Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om rätt till sand-, grusoch stentäkt inom allmänt vattenområde m. m.
1953-04-28 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1953:21, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om rätt till sand-, grusoch stentäkt inom allmänt vattenområde m. m.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2l.
1
Nr 21.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt
vattenområde m. m.
Genom en den 8 april 1953 dagtecknad proposition, nr 212, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen
dels jämlikt § 87 regeringsformen att antaga följande förslag till
Lag
om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde.
Härigenom förordnas som följer.
Rätten till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde tillkommer
kronan.
Uenna lag träder i kraft den 1 juli 1953.
dels ock att godkänna i propositionen förordade grunder för upplåtelse
av den rätt som enligt nyss återgivna lagförslag skall tillkomma kronan.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att rätten till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt
vattenområde skall tillkomma kronan. Därjämte underställes riksdagen
frågan om de grunder, enligt vilka Kungl. Maj :t må upplåta sådan rätt.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 sand. S avd. Nr 21.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.
Departementschefen.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anförde vid lagrådsremissen:
»Lagen
den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde innebär
en uppdelning av vattenområdena i allmänna och enskilda. Sålunda stadgar
1 §, att vattenområde i havet är allmänt (allmänt vatten), där det ej ingår
i fastigheterna (enskilt vatten), och i 5 § heter det, att i annat vattenområde
än havet allmänt vatten finnes endast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och
Storsjön i Jämtland. I lagen anges vidare de områden i havet och i de nämnda
sjöarna, som hänföres till fastigheterna. Huvudregeln för denna gränsdragning
är att till fastigheterna hänföres allt vatten inom trehundra meter
från fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd ävensom, på de
ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går
längre ut, allt vatten inom denna djupkurva. Lagstiftningen är i så måtto
tvingande att den gränsdragning som skett genom lagen gäller utan avseende
å rättsförhållanden som hestod före lagens ikraftträdande den 1 januari
1951. Vattenområden, som tidigare t. ex. på grund av dom eller annan särskild
rättsgrund tillkommit fastigheterna men som enligt lagen utgör allmänt
vatten, har alltså till följd av lagen frångått fastigheterna. I anslutning
härtill torde böra nämnas, att enligt lag den 1 december 1950 om ersättning
för mistad fiskerätt in. in. skall, där vattenområde jämlikt lagen om
allmänt vattenområde frångår ägaren, denne njuta ersättning av statsmedel
för värdet av fiskerätt och annan förmån, som han sålunda förlorar.
Genom förstnämnda lagstiftning torde vara klarlagt, att allmänt vattenområde
är undantaget från enskild äganderätt. Om den rättsliga innebörden
därutöver av att vattenområde, som ej ingår i fastigheterna, är allmänt
innehåller 1950 års lagstiftning intet. Under förarbetena till lagen om gräns
mot allmänt vattenområde uttalades bl. a., att frågor, som angår dispositionsrätten
till allmänt vattenområde, icke torde i då förevarande sammanhang
böra upptagas till närmare reglering.
Frågan om den rättsliga karaktären av allmänt vattenområde har berörts
i olika sammanhang. Sålunda må nämnas, att fiskerättskommittén i sitt
betänkande (SOU 1947:47) framhållit, att sedan kronan särskilt kraftigt
under 1500-talet hävdat vissa rättigheter i fråga om saltsjöfisket, saltsjön
utanför strandområdena efter hand fick karaktären av ett slags kronoallinänning,
där kronan krävde andel i fiskets avkastning. Regalrättsanspråken
tog sig även uttryck i talrika anläggningar av kronofisken vid såväl krono-
som skattestränder. Så småningom kom emellertid den rätt kronan tilllagt
sig att förlora i betydelse och den första fiskeristadgan, år 1766, innebar
i själva verket regalrättens upphävande. Vidare må anmärkas, att i det betänkande
som ligger till grund för lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt (SOU
1936: 38) förordades, att jakträtten å öppna havet ävensom sådana i skärgård
belägna klippor och skär, som ej tillhör visst hemman, skulle tillkomma
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.
