Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den lb juni 1907
1953-05-12 · 54 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 51 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1953:26, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den lb juni 1907
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
1
Nr 26.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den lb juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 27 februari 1953 dagtecknad proposition, nr 177, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
i) Lag
angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom.
Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 1 § och 4 kap. lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom* 1) skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives, dels ock att till samma lag skall fogas ett nytt kapitel,
betecknat 5 kap., av nedan angiven lydelse.
1 KAP.
1 §.
Avtal, varigenom---för stad.
Avtal, varigenom upplåtes nyttjanderätt till fastighet i stad, vare, där
fråga är om fastighet inom område, för vilket plan för bebyggande är gällande,
eller om jord, som ligger utom sådant område men hör till tomt, ej
bindande utöver tjugufem år från dét avtalet slöts. Angår avtalet stadsjord,
som ej hör till tomt, skall i fråga om tiden för nyttjanderättens bestånd
tillämpas vad för fastighet å landet i allmänhet gäller.
Angående tiden för beståndet av nyttjanderätt, vilken upplåtits såsom
tomträtt, gäller vad i 4 kap. stadgas.
4 KAP.
Om tomträtt.
i §;
Nyttjanderätt till fastighet under obestämd tid må för visst ändamål
mot årlig avgäld i penningar upplåtas såsom tomträtt enligt vad i detta kapitel
stadgas.
1 Senaste lydelse av 4 kap., se SFS 1911:68 s. 1 och 1937:454.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 saml. 3 avd. Nr 26.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
2 §•
Tomträtt må upplåtas i fastighet, som tillhör kronan eller kommun eller
eljest är i allmän ägo, så ock i fastighet, som tillhör stiftelse, om Konungen
för särskilt fall finner skäligt medgiva det.
Ej må tomträtt upplåtas i andel eller område av fastighet eller i flera
fastigheter gemensamt.
3 §.
Avtal om upplåtelse av tomträtt skall upprättas skriftligen och med vittnen.
I upplåtelsehandlingen skall uttryckligen angivas att upplåtelsen avser
tomträtt.
I fråga om avtal varigenom tomträtt överlåtes äge vad i 1 kap. 2 § jordabalken
är stadgat motsvarande tillämpning.
4 §.
I upplåtelsehandlingen skall angivas det ändamål för vilket upplåtelsen
äger rum och det belopp varmed avgälden till dess annat bestämmes skall
utgå. Handlingen skall tillika innehålla de närmare föreskrifter rörande
fastighetens användning och bebyggelse samt de bestämmelser i övrigt som
skola gälla i fråga om tomträtten.
Äro vid tiden för upplåtelsen i stadsplan eller eljest särskilda byggnadsbestämmelser
meddelade rörande fastigheten, skola de, om ej annat avtalats,
anses ingå i upplåtelsen.
5 §•
Tomträttsupplåtelse skall anses innefatta överlåtelse å tomträttshavaren
av byggnad och annan egendom, som vid upplåtelsen enligt lag hör till fastigheten.
Vill fastighetsägaren betinga sig ersättning för den överlåtna egendomen,
skall den bestämmas särskilt.
6 §.
Ej må i tomträttsupplåtelse upptagas villkor, varav tomträttens inträde
eller bestånd skulle vara beroende, ej heller inskränkning ske i tomträttshavarens
rätt att överlåta tomträtten eller i denna upplåta panträtt. Inskränkning
i rätten att upplåta nyttjanderätt i tomträtten må ske allenast
med Konungens medgivande.
7 §.
Har fastighetsägaren eller tomträttshavaren överskridit sin rätt eller
åsidosatt sin skyldighet på grund av upplåtelsen, åligge honom att återställa
vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan.
Ej må i anledning av vad någondera sidan sålunda låtit komma sig till
last upplåtelsen hävas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
3
8 §.
Är till säkerhet för beståndet av tomträtt inskrivning sökt eller meddelad,
gälle om verkan därav vad i allmänhet är stadgat angående inteckning
för nyttjanderätt till fast egendom.
Om inskrivning av fång till tomträtt, så ock om inteckning i sådan rätt
är särskilt stadgat.
9 §.
Tomträtt må ej uppdelas på särskilda områden av den fastighet, i vilken
den upplåtits.
Angående frågan vilken egendom som är tillbehör till tomträtt gälle, sedan
inskrivning skett, de grunder som äro stadgade i fråga om tillbehör
till fastighet.
10 §.
Avgälden skall utgå med oförändrat belopp under vissa tidsperioder, med
rätt för såväl fastighetsägaren som tomträttshavaren att under näst sista
året av varje period väcka talan angående omprövning av avgäldens belopp
för nästfoljande period. Sker det ej, skall avgälden under den perioden utgå
med samma belopp som förut, där ej före den i första punkten angivna
fristens utgång annat avtalats. Om ej längre tid överenskommes, utgör varje
period tjugu år, den första räknad från upplåtelsen eller den senare dag
som däri angivits.
Upplåtes tomträtt väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse,
må därvid överenskommas kortare tidsperioder än i första stycket sägs,
dock minst tio år.
11 §.
När omprövning enligt 10 § sker, skall avgälden fastställas på grundval
av det värde marken då äger. Vid bedömande av markvärdet skall hänsyn
tagas till ändamålet med upplåtelsen och de närmare föreskrifter som skola
tillämpas i fråga om fastighetens användning och bebyggelse.
12 §.
Utan hinder av vad i 10 § stadgas äge fastighetsägaren och tomträttshavaren
överenskomma om sådan jämkning i avgäldens belopp, som påkallas
av ändrade förhållanden rörande tomträttens utövning.
Kommer till följd av nya eller ändrade byggnadsbestämmelser eller av
annan särskild omständighet, som icke är att hänföra till tomrättshavaren
eller beror av denne, tomträttens värde att avsevärt minskas, äge tomträttshavaren
påkalla därav föranledd jämkning i avgäldens belopp.
13 §.
Tomträttsavtal må ej uppsägas av tomträttshavaren.
14 §.
Genom uppsägning från fastighetsägarens sida må tomträtt bringas att
upphöra allenast vid utgången av vissa tidsperioder. Om ej längre tid över
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
enskommes, utgör den första perioden sextio år räknat från dagen för upplåtelsen
eller den senare dag som däri angivits samt varje följande period
fyrtio år från utgången av närmast föregående period.
Upplåtes tomträtt väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse,
må därvid överenskommas kortare tidsperioder än i andra stycket sägs,
dock minst tjugu år.
Ej må uppsägning ske, med mindre det är av vikt för ägaren att fastigheten
användes för bebyggelse av annan art eller eljest på annat sätt än tidigare.
15 §.
Uppsägning av tomträttsavtal skall ske minst två år före periodens utgång,
om ej längre tid överenskommits; dock må uppsägning icke i något
fall ske tidigare än fem år före periodens utgång. Fastighetsägaren låte ock
inom samma tid som gäller för uppsägningen anteckna denna i tomträttsprotokollet;
sker det ej, vare uppsägningen utan verkan.
