Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22

1953-04-28 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1953:22, Tredje lagutskottets utlåtande nr 22

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

1

Nr 22.

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om viss ändring

av 15 § jaktstadgan, dels om viss översyn av

jaktlagstiftningen, dels ock angående viss ändring

i grunderna för bidrag ur älgskadefonden.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft fyra till lagutskott hänvisade

motioner, nämligen den i första kammaren väckta motionen nr 317

av herrar Johansson, John, och Lindahl samt de i andra kammaren väckta

motionerna nr 231 av herr Lundberg, nr 395 av herr Andersson i Björkäng

m. fl. och nr 397 av herrar Lindström och Asp.

I motionerna I: 317 och II: 395, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen

måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla att i enlighet med motionens

syfte jaktstadgans § 15 med bestämmelser om särskild jakttid för jakt

efter älg måtte upphävas».

I motionen II: 231 hemställes, »att riksdagen måtte besluta

1. att hos Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam och allsidig utredning för

att bereda mindre jordägare och icke jordägare ökad tillgång på jaktmöjligheter,

bättre rättsskydd åt jaktarrendatorer, avskaffande av licensjakt å

älg, att jägarförbunden i lagstiftning och anslag gives en mera likaberättigad

behandling, samt i övrigt vidtaga den översyn av jaktlagstiftningen som

erfordras, för att även den skall taga hänsyn till den demokratiska utvecklingen,

samt

2. att från den 1 juli 1953 förbjuda all drevjakt.»

I motionen 11:397 föreslås »att riksdagen måtte besluta uppdraga åt

Kungl. Maj :t att vidtaga sådana ändringar i förordningen för älgskadefonden,

att medel ur densamma får användas även för reglering av de personoch

fordonsskador som uppenbarligen uppstått vid kollision mellan motorfordon

och över väg löpande älg.»

över motionerna I: 317 och II: 395 samt II: 231 har utskottet i den ordning

§ 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande av domänstyrelsen.

På begäran av utskottet har därjämte över sagda motioner avgivits

yttranden av Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund och Svenska

naturskyddsföreningen samt över enbart motionerna 1:317 och 11:395 av

Riksförbundet Landsbygdens folk.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionsyrkandena får utskottet,

i den mån redogörelse härför ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 22.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Licensjakten (15 § jaktstadgan).

Gällande rätt m. in.

Jakten å älg bedrives huvudsakligen under allmän och särskild jakttid.

Den allmänna jakttiden fastställes årligen för varje län av Kungl. Maj:t.

Den omfattar vissa angivna dagar, vilkas antal år 1952 växlade mellan 3 och

13.

Enligt 15 § 4 mom. jaktstadgan kan länsstyrelsen efter förslag av älgskadenämnd

utsträcka den allmänna jakttiden med högst tio söckendagar

samt medgiva, att årskalv där må fällas under allmän jakttid. Detta gäller

emellertid endast område, beträffande vilket älgskadenämnd funnit särskilda

åtgärder till älgstammens efterhållande nödiga.

Den särskilda jakttiden regleras genom bestämmelserna i 15 § 1 och 2

mom. jaktstadgan. Rätten till jakt under särskild jakttid, i regel högst en

månad, är beroende av tillstånd, som meddelas av länsstyrelsen eller, beträffande

kronomark, av domänstyrelsen. En förutsättning för tillstånd är

att sökanden innehar jakträtt till mark av den storlek och beskaffenhet,

att marken efter förhållandena i orten kan anses medgiva tillfredsställande

vård av älgbeståndet. Om sökanden är jaktvårdsområdesförening kräves,

att jaktområdet utgöres av sådan mark som nu sagts. Tillståndsmyndigheten

bestämmer med hänsyn till älgstammens storlek och omständigheterna

i övrigt det antal älgar, som får fällas.

Beträffande förarbetena till bestämmelserna om särskild jakttid torde få

hänvisas till betänkande med förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor (SOU

1936: 38 s. 80 f. och 178 f.).

Å kronans mark under domänstyrelsens förvaltning meddelas tillstånd till

jakt efter älg under särskild jakttid i samhand med upplåtelse av rätt till

jakt efter älg. Till ledning för jägmästarna vid upprättande av förslag i fråga

om upplåtelse av rätt till älgjakt har styrelsen utfärdat anvisningar, innehållande

i huvudsak följande.

Rätt till jakt efter älg bör ej upplåtas å område av sådan mindre omfattning

och beskaffenhet, att angränsande jakträttsinnehavares intressen därigenom

trädas för nära. Jakträtt må i regel ej upplåtas å mindre område —

under 300 hektar -— såvida icke älgstammen i trakten med hänsyn till förekommande

älgskador bör nedbringas eller området omslutes — helt eller

delvis —- av sökandes eget jaktområde eller på grund av andra vägande

skäl.

Rätt till jakt efter älg under särskild jakttid bör beträffande södra och

mellersta delarna av riket i regel ej upplåtas å mindre område än 1 000

hektar. Därvid bör uppställas den fordran, att området skall vara sammanhängande,

av lämplig beskaffenhet, väl arronderat och ej innesluta sådana

enklaver, att området i sin helhet splittras. Jakten bör nämligen kunna bedrivas

under särskild jakttid utan att inverka menligt på rågranne tillkommande

jakträtt. På mindre, utskjutande uddar eller helt avskilda delar

från ett i övrigt väl arronderat område får jakt under särskilt jakttid såle
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

3

des ej förekomma. Då skogsområde avgränsas av större sammanhängande

inägor ävensom i sådana fall, då jaktområdet utgöres av en ö eller halvö,

må dock jakt under särskild jakttid kunna medgivas å område av mindre

omfattning.

I de norra delarna av riket bör rätt till älgjakt under särskild jakttid endast

medgivas, då särskilda skäl härtill föreligga. Jaktområdets storlek bör

där icke understiga 2 000 hektar, såvida ej förhållanden föreligga, som, enligt

vad ovan anförts, kunna utgöra skäl för upplåtelse på mindre område.

I övrigt böra för de norra delarna av landet gälla samma fordringar som för

mellersta och södra delarna.

