge i detaljplanen.

A andra sidan har lantmäteristyrelsen och flertalet remissinstanser ansett,

att man i nu avsedda fall icke kan få till stånd en önskvärd reglering

utan att i viss utsträckning låta planen omfatta även jordbruksområden.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande ni i.

7

Denna uppfattning synes vara välgrundad. Nuvarande ordning medför nämligen,

att planområden kan få en så olämplig form att planläggningen försvåras.

För att man skall kunna giva vägnätet och systemet av avloppsledningar

in. in. bästa möjliga sträckning torde det vara önskvärt att planläggningen

i dessa avseenden kan i ett sammanhang ske icke blott inom själva

tätbebyggelseområdena utan även inom de däri insprängda områdena för

jordbruksändamål. Vidare må framhållas att det icke torde vara möjligt att

inom områden som ej intagits i plan effektivt förhindra ur tätortssynpunkt

olämplig bebyggelse för jordbrukets behov. Detta kan i sin tur leda till att

den sanering av en tätbebyggd jordbruksby, som vinnes i samband med laga

skifte t. ex. genom utflyttning, omintetgöres.

Enligt min mening föreligger sålunda behov av att i detaljplan kunna

intaga områden som avses att även framdeles skola användas för jordbruksändamål.

Hur långt man skall gå i denna riktning är en särskild fråga. I

denna del har lantbruksstyrelsen jämte ett betydande antal andra remissinstanser

med skärpa understrukit, att möjligheten att intaga jordbruksområden

i detaljplan borde avse endast smärre områden. Jag biträder denna

ståndpunkt. Det kan nämligen ej råda någon tvekan om att byggnadslagstiftningens

detaljplaneinstitut ej har en efter jordbrukets behov särskilt

avpassad utformning. Jordbruksplanläggning bör i princip ske genom den

av lantbruksnämnderna bedrivna individualplaneringsverksamheten. Vid avgränsningen

av bebyggelseplanområde bör sålunda liksom hittills huvudregeln

vara att planområdet ej skall utsträckas över större areal än som

beräknas inom en nära förestående tid bli erforderlig för tätbebyggelse eller

annat tätbebyggelseändamål. Vad som nu förordas är endast det undantaget

från denna princip att i detaljplan skall kunna intagas så stort för

jordbruksändamål även framdeles avsett område som är erforderligt för

att få till stånd en tillfredsställande planering av den egentliga tätorten.

Vad angår sättet för genomförande av en reform med den innebörd

som nu angivits råder allmän enighet om att möjlighet att intaga jordbruksområde

bör finnas endast i fråga om byggnadsplan. Jag biträder denna uppfattning.

Det torde vara lämpligt att byggnadslagstiftningen innehåller en bestämmelse

som anger den omfattning i vilken jordbruksområde skall kunna ingå

i byggnadsplan. .lag vill därför förorda, att till 119 § första stycket byggnadsstadgan

fogas en ny punkt av innehåll att i byggnadsplan må upptagas mark

för jordbruksändamål endast i den mån så erfordras för planens lämpliga

utformning.

Såsom allmänt förordats torde avstyckning inom jordbruksområde, som

ingår i byggnadsplan, böra vara underkastad de restriktioner av jordpolitisk

natur, som utom planområden gäller beträffande rätten till avstyckning.

På grund härav torde den i 19 kap. 4 § jorddelningslagen upptagna undantagsregeln

böra så inskränkas att den ej kommer att gälla i fråga om sådant

i byggnadsplan ingående område som enligt planen skall användas för jordbruksändamål.

Med den utformning sammanläggningslagen har leder den
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

na ändring till att jordpolitisk prövning skall ske även vid sammanläggning

inom sådant jordbruksområde å landet, som ingår i byggnadsplan. Vidare

torde böra vidtagas sådan jämkning i 1948 års lag med särskilda bestämmelser

om fastighetsbildning inom vissa områden av stad, att förordnande

som avses i lagen kan omfatta även sådant i byggnadsplan ingående område

som enligt denna skall användas för jordbruksändamål.

Lantmäteristyrelsen har funnit byggnadslagstiftningens regler om byggnadsplan

och dess rättsverkningar lämpligen kunna utan jämkning bli tilllämpliga

även på jordbruksområde som intagits i planen. Jag ansluter mig

till denna uppfattning. I anslutning härtill vill jag framhålla, att vad två

remissinstanser anfört om jordägares rätt till ersättning, då genom planläggning

uppkommit hinder mot glesbebyggelse, i förevarande fall torde sakna

nämnvärd praktisk betydelse. Enligt vad jag förordat skall nämligen endast

smärre jordbruksområden kunna intagas i byggnadsplan. Med hänsyn härtill

synes den bebyggelse för annat än jordbrukets och därmed jämförliga

näringars behov som skulle kunna ske på sådant område i regel bli att hänföra

till tätbebyggelse. Och hinder mot tätbebyggelse grundar enligt byggnadslagstiftningens

principer ej rätt till ersättning. Skulle likväl i något undantagsfall

marks upptagande i byggnadsplan såsom jordbruksområde innebära,

att markägaren förlorar rätt till glesbebyggelse, lärer ersättningsregeln

i 118 § byggnadslagen bli tillämplig. Vidare vill jag understryka lantmäteristyrelsens

uttalande att planbestämmelserna beträffande jordbruksområden

bör göras så lindriga och smidiga som möjligt. Nybyggnad för jordbrukets

behov torde då som regel kunna verkställas på sådant sätt att olägenhet ej

vållas markägaren. Mot vad lantmäteristyrelsen anfört i fråga om kostnaderna

för upprättande av byggnadsplan har jag intet att erinra.