Uppsägning skall ske skriftligen; därvid böra skälen angivas. Angående
sättet för uppsägning gälle i övrigt i tillämpliga delar vad i 2 kap. 38 § är
stadgat.
16 §.
Anser tomträttshavaren att skäl för uppsägning ej föreligga, må han
klandra uppsägningen. Talan därom skall väckas inom tre månader sedan
uppsägningen antecknades i tomträttsprotokollet; försittes denna tid, vare
rätt till talan förlorad.
17 §.
Skall på grund av uppsägning tomträtten upphöra, vare fastighetsägaren
skyldig att lösa byggnad och annan egendom, som utgör tillbehör till tomträtten.
Löseskillingen skall motsvara egendomens värde vid tomträttens
upphörande, under antagande att tomträtten med samma ändamål och i övrigt
oförändrade föreskrifter angående fastighetens användning och bebyggelse
alltjämt skulle bestå.
Har efter uppsägningen å tomträtten nedlagts kostnad, som icke varit
nödig, må därigenom uppkommen värdeökning icke tagas i beräkning vid
löseskillingens bestämmande.
Upplåtes tomträtt väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse,
må därvid överenskommas, att lösenskyldighet icke eller allenast i begränsad
omfattning skall åligga fastighetsägaren.
18 §.
Då lösenskyldighet åligger fastighetsägaren, skall inom ett år sedan uppsägningen
antecknades i tomträttsprotokollet eller, om uppsägningen klandrats,
inom ett år sedan dom i målet vann laga kraft väckas talan om löseskillingens
bestämmande, vid påföljd att eljest uppsägningen förfaller. Talan
må väekas av såväl fastighetsägaren som tomträttshavaren.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
5
Sedan genom dom som vunnit laga kraft löseskillingen blivit bestämd,
skall den inom en månad nedsättas hos länsstyrelsen, dock ej i något fall
tidigare än en månad före den dag till vilken uppsägning ägt rum. Sker det
ej, äge på ansökan länsstyrelsen låta uttaga beloppet som om betalningsskyldighet
ålagts genom domen.
Medel som nedsatts skola ofördröj ligen insättas i bank för att där innestå
mot ränta.
19 §.
När den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen är inne och i 18 §
föreskriven nedsättning av löseskilling blivit fullgjord, upphör tomträtten
med däri upplåtna rättigheter. Innan nedsättning skett, må utan tomträttshavarens
medgivande tillträde ej äga rum.
Har å den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen tomträtten frånträtts,
men är löseskillingen då ännu icke nedsatt, åligge fastighetsägaren
att till tomträttshavaren gälda ränta efter sex procent om året från nämnda
dag.
20 §.
Det nedsatta beloppet jämte därå upplupen ränta skall av länsstyrelsen
utbetalas till den som är berättigad därtill; dock må ej utan fastighetsägarens
medgivande utbetalning ske före tillträdesdagen. Ränta, som upplupU
före tillträdesdagen, tillfälle fastighetsägaren.
Besväras tomträtten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller
för rätt till avkomst eller annan förmån, äge stadgandena om fördelning
hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande
tillämpning. Har löseskillingen av rätten bestämts till högre belopp
än tomträttshavaren yrkat, och uppstår efter gäldande av de fordringar,
som skola utgå ur densamma, överskott, som ej faller inom det
yrkade beloppet, varde överskottet återställt till fastighetsägaren.
Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart ske kan. Kallelse till
sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst två veckor förut
med posten sändas till tomträttshavaren och kända innehavare av inteckning
som avses i andra stycket samt, om innehavare av sådan inteckning är
okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.
De med fördelningen förenade kostnaderna skola gäldas av fastighetsägaren.
21 §.
Hava fastighetsägaren och tomträttshavaren sedan tomträtten upplåtits
slutit avtal om utvidgning eller inskränkning av det område tomträtten avser
eller om ändring av ändamålet med tomträtten eller i de föreskrifter som
eljest skola gälla angående tomträttens utövning eller i fråga varom enligt
stadgande i 10-, 12, 14, 15 och 17 §§ överenskommelse är tillåten, vare avtalet,
med mindre det inskrivits, icke gällande mot inteckningshavare eller
annan som har rättighet i tomträtten.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
Angående avtal som avses i första stycket gälle i tillämpliga delar vad i
detta kapitel är stadgat om upplåtelse av tomträtt.
22 §.
Överenskomma fastighetsägaren och tomträttshavaren om tomträttens
upphörande eller kommer tomträtten i fastighetsägarens hand eller övergår
äganderätten till fastigheten å tomträttshavaren och är tomträtten inskriven,
gälle dock tomträtten till dess inskrivningen dödas. Ehuru inskrivningen
dödats, svare fastighetsägaren för rättighet, som oberoende av inteckning
var gällande i tomträtten.
23 §.
Vill fastighetsägaren väcka talan som avses i 10 eller 18 § eller ur tomträtten
söka betalning för avgäld och är tomträtten överlåten å annan utan
att nye tomträttshavaren sökt inskrivning av sitt fång, må utan hinder av
överlåtelsen talan riktas mot förre tomträttshavaren.
Vad nu sagts om väckande av talan gälle ock i fråga om uppsägning.
24 §.
Mål angående omprövning eller jämkning av avgäld, klander av uppsägning
eller bestämmande av löseskilling upptages av expropriationsdomstol.
25 §.
Angående rättegången i mål som avses i 24 § gälle vad om expropriation
i allmänhet är stadgat, i den mån det är tillämpligt. Rör tvisten fråga som
kan inverka på inteckningshavares rätt, vare rätten ej bunden av parts yrkande
eller medgivande.
I mål angående bestämmande av löseskilling vare fastighetsägaren pliktig
att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas, ersätta tomträttshavarens rättegångskostnad.
26 §.
När i mål angående omprövning eller jämkning av avgäld eller om klander
av uppsägning stämning utfärdats eller dom meddelats eller rätten eljest
skilt målet från sig, skall rätten ofördröj ligen göra anmälan därom till inskrivningsdomaren.
Motsvarande anmälningsskyldighet åligge länsstyrelsen, då löseskilling
som avses i 17 § blivit nedsatt.
27 §.
Vad i utsökningslagen, lagsökningslagen och konkurslagen är stadgat
angående fast egendom och inteckning däri samt om fastighetsägaren tillkommande
rätt till andel i sådan inteckning skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om tomträtt och inteckning däri; bestämmelserna i 82 §
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
utsökningslagen samt 28, 32 och 39 §§ konkurslagen angående lagfart
gälle även inskrivning av fång till tomträtt.
Vid expropriation eller annat sådant tvångsförvärv som avser tomträtt
skall tomträtten anses likställd med fast egendom.
5 KAP.
Om vattenfallsrätt.
