Tredje lagutskottets utlåtande nr £0
1953-04-23 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1953:20, Tredje lagutskottets utlåtande nr £0
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr £0.
1
Nr 20.
Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om en utredning
angående vissa frågor rörande brandväsendet,
dels ock om viss ändring i brandlagen.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren
nr 316 av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl., ävensom inom andra kammaren
nr 227 av herrar Dickson och Cassel samt nr 396 av herr Petterson i Degerfors
m. fl.
Yrkandena i motionerna återgives i det följande.
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen angiver
inhämtat yttrande av riksbrandinspektören. På begäran av utskottet
har därjämte yttranden över motionerna avgivits av Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska brandkårernas riksförbund
och Svenska brandskyddsföreningen.
De i motionerna I: 316 och II: 396 behandlade
frågorna.
I motionerna 1:316 och 11:39 6, vilka är likalydande, föreslås,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om en utredning,
omfattande dels frågan om översyn och modifiering av de nuvarande
brandförfattningarna, dels frågan om brandförsvarets inre organisation, dels
ock vissa i motionerna berörda särskilda spörsmål angående brandväsendet.
Motionärerna framhåller inledningsvis i sin motivering, att 1944 års
brandlagstiftning innefattade väsentligt skärpta krav på kommunernas
brandförsvar. Kommunernas kostnader för brandförsvaret var år 1939 13
miljoner kronor, år 1945 21 miljoner kronor, år 1947 34 miljoner kronor
samt år 1952 omkring 50 miljoner kronor. Härefter anföres i motionerna
följande.
Den förstärkning av brandförsvaret som skett har av många skäl varit
angelägen. Kostnaderna ha emellertid stegrats i sådan takt, att en noggrann
granskning av förhållandena inom brandförsvaret och av möjligheterna till
billigare verksamhet måste ske. Den hittillsvarande utvecklingen synes
nämligen i hög grad ha präglats av alltför schematiska bestämmelser och
av en hårdragning i tillämpningen, som medfört en icke försvarbar ökning
av utgifterna. Över huvud taget synes man varken i förberedelserna till
1944 års lag eller vid tillämpningen av bestämmelserna från tillsynsmyndigheternas
sida ha tillräckligt beaktat sådana arbetskrafts- och ekonomiska
synpunkter, som med nödvändighet måste prägla kommunernas verk
1
— liihang till riksdagens protokoll 1003. 9 sand. 3 avd. Nr 30.
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr -20.
samhet även på detta område. Kommunerna synas sålunda ha tvingats
genomföra eu snabb och dyrbar expansion av brandförsvaret utan att ha
beretts tillfredsställande möjligheter att undersöka eller pröva alternativa
utvägar och utan att erhålla beaktansvärda råd eller förslag beträffande
den mest ekonomiska formen för brandförsvaret.
Sedan nu lagbestämmelserna och normalbrandordningen varit i tillämpning
så lång tid, att vissa slutsatser borde kunna dragas av de gjorda erfarenheterna,
synes det lämpligt att få verkställd en översyn av brandlagstiftningen
och normalbrandordningen i syfte att öka möjligheterna för
kommunerna att vidta sådana lokala anordningar, som med hänsyn till
omständigheterna kunna vara försvarade och som kunna bidraga till att
minska kostnaderna för brandförsvaret. Det synes därvid vara en angelägenhet
av största vikt att få till stånd en sådan utredning, som kan ge anvisningar
om brandförsvarets inre organisation, dess effekt och ekonomi.
Det borde vara ett förstahandsintresse även för staten att brandväsendet
erhåller den mest ekonomiska utformningen. I anslutning härtill borde även
övervägas, huruvida brandförsvaret i sin nuvarande utformning med hänsyn
till brandskadornas lokala förläggning är avvägt på lämpligaste sätt och
i vad mån det förebyggande brandskyddet är tillfredsställande ordnat med
hänsyn till brandskadornas art och fördelning. Det torde numera finnas
vissa möjligheter att på ett bättre sätt än tidigare statistiskt undersöka
dessa frågor.
Andra spörsmål av vikt i dessa sammanhang är frågan om samhällets
olycksfallsberedskap, närmast med avseende på ambulansväsendet och anropningsanordningarna.
