Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947

1953-05-07 · 32 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 32 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1953:23, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

1

Nr 23.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om ändrad lydelse av 44, 45 och 146 §§

byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385), dels ock

i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 april 1953 dagtecknad proposition, nr 218, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen den

30 juni 1947 (nr 385).

Härigenom förordnas, att 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen den 30 juni

1947* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

44 §.

Finnes tätbebyggt område med hänsyn till den allmänna samfärdseln eller

kravet på ändamålsenlig bebyggelse vara i behov av genomgripande ombyggnad,

och kan denna icke lämpligen ske annorledes än i ett sammanhang,

må Konungen, sedan i anledning av ombyggnaden fråga väckts om

antagande eller ändring av stadsplan för området, medgiva staden att lösa

den mark inom området som erfordras för ombyggnaden ävensom annan

inom området eller i dess omedelbara närhet belägen mark, för vilken planens

genomförande kan väntas medföra väsentligt ökat värde.

45 §.

Är, i annat fall än i 44 § sägs, mark som ingår i byggnadskvarter icke bebyggd

i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen och kan stadsplanens

genomförande ej förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande,

må Konungen medgiva staden att lösa marken i den mån så erfordras.

Kan syftet vinnas genom att staden allenast löser å marken uppförd

byggnad för nedrivning, må Konungen lämna tillstånd därtill.

Prövas ansökan om inlösen enligt första stycket icke kunna beviljas på

den grund att stadsplanens genomförande kan förväntas äga rum inom

skälig tid utan stadens ingripande, må Konungen likväl på stadens begäran

1 Senaste lydelse av 44 § se SFS 1949:666.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 and. Nr 23.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

föreskriva viss skälig tid inom vilken bebyggelsen skall hava bragts i överensstämmelse

med stadsplanen, vid äventyr att efter utgången av sagda tid

nämnda hinder mot inlösen ej vidare skall anses föreligga. Meddelas sådan

föreskrift, skall avskrift av beslutet tillställas inskrivningsdomaren, som har

att så snart ske kan å inskrivningsdag göra anteckning därom i fastighetseller

inteckningsboken.

Finnes i samband med prövning av förslag till stadsplan inlösen av viss

i planen ingående mark böra ske enligt första stycket, må Konungen meddela

fastställelse å planen eller del därav under villkor att sådan inlösen

kommer till stånd inom viss tid, högst ett år; dock må, när synnerliga skäl

äro därtill, tiden förlängas med högst ett år i sänder. Intill dess inlösen skett

eller tiden därför gått till ända, må nybyggnad ej utan Konungens tillstånd

företagas å den mark som omfattas av den villkorliga fastställelsen.

146 §.

Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är stadgat beträffande inlösen av mark

skall i tillämpliga delar gälla med avseende å inlösen av byggnad i fall som

i 45 § första stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Har före nämnda dag ansökan gjorts om inlösen enligt 44 § i dess tidigare

lydelse, skall äldre lag äga tillämpning å ärendet.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft sex i

anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 476 av herr Ewerlöf m. fl.,

nr 477 av herr Lindblom m. fl. och

nr 478 av herr Lindblom m. fl.

ävensom inom andra kammaren

nr 598 av herr Ohlin m. fl. (likalydande med 1:478),

nr 599 av herr Swedberg och fröken Vinge (likalydande med 1:477)

samt

nr 600 av herr Hjalmarson m. fl. (likalydande med I: 476).

Yrkandena i motionerna återges i det följande.

Propositionens huvudsakliga innekåil.

I propositionen föreslås att en ny expropriationsform, zonexpropriation,

skall upptagas i byggnadslagstiftningen. Detta nya institut är avsett att

komma till användning vid stora, saneringssyftande stadsplaneregleringar,

närmare bestämt då tätbebyggt område med hänsyn till den allmänna sam
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

3

färdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse finnes vara i behov av genomgripande

ombyggnad och ombyggnaden icke lämpligen kan ske annorledes

än i ett sammanhang. Föremål för expropriation är den mark, som behövs

för ombyggnaden, samt annan inom saneringsområdet eller i dess omedelbara

närhet belägen mark, för vilken stadsombyggnaden kan väntas medföra

väsentligt ökat värde. Expropriation skall kunna medgivas redan då

fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för området och alltså

innan den tilltänkta ombyggnaden blivit i detalj preciserad.

När fråga är om genomförande av sådan redan beslutad stadsplaneändring,

som icke är av nyssnämnda karaktär utan har mindre omfattning,

skall enligt propositionen — liksom enligt gällande rätt — expropriation få

ske endast om stadsplaneändringen icke inom skälig tid kan väntas bli genomförd

av markägarna själva. En komplettering föreslås dock så till vida,

att om kommunens ansökan om dylik s. k. tomtexpropriation avslås, Kungl.

Maj:t likväl på kommunens begäran skall kunna föreskriva viss skälig tid,

inom vilken bebyggelsen skall ha bragts i överensstämmelse med den nya

stadsplanen, vid äventyr att efter tidsfristens utgång expropriation kan

beviljas.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1953.

Zonexpropriatiousutredningen.

Sedan Stockholms stadsfullmäktige i en den 7 juni 1951 till chefen för

justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, överlämnad skrivelse anhållit,

alt Kungl. Maj:t ville föranstalta om skyndsam översyn av gällande bestämmelser

om kommuns expropriationsrätt för genomförande av större stadsplaneregleringar,

tillkallade statsrådet Zetterberg, med stöd av Kungl. Maj :ts

bemyndigande, den 13 juni 1951 häradshövdingen Einar Anderberg att inom

justitiedepartementet verkställa nämnda översyn. Vidare förordnades den 16

november samma år följande personer att såsom experter stå till den sakkunniges

förfogande, nämligen advokaten Sigurd Ahlmark, fastighetsdirektören

i Stockholm Jarl Berg, byråchefen i bostadsstyrelsen Harry Bernhard,

verkställande direktören i Fastighetsaktiebolaget Hufvudstaden Gunnar

Hellstenius, stadsplanechefen i Malmö Gunnar Lindman, fastighetsdirektören

i Göteborg Frans Persson och vice stadsjuristen i Stockholm Erik Gustaf

Westman. Såsom ytterligare expert förordnades den 24 januari 1952

förste byråingenjören i bostadsstyrelsen Hans Lantz.

Utredningen, vilken antagit benämningen zonexpropriatiousutredningen,

har den 20 september 1952 avgivit betänkande med förslag till vissa ändringar

i byggnadslagstiftningen (SOU 1952: 25).

Yttranden över utredningens förslag har infordrats av justitiekanslersämbetet,

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, civilförvarsstyrelsen, kammarkollegium, lantmä
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

teristyrelsen, bostadsstyrelsen, överståthållarämbetet (efter hörande av

stadskollegiet i Stockholm) och samtliga länsstyrelser (efter hörande i förekommande

fall av stadskollegiet i Göteborg samt drätselkamrarna i Uppsala,

Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Karlskrona, Malmö, Hälsingborg,

Uddevalla, Borås, Gävle och Sundsvall). Från samtliga har yttranden inkommit

utom från drätselkammaren i Uddevalla.

Lantmäteristyrelsen har jämväl överlämnat yttranden av överlantmätarna

i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Örebro, Värmlands,

Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. överståthållarämbetet

har bifogat ett yttrande av Stockholms handelskammare och

länsstyrelsen i Stockholms län yttranden av överlantmätaren och länsarkitekten

i länet samt av Stockholms förorters samarbetsnämnd. Länsstyrelserna

i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län har bifogat yttranden av vederbörande

länsarkitekt, länsstyrelserna i Skaraborgs, Kopparbergs och Västerbottens

län yttranden jämväl av vederbörande överlantmätare, länsstyrelsen

i Malmöhus län yttrande av Skånes handelskammare, länsstyrelsen i Örebro

län yttrande jämväl av stadsfullmäktige i Karlskoga, länsstyrelsen i Västmanlands

län yttranden av byggnadsnämnden och drätselkammaren i Västerås,

länsstyrelsen i Kopparbergs län yttranden jämväl av stadsfullmäktige

i Falun, Borlänge och Avesta samt länsstyrelsen i Jämtlands län yttrande

av drätselkammaren i Östersund.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget har beretts svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund,

hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

u. p. a., svenska bankföreningen, svenska kommunal-tekniska föreningen,

svenska sparbanksföreningen, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

föreningen Sveriges stadsarkitekter, Sveriges högskoleutbildade väg- och

vattenbyggares riksförbund och Sveriges advokatsamfund. Yttranden ha inkommit

från samtliga nu nämnda organisationer utom från svenska landskommunernas

förbund. Därjämte har ett yttrande inkommit från Föreningen

för samhällsplanering.

Propositionen.

Departementschefen.

Vid lagrådsremissen har föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,

anfört:

»Utvecklingen av våra större städer har på flera håll medfört ett allt starkare

behov av ombyggnad och sanering av äldre, centrala stadspartier. I

första hand har detta behov förorsakats av den ständigt växande trafiken.

De inre delarna av dessa städer har nämligen blivit planlagda för en trafik

av mycket obetydlig omfattning i jämförelse med den nutida. Och även i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

5

övrigt har planläggningen skett på ett sådant sätt, att bebyggelsen alls icke

motsvarar nutidens krav på hygien, trevnad och ändamålsenlighet. Dessa

missförhållanden har ytterligare skärpts icke blott genom städernas allmänna

tillväxt utan även genom affärslivets koncentration till stadskärnan

med därav följande stegring i trafikintensiteten och ökning av markutnyttjandet.

Mot bakgrunden av den utveckling som sålunda ägt rum, är det

naturligt att i åtskilliga av landets största städer behov föreligger att omreglera

eller sanera föråldrade stadsdelar. Syftet med en dylik sanering är

att skapa ändamålsenliga trafikleder samt att ersätta den äldre, orediga

och från hygieniska eller andra synpunkter olämpliga bebyggelsen med en

bebyggelse, som tar hänsyn till en modern tids såväl sociala som ekonomiska

fordringar. Det gäller med andra ord i detta avseende icke endast

en byggnadsteknisk sanering, d. v. s. att avhjälpa brister som hänför sig

till de särskilda byggnaderna, utan dessutom och framför allt en stadsplaneteknisk

sanering, siktande till att undanröja olägenheter som bottnar i att

trafikutrymmet är otillräckligt eller att bebyggelsens allmänna disposition

icke är ändamålsenlig; sålunda kan exempelvis friytorna vara för små och

belysningsförhållandena dåliga. Det säger sig självt, att man vid en dylik

stadsplaneteknisk sanering helst icke vill nöja sig med en lösning i kompromissens

tecken utan hoppas kunna genomföra en planering, som har

utsikter att bli bestående för lång lid framåt.

Det hittills mest uppmärksammade exemplet på en redan påbörjad, mera

omfattande sanering av stadskärnan eller citybebyggelsen utgör regleringen

av Nedre Norrmalm i Stockholm. Även om detta vidlyftiga och ytterst kostnadskrävande

företag, som ännu dock endast befinner sig i sitt första skede,

av naturliga skäl kan väntas på lång tid bli det utan jämförelse största i landet,

framgår likväl av det material utredningen samlat att en sanering av

vissa centralt belägna stadsdelar är aktuell också i flera andra städer. Fråga

om sanering av äldre stadsbebyggelse genom större stadsplanereglering har

sålunda övervägts i Göteborg, Malmö, Norrköping, Linköping, Gävle och

Eskilstuna, och även i vissa andra städer, t. ex. i Hälsingborg, Lund, Karlstad

och Östersund, framträder sådana förhållanden att behov av större saneringsföretag

kan väntas uppkomma.