1 §•
Vattenfall, som äges av kronan, må med eller utan utmål av kronan tillhörig
mark för viss tid upplåtas under vattenfallsrätt.
Vill kronan upplåta sådan rätt, skall vid lantmäteriförrättning, som efter
vederbörligt förordnande hålles, det område upplåtelsen avser noggrant
angivas, vattenfallet till sina gränser ovan och nedan samt utmål, där sådant
upplåtes, till storlek, läge och gränser, och varde i enlighet härmed
området utstakat och kartlagt.
2 §.
Vad i 4 kap. 3, 5, 8, 9 och 27 §§ är stadgat angående tomträtt skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om vattenfallsrätt.
I handling varigenom vattenfallsrätt upplåtes skall det område upplåtelsen
avser angivas genom hänvisning till protokoll och karta vid lantmäteriförrättning
som i 1 § sägs.
3 §.
Har, sedan vattenfallsrätt upplåtits, mellan kronan och nyttj anderättshavaren
slutits avtal om utvidgning eller inskränkning av det område vattenfallsrätten
avser eller om annan ändring i upplåtelsen eller om tillägg
till densamma, vare avtalet, med mindre det inskrivits, icke gällande mot
inteckningshavare eller annan som har rättighet i vattenfallsrätten.
Angående avtal som avses i första stycket gälle i tillämpliga delar vad i
detta kapitel är stadgat om upplåtelse av vattenfallsrätt. 4
4 §•
Är, då område vartill vattenfallsrätt upplåtits återgår till ägaren, denne
enligt avtalet pliktig att erlägga lösen för byggnad eller annat å området
eller att gälda ersättning för mistning av nyttj anderätten, må, där vattenifallsrätten
besväras av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för
rätt till avkoinst eller annan förmån, sådan lösen eller ersättning icke utgivas
till nyttj anderättshavaren, utan skall beloppet nedsättas hos länsstyrelsen,
som har att förfara på sätt i 4 kap. 18 § tredje stycket och 20 § är
stadgat.
Menar inteckningshavare, som ej fått sin fordran till fullo täckt, att
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
löseskillingen eller ersättningen icke blivit bestämd i enlighet med avtalet,
äge han med fastighetsägaren tvista om löseskillingens eller ersättningens
belopp.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954. I fråga om tomträtt eller
vattenfallsrätt som upplåtits före nämnda dag skall äldre lag fortfarande
äga tillämpning, dock med iakttagande av vad nedan stadgas.
I fråga om tomträtt som upplåtits före lagens ikraftträdande må fastighetsägaren
och tomträttshavaren överenskomma om sådan ändring i upplåtelsen,
att denna bringas i överensstämmelse med nya lagen. Angående
sådan överenskommelse gälle vad i 4 kap. 21 § nya lagen är föreskrivet.
Sedan överenskommelsen blivit inskriven, äge nya lagen även i övrigt tilllämpning
i fråga om tomträtten. Om ej senare begynnelsedag angivits i
överenskommelsen, skall den första av de i 10 och 14 §§ nämnda kapitel avsedda
perioderna räknas, den i 10 § från dagen för överenskommelsen och
den i 14 § från dagen för tomträttens upplåtande.
Utan hinder av bestämmelserna i 4 kap. 6 och 11 §§ äldre lag må tomträtt
eller vattenfallsrätt intecknas till säkerhet för nyttjanderätt, servitut eller
annan särskild rättighet.
I stället för vad enligt äldre lydelsen av 4 kap. 7 § andra punkten samt
11 och 12 §§ är föreskrivet i fråga om anteckning i tomträttsprotokollet av
ändring i eller tillägg till avtal varigenom tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtits
skall följande gälla:
År före den dag då fråga om sådan anteckning förekommer inteckning
sökt eller meddelad i tomträtten eller vattenfallsrätten eller sökes samma
dag inteckning för annat än fordran, må anteckning ej ske, med mindre inteckningshavaren
medgivit åtgärden eller ock ändringen eller tillägget är
väsentligen utan betydelse för dennes säkerhet. Vad nu sagts äge motsvarande
tillämpning beträffande utmätning som verkställts före den dag då frågan
om anteckning förekommer.
Vad i 4 kap. 8 och 11 §§ äldre lag är stadgat om nedsättning hos överexekutor
skall avse länsstyrelsen.
2) Lag
angående tillägg till lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut.
Härigenom förordnas, att i lagen den 14 juni 1907 om servitut skall införas
en ny paragraf, betecknad 9 §, av följande lydelse.
9 §.
Med servitut må även tomträtt eller vattenfallsrätt belastas. Till förmån
för sådan rätt må ock servitut stiftas. I fråga om servitut som nu sagts gälle
i tillämpliga delar vad i denna lag är stadgat om servitut i eller till förmån
för fastighet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
9
3) Lag
angående ändrad lydelse av 36 § lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med
vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt
om rätt till elektrisk kraft m. m.
Härigenom förordnas, att 36 § lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser
om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk
kraft m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
36 §.
Vad enligt denna lag gäller i fråga
om fastighet skall äga motsvarande
tillämpning beträffande tomträtt och
vattenfallsrätt; dock att i sådan rätt
ej må meddelas inteckning till säkerhet
för rättighet till elektrisk kraft.
Vad här----— 1— —--
36 §.
Vad enligt denna lag gäller i fråga
om fastighet skall äga motsvarande
tillämpning beträffande tomträtt och
vattenfallsrätt.
— — ---sådan rätt.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 195i.
4) c L
om ändrad lydelse av 17
Härigenom förordnas, att 17 kap. 6
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
6 §.
Den, som----------
Därefter njute borgenär, som har
inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt,
förmånsrätt i tomträtten eller
vattenfallsrätten med vad därtill
hör från den dag inteckningen sök
-
. a g
kap. 6 § handelsbalken.
§ handelsbalken1 skall erhålla ändrad
(Föreslagen lydelse.)
6 §.
— arrendatorn lämnat.
Därefter njute borgenär, som har
inteckning för fordran i tomträtt eller
vattenfallsrätt, förmånsrätt i tomträtten
eller vattenfallsrätten med
vad därtill hör från den dag inleck
-
1 Senaste lydelse, se SFS 1946:777; jfr 1912:219.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
tes. Finnas i tomträtten eller vattenfallsrätten
flera inteckningar, njute
den, som tidigare sökt inteckning, företräde
och de, som sökt inteckning
samma dag, lika rätt.
\
Enahanda förmånsrätt,
Har delägare----
ningen söktes. Finnas i tomträtten
eller vattenfallsrätten flera inteckningar,
njute den, som tidigare sökt
inteckning, företräde och de, som
sökt inteckning samma dag, lika rätt.