Ambulansväsendet har i stor utsträckning förlagts
till brandkårerna, där det påtagbart bidragit till ökningen av antalet brandmän.
Frågan är emellertid om detta är den organisatoriskt och ekonomiskt
bästa lösningen. De avsevärda löneskillnaderna mellan t. ex. en ambulansförare
och en brandman tala bland annat i annan riktning. I fråga om
alarmeringsanordningarna bör erinras om förslaget till en samhällets olycksfalls-
och säkerhetstjänst (SOU 1951: 19). Av betydelse synes ytterligare
vara att få klarhet över det inflytande, icke minst i fråga om den enskilda
kommunens brandförsvar, som synes utövas genom brandförsäkringsbolagens
taxepolitik och andra åtgärder.
I y ttranden a tillstyrkes motionärernas begäran om utredning.
Styrelsen för Svenska stadsförbundet yttrar.
Frågorna om brandväsendet och brandlagstiftningen ha berörts i ett flertal
artiklar i Svenska stadsförbundets tidskrift.Utvecklingen på brandväsendets
område har nämligen varit sådan, att man från kommunernas sida
kommit att visa allt större intresse för ett mera rationellt och förbilligat
brandväsende. Liksom motionärerna har man i diskussionen gjort gällande,
att kostnaderna drivits i höjden av anledningar, som icke ha haft med frågan
om en ur brandförsvarssynpunkt motiverad utveckling av brandförsvaret
att skaffa. Från kommunernas sida har man funnit det i hög grad angeläget
att få en allsidig belysning av dessa spörsmål liksom av vissa andra närliggande
spörsmål, t. ex. samordningen av eldsläcknings tjänsten kommunerna
emellan, frågan om brandförsäkringsbolagens inflytande på brandväsendets
utformning m. in. Styrelsen får därför understryka, att det från kommunal
synpunkt är ett synnerligen starkt intresse att få till stånd en sådan utredning,
som avsetts i motionerna I: 316 och TI: 396. Av särskild vikt är, att
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.
utredningen icke begränsas enbart till frågor om brandlagstiftningen utan
att utredningen — på vilket sätt den än må komma att bedrivas — får tillfälle
att pröva de praktiska formerna för brandförsvarets och räddningstjänstens
verksamhet, så att man på så sätt kan få anvisningar om rationella
och ekonomiska former för brandväsendet.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anför.
Den upprustning av brandskyddet, som åsyftades genom 1944 års lagstiftning.
var av behovet påkallad icke minst för landsbygdens vidkommande.
Under upprustningens genomförande har icke saknats friktionsanledningar.
På landskommunalt håll har man understundom ansett att
länsbrandinspektören med länsstyrelsen bakom sig drivit kraven utöver
vad som kan vara rimligt. Särskilt har man pekat på att ett hela kommunen
omfattande effektivt brandskydd i vissa fall är ekonomiskt ogenomförbart
till föl jd av avstånds- och kommunikationsförhållanden. Styrelsen håller för
sannolikt, att i åtskilliga fall fackmannaintressena fått göra sig för starkt
gällande gentemot de kommunal- och samhällsekonomiska. Framför allt
torde tillsynsmyndigheterna — såsom framhålles i motionerna — icke alltid
ha tagit hänsyn till de starkt ökade personalkostnader, som blivit en följd
av de senaste årens avtalsrörelser.
Om icke andra viktiga kommunala uppgifter skola bli eftersatta, är det
enligt styrelsens mening nödvändigt att vid brandförsvarets fortsatta utbyggnad
taga större hänsyn än hittills till kostnaderna. Eftersom brandskyddet
är en kommunal angelägenhet, borde här närmast ankomma på
kommunerna och deras sammanslutningar att sörja för den nödvändiga
fortlöpande rationaliseringen. Men brandlagstiftningen är så detaljrik, att
en av kommunerna själva eftersträvad rationalisering icke kan ernås. annat
än i samband med en översyn av lagstiftningen och dennas tillämpning.
Styrelsen anser därför tiden vara mogen för den utredning, som begäres
i motionerna I: 316 och II: 396. Med hänsyn till att brandförsvaret nu i
stort sett fått en försvarlig utbyggnad och till att vi efter kommunsammanslagningen
ha större och mera handlingskraftiga förvaltningsenheter än vid
tiden för lagstiftningens tillkomst, torde det vara naturligt att en utredning
rent allmänt bör syfta till en förenkling av lagstiftningen.