I de fall då sökande av rätt till jakt efter älg under särskild jakttid disponerar

mark omedelbart intill kronomarken av sådan storlek och beskaffenhet,

att det sammanlagda jaktområdet blir av sådan beskaffenhet och

storlek, att särskild jakttid där kan medgivas, må upplåtelse av sådan rätt

ske. Då i dylikt fall kronans mark omfattar sådan areal, att en eller flera

älgar anses ur jaktvårdssynpunkt böra fällas, medgiver domänstyrelsen särskild

jakttid endast »under förutsättning att länsstyrelsen beviljar särskild

jakttid å sökandens angränsande marker». I de fall åter, där kronans område

är för litet eller domänstyrelsen av annan orsak icke anser, att älg bör

fällas enbart å detta område, må till sökanden upplåtas rätt att »fälla älg

inom ramen för det antal älgar, som jämlikt vederbörande länsstyrelses beslut

får fällas under särskild jakttid».

I vissa fall kan jämlikt 16 § jaktstadgan tillstånd meddelas till fällande av

älg under annan tid än allmän eller särskild jakttid. Det är då fråga om älg,

som vållat skada på odlad mark eller skog.

Motionerna.

I motionerna I: 317 och II: 395 anföres.

Den s. k. licensjakten efter älg är ur olika synpunkter orättvis, framför

allt mot jakträttsinnehavare å mindre jordbruksfastigheter. Sådana jordbruksfastigheter

ligger i åtskilliga fall inklämda mellan bolags- eller andra

större skogar, varför ägarna av de mindre fastigheterna vanligen icke kunnat

bilda jaktvårdsområden och på så sätt få tillstånd till särskild jakttid.

Men dessa mindre jordbruksfastigheter får i stor utsträckning försörja

älgarna.

När jakt under den allmänna jakttiden bedrives på sådana mindre jordbruksfastigheter,

kan det jagade villebrådet ofta draga sig in i de stora skogarna,

där jakträttsinnehavarna i väntan på licensjakten ännu inte bedriver

någon jakt. Följden härav blir ofta, att jakträttsinnehavarna på de små

fastigheterna inte får något tillfälle att fälla någon älg. Även ur rent humanitär

synpunkt medför licensjaktsystemet olägenheter, som det är anledning

att påtala. Det förekommer ofta, att ett skadeskjutet villebråd under s. k.

licensjakt lyckas taga sig in på område, där sådan jakt inte får bedrivas.

Det skadeskjutna villebrådet går då eu plågsam död till mötes eller lämnas

kanske åt det ännu värre ödet att lemlästat klara sig vidare.

Den allmänna jakttidens utsträckning kan enligt gällande författning anpassas

efter älgstammens storlek. Därmed finns det inte något bärande skäl

till bibehållande av den s. k. licensjakten, vilken betraktas som en orättvisa.

Det synes oss därför nödvändigt, att licensjakten avskaffas snarast

möjligt. I stället bör den allmänna jakttiden kunna utsträckas något längre

än som varit vanligt tidigare.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

I motionen II: 231, där utom annat också licensjakten beröres, säges bl. a.

Efterfrågan på jaktmöjligheter borde föra till likartade bestämmelser

för jakt på enskilda eller allmänna jakt- eller vattenområden. Likaså bör

licensjakten avskaffas, och endast i undantagsfall skall den tillåtas på älg.

som förorsakar uppenbar skada på gröda, och då bör licensen givas till den

som är utsatt för skadan, även om han icke äger marken. Den nuvarande

licensjakten missbrukas av dem som förfogar över större jaktområden. Under

ordinarie tid avhåller de sig från älgjakt, för att älg skall söka sig in på

deras marker och sedan nedskjutas under tid då den mindre markägaren

icke äger rätt att jaga.

Yttrandena.

Domänstyrelsen, Svenska jägareförbundet och Svenska naturskyddsföreningen

avstyrker bifall till förevarande motionsyrkanden. Jägarnas riksförbund

förordar utredning beträffande 15 § jaktstadgan, medan Riksförbundet

Landsbygdens folk föreslår en allsidig utredning rörande jakt å älg.

Domänstyrelsen framhåller att innehavare av mindre marker ofta bevakar

rågångarna mot de större markerna och genom trägen vakthållning

under hela den allmänna jakttiden får tillfälle att fälla djur, som växlar in

från de större markerna, där de i regel har sitt hemvist. Beträffande motionärernas

uttalanden rörande skadeskjuten älg hänvisar styrelsen till bestämmelserna

i 1, 25 och 26 §§ jaktstadgan, där bl. a. dels ålägges skyldighet,

dels medgives rätt att fälla sådant skadat djur. Den möjlighet till utsträckning

av den allmänna jakttiden, som jämlikt 15 § 4 mom. 3:e stycket

jaktstadgan tillkommer länsstyrelsen, kan endast tillämpas för viss del av

län och kan enligt domänstyrelsens mening ej ersätta den särskilda jakttiden.

Enligt styrelsens mening borde all älgjakt ske enligt de bestämmelser

som gäller för jakt under särskild jakttid.

Svenska jägareförbundet anför.

Nu gällande jaktlag -—- senast reviderad 1951 — ansågs vid sin tillkomst

1938 innebära genomgripande förändringar i demokratisk och jaktvårdande

anda. Sålunda infördes bl. a. bestämmelser om jaktvårdsavgift såsom en förutsättning

för rätt att utöva jakt. Vidare möjliggjordes inrättande av

jaktvårdsområden, d. v. s. en samordning av jakten för de små jordägarna

i syfte att skapa bättre tillfällen till jakt. Sedan dess har denna samordning

successivt utbyggts, vilket siffermässigt belyses av att landet för närvarande

räknar omkring 900 jaktvårdsområden, omfattande 4,5 miljoner

hektar mark och omkring 70 000 jordägare. Licensjaktens omfattning framgår

av det förhållandet, att under höstjakten 1952 34 procent av älgarna

fälldes av licensjägare. Dessa licenser voro till antalet fördelade på olika

typer av jakträttsinnehavare på följande sätt. Bolag och bruk utgjordes

av 14 procent, enskilda personer 47 procent, jaktvårdsområden (vilka framför

allt representerar de små markägarna) 39 procent. Med avseende på

arealen utövades denna jakt 1952 av mindre jordägare inom 609 jaktvårds
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22. 5

områden och jaktvårdsföreningar utgörande 41 procent av den sammanlagda

areal, inom vilken licensjakt bedrevs. Detta innebär, att jaktvårdsområdenas

licensmarker sålunda voro av ansenlig areal och att följaktligen ett

mycket stort antal ägare av små fastigheter blevo delaktiga i den »förmånsställning»,

som licensjakten anses innebära.