Den, som i tomträtt eller vattenfallsrätt
har inteckning för rätt till ankomst
eller annan förmån, äge för
vad han enligt lag är berättigad att
utbekomma ur tomträtten eller vattenfallsrätten
samma förmånsrätt
som inteckning för fordran medför;
har utmätning av tomträtten eller
vattenfallsrätten skett före eller å
den dag inteckningen sökes, äge dock
utmätningen företräde.
förmedlat lånet.
ej rum.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1954.
5) Lag
om ändrad lydelse av 4 § lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående
vad till fast egendom är att hänföra.
Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast
egendom är att hänföra1 skall erhalla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
4 §.
Har någon efter särskilt stadgande
eller på annan emot en var gällande
grund äganderätt till byggnad eller
annat, som, efter ty i 2 eller 3 § sägs,
(Föreslagen lydelse.)
4 §.
Har någon efter särskilt stadgande
eller på annan emot en var gällande
grund äganderätt till byggnad eller
annat, som, efter ty i 2 eller 3 § sägs,
1 Senaste lydelse, se SFS 1926:197.
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
(Gällande lydelse.)
skulle till annans fasta egendom höra,
då må det ej till den fasta egendomen
räknas. Byggnad, stängsel eller
annan för stadigvarande bruk
avsedd anläggning å tomt, som besväras
av inskriven tomträtt, eller å
område, som besväras av inskriven
vattenfallsrätt, eller å jord, som upplåtits
under besittningsrätt för obegränsad
tid (åborätt) enligt lagen om
upplåtelse under åborätt av viss jord,
må ej, ändå att byggnaden eller anläggningen
tillhör ägaren av den fasta
egendomen, hänföras till denna.
För gruvdrift--------
(Föreslagen lydelse.)
skulle till annans fasta egendom höra,
då må det ej till den fasta egendomen
räknas. Byggnad, stängsel eller
annan för stadigvarande bruk
avsedd anläggning å område, som besväras
av inskriven tomträtt eller
vattenfallsrätt eller innehaves enligt
lagen om upplåtelse under åborätt av
viss jord, må ej, ändå att byggnaden
eller anläggningen tillhör ägaren av
den fasta egendomen, hänföras till
denna.
jord hänföras.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 195b.
6) L a g
angående tillägg till lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1) om
samäganderätt.
Härigenom förordnas, att i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt
skall införas en ny paragraf, betecknad 20 §, av följande lydelse.
20 §.
Vad i denna lag är stadgat om samäganderätt till fastighet skall i tilllämpliga
delar gälla i fråga om tomträtt, som innehaves av två eller flera.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
7) L a g
angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt.
Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 4, 5 och 7 §§ lagen den 14 juni 1907
om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i 3 § samma lag
ordet »tomten» skall utbytas mot »fastigheten», dels att i 6, 8 och 11 §§ i
lagen ordet »rätten» skall ersättas med »inskrivningsdomaren», dels ock att
lagen från och med 12 § till slutstadgandet skall erhålla den lydelse som
angives i det följande.1
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
1 §•
Vill den, åt vilken tomträtt upplåtits,
få rättigheten inskriven, göre
därom ansökan hos den rätt varunder
tomten lyder, och ingive den
handling, vari rättigheten upplåtits.
Rätten låte handlingen offentligen
uppläsas och i tomträttsprotokollet
införas.
Företer ej sökanden upplåtelsehandling
så upprättad och i övrigt så
beskaffad, som lag föreskriver, varde
ansökningen avslagen.
1 §•
Den som fått tomträtt till sig upplåten
vare pliktig att hos inskrivningsdomaren
vid den rätt, varunder
fastigheten lyder, söka inskrivning
av tomträtten.
Inskrivning skall sökas inom tid
och vid påföljd som beträffande lagfart
å fång till fast egendom år stadgad;
dock skall, då upplåtaren åtkommit
fastigheten genom fång som
enligt lag skall lagfaras, tiden för sökande
av inskrivning icke i något
fall börja löpa innan lagfart sökts.
Då inskrivning sökes, skall den
handling, vari tomträtten upplåtits,
uppvisas för inskrivningsdomaren;
och låte denne införa handlingen i
tomträttsprotokollet. År handlingen
ej så upprättad som lag föreskriver
eller finnes upplåtelsen ej överensstämma
med lag, varde ansökningen
avslagen.
1 Senaste lydelse, se beträffande rubriken SFS 1911:69 s. 3, beträffande 6 och 17 §5 1920: 428
samt beträffande 12 § 1930:112; jfr även 1936:224.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26,
13
(Gällande lydelse.)
2 §.
Ej må inskrivning meddelas, där
tomten är besvärad av sökt eller beviljad
inteckning eller kan jämlikt
stadgandet ill kap. 2 § jordabalken
i upplåtarens hand häfta för fordran
eller rättighet, ej heller där utmätning
av tomten skett och ej visas
hava upphört att gälla; dock att hinder
för inskrivning ej möter därav,
att till annan tomt inom område, vartill
tomten hör, tomträtt upplåtits och
blivit inskriven.
4 §.
Den, som söker inskrivning av
tomträtt, vare pliktig att visa tomtens
läge enligt den för området upprättade
planen samt tomtens ytinnehåll
och längden av dess särskilda
sidor. Visas det ej, när inskrivningen
sökes, vare ansökningen vilande, till
dess sökanden fullgjort vad i sådant
avseende åligger honom. 5
5 §.
Vill ny tomrättshavare få sitt fång
inskrivet, ingive till rätten handlingar,
som visa, att tomträtten till honom
övergått från den, till vilken
tomträtten upplåtits, eller, där senare
tomträttshavare fått sitt fång inskrivet,
från denne; och låte rätten
handlingarna i nödiga delar offentligen
uppläsas och i tomträttsprotokollet
införas.
(Föreslagen lydelse.)
2 §.
Ej må inskrivning meddelas, där
fastigheten är besvärad av sökt eller
beviljad inteckning eller kan jämlikt
stadgandet ill kap. 2 § jordabalken
i upplåtarens hand häfta för fordran
eller rättighet, ej heller där utmätning
av fastigheten skett och ej visas
hava upphört att gälla.
4 §.
Den som söker inskrivning av tomträtt
vare, där upplåtelsen avser tomt,
pliktig att visa i vilket kvarter och
vid vilka gator tomten är belägen
samt tomtens ytinnehåll och längden
av dess särskilda sidor. Visas det ej,
när inskrivningen sökes, vare ansökningen
vilande, till dess sökanden
fullgjort vad i sådant avseende åligger
honom.
5 §.
Angående skyldighet för ny tomträttshavare
att söka inskrivning av
fång, varigenom tomträtten övergått
å honom, skall vad om lagfart å
fång till fast egendom är stadgat äga
motsvarande tillämpning; dock skall
tiden för sökande av inskrivning icke
i något fall börja löpa innan inskrivning
av tomträtten sökts.
Den som söker inskrivning skall
för inskrivningsdomaren uppvisa sin
fångeshandling ävensom de övriga
handlingar som äro erforderliga till
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
(Gällande lydelse.)
