Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947
1953-05-07 · 32 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 32 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1953:23, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
1
Nr 23.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 44, 45 och 146 §§
byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385), dels ock
i ämnet väckta motioner.
Genom en den 8 april 1953 dagtecknad proposition, nr 218, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen den
30 juni 1947 (nr 385).
Härigenom förordnas, att 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen den 30 juni
1947* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
44 §.
Finnes tätbebyggt område med hänsyn till den allmänna samfärdseln eller
kravet på ändamålsenlig bebyggelse vara i behov av genomgripande ombyggnad,
och kan denna icke lämpligen ske annorledes än i ett sammanhang,
må Konungen, sedan i anledning av ombyggnaden fråga väckts om
antagande eller ändring av stadsplan för området, medgiva staden att lösa
den mark inom området som erfordras för ombyggnaden ävensom annan
inom området eller i dess omedelbara närhet belägen mark, för vilken planens
genomförande kan väntas medföra väsentligt ökat värde.
45 §.
Är, i annat fall än i 44 § sägs, mark som ingår i byggnadskvarter icke bebyggd
i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen och kan stadsplanens
genomförande ej förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande,
må Konungen medgiva staden att lösa marken i den mån så erfordras.
Kan syftet vinnas genom att staden allenast löser å marken uppförd
byggnad för nedrivning, må Konungen lämna tillstånd därtill.
Prövas ansökan om inlösen enligt första stycket icke kunna beviljas på
den grund att stadsplanens genomförande kan förväntas äga rum inom
skälig tid utan stadens ingripande, må Konungen likväl på stadens begäran
1 Senaste lydelse av 44 § se SFS 1949:666.
1 Dihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 and. Nr 23.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
föreskriva viss skälig tid inom vilken bebyggelsen skall hava bragts i överensstämmelse
med stadsplanen, vid äventyr att efter utgången av sagda tid
nämnda hinder mot inlösen ej vidare skall anses föreligga. Meddelas sådan
föreskrift, skall avskrift av beslutet tillställas inskrivningsdomaren, som har
att så snart ske kan å inskrivningsdag göra anteckning därom i fastighetseller
inteckningsboken.
Finnes i samband med prövning av förslag till stadsplan inlösen av viss
i planen ingående mark böra ske enligt första stycket, må Konungen meddela
fastställelse å planen eller del därav under villkor att sådan inlösen
kommer till stånd inom viss tid, högst ett år; dock må, när synnerliga skäl
äro därtill, tiden förlängas med högst ett år i sänder. Intill dess inlösen skett
eller tiden därför gått till ända, må nybyggnad ej utan Konungens tillstånd
företagas å den mark som omfattas av den villkorliga fastställelsen.
146 §.
Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är stadgat beträffande inlösen av mark
skall i tillämpliga delar gälla med avseende å inlösen av byggnad i fall som
i 45 § första stycket sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.
Har före nämnda dag ansökan gjorts om inlösen enligt 44 § i dess tidigare
lydelse, skall äldre lag äga tillämpning å ärendet.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft sex i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 476 av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 477 av herr Lindblom m. fl. och
nr 478 av herr Lindblom m. fl.
ävensom inom andra kammaren
nr 598 av herr Ohlin m. fl. (likalydande med 1:478),
nr 599 av herr Swedberg och fröken Vinge (likalydande med 1:477)
samt
nr 600 av herr Hjalmarson m. fl. (likalydande med I: 476).
Yrkandena i motionerna återges i det följande.
Propositionens huvudsakliga innekåil.
I propositionen föreslås att en ny expropriationsform, zonexpropriation,
skall upptagas i byggnadslagstiftningen. Detta nya institut är avsett att
komma till användning vid stora, saneringssyftande stadsplaneregleringar,
närmare bestämt då tätbebyggt område med hänsyn till den allmänna sam
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
3
färdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse finnes vara i behov av genomgripande
ombyggnad och ombyggnaden icke lämpligen kan ske annorledes
än i ett sammanhang. Föremål för expropriation är den mark, som behövs
för ombyggnaden, samt annan inom saneringsområdet eller i dess omedelbara
närhet belägen mark, för vilken stadsombyggnaden kan väntas medföra
väsentligt ökat värde. Expropriation skall kunna medgivas redan då
fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för området och alltså
innan den tilltänkta ombyggnaden blivit i detalj preciserad.
När fråga är om genomförande av sådan redan beslutad stadsplaneändring,
som icke är av nyssnämnda karaktär utan har mindre omfattning,
skall enligt propositionen — liksom enligt gällande rätt — expropriation få
ske endast om stadsplaneändringen icke inom skälig tid kan väntas bli genomförd
av markägarna själva. En komplettering föreslås dock så till vida,
att om kommunens ansökan om dylik s. k. tomtexpropriation avslås, Kungl.
Maj:t likväl på kommunens begäran skall kunna föreskriva viss skälig tid,
inom vilken bebyggelsen skall ha bragts i överensstämmelse med den nya
stadsplanen, vid äventyr att efter tidsfristens utgång expropriation kan
beviljas.
Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1953.
Zonexpropriatiousutredningen.
Sedan Stockholms stadsfullmäktige i en den 7 juni 1951 till chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, överlämnad skrivelse anhållit,
alt Kungl. Maj:t ville föranstalta om skyndsam översyn av gällande bestämmelser
om kommuns expropriationsrätt för genomförande av större stadsplaneregleringar,
tillkallade statsrådet Zetterberg, med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande, den 13 juni 1951 häradshövdingen Einar Anderberg att inom
justitiedepartementet verkställa nämnda översyn. Vidare förordnades den 16
november samma år följande personer att såsom experter stå till den sakkunniges
förfogande, nämligen advokaten Sigurd Ahlmark, fastighetsdirektören
i Stockholm Jarl Berg, byråchefen i bostadsstyrelsen Harry Bernhard,
verkställande direktören i Fastighetsaktiebolaget Hufvudstaden Gunnar
Hellstenius, stadsplanechefen i Malmö Gunnar Lindman, fastighetsdirektören
i Göteborg Frans Persson och vice stadsjuristen i Stockholm Erik Gustaf
Westman. Såsom ytterligare expert förordnades den 24 januari 1952
förste byråingenjören i bostadsstyrelsen Hans Lantz.
Utredningen, vilken antagit benämningen zonexpropriatiousutredningen,
har den 20 september 1952 avgivit betänkande med förslag till vissa ändringar
i byggnadslagstiftningen (SOU 1952: 25).
Yttranden över utredningens förslag har infordrats av justitiekanslersämbetet,
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, civilförvarsstyrelsen, kammarkollegium, lantmä
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
teristyrelsen, bostadsstyrelsen, överståthållarämbetet (efter hörande av
stadskollegiet i Stockholm) och samtliga länsstyrelser (efter hörande i förekommande
fall av stadskollegiet i Göteborg samt drätselkamrarna i Uppsala,
Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Karlskrona, Malmö, Hälsingborg,
Uddevalla, Borås, Gävle och Sundsvall). Från samtliga har yttranden inkommit
utom från drätselkammaren i Uddevalla.
Lantmäteristyrelsen har jämväl överlämnat yttranden av överlantmätarna
i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Örebro, Värmlands,
Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. överståthållarämbetet
har bifogat ett yttrande av Stockholms handelskammare och
länsstyrelsen i Stockholms län yttranden av överlantmätaren och länsarkitekten
i länet samt av Stockholms förorters samarbetsnämnd. Länsstyrelserna
i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län har bifogat yttranden av vederbörande
länsarkitekt, länsstyrelserna i Skaraborgs, Kopparbergs och Västerbottens
län yttranden jämväl av vederbörande överlantmätare, länsstyrelsen
i Malmöhus län yttrande av Skånes handelskammare, länsstyrelsen i Örebro
län yttrande jämväl av stadsfullmäktige i Karlskoga, länsstyrelsen i Västmanlands
län yttranden av byggnadsnämnden och drätselkammaren i Västerås,
länsstyrelsen i Kopparbergs län yttranden jämväl av stadsfullmäktige
i Falun, Borlänge och Avesta samt länsstyrelsen i Jämtlands län yttrande
av drätselkammaren i Östersund.
Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget har beretts svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund,
hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a., svenska bankföreningen, svenska kommunal-tekniska föreningen,
svenska sparbanksföreningen, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
föreningen Sveriges stadsarkitekter, Sveriges högskoleutbildade väg- och
vattenbyggares riksförbund och Sveriges advokatsamfund. Yttranden ha inkommit
från samtliga nu nämnda organisationer utom från svenska landskommunernas
förbund. Därjämte har ett yttrande inkommit från Föreningen
för samhällsplanering.
Propositionen.
Departementschefen.
Vid lagrådsremissen har föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,
anfört:
»Utvecklingen av våra större städer har på flera håll medfört ett allt starkare
behov av ombyggnad och sanering av äldre, centrala stadspartier. I
första hand har detta behov förorsakats av den ständigt växande trafiken.
De inre delarna av dessa städer har nämligen blivit planlagda för en trafik
av mycket obetydlig omfattning i jämförelse med den nutida. Och även i
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
5
övrigt har planläggningen skett på ett sådant sätt, att bebyggelsen alls icke
motsvarar nutidens krav på hygien, trevnad och ändamålsenlighet. Dessa
missförhållanden har ytterligare skärpts icke blott genom städernas allmänna
tillväxt utan även genom affärslivets koncentration till stadskärnan
med därav följande stegring i trafikintensiteten och ökning av markutnyttjandet.
Mot bakgrunden av den utveckling som sålunda ägt rum, är det
naturligt att i åtskilliga av landets största städer behov föreligger att omreglera
eller sanera föråldrade stadsdelar. Syftet med en dylik sanering är
att skapa ändamålsenliga trafikleder samt att ersätta den äldre, orediga
och från hygieniska eller andra synpunkter olämpliga bebyggelsen med en
bebyggelse, som tar hänsyn till en modern tids såväl sociala som ekonomiska
fordringar. Det gäller med andra ord i detta avseende icke endast
en byggnadsteknisk sanering, d. v. s. att avhjälpa brister som hänför sig
till de särskilda byggnaderna, utan dessutom och framför allt en stadsplaneteknisk
sanering, siktande till att undanröja olägenheter som bottnar i att
trafikutrymmet är otillräckligt eller att bebyggelsens allmänna disposition
icke är ändamålsenlig; sålunda kan exempelvis friytorna vara för små och
belysningsförhållandena dåliga. Det säger sig självt, att man vid en dylik
stadsplaneteknisk sanering helst icke vill nöja sig med en lösning i kompromissens
tecken utan hoppas kunna genomföra en planering, som har
utsikter att bli bestående för lång lid framåt.
Det hittills mest uppmärksammade exemplet på en redan påbörjad, mera
omfattande sanering av stadskärnan eller citybebyggelsen utgör regleringen
av Nedre Norrmalm i Stockholm. Även om detta vidlyftiga och ytterst kostnadskrävande
företag, som ännu dock endast befinner sig i sitt första skede,
av naturliga skäl kan väntas på lång tid bli det utan jämförelse största i landet,
framgår likväl av det material utredningen samlat att en sanering av
vissa centralt belägna stadsdelar är aktuell också i flera andra städer. Fråga
om sanering av äldre stadsbebyggelse genom större stadsplanereglering har
sålunda övervägts i Göteborg, Malmö, Norrköping, Linköping, Gävle och
Eskilstuna, och även i vissa andra städer, t. ex. i Hälsingborg, Lund, Karlstad
och Östersund, framträder sådana förhållanden att behov av större saneringsföretag
kan väntas uppkomma.