Såsom i betänkandet framhållits ställes samhället inför en uppgift av

utomordentlig svårighetsgrad, när en ombyggnad av ett stadscentrum skall

genomföras. En fullständig och ändamålsenlig reglering av ett dylikt område

måste omfatta alla eller åtminstone de allra flesta därinom belägna fastigheterna

och därmed i hög grad beröra en mängd personers och företags rättigheter

och intressen. Det ligger vidare i sakens natur, att ett stadsombyggnadsföretag

av denna storlek förutsätter eu hög grad av enhetlighet, koncentration

och planmässighet vid utförandet, om företaget skall kunna genomföras

inom rimlig tid. En mera ingripande omdaning av gatunätet inom

elt större område kräver sålunda uppenbarligen, på sätt utredningen betonat,

eu samordning av de olika arbetsmomenten, elt noga genomtänkt tidsschema,

baserat på arbetenas inbördes sammanhang och naturliga prioritet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Det utmärkande draget för en sådan stadsombyggnad varom här är fråga

kan med andra ord sägas vara, att det med saneringsföretaget åsyftade resultatet

icke gärna kan nås med mindre företaget genomföres i ett sammanhang.

Med hänsyn till vad nu anförts ligger det slutligen i öppen

dag, att stadsombyggnaden måste medföra mycket stora kostnader för samhället.

I fråga om regleringen av Nedre Norrmalm väntas sålunda kostnaderna

komma att uppgå till flera hundra miljoner kronor.

Av vad här sagts torde tydligt framgå att det fordras ett starkt stöd i lagstiftningen

för att en stad skall kunna med framgång genomföra en ur det

allmännas synpunkt önskvärd sanering av ett större område. Frågan är då,

om lagen för närvarande ger samhället ett dylikt stöd och om lagen i övrigt

är ändamålsenligt utformad ur såväl praktiska som samhällsekonomiska

synpunkter.

Av de skäl som utredningen anfört lär stadgandet i 1 § 16 punkten expropriationslagen

ej kunna få någon nämnvärd betydelse, när det gäller att

ombygga en större stads affärscentrum eller att sanera gamla bostadskvarter.

Frågan huruvida kommunerna för närvarande besitter tillräckliga rättsliga

medel för att genomföra större sanerings- eller ombyggnadsföretag

måste i stället bedömas efter innehållet av de expropriationsbestämmelser

som finns upptagna i 44 § byggnadslagen. Det må i detta sammanhang anmärkas,

att städerna före tillkomsten av 1907 års stadsplanelag icke ägde någon

som helst rättslig möjlighet att oberoende av fastighetsägarnas medverkan

framtvinga det fullständiga genomförandet av en upprättad stadsplan.

Stadsplaneinstitutet var nämligen tidigare reglerat endast i administrativ

ordning och innefattade icke någon tvångsrätt för kommunerna gentemot

fastighetsägarna.

Undersöker man nu de befogenheter som gällande byggnadslag ger kommunerna

i fråga om genomförandet av olika stadsplaneregleringar, framgår

det till en början att byggnadslagen lika litet som dess föregångare, d. v. s.

1907 och 1931 års stadsplanelagar, gör någon skillnad mellan det fall att en

stadsplanereglering avser ett större, i huvudsak sammanhängande område

eller — för att använda en vanligen förekommande teknisk term — en zon

samt det fall att regleringen endast tar sikte på ett mindre område, exempelvis

något enstaka kvarter eller kanske blott en del av ett kvarter och

följaktligen har karaktär av punktsanering. Enligt 44 § byggnadslagen gäller

samma regler för båda dessa fall, trots att det för regleringsarbetets både

planering och genomförande uppenbarligen kan komma att ställas mycket

stora krav från samhällets sida, när saneringen berör en hel zon, medan

det när en stadsplanereglering endast avser ett mindre område måhända

utan nackdel kan överlåtas åt den enskilde markägaren att genomföra

regleringen.

Vidare må konstateras att byggnadslagen — till skillnad från 1 § 16 punkten

expropriationslagen — icke öppnat möjlighet för staden att före eller

på ett tidigt stadium av planläggningsproceduren förvärva hela det område

som i ett sammanhang skall saneras. För expropriation enligt byggnadsla
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

7

gen kräves nämligen att stadsplan för det område saneringsföretaget avser

blivit åtminstone villkorligt fastställd. Med denna ordning är det ingalunda

uteslutet, att den stadsplan som slutligen utarbetas kan bli sämre än den

skulle ha blivit, om planförfattarna haft en friare ställning när det gällt

att föreslå nya tomtindelningar och ej varit tvungna att ta viss hänsyn till

mångfalden av existerande rättsförhållanden.

Om alltså gällande bestämmelser kan innebära vissa olägenheter redan

vid utarbetandet av stadsplaner för större regleringsföretag och i

praktiken leda till att planerna tekniskt sett icke blir de bästa möjliga, framstår

det ännu tydligare att den gällande ordningen kan innebära betydande

svårigheter i fråga om genomförandet av större stadsplaneregleringar.

De båda villkor som i sistnämnda hänseende gäller för expropriation enligt

44 § första stycket byggnadslagen, nämligen att marken icke är bebyggd

i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen samt att stadsplanens genomförande

ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande,

innebär nämligen såsom utredningen utvecklat och under remissbehandlingen

bestyrkts en avsevärd inskränkning av möjligheten att tillämpa

stadgandet i praktiken.

Visserligen kunde det i första hand tyckas att det förra villkoret, eller att

marken icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen,

ej skulle behöva föranleda några större tillämpningssvårigheter när stadsplaneregleringen

avser en totalsanering av ett stort sammanhängande område;

en sådan sanering innebär ju i regel en genomgripande förändring av

bebyggelsen. Men just i de fall då det för expropriation avsedda området innefattar

ett stort antal fastigheter, kan nämnda villkor understundom vålla

svårigheter för kommunen av den anledningen, att det framtvingar en detaljundersökning

rörande varje särskild fastighet. Såsom villkoret utformats,

räcker det nämligen icke med ett konstaterande, att området såsom

helhet icke är bebyggt i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen.

Med hänsyn till att expropriationsingripandet härmed upplöses i en serie

detalj aktioner och att någon garanti för åtkomst av en sammanhängande zon

alltså icke föreligger, kan man med utredningen fråga sig om det icke är

oegentligt att beteckna en dylik expropriation som zonexpropriation.

Vad som i ännu högre grad försvårar genomförandet av en verklig zonexpropriation

är emellertid det nyss berörda, i 44 § första stycket byggnadslagen

upptagna villkoret, att stadsplanens genomförande ej kan förväntas

äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande. Visserligen synes utredningens

tolkning av denna bestämmelse, såsom bl. a. byggnadsstyrelsen,

stadsförbundet samt stadskollegierna i Stockholm och Göteborg hävdat, vara

ur stadens synpunkt väl restriktiv; utredningen torde sålunda i någon mån

ha underskattat de möjligheter till expropriation av ett större sammanhängande

område som gällande lag rymmer. Men klart står dock att nämnda

bestämmelse — som förutsätter en noggrann prövning från den expropriationsbeviljande

myndighetens sida av varje enskild fastighetsägares ej blott

förmåga utan även vilja alt själv bebygga marken i huvudsaklig överens
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

stämmelse med stadsplanen — mången gång kan ställa sig mycket vansklig

att tillämpa och ibland kan leda till att expropriation icke beviljas beträffande

hela saneringsområdet. Naturligtvis behöver dock denna bestämmelse

ej alltid utgöra hinder för expropriation av ett större område. Dels

kan det ju tänkas, att en eller flera markägare från början medger sin oförmåga

eller bristande vilja att genomföra den nya planen. Och dels kan den

i stadsplanen upptagna regleringen understundom innebära en så fullständig

omvälvning i jämförelse med rådande bebyggelse och regleringen följaktligen

för sitt förverkligande förutsätta en så komplicerad teknisk procedur

och en sådan samtidighet i utförandet, att det -— oavsett att en eller flera

av de många markägare som berörs av planen måhända i och för sig besitter

mycket stora ekonomiska resurser ■— redan från början likväl måste

anses uppenbart, att icke någon av markägarna kan antas äga förmåga att

inom skälig tid genomföra planen vad på honom ankommer. Lika tydligt

är emellertid, att det i andra fall icke låter sig på ett tillräckligt tidigt stadium

med bestämdhet säga att en viss markägare saknar förmåga och vilja

att genomföra planen. Särskilt svårt kan det självfallet ibland vara att

i fråga om en viss markägare presumera bristande vilja att genomföra en

plan, som ännu icke ens blivit fastställd och beträffande vilken något dröjsmål

från fastighetsägarsidan alltså icke kan åberopas såsom belägg på att

där bedrives en av spekulationsintressen eller andra skäl dikterad avsiktlig

förhalningspolitik. Med hänsyn till vad sålunda anförts kan, i huvudsaklig

anslutning till utredningens slutsats, påstås att den nu diskuterade villkorsbestämmelsen

har en söndersplittrande effekt, som ofta kan omöjliggöra ett

enhetligt ingripande och som i varje fall alltid försvårar möjligheten för

staden att förvärva hela det område som behöver saneras.

Av allra största betydelse är slutligen frågan huruvida gällande lag motsvarar

önskemålet, att kostnaderna för genomförandet av en stor,

saneringssyftande stadsplanereglering hålles inom rimliga gränser. Såsom

förut framhållits måste man under alla omständigheter räkna med att kommunens

kostnader för en dylik reglering blir mycket stora. Om dessa kostnader

skulle helt bestridas med skattemedel, löper man stor risk att antingen,

om man fullföljer programmet i dess helhet, lägga så stora bördor på

skattebetalarna att detta hejdar eller snedvrider stadens naturliga utveckling

eller också nödgas man måhända stanna vid halvmesyrer med samma resultat,

nämligen att staden ej kan utveckla sig på det naturliga sättet.

Kostnadsfrågan tillspetsas uppenbarligen genom den markvärdestegring,

som i allmänhet åtföljer stadsplanering och som inom ett mer eller mindre

utpräglat cityområde kan gälla mycket stora belopp. Tydligen kan en del

av denna markvärdestegring ha inträtt redan innan fråga väckts om antagande

av den nya planen. Såsom i betänkandet framhållits kan det nämligen

icke undvikas, att fastighetsmarknadens köpeskillingar röner inflytande

av uppkomna förväntningar med avseende å framtida förhållanden.

Givet är att dessa s. k. förväntningsvärden undergår stegring, allt efter som

förväntningarna vinner stöd genom innehållet i ett publicerat stadsplane
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

förslag och genom förslagets framförande mot den slutliga fastställelsen.

Den definitiva värdeanpassningen efter den nya stadsplanen inträder sedan,

när full visshet ernåtts genom planens fastställelse.

Med hänsyn till att expropriationsrätt enligt 44 § första stycket byggnadslagen

icke inträder förrän tidigast i samband med att stadsplanen villkorligt

fastställes, är det tydligt, att expropriationsersättningarna kan komma

att drivas i höjden till följd av att marken före fastställelseprövningen undergått

betydande värdestegring just på grund av uppkomna förväntningar rörande

markens användning enligt en ny plan. Man måste nämligen i delta

sammanhang beakta, att det kan förlöpa en avsevärd tid från det att frågan

om genomförande av en stor, saneringssyftande stadsplanereglering första

gången väcks och fram till dess att planen fastställes. Det är därför uppenbart,

att markförvärv enligt 44 § första stycket byggnadslagen kan komma

att ställa sig mycket dyrbara för staden, kanske rent av så dyrbara att hela

saneringsprojektet äventyras.

På grund av risken för dessa olyckliga konsekvenser har i 44 § andra

och tredje styckena byggnadslagen upptagits regler om s. k. ekonomisk

zonexpropriation, vilka avser att låta kommunen utkräva bidrag till kostnaderna

för stadsplanens genomförande av de markägare som därigenom

gör oförtjänta vinster. Såsom i betänkandet ingående utvecklats är emellertid

dessa regler alltför komplicerade för att kunna praktiskt användas,

något som också otvetydigt bestyrkes dels av samstämmiga uttalanden från

kommunalt håll och dels av det faktum alt institutet ekonomisk zonexpropriation

ännu aldrig bragts i tillämpning, trots att reglerna därom gällt i

mer än tjugu år och trots att tillfällen ingalunda saknats, då det ur kommunal

synpunkt hade varit önskvärt att utnyttja institutet.