Det torde utan vidare vara uppenbart, att ett slopande av licensjakten

med frångående av den av riksdagen senast 1951 gillade samordningslinjen

skulle få omedelbara återverkningar för de tusentals mindre jordägare, som

bedriver licensjakt inom jaktvårdsområdena. Enligt jägareförbundets mening

är det verklighetsfrämmande och ur jaktvårdens intressen synnerligen

olyckligt att anlägga ensidigt sociala synpunkter på jaktutövningen

med framhävande av att alla medborgare skola ha samma möjligheter

till jakt om man därigenom åsidosätter kravet på att jaktutövningen bör

bedrivas på ett ändamålsenligt sätt och utövas med största möjliga hänsyn

till det vilda. Behovet av att på lämpligt sätt kunna nedbringa övertaliga

älgstammar är emellertid i nuvarande situation med allvarlig skadegörelse

av älg mycket stort. En decimering av älgstammen baserad uteslutande

på allmän jakttid kan icke förväntas giva ett tillfredsställande resultat

bl. a. med hänsyn till oberäkneliga omständigheter, som kunna påverka

avskjutningssiffrorna i ogynnsam riktning. Det bör i detta sammanhang

framhållas, att en utbredd missuppfattning så till vida gjort sig gällande,

att många äro okunniga om det förhållandet, att vid licensjakt antalet

älgar, som å ett visst område skola få fällas, är på förhand bestämt,

medan under den allmänna jakttiden inga restriktioner härvidlag finnas.

Att med bristande kännedom härom anställa jämförelse beträffande jakttidens

längd mellan å ena sidan den allmänna och å andra sidan den särskilda

jakttiden, som grundats å olika förutsättningar, måste giva en skev

bild av det verkliga läget.

Beträffande de önskemål som framförts angående en humanisering av

älgjakten vill jägareförbundet erinra om att den älgjakt som varje höst

uppmärksammas av allmänheten på ett så föga smickrande sätt är den

allmänna jakten med stor skadskjutningsprocent och dålig jaktkultur över

huvud. En dylik jaktutövning måste anses otidsenlig och oförenlig med de

principer, efter vilka den moderna jaktvården arbetar. Lösningen av det

svenska älgjaktsproblemet synes enligt förbundets mening i stället vara,

att all älgjakt utövas som liccnsjakt.

Jägarnas riksförbund framför som motivering för förslaget om utredning

följande.

Enligt riksförbundets uppfattning har jakt å älg under särskild jakttid

i hög grad missbrukats och lagen motsvarar i praktiken icke lagstiftarnas

intentioner. Riksförbundet har ofta haft anledning framhålla, att licensjakten

är en av jakträttens ömtåligaste frågor och har framkallat irritation,

osämja och oreda ute i markerna. Jaktstadgans § 15 kan aldrig vinna insteg

i det allmänna rättsmedvetandet. Det är, såsom motionärerna framhållit,

eu stor orättvisa att de större markägarna skall ha en mera gynnad ställning

än de, vilka icke förfogar över den maximiareal, som erfordras för

jakt å älg under särskild jakttid. Riksförbundet vill dessutom understryka

vad motionärerna anfört, nämligen att även ur rent humanitär synpunkt

medför liccnsjaktsystemct olägenheter, som måste bringas ur världen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Därest jaktstadgans § 15 blir föremål för ändring, vill Jägarnas riksförbund

framhålla, att licensjakt bör medgivas endast i den mån det visar sig

nödvändigt att efter allmänna jakttiden nedbringa älgstammen för att

förhindra skada å skog och gröda. I sådana fall bör i första hand de jordbrukare

och arrendatorer, vilka lidit den största skadan, komma i åtnjutande

av denna rätt, oavsett vederbörande är jakträttsinnehavare eller inte,

såsom kompensation för den skada älgen vållat. De medel som inflyter

till älgskaderegleringsfonden i älgrika län i Syd- och Mellansverige, har

ju visat sig otillräckliga för att täcka de förluster jordägare och arrendatorer

årligen åsamkas. Häremot kan visserligen invändas, att ägare av

odlad jord över 20 hektar och 200 hektar annan jord inte kan få ersättning

för den skada älg vållar och att licensjakten i sådana fall skall utgöra gottgörelse

för den lidna skadan. Teoretiskt kan en sådan invändning vara

riktig. I praktiken har det emellertid visat sig att sådana egendomsinnehavare

i regel icke utnyttjar den allmänna jakttiden för att nedbringa älgstammen,

utan inskränker sig till att under allmän jakttid bevaka sina

marker, så att älgarna icke blir åtkomliga för angränsande, mindre markägare.

Detta synes oss utvisa, att licensjakten utnyttjas som ett privilegium,

ofta för anordnande av jaktpartier, vilka föga överensstämmer med humanitet

eller god jaktmoral.

I likhet med motionärerna anser riksförbundet, att länsstyrelserna enligt

gällande författningar har möjlighet att utsträcka allmänna jakttiden å

älg, därest detta anses motiverat med hänsyn till skadegörelse.

Sett ur viltvårdssynpunkt bör jakt under särskild tid i princip beviljas

endast i viltvårdsfrämjande syfte.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför.

Även om de synpunkter, som motionärerna framföra, delvis äro riktiga,

tillrättalägger man icke de missförhållanden, som enligt förbundets uppfattning

vidlåda älgjakten, genom att enbart upphäva jaktstadgans bestämmelser

om särskild jakttid för jakt å älg. Genom en sådan åtgärd skulle

man endast uppnå att frågan återfördes i samma läge som vid tiden för bestämmelsernas

införande.

Sedan tiden för licensjaktens införande ha enligt förbundets mening

många förhållanden förändrats. De viktigaste torde vara älgstammens starka

tillväxt, de stora skador älgarna numera förorsaka å växande gröda och

skog, älgstammens märkbara degeneration, älgens förvandling från skogsvilt

till nära nog fältvilt, lagstiftningen i hithörande frågor och allmänhetens

berättigade kritik av det nuvarande jaktsättet.

Förbundet vill därutöver framhålla de svårigheter, som trots licensjakten

förefinnas vid avsättning av älgköttet. En större spridning av jakttiderna

än som nu medgives synes förbundet ändamålsenlig.

Slutligen vill förbundet också framhålla de allt starkare kraven från

jordbrukarhåll, att älgstammen måste avsevärt beskäras med hänsyn till de

skador älgarna förorsaka å gröda och skog, och i dessa krav instämmer

förbundet.

Med hänsyn till ovanstående vill förbundet icke rekommendera en lösning

i enlighet med motionärernas önskan utan vill i stället föreslå en allsidig

utredning, där ovanstående förhållanden granskas och frågorna kunna lösas

i ett sammanhang.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

/

Beträffande yttrandet av Svenska naturskyddsföreningen får utskottet

hänvisa till följande avsnitt.