Såsom i betänkandet framhållits ställes samhället inför en uppgift av
utomordentlig svårighetsgrad, när en ombyggnad av ett stadscentrum skall
genomföras. En fullständig och ändamålsenlig reglering av ett dylikt område
måste omfatta alla eller åtminstone de allra flesta därinom belägna fastigheterna
och därmed i hög grad beröra en mängd personers och företags rättigheter
och intressen. Det ligger vidare i sakens natur, att ett stadsombyggnadsföretag
av denna storlek förutsätter eu hög grad av enhetlighet, koncentration
och planmässighet vid utförandet, om företaget skall kunna genomföras
inom rimlig tid. En mera ingripande omdaning av gatunätet inom
elt större område kräver sålunda uppenbarligen, på sätt utredningen betonat,
eu samordning av de olika arbetsmomenten, elt noga genomtänkt tidsschema,
baserat på arbetenas inbördes sammanhang och naturliga prioritet.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
Det utmärkande draget för en sådan stadsombyggnad varom här är fråga
kan med andra ord sägas vara, att det med saneringsföretaget åsyftade resultatet
icke gärna kan nås med mindre företaget genomföres i ett sammanhang.
Med hänsyn till vad nu anförts ligger det slutligen i öppen
dag, att stadsombyggnaden måste medföra mycket stora kostnader för samhället.
I fråga om regleringen av Nedre Norrmalm väntas sålunda kostnaderna
komma att uppgå till flera hundra miljoner kronor.
Av vad här sagts torde tydligt framgå att det fordras ett starkt stöd i lagstiftningen
för att en stad skall kunna med framgång genomföra en ur det
allmännas synpunkt önskvärd sanering av ett större område. Frågan är då,
om lagen för närvarande ger samhället ett dylikt stöd och om lagen i övrigt
är ändamålsenligt utformad ur såväl praktiska som samhällsekonomiska
synpunkter.
Av de skäl som utredningen anfört lär stadgandet i 1 § 16 punkten expropriationslagen
ej kunna få någon nämnvärd betydelse, när det gäller att
ombygga en större stads affärscentrum eller att sanera gamla bostadskvarter.
Frågan huruvida kommunerna för närvarande besitter tillräckliga rättsliga
medel för att genomföra större sanerings- eller ombyggnadsföretag
måste i stället bedömas efter innehållet av de expropriationsbestämmelser
som finns upptagna i 44 § byggnadslagen. Det må i detta sammanhang anmärkas,
att städerna före tillkomsten av 1907 års stadsplanelag icke ägde någon
som helst rättslig möjlighet att oberoende av fastighetsägarnas medverkan
framtvinga det fullständiga genomförandet av en upprättad stadsplan.
Stadsplaneinstitutet var nämligen tidigare reglerat endast i administrativ
ordning och innefattade icke någon tvångsrätt för kommunerna gentemot
fastighetsägarna.
Undersöker man nu de befogenheter som gällande byggnadslag ger kommunerna
i fråga om genomförandet av olika stadsplaneregleringar, framgår
det till en början att byggnadslagen lika litet som dess föregångare, d. v. s.
1907 och 1931 års stadsplanelagar, gör någon skillnad mellan det fall att en
stadsplanereglering avser ett större, i huvudsak sammanhängande område
eller — för att använda en vanligen förekommande teknisk term — en zon
samt det fall att regleringen endast tar sikte på ett mindre område, exempelvis
något enstaka kvarter eller kanske blott en del av ett kvarter och
följaktligen har karaktär av punktsanering. Enligt 44 § byggnadslagen gäller
samma regler för båda dessa fall, trots att det för regleringsarbetets både
planering och genomförande uppenbarligen kan komma att ställas mycket
stora krav från samhällets sida, när saneringen berör en hel zon, medan
det när en stadsplanereglering endast avser ett mindre område måhända
utan nackdel kan överlåtas åt den enskilde markägaren att genomföra
regleringen.
Vidare må konstateras att byggnadslagen — till skillnad från 1 § 16 punkten
expropriationslagen — icke öppnat möjlighet för staden att före eller
på ett tidigt stadium av planläggningsproceduren förvärva hela det område
som i ett sammanhang skall saneras. För expropriation enligt byggnadsla
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
7
gen kräves nämligen att stadsplan för det område saneringsföretaget avser
blivit åtminstone villkorligt fastställd. Med denna ordning är det ingalunda
uteslutet, att den stadsplan som slutligen utarbetas kan bli sämre än den
skulle ha blivit, om planförfattarna haft en friare ställning när det gällt
att föreslå nya tomtindelningar och ej varit tvungna att ta viss hänsyn till
mångfalden av existerande rättsförhållanden.
Om alltså gällande bestämmelser kan innebära vissa olägenheter redan
vid utarbetandet av stadsplaner för större regleringsföretag och i
praktiken leda till att planerna tekniskt sett icke blir de bästa möjliga, framstår
det ännu tydligare att den gällande ordningen kan innebära betydande
svårigheter i fråga om genomförandet av större stadsplaneregleringar.
De båda villkor som i sistnämnda hänseende gäller för expropriation enligt
44 § första stycket byggnadslagen, nämligen att marken icke är bebyggd
i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen samt att stadsplanens genomförande
ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande,
innebär nämligen såsom utredningen utvecklat och under remissbehandlingen
bestyrkts en avsevärd inskränkning av möjligheten att tillämpa
stadgandet i praktiken.
Visserligen kunde det i första hand tyckas att det förra villkoret, eller att
marken icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen,
ej skulle behöva föranleda några större tillämpningssvårigheter när stadsplaneregleringen
avser en totalsanering av ett stort sammanhängande område;
en sådan sanering innebär ju i regel en genomgripande förändring av
bebyggelsen. Men just i de fall då det för expropriation avsedda området innefattar
ett stort antal fastigheter, kan nämnda villkor understundom vålla
svårigheter för kommunen av den anledningen, att det framtvingar en detaljundersökning
rörande varje särskild fastighet. Såsom villkoret utformats,
räcker det nämligen icke med ett konstaterande, att området såsom
helhet icke är bebyggt i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen.
Med hänsyn till att expropriationsingripandet härmed upplöses i en serie
detalj aktioner och att någon garanti för åtkomst av en sammanhängande zon
alltså icke föreligger, kan man med utredningen fråga sig om det icke är
oegentligt att beteckna en dylik expropriation som zonexpropriation.
Vad som i ännu högre grad försvårar genomförandet av en verklig zonexpropriation
är emellertid det nyss berörda, i 44 § första stycket byggnadslagen
upptagna villkoret, att stadsplanens genomförande ej kan förväntas
äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande. Visserligen synes utredningens
tolkning av denna bestämmelse, såsom bl. a. byggnadsstyrelsen,
stadsförbundet samt stadskollegierna i Stockholm och Göteborg hävdat, vara
ur stadens synpunkt väl restriktiv; utredningen torde sålunda i någon mån
ha underskattat de möjligheter till expropriation av ett större sammanhängande
område som gällande lag rymmer. Men klart står dock att nämnda
bestämmelse — som förutsätter en noggrann prövning från den expropriationsbeviljande
myndighetens sida av varje enskild fastighetsägares ej blott
förmåga utan även vilja alt själv bebygga marken i huvudsaklig överens
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
stämmelse med stadsplanen — mången gång kan ställa sig mycket vansklig
att tillämpa och ibland kan leda till att expropriation icke beviljas beträffande
hela saneringsområdet. Naturligtvis behöver dock denna bestämmelse
ej alltid utgöra hinder för expropriation av ett större område. Dels
kan det ju tänkas, att en eller flera markägare från början medger sin oförmåga
eller bristande vilja att genomföra den nya planen. Och dels kan den
i stadsplanen upptagna regleringen understundom innebära en så fullständig
omvälvning i jämförelse med rådande bebyggelse och regleringen följaktligen
för sitt förverkligande förutsätta en så komplicerad teknisk procedur
och en sådan samtidighet i utförandet, att det -— oavsett att en eller flera
av de många markägare som berörs av planen måhända i och för sig besitter
mycket stora ekonomiska resurser ■— redan från början likväl måste
anses uppenbart, att icke någon av markägarna kan antas äga förmåga att
inom skälig tid genomföra planen vad på honom ankommer. Lika tydligt
är emellertid, att det i andra fall icke låter sig på ett tillräckligt tidigt stadium
med bestämdhet säga att en viss markägare saknar förmåga och vilja
att genomföra planen. Särskilt svårt kan det självfallet ibland vara att
i fråga om en viss markägare presumera bristande vilja att genomföra en
plan, som ännu icke ens blivit fastställd och beträffande vilken något dröjsmål
från fastighetsägarsidan alltså icke kan åberopas såsom belägg på att
där bedrives en av spekulationsintressen eller andra skäl dikterad avsiktlig
förhalningspolitik. Med hänsyn till vad sålunda anförts kan, i huvudsaklig
anslutning till utredningens slutsats, påstås att den nu diskuterade villkorsbestämmelsen
har en söndersplittrande effekt, som ofta kan omöjliggöra ett
enhetligt ingripande och som i varje fall alltid försvårar möjligheten för
staden att förvärva hela det område som behöver saneras.
Av allra största betydelse är slutligen frågan huruvida gällande lag motsvarar
önskemålet, att kostnaderna för genomförandet av en stor,
saneringssyftande stadsplanereglering hålles inom rimliga gränser. Såsom
förut framhållits måste man under alla omständigheter räkna med att kommunens
kostnader för en dylik reglering blir mycket stora. Om dessa kostnader
skulle helt bestridas med skattemedel, löper man stor risk att antingen,
om man fullföljer programmet i dess helhet, lägga så stora bördor på
skattebetalarna att detta hejdar eller snedvrider stadens naturliga utveckling
eller också nödgas man måhända stanna vid halvmesyrer med samma resultat,
nämligen att staden ej kan utveckla sig på det naturliga sättet.
Kostnadsfrågan tillspetsas uppenbarligen genom den markvärdestegring,
som i allmänhet åtföljer stadsplanering och som inom ett mer eller mindre
utpräglat cityområde kan gälla mycket stora belopp. Tydligen kan en del
av denna markvärdestegring ha inträtt redan innan fråga väckts om antagande
av den nya planen. Såsom i betänkandet framhållits kan det nämligen
icke undvikas, att fastighetsmarknadens köpeskillingar röner inflytande
av uppkomna förväntningar med avseende å framtida förhållanden.
Givet är att dessa s. k. förväntningsvärden undergår stegring, allt efter som
förväntningarna vinner stöd genom innehållet i ett publicerat stadsplane
-
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
förslag och genom förslagets framförande mot den slutliga fastställelsen.
Den definitiva värdeanpassningen efter den nya stadsplanen inträder sedan,
när full visshet ernåtts genom planens fastställelse.
Med hänsyn till att expropriationsrätt enligt 44 § första stycket byggnadslagen
icke inträder förrän tidigast i samband med att stadsplanen villkorligt
fastställes, är det tydligt, att expropriationsersättningarna kan komma
att drivas i höjden till följd av att marken före fastställelseprövningen undergått
betydande värdestegring just på grund av uppkomna förväntningar rörande
markens användning enligt en ny plan. Man måste nämligen i delta
sammanhang beakta, att det kan förlöpa en avsevärd tid från det att frågan
om genomförande av en stor, saneringssyftande stadsplanereglering första
gången väcks och fram till dess att planen fastställes. Det är därför uppenbart,
att markförvärv enligt 44 § första stycket byggnadslagen kan komma
att ställa sig mycket dyrbara för staden, kanske rent av så dyrbara att hela
saneringsprojektet äventyras.
På grund av risken för dessa olyckliga konsekvenser har i 44 § andra
och tredje styckena byggnadslagen upptagits regler om s. k. ekonomisk
zonexpropriation, vilka avser att låta kommunen utkräva bidrag till kostnaderna
för stadsplanens genomförande av de markägare som därigenom
gör oförtjänta vinster. Såsom i betänkandet ingående utvecklats är emellertid
dessa regler alltför komplicerade för att kunna praktiskt användas,
något som också otvetydigt bestyrkes dels av samstämmiga uttalanden från
kommunalt håll och dels av det faktum alt institutet ekonomisk zonexpropriation
ännu aldrig bragts i tillämpning, trots att reglerna därom gällt i
mer än tjugu år och trots att tillfällen ingalunda saknats, då det ur kommunal
synpunkt hade varit önskvärt att utnyttja institutet.