Svenska brandkårernas riksförbund och Svenska brandskyddsföreningen
har gemensamt avgivit yttrande över förevarande motioner. De anför följande.
Till bedömande av frågan om önskvärdheten eller nödvändigheten av att
underkasta brandförsvaret och särskilt kostnaderna därför ny utredning må
här först nämnas några siffror ur Sveriges officiella statistik.
År 1920 uppgingo brandförsäkringsbeloppen till 32,9 miljarder kronor
och de utbetalade brandskadeersättningarna till 50,3 miljoner kronor.
Detta innebar, att ersättningarna nämnda år utgjorde l,5°/«n av brandförsäkringsbeloppen.
År 1951, d. v.s. det sista år för vilket försäkringsstatistiken är avslutad,
voro motsvarande siffror 175,8 miljarder kronor resp. 85,4 miljoner kronor,
d.v.s. skadeersättningarna utgjorde 0,.r> av brandlörsäkringsbeloppen.
För år 1952 beräknas brandförsäkringsbeloppen till ungefär 200 miljarder
kronor samt brandskadeersättningarna till omkring 110 miljoner kronor.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.
Under detta ar torde sålunda ungefär samma relation ha rått mellan brandförsäkringsbelopp
och ersättningar som under 1951.
De relativa brandskadorna ha alltså i Sverige under de tre senaste decennierna
gått ner med omkring två tredjedelar. Detta förhållande har även
återspeglats i försäkringsbolagens premiesättning. Brandförsäkringspremierna
utgjorde sålunda år 1920 2,7 °/00 av brandförsäkringsbeloppen, under det
att premierna för år 1952 i likhet med vad som var fallet år 1951 beräknas
bli omkring 1 °/no av försäkringsbeloppen.
Därest försäkringstagarna således nu skulle betala samma medelpremie
som år 1920 — det år, då ett mera systematiskt brandskyddsarbete började
både på det släckande och det förebyggande området — skulle svenska
folket årligen betala omkring 1,7 °/00 av 200 miljarder kronor, d. v. s. omkring
340 miljoner kronor mer om aret i brandpremier än vad som nu är
fallet. Detta belopp är således den bruttominskning, som uppkommit genom
minskade relativa brandskador.
Under de av motionärerna nämnda åren 1939, 1945 och 1947 har medelpremien
varit 1,4 °/Från år 1947 har sänkningen av medelpremien fram
t.o.m. år 1952 varit omkring 0,4 °/(m. Allmänheten har således för år 1952
erlagt ett sammanlagt premiebelopp som är omkring 80 miljoner kronor
lägre (0,4 °/no X 200 miljarder) än om samma medelpremie skulle ha beräknats
som för åren 1939—1947. Även under de senaste åren har således
premienivån väsentligt sjunkit.
Anledningarna till den betydande nedgång i de relativa brandskadorna,
som ägt rum under de sista tre decennierna, och den möjlighet till sänkta
brandförsäkringspremier, som därigenom uppkommit, äro givetvis flera. T
första hand har medverkat en med tiden allt mera markerad övergång till
brandsäkert eller brandhärdigt byggnadsmaterial. Nya principer för samhällsplaneringen,
syftande till en mera spridd bebyggelse, vilket anses önskvärt
ur sociala och andra synpunkter, ha medverkat. Men härtill kommer
den betydande och ständigt fortgående förbättring av det förebyggande och
det släckande brandskyddet, som ägt rum och som måste anses ha i hög
grad påverkat nedgången i de relativa brandskadorna.
Riksförbundet och Brandskyddsföreningen äro emellertid ense med motionärerna
om att det förebyggande brandskyddet ännu knappast kan anses
tillfredsställande ordnat. Visserligen bedrives på detta område ett intensivt
upplysnings- och propagandaarbete icke minst av Brandskyddsföreningen,
av brandbefälet samt av brandförsäkringsanstalterna och deras stora tekniska
personal, men mycket återstår säkerligen, innan det förebyggande
brandskyddet i Sverige kan sägas vara tillfredsställande ordnat.