Frågan om översyn av jaktlagstiftningen m. in.

Motionen.

Motionen II: 231 innefattar ett yrkande rörande licensjakten å älg. Skälen

för detta yrkande har ovan redovisats. I övrigt anföres i motionen bl. a.

följande.

Det måste skapas vidgade möjligheter för arrendatorer, mindre jordbrukare,

arbetare och andra, som saknar jord, att få tillgång till lämpliga jaktmarker

för ett överkomligt pris. Om man inte vill frilägga jakt som en gemensam

rätt, borde ingen enskild för jakt få disponera mer än exempelvis

200 tunnland. För närvarande är även en jaktarrendator i stort sett rättslös;

sedan arrendetiden utgått kan han, trots att han varit en god jaktvårdare,

nekas nytt arrende.

Det borde även undersökas, om det är möjligt att finna någon form för införande

av kompetenskrav för utrönande av jägares lämplighet att med omdöme

och skicklighet utöva jakt.

All jakt, där drevfolk skall driva ihop skogens djur för att herremän och

andra bekvämt skall få döda och slakta bör i lag förbjudas.

För att bl. a. komma till rätta med en del av de nämnda problemen behövs

ett vidgat samarbete och ökad förståelse mellan olika organisationer och

ämbetsverk, som sysslar med jakt och därmed sammanhängande problem.

De båda huvudorganisationerna, Svenska jägarförbundet och Jägarnas riksförbund,

borde givas en mera likaberättigad ställning, såväl när det gäller

jakt och jaktvård som när det gäller ekonomiska bidrag från samhället.

Det kan inte vara rimligt, att Svenska jägarförbundet får sträva till att skapa

ett nytt jaktmonopol i vårt land och att detta skall ske medelst lagstiftning

och statliga bidrag.

Fn omprövning av samhällets inställning till jakt, jaktvård och ekonomiska

bidrag är behövlig. Fn skyndsam översyn av bl. a. de ovan nämnda aktuella

frågorna bör göras.

Yttrandena.

Bifall till motionen II: 231 avstyrkes av domänstyrelsen, Svenska jägareförbundet

och Svenska naturskyddsföreningen men tillstyrkes av Jägarnas

riksförbund.

Domänslyrelsen yttrar.

I fråga om motionärens förslag om jägarförbundens likaberättigande med

avseende på lagstiftning och anslag får styrelsen åberopa vad styrelsen tidigare

vid flera tillfällen anfört, därvid bl. a. framhållits, att jordbruksutskottet

i utlåtande (nr 53, sid. 42) till 1938 års riksdag uttalat, hl. a., att ansvaret

för jaktvårdsarbetet syntes komma att främst åvila den nu befintliga

organisationen, d. v. s. Svenska jägareförbundet och dess underavdelningar

i länen, och att häremot intet annat torde vara att erinra, än att det för

jaktvårdsarbetets behöriga bedrivande bleve av betydelse, att jämväl förbun
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

det utvidgade sin bas och sålunda sökte draga till sig ■— även i form av kollektiv

anslutning — de ute i bygderna verksamma jaktvårdssammanslutningarna

och icke minst de, som bildades med stöd av de föreslagna bestämmelserna

om jaktvårdsområden. Styrelsen har även framhållit, att enligt

styrelsens mening ledningen av jaktvårdsarbetet inom riket icke borde

splittras på flera organisationer och ej heller jaktvårdsmedlen fördelas mellan

flera sådana.

Styrelsen vidhåller alltjämt sin uppfattning i denna fråga.

I fråga om drevjakt — varmed motionären torde avse klappjakt — får styrelsen

uttala, att om sådan jakt ordnas på lämpligt sätt den kan utgöra eu

god jaktform, mot vilken anmärkningar icke äro befogade.

Beträffande motionärens uttalade önskemål om införande av kompetensprov

för utövande av jakt får styrelsen meddela, att denna fråga vid flera

tillfällen varit föremål för överläggningar i Svenska jägareförbundet utan

att dock vinna någon lösning i annan form än införande av ett älgskyttemärke,

för vilket erfordras avläggande av vissa prov. Inom en del jaktvårdsområden

lär erfordras sådant märke för att vederbörande skall få deltaga i

älgjakt. Frågan om kompetensprov för jägare i allmänhet avser styrelsen

att inom kort upptaga till överläggning med förbundet.

Svenska jägareförbundet anför.

Vad beträffar förslaget om en arealbegränsning till 200 tunnland för utövande

av jakt per jägare skulle enligt jägareförbundets mening en sådan anordning

allvarligt skada jaktvården. Detta skulle innebära, att förutsättningarna

för utövandet av den jakt som nu är en av de populäraste, nämligen

jakten med drivande hund, skulle omintetgöras. Vad som emellertid är viktigare

-— den enskildes möjligheter att utöva jakt och viltvård, skulle starkt

begränsas eller helt försvinna, vilket skulle få olyckliga följder för de svenska

viltstammarna. Man skulle härigenom åsidosätta den ledande principen

inom svensk jaktvård, nämligen att varje jägare skall göra rätt för sig genom

att på ett eller annat sätt arbeta för och även vårda det vilt han beskattar.

Vidkommande jaktarrendefrågan har denna sedan lång tid tillbaka varit

föremål för jägareförbundets uppmärksamhet. Senast vid förbundets kongress

i mars 1952 gjordes ett uttalande, varvid framgick att förbundet med

oro sett utvecklingen mot ett intensifierat utnyttjande av jaktmarken såsom

ekonomiskt spekulationsobjekt. Kongressen riktade i uttalandet en vädjan

till alla markägare och främst till sådana av officiell karaktär såsom domänstyrelsen,

landstinget, allmänningsstyrelser och ecklesiastika skogsförvaltningar

samt de stora skogsbolagen m. fl. att vid utarrendering av jakträtt

icke spekulera i överdimensionerade toppriser, vilka vanligen resultera i eu

intensifierad avskjutning, ingå arrendekontrakt för relativt lång tid och

taga mesta möjliga hänsyn till en arrendators förutsättningar att befrämja

viltvården samt att giva den jaktarrendator, som uppenbarligen sköter sin

jakträtt väl och arbetar för viltstammarnas förkovran, möjlighet att få behålla

jakträtten till skäliga villkor.