Sammanfattningsvis kan alltså till en början sägas att det är en allvarlig
olägenhet ur allmän synpunkt hos den nuvarande lagen, att den ej möjliggör
expropriation innan en ny stadsplan i detalj utarbetats, över huvud
taget gör lagen expropriationsrätten beroende av villkor, som försvårar eller
omöjliggör förvärv av sammanhängande zoner. Alldeles särskilt bör det understrykas,
att gällande regler är ägnade att driva upp kommunens kostnader
för markförvärven på ett sådant sätt, att kommunen kan tvingas avstå
från genomförandet av en i hög grad önskvärd stadsplanereglering.
Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det mig uppenbart, att expropriationsrätten
bör utvidgas, i det att i vissa fall avsteg bör kunna ske från
den grundsats på vilken 44 § första stycket byggnadslagen vilar eller att det
i princip skall ankomma på de enskilda markägarna atl själva genomföra
en beslutad stadsplanereglering. Väl torde, såsom också utredningen ansett,
alltjämt böra finnas utrymme för grundsatsen att en stadsplanereglering i
första hand skall ankomma på markägarna själva. Men detta bör endast
gälla de — låt vara övervägande antalet — fall då regleringen icke har en
så genomgripande omfattning alt den behöver ske i ett sammanhang efter
ett visst, på förhand noga bestämt tidsschema. År stadsplanercgleringcn däremot
verkligen av den mycket omfattande och kostnadskrävande natur som
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
förut skildrats, d. v. s. avser den en av hänsyn till den allmänna samfärdseln
eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse föranledd sanering av en hel
stadsdel eller eljest av ett större område, kan det såsom utredningen framhållit
icke anses rimligt att låta företagets genomförande bli beroende av
enskildas större eller mindre beredvillighet, av deras kalkylerande huruvida
rivning av ett hus för ögonblicket ekonomiskt lönar sig eller ej. På sätt förut
närmare utvecklats måste ett dylikt saneringsföretag regelmässigt färdigställas
i ett sammanhang och utan onödigt dröjsmål. Planmässighet i arbetets
utförande är av den allra största betydelse icke minst för att erforderliga
evakueringar och andra provisoriska anordningar skall kunna vidtagas
under övergångstiden. Det är därför enligt min mening ofrånkomligt att i
princip låta kommunen överta ledningen för företaget, så att detta kan genomföras
under kommunens aktiva kontroll. Först då behöver kommunen
icke längre befara att arbetenas igångsättande och genomförande försvåras
och fördröjes, först då blir det med andra ord möjligt att undvika den ur
samhällets synpunkt ödesdigra splittring och oreda, som lätt kan uppstå enligt
den nuvarande ordningen.
Resultatet av dessa överväganden blir att en lagregel om expropriation
för sådana stora saneringsföretag, som icke lämpligen kan utföras annorledes
än i ett sammanhang, bör utformas så, att den i princip tillerkänner
staden expropriationsrätt, oavsett huruvida de av regleringen berörda markägarna
har förmåga och vilja att själva genomföra planen och alltså oavsett
huruvida dessa hos den tillståndsgivande myndigheten förklarar sig ha för
avsikt att, kanske efter direktiv från stadens sida, låta på egen hand verkställa
erforderliga ombyggnader. Expropriationsrätten bör med andra ord
ej göras beroende av hur en undersökning av dessa ofta i hög grad subjektiva
omständigheter utfaller. Ej heller bör för expropriation vara erforderligt
att det beträffande varje i saneringsföretaget ingående fastighet kan
konstateras en tillräckligt stor skillnad mellan den gamla bebyggelsen och
bebyggelsen enligt den nya stadsplanen. I likhet med utredningen anser jag
följaktligen att, när det gäller dessa stora stadsplaneregleringar, man icke
bör upprätthålla de nu i byggnadslagen uppställda villkoren för expropriation,
nämligen att bebyggelsen avviker från stadsplanen och att dennas genomförande
ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande.
Ett slopande av dessa båda villkor -— vilka torde sakna motsvarighet
i andra länders lagar —- skulle för övrigt i viss mån endast innebära en
återgång till den före 1931 års lagstiftning gällande ordningen.
Även om de nu anförda, mera tekniskt betonade skälen regelmässigt är i
och för sig tillräckliga för att motivera en utvidgning av expropriationsrätten
i enlighet med vad här förordats, finns det emellertid, såsom redan antytts,
ytterligare ett skäl att tillerkänna samhället ett ökat inflytande vid genomförandet
av stora stadsombyggnader, ett skäl som synes böra i skilda avseenden
påverka den närmare utformningen av det nya institutet teknisk zonexpropriation.
En stadsombyggnad av genomgripande omfattning föranleder undantags
-
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
löst en ofta mycket avsevärd värdestegring å vissa fastigheter inom saneringsområdet,
medan andra fastigheter inom samma område kan tänkas
sjunka i värde såsom en omedelbar följd av stadsplaneregleringen. Det synes
nu icke rimligt och skulle otvivelaktigt te sig stötande för skattebetalarna i
staden, att de markägare vilkas fastigheter sålunda stiger i värde skulle få
inkassera stora vinster på en stadsombyggnad som alla stadens innevånare
måste bekosta, samtidigt som staden är skyldig utge betydande belopp i ersättning
för exproprierad mark och dessutom hålla andra sakägare än markägarna
skadeslösa för det intrång dessa lider genom stadsombyggnaden. I
sistnämnda hänseende kan med ett från regleringen av Nedre Norrmalm
hämtat exempel nämnas att Stockholms stad, för att få ta vissa markområden
i anspråk, nödgats ställa nya lokaler till förfogande för en del företagsidkare,
som nu disponerar över lokaler inom saneringsområdet, samt i något
fall även inköpa en helt ny maskinpark och andra inventarier, så att
företagets överflyttning till de nya lokalerna ej skall behöva vålla avbrott i
driften och därmed föranleda stora krav på intrångsersättning. Mot denna
bakgrund och då stadens kostnader endast till ringa del kan bli täckta av
det bidrag till gatukostnad, som staden äger uttaga av markägarna, måste
det anses innebära en rimlig avvägning mellan det allmännas och vissa enskilda
markägares intressen, att staden såsom en kompensation för sina mycket
stora kostnader i anledning av stadsombyggnaden får själv komma i åtnjutande
av sådan värdestegring å fastigheterna inom saneringsområdet,
som är en omedelbar följd av det allmännas åtgärder.
Denna synpunkt leder till samma resultat som de förut anförda, mera tekniskt
betonade skälen för en utvidgning av expropriationsrätten, nämligen
därtill att genomförandet av stora, saneringssyftande stadsplaneregleringar
bör ankomma på kommunen och ej på de enskilda markägarna samt att den
för sanering avsedda marken följaktligen bör kunna tvångsvis förvärvas av
kommunen. Endast därigenom kan värdestegringen å denna mark på effektivt
sätt komma kommunen till godo. Detta innebär icke att man uppställer
en ny princip i svensk jordpolitik utan endast att man fullföljer en sedan
länge i lagstiftningen principiellt godkänd ståndpunkt. Sålunda vilar redan
1907 års lag om tomträtt på uppfattningen att det bör tillkomma det allmänna
att njuta en eventuellt framdeles inträffande jordvärdeökning och
samma syfte uppbär bl. a. den 1924 införda lagstiftningen om aterköpsrätt,
1926 års lag om upplåtelse under åborätt av viss jord, 1949 års ändringar i
1 § expropriationslagen samt de i 44 § andra och tredje styckena byggnadslagen
upptagna bestämmelserna om ekonomisk zonexpropriation.
Den fråga som härnäst uppställer sig är, vid vilken tidpunkt expropriation
skall kunna beviljas av mark, som må vara behövlig för genomförandet
av större, saneringssyftande stadsplaneregleringar. •Bestämmandet av
denna tidpunkt är ur olika synpunkter av stor praktisk betydelse. Ju tidigare
expropriationsrätten inträder, desto större möjligheter far nämligen
staden att utarbeta en så fullgod stadsplan som möjligt och desto mindre
kommer storleken av de belopp, staden bar att erlägga i löseskilling för ex
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
proprierad mark, att påverkas av förväntningar och antaganden rörande den
nya planen. I sistnämnda hänseende har förut framhållits att den nuvarande
ordningen, enligt vilken expropriation kan beviljas först i samband med
stadsplanens villkorliga fastställelse, är ägnad att driva upp stadens kostnader
för markförvärven, eftersom marken vid denna tidpunkt kan ha tagit
åt sig en på antaganden om den nya stadsplanen grundad, understundom
avsevärd värdestegring. Utgår man i enlighet med vad tidigare förordats från
att staden bör äga åtnjuta den markvärdestegring, som är en omedelbar följd
av stadsombyggnaden, får tidpunkten för expropriationsrättens inträde betydelse
även ur den synpunkten, att stadens möjlighet att tillgodogöra sig
sådan värdestegring blir större, om expropriationsrätten inträder innan
markvärdestegringen ännu hunnit göra sig nämnvärt gällande, men mindre
om rätten inträder först på ett senare stadium.
Med den ståndpunkt jag förut redovisat i de här berörda ämnena är det
helt naturligt, att jag för egen del vill biträda utredningens förslag att avsevärt
framflytta den tidpunkt då zonexpropriation skall kunna beviljas. Jag
tillstyrker följaktligen det i betänkandet framlagda förslaget, enligt vilket
dylik expropriation skall kunna ske innan ännu den tilltänkta stadsombyggnaden
blivit i detalj preciserad och alltså redan när fråga väckts om antagande
av ny stadsplan. De invändningar som i några remissyttranden riktats
mot detta förslag torde delvis få ses mot bakgrunden av att vissa av de på
denna punkt negativt inställda remissinstanserna, dock icke alla, har avvisat
den grundläggande tanken i förevarande lagreform, nämligen att det
skall ankomma på staden och icke på de enskilda markägarna att genomföra
en genomgripande stadsombyggnad. Utgår man emellertid från att zonexpropriation
i princip skall kunna beviljas utan att hänsyn behöver tagas
till huruvida markägarna har förmåga och vilja att själva genomföra den
nya planen, ligger det i öppen dag att markägarna icke kan ha något legitimt
intresse att före expropriationsmedgivandet få närmare reda på stadsombyggnadens
olika detaljer. Några av de remissinstanser, som ansett att
den avgörande tidpunkten borde förläggas till ett senare skede än utredningen
föreslagit, har dock till stöd för sin uppfattning främst åberopat att, om
endast huvudgrunderna i den blivande planeringen redovisades i expropriationsärendet,
följden skulle kunna bli att expropriation komme att beviljas
jämväl beträffande sådana områden, som efter stadsplanens fastställelse
visade sig falla utanför regleringsområdet. Dessa farhågor synes mig icke
böra överdrivas. Det är nämligen tydligt, att det av kommunen i expropriationsärendet
åberopade materialet under alla omständigheter måste vara så
pass fullständigt, att Kungl. Maj :t kan bilda sig en på objektiva skäl grundad
uppfattning icke blott om stadsombyggnadens behövlighet i stort sett
utan även därom, att stadsombyggnaden har en så genomgripande karaktär
att den lämpligen bör genomföras i ett sammanhang under kommunens aktiva
kontroll. För den händelse staden skulle framlägga alternativa förslag
beträffande stadsplaneregleringens omfattning, torde det böra ankomma på
Kungl. Maj :t att efter en ur olika synpunkter verkställd avvägning mellan
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
förslagen avgöra, vilket av alternativen som skall fullföljas genom ett expropriationsbeslut.
Visserligen kan det dock även med dessa utgångspunkter
tänkas, att expropriationsmedgivandet kan komma att omfatta någon del i
vtterkanten av ett saneringsmoget område, som till slut visar sig komma att
falla utanför regleringen. Denna nackdel kan emellertid svårligen undvikas,
och den måste på det hela taget anses väga tämligen lätt i jämförelse med
de betydande fördelar ur allmän synpunkt, som blir en följd av att expropriationsrätten
får inträda på ett så tidigt stadium som möjligt.
I detta sammanhang må det i remissyttrandena livligt uppmärksammade
spörsmålet om värdering av exproprierad mark något närmare beröras.