I likhet med lantmäteristyrelsen och remissinstanserna anser jag, att

lantbruksnämnden bör medverka, då det gäller att avgränsa byggnadsplaneområdet

och att närmare utforma byggnadsplan, som omfattar även område

avsett för jordbruksändamål. För att säkerställa sådan medverkan

från lantbruksnämndens sida har lantmäteristyrelsen föreslagit vissa jämkningar

i byggnadsstadgan, därvid styrelsen dock givit uttryck för en betydande

tveksamhet om behövligheten av sådana jämkningar. Flertalet

remissinstanser har i princip biträtt lantmäteristyrelsens förslag men åtskilliga

har förnekat eller ifrågasatt behovet av jämkningarna. Vid bedömandet

av denna fråga är att beakta, att under senare år — utan att några

regler eller fastställda former därför föreskrivits — utvecklingen gått i

riktning mot ett ökat samarbete mellan länsstyrelsen och övriga länsorgan.

I proposition nr 155 till 1952 års riksdag angående vissa anslag under landsstaten

för budgetåret 1952/53 har spörsmålet berörts. Föredragande departementschefen

underströk därvid det starka behovet av en samordning mellan

de olika myndigheterna. Han fann den lämpligaste vägen till en dylik samordning

vara att skapa bättre förutsättningar för en intensivare samverkan

på tjänstemannaplanet. Vidare förklarade han sig anse det naturligt att

landshövdingen skall vara ordförande i länsnämnderna, bland dem lant
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

9

bruksnämnden, utan att dock föreslå denna ordning obligatorisk. Dessa uttalanden

lämnades av riksdagen utan erinran. Enligt min mening synes det

med den utveckling som pågår på detta område icke vara erforderligt att

genom uttryckliga författningsbestämmelser trygga lantbruksnämndens medverkan

vid uppgörande av byggnadsplan. Till stöd för att icke meddela bestämmelser

om sådan medverkan i byggnadsstadgan kan därjämte — såsom

ock vissa remissinstanser gjort — åberopas, att samarbetet kan utan sådana

bestämmelser ske i former, som smidigt anpassas efter vad i varje särskilt

fall kräves och som därför kan innebära en snabbare och mera arbetsbesparande

handläggning. Det synes mig emellertid kunna vara lämpligt att de

närmast berörda centrala verken efter samråd utfärdar vissa anvisningar

om det erforderliga samarbetet mellan de berörda lokalorganen i hithörande

frågor.

Ändring av reglerna om byggnadsnämnds sammansättning synes mig ej

vara erforderlig i anledning av den förordade reformen.

De föreslagna författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli

1953.»

Utskottet.

Som det framhålles i propositionen ligger jordbruksbebyggelse eller obebyggd

jordbruksmark ofta insprängd i tätort. Skall sådan bebyggelse eller

mark även i fortsättningen användas för jordbruksändamål, kan enligt gällande

rätt byggnadsplan icke läggas över bebyggelsen eller marken. Propositionen

vill möjliggöra, att detta hädanefter skall kunna ske. Också enligt

utskottets uppfattning skulle denna ändring innebära fördelar. Den kanske

främsta vinningen vore, att planeringen av vägar, vatten- och avloppsledningar

samt andra liknande gemensamhetsanordnigar finge avse tätorten i

dess helhet. Reformen skulle dessutom medföra, att man på ifrågavarande

jordbruksområden kunde effektivt förhindra bebyggelse, som vore olämplig

ur tätortssynpunkt.

Å andra sidan vill utskottet i likhet med departementschefen betona det

angelägna i att reformen icke får för vittgående verkningar. Dels bör sålunda

byggnadsplan få omfatta jordbruksområde, vilket skall bibehållas som sådant,

endast där detta är nödvändigt för en tillfredsställande planering av

den egentliga tätorten. Dels bör planbestämmelserna beträffande jordbruksområde

göras så lindriga, att de helst icke alls hindrar de dispositioner över

marken, vilka betingas av jordbruksdriften. Ibland torde dock icke kunna

undvikas, att planbestämmelserna kommer att få konsekvenser av sådant

slag. Exempelvis kan jordbruksområdes hänförande under byggnadsplan i

något undantagsfall tänkas medföra, att markägaren förlorar rätt till viss

glesbebyggelse. Departementschefen har uttalat, att den i 118 § byggnadslagen

upptagna regeln om ersättning till markägare lär vara tillämplig på

en situation som den nu angivna. Utskottet förutsätter att så skall bli fallet.

2 Hihang till riksdagens protokoll 1953. 9 sand. 3 avd. Nr 2.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Departementschefens uttalande avser icke endast glesbebyggelse för jordbrukets

behov utan jämväl annan glesbebyggelse. Möjligheten att åberopa ersättningsregeln

får framför allt betydelse som ytterligare en garanti för att

förevarande reform icke kommer att leda till allvarligare men för jordbrukets

intressen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga de genom propositionen

framlagda lagförslagen; samt

B. att riksdagen måtte till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen

icke funnit skäl till erinran mot det i propositionen

intagna kungörelseförslaget.

Stockholm den 12 februari 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Lindahl, Lars

Andersson, Ebbe Ohlsson, Grym*, Ivar Nilzon och Boo*;

från andra kammaren: herrar Åhman, Andersson i Mölndal*, Johansson

i Torp, Nyberg*, Levin, Jansson i Hällefors*, Hansson i Skegrie och

Munktell.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

530326

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:49 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 a1 i texten