Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr £0

1953-04-23 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1953:20, Tredje lagutskottets utlåtande nr £0

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr £0.

1

Nr 20.

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om en utredning

angående vissa frågor rörande brandväsendet,

dels ock om viss ändring i brandlagen.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren

nr 316 av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl., ävensom inom andra kammaren

nr 227 av herrar Dickson och Cassel samt nr 396 av herr Petterson i Degerfors

m. fl.

Yrkandena i motionerna återgives i det följande.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen angiver

inhämtat yttrande av riksbrandinspektören. På begäran av utskottet

har därjämte yttranden över motionerna avgivits av Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska brandkårernas riksförbund

och Svenska brandskyddsföreningen.

De i motionerna I: 316 och II: 396 behandlade

frågorna.

I motionerna 1:316 och 11:39 6, vilka är likalydande, föreslås,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om en utredning,

omfattande dels frågan om översyn och modifiering av de nuvarande

brandförfattningarna, dels frågan om brandförsvarets inre organisation, dels

ock vissa i motionerna berörda särskilda spörsmål angående brandväsendet.

Motionärerna framhåller inledningsvis i sin motivering, att 1944 års

brandlagstiftning innefattade väsentligt skärpta krav på kommunernas

brandförsvar. Kommunernas kostnader för brandförsvaret var år 1939 13

miljoner kronor, år 1945 21 miljoner kronor, år 1947 34 miljoner kronor

samt år 1952 omkring 50 miljoner kronor. Härefter anföres i motionerna

följande.

Den förstärkning av brandförsvaret som skett har av många skäl varit

angelägen. Kostnaderna ha emellertid stegrats i sådan takt, att en noggrann

granskning av förhållandena inom brandförsvaret och av möjligheterna till

billigare verksamhet måste ske. Den hittillsvarande utvecklingen synes

nämligen i hög grad ha präglats av alltför schematiska bestämmelser och

av en hårdragning i tillämpningen, som medfört en icke försvarbar ökning

av utgifterna. Över huvud taget synes man varken i förberedelserna till

1944 års lag eller vid tillämpningen av bestämmelserna från tillsynsmyndigheternas

sida ha tillräckligt beaktat sådana arbetskrafts- och ekonomiska

synpunkter, som med nödvändighet måste prägla kommunernas verk
1

— liihang till riksdagens protokoll 1003. 9 sand. 3 avd. Nr 30.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr -20.

samhet även på detta område. Kommunerna synas sålunda ha tvingats

genomföra eu snabb och dyrbar expansion av brandförsvaret utan att ha

beretts tillfredsställande möjligheter att undersöka eller pröva alternativa

utvägar och utan att erhålla beaktansvärda råd eller förslag beträffande

den mest ekonomiska formen för brandförsvaret.

Sedan nu lagbestämmelserna och normalbrandordningen varit i tillämpning

så lång tid, att vissa slutsatser borde kunna dragas av de gjorda erfarenheterna,

synes det lämpligt att få verkställd en översyn av brandlagstiftningen

och normalbrandordningen i syfte att öka möjligheterna för

kommunerna att vidta sådana lokala anordningar, som med hänsyn till

omständigheterna kunna vara försvarade och som kunna bidraga till att

minska kostnaderna för brandförsvaret. Det synes därvid vara en angelägenhet

av största vikt att få till stånd en sådan utredning, som kan ge anvisningar

om brandförsvarets inre organisation, dess effekt och ekonomi.

Det borde vara ett förstahandsintresse även för staten att brandväsendet

erhåller den mest ekonomiska utformningen. I anslutning härtill borde även

övervägas, huruvida brandförsvaret i sin nuvarande utformning med hänsyn

till brandskadornas lokala förläggning är avvägt på lämpligaste sätt och

i vad mån det förebyggande brandskyddet är tillfredsställande ordnat med

hänsyn till brandskadornas art och fördelning. Det torde numera finnas

vissa möjligheter att på ett bättre sätt än tidigare statistiskt undersöka

dessa frågor.

Andra spörsmål av vikt i dessa sammanhang är frågan om samhällets

olycksfallsberedskap, närmast med avseende på ambulansväsendet och anropningsanordningarna.