Erfarenheten visar, att det även med den största försiktighet från
de kommunala myndigheternas sida icke kan undvikas, att regleringsplanerna
blir bekanta på ett tidigt stadium — ofta nog är de långt i förväg
ganska självklara — och att fastighetsmarknaden snart börjar åtminstone i
viss mån diskontera den markvärdestegring, som väntas komma att uppstå.
När regleringsplanen blivit slutgiltigt utformad och av myndighet fastställd,
ökar de s. k. förväntningsvärdena ytterligare. Frågan är då huruvida och i
vad mån dessa förväntningsvärden skall beaktas vid löseskillingens bestämmande.
I detta ämne innehåller expropriationslagen en uttrycklig regel. Sålunda
föreskrives i 8 § att vid bestämmande av löseskillingen för fastighet
som exproprieras hänsyn icke må tagas till sådan förändring i värdet därå,
som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens beviljande eller det
avsedda ändamålets genomförande. Detta lagrum bygger på en riksdagsskrivelse
av år 1907, i vilken framhölls att expropriationsnämnden »uppenbarligen
icke borde vara bunden av prisstegring, som berodde av det företag,
för vars skull expropriation begärdes» samt att det »ej kunde vara rätt,
att å ena sidan jordägaren ensam finge njuta förmånen av en utan hans åtgörande
tillkommen värdestegring, medan å andra sidan de, som genom
arbete och uppoffringar åstadkomme ifrågavarande företag, betungades med
utgivande av ersättning, som icke stode i skäligt förhållande till verkliga
värdet före företagets tillkomst». Den år 1908 tillsatta kommitté, som hade i
uppdrag att verkställa revision av expropriationslagstiftningen och vars betänkande
efter åtskilliga omarbetningar lades till grund för 1917 års expropriationslag,
sade sig dela den av riksdagen sålunda uttryckta uppfattningen,
vilken också — framhöll kommittén — vore nästan enhälligt erkänd
i utländsk lagstiftning. Dessa tankegångar mötte icke någon gensaga under
lagstiftningsärendets fortsatta behandling. Stadgandet i 8 § expropriationslagen
torde därför kunna anses ge uttryck för principen att åtminstone den
värdeökning, som uppstått efter det zonexpropriation beviljats och som
hänför sig allenast till stadsplaneregleringens genomförande, icke får räknas
fastighetsägaren till godo vid löseskillingens bestämmande. Därest, såsom
bär förordats, rätten till zonexpropriation skall inträda innan den nya stadsplanen
ännu blivit utarbetad i detalj och innan planen alltså hunnit öva någon
större inverkan på fastighetsvärdena inom det område som omfattas av
expropriationsanspråket, är det med hänsyn till den princip på vilken 8 §
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
expropriationslagen sålunda bygger tydligt, att löseskillingarna för exproprierad
mark kan väntas bli betydligt lägre än enligt den nu gällande ordningen.
Vad återigen angår de förväntningsvärden som uppkommit redan
innan frågan om en stadsombyggnad aktualiserats i expropriationsärendet,
så saknas enligt min mening tillräckligt underlag för att — såsom i vissa
yttranden ifrågasatts — i detta lagstiftningsärende föreslå införandet av en
särskild värderingsregel, som skulle begränsa markägarnas rätt att vid expropriation
få ersättning för dylik redan uppkommen markvärdestegring.
Det är emellertid min avsikt att inom kort begära bemyndigande att tillkalla
en särskild utredning, som skall ha till uppgift att verkställa en förnyad
undersökning av frågan om indragning av oförtjänt markvärdestegring.
Nästa fråga av större betydelse är spörsmålet hur expropriation sområdet
skall avgränsas. I detta avseende är att märka, att den
värdestegring som regelmässigt inträder å viss mark såsom en direkt följd
av stadsombyggnaden mycket väl kan hänföra sig icke blott, såsom förut
påpekats, till fastigheter inom själva saneringsområdet utan även till fastigheter,
som gränsar till eller eljest ligger i närheten av nämnda område.
Som ett typiskt exempel härpå kan nämnas att, om en gata i saneringsområdets
ytterkant breddas endast åt ena sidan, de fastigheter vilka är belägna
utmed galans andra sida kan få ett avsevärt mycket bättre affärsläge än
tidigare. Den omständigheten att en stadsplaneregleringis genomförande
mången gång kan ha till följd en väsentlig ökning av värdet på kringliggande
mark föranledde, att i 1931 års stadsplanelag infördes de bestämmelser
om ekonomisk zonexpropriation för vilka tidigare redogjorts och som sedan
ulan större sakliga ändringar överflyttats till 1947 års byggnadslag (44
§ andra och tredje styckena). Enär den i dessa regler medgivna expropriationsrätten
i första hand betraktades såsom ett medel för utkrävande av
bidrag till stadens kostnader för viss anläggning, utformades reglerna emellertid
så, att markägaren skulle kunna fria sig från ett expropriationsanspråk
genom att ikläda sig skyldighet att utgiva visst bidrag. På skäl som
förut närmare återgivits har utredningen för sin del ansett denna sammankoppling
mellan expropriation och bidragsskyldighet vara olämplig samt
förordat, att vid en revision av lagbestämmelserna på detta område nämnda
båda institut måtte lösgöras från varandra. Utredningen har dock ej ansett
sig böra nu föreslå införandet av en särskild värdestegringsexpropriation,
enär en dylik nybildning enligt utredningens mening tillhörde det stora problemet
om indragning av oförtjänt markvärdestegring. Den har i stället
nöjt sig med att föreslå vissa i det föregående närmare återgivna regler om
fastighetsägares skyldighet att lämna bidrag till stadsombyggnadskostnad
(s. k. bettermentsbidrag), vilka regler just bygger på uppfattningen att
de markägare, som njuter fördel av en reglering genom att deras fastigheter
avsevärt stiger i värde såsom en direkt följd av regleringen, bör bidra
till kostnaderna för densamma oavsett var deras fastigheter är belägna.
Innan man söker besvara den förut ställda frågan rörande avgränsningen
av det område, kommunen skall kunna tvångsvis förvärva enligt det nya
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23. 15
institutet teknisk /(^expropriation, synes det sålunda erforderligt att ta
ståndpunkt till det av utredningen väckta förslaget om införande av bettermentsbidrag.
Till en början vill jag då framhålla, att det — vilket också
vitsordats i det alldeles övervägande antalet remissyttranden — i och för
sig måste anses rimligt och rättvist, att kommunen får del i den värdestegring
som de inom kommunen belägna fastigheterna undergår såsom en
omedelbar följd av en med skattemedel bekostad genomgripande stadsombyggnad.
Även om denna allmänna princip framstår som självklar, är det
emellertid ytterst tveksamt, huruvida utredningens förslag till bettermentsbidrag
kan anses utgöra en godtagbar metod att omsätta densamma i praktiken.
Ett stort antal remissinstanser har framhållit, att de av utredningen
föreslagna bidragsreglerna ur olika synpunkter måste bli så svårtillämpade,
att det på goda grunder kan ifrågasättas, huruvida ett genomförande
av nämnda regler för kommunens vidkommande skulle innebära någon
fördel i jämförelse med de i praktiken tämligen värdelösa bestämmelser om
ekonomisk zonexpropriation, vilka de i betänkandet upptagna reglerna avser
att delvis ersätta.
Mot utredningens förslag i denna del talar till en början att det i praktiken
skulle erbjuda betydande, måhända oöverstigliga svårigheter för kommunen
att nöjaktigt styrka hur stor del av en inträdd markvärdestegring,
som kan anses direkt föranledd av stadsombyggnaden och alltså ej vara
hänförlig till andra faktorer. Dessa svårigheter koinme att bli desto större
i betraktande av att kommunen enligt förslaget skulle ha en tidsfrist på tio
år från det stadsplanen genomförts att framställa sina anspråk på bettermentsbidrag
samt att det uppenbarligen komme att ligga i kommunens intresse
att i görligaste mån utnyttja hela denna tidsfrist. Vidare kan mot
förslaget anföras att det säkerligen skulle ställa sig mycket vanskligt att
bestämma området för uttagande av bettermentsbidrag; områdesbestämningen
skulle nämligen icke grundas på fastigheternas läge i förhållande
till själva saneringsområdet utan på ett orsakssammanhang mellan den av
staden vidtagna åtgärden och den uppkomna värdeökningen. Kommunen
skulle följaktligen nödgas prestera ett mycket tidskrävande och dyrbart utredningsarbete
för att över huvud bli i tillfälle att precisera sina anspråk.
Bedömningen av anspråkens laglighet skulle vidare erbjuda stora svårigheter.
Härtill kommer att den i betänkandet föreslagna proceduren för bidragens
uttagande koinme att bli så omständlig och inrymma så många osäkerhetsmoment,
att hela systemet kunde befaras bli lika litet utnyttjat och
därmed lika opraktiskt som det nuvarande bidragssystemet enligt reglerna
om ekonomisk zonexpropriation. Utredningens förslag har också den nackdelen
att, eftersom bidragsplikten skulle kunna aktualiseras först på ett
mycket sent stadium, ett långvarigt och för fastighetskrediten menligt osäkerlietstillstånd
kunde väntas uppstå. Detta osäkerhetstillstånd komme icke
att hävas förrän bidragsfrågan blivit rättskraftigt avgjord, något som uppenbarligen
kunde dröja avsevärd tid med hänsyn till att kommunens bidragsbeslut
enligt utredningens förslag dels skulle kunna överklagas i administra
-
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
tiv ordning och dels skulle obligatoriskt underställas expropriationsdomstols
prövning och frågan därmed kunna fullföljas till hovrätt och högsta domstolen.
På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till vad under remissbehandlingen
i övrigt anförts mot förslaget till bettermentsbidrag, anser
jag mig icke kunna tillstyrka att detsamma för närvarande lägges till grund
för lagstiftning. Det torde emellertid böra ankomma på den av mig förut
omnämnda särskilda utredningen att undersöka i vad mån förslaget, efter
en i förenklande syfte verkställd omarbetning, kan tänkas tjäna som grundval
för en lösning av hithörande problem.
Därest systemet med bettermentsbidrag icke genomföres, aktualiseras det
i flera remissyttranden väckta förslaget om sådan utvidgning av själva
zonexpropriationsinstitutet, att staden skall äga rätt inlösa — förutom marken
inom själva saneringsområdet — jämväl sådan i dess omedelbara närhet
belägen mark, vilken såsom en direkt följd av stadsombyggnaden undergår
avsevärd värdeökning. En dylik ordning skulle icke innebära någon
egentlig nyhet i byggnadslagstiftningen; de nuvarande bestämmelserna om
ekonomisk zonexpropriation innefattar ju redan en sådan rätt för staden.
Visserligen kan markägaren enligt dessa bestämmelser avvärja expropriationsanspråket
genom att i stället betala bidrag till stadsombyggnaden. Men
denna möjlighet kan understundom vara ganska illusorisk, särskilt i tider
då svårigheter föreligger att belåna fastigheter. En tvångsinlösen av antytt
slag skulle för övrigt, såsom hovrätten för Nedre Norrland framhållit, ofta
kunna bli ett för fastighetsägarna mindre besvärande ingrepp än ovillkorlig
bidragsplikt. Bland annat kan i detta hänseende anföras, att det mången
gång måste vara bättre att på ett tidigt stadium få visshet om hur läget skall
gestalta sig — även om detta innebär att fastigheten måste avstås mot ersättning
— än att under en lång följd av år ha risk för en bidragsplikt svävande
över sig utan att alls kunna på förhand beräkna storleken av ett eventuellt
bidrag.
Förut har framhållits att verkningarna av en genomgripande stadsombyggnad
mycket väl kan komma att sträcka sig utanför det aktuella planområdet
och som ett praktiskt exempel härpå — åberopat av byggnadsstyrelsen
— har angivits det nyss antydda fallet att, sedan en gata avsevärt
vidgats men endast åt ena sidan, planens genomförande medför betydande
värdeökning för fastigheter inom sådana byggna-dskvarter på andra sidan
av gatan som icke ingår i planförslaget. Dessa fastigheter har genom stadens
åtgärder fått en så förändrad karaktär, att det i realiteten icke längre
är fråga om samma förmögenhetsobjekt. Med hänsyn till de utomordentligt
stora kostnader, som en genomgripande stadsombyggnad under alla
omständigheter medför för staden, kan det icke anses obilligt att staden
— såsom ett bidrag till dessa kostnader — får tillfälle att genom expropriation
av fastigheter, belägna i saneringsområdets närhet, komma i åtnjutande
av den värdestegring som är en direkt följd av kommunens egna åtgärder.