Frågan om kompetensprov för jägare är ett viktigt spörsmål, som vid ett

flertal tillfällen behandlats inom Svenska jägareförbundet. Någon praktisk

genomförbar lösning har emellertid ännu icke kunnat ernås. Det bör emellertid

i detta sammanhang framhållas, att s. k. jaktstigar sedan flera tiotal

år tillbaka anordnats genom förbundets försorg.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

9

Vad beträffar »drevjakt» avses i motionen härmed — såvitt jägareförbundet

kan finna —- klappjakt. Denna form av jakt, som förekommer såväl a

stora och viltrika områden som å marker med relativt begränsad areal

har djupa rötter inom den svenska jaktvården. När det gäller större markområden

utövas denna jakt högst 2 å 3 gånger årligen och måste vid

jämförelse med den ofta återkommande jakten med drivande hund m. fl.

jaktformer anses som en mer human form av jakt. Klappjakt å små markområden

är en sedan länge accepterad och lämplig form för efterhållande

av rovvilt och utnyttjas speciellt av allmogejägarna efter modell av de gamla

rovdjursskallen. Klappjakt i denna form bedrives sålunda icke endast

av priviligierade kategorier av jägare, utan måste snarast vara att anse som

en av de vanligaste jaktformerna inom alla lager av jägare. Speciellt klappjakt

å älg samt rävjakt vintertid har vunnit stor popularitet.

Vad slutligen beträffar frågan om likställighet mellan de båda jägarorganisationerna

må här endast erinras om att riksdagen så sent som år 1951

auktoriserade Svenska jägareförbundet som organ för jaktvården och att

Kungl. Maj :t numera tillsätter ordförande, en ledamot och revisor i förbundet.

Det må erinras om att jaktvårdsmedlen fördelas med belopp, som av

Kungl. Maj :t bestämmes för varje år. Förbundet är sålunda icke, såsom i

motionen synes förutsättas, utrustat med någon exklusiv bestämmenderätt

rörande medlens användande. Enligt de av statsmakterna gi\na direktiven

åligger det förbundet att under medverkan av ansvariga organisationer årligen

till Kungl. Maj:t avlämna statförslag beträffande jaktvårdsmedlens disposition.

Genom denna anordning har också möjliggjorts, att medlen kommit

jaktvården tillgodo utan större administrationskostnader. Resultatet har

visat sig i bättre viltvård och tillväxande viltstammar, något som icke blott

alla jägare utan åtskillnad utan även den naturälskande allmänheten bör

ha anledning känna tillfredsställelse över.

Svenska naturskyddsföreningen framhåller följande.

De i motionen 11:231 berörda spörsmålen ha utförligt behandlats såväl

i 1936 års betänkande med förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor (SOU

1936:38) och Kungl. Maj :ts proposition nr 46 till 1938 års riksdag som i

1950 års betänkande med förslag till änringar i jaktlagstiftningen (SOU

1950:40) och Kungl. Maj :ts proposition nr 189 till 1951 års riksdag. Föreningen

kan i huvudsak hänvisa till vad som i saken anförts i nämnda betänkanden

och propositioner ävensom i tredje lagutskottets i anledning av

bl. a. sistsagda proposition avgivna utlåtande nr 14. Någon omständighet

av beskaffenhet att sätta i tvivclsmål det sakligt riktiga i de regler för

jakträtt och jaktutövning, varom statsmakterna sålunda förenat sig, har

icke i någon av motionerna förebragts. Ej heller ha motionärerna påvisat,

att av Kungl. Maj :t ytterligare meddelade bestämmelser i de i motionerna

berörda frågorna skulle vara i behov av omprövning i av motionärerna

önskad riktning. Väl kan det ur naturskyddssynpunkt vara ett önskemål,

att vissa stadganden i jaktlagstiftningen givas ett annat innehåll. Detta

gäller emellertid i stort sett icke lagen om rätt till jakt och i varje fall skulle

ett tillgodoseende av dessa önskemål leda till ändringar i lagstiftningen, som

ginge ut på motsatsen till vad motionärerna åsyftat.

Motionärerna anse, att det vore ett rättvisekrav, att var man skulle ha

tillfälle att idka jakt. Enligt föreningens bestämda åsikt tenderar antalet

jägare redan nu mot den högsta gräns, som de, huvudsakligen till följd

opaginerad Kontrollera mot PDF

JO

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

av andra omständigheter än jakten, hårt trängda villebrådsstammarna tåla.

Att denna gräns, åtminstone beträffande vissa villebrådsarter, ännu icke

överskridits beror enligt föreningens mening främst på det fortgående

sammanslutandet av mindre brukningsdelars marker till jaktvårdsområden

och på övergången från allmän jakt till licensjakt. Vidare förtjäna nämnas

törekomsten i statens, enskildas eller bolags ägo av större ägokomplex, där

liksom inom jaktvårdsområdena jaktvård kan bedrivas, samt det framsynta

arbete för viltvårdens befrämjande och jaktkulturens höjande, som den

ledande jaktvårdsorganisationen — under de sista femton åren stödd på

den nuvarande jaktlagstiftningen — energiskt bedrivit. I detta sitt arbete

har sagda organisation ävenledes i icke ringa grad behjärtat de synpunkter

och intressen, som föreningen företräder. Om den sålunda påbörjade utvecklingen

får fortgå ostörd av ovidkommande påverkan, torde det vara

möjligt, att det i framtiden blir plats för flera än de f. n. vid pass en kvarts

miljon jägarna att med utbyte idka jakt. Skulle emellertid de av motionärerna

för jaktutövningsrätten uppdragna riktlinjerna bii vägledande —

föreningen tänker särskilt på det i motionen II: 231 framförda förslaget, att

ingen enskild borde för jakt få disponera mer än 200 tunnland — synes

det föreningen säkert, att många komma att ha jakträtt men att få skola

ha något villebråd att jaga.

Jägarnas riksförbund anför.

Jägarnas riksförbund ansluter sig helt till de i motionen framförda synpunkterna

och yrkandena, vilka sammanfaller med riksförbundets allmänna

inställning till de jaktliga frågorna. Undantag vill riksförbundet dock

göra beträffande motionärens resonemang rörande storleken av den jaktareal,

200 tunnland, som enskild person skulle ha rätt att förfoga över. Ehuru

förbundet ansluter sig till tanken om fastställande av en högsta gräns

för den jaktareal enskild bör disponera — dels med hänsyn till den moderna

viltvårdens krav och dels för att kunna bereda ökat utrymme åt de befolkningsgrupper,

som nu är utestängda från all rätt till jakt — måste denna

fråga bli föremål för en grundlig utredning innan bestämd ståndpunkt tages.