Ambulansväsendet har i stor utsträckning förlagts

till brandkårerna, där det påtagbart bidragit till ökningen av antalet brandmän.

Frågan är emellertid om detta är den organisatoriskt och ekonomiskt

bästa lösningen. De avsevärda löneskillnaderna mellan t. ex. en ambulansförare

och en brandman tala bland annat i annan riktning. I fråga om

alarmeringsanordningarna bör erinras om förslaget till en samhällets olycksfalls-

och säkerhetstjänst (SOU 1951: 19). Av betydelse synes ytterligare

vara att få klarhet över det inflytande, icke minst i fråga om den enskilda

kommunens brandförsvar, som synes utövas genom brandförsäkringsbolagens

taxepolitik och andra åtgärder.

I y ttranden a tillstyrkes motionärernas begäran om utredning.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet yttrar.

Frågorna om brandväsendet och brandlagstiftningen ha berörts i ett flertal

artiklar i Svenska stadsförbundets tidskrift.Utvecklingen på brandväsendets

område har nämligen varit sådan, att man från kommunernas sida

kommit att visa allt större intresse för ett mera rationellt och förbilligat

brandväsende. Liksom motionärerna har man i diskussionen gjort gällande,

att kostnaderna drivits i höjden av anledningar, som icke ha haft med frågan

om en ur brandförsvarssynpunkt motiverad utveckling av brandförsvaret

att skaffa. Från kommunernas sida har man funnit det i hög grad angeläget

att få en allsidig belysning av dessa spörsmål liksom av vissa andra närliggande

spörsmål, t. ex. samordningen av eldsläcknings tjänsten kommunerna

emellan, frågan om brandförsäkringsbolagens inflytande på brandväsendets

utformning m. in. Styrelsen får därför understryka, att det från kommunal

synpunkt är ett synnerligen starkt intresse att få till stånd en sådan utredning,

som avsetts i motionerna I: 316 och TI: 396. Av särskild vikt är, att

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

utredningen icke begränsas enbart till frågor om brandlagstiftningen utan

att utredningen — på vilket sätt den än må komma att bedrivas — får tillfälle

att pröva de praktiska formerna för brandförsvarets och räddningstjänstens

verksamhet, så att man på så sätt kan få anvisningar om rationella

och ekonomiska former för brandväsendet.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anför.

Den upprustning av brandskyddet, som åsyftades genom 1944 års lagstiftning.

var av behovet påkallad icke minst för landsbygdens vidkommande.

Under upprustningens genomförande har icke saknats friktionsanledningar.

På landskommunalt håll har man understundom ansett att

länsbrandinspektören med länsstyrelsen bakom sig drivit kraven utöver

vad som kan vara rimligt. Särskilt har man pekat på att ett hela kommunen

omfattande effektivt brandskydd i vissa fall är ekonomiskt ogenomförbart

till föl jd av avstånds- och kommunikationsförhållanden. Styrelsen håller för

sannolikt, att i åtskilliga fall fackmannaintressena fått göra sig för starkt

gällande gentemot de kommunal- och samhällsekonomiska. Framför allt

torde tillsynsmyndigheterna — såsom framhålles i motionerna — icke alltid

ha tagit hänsyn till de starkt ökade personalkostnader, som blivit en följd

av de senaste årens avtalsrörelser.

Om icke andra viktiga kommunala uppgifter skola bli eftersatta, är det

enligt styrelsens mening nödvändigt att vid brandförsvarets fortsatta utbyggnad

taga större hänsyn än hittills till kostnaderna. Eftersom brandskyddet

är en kommunal angelägenhet, borde här närmast ankomma på

kommunerna och deras sammanslutningar att sörja för den nödvändiga

fortlöpande rationaliseringen. Men brandlagstiftningen är så detaljrik, att

en av kommunerna själva eftersträvad rationalisering icke kan ernås. annat

än i samband med en översyn av lagstiftningen och dennas tillämpning.

Styrelsen anser därför tiden vara mogen för den utredning, som begäres

i motionerna I: 316 och II: 396. Med hänsyn till att brandförsvaret nu i

stort sett fått en försvarlig utbyggnad och till att vi efter kommunsammanslagningen

ha större och mera handlingskraftiga förvaltningsenheter än vid

tiden för lagstiftningens tillkomst, torde det vara naturligt att en utredning

rent allmänt bör syfta till en förenkling av lagstiftningen.