Jag vill därför förorda, att de nuvarande bestämmelserna om eko
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
17
nomisk zonexpropriation såsom praktiskt verkningslösa utmönstras ur byggnadslagen
samt att i stället det av utredningen föreslagna zonexpropriationsinstitutet
utvidgas i enlighet med vad nu anförts. Såsom stadskollegiet
i Stockholm förutsatt bör dock en av ekonomiska skäl betingad tvångsinlösen
av fastigheter, som ej direkt ingår i saneringsplanen, kunna ifrågakomma
endast i sådana fall då fastigheterna är belägna i planområdets omedelbara
närhet eller utgör en enklav inom området. Vidare torde böra krävas
att den värdeökning som åberopas såsom expropriationsgrund kan antagas
bli väsentlig. Däremot kan jag ej tillstyrka vissa föreslagna, ytterligare
begränsningar med avseende å en på detta sätt utformad expropriationsrätt,
såsom att det skulle ankomma på domstol och ej på Kungl. Maj :t att avgöra
om expropriation bör medgivas. Detta torde vara en för domstolarna
främmande uppgift. Ej heller synes det vara en praktisk anordning att såsom
ovillkorlig förutsättning för dylik expropriation stadga, att den skall
ske för upplåtelse med tomträtt.
Det synes icke föreligga någon anledning befara, att städerna skulle söka
i oträngt mål utnyttja den föreslagna utvidgade expropriationsrätten. Stora
saneringsföretag ställer sig nämligen under alla förhållanden så dyrbara
för städerna, att kostnaderna verkar starkt återhållande. Jag är också angelägen
understryka, att utvidgningen av expropriationsrätten vid stora, saneringssyftande
stadsplaneregleringar icke kan anses stå i strid mot vad
utredningen kallat »expropriationsinstitutets rättspolitiska syfte och begreppsliga
innebörd». Den begreppsliga innebörden av detta institut kan endast
utläsas ur de regler lagen innehåller och är med andra ord en följd
av den rättsliga utformning som ges institutet. Det kan ej med fog göras
gällande, att expropriationsinstitutet skulle ha något bestämt, för alla tider
givet rättspolitiskt syfte. Tvärtom är syftet med detta institut i mycket
hög grad betingat av rådande samhällsekonomiska värderingar. Dessa i sin
tur kan ofta vara motstridiga, men i detta speciella fall har en alldeles övervägande
opinion i den mycket omfattande remissen givit uttryck åt uppfattningen
att expropriationsrätten bör väsentligt utvidgas i jämförelse med
vad nu gäller. I anledning av vad som anförts i ett par negativt hållna remissyttranden
må slutligen framhållas att man icke torde behöva befara,
att den här föreslagna utvidgningen av expropriationsrätten skulle komma
att äventyra stora kulturhistoriska värden. Dessa värden skall staden författningsenligt
noga beakta redan vid stadsplanens utarbetande (jfr bl. a.
20 § punkt 17 byggnadsstadgan).
Det återstår härefter ännu eu fråga av mera allmän betydelse för utformningen
av det nya institutet zonexpropriation, nämligen huruvida de
fastighetsägare och hyresgäster som berörs av ett expropriationsbeslut bör
ba någon företrädesrätt att efter saneringsföretagets genomförande
återförvärva egendom eller på nytt hyra lokaler inom det exproprierade
området. Väl kan det synas önskvärt och rimligt att markägare och rörelseidkare
får tillfälle alt åter etablera sig inom det kvarter eller den stadsdel,
där de tidigare haft sin fastighet eller verksamhet. Att för detta syfte in
2
llihany till riksdagens protokoll 1953. 9 sand. 3 avd. Nr 23.
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
föra en återköpsrätt eller förköpsrätt (optionsrätt) i samband med zonexpropriationen
skulle emellertid, såsom utredningen framhållit, möta stora svårigheter.
Det torde nämligen, frånsett de rent rättstekniska vanskligheterna,
icke vara praktiskt möjligt att utforma bestämmelser i ämnet så, att de
både ger de enskilda en lagstadgad rättighet och tillgodoser kommunens
behov av viss rörelsefrihet. Vad som i särskilt hög grad är ägnat att försvåra
en lösning av problemet är, att de gamla tomterna efter en genomgripande
stadsombyggnad i regel kommer att ha undergått så stora föränddringar,
att det icke skulle vara möjligt att göra en rättvis fördelning mellan
alla intressenter. Den i ett remissyttrande anvisade metoden att lösa
detta problem efter samma grunder som anges i 46 § byggnadslagen synes
mig icke till fyllest. Uppenbarligen av hänsyn till de praktiska svårigheter,
som eu mera allmän reglering skulle möta, har stadskollegiet i Stockholm
också nöjt sig med att framlägga ett mycket begränsat förslag. Detta går
ut på att ägare till en sådan fastighet, som visserligen exproprierats men
som enligt den nya stadsplanen icke förändrats med avseende å tomtgränser
eller byggnadsrätt, skulle erhålla optionsrätt till upplåtelse av
fastigheten med tomträtt, sedan den nya stadsplanen fastställts. Det fall
som avses med detta förslag är emellertid så speciellt och så sällan förekommande,
att det icke kan anses motivera en komplicerad rättslig reglering.
Förslaget ger ingen rättighet åt markägarna i normala fall och beaktar
över huvud taget icke rörelseidkarnas intressen.
Vid bedömningen av förevarande spörsmål måste slutligen understrykas
betydelsen av den stora förändring som ett genom zonexpropriation omgestaltat
område undergår. I fråga om markägarnas anspråk har redan
förut framhållits, att fastigheterna i regel erhåller en helt ny karaktär.
Detta får betydelse också med hänsyn till rörelseidkarna. Ofta är det mindre
lämpligt att låta alla äldre rörelser återuppstå just inom det sanerade området.
Det kan sålunda mycket väl tänkas, att flera av de tidigare rörelserna
varit placerade vid bakgator och haft en tämligen obetydlig omfattning,
men att de fastigheter som byggs upp efter saneringen är belägna
vid huvudstråk samt att de i dessa fastigheter inrymda affärs- och kontorslokalerna
såväl med hänsyn till deras läge som i betraktande av de hyror
de betingar måste utnyttjas av större rörelser eller i varje fall av rörelser
av en helt annan karaktär än vissa av de äldre företagen. Detta blir en
omdömesfråga, som måste prövas från fall till fall och som icke med fördel
kan regleras genom lagstiftning om bestämd företrädesrätt. Jag anser
följaktligen i likhet med utredningen, att icke någon form av företrädesrätt
bör lagfästas. Såsom i betänkandet anförts lär man emellertid kunna
utgå ifrån att kommunerna kommer att förfoga över den exproprierade
marken på ett sätt, som innebär ett skäligt hänsynstagande till de förutvarande
fastighetsägarnas och hyresgästernas rimliga önskningar att få
återkomma till sina kvarter. I anledning av den i ett remissyttrande gjorda
invändningen, att detta endast är ett löst antagande, må framhållas att det
uppenbarligen ligger i städernas eget intresse att icke i onödan behöva utge
betydande intrångsersättningar.
Tredje lagutskottets utlåtande m 23.
19
Såsom inledningsvis anförts har behov av saneringssyftandc stadsplaneregleringar
framträtt i många svenska städer och ej blott i huvudstaden.
Det är därför tydligt att den nya lagstiftningen om zonexpropriation bör
erhålla allmän räckvidd.
Jag får följaktligen föreslå, alt i byggnadslagen upptages ett stadgande
av innehåll att, därest tätbebyggt område finnes med hänsyn till den allmänna
samfärdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse vara i behov
av genomgripande ombyggnad och denna icke lämpligen kan ske annorledes
än i ett sammanhang, Konungen må, sedan i anledning av ombyggnaden
fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för området,
medgiva staden att lösa den mark inom området som erfordras för ombyggnaden
ävensom annan inom området eller i dess omedelbara närhet
belägen mark, för vilken planens genomförande kan väntas medföra väsentligt
ökat värde. Frånsett det avsnitt som rör inlösen på grund av markvärdestegring
överensstämmer detta i sak helt med utredningens förslag. Det
närmare bestämmandet av gränserna för den zon, inom vilken expropriationsrätt
skall tillerkännas staden, måste ankomma på Konungen efter prövning
i varje särskilt fall, och några mera detaljerade regler härom torde
icke kunna givas. Såsom utredningen anfört synes det överflödigt att i lagtexten
särskilt utmärka, att expropriationsansökan skall kunna ske även
efter stadsplanens fastställande.
Stadgandet om zonexpropriation torde böra upptagas i byggnadslagens
44 §, vilken härigenom skulle innehålla en helt ny lydelse.
Det föreslagna zonexpropriationsinstitutet avses skola komma att användas
endast för de mera undantagsvis förekommande fall, då en saneringssyftande
stadsombyggnad har en så stor omfattning, att den lämpligen
bör genomföras i kommunens egen regi. Såsom jag tidigare framhållit kommer
följaktligen vid sidan av zonexpropriationen att finnas utrymme för
sådan expropriation av mark som ingår i byggnadskvarter, där förfarandet
bör vara utformat med hänsyn till att stadsplanens genomförande i första
band skall ankomma på markägarna själva. För dylik expropriation — som
med en av utredningen föreslagen term lämpligen kan benämnas t o m texpropr
iation — finns i gällande lag bestämmelser meddelade i 44 §
första stycket och 45 § första stycket byggnadslagen. Dessa bestämmelser
torde för här avsedda fall i princip böra bibehållas.
Emellertid har under lagstiftningsärendets behandling tvekan yppats rörande
den närmare innebörden av den i 44 § första stycket gällande lag
såsom villkor för expropriation upptagna förutsättningen, att stadsplanens
genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande.
Jag bar förut såsom min mening uttalat, att utredningens tolkning
av denna bestämmelse syntes väl restriktiv ur stadens synpunkt samt
att utredningen i någon mån torde ha underskattat de möjligheter till expropriation
som gällande lag rymmer. Villkoret kan rimligen icke ha den
innebörden, att sedan markägarna kanske utan närmare motivering påstått
sig ha både förmåga och vilja att själva bringa bebyggelsen i överensstäm
-
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
melse med stadsplanen, staden skulle vara skyldig alt till fullo styrka att
så icke vore fallet. Stadgandet torde i stället böra förstås så, att en viss utredningsplikt
åligger både staden och markägarna samt att Konungen har
att verkställa en totalbedömning av läget på grundval av de argument, som
på ömse sidor anförs rörande utsikterna till stadsplanens genomförande
inom skälig tid utan stadens ingripande. Spörsmålet huruvida därvid tvångsinlösen
skall medgivas eller ej torde med andra ord icke böra konstrueras
såsom en bevisbördefråga.
Självfallet kan det mången gång vara svårt att avgöra, huruvida tilltro
kan sättas till markägarnas försäkran att de har förmåga och vilja att
själva inom skälig tid bringa bebyggelsen i huvudsaklig överensstämmelse
med stadsplanen. Gränsfall kan härvid lätt uppkomma, i vilka Konungen
om än med tvekan finner sig icke kunna bevilja stadens expropriationsansökan.
Avslås ansökan på den grund att stadsplanens genomförande kan
förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande, finns emellertid
inga garantier för att markägarnas utfästelser verkligen kommer att
hållas. I stället kan det naturligtvis mycket väl tänkas, att markägarna av
den ena eller andra anledningen underlåter att fullgöra ombyggnaden eller
också att en eller flera av markägarna finner det vara med sina intressen
mest förenligt att sälja marken och att de nya ägarna icke har vare sig
vilja eller förmåga att genomföra stadsplanen i vad på dem ankommer.