Vi vill understryka, att alltsedan jaktlagen av den 3 juni 1938 antogs

bär starkt missnöje rått mot denna lag, vilken berövade stora delar av vårt

folk alla möjligheter till jakt. Detta missnöje, som givetvis varit särskilt

markant bland mindre jordbrukare, jordbruksarrendator, kronotorpare och

marklösa, synes tilltaga i stället för avtaga och kravet på demokratisering av

jakten blir allt starkare.

I vår tidskritt Jakt och jägare samt i skrivelser till regering och riksdag

bar vi städse framhållit nödvändigheten av att nuvarande jaktlag underkastas

en grundlig revision för tillgodoseende av mindre jordbrukares, jordbruksarrendatorers

och marklösas jaktliga intressen. Nuvarande förordningar

överensstämmer knappast med nutida rättsuppfattning eller med den

demokratiska utveckling som kännetecknar andra samhälleliga angelägenheter.

Behovet av rekreation är nu större än tidigare inom alla befolkningsgrupper.

För många är jakten och vistelsen i skog och mark en omistlig

tillgång och en rik källa till vederkvickelse, som samhället icke kan förringa

eller negligera. Vi kan bär instämma med motionären: »Tyvärr har

vår jaktlagstiftning inte anpassats till den moderna sociallagstiftarens syn

på människan».

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

11

Det har sagts, att vidgade möjligheter för arrendatorer, mindre jordbrukare,

arbetare och andra, som sakna jord, till jakträtt skulle äventyra vår

fauna. Såvitt vi kunna finna är sådana farhågor överdrivna. Erfarenheten

har visat, att med ökade rättigheter följer ökat ansvar. Först när jakten och

viltvården blivit en hela folkets angelägenhet är det möjligt att vinna nödvändig

respekt och förståelse för lagar och förordningar och för skyddet

av vår fauna samt att höja jaktkulturen. Ingen vill väl gärna bestrida, att

här nämnda befolkningsgrupper inte skulle ha samma intresse för det vildas

bestånd som de, vilka enligt nu gällande jaktlag har en privilegierad ställning.

Nuvarande tillstånd på det jaktliga området har minskat respekten för

gällande förordningar. Åtskilliga exempel tyder på att jaktmoralen, trots

alla bemödanden att höja densamma på grund av 1938 års jaktlag försämrats.

Så är t. ex. fallet bland den icke-markägande befolkningen vid ostkusten,

vars urgamla jakträtt efter sjöfågel på allmänt vatten och ödeskären

inskränktes till ett minimum genom den av riksdagen antagna jaktlagsändringen

år 1951. Denna befolkningsgrupp har reagerat negativt och desperata

tankegången börjar vinna insteg. Lagen och sjöfågel jakten betecknas som en

ren klasslag och står inte i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet.

Jägarnas riksförbund har i olika sammanhang framhållit, att det jaktliga

trycket icke utgör den avgörande faktorn till vikande frekvens bland det

jaktbara vilda. Denna vår åsikt har nu senast styrkts av viltvårdsexperten

professor Gösta Notini, som i en artikel i Dagens Nyheter den 18 januari

1953 skriver:

»Man hör ofta att denna minskning i naturviltstammarna skulle vara en

följd av jägarens alltför hårda beskattning, men allt tyder på att jakten i

stort sett varit av mycket underordnad betydelse. Det finns nog ingen jägare

som frivilligt vill byta ut sina rapphöns och skogsfåglar mot fasaner

eller sina skogsharar mot fältharar. Enligt modern syn på viltvårdens problem

är det inte i första hand bössan som orsakar naturviltets tillbakagång.

De övriga destruktiva krafterna i vårt kulturlandskap — glesnande markvegetation,

våldsamt ökad fallprocent på grund av koncentrerad rovdjursstam,

olyckshändelser, löslöpande hundar och katter, minskad trivsel som

resulterar i att djuren utvandrar till nya marker med nya faror — tar otvivelaktigt

huvudparten av varje års viltproduktion, varigenom jakten får

karaktären av ''vikarierande dödsorsak’. D. v. s. ett djur som faller för bössan

skulle med mycket stor sannolikhet i alla fall ha likviderats senare under

året av annan orsak.»

Vår vildnads bestånd och tillväxt kommer icke att äventyras om de befolkningsgrupper,

som nu sakna jakträtt, får sådan rätt. Vi vill i detta sammanhang

ytterligare anföra, att i Norge har ökad jakträtt icke medverkat

Lill nedgång i viltstammarna.

Jägarnas riksförbund hemställer, att tredje lagutskottet och riksdagen

allvarligt beaktar de av motionären framställda yrkandena och tillstyrker

alltså att utredning verkställes i syfte

att åstadkomma en omprövning av samhällets inställning till jakt, jaktvård

och ekonomiska bidrag,

att jaktarrendatorer bereds bättre rättsskydd,

att bereda mindre jordägare och icke jordägare ökad tillgång till jaktmöjligheter.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

att jaktlagstiftningen bringas i harmoni med den demokratiska utvecklingen,

att klappjakten och andra inhumana jaktmetoder avskaffas,

att de båda jägarförbunden, Svenska jiigarförbundet och Jägarnas riksförbund,

i lagstiftning och anslag blir jämställda.

Frågan om ersättning för skada vid sammanstötning mellan motorfordon

och älg.

Gällande bestämmelser in. m.

Ur betänkande av 1949 års jaktutredning (SOU 1950:40 s. 166) må till

belysning av nu tillämpad ordning beträffande här ifrågavarande ersättningsfrågor

återges följande.

Av älg förorsakas i viss utsträckning även andra egendoinsskador än

skador å skog och odlingar. I det övervägande antalet fall synes det härvidlag

röra sig om skador, som vid sammanstötningar å landsväg mellan älg

och motorfordon — företrädesvis under mörker — uppstå å fordonet. Ett

flertal framställningar om ersättning för vid dylika kollisioner vållade

skador å bilar och motorcyklar ha årligen underställts Kungl. Maj:ts prövning.

Vid genomgång av dessa framställningar har utredningen funnit att

starka billighetsskäl tala för att bidrag till skadornas avhjälpande åtminstone

i viss utsträckning beviljas de skadelidande. Då det härvidlag måste

bliva fråga om en skälighetsprövning, som icke lämpligen kan regleras genom

författningsbestämmelser i ämnet, förordar utredningen, att dylika

ansökningar från fall till fall skola upptagas och prövas av Kungl. Maj:t.

Bidrag synes icke böra beviljas om skadegörelsen varit av allenast ringa beskaffenhet

eller kunnat undvikas genom åtgärd, som rimligen kunnat påfordras

från den skadelidandes sida. Då dessa bidrag motiveras av billighetsskäl,

böra de icke utgå till försäkringsgivare. För utbetalande av dessa

bidrag torde älgavgiftsmedel icke lämpligen böra anlitas. Däremot synes

hinder icke böra möta att jaktvårdsfondens medel tagas i anspråk för ändamålet.