Svenska brandkårernas riksförbund och Svenska brandskyddsföreningen

har gemensamt avgivit yttrande över förevarande motioner. De anför följande.

Till bedömande av frågan om önskvärdheten eller nödvändigheten av att

underkasta brandförsvaret och särskilt kostnaderna därför ny utredning må

här först nämnas några siffror ur Sveriges officiella statistik.

År 1920 uppgingo brandförsäkringsbeloppen till 32,9 miljarder kronor

och de utbetalade brandskadeersättningarna till 50,3 miljoner kronor.

Detta innebar, att ersättningarna nämnda år utgjorde l,5°/«n av brandförsäkringsbeloppen.

År 1951, d. v.s. det sista år för vilket försäkringsstatistiken är avslutad,

voro motsvarande siffror 175,8 miljarder kronor resp. 85,4 miljoner kronor,

d.v.s. skadeersättningarna utgjorde 0,.r> av brandlörsäkringsbeloppen.

För år 1952 beräknas brandförsäkringsbeloppen till ungefär 200 miljarder

kronor samt brandskadeersättningarna till omkring 110 miljoner kronor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

Under detta ar torde sålunda ungefär samma relation ha rått mellan brandförsäkringsbelopp

och ersättningar som under 1951.

De relativa brandskadorna ha alltså i Sverige under de tre senaste decennierna

gått ner med omkring två tredjedelar. Detta förhållande har även

återspeglats i försäkringsbolagens premiesättning. Brandförsäkringspremierna

utgjorde sålunda år 1920 2,7 °/00 av brandförsäkringsbeloppen, under det

att premierna för år 1952 i likhet med vad som var fallet år 1951 beräknas

bli omkring 1 °/no av försäkringsbeloppen.

Därest försäkringstagarna således nu skulle betala samma medelpremie

som år 1920 — det år, då ett mera systematiskt brandskyddsarbete började

både på det släckande och det förebyggande området — skulle svenska

folket årligen betala omkring 1,7 °/00 av 200 miljarder kronor, d. v. s. omkring

340 miljoner kronor mer om aret i brandpremier än vad som nu är

fallet. Detta belopp är således den bruttominskning, som uppkommit genom

minskade relativa brandskador.

Under de av motionärerna nämnda åren 1939, 1945 och 1947 har medelpremien

varit 1,4 °/Från år 1947 har sänkningen av medelpremien fram

t.o.m. år 1952 varit omkring 0,4 °/(m. Allmänheten har således för år 1952

erlagt ett sammanlagt premiebelopp som är omkring 80 miljoner kronor

lägre (0,4 °/no X 200 miljarder) än om samma medelpremie skulle ha beräknats

som för åren 1939—1947. Även under de senaste åren har således

premienivån väsentligt sjunkit.

Anledningarna till den betydande nedgång i de relativa brandskadorna,

som ägt rum under de sista tre decennierna, och den möjlighet till sänkta

brandförsäkringspremier, som därigenom uppkommit, äro givetvis flera. T

första hand har medverkat en med tiden allt mera markerad övergång till

brandsäkert eller brandhärdigt byggnadsmaterial. Nya principer för samhällsplaneringen,

syftande till en mera spridd bebyggelse, vilket anses önskvärt

ur sociala och andra synpunkter, ha medverkat. Men härtill kommer

den betydande och ständigt fortgående förbättring av det förebyggande och

det släckande brandskyddet, som ägt rum och som måste anses ha i hög

grad påverkat nedgången i de relativa brandskadorna.

Riksförbundet och Brandskyddsföreningen äro emellertid ense med motionärerna

om att det förebyggande brandskyddet ännu knappast kan anses

tillfredsställande ordnat. Visserligen bedrives på detta område ett intensivt

upplysnings- och propagandaarbete icke minst av Brandskyddsföreningen,

av brandbefälet samt av brandförsäkringsanstalterna och deras stora tekniska

personal, men mycket återstår säkerligen, innan det förebyggande

brandskyddet i Sverige kan sägas vara tillfredsställande ordnat.