På grund härav synes det angeläget att med lagstiftningens hjälp söka
skapa vissa garantier för att ett avslagsbeslut icke skall få direkt menliga
verkningar för samhället. De av utredningen föreslagna bestämmelserna
om tomtexpropriation torde därför böra kompletteras med ett stadgande,
enligt vilket i de fall, då ansökan om tomtexpropriation icke anses kunna
beviljas på den grund att stadsplanens genomförande kan förväntas äga
rum inom skälig tid utan stadens ingripande, Konungen må på stadens begäran
föreskriva viss tid inom vilken bebyggelsen skall ha bragts i överensstämmelse
med stadsplanen, vid äventyr att efter utgången av sagda
tid nämnda hinder mot expropriation ej vidare skall anses föreligga.
En föreskrift av detta innehåll skulle som nyss antytts förutsätta, att
staden framställt ett yrkande därom under expropriationsärendets handläggning
innan Kungl. Maj :ts beslut däri meddelas. Föreskriften torde icke böra
ha karaktär av ett föreläggande för viss markägare utan böra gälla oavsett
om marken under tiden byter ägare. Med hänsyn härtill torde anteckning
om föreskriften så snart ske kan böra ske i fastighets- eller inteckningsboken.
Avskrift av expeditionen bör därför genom vederbörande departements
försorg tillställas inskrivningsdomaren. Hur lång tid markägaren skall få
på sig att färdigställa den nya bebyggelsen får bero på omständigheterna i
varje särskilt fall. När tiden gått ut, bör staden, därest den hävdar att markägaren
icke fullgjort vad på honom ankommit, kunna på nytt väcka fråga
om expropriation.
Reglerna om tomtexpropriation synes lämpligen böra upptagas i 45 §
byggnadslagen. Dessa regler bör gälla i de fall då 44 § ej är tillämplig, d. v. s.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
21
då förutsättningar för zonexpropriation ej föreligger. I anledning av bostadsstyrelsens
yttrande, att en sådan begränsning skulle kunna medföra
praktiska olägenheter, må framhållas att zonexpropriationsinstitutet avses
bli tillämpligt även om stadsplaneregleringen icke är direkt föranledd av
trafiktekniska behov utan har till syfte att, med bibehållande av det äldre
gatunätet, åstadkomma en ändamålsenlig bebyggelse. Som ett exempel kan
nämnas att zonexpropriation bör kunna ifrågakomma, när en stadsplanereglering
endast siktar till att i väsentlig mån ändra den bestående bebyggelsens
karaktär — t. ex. att skapa ett centrum för ett bebyggelseområde —•
men regleringen har en sådan omfattning att den måste överlämnas åt
kommunen för att bli effektivt genomförd. Den närmare gränsdragningen
mellan de båda paragraferna får ankomma på praxis.
I 146 § byggnadslagen torde en redaktionell följdändring böra vidtagas.
Såsom utredningen anfört är det angeläget, att lagändringarna kan träda
i tillämpning så snart som möjligt. Det föreslås därför att de skall träda
i kraft den 1 juli 1953.
Ansökan om teknisk eller ekonomisk zonexpropriation, som gjorts före
nämnda tidpunkt, torde böra prövas enligt äldre lag.»
Lagrådet.
Lagrådet har lämnat det remitterade förslaget utan erinran.
Motionerna.
I de likalydande motionerna I: 476 och II: 600 har hemställts,
»A. att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 218
måtte, med beaktande av vad ovan anförts, besluta,
dels att såsom grund för inlösen enligt 44 § byggnadslagen skall gälla,
att denna är nödvändig och icke endast lämplig,
dels att lösenrätt enligt denna paragraf skall i första hand medgivas ägare,
som ensam eller i förening med andra fastighetsägare innehar mer än
hälften av den sammanlagda tomtarealen inom saneringsenheten eller hälften
av det sammanlagda värdet därav,
dels att såsom grund för inlösen icke må åberopas det förhållandet att
mark inom saneringsområdet eller i dess omedelbara närhet på grund av
saneringsåtgärderna väntas stiga i värde,
dels ock att av kommun inlöst område, efter det regleringen verkställts,
skall utbjudas i den öppna marknaden till försäljning eller mot tomträtt
med möjlighet till företrädesrätt för förutvarande fastighetsägare och nyttjanderättsinnehavare;
ävensom
11. att vederbörande utskott mätte utarbeta förslag till härför erforderliga
författningsändringar.»
I de likalydande motionerna 1:477 och 11:599 har hemställts, »att riks
-
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
dagen vid sin behandling av propositionen nr 218 måtte vidtaga sådan ändring
av 44 § att sista meningen, orden ''ävensom annan--- -— ökat värde’
utgår samt att vederbörande utskott måtte härför vidtaga nödig lagändring.»
I de likalydande motionerna I: 478 och II: 598 har hemställts, »att riksdagen
hos Kungl. Maj :t hemställer om förnyat övervägande av frågan om återköpsrätt
samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga förslag, vartill
dessa överväganden kunna föranleda.»
Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena får
utskottet hänvisa till motionerna.
Utskottet.
Av zonexpropriationsutredningens betänkande och de däröver avgivna remissyttrandena
finner utskottet oförtydbart framgå, att de i 44 och 45 §§
byggnadslagen upptagna expropriationsbestämmelserna icke kan anses ge
städerna tillräckliga rättsliga medel för att genomföra stora, saneringssyftande
ombyggnader av äldre stadspartier. I likhet med departementschefen
finner utskottet sålunda det innebära allvarliga brister ur allmän synpunkt
hos den nuvarande lagen, att den ej möjliggör expropriation innan en ny
stadsplan i detalj utarbetats samt att den gör expropriationsrätten beroende
av villkor, som försvårar eller omöjliggör förvärv av sammanhängande zoner.
Utskottet vill även understryka departementschefens uttalande, att gällande
regler är ägnade att driva upp städernas kostnader för markförvärven
på ett sådant sätt, att städerna kan tvingas avstå från genomförandet av i
hög grad önskvärda, saneringssyftande stadsplaneregleringar. Då behovet av
dylika regleringar beträffande främst centralt belägna stadspartier är aktuellt
icke endast i huvudstaden utan även i åtskilliga andra av rikets större städer,
finner utskottet det angeläget att de brister som i här angivna hänseenden
vidlåder den nuvarande lagstiftningen snarast avhjälps.
I gällande lag göres icke någon skillnad mellan det fall att en stadsplanereglering
avser ett större, i huvudsak sammanhängande område eller en
zon samt det fall att regleringen endast tar sikte på ett mindre område,
exempelvis något enstaka kvarter eller kanske blott en del av ett kvarter,
och följaktligen har karaktär av s. k. punktsanering. Enligt 44 § byggnadslagen
gäller samma regler för båda dessa fall och den grundsats på vilken
lagrummet vilar innebär, att det i princip städse skall ankomma på de enskilda
markägarna att själva genomföra en beslutad stadsplanereglering.
I propositionen föreslås att avsteg skal! kunna ske från denna grundsats,
när en stadsplanereglering har en så stor omfattning och är så genomgripande,
att den förutsätter en hög grad av enhetlighet, koncentration och
planmässighet vid utförandet, om stadsombyggnadsföretaget skall kunna
genomföras inom rimlig tid. För dessa fall — vilka i den föreslagna lagtexten
(44 §) beskrivits sålunda, att tätbebyggt område med hänsyn till den
allmänna samfärdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse finnes vara
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
i behov av genomgripande ombyggnad, som icke lämpligen kan ske annorledes
än i ett sammanhang — ger propositionen den lösningen, att expropriationsrätt
i princip skall tillkomma staden oavsett huruvida de av stadsombyggnadsföretaget
berörda markägarna har förmåga och vilja att själva
genomföra planen. Propositionen förutsätter vidare, att i dessa särskilda
fall expropriation (s. k. zonexpropriation) skall kunna medgivas innan den
tilltänkta stadsombyggnaden blivit i detalj preciserad, närmare bestämt redan
då fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för området.
När det gäller stadsplaneregleringar, som icke har en så genomgripande omfattning
att de hehöver ske i ett sammanhang efter ett visst, på förhand noga
bestämt tidsschema, bibehåller propositionen däremot den nuvarande grundsatsen
att stadsplanens genomförande i första hand skall ankomma på
markägarna själva (se 45 § i lagförslaget).
I motionerna 1:476 och 11:600 hävdas att sistnämnda grundsats allt
framgent bör upprätthållas även i fråga om sådana genomgripande och mycket
omfattande stadsombyggnadsföretag, på vilka det i propositionen föreslagna
nya institutet zonexpropriation tager sikte. I dessa motioner kritiseras
sålunda departementschefens uppfattning att genomförandet av saneringsverksamheten
i dessa fall bör helt ankomma på kommunerna och det yrkas
i stället en utvidgning av den expropriationsrätt till förmån för enskild
markägare, som regleras i 46 § byggnadslagen, så att ägare, som ensam eller
i förening med andra fastighetsägare innehar mer än hälften av den sammanlagda
tomtarealen inom en saneringsenhet eller hälften av det sammanlagda
värdet därav, berättigas lösa återstående fastigheter. Först därest sådan
inlösen ej skett inom viss tid, borde staden vara berättigad lösa fastigheterna
inom saneringsenheten. Motionerna innehåller emellertid icke något
formligt yrkande, att lösenrätten — liksom nu •— skall inträda först
när stadsplanen blivit i detalj utformad och av Ivungl. Maj:t åtminstone
villkorligt fastställd. I motiveringen till motionerna anföres dock, att det
måste mer exakt angivas vid vilken tidpunkt en expropriation får ske, så att
erforderligt rådrum beredes de enskilda markägarna.
För egen del vill utskottet tveklöst biträda departementschefens mening,
att genomförandet av stora, saneringssyftande stadsplaneregleringar hör
ankomma på kommunerna och ej på de enskilda markägarna samt att den
för sanering avsedda marken följaktligen bör kunna tvångsvis förvärvas
av kommunen. Saneringen av en hel stadsdel eller eljest av ett större område
förutsätter regelmässigt en mera genomgripande omdaning av gatunätet
inom området, och en stadsombyggnad av denna omfattning kräver uppenbarligen
en samordning av de olika arbetsmomenten och ett noga genomtänkt
tidsschema, baserat på arbetenas inbördes sammanhang och naturliga
prioritet. Planmässighet i arbetenas utförande är av särskilt stor betydelse
för att erforderliga evakueringsutrymmen skall kunna iordningställas
och andra provisoriska anordningar vidtagas under övergångstiden. Med
hänsyn till dessa förhållanden är det enligt utskottets mening ofrånkomligt
all i princip låta kommunerna övertaga ledningen för sådana stora, sane
-
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
ringssyltande stadsombyggnadsföretag varom här är fråga. Utskottet kan
sålunda icke ansluta sig till den i motionerna I: 476 och II: 600 framförda
meningen, att saneringsverksamheten även i dessa fall bör i första hand
ankomma på de enskilda markägarna samt att en majoritet bland dem skall
äga expropriera inom saneringsenheten belägna fastigheter, tillhöriga markägare
som icke själva vill eller förmår genomföra den nya stadsplanen i vad
på dem ankommer. I detta avseende må till en början framhållas att expropriationsvapnet,
av såväl principiella som praktiska skäl, endast i rena undantagsfall
bör få utnyttjas av annan än samhället. Att låta en majoritet
av fastighetsägarna inom ett stort saneringsområde få använda detta vapen
mot de övriga markägarna inom området skulle te sig särskilt stötande och
i praktiken kunna leda till att en monopolställning skapades för enstaka,
mycket kapitalstarka fastighetsägare. Visserligen innehåller, såsom i motionerna
påpekats, 46 § hyggnadslagen den föreskriften att, därest enligt tomtindelning
särskilda delar av tomt är i olika ägares hand, ägare av sådan
tomtdel skall äga rätt att lösa återstoden av tomten. Det är emellertid att
märka, att denna expropriationsrätt — som dock icke må utövas av en majoritet
bland tomtdelägarna utan som har till syfte att hela tomten skall bli
törenad i en enda hand — endast avser förhållandena inom en jämförelsevis
liten enhet, nämligen en tomt. Den i 46 § hyggnadslagen medgivna expropriationsrätten
gäller alltså icke inom ett kvarter som består av flera
tomter och än mindre inom ännu större saneringsenheter. Såsom förut
t ramhållits utgår propositionen från att genomförandet av mindre saneringsföretag
allt framgent skall i första hand ankomma på markägarna
själva. Det är därför måhända icke helt uteslutet, att den expropriationsrätt
till förmån för enskild fastighetsägare som anges i 46 § hyggnadslagen kan
något utbyggas, när det gäller andra stadsplaneregleringar än sådana, vilkas
genomförande på grund av stadsombyggnadsföretagets stora omfattning
och genomgripande natur bör förbehållas kommunen. Detta svåra och ömtåliga
problem — till vilket utskottet dock icke för närvarande vill taga
ståndpunkt — torde, enligt vad utskottet inhämtat, komma att behandlas
av bostadsstyrelsen i samband med fullgörandet av ett utav Kungl. Maj :t
åt styrelsen den 16 juni 1950 givet uppdrag att utarbeta förslag till riktlinjer
för upprättandet av kommunala saneringsplaner.