Av ovannämnda statistik framgår, att brandförsäkringsvärdena ökat
rekordartat snabbt under de tre senaste decennierna. Detta gäller särskilt
storindustrien. Brandskadornas omfattning är numera i mycket hög grad
beroende på ett relativt litet antal storeldsvådor, som nästan uteslutande
drabbar industri- och magasinsrisker. Faran för storeldsvådor är för dessa i
hög grad beroende av byggnadssätt och sektionering. Här har under senare
år den statliga byggnadsregleringen i hög grad bidragit till att försvåra
genomförande av sådana byggnadstekniska brandskyddsåtgärder, som äro
önskvärda för att hindra katastrofeldsvådor. Framställningar om att få
utföra så enkla och nödvändiga brandskyddsåtgärder som uppförandet av
brandmurar för att sektionera brandfarliga träbyggnader med mångmiljonvärden
ha ofta avslagits, vilket i flera fall resulterat i att till synes obetvd
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20. 5
liga brandtillbud utvecklats till miljonskador. De oreglerade magasinsområdena,
där »träkåkar» ofta innehålla miljonvärden, innebära även betydande
faromoment för katastrofeldsvådor.
Svenska brandkårernas riksförbund och Svenska brandskyddsföreningen
anse, att de statistiska uppgifter, som återgivits i det föregående, icke giva
fog för den uppfattningen, att någon minskning av brandväsendets effektivitet
nu kan medgivas. Riksförbundet och Brandskyddsföreningen anse
dock, att den av motionärerna föreslagna utredningen bör komma till stånd.
Otvivelaktigt finnes inom det släckande brandförsvaret ett utrymme för
rationaliseringsåtgärder. Samarbetet mellan närliggande kommuner torde
kunna väsentligt utbyggas utöver vad som nu är fallet med högre effektivitet
och begränsning av kostnaderna som resultat. I detta sammanhang
bör jämväl uppmärksammas den betydelse, som en effektiv och ändamålsenlig
alarmering spelar för brandförsvarets verksamhet. Det förslag, som
redan föreligger utarbetat angående samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst,
synes ur denna synpunkt förtjäna det största intresse. Riksförbundet
och Brandskyddsföreningen vilja understryka angelägenheten av att
detta förslag snarast göres till föremål för slutligt ställningstagande.
Beträffande ambulansväsendets organisation anse vi i likhet med motionärerna,
att denna fråga bör utredas. Det bör emellertid framhållas, att
sammankopplingen av ambulansväsendet med brandkårerna ingalunda är
förenad med enbart olägenheter.
Vad beträffar det förebyggande brandskyddet må framhållas önskvärdheten
av att lättnader genomföras i den statliga bvggnadsregleringen i fråga
om sådana byggnadstekniska åtgärder, som uppenbarligen äro nödvändiga
för brandskyddets stärkande inom större industri- och magasinsrisker.
Slutligen må här framhållas önskvärdheten av att vid en eventuell utredning
uppmärksamheten ägnas den betydande brandkatastroffara, som ofta
föreligger inom större oreglerade magasins- och hamnområden.
Riksbrandinsj)ektören yttrar bland annat följande.
Ett intensifierat arbete i fråga om det förebyggande brandförsvaret
(brandskyddet) är av utomordentligt stor betydelse och kan i sin mån på
lång sikt sett verka starkt kostnadsbesparande. Ju mindre riskerna äro för
elds uppkomst och spridning, desto mer kan eldsläckningsorganisationen
reduceras med den reservationen, att antalet brandfarliga risker icke ökar
i alltför hög grad. Riksbrandinspektören, som icke vill motsätta sig att eu
översyn av brandlagstiftningen verkställes, vill i detta sammanhang särskilt
peka på nödvändigheten av förbättrad brandsyn samtidigt som vidgade
möjligheter skulle beredas skorstensfejare att verkställa brandsyn i samband
med sotningen, varjämte han skulle medgivas rättighet att utfärda
förelägganden. Det förhåller sig så att ett sotningsmonopol för närvarande
spontant växer fram på landsbygden, innebärande sålunda att kvalificerade
och välutbildade skorstensfejare mänskligt att döma inom en relativt nära
framtid torde finnas i praktiskt taget varje kommun i landet. Brandsynen,
som för närvarande utgör en icke oväsentlig utgiftspost för kommunerna,
skulle genom de antydda vidgade befogenheterna för skorstensfejaren i icke
ringa grad förbilligas, varjämte, på siitt nyss antytts, brandskyddet skulle
avsevärt förbättras. Slutligen må framhållas i detta sammanhang, att eu
ytterligare förbättring av brandbefälets utbildning ä det förebyggande
brandförsvarets område väsentligt skulle bidraga till att förbättra denna
del av brandförsvaret.