Av ovannämnda statistik framgår, att brandförsäkringsvärdena ökat

rekordartat snabbt under de tre senaste decennierna. Detta gäller särskilt

storindustrien. Brandskadornas omfattning är numera i mycket hög grad

beroende på ett relativt litet antal storeldsvådor, som nästan uteslutande

drabbar industri- och magasinsrisker. Faran för storeldsvådor är för dessa i

hög grad beroende av byggnadssätt och sektionering. Här har under senare

år den statliga byggnadsregleringen i hög grad bidragit till att försvåra

genomförande av sådana byggnadstekniska brandskyddsåtgärder, som äro

önskvärda för att hindra katastrofeldsvådor. Framställningar om att få

utföra så enkla och nödvändiga brandskyddsåtgärder som uppförandet av

brandmurar för att sektionera brandfarliga träbyggnader med mångmiljonvärden

ha ofta avslagits, vilket i flera fall resulterat i att till synes obetvd
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20. 5

liga brandtillbud utvecklats till miljonskador. De oreglerade magasinsområdena,

där »träkåkar» ofta innehålla miljonvärden, innebära även betydande

faromoment för katastrofeldsvådor.

Svenska brandkårernas riksförbund och Svenska brandskyddsföreningen

anse, att de statistiska uppgifter, som återgivits i det föregående, icke giva

fog för den uppfattningen, att någon minskning av brandväsendets effektivitet

nu kan medgivas. Riksförbundet och Brandskyddsföreningen anse

dock, att den av motionärerna föreslagna utredningen bör komma till stånd.

Otvivelaktigt finnes inom det släckande brandförsvaret ett utrymme för

rationaliseringsåtgärder. Samarbetet mellan närliggande kommuner torde

kunna väsentligt utbyggas utöver vad som nu är fallet med högre effektivitet

och begränsning av kostnaderna som resultat. I detta sammanhang

bör jämväl uppmärksammas den betydelse, som en effektiv och ändamålsenlig

alarmering spelar för brandförsvarets verksamhet. Det förslag, som

redan föreligger utarbetat angående samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst,

synes ur denna synpunkt förtjäna det största intresse. Riksförbundet

och Brandskyddsföreningen vilja understryka angelägenheten av att

detta förslag snarast göres till föremål för slutligt ställningstagande.

Beträffande ambulansväsendets organisation anse vi i likhet med motionärerna,

att denna fråga bör utredas. Det bör emellertid framhållas, att

sammankopplingen av ambulansväsendet med brandkårerna ingalunda är

förenad med enbart olägenheter.

Vad beträffar det förebyggande brandskyddet må framhållas önskvärdheten

av att lättnader genomföras i den statliga bvggnadsregleringen i fråga

om sådana byggnadstekniska åtgärder, som uppenbarligen äro nödvändiga

för brandskyddets stärkande inom större industri- och magasinsrisker.

Slutligen må här framhållas önskvärdheten av att vid en eventuell utredning

uppmärksamheten ägnas den betydande brandkatastroffara, som ofta

föreligger inom större oreglerade magasins- och hamnområden.

Riksbrandinsj)ektören yttrar bland annat följande.

Ett intensifierat arbete i fråga om det förebyggande brandförsvaret

(brandskyddet) är av utomordentligt stor betydelse och kan i sin mån på

lång sikt sett verka starkt kostnadsbesparande. Ju mindre riskerna äro för

elds uppkomst och spridning, desto mer kan eldsläckningsorganisationen

reduceras med den reservationen, att antalet brandfarliga risker icke ökar

i alltför hög grad. Riksbrandinspektören, som icke vill motsätta sig att eu

översyn av brandlagstiftningen verkställes, vill i detta sammanhang särskilt

peka på nödvändigheten av förbättrad brandsyn samtidigt som vidgade

möjligheter skulle beredas skorstensfejare att verkställa brandsyn i samband

med sotningen, varjämte han skulle medgivas rättighet att utfärda

förelägganden. Det förhåller sig så att ett sotningsmonopol för närvarande

spontant växer fram på landsbygden, innebärande sålunda att kvalificerade

och välutbildade skorstensfejare mänskligt att döma inom en relativt nära

framtid torde finnas i praktiskt taget varje kommun i landet. Brandsynen,

som för närvarande utgör en icke oväsentlig utgiftspost för kommunerna,

skulle genom de antydda vidgade befogenheterna för skorstensfejaren i icke

ringa grad förbilligas, varjämte, på siitt nyss antytts, brandskyddet skulle

avsevärt förbättras. Slutligen må framhållas i detta sammanhang, att eu

ytterligare förbättring av brandbefälets utbildning ä det förebyggande

brandförsvarets område väsentligt skulle bidraga till att förbättra denna

del av brandförsvaret.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåta7ide nr 20.