Sammanfattningsvis kan alltså till en början sägas att det är en allvarlig

olägenhet ur allmän synpunkt hos den nuvarande lagen, att den ej möjliggör

expropriation innan en ny stadsplan i detalj utarbetats, över huvud

taget gör lagen expropriationsrätten beroende av villkor, som försvårar eller

omöjliggör förvärv av sammanhängande zoner. Alldeles särskilt bör det understrykas,

att gällande regler är ägnade att driva upp kommunens kostnader

för markförvärven på ett sådant sätt, att kommunen kan tvingas avstå

från genomförandet av en i hög grad önskvärd stadsplanereglering.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det mig uppenbart, att expropriationsrätten

bör utvidgas, i det att i vissa fall avsteg bör kunna ske från

den grundsats på vilken 44 § första stycket byggnadslagen vilar eller att det

i princip skall ankomma på de enskilda markägarna atl själva genomföra

en beslutad stadsplanereglering. Väl torde, såsom också utredningen ansett,

alltjämt böra finnas utrymme för grundsatsen att en stadsplanereglering i

första hand skall ankomma på markägarna själva. Men detta bör endast

gälla de — låt vara övervägande antalet — fall då regleringen icke har en

så genomgripande omfattning alt den behöver ske i ett sammanhang efter

ett visst, på förhand noga bestämt tidsschema. År stadsplanercgleringcn däremot

verkligen av den mycket omfattande och kostnadskrävande natur som

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

förut skildrats, d. v. s. avser den en av hänsyn till den allmänna samfärdseln

eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse föranledd sanering av en hel

stadsdel eller eljest av ett större område, kan det såsom utredningen framhållit

icke anses rimligt att låta företagets genomförande bli beroende av

enskildas större eller mindre beredvillighet, av deras kalkylerande huruvida

rivning av ett hus för ögonblicket ekonomiskt lönar sig eller ej. På sätt förut

närmare utvecklats måste ett dylikt saneringsföretag regelmässigt färdigställas

i ett sammanhang och utan onödigt dröjsmål. Planmässighet i arbetets

utförande är av den allra största betydelse icke minst för att erforderliga

evakueringar och andra provisoriska anordningar skall kunna vidtagas

under övergångstiden. Det är därför enligt min mening ofrånkomligt att i

princip låta kommunen överta ledningen för företaget, så att detta kan genomföras

under kommunens aktiva kontroll. Först då behöver kommunen

icke längre befara att arbetenas igångsättande och genomförande försvåras

och fördröjes, först då blir det med andra ord möjligt att undvika den ur

samhällets synpunkt ödesdigra splittring och oreda, som lätt kan uppstå enligt

den nuvarande ordningen.

Resultatet av dessa överväganden blir att en lagregel om expropriation

för sådana stora saneringsföretag, som icke lämpligen kan utföras annorledes

än i ett sammanhang, bör utformas så, att den i princip tillerkänner

staden expropriationsrätt, oavsett huruvida de av regleringen berörda markägarna

har förmåga och vilja att själva genomföra planen och alltså oavsett

huruvida dessa hos den tillståndsgivande myndigheten förklarar sig ha för

avsikt att, kanske efter direktiv från stadens sida, låta på egen hand verkställa

erforderliga ombyggnader. Expropriationsrätten bör med andra ord

ej göras beroende av hur en undersökning av dessa ofta i hög grad subjektiva

omständigheter utfaller. Ej heller bör för expropriation vara erforderligt

att det beträffande varje i saneringsföretaget ingående fastighet kan

konstateras en tillräckligt stor skillnad mellan den gamla bebyggelsen och

bebyggelsen enligt den nya stadsplanen. I likhet med utredningen anser jag

följaktligen att, när det gäller dessa stora stadsplaneregleringar, man icke

bör upprätthålla de nu i byggnadslagen uppställda villkoren för expropriation,

nämligen att bebyggelsen avviker från stadsplanen och att dennas genomförande

ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande.

Ett slopande av dessa båda villkor -— vilka torde sakna motsvarighet

i andra länders lagar —- skulle för övrigt i viss mån endast innebära en

återgång till den före 1931 års lagstiftning gällande ordningen.

Även om de nu anförda, mera tekniskt betonade skälen regelmässigt är i

och för sig tillräckliga för att motivera en utvidgning av expropriationsrätten

i enlighet med vad här förordats, finns det emellertid, såsom redan antytts,

ytterligare ett skäl att tillerkänna samhället ett ökat inflytande vid genomförandet

av stora stadsombyggnader, ett skäl som synes böra i skilda avseenden

påverka den närmare utformningen av det nya institutet teknisk zonexpropriation.

En stadsombyggnad av genomgripande omfattning föranleder undantags
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

löst en ofta mycket avsevärd värdestegring å vissa fastigheter inom saneringsområdet,

medan andra fastigheter inom samma område kan tänkas

sjunka i värde såsom en omedelbar följd av stadsplaneregleringen. Det synes

nu icke rimligt och skulle otvivelaktigt te sig stötande för skattebetalarna i

staden, att de markägare vilkas fastigheter sålunda stiger i värde skulle få

inkassera stora vinster på en stadsombyggnad som alla stadens innevånare

måste bekosta, samtidigt som staden är skyldig utge betydande belopp i ersättning

för exproprierad mark och dessutom hålla andra sakägare än markägarna

skadeslösa för det intrång dessa lider genom stadsombyggnaden. I

sistnämnda hänseende kan med ett från regleringen av Nedre Norrmalm

hämtat exempel nämnas att Stockholms stad, för att få ta vissa markområden

i anspråk, nödgats ställa nya lokaler till förfogande för en del företagsidkare,

som nu disponerar över lokaler inom saneringsområdet, samt i något

fall även inköpa en helt ny maskinpark och andra inventarier, så att

företagets överflyttning till de nya lokalerna ej skall behöva vålla avbrott i

driften och därmed föranleda stora krav på intrångsersättning. Mot denna

bakgrund och då stadens kostnader endast till ringa del kan bli täckta av

det bidrag till gatukostnad, som staden äger uttaga av markägarna, måste

det anses innebära en rimlig avvägning mellan det allmännas och vissa enskilda

markägares intressen, att staden såsom en kompensation för sina mycket

stora kostnader i anledning av stadsombyggnaden får själv komma i åtnjutande

av sådan värdestegring å fastigheterna inom saneringsområdet,

som är en omedelbar följd av det allmännas åtgärder.

Denna synpunkt leder till samma resultat som de förut anförda, mera tekniskt

betonade skälen för en utvidgning av expropriationsrätten, nämligen

därtill att genomförandet av stora, saneringssyftande stadsplaneregleringar

bör ankomma på kommunen och ej på de enskilda markägarna samt att den

för sanering avsedda marken följaktligen bör kunna tvångsvis förvärvas av

kommunen. Endast därigenom kan värdestegringen å denna mark på effektivt

sätt komma kommunen till godo. Detta innebär icke att man uppställer

en ny princip i svensk jordpolitik utan endast att man fullföljer en sedan

länge i lagstiftningen principiellt godkänd ståndpunkt. Sålunda vilar redan

1907 års lag om tomträtt på uppfattningen att det bör tillkomma det allmänna

att njuta en eventuellt framdeles inträffande jordvärdeökning och

samma syfte uppbär bl. a. den 1924 införda lagstiftningen om aterköpsrätt,

1926 års lag om upplåtelse under åborätt av viss jord, 1949 års ändringar i

1 § expropriationslagen samt de i 44 § andra och tredje styckena byggnadslagen

upptagna bestämmelserna om ekonomisk zonexpropriation.

Den fråga som härnäst uppställer sig är, vid vilken tidpunkt expropriation

skall kunna beviljas av mark, som må vara behövlig för genomförandet

av större, saneringssyftande stadsplaneregleringar. •Bestämmandet av

denna tidpunkt är ur olika synpunkter av stor praktisk betydelse. Ju tidigare

expropriationsrätten inträder, desto större möjligheter far nämligen

staden att utarbeta en så fullgod stadsplan som möjligt och desto mindre

kommer storleken av de belopp, staden bar att erlägga i löseskilling för ex
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

proprierad mark, att påverkas av förväntningar och antaganden rörande den

nya planen. I sistnämnda hänseende har förut framhållits att den nuvarande

ordningen, enligt vilken expropriation kan beviljas först i samband med

stadsplanens villkorliga fastställelse, är ägnad att driva upp stadens kostnader

för markförvärven, eftersom marken vid denna tidpunkt kan ha tagit

åt sig en på antaganden om den nya stadsplanen grundad, understundom

avsevärd värdestegring. Utgår man i enlighet med vad tidigare förordats från

att staden bör äga åtnjuta den markvärdestegring, som är en omedelbar följd

av stadsombyggnaden, får tidpunkten för expropriationsrättens inträde betydelse

även ur den synpunkten, att stadens möjlighet att tillgodogöra sig

sådan värdestegring blir större, om expropriationsrätten inträder innan

markvärdestegringen ännu hunnit göra sig nämnvärt gällande, men mindre

om rätten inträder först på ett senare stadium.

Med den ståndpunkt jag förut redovisat i de här berörda ämnena är det

helt naturligt, att jag för egen del vill biträda utredningens förslag att avsevärt

framflytta den tidpunkt då zonexpropriation skall kunna beviljas. Jag

tillstyrker följaktligen det i betänkandet framlagda förslaget, enligt vilket

dylik expropriation skall kunna ske innan ännu den tilltänkta stadsombyggnaden

blivit i detalj preciserad och alltså redan när fråga väckts om antagande

av ny stadsplan. De invändningar som i några remissyttranden riktats

mot detta förslag torde delvis få ses mot bakgrunden av att vissa av de på

denna punkt negativt inställda remissinstanserna, dock icke alla, har avvisat

den grundläggande tanken i förevarande lagreform, nämligen att det

skall ankomma på staden och icke på de enskilda markägarna att genomföra

en genomgripande stadsombyggnad. Utgår man emellertid från att zonexpropriation

i princip skall kunna beviljas utan att hänsyn behöver tagas

till huruvida markägarna har förmåga och vilja att själva genomföra den

nya planen, ligger det i öppen dag att markägarna icke kan ha något legitimt

intresse att före expropriationsmedgivandet få närmare reda på stadsombyggnadens

olika detaljer. Några av de remissinstanser, som ansett att

den avgörande tidpunkten borde förläggas till ett senare skede än utredningen

föreslagit, har dock till stöd för sin uppfattning främst åberopat att, om

endast huvudgrunderna i den blivande planeringen redovisades i expropriationsärendet,

följden skulle kunna bli att expropriation komme att beviljas

jämväl beträffande sådana områden, som efter stadsplanens fastställelse

visade sig falla utanför regleringsområdet. Dessa farhågor synes mig icke

böra överdrivas. Det är nämligen tydligt, att det av kommunen i expropriationsärendet

åberopade materialet under alla omständigheter måste vara så

pass fullständigt, att Kungl. Maj :t kan bilda sig en på objektiva skäl grundad

uppfattning icke blott om stadsombyggnadens behövlighet i stort sett

utan även därom, att stadsombyggnaden har en så genomgripande karaktär

att den lämpligen bör genomföras i ett sammanhang under kommunens aktiva

kontroll. För den händelse staden skulle framlägga alternativa förslag

beträffande stadsplaneregleringens omfattning, torde det böra ankomma på

Kungl. Maj :t att efter en ur olika synpunkter verkställd avvägning mellan

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

förslagen avgöra, vilket av alternativen som skall fullföljas genom ett expropriationsbeslut.

Visserligen kan det dock även med dessa utgångspunkter

tänkas, att expropriationsmedgivandet kan komma att omfatta någon del i

vtterkanten av ett saneringsmoget område, som till slut visar sig komma att

falla utanför regleringen. Denna nackdel kan emellertid svårligen undvikas,

och den måste på det hela taget anses väga tämligen lätt i jämförelse med

de betydande fördelar ur allmän synpunkt, som blir en följd av att expropriationsrätten

får inträda på ett så tidigt stadium som möjligt.

I detta sammanhang må det i remissyttrandena livligt uppmärksammade

spörsmålet om värdering av exproprierad mark något närmare beröras.