I propositionen nr 1S9I19Ö1 redogjordes för vad jaktutredningen anfört i

fråga om skador vid sammanstötning mellan motorfordon och älg. Utredningens

uttalande i detta hänseende föranledde icke någon erinran från departementschefen

eller riksdagen.

Motionen.

I motionen II: 397 anföres bl. a.

För de skador som den alltmer tillväxande älgstammen vållar på växande

gröda kan ersättning erhållas ur älgskadefonden, som skapats av för varje

fälld älg erlagda avgifter. Alla rättviseskäl talar för att medel ur denna fond

även finge användas för reglering av de person- och fordonsskador som vållas

av i vägbanan inrusande älgar. Det är en högst orättvis ekonomisk belastning

av motortrafiken att ensam svara för dessa skador, som i det mycket

övervägande antalet fall helt vållats av den andra helt oansvariga parten.

Det är ju ändock på det sättet, att även där helförsäkring reglerar uppkomna

skador, bidrar de dock på sitt sätt att pressa försäkringspremierna uppåt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

13

Utskottet.

Den s. k. 1 i c e n s j a k t e n å älg bör snarast möjligt avskaffas, hävdas

det i motionerna I: 317 och II: 395. Samma mening framföres i ett av yrkandena

i motionen II: 231. Vad som främst åberopas för denna åsikt är att licens

jakten utgör en orättvisa mot sådana innehavare av mindre jaktområden,

vilka icke kan komma i åtnjutande av rätt till licensjakt. Den tillståndsfria

jakten anser motionärerna böra få fortgå under längre tid än hittills

varit regel.

Tiden för tillståndsfri jakt å älg fastställes årligen för varje län av Kungl.

Maj :t. Denna allmänna jakttid, som vanligen omfattar ett par dagar, någon

vecka eller, för de sydligaste länen, inemot två veckor, kan för visst område

av län genom länsstyrelsens beslut utsträckas med högst tio vardagar.

Om licensjakten stadgas i 15 § jaktstadgan. Enligt denna paragraf kan

länsstyrelsen eller, beträffande kronomark, domänstyrelsen ge tillstånd till

jakträttsinnehavare att under särskild jakttid fälla visst antal älgar. Den

särskilda jakttiden skall i sig innesluta den allmänna jakttiden och får vanligen

icke omfatta mer än en månad. För att tillstånd skall få meddelas fordras

att sökanden förfogar över ett område, som är av den storlek och beskaffenhet,

att det medger tillfredsställande vård av älgbeståndet.

Förutom under allmän och särskild jakttid får jakt å älg bedrivas, då det

gäller att hindra skadegörelse å odlad mark eller skog. Härför erfordras

domänstyrelsens eller länsstyrelsens tillstånd.

Älgstammen har numera vuxit sig mycket stark. År 1952 fälldes omkring

23 000 älgar mot 11—12 000 under vart och ett av åren 1945—1947. Frågan

om formerna för älgjaktens bedrivande har därför stor aktualitet. Den är att

bedöma under hänsyntagande till ett flertal intressen. Bland dessa må nämnas

önskemålet att bibehålla en god och talrik älgstam, skogsvårdens och

jordbrukets intressen, angelägenheten att på bästa sätt utnyttja älgköttet,

behovet av rekreation hos ett stort antal jaktintresserade. Vem som ur sådana

skilda synpunkter framför allt bör få utöva älgjakt kan ej sällan synas

tveksamt. Den som tillfogats skördeskador av älg nämnes ofta. Han får

emellertid under vissa förutsättningar, bl. a. att hans brukningsdel är av

mindre omfattning och att han ej kunnat hålla sig skadeslös genom tillgodogörande

av jakträtt, ersättning av älgavgiftsmedel, i den mån dessa förslår.

Vad nu närmast rör den av motionärerna berörda licensj akten skapar denna,

såsom framgått, särskilda jaktmöjligheter för den som disponerar över

större markområden.

Gällande bestämmelser är så utformade, att de icke lämnar någon allmängiltig

regel för hur älgjakten skall bedrivas. Det har i stor utsträckning

överlåtits åt Kungl. Maj :t, domänstyrelsen och länsstyrelserna att i tillämpningen

träffa de avgöranden som med tanke på lokala förhållanden och andra

omständigheter ter sig riktiga. I jaktförfattningarna har alltså någon

ståndpunkt icke tagits till vilken ordning för älgjakten som är bäst — jakt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

för alla jakträttsinnehavare å obegränsat antal älgar under den relativt korta

allmänna jakttiden eller jakt för vissa jakträttsinnehavare å ett bestämt

antal älgar under den relativt långa särskilda jakttiden.

Domänstyrelsen och Svenska jägareförbundet uttalar i yttranden över

motionerna, att all älgjakt borde ske enligt de bestämmelser som gäller för

jakt under särskild jakttid. Detta uttalande står i direkt motsättning till

motionärernas uppfattning. Enligt utskottets mening finnes f. n. icke tillräckliga

skäl förorda att bestämmelserna om allmän jakttid skall upphävas.

Å andra sidan kan utskottet icke ge sitt stöd åt motionärernas yrkanden.

Licensjakt i en eller annan form har visat sig behövlig för att vidmakthålla

resultatet av hittills bedrivet jaktvårdsarbete. Vad särskilt angår de djurskyddssynpunkter

som motionärerna åberopat må framhållas, att skadskjuten

älg skall dödas också under särskild jakttid, även om älgen kommit

in på område, för vilket licensen icke gäller. Det lugnare tempo under

vilket licensjakten kan bedrivas, torde f. ö. ge möjlighet till en humanare

jaktutövning.