I fråga om motionärernas uttalande i fråga om ambulanstjänsten är det

riktigt att denna i stor utsträckning förlagts till yrkes brandkårerna. Itiksbrandinspektören

vill erinra därom, att ambulanstjänsten i första hand är

en hälsovårdsuppgift. Därest brandförsvaret frånhiindes ambulanstjänsten,

skulle kostnaderna uppenbarligen i icke ringa grad kunna minskas. Ur

brandförsvarets synpunkt har ambulanstjänstens förläggande till brandkårerna

den fördelen, att brandmännen utbildas för körning av utryckningsfordon

under ofta påfrestande förhållanden och därigenom erhålla förbättrad

lokalkännedom.

Ep utgiftpost, som för många kommuner blivit betungande, är brandstationsbyggena.

Det har i många fall visat sig, att brandstationer såväl i

städerna soni på landet utformats omotiverat stora och dyrbara, vilket

givetvis drivit kostnaderna i höjden.

Riksbrandinspektören vitsordar, att kommunernas kostnader ökat därigenom

att borgarbrandkårernas personal hårdare bundits genom beredskap

i hemmet eller på hemorten. Såvitt riksbrandinspektören kunnat finna, är

dock denna beredskap ofrånkomligen nödvändig om ett minimum av garanti

över huvud skall finnas för snabbast möjliga släckningsinsats.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksbrandinspektören för

sin del tillstyrka, att en översyn av brandlagstiftningen och normalbrandordningarna

verkställes, närmast i syfte att — utan att försämra standarden

— åstadkomma en rationalisering och effektivisering av brandförsvarsorganisationen.

En dylik utredning skulle kunna leda till icke blott ett förbilligande

utan jämväl ett förbättrande av det nuvarande brandförsvaret.

Den i motionen II: 227 behandlade

frågan,

1944 års b rand lag ger i 9 § regler beträffande kommuns

skyldighet att lämna släckningshjälp vid brand inom annan kommun. Dessa

regler saknar motsvarighet i äldre författningar. 9 § lyder:

Efter framställning av brandchef i kommun, där brand tagit eller hotar

att taga större omfattning, är annan kommun pliktig lämna släckningshjälp

i den utsträckning brandchefen i den kommunen prövar möjlig utan

att skälig hänsyn till dess egen säkerhet åsidosättes.

För kostnad, som åsamkats kommun i anledning av framställning om

släckningshjälp, är kommunen berättigad erhålla skälig ersättning. Kunna

kommunerna icke enas om ersättningen, skall denna fastställas av länsstyrelsen

i det län, där branden utbrutit.

I motionen 11:227 yrkas, att riksdagen i skrivelse till Kungi. Maj:t

måtte hemställa att Kungl. Maj:t efter erforderlig utredning måtte för

riksdagen framlägga förslag om sådan ändring i brandlagen att i motionen

framförda synpunkter berörande 9 § brandlagen tillgodoses.

Till stöd för sitt yrkande anför motionärerna bland annat följande.

Erfarenheten har visat att 9 § fått en alltför snäv utformning. I lagrummet

nämnes såsom enda förutsättning för rekvisition av släckningshjälp

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

att brand tagit eller hotar att taga större omfattning. Det finnes emellertid

andra situationer där hjälp kan erfordras från annan kommun. Den

egna kåren kan tillfälligt vara ur stånd att snabbt komma till brandplatsen,

eller grannkommunen kanske har brandplatsen i omedelbar närhet medan

den egna kåren har lång väg dit. En strikt tillämpning av 9 § i dess

nuvarande lydelse lämnar icke utrymme för hjälp i dylika situationer. Det

synes oss därför angeläget att bestämmelserna i detta hänseende ändras

på sådant sätt att större anpassning till de skiftande situationerna ernås.