6
Tredje lagutskottets utlåta7ide nr 20.
I fråga om motionärernas uttalande i fråga om ambulanstjänsten är det
riktigt att denna i stor utsträckning förlagts till yrkes brandkårerna. Itiksbrandinspektören
vill erinra därom, att ambulanstjänsten i första hand är
en hälsovårdsuppgift. Därest brandförsvaret frånhiindes ambulanstjänsten,
skulle kostnaderna uppenbarligen i icke ringa grad kunna minskas. Ur
brandförsvarets synpunkt har ambulanstjänstens förläggande till brandkårerna
den fördelen, att brandmännen utbildas för körning av utryckningsfordon
under ofta påfrestande förhållanden och därigenom erhålla förbättrad
lokalkännedom.
Ep utgiftpost, som för många kommuner blivit betungande, är brandstationsbyggena.
Det har i många fall visat sig, att brandstationer såväl i
städerna soni på landet utformats omotiverat stora och dyrbara, vilket
givetvis drivit kostnaderna i höjden.
Riksbrandinspektören vitsordar, att kommunernas kostnader ökat därigenom
att borgarbrandkårernas personal hårdare bundits genom beredskap
i hemmet eller på hemorten. Såvitt riksbrandinspektören kunnat finna, är
dock denna beredskap ofrånkomligen nödvändig om ett minimum av garanti
över huvud skall finnas för snabbast möjliga släckningsinsats.
Under åberopande av vad sålunda anförts får riksbrandinspektören för
sin del tillstyrka, att en översyn av brandlagstiftningen och normalbrandordningarna
verkställes, närmast i syfte att — utan att försämra standarden
— åstadkomma en rationalisering och effektivisering av brandförsvarsorganisationen.
En dylik utredning skulle kunna leda till icke blott ett förbilligande
utan jämväl ett förbättrande av det nuvarande brandförsvaret.
Den i motionen II: 227 behandlade
frågan,
1944 års b rand lag ger i 9 § regler beträffande kommuns
skyldighet att lämna släckningshjälp vid brand inom annan kommun. Dessa
regler saknar motsvarighet i äldre författningar. 9 § lyder:
Efter framställning av brandchef i kommun, där brand tagit eller hotar
att taga större omfattning, är annan kommun pliktig lämna släckningshjälp
i den utsträckning brandchefen i den kommunen prövar möjlig utan
att skälig hänsyn till dess egen säkerhet åsidosättes.
För kostnad, som åsamkats kommun i anledning av framställning om
släckningshjälp, är kommunen berättigad erhålla skälig ersättning. Kunna
kommunerna icke enas om ersättningen, skall denna fastställas av länsstyrelsen
i det län, där branden utbrutit.
I motionen 11:227 yrkas, att riksdagen i skrivelse till Kungi. Maj:t
måtte hemställa att Kungl. Maj:t efter erforderlig utredning måtte för
riksdagen framlägga förslag om sådan ändring i brandlagen att i motionen
framförda synpunkter berörande 9 § brandlagen tillgodoses.
Till stöd för sitt yrkande anför motionärerna bland annat följande.
Erfarenheten har visat att 9 § fått en alltför snäv utformning. I lagrummet
nämnes såsom enda förutsättning för rekvisition av släckningshjälp
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.
att brand tagit eller hotar att taga större omfattning. Det finnes emellertid
andra situationer där hjälp kan erfordras från annan kommun. Den
egna kåren kan tillfälligt vara ur stånd att snabbt komma till brandplatsen,
eller grannkommunen kanske har brandplatsen i omedelbar närhet medan
den egna kåren har lång väg dit. En strikt tillämpning av 9 § i dess
nuvarande lydelse lämnar icke utrymme för hjälp i dylika situationer. Det
synes oss därför angeläget att bestämmelserna i detta hänseende ändras
på sådant sätt att större anpassning till de skiftande situationerna ernås.