7 §•
Är, då ansökning göres om inskrivning,
som i 5 § sägs, inskrivning av
tomträtten sökt men frågan därom
vilande, må ansökningen ej bifallas
förr än inskrivningen blivit beviljad.
Lag samma vare, där inskrivning av
föregående tomträttshavares fång är
sökt men frågan därom förklarats vilande.
12 §.
Då inskrivning är beviljad, utfärde
rätten därom bevis. I detta bevis
skall anmärkas tomtens läge och storlek,
dagen då tomträtten uppläts,
den tid för vilken tomträtten är upplåten
samt, där inskrivningen avser
fång till tomträtt, dagen då inskrivning
av tomträtten meddelades. Förekommer
villkor, som inskränker
tomträttshavarens rätt att tomträtten
överlåta eller med inteckning belasta,
eller är tomträttshavarens behörighet
sålunda inskränkt genom annans
på testamente grundade rätt att nyttja
tomten, varde det ock anmärkt.
(Föreslagen lydelse.)
styrkande av fångets laglighet; och
låte inskrivningsdomaren handlingarna
i nödiga delar införas i tomträttsprotokollet.
Sökes inskrivning för
dödsbo med avseende å tomträtt, som
innehafts av den döde, företes inregistrerad
bouppteckning efter honom.
7 §•
Är, då ansökning göres om inskrivning
som i 5 § sägs, inskrivning av
tomträtten sökt men frågan därom
förklarad vilanide, må ansökningen
ej bifallas förrän inskrivningen blivit
beviljad. Är förre tomtråttshavaren
annan än den till vilken tomträtten
upplåtits, må ansökningen ej beviljas
innan det tidigare fånget blivit
inskrivet. För inskrivning av fång,
som skett genom expropriation eller
annat sådant tvångsförvärv, erfordras
dock ej att föregående fång är inskrivet.
12 §.
Då inskrivning är beviljad, utfärde
inskrivningsdomaren därom bevis. I
detta bevis skall anmärkas dagen då
tomträtten uppläts samt, där inskrivningen
avser fång till tomträtt, dagen
då inskrivning av tomträtten
meddelades. I fall som avses i 4 §
skall tomtens läge och storlek antecknas
i beviset. Förekommer i fråga
om fång till tomträtt villkor, som
inskränker tomträttshavarens rätt
att överlåta eller inteckna tomträtten,
eller är tomträttshavarens behörighet
i sådant avseende inskränkt genom
annans på testamente grundade rätt
att nyttja fastigheten, varde det ock
anmärkt.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
15
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
13 §.
Visar tomtägaren, att den tid, för
vilken tomträtten upplåtits, gått till
ända eller att tomträtten eljest upphört
att gälla, varde det i tomträttsprotokollet
anmärkt.
13 §.
Ansökan om inskrivning av avtal,
som avses i 4 kap. 21 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom, göres av
fastighetsägaren eller tomträttshavaren;
och skall därvid vad i 1 § tredje
stycket är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
År inteckning förut sökt eller meddelad
i tomträtten eller sökes samma
dag inteckning för annat än fordran,
må inskrivning ej beviljas, med
mindre inteckningshavaren medgivit
åtgärden eller avtalet är väsentligen
utan betydelse för dennes säkerhet.
Vad nu sagts äge motsvarande tilllämpning
beträffande utmätning som
verkställts före den dag inskrivningen
sökes.
14 §.
Då till inskrivningsdomaren inkommit
anmälan, som avses i 4 kap.
26 § lagen om nyttjanderätt till fast
egendom, skall anteckning därom å
nästa inskrivningsdag göras i tomträttsprotokollet.
Visas, att uppsägning, som antecknats
i tomträtts protokollet, återgått
på grund av överenskommelse eller
enligt 18 § samma kapitel eljest förfallit,
skall ock anteckning därom
ske på sätt nyss sagts.
15 §.
Framgår av anteckningar, som införts
i tomträttsprotokollet, eller upplyses
eljest, att tomträtten enligt 4
kap. 19 § lagen om nyttjanderätt till
fast egendom upphört att gälla, skall
det anmärkas i tomträttsprotokollet.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
(Gällande lydelse.)
Skall efter överenskommelse mellan
tomtägaren och tomträttshavaren
tomträtten upphöra innan därför avtalad
tid gått till ända, må ej anmärkning,
som nyss sagts, ske, med mindre
tomträtten är fri från inteckning.
14 §.
Har beslut, varigenom underrätt
avslagit ansökan om inskrivning, som
i i § avses, blivit till följd av besvär
ändrat av högre rätt, vare sökanden
pliktig att i stad inom tre månader
och å landet sist å det ting, som infaller
näst efter tre månader, från
det utslaget om ändringen vunnit laga
kraft, det hos underrätten förete,
vid äventyr att i annat fall inskrivning,
som på grund av utslaget beviljas,
gäller så som vore den sökt
å den dag, utslaget vid underrätten
företes.
17 §.
Vad här ovan i 1—3 samt 5—16
§§ är stadgat angående tomträtt skall,
med undantag av bestämmelsen i 6
§ andra stycket första punkten, äga
motsvarande tillämpning i fråga om
vattenfallsrätt. Den, som söker inskrivning
av sådan rätt, vare pliktig
att vid påföljd, som i 4 § sägs, ingiva
protokoll vid lantmäteriförrättning,
vartill upplåtelsehandlingen hänvisar,
jämte styrkt kopia av den därvid
upprättade karta.
(Jfr 12 § här ovan.)
(Föreslagen lydelse.)
Sökes på grund av förhållande,
som avses i 22 § samma kapitel, att
inskrivningen av tomträtten skall dödas,
må ansökningen ej beviljas, med
mindre tomträtten är fri från inteckning.
16 §.
Har beslut, varigenom inskrivningsdomare
avslagit ansökan om inskrivning
av tomträtt, till följd av besvär
blivit ändrat, vare sökanden pliktig
att inom tre månader från det beslutet
om ändringen vann laga kraft
förete detsamma hos inskrivningsdomaren,
vid äventyr att i annat fall
ansökningen om inskrivning skall
anses gjord först å den dag beslutet
företes för inskrivningsdomaren.
17 §.
Vad här ovan i 1—3, 5—13 och
16 §§ är stadgat angående tomträtt
skall, med undantag av bestämmelsen
i 6 § andra stycket första punkten,
äga motsvarande tillämpning i fråga
om vattenfallsrätt. Den som söker
inskrivning av sådan rätt vare pliktig
att, vid påföljd som i 4 § sägs, ingiva
protokoll vid lantmäteriförrättning,
vartill upplåtelsehandlingen
hänvisar, jämte styrkt kopia av den
därvid upprättade kartan. I bevis om
inskrivning av vattenfallsrätt skall
utöver vad i 12 § sägs anmärkas den
tid för vilken vattenfallsråtten år upplåten
ävensom upplåtelsevillkor,
som inskränker nyttjanderättshavarens
rätt att överlåta eller inteckna
vattenfallsrätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
(Se 13 § här ovan.) Visar fastighetsägaren, att den tid,
16 §.