kronan. I samband härmed uttalades, att kronan väl torde tå anses vara
ägare såväl till havsterritoriet som till ifrågavarande skär och klippor. Ytterligare
må påpekas, att lagberedningen i sitt förslag till jordabalk I (SOU
1947:38) erinrat om att kammarkollegiet i vissa fall såsom särskilda fastigheter
i jordeboken uppfört vattenområden, vilka icke är underkastade
enskild äganderätt. Förfaringssättet — som senare frångåtts genom att kammarkollegiet
förordnat om områdenas avförande ur jordeboken — måste
ytterst grunda sig på antagandet, att en verklig fastighetsgräns funnes utanför
strandlinjen och att området utanför denna gräns vore en kronan tillhörig
fast egendom. En sådan uppfattning torde enligt lagberedningens
mening vara för svensk rättsåskådning främmande.
Såsom det nu anförda ger vid handen måste det anses oklart, vilken rättslig
ställning man skall tillägga allmänt vattenområde. Det kan anses tillhöra
kronan, men man kan måhända också hävda, att det på annat sätt är en
det allmännas tillhörighet eller att det icke tillhör någon.
I fråga om vissa begränsade rättigheter och dispositioner i särskilda avseenden
innehåller lagstiftningen uttryckliga regler. Sålunda är frågan om
fiske i allmänt vatten reglerad i lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske.
Lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt innehåller bestämmelser om jakt å
allmänt vatten. Härutöver må nämnas, att bestämmelsen i 1 kap. 3 § vattenlagen
— som medger ägare av strand vid sjö eller annat vatten rätt att, ändå
att vattenområdet ej är honom tillhörigt, vid sin strand ha mindre brygga
m. m. — i vissa fall torde kunna medföra en begränsad dispositionsrätt för
enskild över allmänt vattenområde. Att även utan uttryckliga regler i skriven
lag rätt till viss disposition över allmänna vattenområden tillkommer
enskilda är ostridigt. Utan tvekan äger sålunda exempelvis envar med båt
befara allmänt vatten och där bada. I andra hänseenden åter torde det vara
tveksamt i vad mån rätten att tillgodogöra sig de nyttigheter, som må finnas
inom allmänt vattenområde, tillkommer envar enskild eller är förbehållen
det allmänna.
En sådan fråga, beträffande vilken rättsläget ej kan anses vara klart, har
nu aktualiserats. I skrivelse den 5 mars 1952 till Kungl. Maj :t har kammarkollegiet
framhållit, att Söderbygdens vattendomstol i dom den 19 december
1951 prövat en av aktiebolaget Glassand gjord ansökan om tillstånd att
upptaga sand å bl. a. östsidan av Bredgrund ned mot Kogrundsrännan, vilket
område ligger inom allmänt vattenområde utanför Skanör med Falsterbo.
Vattendomstolen hade — ur de synpunkter domstolen hade att beakta —
funnit hinder mot bifall till ansökningen icke föreligga av hänsyn till allmänna
intressen och enskild rätt och hade därför prövat rättvist tillåta bolaget
att, under vissa med hänsyn till fisket angivna särskilda villkor, tills
vidare under eu lid av högst fem år, räknat från den 30 april 1951, uppsuga
sand med sandsugare å nyssnämnda område intill en myckenhet av högst
2 000 kubikmeter årligen. Kammarkollegiet ansåge alt inom allmänt vattenområde
nyttigheter som den förevarande icke finge tillgodogöras utan Kungl.
Majrts tillstånd. Vattendomstolen hade endast att pröva huruvida åtgärden
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.