Erfarenheten visar, att det även med den största försiktighet från

de kommunala myndigheternas sida icke kan undvikas, att regleringsplanerna

blir bekanta på ett tidigt stadium — ofta nog är de långt i förväg

ganska självklara — och att fastighetsmarknaden snart börjar åtminstone i

viss mån diskontera den markvärdestegring, som väntas komma att uppstå.

När regleringsplanen blivit slutgiltigt utformad och av myndighet fastställd,

ökar de s. k. förväntningsvärdena ytterligare. Frågan är då huruvida och i

vad mån dessa förväntningsvärden skall beaktas vid löseskillingens bestämmande.

I detta ämne innehåller expropriationslagen en uttrycklig regel. Sålunda

föreskrives i 8 § att vid bestämmande av löseskillingen för fastighet

som exproprieras hänsyn icke må tagas till sådan förändring i värdet därå,

som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens beviljande eller det

avsedda ändamålets genomförande. Detta lagrum bygger på en riksdagsskrivelse

av år 1907, i vilken framhölls att expropriationsnämnden »uppenbarligen

icke borde vara bunden av prisstegring, som berodde av det företag,

för vars skull expropriation begärdes» samt att det »ej kunde vara rätt,

att å ena sidan jordägaren ensam finge njuta förmånen av en utan hans åtgörande

tillkommen värdestegring, medan å andra sidan de, som genom

arbete och uppoffringar åstadkomme ifrågavarande företag, betungades med

utgivande av ersättning, som icke stode i skäligt förhållande till verkliga

värdet före företagets tillkomst». Den år 1908 tillsatta kommitté, som hade i

uppdrag att verkställa revision av expropriationslagstiftningen och vars betänkande

efter åtskilliga omarbetningar lades till grund för 1917 års expropriationslag,

sade sig dela den av riksdagen sålunda uttryckta uppfattningen,

vilken också — framhöll kommittén — vore nästan enhälligt erkänd

i utländsk lagstiftning. Dessa tankegångar mötte icke någon gensaga under

lagstiftningsärendets fortsatta behandling. Stadgandet i 8 § expropriationslagen

torde därför kunna anses ge uttryck för principen att åtminstone den

värdeökning, som uppstått efter det zonexpropriation beviljats och som

hänför sig allenast till stadsplaneregleringens genomförande, icke får räknas

fastighetsägaren till godo vid löseskillingens bestämmande. Därest, såsom

bär förordats, rätten till zonexpropriation skall inträda innan den nya stadsplanen

ännu blivit utarbetad i detalj och innan planen alltså hunnit öva någon

större inverkan på fastighetsvärdena inom det område som omfattas av

expropriationsanspråket, är det med hänsyn till den princip på vilken 8 §

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

expropriationslagen sålunda bygger tydligt, att löseskillingarna för exproprierad

mark kan väntas bli betydligt lägre än enligt den nu gällande ordningen.

Vad återigen angår de förväntningsvärden som uppkommit redan

innan frågan om en stadsombyggnad aktualiserats i expropriationsärendet,

så saknas enligt min mening tillräckligt underlag för att — såsom i vissa

yttranden ifrågasatts — i detta lagstiftningsärende föreslå införandet av en

särskild värderingsregel, som skulle begränsa markägarnas rätt att vid expropriation

få ersättning för dylik redan uppkommen markvärdestegring.

Det är emellertid min avsikt att inom kort begära bemyndigande att tillkalla

en särskild utredning, som skall ha till uppgift att verkställa en förnyad

undersökning av frågan om indragning av oförtjänt markvärdestegring.

Nästa fråga av större betydelse är spörsmålet hur expropriation sområdet

skall avgränsas. I detta avseende är att märka, att den

värdestegring som regelmässigt inträder å viss mark såsom en direkt följd

av stadsombyggnaden mycket väl kan hänföra sig icke blott, såsom förut

påpekats, till fastigheter inom själva saneringsområdet utan även till fastigheter,

som gränsar till eller eljest ligger i närheten av nämnda område.

Som ett typiskt exempel härpå kan nämnas att, om en gata i saneringsområdets

ytterkant breddas endast åt ena sidan, de fastigheter vilka är belägna

utmed galans andra sida kan få ett avsevärt mycket bättre affärsläge än

tidigare. Den omständigheten att en stadsplaneregleringis genomförande

mången gång kan ha till följd en väsentlig ökning av värdet på kringliggande

mark föranledde, att i 1931 års stadsplanelag infördes de bestämmelser

om ekonomisk zonexpropriation för vilka tidigare redogjorts och som sedan

ulan större sakliga ändringar överflyttats till 1947 års byggnadslag (44

§ andra och tredje styckena). Enär den i dessa regler medgivna expropriationsrätten

i första hand betraktades såsom ett medel för utkrävande av

bidrag till stadens kostnader för viss anläggning, utformades reglerna emellertid

så, att markägaren skulle kunna fria sig från ett expropriationsanspråk

genom att ikläda sig skyldighet att utgiva visst bidrag. På skäl som

förut närmare återgivits har utredningen för sin del ansett denna sammankoppling

mellan expropriation och bidragsskyldighet vara olämplig samt

förordat, att vid en revision av lagbestämmelserna på detta område nämnda

båda institut måtte lösgöras från varandra. Utredningen har dock ej ansett

sig böra nu föreslå införandet av en särskild värdestegringsexpropriation,

enär en dylik nybildning enligt utredningens mening tillhörde det stora problemet

om indragning av oförtjänt markvärdestegring. Den har i stället

nöjt sig med att föreslå vissa i det föregående närmare återgivna regler om

fastighetsägares skyldighet att lämna bidrag till stadsombyggnadskostnad

(s. k. bettermentsbidrag), vilka regler just bygger på uppfattningen att

de markägare, som njuter fördel av en reglering genom att deras fastigheter

avsevärt stiger i värde såsom en direkt följd av regleringen, bör bidra

till kostnaderna för densamma oavsett var deras fastigheter är belägna.

Innan man söker besvara den förut ställda frågan rörande avgränsningen

av det område, kommunen skall kunna tvångsvis förvärva enligt det nya

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23. 15

institutet teknisk /(^expropriation, synes det sålunda erforderligt att ta

ståndpunkt till det av utredningen väckta förslaget om införande av bettermentsbidrag.

Till en början vill jag då framhålla, att det — vilket också

vitsordats i det alldeles övervägande antalet remissyttranden — i och för

sig måste anses rimligt och rättvist, att kommunen får del i den värdestegring

som de inom kommunen belägna fastigheterna undergår såsom en

omedelbar följd av en med skattemedel bekostad genomgripande stadsombyggnad.

Även om denna allmänna princip framstår som självklar, är det

emellertid ytterst tveksamt, huruvida utredningens förslag till bettermentsbidrag

kan anses utgöra en godtagbar metod att omsätta densamma i praktiken.

Ett stort antal remissinstanser har framhållit, att de av utredningen

föreslagna bidragsreglerna ur olika synpunkter måste bli så svårtillämpade,

att det på goda grunder kan ifrågasättas, huruvida ett genomförande

av nämnda regler för kommunens vidkommande skulle innebära någon

fördel i jämförelse med de i praktiken tämligen värdelösa bestämmelser om

ekonomisk zonexpropriation, vilka de i betänkandet upptagna reglerna avser

att delvis ersätta.

Mot utredningens förslag i denna del talar till en början att det i praktiken

skulle erbjuda betydande, måhända oöverstigliga svårigheter för kommunen

att nöjaktigt styrka hur stor del av en inträdd markvärdestegring,

som kan anses direkt föranledd av stadsombyggnaden och alltså ej vara

hänförlig till andra faktorer. Dessa svårigheter koinme att bli desto större

i betraktande av att kommunen enligt förslaget skulle ha en tidsfrist på tio

år från det stadsplanen genomförts att framställa sina anspråk på bettermentsbidrag

samt att det uppenbarligen komme att ligga i kommunens intresse

att i görligaste mån utnyttja hela denna tidsfrist. Vidare kan mot

förslaget anföras att det säkerligen skulle ställa sig mycket vanskligt att

bestämma området för uttagande av bettermentsbidrag; områdesbestämningen

skulle nämligen icke grundas på fastigheternas läge i förhållande

till själva saneringsområdet utan på ett orsakssammanhang mellan den av

staden vidtagna åtgärden och den uppkomna värdeökningen. Kommunen

skulle följaktligen nödgas prestera ett mycket tidskrävande och dyrbart utredningsarbete

för att över huvud bli i tillfälle att precisera sina anspråk.

Bedömningen av anspråkens laglighet skulle vidare erbjuda stora svårigheter.

Härtill kommer att den i betänkandet föreslagna proceduren för bidragens

uttagande koinme att bli så omständlig och inrymma så många osäkerhetsmoment,

att hela systemet kunde befaras bli lika litet utnyttjat och

därmed lika opraktiskt som det nuvarande bidragssystemet enligt reglerna

om ekonomisk zonexpropriation. Utredningens förslag har också den nackdelen

att, eftersom bidragsplikten skulle kunna aktualiseras först på ett

mycket sent stadium, ett långvarigt och för fastighetskrediten menligt osäkerlietstillstånd

kunde väntas uppstå. Detta osäkerhetstillstånd komme icke

att hävas förrän bidragsfrågan blivit rättskraftigt avgjord, något som uppenbarligen

kunde dröja avsevärd tid med hänsyn till att kommunens bidragsbeslut

enligt utredningens förslag dels skulle kunna överklagas i administra
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

tiv ordning och dels skulle obligatoriskt underställas expropriationsdomstols

prövning och frågan därmed kunna fullföljas till hovrätt och högsta domstolen.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till vad under remissbehandlingen

i övrigt anförts mot förslaget till bettermentsbidrag, anser

jag mig icke kunna tillstyrka att detsamma för närvarande lägges till grund

för lagstiftning. Det torde emellertid böra ankomma på den av mig förut

omnämnda särskilda utredningen att undersöka i vad mån förslaget, efter

en i förenklande syfte verkställd omarbetning, kan tänkas tjäna som grundval

för en lösning av hithörande problem.

Därest systemet med bettermentsbidrag icke genomföres, aktualiseras det

i flera remissyttranden väckta förslaget om sådan utvidgning av själva

zonexpropriationsinstitutet, att staden skall äga rätt inlösa — förutom marken

inom själva saneringsområdet — jämväl sådan i dess omedelbara närhet

belägen mark, vilken såsom en direkt följd av stadsombyggnaden undergår

avsevärd värdeökning. En dylik ordning skulle icke innebära någon

egentlig nyhet i byggnadslagstiftningen; de nuvarande bestämmelserna om

ekonomisk zonexpropriation innefattar ju redan en sådan rätt för staden.

Visserligen kan markägaren enligt dessa bestämmelser avvärja expropriationsanspråket

genom att i stället betala bidrag till stadsombyggnaden. Men

denna möjlighet kan understundom vara ganska illusorisk, särskilt i tider

då svårigheter föreligger att belåna fastigheter. En tvångsinlösen av antytt

slag skulle för övrigt, såsom hovrätten för Nedre Norrland framhållit, ofta

kunna bli ett för fastighetsägarna mindre besvärande ingrepp än ovillkorlig

bidragsplikt. Bland annat kan i detta hänseende anföras, att det mången

gång måste vara bättre att på ett tidigt stadium få visshet om hur läget skall

gestalta sig — även om detta innebär att fastigheten måste avstås mot ersättning

— än att under en lång följd av år ha risk för en bidragsplikt svävande

över sig utan att alls kunna på förhand beräkna storleken av ett eventuellt

bidrag.

Förut har framhållits att verkningarna av en genomgripande stadsombyggnad

mycket väl kan komma att sträcka sig utanför det aktuella planområdet

och som ett praktiskt exempel härpå — åberopat av byggnadsstyrelsen

— har angivits det nyss antydda fallet att, sedan en gata avsevärt

vidgats men endast åt ena sidan, planens genomförande medför betydande

värdeökning för fastigheter inom sådana byggna-dskvarter på andra sidan

av gatan som icke ingår i planförslaget. Dessa fastigheter har genom stadens

åtgärder fått en så förändrad karaktär, att det i realiteten icke längre

är fråga om samma förmögenhetsobjekt. Med hänsyn till de utomordentligt

stora kostnader, som en genomgripande stadsombyggnad under alla

omständigheter medför för staden, kan det icke anses obilligt att staden

— såsom ett bidrag till dessa kostnader — får tillfälle att genom expropriation

av fastigheter, belägna i saneringsområdets närhet, komma i åtnjutande

av den värdestegring som är en direkt följd av kommunens egna åtgärder.