Vid rätten skall i överensstämmelse
med tomträttsprotokollet föras
bok så inrättad, att därav lätteligen
kan ses: varje tomträtt, i fråga om
vilken inskrivning blivit sökt, tiden
då det skett, sökandens namn, fånget,
där ansökningen avser sådan inskrivning,
samt sådan inskränkning i
tomträttshavarens rätt, varom i 12 §
förmäles, så ock tiden då inskrivning
blivit beviljad eller avslagen
eller ock ansökan om inskrivning
förklarats vilande eller därefter åter
hos rätten anmälts. Då ändring eller
tillägg till tomträttsavtalet antecknats
i protokollet eller anteckning
däri skett enligt 10, 11 eller 13 §,
varde ock det i boken anmärkt.
De närmare föreskrifterna om bokens
förande meddelas av Konungen.
för vilken vattenfallsrätten upplåtits,
gått till ända eller att rättigheten eljest
upphört, varde det anmärkt i
tomträttsprotokollet. Skall efter överenskommelse
mellan fastighetsägaren
och ngttjanderättshavaren vattenfallsrätten
upphöra innan därför
avtalad tid gått till ända, må ej sådan
anmärkning ske, med mindre
vattenfallsrätten är fri från inteckning.
18 §.
Vid rätten skall i överensstämmelse
med tomträttsprotokollet föras bok
enligt de närmare bestämmelser som
meddelas av Konungen.
Då ansökan om inskrivning av
tomträtt eller vatt enfallsr ätt beviljats
eller förklarats vilande eller i tomträttsprotokollet
anmärkts att tomträtt
eller vattenfallsr ät t upphört, så
ock då inskrivning av tomträtt dödats,
skall anteckning göras jämväl i
fastighets- eller inteckningsboken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1954.
I fråga om tomträtt eller vattenfallsrätt
varå, enligt vad i övergångsbestämmelserna
till lagen den
angående ändring i lagen den
2 Biltang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 26.
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
ti juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom är stadgat, i kap. sistnämnda
lag skall äga tillämpning i
sin äldre lydelse skall även beträffande
inskrivningsåtgärd, som ifrågakommer
efter nya lagens ikraftträdande,
äldre lag gälla.
Angående inskrivning av sådan
överenskommelse, som avses i nämnda
övergångsbestämmelser, skall nya
lagen tillämpas. Innan överenskommelsen
må inskrivas skall inskrivning
hava skett såväl av tomträtten
som, om tomträtten från förste innehavaren
övergått å annan, av siste
innehavarens fång.
8) Lag
om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Bestämmelserna i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i
fast egendom äge, såvitt de ej strida mot vad här nedan stadgas, motsvarande
tillämpning i fråga om inteckning i tomträtt.
Därvid skall vad i nämnda förordning är stadgat om lagfart avse inskrivning
av tomträtt eller av fång till sådan rätt samt vad där sägs om lagfartsprotokoll
och inteckningsprotokoll avse tomträttsprotokoll.
2 §.
Ej må inteckning meddelas i flera tomträtter gemensamt eller, där tomträtt
tillhör flera, i enderas andel däri.
Panträtt, som genom inteckning i tomträtt vinnes, må ej särskilt göras
gällande i andel av tomträtten.
Inteckning för fordran må meddelas allenast för visst belopp i penningar. 3
3 §.
Ej må inteckning i tomträtt beviljas med mindre tomträtten blivit inskriven
och, om tomträtten från förste innehavaren övergått å annan, den som
medgivit inteckning eller upplåtit rättighet, för vilken inteckning sökes, fått
sitt fång inskrivet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
19
4 §.
I inteckningsförordningen meddelad föreskrift, som grundar sig å bestämmelserna
i 11 kap. 2 § jordbalken om viss företrädesrätt för ogulden köpeskilling,
skall ej iakttagas. Vad i nämnda förordning är stadgat om tillämpning
även beträffande nyttjanderätt eller annan rättighet i fast egendom
av sagda företrädesrätt skall ej heller lända till efterrättelse.
I stället för de i 53 § andra stycket och 58 § 4 mom. andra stycket inteckningsförordningen
upptagna stadgandena därom att rättighetshavare, som
försummat att söka inteckning inom den i 11 kap. 2 § jordabalken föreskrivna
tiden, i visst fall förverkat sin rätt till skadestånd av upplåtaren,
skall gälla, att rätten till skadestånd är förverkad, om rättighetshavaren på
grund av underlåtenhet att söka inteckning för rättigheten fått vika för
annan.
5 §.
Upplyses, då fråga är om inteckning i tomträtt för fordran, att tomträtten
eller andel däri tagits i mät före den dag inteckningen söktes eller ock
samma dag ansökningen gjordes och visas ej att utmätningen upphört att
gälla, skall ansökningen avslås.
6 §•
Utmätes tomträtten, äge nyttjanderätt, rätt till avkomst eller annan förmån
eller till servitut eller till elektrisk kraft, för vilken inteckning sökts
före eller å den dag utmätningen skedde, företräde framför utmätningssökandens
fordran, där ej denna skall ur tomträtten utgå med bättre förmånsrätt
än utmätning medför.
7 §■
Vad i denna lag är stadgat om inteckning i tomträtt skall avse även vattenfallsrätt;
dock äge föreskrifterna i 4 § andra stycket inteckningsförordningen
icke tillämpning.
8 §■
Vid rätten skall i överensstämmelse med tomträttsprotokollet föras bok
enligt de närmare bestämmelser som meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.
Genom lagen upphäves lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) om inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
9) Lag
om ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 255) angående anteckning
om innehav av fordringshandling på grund varav
inteckning beviljats i fast egendom m. in.
Härigenom förordnas, att lagen den 15 juni 1934 angående anteckning
om innehav av fordringshandling på grund varav inteckning beviljats i fast
egendom m. in.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Vill någon---vederbörlig fastighetsbok.
Uppvisande varom---egendomen ligger.
Anmäler den,---— fastighetsbok anmärkt.
Vad sålunda stadgats angående inteckning i fast egendom skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt,
med iakttagande att vad ovan sagts om inteckningsprotokoll och fastighetsbok
skall avse tomträttsprotokoll och tomträttsbok eller vattenfallsrättsbok.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.
10) Lag
om ändrad lydelse av 16 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 16 § förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom2 skall erhålla följande ändrade lydelse.
16 §.
Kanal eller---— lag belastas.
Ej heller må inteckning meddelas i fastighet, som besväras av inskriven
tomträtt eller vattenfallsrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.
‘ Senaste lydelse, se SFS 1939:121.