De olägenheter, som hittills uppkommit vid tillämpningen av 9 §, kan

undvikas om släckningshjälpen organiseras genom släckningsavtal mellan

kommunerna. Brandförsvarsutredningen (SOU 1942: 10), vars förslag ligger

till grund för brandlagen, utgick från att den ömsesidiga släckningshjälpen

skulle i förväg planläggas. En dylik planläggning har ej i tillräcklig

utsträckning kommit till stånd, oaktat ersättning för släckningskostnad i

regel endast utgår till brandkår, som upptagits i plan, godkänd av riksbrandinspektören.

Det gäller att åstadkomma en intensivare samverkan

mellan olika kommuners brandkårer. De nuvarande släckningsavtalen begränsar

i vissa fall denna samverkan till viss del av en kommun på grund

av de där intagna ersättningsreglerna. De bör därför kompletteras med bestämmelser

om att ersättning för släckningskostnad även utgår om brandplatsen

ligger utom det i avtalet angivna släckningsområdet. Utryckningen

bör även få ske utan rekvisition från viss befattningshavare.

Enligt 9 § andra stycket är hjälpande kommun berättigad erhålla skälig

ersättning för kostnad som åsamkats kommunen. Tvist om ersättningsbeloppet

avgöres av länsstyrelsen. Brandförsvarsutredningen uttalade (s. 84)

att en normaltaxa borde fastställas genom riksbrandinspektörens försorg

.för beräkning av ersättningarna. Den av brandinspektionen fastställda taxan

benämnes emellertid »maximitaxa», vilket torde ha medverkat till att ersättningsbeloppen

kommunerna emellan i regel utgår enligt denna taxa

även om de verkliga kostnaderna är högre. Under senare år har i synnerhet

personalkostnaderna avsevärt stigit över maximitaxans nivå. En förnuftig

tillämpning av 9 § skulle främjas om taxebeloppen motsvarade de verkliga

kostnaderna.

Av yttrandena är fyra tillstyrkande, nämligen de av Svenska

stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska brandkårernas

riksförbund och Svenska brandskyddsföreningen. Riksbrandinspektören

däremot avstyrker utredning i fråga om bestämmelserna i 9 § brandlagen.

Svenska brandkårernas riksförbund och Svenska brandskyddsföreningen

anför i gemensamt yttrande.

I likhet med motionärerna anse vi, att 9 > brandlagen har erhållit en

alldeles för snäv utformning. En delegering av rekvisitionsrätten torde endast

vara brandförsvaret till gagn.

Riksförbundet och Brandskyddsföreningen ha — vilket även framhållits

i yttrandet över motionerna nr 31(1 i första kammaren och nr 396 i andra

kammaren — den åsikten, att det otvivelaktigt finnes ett utrymme för

rationaliseringsåtgärder inom det släckande brandförsvaret. Samarbetet

mellan niirliggande kommuner torde kunna väsentligt utbyggas utöver

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr !3().

vad som nu är fallet med högre effektivitet och begränsning av kostnaderna

som resultat.

Som exempel kan nämnas följande. Eu stor och viktig industri ligger i en

mindre kommun som gränsar till eu större stad. Vid eldsvåda i denna industri

skall f. n. kommunens brandkår först alarmeras och denna kårs

brandchef eller eldsläckningsledare i sin tur rekvirera hjälp från den närliggande

större brandkåren. Dyrbara minuter, som kunna vara av synnerlig

betydelse för släckningens fullföljande, gå härigenom förlorade. Denna

olägenhet skulle elimineras, därest den, som upptäcker brand inom en

sådan industri, erhölle rättighet att direkt alarmera den större brandkåren.

Andra exempel kunna åberopas som skäl för en uppmjukning av nu ifrågavarande

lagbestämmelse.