Jag vill därför förorda, att de nuvarande bestämmelserna om eko
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

17

nomisk zonexpropriation såsom praktiskt verkningslösa utmönstras ur byggnadslagen

samt att i stället det av utredningen föreslagna zonexpropriationsinstitutet

utvidgas i enlighet med vad nu anförts. Såsom stadskollegiet

i Stockholm förutsatt bör dock en av ekonomiska skäl betingad tvångsinlösen

av fastigheter, som ej direkt ingår i saneringsplanen, kunna ifrågakomma

endast i sådana fall då fastigheterna är belägna i planområdets omedelbara

närhet eller utgör en enklav inom området. Vidare torde böra krävas

att den värdeökning som åberopas såsom expropriationsgrund kan antagas

bli väsentlig. Däremot kan jag ej tillstyrka vissa föreslagna, ytterligare

begränsningar med avseende å en på detta sätt utformad expropriationsrätt,

såsom att det skulle ankomma på domstol och ej på Kungl. Maj :t att avgöra

om expropriation bör medgivas. Detta torde vara en för domstolarna

främmande uppgift. Ej heller synes det vara en praktisk anordning att såsom

ovillkorlig förutsättning för dylik expropriation stadga, att den skall

ske för upplåtelse med tomträtt.

Det synes icke föreligga någon anledning befara, att städerna skulle söka

i oträngt mål utnyttja den föreslagna utvidgade expropriationsrätten. Stora

saneringsföretag ställer sig nämligen under alla förhållanden så dyrbara

för städerna, att kostnaderna verkar starkt återhållande. Jag är också angelägen

understryka, att utvidgningen av expropriationsrätten vid stora, saneringssyftande

stadsplaneregleringar icke kan anses stå i strid mot vad

utredningen kallat »expropriationsinstitutets rättspolitiska syfte och begreppsliga

innebörd». Den begreppsliga innebörden av detta institut kan endast

utläsas ur de regler lagen innehåller och är med andra ord en följd

av den rättsliga utformning som ges institutet. Det kan ej med fog göras

gällande, att expropriationsinstitutet skulle ha något bestämt, för alla tider

givet rättspolitiskt syfte. Tvärtom är syftet med detta institut i mycket

hög grad betingat av rådande samhällsekonomiska värderingar. Dessa i sin

tur kan ofta vara motstridiga, men i detta speciella fall har en alldeles övervägande

opinion i den mycket omfattande remissen givit uttryck åt uppfattningen

att expropriationsrätten bör väsentligt utvidgas i jämförelse med

vad nu gäller. I anledning av vad som anförts i ett par negativt hållna remissyttranden

må slutligen framhållas att man icke torde behöva befara,

att den här föreslagna utvidgningen av expropriationsrätten skulle komma

att äventyra stora kulturhistoriska värden. Dessa värden skall staden författningsenligt

noga beakta redan vid stadsplanens utarbetande (jfr bl. a.

20 § punkt 17 byggnadsstadgan).

Det återstår härefter ännu eu fråga av mera allmän betydelse för utformningen

av det nya institutet zonexpropriation, nämligen huruvida de

fastighetsägare och hyresgäster som berörs av ett expropriationsbeslut bör

ba någon företrädesrätt att efter saneringsföretagets genomförande

återförvärva egendom eller på nytt hyra lokaler inom det exproprierade

området. Väl kan det synas önskvärt och rimligt att markägare och rörelseidkare

får tillfälle alt åter etablera sig inom det kvarter eller den stadsdel,

där de tidigare haft sin fastighet eller verksamhet. Att för detta syfte in
2

llihany till riksdagens protokoll 1953. 9 sand. 3 avd. Nr 23.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

föra en återköpsrätt eller förköpsrätt (optionsrätt) i samband med zonexpropriationen

skulle emellertid, såsom utredningen framhållit, möta stora svårigheter.

Det torde nämligen, frånsett de rent rättstekniska vanskligheterna,

icke vara praktiskt möjligt att utforma bestämmelser i ämnet så, att de

både ger de enskilda en lagstadgad rättighet och tillgodoser kommunens

behov av viss rörelsefrihet. Vad som i särskilt hög grad är ägnat att försvåra

en lösning av problemet är, att de gamla tomterna efter en genomgripande

stadsombyggnad i regel kommer att ha undergått så stora föränddringar,

att det icke skulle vara möjligt att göra en rättvis fördelning mellan

alla intressenter. Den i ett remissyttrande anvisade metoden att lösa

detta problem efter samma grunder som anges i 46 § byggnadslagen synes

mig icke till fyllest. Uppenbarligen av hänsyn till de praktiska svårigheter,

som eu mera allmän reglering skulle möta, har stadskollegiet i Stockholm

också nöjt sig med att framlägga ett mycket begränsat förslag. Detta går

ut på att ägare till en sådan fastighet, som visserligen exproprierats men

som enligt den nya stadsplanen icke förändrats med avseende å tomtgränser

eller byggnadsrätt, skulle erhålla optionsrätt till upplåtelse av

fastigheten med tomträtt, sedan den nya stadsplanen fastställts. Det fall

som avses med detta förslag är emellertid så speciellt och så sällan förekommande,

att det icke kan anses motivera en komplicerad rättslig reglering.

Förslaget ger ingen rättighet åt markägarna i normala fall och beaktar

över huvud taget icke rörelseidkarnas intressen.

Vid bedömningen av förevarande spörsmål måste slutligen understrykas

betydelsen av den stora förändring som ett genom zonexpropriation omgestaltat

område undergår. I fråga om markägarnas anspråk har redan

förut framhållits, att fastigheterna i regel erhåller en helt ny karaktär.

Detta får betydelse också med hänsyn till rörelseidkarna. Ofta är det mindre

lämpligt att låta alla äldre rörelser återuppstå just inom det sanerade området.

Det kan sålunda mycket väl tänkas, att flera av de tidigare rörelserna

varit placerade vid bakgator och haft en tämligen obetydlig omfattning,

men att de fastigheter som byggs upp efter saneringen är belägna

vid huvudstråk samt att de i dessa fastigheter inrymda affärs- och kontorslokalerna

såväl med hänsyn till deras läge som i betraktande av de hyror

de betingar måste utnyttjas av större rörelser eller i varje fall av rörelser

av en helt annan karaktär än vissa av de äldre företagen. Detta blir en

omdömesfråga, som måste prövas från fall till fall och som icke med fördel

kan regleras genom lagstiftning om bestämd företrädesrätt. Jag anser

följaktligen i likhet med utredningen, att icke någon form av företrädesrätt

bör lagfästas. Såsom i betänkandet anförts lär man emellertid kunna

utgå ifrån att kommunerna kommer att förfoga över den exproprierade

marken på ett sätt, som innebär ett skäligt hänsynstagande till de förutvarande

fastighetsägarnas och hyresgästernas rimliga önskningar att få

återkomma till sina kvarter. I anledning av den i ett remissyttrande gjorda

invändningen, att detta endast är ett löst antagande, må framhållas att det

uppenbarligen ligger i städernas eget intresse att icke i onödan behöva utge

betydande intrångsersättningar.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande m 23.

19

Såsom inledningsvis anförts har behov av saneringssyftandc stadsplaneregleringar

framträtt i många svenska städer och ej blott i huvudstaden.

Det är därför tydligt att den nya lagstiftningen om zonexpropriation bör

erhålla allmän räckvidd.

Jag får följaktligen föreslå, alt i byggnadslagen upptages ett stadgande

av innehåll att, därest tätbebyggt område finnes med hänsyn till den allmänna

samfärdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse vara i behov

av genomgripande ombyggnad och denna icke lämpligen kan ske annorledes

än i ett sammanhang, Konungen må, sedan i anledning av ombyggnaden

fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för området,

medgiva staden att lösa den mark inom området som erfordras för ombyggnaden

ävensom annan inom området eller i dess omedelbara närhet

belägen mark, för vilken planens genomförande kan väntas medföra väsentligt

ökat värde. Frånsett det avsnitt som rör inlösen på grund av markvärdestegring

överensstämmer detta i sak helt med utredningens förslag. Det

närmare bestämmandet av gränserna för den zon, inom vilken expropriationsrätt

skall tillerkännas staden, måste ankomma på Konungen efter prövning

i varje särskilt fall, och några mera detaljerade regler härom torde

icke kunna givas. Såsom utredningen anfört synes det överflödigt att i lagtexten

särskilt utmärka, att expropriationsansökan skall kunna ske även

efter stadsplanens fastställande.

Stadgandet om zonexpropriation torde böra upptagas i byggnadslagens

44 §, vilken härigenom skulle innehålla en helt ny lydelse.

Det föreslagna zonexpropriationsinstitutet avses skola komma att användas

endast för de mera undantagsvis förekommande fall, då en saneringssyftande

stadsombyggnad har en så stor omfattning, att den lämpligen

bör genomföras i kommunens egen regi. Såsom jag tidigare framhållit kommer

följaktligen vid sidan av zonexpropriationen att finnas utrymme för

sådan expropriation av mark som ingår i byggnadskvarter, där förfarandet

bör vara utformat med hänsyn till att stadsplanens genomförande i första

band skall ankomma på markägarna själva. För dylik expropriation — som

med en av utredningen föreslagen term lämpligen kan benämnas t o m texpropr

iation — finns i gällande lag bestämmelser meddelade i 44 §

första stycket och 45 § första stycket byggnadslagen. Dessa bestämmelser

torde för här avsedda fall i princip böra bibehållas.

Emellertid har under lagstiftningsärendets behandling tvekan yppats rörande

den närmare innebörden av den i 44 § första stycket gällande lag

såsom villkor för expropriation upptagna förutsättningen, att stadsplanens

genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande.

Jag bar förut såsom min mening uttalat, att utredningens tolkning

av denna bestämmelse syntes väl restriktiv ur stadens synpunkt samt

att utredningen i någon mån torde ha underskattat de möjligheter till expropriation

som gällande lag rymmer. Villkoret kan rimligen icke ha den

innebörden, att sedan markägarna kanske utan närmare motivering påstått

sig ha både förmåga och vilja att själva bringa bebyggelsen i överensstäm
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

melse med stadsplanen, staden skulle vara skyldig alt till fullo styrka att

så icke vore fallet. Stadgandet torde i stället böra förstås så, att en viss utredningsplikt

åligger både staden och markägarna samt att Konungen har

att verkställa en totalbedömning av läget på grundval av de argument, som

på ömse sidor anförs rörande utsikterna till stadsplanens genomförande

inom skälig tid utan stadens ingripande. Spörsmålet huruvida därvid tvångsinlösen

skall medgivas eller ej torde med andra ord icke böra konstrueras

såsom en bevisbördefråga.

Självfallet kan det mången gång vara svårt att avgöra, huruvida tilltro

kan sättas till markägarnas försäkran att de har förmåga och vilja att

själva inom skälig tid bringa bebyggelsen i huvudsaklig överensstämmelse

med stadsplanen. Gränsfall kan härvid lätt uppkomma, i vilka Konungen

om än med tvekan finner sig icke kunna bevilja stadens expropriationsansökan.

Avslås ansökan på den grund att stadsplanens genomförande kan

förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande, finns emellertid

inga garantier för att markägarnas utfästelser verkligen kommer att

hållas. I stället kan det naturligtvis mycket väl tänkas, att markägarna av

den ena eller andra anledningen underlåter att fullgöra ombyggnaden eller

också att en eller flera av markägarna finner det vara med sina intressen

mest förenligt att sälja marken och att de nya ägarna icke har vare sig

vilja eller förmåga att genomföra stadsplanen i vad på dem ankommer.