2 Senaste lydelse, se SFS 1917:190.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
21
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tre
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 450 av herr Ewerlöf och nr 451 av herrar Ewerlöf och Werner
samt inom andra kammaren nr 561 av herr Nihlfors.
I motionen 1:450 hemställes att riksdagen vid behandlingen av propositionen
måtte för sin del besluta, att 4 kap. 17 § sista stycket lagen om
nyttjanderätt till fast egendom måtte erhålla följande lydelse:
»Upplåtes tomträtt väsentligen för industriellt ändamål, må därvid överenskommas,
att lösenskyldighet icke eller allenast i begränsad omfattning
skall åligga fastighetsägaren.»
I motionerna I: 451 och II: 561, vilka är likalydande, hemställes att riksdagen
vid behandlingen av propositionen måtte för sin del besluta, att 4
kap. 6 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom måtte erhålla följande
lydelse:
»Ej må i tomträttsupplåtelse upptagas villkor, varav tomträttens inträde
eller bestånd skulle vara beroende, ej heller inskränkning ske i tomträttshavarens
rätt att överlåta tomträtten eller i denna upplåta panträtt, nyttjanderätt,
servitut eller annan särskild rättighet.»
Propositionens huvudsakliga innehåll.
De genom propositionen framlagda lagförslagen utgör resultatet av en av
riksdagen begärd översyn av lagstiftningen om tomträtt. Huvudsyftet med
reformen kan sägas vara att, med bevarande av de grundtankar på vilka
tomträttsinstitutet vilar, i möjligaste mån stärka tomträttshavarens rättsliga
ställning och därmed även tomträttens kreditvärde.
Enligt gällande lag skall tomträtt upplåtas på viss tid, minst 26 och högst
100 år. I förslaget har däremot tomträtten utformats som en på obestämd
tid upplåten nyttjanderätt. Tomträttshavaren skall icke någonsin kunna
uppsäga tomträttsavtalet. Däremot skall markägaren ha rätt att genom uppsägning
bringa tomträtten att upphöra vid utgången av vissa på förhand bestämda
tidsperioder, dock endast om det för honom är av vikt att marken
användes för bebyggelse av annan art eller eljest på annat sätt än tidigare.
Om ej längre tid avtalas, skall den första perioden omfatta 60 år och varje
följande period 40 år. Den avgäld, som tomträttshavaren har att erlägga,
skall under tomträttens bestånd kunna omregleras med hänsyn till inträdda
ändringar i markvärdet. Omreglering skall, där ej längre tid avtalats, kunna
påkallas vart tjugonde år. När tomträtten upphör på grund av uppsägning,
skall markägaren vara skyldig att inlösa byggnader och annan egendom som
utgör tillbehör till tomträtten.
När upplåtelsen väsentligen avser annat ändamål än bostadsbebyggelse
medger förslaget att avtal slutes om vissa avvikelser från de nu angivna reglerna
om avgälds- och uppsägningsperiodernas längd och om markägarens
lösenskyldighet.
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
Under det att tomträttens användningsområde för närvarande är inskränkt
till tomtindelad mark, skall enligt förslaget alla slag av fastigheter i allmän
ägo kunna vara föremål för tomträttsupplåtelse.
Även beträffande den inskrivningsrättsliga regleringen av tomträtten föreslås
åtskilliga ändringar. Bl. a. skall skyldighet föreligga att söka inskrivning
såväl av tomträttsupplåtelse som av senare fång till tomträtt. Vidare
skall tomträtt kunna intecknas icke blott, såsom nu gäller, för fordran utan
även för annan rättighet, t. ex. servitut.
Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1954. I
princip skall de nya bestämmelserna emellertid icke gälla i fråga om äldre
tomträtter.
Gällande rätt.
Tomträtt är en särskild art av nyttjanderätt till fast egendom, som infördes
genom 1907 års lagstiftning om nyttjanderätt till fast egendom. Gällande
bestämmelser om tomträtt återfinnes i nyttjanderättslagens fjärde
kapitel, vilket även innehåller bestämmelser om det år 1911 införda institutet
vattenfallsrätt. Nyttjanderättslagens regler suppleras av lagen den 14
juni 1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till
sådan rätt ävensom av den samma dag utfärdade lagen om inteckning i
tomträtt och vattenfallsrätt.
Möjligheten att upplåta tomträtt är i princip förbehållen vissa offentliga
rättssubjekt, nämligen kronan, kommunerna och municipalsamhällena.
Efter medgivande av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall kan emellertid även
mark, som hör till fideikommiss eller annan stiftelse, upplåtas under tomträtt.
Därjämte må enligt 4 § i 1927 års lag angående försäljning av kyrklig
jord m. in. medgivande lämnas till upplåtelse av kyrklig jord under tomträtt,
om för särskilt fall omständigheterna föranleda därtill. Endast »tomt
å område, som blivit i den ordning, särskilt är stadgat, planlagt för bebyggande»
kan vara föremål för tomträttsupplåtelse. Upplåtelsen skall avse
viss tid, minst 26 och högst 100 år. I övrigt står det kontrahenterna fritt att
överenskomma om upplåtelsevillkoren.
Upplåtelse av tomträtt skall ske skriftligen och med vittnen. I handlingen
skall uttryckligen angivas, att upplåtelsen avser tomträtt. Även överlåtelse
av tomträtt skall ske skriftligen och med vittnen.
Tomträtt kan inskrivas hos inskrivningsdomaren. Skyldighet att söka
inskrivning föreligger icke. Inskrivning av tomträtt har samma rättsverkan
som inteckning för nyttjanderätt. Den medför vidare att byggnad, stängsel
och annan för stadigvarande bruk avsedd anläggning, som finnes å tomten,
därefter hänföres såsom tillbehör till tomträtten.
Om inskriven tomträtt övergår till ny innehavare, är denne berättigad —- men icke skyldig — att söka inskrivning av sitt fång.
Inskriven tomträtt kan intecknas för fordran, däremot icke för annan
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
23
rättighet. Sådan inteckning medför panträtt i tomträtten med vad därtill
hör. Reglerna om tomträttsinteckning överensstämmer i det stora hela med
reglerna om fordringsinteckning i fastighet. Den viktigaste avvikelsen är,
att gemensamma inteckningar icke är tillåtna. Vidare förekommer varken
tvångsinteckning för ogulden köpeskilling eller inteckning i andel.
Avgäld, som utgår såsom vederlag för tomträtten, är enligt 17 kap. 6 §
handelsbalken förenad med förmånsrätt framför inteckning i tomträtten.
Innehållet i ett tomträttsavtal kan ändras genom överenskommelse mellan
tomtägaren och tomträttshavaren. Sådan överenskommelse kan emellertid
icke få rubba inteckningshavarens rätt. Det har därför föreskrivits,
att ändring eller tillägg skall antecknas i tomträttsprotokollet och att sådan
anteckning icke må ske, med mindre förut beviljade eller sökta inteckningar
uppvisas för inskrivningsdomaren.