De olägenheter, som hittills uppkommit vid tillämpningen av 9 §, kan
undvikas om släckningshjälpen organiseras genom släckningsavtal mellan
kommunerna. Brandförsvarsutredningen (SOU 1942: 10), vars förslag ligger
till grund för brandlagen, utgick från att den ömsesidiga släckningshjälpen
skulle i förväg planläggas. En dylik planläggning har ej i tillräcklig
utsträckning kommit till stånd, oaktat ersättning för släckningskostnad i
regel endast utgår till brandkår, som upptagits i plan, godkänd av riksbrandinspektören.
Det gäller att åstadkomma en intensivare samverkan
mellan olika kommuners brandkårer. De nuvarande släckningsavtalen begränsar
i vissa fall denna samverkan till viss del av en kommun på grund
av de där intagna ersättningsreglerna. De bör därför kompletteras med bestämmelser
om att ersättning för släckningskostnad även utgår om brandplatsen
ligger utom det i avtalet angivna släckningsområdet. Utryckningen
bör även få ske utan rekvisition från viss befattningshavare.
Enligt 9 § andra stycket är hjälpande kommun berättigad erhålla skälig
ersättning för kostnad som åsamkats kommunen. Tvist om ersättningsbeloppet
avgöres av länsstyrelsen. Brandförsvarsutredningen uttalade (s. 84)
att en normaltaxa borde fastställas genom riksbrandinspektörens försorg
.för beräkning av ersättningarna. Den av brandinspektionen fastställda taxan
benämnes emellertid »maximitaxa», vilket torde ha medverkat till att ersättningsbeloppen
kommunerna emellan i regel utgår enligt denna taxa
även om de verkliga kostnaderna är högre. Under senare år har i synnerhet
personalkostnaderna avsevärt stigit över maximitaxans nivå. En förnuftig
tillämpning av 9 § skulle främjas om taxebeloppen motsvarade de verkliga
kostnaderna.
Av yttrandena är fyra tillstyrkande, nämligen de av Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska brandkårernas
riksförbund och Svenska brandskyddsföreningen. Riksbrandinspektören
däremot avstyrker utredning i fråga om bestämmelserna i 9 § brandlagen.
Svenska brandkårernas riksförbund och Svenska brandskyddsföreningen
anför i gemensamt yttrande.
I likhet med motionärerna anse vi, att 9 > brandlagen har erhållit en
alldeles för snäv utformning. En delegering av rekvisitionsrätten torde endast
vara brandförsvaret till gagn.
Riksförbundet och Brandskyddsföreningen ha — vilket även framhållits
i yttrandet över motionerna nr 31(1 i första kammaren och nr 396 i andra
kammaren — den åsikten, att det otvivelaktigt finnes ett utrymme för
rationaliseringsåtgärder inom det släckande brandförsvaret. Samarbetet
mellan niirliggande kommuner torde kunna väsentligt utbyggas utöver
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr !3().
vad som nu är fallet med högre effektivitet och begränsning av kostnaderna
som resultat.
Som exempel kan nämnas följande. Eu stor och viktig industri ligger i en
mindre kommun som gränsar till eu större stad. Vid eldsvåda i denna industri
skall f. n. kommunens brandkår först alarmeras och denna kårs
brandchef eller eldsläckningsledare i sin tur rekvirera hjälp från den närliggande
större brandkåren. Dyrbara minuter, som kunna vara av synnerlig
betydelse för släckningens fullföljande, gå härigenom förlorade. Denna
olägenhet skulle elimineras, därest den, som upptäcker brand inom en
sådan industri, erhölle rättighet att direkt alarmera den större brandkåren.
Andra exempel kunna åberopas som skäl för en uppmjukning av nu ifrågavarande
lagbestämmelse.