På grund härav synes det angeläget att med lagstiftningens hjälp söka

skapa vissa garantier för att ett avslagsbeslut icke skall få direkt menliga

verkningar för samhället. De av utredningen föreslagna bestämmelserna

om tomtexpropriation torde därför böra kompletteras med ett stadgande,

enligt vilket i de fall, då ansökan om tomtexpropriation icke anses kunna

beviljas på den grund att stadsplanens genomförande kan förväntas äga

rum inom skälig tid utan stadens ingripande, Konungen må på stadens begäran

föreskriva viss tid inom vilken bebyggelsen skall ha bragts i överensstämmelse

med stadsplanen, vid äventyr att efter utgången av sagda

tid nämnda hinder mot expropriation ej vidare skall anses föreligga.

En föreskrift av detta innehåll skulle som nyss antytts förutsätta, att

staden framställt ett yrkande därom under expropriationsärendets handläggning

innan Kungl. Maj :ts beslut däri meddelas. Föreskriften torde icke böra

ha karaktär av ett föreläggande för viss markägare utan böra gälla oavsett

om marken under tiden byter ägare. Med hänsyn härtill torde anteckning

om föreskriften så snart ske kan böra ske i fastighets- eller inteckningsboken.

Avskrift av expeditionen bör därför genom vederbörande departements

försorg tillställas inskrivningsdomaren. Hur lång tid markägaren skall få

på sig att färdigställa den nya bebyggelsen får bero på omständigheterna i

varje särskilt fall. När tiden gått ut, bör staden, därest den hävdar att markägaren

icke fullgjort vad på honom ankommit, kunna på nytt väcka fråga

om expropriation.

Reglerna om tomtexpropriation synes lämpligen böra upptagas i 45 §

byggnadslagen. Dessa regler bör gälla i de fall då 44 § ej är tillämplig, d. v. s.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

21

då förutsättningar för zonexpropriation ej föreligger. I anledning av bostadsstyrelsens

yttrande, att en sådan begränsning skulle kunna medföra

praktiska olägenheter, må framhållas att zonexpropriationsinstitutet avses

bli tillämpligt även om stadsplaneregleringen icke är direkt föranledd av

trafiktekniska behov utan har till syfte att, med bibehållande av det äldre

gatunätet, åstadkomma en ändamålsenlig bebyggelse. Som ett exempel kan

nämnas att zonexpropriation bör kunna ifrågakomma, när en stadsplanereglering

endast siktar till att i väsentlig mån ändra den bestående bebyggelsens

karaktär — t. ex. att skapa ett centrum för ett bebyggelseområde —•

men regleringen har en sådan omfattning att den måste överlämnas åt

kommunen för att bli effektivt genomförd. Den närmare gränsdragningen

mellan de båda paragraferna får ankomma på praxis.

I 146 § byggnadslagen torde en redaktionell följdändring böra vidtagas.

Såsom utredningen anfört är det angeläget, att lagändringarna kan träda

i tillämpning så snart som möjligt. Det föreslås därför att de skall träda

i kraft den 1 juli 1953.

Ansökan om teknisk eller ekonomisk zonexpropriation, som gjorts före

nämnda tidpunkt, torde böra prövas enligt äldre lag.»

Lagrådet.

Lagrådet har lämnat det remitterade förslaget utan erinran.

Motionerna.

I de likalydande motionerna I: 476 och II: 600 har hemställts,

»A. att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 218

måtte, med beaktande av vad ovan anförts, besluta,

dels att såsom grund för inlösen enligt 44 § byggnadslagen skall gälla,

att denna är nödvändig och icke endast lämplig,

dels att lösenrätt enligt denna paragraf skall i första hand medgivas ägare,

som ensam eller i förening med andra fastighetsägare innehar mer än

hälften av den sammanlagda tomtarealen inom saneringsenheten eller hälften

av det sammanlagda värdet därav,

dels att såsom grund för inlösen icke må åberopas det förhållandet att

mark inom saneringsområdet eller i dess omedelbara närhet på grund av

saneringsåtgärderna väntas stiga i värde,

dels ock att av kommun inlöst område, efter det regleringen verkställts,

skall utbjudas i den öppna marknaden till försäljning eller mot tomträtt

med möjlighet till företrädesrätt för förutvarande fastighetsägare och nyttjanderättsinnehavare;

ävensom

11. att vederbörande utskott mätte utarbeta förslag till härför erforderliga

författningsändringar.»

I de likalydande motionerna 1:477 och 11:599 har hemställts, »att riks
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

dagen vid sin behandling av propositionen nr 218 måtte vidtaga sådan ändring

av 44 § att sista meningen, orden ''ävensom annan--- -— ökat värde’

utgår samt att vederbörande utskott måtte härför vidtaga nödig lagändring.»

I de likalydande motionerna I: 478 och II: 598 har hemställts, »att riksdagen

hos Kungl. Maj :t hemställer om förnyat övervägande av frågan om återköpsrätt

samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga förslag, vartill

dessa överväganden kunna föranleda.»

Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena får

utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet.

Av zonexpropriationsutredningens betänkande och de däröver avgivna remissyttrandena

finner utskottet oförtydbart framgå, att de i 44 och 45 §§

byggnadslagen upptagna expropriationsbestämmelserna icke kan anses ge

städerna tillräckliga rättsliga medel för att genomföra stora, saneringssyftande

ombyggnader av äldre stadspartier. I likhet med departementschefen

finner utskottet sålunda det innebära allvarliga brister ur allmän synpunkt

hos den nuvarande lagen, att den ej möjliggör expropriation innan en ny

stadsplan i detalj utarbetats samt att den gör expropriationsrätten beroende

av villkor, som försvårar eller omöjliggör förvärv av sammanhängande zoner.

Utskottet vill även understryka departementschefens uttalande, att gällande

regler är ägnade att driva upp städernas kostnader för markförvärven

på ett sådant sätt, att städerna kan tvingas avstå från genomförandet av i

hög grad önskvärda, saneringssyftande stadsplaneregleringar. Då behovet av

dylika regleringar beträffande främst centralt belägna stadspartier är aktuellt

icke endast i huvudstaden utan även i åtskilliga andra av rikets större städer,

finner utskottet det angeläget att de brister som i här angivna hänseenden

vidlåder den nuvarande lagstiftningen snarast avhjälps.

I gällande lag göres icke någon skillnad mellan det fall att en stadsplanereglering

avser ett större, i huvudsak sammanhängande område eller en

zon samt det fall att regleringen endast tar sikte på ett mindre område,

exempelvis något enstaka kvarter eller kanske blott en del av ett kvarter,

och följaktligen har karaktär av s. k. punktsanering. Enligt 44 § byggnadslagen

gäller samma regler för båda dessa fall och den grundsats på vilken

lagrummet vilar innebär, att det i princip städse skall ankomma på de enskilda

markägarna att själva genomföra en beslutad stadsplanereglering.

I propositionen föreslås att avsteg skal! kunna ske från denna grundsats,

när en stadsplanereglering har en så stor omfattning och är så genomgripande,

att den förutsätter en hög grad av enhetlighet, koncentration och

planmässighet vid utförandet, om stadsombyggnadsföretaget skall kunna

genomföras inom rimlig tid. För dessa fall — vilka i den föreslagna lagtexten

(44 §) beskrivits sålunda, att tätbebyggt område med hänsyn till den

allmänna samfärdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse finnes vara

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

i behov av genomgripande ombyggnad, som icke lämpligen kan ske annorledes

än i ett sammanhang — ger propositionen den lösningen, att expropriationsrätt

i princip skall tillkomma staden oavsett huruvida de av stadsombyggnadsföretaget

berörda markägarna har förmåga och vilja att själva

genomföra planen. Propositionen förutsätter vidare, att i dessa särskilda

fall expropriation (s. k. zonexpropriation) skall kunna medgivas innan den

tilltänkta stadsombyggnaden blivit i detalj preciserad, närmare bestämt redan

då fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för området.

När det gäller stadsplaneregleringar, som icke har en så genomgripande omfattning

att de hehöver ske i ett sammanhang efter ett visst, på förhand noga

bestämt tidsschema, bibehåller propositionen däremot den nuvarande grundsatsen

att stadsplanens genomförande i första hand skall ankomma på

markägarna själva (se 45 § i lagförslaget).

I motionerna 1:476 och 11:600 hävdas att sistnämnda grundsats allt

framgent bör upprätthållas även i fråga om sådana genomgripande och mycket

omfattande stadsombyggnadsföretag, på vilka det i propositionen föreslagna

nya institutet zonexpropriation tager sikte. I dessa motioner kritiseras

sålunda departementschefens uppfattning att genomförandet av saneringsverksamheten

i dessa fall bör helt ankomma på kommunerna och det yrkas

i stället en utvidgning av den expropriationsrätt till förmån för enskild

markägare, som regleras i 46 § byggnadslagen, så att ägare, som ensam eller

i förening med andra fastighetsägare innehar mer än hälften av den sammanlagda

tomtarealen inom en saneringsenhet eller hälften av det sammanlagda

värdet därav, berättigas lösa återstående fastigheter. Först därest sådan

inlösen ej skett inom viss tid, borde staden vara berättigad lösa fastigheterna

inom saneringsenheten. Motionerna innehåller emellertid icke något

formligt yrkande, att lösenrätten — liksom nu •— skall inträda först

när stadsplanen blivit i detalj utformad och av Ivungl. Maj:t åtminstone

villkorligt fastställd. I motiveringen till motionerna anföres dock, att det

måste mer exakt angivas vid vilken tidpunkt en expropriation får ske, så att

erforderligt rådrum beredes de enskilda markägarna.

För egen del vill utskottet tveklöst biträda departementschefens mening,

att genomförandet av stora, saneringssyftande stadsplaneregleringar hör

ankomma på kommunerna och ej på de enskilda markägarna samt att den

för sanering avsedda marken följaktligen bör kunna tvångsvis förvärvas

av kommunen. Saneringen av en hel stadsdel eller eljest av ett större område

förutsätter regelmässigt en mera genomgripande omdaning av gatunätet

inom området, och en stadsombyggnad av denna omfattning kräver uppenbarligen

en samordning av de olika arbetsmomenten och ett noga genomtänkt

tidsschema, baserat på arbetenas inbördes sammanhang och naturliga

prioritet. Planmässighet i arbetenas utförande är av särskilt stor betydelse

för att erforderliga evakueringsutrymmen skall kunna iordningställas

och andra provisoriska anordningar vidtagas under övergångstiden. Med

hänsyn till dessa förhållanden är det enligt utskottets mening ofrånkomligt

all i princip låta kommunerna övertaga ledningen för sådana stora, sane
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

ringssyltande stadsombyggnadsföretag varom här är fråga. Utskottet kan

sålunda icke ansluta sig till den i motionerna I: 476 och II: 600 framförda

meningen, att saneringsverksamheten även i dessa fall bör i första hand

ankomma på de enskilda markägarna samt att en majoritet bland dem skall

äga expropriera inom saneringsenheten belägna fastigheter, tillhöriga markägare

som icke själva vill eller förmår genomföra den nya stadsplanen i vad

på dem ankommer. I detta avseende må till en början framhållas att expropriationsvapnet,

av såväl principiella som praktiska skäl, endast i rena undantagsfall

bör få utnyttjas av annan än samhället. Att låta en majoritet

av fastighetsägarna inom ett stort saneringsområde få använda detta vapen

mot de övriga markägarna inom området skulle te sig särskilt stötande och

i praktiken kunna leda till att en monopolställning skapades för enstaka,

mycket kapitalstarka fastighetsägare. Visserligen innehåller, såsom i motionerna

påpekats, 46 § hyggnadslagen den föreskriften att, därest enligt tomtindelning

särskilda delar av tomt är i olika ägares hand, ägare av sådan

tomtdel skall äga rätt att lösa återstoden av tomten. Det är emellertid att

märka, att denna expropriationsrätt — som dock icke må utövas av en majoritet

bland tomtdelägarna utan som har till syfte att hela tomten skall bli

törenad i en enda hand — endast avser förhållandena inom en jämförelsevis

liten enhet, nämligen en tomt. Den i 46 § hyggnadslagen medgivna expropriationsrätten

gäller alltså icke inom ett kvarter som består av flera

tomter och än mindre inom ännu större saneringsenheter. Såsom förut

t ramhållits utgår propositionen från att genomförandet av mindre saneringsföretag

allt framgent skall i första hand ankomma på markägarna

själva. Det är därför måhända icke helt uteslutet, att den expropriationsrätt

till förmån för enskild fastighetsägare som anges i 46 § hyggnadslagen kan

något utbyggas, när det gäller andra stadsplaneregleringar än sådana, vilkas

genomförande på grund av stadsombyggnadsföretagets stora omfattning

och genomgripande natur bör förbehållas kommunen. Detta svåra och ömtåliga

problem — till vilket utskottet dock icke för närvarande vill taga

ståndpunkt — torde, enligt vad utskottet inhämtat, komma att behandlas

av bostadsstyrelsen i samband med fullgörandet av ett utav Kungl. Maj :t

åt styrelsen den 16 juni 1950 givet uppdrag att utarbeta förslag till riktlinjer

för upprättandet av kommunala saneringsplaner.