Det är emellertid icke blott av nu anförda skäl som utskottet finner sig
höra bestämt avvisa tanken att expropriationsrätt skall tillkomma vissa
enskilda markägare för genomförandet av sådana omfattande stadsplaneregleringar,
som avses med det nya institutet zonexpropriation. Såsom i propositionen
närmare utvecklats måste man under alla omständigheter räkna
med att kommunens kostnader för en dylik reglering blir mycket stora.
Därest genomförandet av regleringen i första hand förbehölles en majoritet
hland fastighetsägarna, skulle kommunen icke få någon möjlighet att
såsom en kompensation för sina kostnader i anledning av stadsombvggnaden
tillgodogöra sig den värdestegring å marken inom saneringsområdet,
som är en omedelbar följd av själva ombyggnaden. Detta kan ur skattebe
-
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
talarnas synpunkt icke anses skäligt. En annan för samhällets vidkommande
mycket allvarlig konsekvens av förslaget att i här berörda fall tillerkänna
enskilda markägare expropriationsrätt vore, att expropriationsrätten därvid
— i likhet med vad som är förhållandet enligt gällande lag — icke kunde
få inträda förrän den nya stadsplanen blivit i detalj utformad. Det ligger
nämligen i sakens natur, att markägarna dessförinnan icke kan bilda
sig någon säker uppfattning angående sina möjligheter att själva genomföra
den nya planen. Ett vidhållande av lagens nuvarande ståndpunkt att expropriationsrätt
skall få inträda först på detta sena stadium skulle emellertid
leda till att planförfattarna icke finge den friare ställning, som är önskvärd
när det gäller att föreslå nya tomtindelningar och att över huvud taget
utarbeta en om möjligt fullgod stadsplan. Nämnda ståndpunkt skulle
även såtillvida innebära en stor olägenhet för det allmänna, att staden —
för den händelse icke en majoritet bland markägarna kunde enas om att
själva genomföra den nya planen — komme att vid inlösen av marken nödgas
erlägga expropriationsersättning beräknad efter de högre värden, som
marken tagit åt sig på grund av förväntningar rörande dess användning enligt
den nya planen. Härigenom skulle man gå miste om en av de största
fördelarna med det i propositionen framlagda lagförslaget, nämligen all nedbringa
kommunernas kostnader för genomförandet av stora, saneringssyftande
stadsplaneregleringar. Med hänsyn till vad som anföres i motiven
till den föreslagna lagstiftningen anser utskottet det icke erforderligt att
tidpunkten för expropriationsrättens inträde anges mera exakt än som skett
i propositionen. Utskottet tillstyrker alltså, alt denna tidpunkt anges med
orden »sedan i anledning av ombyggnaden fråga väckts om antagande eller
ändring av stadsplan för området».
Gentemot det i motionerna 1:476 och II: 600 vidare framförda yrkandet,
»att såsom grund för inlösen enligt 44 § byggnadslagen skall gälla att denna
är nödvändig och icke blott lämplig», vill utskottet framhålla, att det skulle
innebära en orimlig bevisbörda för kommunerna och kunna allvarligt äventyra
det föreslagna zonexpropriationsinsitutets hela praktiska funktion, därest
såsom förutsättning för dylik expropriation skulle krävas att stadsombyggnaden
nödvändigtvis måste ske i ett sammanhang. Även en mindre
skärpning av den i propositionen föreslagna lagtexten, enligt vilken såsom
villkor för zonexpropriation skall gälla att stadsombyggnaden »icke lämpligen
kan ske annorledes än i ett sammanhang», skulle kunna leda till utdragna
och fruktlösa debatter mellan staden och markägarna, med påföljd
att saneringsföretagets genomförande i onödan förhalades. En annan sak
är, att för zonexpropriation — liksom för varje annan expropriation — såsom
allmän förutsättning bör gälla att åtgärden skall vara nödvändig för att
man skall kunna ernå vad som åsyftas. Detta har även zonexpropriationsutredningen
framhållit, men utredningen har det oaktat i nu ifrågavarande hänseende
föreslagit den lagtext som återfinnes i propositionen. I de sammanhang
varom här är fråga torde den nu antydda, allmänna inskränkningen i
expropriationsrätten fä praktisk betydelse närmast såtillvida, atl expropria
-
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
tion icke bör ifrågakomma, för den händelse fastighetsägarna är villiga att
på rimliga villkor frivilligt till kommunen överlåta den mark kommunen
med stöd av lagstiftningen gör anspråk på.
Utskottet övergår härefter till spörsmålet huruvida zonexpropriationsinstitutet
— på sätt i propositionen föreslagits — bör utformas så, att staden
skall äga lösa icke blott den mark inom saneringsområdet som erfordras för
stadsombyggnaden utan även annan inom nämnda område eller i dess omedelbara
närhet belägen mark, för vilken den nya stadsplanens geomförande
kan väntas medföra väsentligt ökat värde.
Bestämmelser om s. k. ekonomisk zonexpropriation eller värdestegringsexpropriation
infördes i svensk rätt genom 1931 års stadsplanelag. I den proposition
som låg till grund för denna lag anförde föredragande departementschefen,
att en gatureglering som krävde genombrytande av bebyggt område
givetvis droge betydande kostnader, vilka i regel endast till ringa del torde
bli täckta av det bidrag till gatukostnad som staden ägde uttaga av tomtägarna.
Å andra sidan — fortsatte departementschefen — torde regleringens
genomförande mången gång ha till följd en väsentlig ökning av värdet på
kringliggande fastigheter. Där angivna förhållanden inträffade, syntes det enligt
departementschefen rimligt, att möjlighet bereddes staden att i större utsträckning
än som eljest skulle bli fallet få sina kostnader för regleringens
genomförande täckta. Expropriationsinstitutet syntes därför böra utvidgas
med bestämmelser om ekonomisk zonexpropriation. Emellertid borde dylik
expropriationsrätt i första hand betraktas såsom ett medel för utkrävande
av bidrag till stadens kostnader för viss anläggning. Med hänsyn härtill borde
markägaren kunna fria sig från ett expropriationsanspråk genom att
ikläda sig skyldighet att gälda skäligt bidrag.
De bestämmelser om ekonomisk zonexpropriation som i enlighet härmed
infördes i 1931 års stadsplanelag överflyttades sedermera utan större
sakliga ändringar till 1947 års nu gällande byggnadslag. Enligt 44 § andra
och tredje styckena i denna lag äger sålunda Konungen — därest kostnaden
för genomförande av stadsplan beträffande viss mark kan antagas väsentligt
överstiga det bidrag till kostnad för gata som staden äger uttaga av tomtägare
och under förutsättning tillika att planens genomförande medför
väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark — medgiva staden att
lösa sådan mark. Denna stadens lösningsrätt kan emellertid elimineras genom
en förklaring från ägarens sida att han hellre vill till staden utgiva
särskilt bidrag för stadsplanens genomförande. I så fall skall Konungen
bestämma ett i förhållande till kostnaden och värdestegringen skäligt belopp,
som markägaren skall erlägga i den ordning Konungen föreskriver, vid äventyr
att staden eljest må lösa marken. Om staden och markägaren icke kan
enas om det belopp till vilket värdestegringen skall beräknas, skall beloppet
bestämmas av expropriationsdomstolen (före den 1 april 1950 av expropriationsnämnden).
Zonexpropriationsutredningen har för sin del ansett den i gällande rätt
gjorda sammankopplingen mellan expropriation och bidragsskyldighet vara
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
olämplig samt förordat, att vid en revision av lagbestämmelserna på detta
område nämnda båda institut måtte lösgöras från varandra. Utredningen
har dock ej ansett sig böra nu föreslå införandet av en särskild värdestegringsexpropriation,
enär en dylik nybildning enligt utredningens mening
tillhörde det stora problemet om indragning av oförtjänt markvärdestegring.
Den har i stället nöjt sig med att föreslå vissa regler om fastighetsägares
skyldighet att lämna bidrag till stadsombyggnadskostnad (s. k. bettermentsbidrag),
vilka regler just bygger på uppfattningen att de markägare, som
njuter fördel av en reglering genom att deras fastigheter avsevärt stiger i
värde såsom en direkt följd av regleringen, bör bidra till kostnaderna för
densamma oavsett var deras fastigheter är belägna.
Med hänsyn till den kritik som under remissbehandlingen riktades mot
zonexpropriationsutredningens förslag om införande av s. k. bettermentsbidrag
har departementschefen icke ansett sig kunna tillstyrka, att detta förslag
för närvarande lägges til! grund för lagstiftning. Under framhållande
av att en genomgripande stadsombyggnad kan medföra betydande värdeökning
för fastigheter i saneringsområdets omedelbara närhet, har departementschefen
i stället hävdat att staden — såsom ett bidrag till de utomordentligt
stora kostnader, som en dylik stadsombyggnad under alla omständigheter
medför för staden — borde få tillfälle att genom expropriation av
fastigheter, belägna i saneringsområdets omedelbara närhet, komma i åtnjutande
av den värdestegring som är en direkt följd av kommunens egna
åtgärder. Departementschefen har därför förordat, att de nuvarande bestämmelserna
om ekonomisk zonexpropriation såsom praktiskt verkningslösa
utmönstras ur byggnadslagen samt att i gengäld zonexpropriationsinstitutet
utvidgas i enlighet med vad nu anförts.
I motionerna I: 476 och II: 600 tages bestämt avstand från tanken, att
en kommun för att komma i åtnjutande av s. k. oförtjänt markvärdestegring
skulle äga tvångsvis förvärva det föremål som undergår värdestegring. En
på detta sätt vidgad expropriationsrätt synes motionärerna så mycket mindre
motiverad som departementschefen samtidigt i propositionen anmält sin
avsikt att tillkalla särskilda sakkunniga för en förnyad undersökning av
frågan om indragning av s. k. oförtjänt markvärdestegring. Även motionerna
1:477 och 11:599 avvisar propositionen i denna del, bland annat med den
motiveringen att man i avvaktan pa den i utsikt ställda utredningen ej bör
nu införa värdestegring såsom expropriationsgrund.
För egen del anser utskottet i likhet med departementschefen det ur skattebetalarnas
synpunkt vara rimligt och rättvist, att en kommun som låtei
utföra en genomgripande stadsombyggnad far del i den värdestegring som de
i saneringsområdets omedelbara närhet belägna fastigheterna undergår såsom
en omedelbar följd av stadsombyggnaden. De bestämmelser om s. k. ekonomisk
zonexpropriation eller värdestegringsexpropriation som redan 1931 infördes
i svensk rätt är alltså enligt utskottets mening i och för sig sakligt
väl grundade. Även om utskottet följaktligen bar samma piincipiclln inställning
i denna fråga som departementschefen, har inom utskottet likväl
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
viss tvekan yppats i fråga om lämpligheten av det i propositionen väckta
förslaget att upphäva den nuvarande ordningen, enligt vilken fastighetsägaren
i här ifrågavarande fall kan fria sig från ett expropriationsanspråk genom
att ikläda sig skyldighet att gälda skäligt bidrag till stadsombyggnaden.