Båda organisationerna dela dessutom helt den uppfattningen, som motionärerna

framfört angående den s. k. »maximitaxan». Ersättning för

lämnad släckningshjälp bör enligt organisationernas mening utgå med belopp

motsvarande de verkliga kostnaderna. Ett nytt förslag till taxa har

utarbetats av riksbrandinspektören, som däröver inhämtat Riksförbundets

yttrande. Med hänsyn till att enligt förslaget bland annat personalkostnaderna

skulle ersättas med belopp, som enligt Riksförbundets mening icke

motsvarade de verkliga kostnaderna, har förbundet emellertid icke kunnat

biträda det av riksbrandinspektören utarbetade förslaget.

Riksbrandinspektören kan icke dela motionärernas uttalande därom att

9 § skulle ha erhållit en alltför snäv utformning. Han anför.

Det är visserligen riktigt att i lagrummet såsom enda förutsättning för

rekvisition av släckningshjälp namnes att brand »tagit eller hotar att taga

större omfattning». Men vid behandlingen av 9 S brandlagen framhölls av

vederbörande utskott bland annat:

»Såsom förutsättning för att skyldighet att lämna eldsläckningshjälp

skall föreligga stadgas sålunda enligt förslaget, att brand skall ha tagit

eller hotar att taga större omfattning. Förslaget fäster sålunda efter ordalagen

avseende endast vid brandens omfattning i och för sig men däremot

icke vid förhållandet mellan brandens omfattning och den hjälpsökande

kommunens resurser, alltså hjälpbehovet. Så tolkad skulle lagen emellertid

leda till otillfredsställande resultat. Uppenbart är ju att t. ex. en landskommun

i Stockholms närhet kan behöva hjälp av huvudstadens brandkår

för släckning av en brand av sådan storlek att, om branden i stället

utbrutit inom staden, stadens brandkår ensam kunnat släcka densamma.

Det skulle därför kunna ifrågasättas att lagen skulle omformuleras så, att

hjälpbehovet, icke brandens omfattning i och för sig, sattes som norm för

skyldigheten att lämna släckningshjälp. Då emellertid även den föreslagna

lydelsen torde medgiva den tolkningen, att hänsyn skall tagas till brandens

storlek i förhållande till kommunens resurser, finner utskottet skäl icke

föreligga att föreslå ändring i Ivungl. Maj:ts förslag.»

Av vad nu sagts torde med önskvärd tydlighet framgå, att man icke

med fog kan påstå att 9 § fått en alltför snäv utformning. I detta sammanhang

må ytterligare framhållas, att riksbrandinspektören såväl 1945 som

1950 utfärdat särskilda anvisningar (statens brandinspektions cirkulär nr 3

och 14), i vilka cirkulär bland annat släckningsavtalen berörts. Riksbrandinspektören

är medveten om att släckningsavtal upprättats i mycket stor

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr SO. 9

utsträckning. Dylika avtal ha träffats såväl för kommuner i sin helhet som

för delar av en kommun. Såvitt riksbrandinspektören kunnat finna, ha de

ingångna släckningsavtalen medgivit ett snabbt och effektivt eldsläckningsarbete.

Ytterligare må här framhållas, att lämnandet av släckningshjälp

icke är bundet vid avtalsområdets gränser. Dylik hjälp skall lämnas

utöver gränserna, om förhållandena så medgiva, d. v. s. att den egna

säkerheten icke eftersättes. För sådan hjälp — utöver gränserna — utgår

jämväl ersättning enligt gängse grunder. I fråga om kostnaderna för lämnande

av släckningshjälp, så är det riktigt att riksbrandinspektören utfärdat

en s. k. maximitaxa år 1945. Denna taxa har otvivelaktigt använts

i mycket stor utsträckning. Den ersättes i dagarna av en ny taxa — nu ej

längre kallad maximitaxa — som betydligt utvidgar kommunernas möjligheter

att erhålla ersättning för de verkliga kostnaderna.

Vad slutligen beträffar frågan om vem som skall begära hjälp, så har

även denna fråga berörts i föreliggande motion. Enligt riksbrandinspektörens

mening bör bestämmelsen i 9 § brandlagen icke tolkas alltför snävt.

Riksbrandinspektören anser sålunda, att med brandchef i här ifrågavarande

hänseende bör jämställas den av brandbefälet — vice brandchef, brandmästare

eller brandförman — som i brandchefs ställe för befälet å en brandplats.