Det är emellertid icke blott av nu anförda skäl som utskottet finner sig

höra bestämt avvisa tanken att expropriationsrätt skall tillkomma vissa

enskilda markägare för genomförandet av sådana omfattande stadsplaneregleringar,

som avses med det nya institutet zonexpropriation. Såsom i propositionen

närmare utvecklats måste man under alla omständigheter räkna

med att kommunens kostnader för en dylik reglering blir mycket stora.

Därest genomförandet av regleringen i första hand förbehölles en majoritet

hland fastighetsägarna, skulle kommunen icke få någon möjlighet att

såsom en kompensation för sina kostnader i anledning av stadsombvggnaden

tillgodogöra sig den värdestegring å marken inom saneringsområdet,

som är en omedelbar följd av själva ombyggnaden. Detta kan ur skattebe
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

talarnas synpunkt icke anses skäligt. En annan för samhällets vidkommande

mycket allvarlig konsekvens av förslaget att i här berörda fall tillerkänna

enskilda markägare expropriationsrätt vore, att expropriationsrätten därvid

— i likhet med vad som är förhållandet enligt gällande lag — icke kunde

få inträda förrän den nya stadsplanen blivit i detalj utformad. Det ligger

nämligen i sakens natur, att markägarna dessförinnan icke kan bilda

sig någon säker uppfattning angående sina möjligheter att själva genomföra

den nya planen. Ett vidhållande av lagens nuvarande ståndpunkt att expropriationsrätt

skall få inträda först på detta sena stadium skulle emellertid

leda till att planförfattarna icke finge den friare ställning, som är önskvärd

när det gäller att föreslå nya tomtindelningar och att över huvud taget

utarbeta en om möjligt fullgod stadsplan. Nämnda ståndpunkt skulle

även såtillvida innebära en stor olägenhet för det allmänna, att staden —

för den händelse icke en majoritet bland markägarna kunde enas om att

själva genomföra den nya planen — komme att vid inlösen av marken nödgas

erlägga expropriationsersättning beräknad efter de högre värden, som

marken tagit åt sig på grund av förväntningar rörande dess användning enligt

den nya planen. Härigenom skulle man gå miste om en av de största

fördelarna med det i propositionen framlagda lagförslaget, nämligen all nedbringa

kommunernas kostnader för genomförandet av stora, saneringssyftande

stadsplaneregleringar. Med hänsyn till vad som anföres i motiven

till den föreslagna lagstiftningen anser utskottet det icke erforderligt att

tidpunkten för expropriationsrättens inträde anges mera exakt än som skett

i propositionen. Utskottet tillstyrker alltså, alt denna tidpunkt anges med

orden »sedan i anledning av ombyggnaden fråga väckts om antagande eller

ändring av stadsplan för området».

Gentemot det i motionerna 1:476 och II: 600 vidare framförda yrkandet,

»att såsom grund för inlösen enligt 44 § byggnadslagen skall gälla att denna

är nödvändig och icke blott lämplig», vill utskottet framhålla, att det skulle

innebära en orimlig bevisbörda för kommunerna och kunna allvarligt äventyra

det föreslagna zonexpropriationsinsitutets hela praktiska funktion, därest

såsom förutsättning för dylik expropriation skulle krävas att stadsombyggnaden

nödvändigtvis måste ske i ett sammanhang. Även en mindre

skärpning av den i propositionen föreslagna lagtexten, enligt vilken såsom

villkor för zonexpropriation skall gälla att stadsombyggnaden »icke lämpligen

kan ske annorledes än i ett sammanhang», skulle kunna leda till utdragna

och fruktlösa debatter mellan staden och markägarna, med påföljd

att saneringsföretagets genomförande i onödan förhalades. En annan sak

är, att för zonexpropriation — liksom för varje annan expropriation — såsom

allmän förutsättning bör gälla att åtgärden skall vara nödvändig för att

man skall kunna ernå vad som åsyftas. Detta har även zonexpropriationsutredningen

framhållit, men utredningen har det oaktat i nu ifrågavarande hänseende

föreslagit den lagtext som återfinnes i propositionen. I de sammanhang

varom här är fråga torde den nu antydda, allmänna inskränkningen i

expropriationsrätten fä praktisk betydelse närmast såtillvida, atl expropria
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

tion icke bör ifrågakomma, för den händelse fastighetsägarna är villiga att

på rimliga villkor frivilligt till kommunen överlåta den mark kommunen

med stöd av lagstiftningen gör anspråk på.

Utskottet övergår härefter till spörsmålet huruvida zonexpropriationsinstitutet

— på sätt i propositionen föreslagits — bör utformas så, att staden

skall äga lösa icke blott den mark inom saneringsområdet som erfordras för

stadsombyggnaden utan även annan inom nämnda område eller i dess omedelbara

närhet belägen mark, för vilken den nya stadsplanens geomförande

kan väntas medföra väsentligt ökat värde.

Bestämmelser om s. k. ekonomisk zonexpropriation eller värdestegringsexpropriation

infördes i svensk rätt genom 1931 års stadsplanelag. I den proposition

som låg till grund för denna lag anförde föredragande departementschefen,

att en gatureglering som krävde genombrytande av bebyggt område

givetvis droge betydande kostnader, vilka i regel endast till ringa del torde

bli täckta av det bidrag till gatukostnad som staden ägde uttaga av tomtägarna.

Å andra sidan — fortsatte departementschefen — torde regleringens

genomförande mången gång ha till följd en väsentlig ökning av värdet på

kringliggande fastigheter. Där angivna förhållanden inträffade, syntes det enligt

departementschefen rimligt, att möjlighet bereddes staden att i större utsträckning

än som eljest skulle bli fallet få sina kostnader för regleringens

genomförande täckta. Expropriationsinstitutet syntes därför böra utvidgas

med bestämmelser om ekonomisk zonexpropriation. Emellertid borde dylik

expropriationsrätt i första hand betraktas såsom ett medel för utkrävande

av bidrag till stadens kostnader för viss anläggning. Med hänsyn härtill borde

markägaren kunna fria sig från ett expropriationsanspråk genom att

ikläda sig skyldighet att gälda skäligt bidrag.

De bestämmelser om ekonomisk zonexpropriation som i enlighet härmed

infördes i 1931 års stadsplanelag överflyttades sedermera utan större

sakliga ändringar till 1947 års nu gällande byggnadslag. Enligt 44 § andra

och tredje styckena i denna lag äger sålunda Konungen — därest kostnaden

för genomförande av stadsplan beträffande viss mark kan antagas väsentligt

överstiga det bidrag till kostnad för gata som staden äger uttaga av tomtägare

och under förutsättning tillika att planens genomförande medför

väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark — medgiva staden att

lösa sådan mark. Denna stadens lösningsrätt kan emellertid elimineras genom

en förklaring från ägarens sida att han hellre vill till staden utgiva

särskilt bidrag för stadsplanens genomförande. I så fall skall Konungen

bestämma ett i förhållande till kostnaden och värdestegringen skäligt belopp,

som markägaren skall erlägga i den ordning Konungen föreskriver, vid äventyr

att staden eljest må lösa marken. Om staden och markägaren icke kan

enas om det belopp till vilket värdestegringen skall beräknas, skall beloppet

bestämmas av expropriationsdomstolen (före den 1 april 1950 av expropriationsnämnden).

Zonexpropriationsutredningen har för sin del ansett den i gällande rätt

gjorda sammankopplingen mellan expropriation och bidragsskyldighet vara

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

olämplig samt förordat, att vid en revision av lagbestämmelserna på detta

område nämnda båda institut måtte lösgöras från varandra. Utredningen

har dock ej ansett sig böra nu föreslå införandet av en särskild värdestegringsexpropriation,

enär en dylik nybildning enligt utredningens mening

tillhörde det stora problemet om indragning av oförtjänt markvärdestegring.

Den har i stället nöjt sig med att föreslå vissa regler om fastighetsägares

skyldighet att lämna bidrag till stadsombyggnadskostnad (s. k. bettermentsbidrag),

vilka regler just bygger på uppfattningen att de markägare, som

njuter fördel av en reglering genom att deras fastigheter avsevärt stiger i

värde såsom en direkt följd av regleringen, bör bidra till kostnaderna för

densamma oavsett var deras fastigheter är belägna.

Med hänsyn till den kritik som under remissbehandlingen riktades mot

zonexpropriationsutredningens förslag om införande av s. k. bettermentsbidrag

har departementschefen icke ansett sig kunna tillstyrka, att detta förslag

för närvarande lägges til! grund för lagstiftning. Under framhållande

av att en genomgripande stadsombyggnad kan medföra betydande värdeökning

för fastigheter i saneringsområdets omedelbara närhet, har departementschefen

i stället hävdat att staden — såsom ett bidrag till de utomordentligt

stora kostnader, som en dylik stadsombyggnad under alla omständigheter

medför för staden — borde få tillfälle att genom expropriation av

fastigheter, belägna i saneringsområdets omedelbara närhet, komma i åtnjutande

av den värdestegring som är en direkt följd av kommunens egna

åtgärder. Departementschefen har därför förordat, att de nuvarande bestämmelserna

om ekonomisk zonexpropriation såsom praktiskt verkningslösa

utmönstras ur byggnadslagen samt att i gengäld zonexpropriationsinstitutet

utvidgas i enlighet med vad nu anförts.

I motionerna I: 476 och II: 600 tages bestämt avstand från tanken, att

en kommun för att komma i åtnjutande av s. k. oförtjänt markvärdestegring

skulle äga tvångsvis förvärva det föremål som undergår värdestegring. En

på detta sätt vidgad expropriationsrätt synes motionärerna så mycket mindre

motiverad som departementschefen samtidigt i propositionen anmält sin

avsikt att tillkalla särskilda sakkunniga för en förnyad undersökning av

frågan om indragning av s. k. oförtjänt markvärdestegring. Även motionerna

1:477 och 11:599 avvisar propositionen i denna del, bland annat med den

motiveringen att man i avvaktan pa den i utsikt ställda utredningen ej bör

nu införa värdestegring såsom expropriationsgrund.

För egen del anser utskottet i likhet med departementschefen det ur skattebetalarnas

synpunkt vara rimligt och rättvist, att en kommun som låtei

utföra en genomgripande stadsombyggnad far del i den värdestegring som de

i saneringsområdets omedelbara närhet belägna fastigheterna undergår såsom

en omedelbar följd av stadsombyggnaden. De bestämmelser om s. k. ekonomisk

zonexpropriation eller värdestegringsexpropriation som redan 1931 infördes

i svensk rätt är alltså enligt utskottets mening i och för sig sakligt

väl grundade. Även om utskottet följaktligen bar samma piincipiclln inställning

i denna fråga som departementschefen, har inom utskottet likväl

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

viss tvekan yppats i fråga om lämpligheten av det i propositionen väckta

förslaget att upphäva den nuvarande ordningen, enligt vilken fastighetsägaren

i här ifrågavarande fall kan fria sig från ett expropriationsanspråk genom

att ikläda sig skyldighet att gälda skäligt bidrag till stadsombyggnaden.