med hänsyn till allmänna och enskilda intressen vore tillåtlig. Förevarande
sandtäkt vore närmast jämförlig med vanlig grustäkt eller kanske snarare
med sådant tillgodogörande av mineral, som omförmäldes i Kungl. Maj :ts
brev den 17 mars 1944 till kommerskollegium och domänstyrelsen angående
upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord (SFS 80/1944). Enligt detta brev ägde Kungl. Maj :t, under
vissa i brevet angivna villkor, upplåta sådan rätt mot den årliga avgäld
Kungl. Maj:t bestämde. Kammarkollegiet förklarade, att kollegiet underställde
den nu föreliggande frågan Kungl. Maj :ts prövning och föresloge, att
Kungl. Maj:t bemyndigade länsstyrelsen i Malmöhus län att med bolaget
träffa avtal om rätt att tillgodogöra sig sand å östsidan av Bredgrundet inom
området ned mot Kogrundsrännan intill en myckenhet av högst 2 000 kubikmeter
årligen under eu tid av fem år, räknat från den 30 april 1951, mot
en årlig ersättning om förslagsvis 200 kronor. I anslutning härtill må ock
nämnas, att kammarkollegiet i en senare skrivelse, dagtecknad den 4 juni
1952, anmält att i en till kollegiet inkommen skrift Axel H. Ågren aktiebolag
förklarat, att bolaget på grund av upplåtelse från Skanör med Falsterbo
erhållit ensamrätt till sandtäkt på stadens enskilda vattenområde. I skriften
hade bolaget hemställt, att då bolaget vore intresserat av den upplåtelse,
som från Kungl. Maj :ts sida kunde äga rum å angränsande områden av allmänt
vatten, avtal icke måtte träffas med aktiebolaget Glassand, förrän Axel
H. Ågren aktiebolag fått tillfälle att avgiva anbud beträffande den sandtäkt,
som möjligen kunde komma att utarrenderas.
Avgörande för frågan huruvida kronan enligt gällande rätt äger uttaga
avgift för rätten till sandtäkt å allmänt vattenområde torde vara om denna
rätt är förbehållen kronan eller om den i princip tillkommer envar. På grund
av ofullständigheten i gällande lagstiftning på detta område kan det ifrågasättas
huruvida något säkert svar därpå kan lämnas.
Starka skäl talar emellertid för att rätten till sådan sandtäkt, varom här
är fråga, bör tillkomma kronan. Det kan nämligen av flera orsaker ej vara
rimligt att naturtillgångar, belägna på områden undandragna enskild äganderätt,
skall kunna tillgodogöras av enskilda i betydande omfattning. Det
synes därför genom lagstiftning böra fastslås, att rätten till sandtäkt å allmänt
vattenområde tillkommer kronan.
Den ur principiella synpunkter riktigaste vägen att nå detta mål skulle
vara att genom lag förklara att allmänt vattenområde tillhör kronan. Emellertid
kan man ej giva en sådan förklaring det innehållet att den upphäver
alla de begränsade rättigheter till allmänt vattenområde, som enligt lag eller
eljest nu tillkommer enskilda. Å andra sidan är en förklaring om kronans
äganderätt av begränsat värde, om därvid blott helt allmänt konstateras, att
de begränsade rättigheter, som tillkommer enskilda, skall bestå även framdeles.
Något klarläggande av rättsläget i sådana fall som det, vilket föranlett
att detta ärende nu upptagits, sker knappast genom en sådan förklaring. För
att en legal förklaring om kronans äganderätt lämpligen skall kunna göras,
bör sålunda i lagtexten eller dess motiv i möjlig mån klarläggas, vilka be
-
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.
gränsade rättigheter som nu finnes och alltjämt bör bestå. Härför erfordras
emellertid viss utredning, som ej föreligger för närvarande. I avvaktan på
resultatet av en sådan utredning bör därför anstå med att förklara kronan
såsom ägare till allmänt vattenområde.
I föreliggande läge torde man böra nöja sig med en mera provisorisk lösning
och inskränka åtgärderna till att avse allenast det nu aktuella spörsmålet.
Följaktligen bör nu endast vidtagas den åtgärden att genom en särskild
lag förklaras att rätten till sandtäkt inom allmänt vattenområde tillkommer
kronan. Förklaringen bör lämpligen avse även rätten att tillgodogöra
sig grus och sten. I anslutning härtill torde böra anmärkas, att av
allmänna rättsgrundsatser lärer följa, att en sådan förklaring icke medför
hinder mot att envar tager sand m. m. i en omfattning som är helt betydelselös.
Tydligen bör den rätt, som enligt den föreslagna lagen skall tillkomma kronan,
kunna upplåtas till enskilda. Frågan om grunderna härför torde i detta
sammanhang böra underställas riksdagens prövning. I detta hänseende får
jag förorda, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t eller myndighet, som
Kungl. Maj :t bestämmer, att å kronans vägnar sluta avtal om upplåtelse
och därvid besluta om de villkor som skall gälla. Kungl. Maj :t eller myndigheten
torde dock icke böra sluta avtal om upplåtelse för längre tid än tio
år i sänder. För upplåtelsen bör i regel utgå avgift. Avgiftsfri upplåtelse
kan dock någon gång vara motiverad, exempelvis då fråga är om sandtäkt
i mindre omfattning invid öar, som ej omgivas av enskilt vattenområde.