Emellertid har de nuvarande reglerna om ekonomisk zonexpropriation visat
sig vara praktiskt verkningslösa; dessa regler har sålunda icke i något enda
fall bragts i tillämpning, trots att de gällt i mer än tjugu år och trots att åtåtskilliga
städer tvivelsutan önskat utnyttja dem. Med hänsyn härtill och då
det av zonexpropriationsutredningen föreslagna systemet med s. k. bettermentsbidrag,
på de skäl departementschefen anfört, icke heller kan anses
innefatta en ur praktisk synpunkt tillfredsställande lösning av problemet,
linner sig utskottet likväl böra biträda propositionens förslag i denna del.
Det må dock understrykas, att godtagandet av en mera renodlad värdestegringsexpropriation
på detta speciella område icke i och för sig bör få verka
prejudicerande, när det gäller att i andra sammanhang lösa problemet om
indragning till det allmänna av oförtjänt jordvärdestegring. Utskottet vill
samtidigt betona angelägenheten av att den i propositionen utlovade utredningen
av detta ännu olösta problem snarast kommer till stånd, så att problemet
kan angripas i hela dess vidd.
Den sista frågan av mera allmän betydelse för utformningen av det nya
institutet zonexpropriation gäller, huruvida de fastighetsägare och hyresgäster
som berörs av ett expropriationsbeslut bör ha någon företrädesrätt att
efter saneringsföretagets genomförande återförvärva egendom eller på nytt
hyra lokaler inom det exproprierade området. Zonexpropriationsutredningens
uppfattning att en dylik företrädesrätt icke borde införas har under
remissbehandlingen väckt gensagor från åtskilliga håll. Departementschefen
har dock på närmare anförda skäl kommit till samma resultat som zonexpropriationsutredningen,
nämligen att varken återköpsrätt eller någon annan
form av företrädesrätt bör uttryckligen lagfästas. De argument departementschefen
härvid åberopat finner utskottet övertygande, och utskottet kan
följaktligen icke biträda det krav på ytterligare utredning av frågan som
framställts i motionerna 1:478 och 11:598. Än mindre kan utskottet godtaga
det i motionerna 1:476 och 11:600 väckta yrkandet, att en företrädesrätt
för förutvarande fastighetsägare och nyttjanderättshavare måtte redan
nu inskrivas i lagstiftningen. Utskottet vill dock starkt understryka vikten
av att kommunerna i praktiken kommer att förfoga över den exproprierade
marken på ett sätt, som innebär ett skäligt hänsynstagande till de förutvarande
fastighetsägarnas och hyresgästernas rimliga önskningar att få
återkomma till sina kvarter.
Den i propositionen föreslagna utformningen av institutet tomtexpropriation
(45 § byggnadslagen) har icke givit utskottet anledning till erinran.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23. 29
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte, med avslag å motionerna 1:476
och 11:600 samt 1:477 och 11:599, antaga det genom propositionen
framlagda lagförslaget; samt
B. att motionerna I: 478 och II: 598 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 maj 1953.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson, Albert Hermansson,
Ebbe Ohlsson, Ivar Nilzon, Boo, William Ohlsson och Georg Carlsson;
samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Mölndal, Johansson i Torp,
Nyberg, Levin, Andersson i Ryggestad, Hansson i Skegrie*, Carlsson i Stockholm
och Munktell.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Ebbe Ohlsson och Munktell, vilka ansett att utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:
»Under mer än ett decennium har den naturliga förnyelsen av tätorternas
centrala delar upphört. Den gamla centrala bebyggelsen har alltmer
fått förfalla, icke minst genom att hyresregleringen varit ägnad att hindra
nödigt fastighetsunderhåll. Genom regleringar har bostadsmarknaden fastlåsts
och en utflyttning av hyresgäster från de saneringsmogna fastigheterna
har varit praktiskt omöjlig.
Det sålunda uppdämda saneringsbehovet jämte den omständigheten att
saneringsföretag numera kommit att omfatta allt större områden gör det
enligt utskottets mening ur effektivitetssynpunkt nödvändigt, att vissa författningsändringar,
som underlättar saneringsarbetet inom den äldre bebyggelsen,
nu vidtages.
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
Utskottet kan emellertid icke helt biträda departementschefens förslag
till lösning av detta problem. Förslaget innebär nämligen att man genom införande
av en ny expropriationsform i byggnadslagen, zonexpropriation,
förutsätter att genomförandet av stora, saneringssyftande stadsplaneregleringar
skall ankomma endast på kommunerna och ej på de enskilda markägarna
samt att den för saneringen erforderliga marken tvångsvis skall
kunna förvärvas av kommunen.
Enligt utskottets mening bör nämligen icke kommunen utan de enskilda
fastighetsägarna i första hand ges tillfälle att genomföra den erforderliga
ombyggnaden. Kommunerna bör däremot ingripa med expropriationsåtgärder
endast såsom stadsplanetekniskt hjälpmedel och först när det visat sig
att andra lösningar ej stått att finna. Detta överensstämmer med den hittills
godtagna uppfattningen av expropriation som ett extraordinärt instrument.
Utskottet förordar sålunda att de enskilda markägarna på sätt som yrkats
i motionerna I: 476 och II: 600 skall erhålla lösenrätt. Fastighetsägare
eller sammanslutning av ägare som innehar fastigheter till mer än hälften
av det sammanlagda fastighetsvärdet inom en saneringsenhet eller innehar
mer än halva arealen därav bör sålunda i första hand ha rätt att för saneringsåtgärder
lösa återstående fastigheter. Först därest ansökan om sådan
inlösen ej ingivits inom tre månader från det stadsplan fastställts eller
bebyggelsen inom föreskriven tid icke bragts i överensstämmelse med stadsplanen
bör staden vara berättigad att lösa fastigheterna inom saneringsenheten.
De nu föreslagna reglerna återverkar visserligen på kommunens möjligheter
att såsom kompensation för sina ofta mycket stora kostnader i anledning
av stadsombyggnaden tillgodogöra sig den värdestegring å marken
inom saneringsområdet, som är en omedelbar följd av själva ombyggnaden.
Utskottet vill emellertid framhålla att kommunerna redan genom de nuvarande
bestämmelserna i byggnadslagen om skyldighet för fastighetsägarna
att bidraga till gatukostnader etc. har möjlighet att täcka en stor del av sina
utgifter härför.
För att markägarna skall kunna bilda sig någon säker uppfattning angående
sina möjligheter att själva genomföra den nya stadsplanen är det enligt
utskottet nödvändigt att den tidpunkt från vilken expropriationsrätt inträder
bestämmes till tiden för stadsplanens fastställande. Detta skulle även
överensstämma med gällande rätt. Något hinder för staden och planförfattarna
i deras frihet att föreslå nya tomtindelningar och över huvud taget
utarbeta en om möjligt fullgod stadsplan kommer en dylik konstruktion
icke att innebära.
Propositionen har såsom grund för inlösen enligt 44 § byggnadslagen
bl. a. angivit att den ifrågavarande ombyggnaden icke lämpligen skall kunna
ske annorledes i ett sammanhang. Utskottet anser för sin del det icke
lyckligt att vid ett så allvarligt ingripande som en expropriation innebär
lämplighetsbegreppet användes. Det torde icke för de enskilda fastighets
-
31
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
ägarna eller för kommunerna möta alltför stora hinder i bevishänseende
att styrka att stadsombyggnaden inom saneringsenheten nödvändigtvis och
icke lämpligen bör ske i ett sammanhang. Utskottet förordar sålunda den
lösning som i detta sammanhang angivits i motionerna 1:476 och 11:600.
Enligt propositionen föreslås även att en väntad värdestegring på mark,
belägen i omedelbar närhet av det område som är föremål för sanering,
skall utgöra grund för expropriationsätt. Utskottet anser icke att expropriation
är ett lämpligt medel för indragande av oförtjänt värdestegring,
så mycket mindre som de enskilda fastighetsägarna enligt propositionens
förslag ej skulle kunna freda sig genom att lämna bidrag till stadsombyggnadskostnaderna.
Att redan nu företaga en ytterligare utvidgning av värdestegringsexpropriationen
skulle även innebära ett föregripande av den av
departementschefen i propositionen aviserade undersökningen av detta ännu
olösta problem.
Utskottet förordar vidare det i motionerna 1:476 och II: 600 framställda
yrkandet att kommun efter inlösen av område, i den mån det enligt stadsplan
är avsett för enskild bebyggelse, inom skälig tid efter det regleringen
verkställts, skall utbjuda sådant område till försäljning eller upplåtelse mot
tomträtt. Härvid skall tidigare ägare eller nyttjanderättshavare äga företrädesrätt.
På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte med bifall till de likalydande motionerna
1: 476 och II: 600 samt de likalydande motionerna
1:477 och 11:599 antaga det genom proposition
nr 218 framlagda lagförslaget med den ändring att 44 § erhåller
följande lydelse.
44 §.
Finnes tätbebyggt område med hänsyn till den allmänna
samfärdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse vara i
behov av genomgripande ombyggnad, och kan denna för området
i dess helhet eller del därav (saneringsenheten) icke
ske annorledes än i ett sammanhang, må Konungen, sedan
för dylikt syfte stadsplan fastställts, medgiva ägare eller
sammanslutning av ägare, som innehar fastigheter till mer
än hälften av det sammanslagna fastighetsvärdet inom saneringsenheten
eller mer än halva arealen därav, rätt att
lösa den mark inom saneringsenheten som erfordras för ombyggnaden.
Vilja flera lösa, äge den eller de företräde vars
fastighetsinnehav åsättes största värdet. Fastighetsvärde som
nu sagts beräknas i enlighet med den stadsplan och tomtindelning
som gällde före saneringens genomförande.
Ansökan om inlösen enligt första stycket skall göras inom
tre månader från det stadsplan fastställts. Sedan lösenrätt
beviljats, må Konungen på stadens begäran föreskriva viss
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23.
tid inom vilken bebyggelsen skall hava bragts i överensstämmelse
med stadsplanen. Ingives icke ansökan inom angiven
tid eller verkställes icke ombyggnad inom föreskriven
tid, äger staden lösa marken inom saneringsenheten.
Av staden inlöst område skall, i den mån det enligt stadsplan
är avsett för enskild bebyggelse, inom skälig tid efter
det regleringen verkställts, utbjudas till försäljning eller till
upplåtelse mot tomträtt. Vid sådan försäljning eller upplåtelse
skall vid lika bud förutvarande fastighetsägare och
nvttjanderättsinnehavare äga företräde.
B. att motionerna I: 478 och II: 598 måtte anses besvarade
genom vad som anförts.»
2) av herrar Nyberg och Carlsson i Stockholm, vilka ansett
dels att det stycke å s. 28 i utskottets utlåtande, vilket börjar med orden
»Den sista frågan», bort ha följande lydelse:
»Den sista frågan —--- (lika med utskottet)---uttryckligen
lagtästas. De argument departementschefen härvid åberopat finner utskottet
icke övertygande, utan biträder utskottet det krav på ytterligare utredning av
frågan som framställts i motionerna I: 478 och II: 598. Som en följd härav
kan utskottet icke godtaga det i motionerna 1:476 och 11:600 väckta yrkandet,
att en företrädesrätt för förutvarande fastighetsägare och nyttjanderättshavare
måtte redan nu inskrivas i lagstiftningen. Utskottet vill dock
starkt understryka vikten av att utredningen skyndsamt verkställes och att
intill dess denna fråga lösts kommunerna i praktiken kommer att förfoga
över den exproprierade marken på ett sätt, som innebär ett skäligt hänsynstagande
till de förutvarande fastighetsägarnas och hyresgästernas rimliga
önskningar att få återkomma till sina kvarter.»
dels ock att utskottet i följd härav bort under B. hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 478 och
II: 598, hos Kungl. Maj :t hemställa om förnyat övervägande
av frågan om återköpsrätt samt framläggande för riksdagen
av de förslag vartill dessa överväganden kan föranleda.
Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
531277
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:305 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947 a1 i texten