Emellertid har de nuvarande reglerna om ekonomisk zonexpropriation visat

sig vara praktiskt verkningslösa; dessa regler har sålunda icke i något enda

fall bragts i tillämpning, trots att de gällt i mer än tjugu år och trots att åtåtskilliga

städer tvivelsutan önskat utnyttja dem. Med hänsyn härtill och då

det av zonexpropriationsutredningen föreslagna systemet med s. k. bettermentsbidrag,

på de skäl departementschefen anfört, icke heller kan anses

innefatta en ur praktisk synpunkt tillfredsställande lösning av problemet,

linner sig utskottet likväl böra biträda propositionens förslag i denna del.

Det må dock understrykas, att godtagandet av en mera renodlad värdestegringsexpropriation

på detta speciella område icke i och för sig bör få verka

prejudicerande, när det gäller att i andra sammanhang lösa problemet om

indragning till det allmänna av oförtjänt jordvärdestegring. Utskottet vill

samtidigt betona angelägenheten av att den i propositionen utlovade utredningen

av detta ännu olösta problem snarast kommer till stånd, så att problemet

kan angripas i hela dess vidd.

Den sista frågan av mera allmän betydelse för utformningen av det nya

institutet zonexpropriation gäller, huruvida de fastighetsägare och hyresgäster

som berörs av ett expropriationsbeslut bör ha någon företrädesrätt att

efter saneringsföretagets genomförande återförvärva egendom eller på nytt

hyra lokaler inom det exproprierade området. Zonexpropriationsutredningens

uppfattning att en dylik företrädesrätt icke borde införas har under

remissbehandlingen väckt gensagor från åtskilliga håll. Departementschefen

har dock på närmare anförda skäl kommit till samma resultat som zonexpropriationsutredningen,

nämligen att varken återköpsrätt eller någon annan

form av företrädesrätt bör uttryckligen lagfästas. De argument departementschefen

härvid åberopat finner utskottet övertygande, och utskottet kan

följaktligen icke biträda det krav på ytterligare utredning av frågan som

framställts i motionerna 1:478 och 11:598. Än mindre kan utskottet godtaga

det i motionerna 1:476 och 11:600 väckta yrkandet, att en företrädesrätt

för förutvarande fastighetsägare och nyttjanderättshavare måtte redan

nu inskrivas i lagstiftningen. Utskottet vill dock starkt understryka vikten

av att kommunerna i praktiken kommer att förfoga över den exproprierade

marken på ett sätt, som innebär ett skäligt hänsynstagande till de förutvarande

fastighetsägarnas och hyresgästernas rimliga önskningar att få

återkomma till sina kvarter.

Den i propositionen föreslagna utformningen av institutet tomtexpropriation

(45 § byggnadslagen) har icke givit utskottet anledning till erinran.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23. 29

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte, med avslag å motionerna 1:476

och 11:600 samt 1:477 och 11:599, antaga det genom propositionen

framlagda lagförslaget; samt

B. att motionerna I: 478 och II: 598 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 maj 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Albert Hermansson,

Ebbe Ohlsson, Ivar Nilzon, Boo, William Ohlsson och Georg Carlsson;

samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Mölndal, Johansson i Torp,

Nyberg, Levin, Andersson i Ryggestad, Hansson i Skegrie*, Carlsson i Stockholm

och Munktell.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Ebbe Ohlsson och Munktell, vilka ansett att utskottets utlåtande

bort ha följande lydelse:

»Under mer än ett decennium har den naturliga förnyelsen av tätorternas

centrala delar upphört. Den gamla centrala bebyggelsen har alltmer

fått förfalla, icke minst genom att hyresregleringen varit ägnad att hindra

nödigt fastighetsunderhåll. Genom regleringar har bostadsmarknaden fastlåsts

och en utflyttning av hyresgäster från de saneringsmogna fastigheterna

har varit praktiskt omöjlig.

Det sålunda uppdämda saneringsbehovet jämte den omständigheten att

saneringsföretag numera kommit att omfatta allt större områden gör det

enligt utskottets mening ur effektivitetssynpunkt nödvändigt, att vissa författningsändringar,

som underlättar saneringsarbetet inom den äldre bebyggelsen,

nu vidtages.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

Utskottet kan emellertid icke helt biträda departementschefens förslag

till lösning av detta problem. Förslaget innebär nämligen att man genom införande

av en ny expropriationsform i byggnadslagen, zonexpropriation,

förutsätter att genomförandet av stora, saneringssyftande stadsplaneregleringar

skall ankomma endast på kommunerna och ej på de enskilda markägarna

samt att den för saneringen erforderliga marken tvångsvis skall

kunna förvärvas av kommunen.

Enligt utskottets mening bör nämligen icke kommunen utan de enskilda

fastighetsägarna i första hand ges tillfälle att genomföra den erforderliga

ombyggnaden. Kommunerna bör däremot ingripa med expropriationsåtgärder

endast såsom stadsplanetekniskt hjälpmedel och först när det visat sig

att andra lösningar ej stått att finna. Detta överensstämmer med den hittills

godtagna uppfattningen av expropriation som ett extraordinärt instrument.

Utskottet förordar sålunda att de enskilda markägarna på sätt som yrkats

i motionerna I: 476 och II: 600 skall erhålla lösenrätt. Fastighetsägare

eller sammanslutning av ägare som innehar fastigheter till mer än hälften

av det sammanlagda fastighetsvärdet inom en saneringsenhet eller innehar

mer än halva arealen därav bör sålunda i första hand ha rätt att för saneringsåtgärder

lösa återstående fastigheter. Först därest ansökan om sådan

inlösen ej ingivits inom tre månader från det stadsplan fastställts eller

bebyggelsen inom föreskriven tid icke bragts i överensstämmelse med stadsplanen

bör staden vara berättigad att lösa fastigheterna inom saneringsenheten.

De nu föreslagna reglerna återverkar visserligen på kommunens möjligheter

att såsom kompensation för sina ofta mycket stora kostnader i anledning

av stadsombyggnaden tillgodogöra sig den värdestegring å marken

inom saneringsområdet, som är en omedelbar följd av själva ombyggnaden.

Utskottet vill emellertid framhålla att kommunerna redan genom de nuvarande

bestämmelserna i byggnadslagen om skyldighet för fastighetsägarna

att bidraga till gatukostnader etc. har möjlighet att täcka en stor del av sina

utgifter härför.

För att markägarna skall kunna bilda sig någon säker uppfattning angående

sina möjligheter att själva genomföra den nya stadsplanen är det enligt

utskottet nödvändigt att den tidpunkt från vilken expropriationsrätt inträder

bestämmes till tiden för stadsplanens fastställande. Detta skulle även

överensstämma med gällande rätt. Något hinder för staden och planförfattarna

i deras frihet att föreslå nya tomtindelningar och över huvud taget

utarbeta en om möjligt fullgod stadsplan kommer en dylik konstruktion

icke att innebära.

Propositionen har såsom grund för inlösen enligt 44 § byggnadslagen

bl. a. angivit att den ifrågavarande ombyggnaden icke lämpligen skall kunna

ske annorledes i ett sammanhang. Utskottet anser för sin del det icke

lyckligt att vid ett så allvarligt ingripande som en expropriation innebär

lämplighetsbegreppet användes. Det torde icke för de enskilda fastighets
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

ägarna eller för kommunerna möta alltför stora hinder i bevishänseende

att styrka att stadsombyggnaden inom saneringsenheten nödvändigtvis och

icke lämpligen bör ske i ett sammanhang. Utskottet förordar sålunda den

lösning som i detta sammanhang angivits i motionerna 1:476 och 11:600.

Enligt propositionen föreslås även att en väntad värdestegring på mark,

belägen i omedelbar närhet av det område som är föremål för sanering,

skall utgöra grund för expropriationsätt. Utskottet anser icke att expropriation

är ett lämpligt medel för indragande av oförtjänt värdestegring,

så mycket mindre som de enskilda fastighetsägarna enligt propositionens

förslag ej skulle kunna freda sig genom att lämna bidrag till stadsombyggnadskostnaderna.

Att redan nu företaga en ytterligare utvidgning av värdestegringsexpropriationen

skulle även innebära ett föregripande av den av

departementschefen i propositionen aviserade undersökningen av detta ännu

olösta problem.

Utskottet förordar vidare det i motionerna 1:476 och II: 600 framställda

yrkandet att kommun efter inlösen av område, i den mån det enligt stadsplan

är avsett för enskild bebyggelse, inom skälig tid efter det regleringen

verkställts, skall utbjuda sådant område till försäljning eller upplåtelse mot

tomträtt. Härvid skall tidigare ägare eller nyttjanderättshavare äga företrädesrätt.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte med bifall till de likalydande motionerna

1: 476 och II: 600 samt de likalydande motionerna

1:477 och 11:599 antaga det genom proposition

nr 218 framlagda lagförslaget med den ändring att 44 § erhåller

följande lydelse.

44 §.

Finnes tätbebyggt område med hänsyn till den allmänna

samfärdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse vara i

behov av genomgripande ombyggnad, och kan denna för området

i dess helhet eller del därav (saneringsenheten) icke

ske annorledes än i ett sammanhang, må Konungen, sedan

för dylikt syfte stadsplan fastställts, medgiva ägare eller

sammanslutning av ägare, som innehar fastigheter till mer

än hälften av det sammanslagna fastighetsvärdet inom saneringsenheten

eller mer än halva arealen därav, rätt att

lösa den mark inom saneringsenheten som erfordras för ombyggnaden.

Vilja flera lösa, äge den eller de företräde vars

fastighetsinnehav åsättes största värdet. Fastighetsvärde som

nu sagts beräknas i enlighet med den stadsplan och tomtindelning

som gällde före saneringens genomförande.

Ansökan om inlösen enligt första stycket skall göras inom

tre månader från det stadsplan fastställts. Sedan lösenrätt

beviljats, må Konungen på stadens begäran föreskriva viss

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.

tid inom vilken bebyggelsen skall hava bragts i överensstämmelse

med stadsplanen. Ingives icke ansökan inom angiven

tid eller verkställes icke ombyggnad inom föreskriven

tid, äger staden lösa marken inom saneringsenheten.

Av staden inlöst område skall, i den mån det enligt stadsplan

är avsett för enskild bebyggelse, inom skälig tid efter

det regleringen verkställts, utbjudas till försäljning eller till

upplåtelse mot tomträtt. Vid sådan försäljning eller upplåtelse

skall vid lika bud förutvarande fastighetsägare och

nvttjanderättsinnehavare äga företräde.

B. att motionerna I: 478 och II: 598 måtte anses besvarade

genom vad som anförts.»

2) av herrar Nyberg och Carlsson i Stockholm, vilka ansett

dels att det stycke å s. 28 i utskottets utlåtande, vilket börjar med orden

»Den sista frågan», bort ha följande lydelse:

»Den sista frågan —--- (lika med utskottet)---uttryckligen

lagtästas. De argument departementschefen härvid åberopat finner utskottet

icke övertygande, utan biträder utskottet det krav på ytterligare utredning av

frågan som framställts i motionerna I: 478 och II: 598. Som en följd härav

kan utskottet icke godtaga det i motionerna 1:476 och 11:600 väckta yrkandet,

att en företrädesrätt för förutvarande fastighetsägare och nyttjanderättshavare

måtte redan nu inskrivas i lagstiftningen. Utskottet vill dock

starkt understryka vikten av att utredningen skyndsamt verkställes och att

intill dess denna fråga lösts kommunerna i praktiken kommer att förfoga

över den exproprierade marken på ett sätt, som innebär ett skäligt hänsynstagande

till de förutvarande fastighetsägarnas och hyresgästernas rimliga

önskningar att få återkomma till sina kvarter.»

dels ock att utskottet i följd härav bort under B. hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 478 och

II: 598, hos Kungl. Maj :t hemställa om förnyat övervägande

av frågan om återköpsrätt samt framläggande för riksdagen

av de förslag vartill dessa överväganden kan föranleda.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

531277

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1953:305 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947 a1 i texten