Båda organisationerna dela dessutom helt den uppfattningen, som motionärerna
framfört angående den s. k. »maximitaxan». Ersättning för
lämnad släckningshjälp bör enligt organisationernas mening utgå med belopp
motsvarande de verkliga kostnaderna. Ett nytt förslag till taxa har
utarbetats av riksbrandinspektören, som däröver inhämtat Riksförbundets
yttrande. Med hänsyn till att enligt förslaget bland annat personalkostnaderna
skulle ersättas med belopp, som enligt Riksförbundets mening icke
motsvarade de verkliga kostnaderna, har förbundet emellertid icke kunnat
biträda det av riksbrandinspektören utarbetade förslaget.
Riksbrandinspektören kan icke dela motionärernas uttalande därom att
9 § skulle ha erhållit en alltför snäv utformning. Han anför.
Det är visserligen riktigt att i lagrummet såsom enda förutsättning för
rekvisition av släckningshjälp namnes att brand »tagit eller hotar att taga
större omfattning». Men vid behandlingen av 9 S brandlagen framhölls av
vederbörande utskott bland annat:
»Såsom förutsättning för att skyldighet att lämna eldsläckningshjälp
skall föreligga stadgas sålunda enligt förslaget, att brand skall ha tagit
eller hotar att taga större omfattning. Förslaget fäster sålunda efter ordalagen
avseende endast vid brandens omfattning i och för sig men däremot
icke vid förhållandet mellan brandens omfattning och den hjälpsökande
kommunens resurser, alltså hjälpbehovet. Så tolkad skulle lagen emellertid
leda till otillfredsställande resultat. Uppenbart är ju att t. ex. en landskommun
i Stockholms närhet kan behöva hjälp av huvudstadens brandkår
för släckning av en brand av sådan storlek att, om branden i stället
utbrutit inom staden, stadens brandkår ensam kunnat släcka densamma.
Det skulle därför kunna ifrågasättas att lagen skulle omformuleras så, att
hjälpbehovet, icke brandens omfattning i och för sig, sattes som norm för
skyldigheten att lämna släckningshjälp. Då emellertid även den föreslagna
lydelsen torde medgiva den tolkningen, att hänsyn skall tagas till brandens
storlek i förhållande till kommunens resurser, finner utskottet skäl icke
föreligga att föreslå ändring i Ivungl. Maj:ts förslag.»
Av vad nu sagts torde med önskvärd tydlighet framgå, att man icke
med fog kan påstå att 9 § fått en alltför snäv utformning. I detta sammanhang
må ytterligare framhållas, att riksbrandinspektören såväl 1945 som
1950 utfärdat särskilda anvisningar (statens brandinspektions cirkulär nr 3
och 14), i vilka cirkulär bland annat släckningsavtalen berörts. Riksbrandinspektören
är medveten om att släckningsavtal upprättats i mycket stor
Tredje lagutskottets utlåtande nr SO. 9
utsträckning. Dylika avtal ha träffats såväl för kommuner i sin helhet som
för delar av en kommun. Såvitt riksbrandinspektören kunnat finna, ha de
ingångna släckningsavtalen medgivit ett snabbt och effektivt eldsläckningsarbete.
Ytterligare må här framhållas, att lämnandet av släckningshjälp
icke är bundet vid avtalsområdets gränser. Dylik hjälp skall lämnas
utöver gränserna, om förhållandena så medgiva, d. v. s. att den egna
säkerheten icke eftersättes. För sådan hjälp — utöver gränserna — utgår
jämväl ersättning enligt gängse grunder. I fråga om kostnaderna för lämnande
av släckningshjälp, så är det riktigt att riksbrandinspektören utfärdat
en s. k. maximitaxa år 1945. Denna taxa har otvivelaktigt använts
i mycket stor utsträckning. Den ersättes i dagarna av en ny taxa — nu ej
längre kallad maximitaxa — som betydligt utvidgar kommunernas möjligheter
att erhålla ersättning för de verkliga kostnaderna.
Vad slutligen beträffar frågan om vem som skall begära hjälp, så har
även denna fråga berörts i föreliggande motion. Enligt riksbrandinspektörens
mening bör bestämmelsen i 9 § brandlagen icke tolkas alltför snävt.
Riksbrandinspektören anser sålunda, att med brandchef i här ifrågavarande
hänseende bör jämställas den av brandbefälet — vice brandchef, brandmästare
eller brandförman — som i brandchefs ställe för befälet å en brandplats.