Huruvida andra kommunala befattningshavare böra medgivas rätt

att begära släckningshjälp synes riksbrandinspektören däremot kunna ifrågasättas.

I föreliggande sammanhang torde få hänvisas till följande uttalande

av brandförsvarsutredningen:

»Att förfarandet vid hemställan om eldsläckningshjälp knutits till brandcheferna

i de båda kommunerna och icke till någon annan instans (brandstyrelse

eller dylikt) har sin grund bland annat däri, att förfarandet måste

så utformas, att det medgiver största möjliga snabbhet. Det torde för övrigt

icke vara möjligt för annan befattningshavare eller myndighet att bättre

bedöma behovet av och möjligheten till hjälp än just brandchefen.»

Utskottet.

I två av föreliggande tre motioner, nämligen i motionerna T: 316 och

TI: 396, framhålles i huvudsak angelägenheten av att brandförsvaret utformas

på det ur ekonomisk synpunkt mest ändamålsenliga sättet, så att

kommunernas kostnader för brandväsendet skall kunna begränsas. I detta

syfte föreslår motionärerna att brandförfattningarna skall överses och

frågan om brandförsvarets inre organisation utredas.

I motionen II: 227 hävdas främst, att gällande bestämmelser i bland

annat 9 S brandlagen rörande släckningshjälp kommuner emellan icke iir

lyckligt avfattade. Utredning i detta hänseende begäres av motionärerna.

Införandet år 1944 av gällande brandlagstiftning innebar, att väsentligt

ökade krav på åtgärder till förebyggande och släckning av brand kom att

ställas på kommunerna. Betänkligheter, som hystes beträffande lagstiftningens

ekonomiska konsekvenser för kommunerna, hindrade således icke

dess genomförande. Härtill torde i någon mån ha bidragit, att man under

2 — Bihnng till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 20.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

inverkan av världskriget önskade att snabbt åstadkomma ett effektivt

brandförsvar samtidigt med att civilförsvaret över huvud stärktes.

Svenska brandkårernas riksförbund och Svenska brandskyddsföreningen

anser, som framgår av deras remissyttrande, att någon minskning av brandväsendets

effektivitet nu icke kan medgivas. Under år 1952 uppgick brandskadeersättningarna

till omkring 110 miljoner kronor. Av motionerna framgår,

att kommunernas utgifter för brandförsvaret år 1952 utgjorde omkring

50 miljoner kronor eller något mindre än hälften av beloppet för brandskadeersättningarna.

Redan av detta förhållande framgår enligt utskottets

mening att kraftiga ekonomiska ansträngningar är befogade, därest brandskadorna

därigenom kan motverkas.

Synnerligen angeläget är emellertid att medlen till brandväsendet på

bästa sätt utnyttjas för sitt ändamål. I motionerna och vissa remissyttranden

framföres tvivel om att så är fallet. Med hänsyn härtill vill utskottet

— utan att taga bestämd ståndpunkt till frågan huruvida belägg finnes

för detta tvivel — uttala, att de under kriget tillkomna brandförfattningarna

och den på grundval av dessa uppbyggda brandförsvarsorganisationen

bör bli föremål för översyn. Utskottet vill därför tillstyrka bifall till motionerna

I: 316 och II: 396.

I samband med sagda utredning bör den fråga angående släckningshjälpen,

som beröres i motionen II: 227 och vilken enligt utskottets bedömande

är av stor praktisk betydelse, tagas upp till prövning. Utskottet

biträder således även detta motionsyrkande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa

att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 316 och

II: 396 samt motionen 11:227 i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställa om översyn av brandlagstiftningen och brandförsvarets

organisation.

Stockholm den 23 april 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson*, Lindahl,

Ebbe Ohlsson, Grym, William Ohlsson och Georg Carlsson*;

från andra kammaren: herrar Andersson i Mölndal, Nyberg, fru

Boman*, herrar Andersson i Ryggestad, Hansson i Skegrie, Carlsson i

Stockholm, Persson i Tandö* och Nilsson i Östersund.

* Ej n.ärvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1953 Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

631104

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:217 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner dels om en utredning angående vissa frågor rörande brandväsendet, dels ock om viss ändring i brandlagen. a1 i texten