Hinder synes ej böra möta att, om så finnes påkallat, dylik upplåtelse sker
till förmån för envar. Det torde vara lämpligt, att upplåtelse till viss man
sker skriftligen. Vidare bör gälla, att i upplåtelsehandlingen skall angivas
det område, som avses med upplåtelsen, och den omfattning, i vilken rätten
att där taga sand, grus eller sten må utövas.
I detta sammanhang torde böra erinras om att enligt vattenlagen skall,
åtminstone i vissa fall, prövas huruvida och under vilka villkor sandtäkt
m. in. i vattenområde må ske. Denna prövning tager i huvudsak sikte på att
skada icke skall uppkomma exempelvis för fisket eller sjöfarten. Det torde i
allmänhet vara lämpligt att prövningen enligt vattenlagen sker innan avtal
träffas om upplåtelse av sådan rätt varom nu är fråga.»
Utskottet.
Som lagrådet anmärkt har icke några myndigheter eller andra sakkunniga
berctts tillfälle att yttra sig över det lagförslag, som nu framlägges
genom propositionen. Förslagets tänkbara konsekvenser av skilda slag har
därigenom icke blivit fullt ut så allsidigt belysta som kanske varit önskvärt.
Utskottet vill särskilt framhålla det angelägna i att det föreslagna stadgandet
icke skall få leda till men för rättigheter som är knutna till enskilda vattenområden.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.
Departementschefen har vid lagrådsremissen uttalat, att varken uttryckliga
lagregler eller vedertagen rättsuppfattning hittills lämnat generell ledning
beträffande spörsmålet huruvida och i vad män rätten att tillgodogöra
sig nyttigheter inom allmänt vattenområde tillkommer envar enskild eller
är förbehållen kronan. Detta har ytterligare understrukits av lagrådet. Eftersom
berörda allmänna spörsmål ännu icke alls utretts, vill utskottet betona
att ett lagfästande av förevarande förslag — som rör en begränsad fråga
— icke bör få inverka prejudicerande vid ett framtida ställningstagande
till den allmänna frågan om rätten till nyttigheter inom här avsedda vattenområden.
Med nämnda erinringar tillstyrker utskottet lagförslaget. Utskottet får
därför hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 28 april 1953.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,
Lars Andersson*, Ebbe Ohlsson, Grym, Ivar Nilzon och William Ohlsson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo*, Åhman, Andersson
i Mölndal, Johansson i Torp*, von Seth, Persson i Appuna*, Nestrup och
Hansson i Skegrie.
* Ej närvarande vid utlåtandets"justering.
Reservation
av herrar Ebbe Ohlsson och von Seth, vilka ansett att utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:
»Som lagrådet anmärkt har icke några myndigheter eller andra sakkunniga
beretts tillfälle att yttra sig över det lagförslag, som nu framlägges genom
propositionen. Förslagets tänkbara konsekvenser av skilda slag har
därigenom icke blivit så allsidigt belysta som kanske varit önskvärt. Utskottet
vill även framhålla, att det föreslagna stadgandet kan leda till men för
rättigheter som är knutna till enskilda vattenområden.
Departementschefen har vid lagrådsremissen uttalat, att varken uttryckliga
lagregler eller vedertagen rättsuppfattning hittills lämnat generell ledning
beträffande spörsmålet huruvida och i vad mån rätten att tillgodogöra
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.
7
sig nyttigheter inom allmänt vattenområde tillkommer envar enskild eller
är förbehållen kronan. Detta har ytterligare understrukits av lagrådet. Eftersom
berörda allmänna spörsmål ännu icke alls utretts, kan utskottet, innan
ett slutligt ställningstagande till den allmänna frågan om rätten till
nyttigheter inom här avsedda vattenområden skett, icke bifalla förevarande
förslag.
Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet därför hemställa,
att riksdagen måtte avslå förevarande proposition.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:304 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för budgetåret 1953/54 till fångvården m. m. jämte i ämnet väckta motione a1 i texten