Huruvida andra kommunala befattningshavare böra medgivas rätt
att begära släckningshjälp synes riksbrandinspektören däremot kunna ifrågasättas.
I föreliggande sammanhang torde få hänvisas till följande uttalande
av brandförsvarsutredningen:
»Att förfarandet vid hemställan om eldsläckningshjälp knutits till brandcheferna
i de båda kommunerna och icke till någon annan instans (brandstyrelse
eller dylikt) har sin grund bland annat däri, att förfarandet måste
så utformas, att det medgiver största möjliga snabbhet. Det torde för övrigt
icke vara möjligt för annan befattningshavare eller myndighet att bättre
bedöma behovet av och möjligheten till hjälp än just brandchefen.»
Utskottet.
I två av föreliggande tre motioner, nämligen i motionerna T: 316 och
TI: 396, framhålles i huvudsak angelägenheten av att brandförsvaret utformas
på det ur ekonomisk synpunkt mest ändamålsenliga sättet, så att
kommunernas kostnader för brandväsendet skall kunna begränsas. I detta
syfte föreslår motionärerna att brandförfattningarna skall överses och
frågan om brandförsvarets inre organisation utredas.
I motionen II: 227 hävdas främst, att gällande bestämmelser i bland
annat 9 S brandlagen rörande släckningshjälp kommuner emellan icke iir
lyckligt avfattade. Utredning i detta hänseende begäres av motionärerna.
Införandet år 1944 av gällande brandlagstiftning innebar, att väsentligt
ökade krav på åtgärder till förebyggande och släckning av brand kom att
ställas på kommunerna. Betänkligheter, som hystes beträffande lagstiftningens
ekonomiska konsekvenser för kommunerna, hindrade således icke
dess genomförande. Härtill torde i någon mån ha bidragit, att man under
2 — Bihnng till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 20.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.
inverkan av världskriget önskade att snabbt åstadkomma ett effektivt
brandförsvar samtidigt med att civilförsvaret över huvud stärktes.
Svenska brandkårernas riksförbund och Svenska brandskyddsföreningen
anser, som framgår av deras remissyttrande, att någon minskning av brandväsendets
effektivitet nu icke kan medgivas. Under år 1952 uppgick brandskadeersättningarna
till omkring 110 miljoner kronor. Av motionerna framgår,
att kommunernas utgifter för brandförsvaret år 1952 utgjorde omkring
50 miljoner kronor eller något mindre än hälften av beloppet för brandskadeersättningarna.
Redan av detta förhållande framgår enligt utskottets
mening att kraftiga ekonomiska ansträngningar är befogade, därest brandskadorna
därigenom kan motverkas.
Synnerligen angeläget är emellertid att medlen till brandväsendet på
bästa sätt utnyttjas för sitt ändamål. I motionerna och vissa remissyttranden
framföres tvivel om att så är fallet. Med hänsyn härtill vill utskottet
— utan att taga bestämd ståndpunkt till frågan huruvida belägg finnes
för detta tvivel — uttala, att de under kriget tillkomna brandförfattningarna
och den på grundval av dessa uppbyggda brandförsvarsorganisationen
bör bli föremål för översyn. Utskottet vill därför tillstyrka bifall till motionerna
I: 316 och II: 396.
I samband med sagda utredning bör den fråga angående släckningshjälpen,
som beröres i motionen II: 227 och vilken enligt utskottets bedömande
är av stor praktisk betydelse, tagas upp till prövning. Utskottet
biträder således även detta motionsyrkande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa
att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 316 och
II: 396 samt motionen 11:227 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om översyn av brandlagstiftningen och brandförsvarets
organisation.
Stockholm den 23 april 1953.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson*, Lindahl,
Ebbe Ohlsson, Grym, William Ohlsson och Georg Carlsson*;
från andra kammaren: herrar Andersson i Mölndal, Nyberg, fru
Boman*, herrar Andersson i Ryggestad, Hansson i Skegrie, Carlsson i
Stockholm, Persson i Tandö* och Nilsson i Östersund.
* Ej n.ärvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1953 Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
631104
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:217 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner dels om en utredning angående vissa frågor rörande brandväsendet, dels ock om viss ändring i brandlagen. a1 i texten