Visst fog torde emellertid enligt utskottets mening finnas för det missnöje

i fråga om licensjakten, vilket otvivelaktigt råder på många håll. Av Svenska

jägareförbundet i dess yttrande anförda siffror klargör visserligen att ägarna

av mindre jordbruk ej alls som regel är avskurna från möjligheterna till

licensjakt. I åtskilliga fall förekommer dock enligt utskottets erfarenhet

att sådan jakträttsinnehavare saknar möjlighet att ansluta sig till jaktvårdsområde,

trots att hans ägor omgives av stora och goda jaktmarker. Vid licensjakt

å ett större område bör med hänsyn härtill enligt utskottets uppfattning

jakttiden kunna förlängas å mindre områden, som gränsar till

det större. Utskottet anser vidare, att i trakter, där älgarnas skadegörelse

på gröda är betydande, licensjakt bör kunna medgivas även om jaktområdet

icke har den storlek, som f. n. i tillämpningen av 15 § jaktstadgan

erfordras för licens. Härigenom vinnes dessutom bättre förutsättningar för

att den med licensgivningen avsedda större avskjutningen verkligen kommer

till stånd. I anseende till nu berörda synpunkter och med tanke på andra hithörande

spörsmål skulle det vara av värde att få till stånd en mera ingående

undersökning av hur licensjakten i hittillsvarande former utfallit i

praktiken. En dylik undersökning skulle f. ö. måhända vara ägnad att bidraga

till större allmän förståelse för licensjaktens berättigande. Utskottet

vill därför i anledning av motionerna 1:317 och 11:395 samt 11:231 förorda

att en sådan undersökning verkställes genom Kungl. Maj :ts försorg.

En översyn av jaktlagstiftningen med hänsyn till den demokratiska

utvecklingen begäres i motionen 11:231. Motionären nämner

några jaktfrågor, vilka han anser främst böra utredas.

Ett av motionärens önskemål, avskaffande av licensjakten, har utskottet

berört ovan.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

15

Vidare hemställer motionären om utredning syftande dels till att ägare

av mindre jordbruk och icke jordägare skall beredas ökad tillgång till jaktmöjligheter,

dels till att jaktarrendatorer skall erhålla bättre skydd mot

uppsägning av arrendet. Vad angår mindre jordägare skulle deras jaktmöjligheter

komma att prövas vid en undersökning av det slag, utskottet redan

förordat. Beträffande jaktarrendefrågan bör här omnämnas, att Svenska

jägareförbundets kongress våren 1952 uttalade oro över tendenserna till ett

intensifierat utnyttjande av jaktmarken som ekonomiskt spekulationsobjekU

Kongressen riktade i det sammanhanget en vädjan till alla markägare att

bl. a. ge den jaktarrendator, som sköter sin jakträtt väl, möjlighet att få

behålla sin jakträtt å skäliga villkor. Utskottet delar den uppfattning, som

kommit till uttryck i kongressens uttalande. Vad angår behovet av en utredning

i frågan anser utskottet att den vidare utvecklingen på området

bör avvaktas. På anförda skäl kan utskottet icke biträda här avsedda motionsyrkande.

Dessutom yrkar motionären, att Svenska jägareförbundet och Jägarnas

riksförbund i lagstiftning och anslag skall givas en mera likaberättigad behandling.

Svenska jägareförbundet bör enligt motionärens mening icke få

intaga en monopolställning beträffande jaktvården i landet. I detta spörsmål

vill utskottet framhålla, att riksdagen icke gjorde någon erinran, då

det i propositionen nr 189/1951 uttalades, att ledningen av jaktvårdsarbetet

alltjämt borde anförtros Svenska jägareförbundet. I sammanhanget

vill utskottet därjämte erinra om vad vid behandlingen av sagda proposition

anfördes av 1951 års tredje lagutskott. Enligt dess uppfattning vore

det icke tillfredsställande att nämnda två riksorganisationer, vilka båda

hade jaktvårdens främjande på sitt program, under konkurrerande former

verkade vid sidan av varandra. Om förutsättningar funnes för samverkan

mellan dessa organisationer, skulle ökade grupper av jaktintresserade kunna

beredas inflytande på ledningen av jaktvårdsarbetet. Säkerligen skulle

detta bli till fromma för jaktvården i landet. Utskottet finner icke anledning

att beträffande jägarorganisationernas ställning nu framföra annan åsikt

än den som framkom vid 1951 års riksdag.

Slutligen hemställes i motionen 11:231 att riksdagen måtte besluta att

från den 1 juli 1953 förbjuda all »drevjakt». På av domänstyrelsen och

Svenska jägareförbundet anförda skäl vill utskottet icke förorda bifall

till denna hemställan.

Med hänsyn till vad här sagts avstyrker utskottet bifall til motionen

II: 231.

I motionen II: 397 behandlas frågan om e r s ä 11 n i n g, d å älg genom

sammanstötning skadat motorfordon eller dess

passagerare. Motionärerna föreslår att älgskadefond skall få användas

för bestridande av ersättning i bär avsedda fall.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Utskottet torde i förevarande spörsmål böra påpeka, att älgskadefonderna

i landet år 1952 icke på långt när räckte till för att ersätta jordbrukare

de skador, vilka älg förorsakat på gröda m. m. I likhet med 1949 års jaktutredning

anser utskottet att älgavgiftsmedel icke lämpligen bör anlitas för sådant

ändamål som nämnes i motionen II: 397. Däremot bör medel ur jaktvårdsfonden,

efter beslut i varje fall av Kungl. Maj :t, få liksom hittills användas

för ändamålet. Härför kräves emellertid ingen riksdagens, åtgärd.

Utskottet anser sig därför böra avstyrka bifall till motionen II: 397.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 1:317

och II: 395 samt II: 231, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om översyn rörande gällande ordning för meddelande av tillstånd

till jakt å älg;

B. att motionen II: 231, i den mån den icke besvarats genom

vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

C. att motionen II: 397 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 28 april 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling liar närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Grym, Ivar

Nilzon, Boo, Eskilsson*, William Ohlsson och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo*, von Seth, Nyberg,

Levin, Andersson i Dunker*, Jansson i Hällefors, Andersson i Ryggestad

och Carlsson i Stockholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Nyberg och Levin, vilka med avseende å utskottets motivering

till dess hemställan under B. anfört, att det stycke å s. 15 i utskottets utlåtande,

vilket börjar med orden »Dessutom yrkar» bort ha följande lydelse:

»Dessutom yrkar---— (lika med utskottet)---— av varandra. Om

förutsättningar funnes för samverkan mellan Svenska jägareförbundet och

Jägarnas riksförbund, skulle ökade grupper av jaktintresserade kunna beredas

inflytande på ledningen av jaktvårdsarbetet till fromma för jaktvården

i landet. Då dylika förutsättningar f. n. icke synes föreligga och då det är

obestridligt att Jägarnas riksförbund bedriver en omfattande verksamhet

i jaktvårdens och jaktupplysningens tjänst, vill utskottet förorda att förbundet

tills vidare beredes något anslag av jaktvårdsmedel för uppehållande

av denna verksamhet.»

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1953

53758

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:218 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner dels om en utredning angående vissa frågor rörande brandväsendet, dels ock om viss ändring i brandlagen. a1 i texten