När den avtalade upplåtelsetiden gått till ända, upphör tomträtten och
därmed även i denna meddelade inteckningar. Om tomtägaren enligt avtalet
är pliktig att då tomten återgår till honom erlägga lösen för byggnad
eller annat som finnes å tomten, skall emellertid sådan lösen i första hand
stå till inteckningshavarnas förfogande. Är tomträtten intecknad, åligger
det därför tomtägaren att nedsätta löseskillingen hos överexekutor för fördelning
i laga ordning. Detsamma gäller för det fall att tomtägaren i avtalet
förbehållit sig rätt att återtaga tomten före upplåtelsetidens utgång
mot skyldighet att till tomträttshavaren utgiva ersättning för mistning av
ny ttj anderätten.
Tomträtt är att hänföra till lös egendom. På vissa områden har emellertid
meddelats föreskrifter om likställande av tomträtt med äganderätt till fastighet.
Detta gäller bl. a. i fråga om tillämpningen av utsökningslagen,
konkurslagen, lagsökningslagen och expropriationslagstiftningen.
Lagberedningens promemoria år 1951 angående principerna
för en revision av tomträttslagstiftningen.
Vid flera tillfällen har önskemål framförts om en revision av lagstiftningen
om tomträtt.
Redan år 1927 hemställde Stockholms stadsfullmäktige i skrivelse till
Kungl. Maj:t om vissa ändringar i tomträttslagstiftningen.
I anledning av motioner vid 1945 års riksdag anhöll riksdagen i skrivelse
den 16 juni 1945 (nr 405), att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en förutsättningslös
och allsidig utredning av tomträttslagstiftningen samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Den 13
september 1945 överlämnades skrivelsen till lagberedningen för att tagas i
beaktande vid fullgörandet av dess uppdrag att revidera jordabalken.
I enlighet med riksdagens hemställan i skrivelse den 5 mars 1949 (nr
50) har Kungl. Maj:t till beredningen vidare överlämnat två vid 1949 års
riksdag väckta motioner (I: 113 och II: 132) angående utredning av möj
-
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26,
ligheterna att använda å ofri grund belägna magasin och dylika byggnader
såsom kreditobjekt in. in.
Vidare har svenska stadsförbundets styrelse i skrivelse den 25 september
1950 till Kungi. Maj:t föreslagit vissa ändringar i tomträttslagstiftningen och
hemställt att Kungl. Maj :t snarast möjligt måtte vidtaga anstalter för reformbehovens
tillgodoseende. Även denna skrivelse har överlämnats till beredningen.
Under våren 1951 utarbetade beredningen en promemoria angående huvudgrunderna
för en revision av lagstiftningen om tomträtt. Huvudinnehållet i
promemorian finnes redovisat i lagberedningens sedermera avgivna betänkande
den 27 september 1952 med förslag till ny lagstiftning om tomträtt
in. in. (SOU 1952: 28 — se s. 39—44). Av betänkandets redogörelse för promemorians
innehåll skall här återgivas följande:
Inledningsvis erinrades om att tomträttsinstitutet enligt motiven till nyttjanderättslagen
införts i syfte att skapa ett medel för det allmänna att
främja en sund utveckling av bostadsförhållandena genom att åt enskilda
tillhandahålla mark för bebyggelse utan att därför behöva uppoffra äganderätten
till marken. Genom att det allmänna behölle marken i sin ägo bevarades
markvärdestegringen åt det allmänna och underlättades möjligheten
att vid framdeles uppkommande behov använda marken för annat
ändamål. För att enskilda skulle finna det med sitt intresse förenligt att
bebygga mark, trots att äganderätten kvarstode hos samhället, hade det
enligt motiven erfordrats att skapa en särskild upplåtelseform, som skilde
sig från arrende främst genom att upplåtelse kunde ske för väsentligt längre
tid och att byggnaderna å tomten kunde tjäna som underpant för de lån
som behövdes för bebyggandet.
I promemorian uttalades, att denna uppfattning om tomträttens ändamål
alltjämt i huvudsak torde vara förhärskande. I detta avseende hänvisades
till Kungl. Maj :ts proposition nr 184/1949 s. 72 f. och stadsförbundets
tomträttskommittés betänkande s. 5 f. Karakteristiskt för tomträtten
till skillnad från äganderätten vore alltså, framhölls det, att tomträttshavarens
rätt till tomten vore begränsad med hänsyn till samhällets intresse
att tillgodogöra sig markvärdestegringen och att, då behov därav uppkomme,
disponera marken för annat ändamål utan att därvid behöva anlita expropriation
eller liknande förfarande. Uppenbart mötte stora svårigheter
att så avväga tomträttsinstitutet, att såväl samhällets som den enskildes
intressen kunde fullt tillgodoses.
Därefter behandlades i promemorian frågan i vad mån samhällets intresse
av att åt sig bevara markvärdestegringen och vid behov disponera
över marken kunde tillgodoses på andra vägar än genom tomträttsupplåtelse.
Mest effektivt vore uppenbarligen, framhölls det, att marken utan att
belastas av någon enskild rätt helt bibehölles i samhällets hand och att
bebyggelsen skedde i samhällets egen regi. Detta system, som redan nu
användes i viss omfattning, kunde emellertid näppeligen helt ersätta en på
enskilt initiativ grundad bebyggelse, särskilt i fråga om enfamiljshus och
större affärs- eller industribyggnader.
Angående det med tomträtten besläktade institutet överlåtelse med återköpsrätt
uttalades i promemorian att det från samhällets synpunkt endast
ofullständigt tillgodosåge de syften som kännetecknade tomträtten. Därest
det till återköpsrätten knutna villkoret i fråga om fastighetens användning
iakttoges, kunde sålunda samhället i allmänhet göra gällande återköp
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26. 25
endast vid fastighetens överlåtelse. Och vad markvärdestegringen anginge
ko in me denna den enskilde till godo, i den mån den hänförde sig till
den tillåtna användningen av fastigheten. ..... ....
För det fall att samhället sålde mark utan att förbehålla sig aterkopsratt
vore, anfördes vidare, samhällets intresse att kunna genomföra ändringar
i fråga om markens användning numera i stor utsträckning tillgodosett genom
stadsplaneinstitutet och den med detta förbundna rätten att för planens
genomförande inlösa erforderlig mark. I vissa fall kunde även expropriation
användas. I båda fallen gällde emellertid i princip, att löseskillingen
skulle motsvara fastighetens värde vid avståendet. Denna princip
torde vara allmänt erkänd. För att åt det allmänna bevara markvärdestegringen
under den tid marken vore i enskild ägo måste man därför
gå andra vägar än att ändra reglerna om ersättning vid tvångsinlösen. Närmast
till hands låge tanken att genom beskattning indraga s. k. oförtjänt
värdestegring till det allmänna. Även om det skulle lyckas att finna en
praktiskt användbar lösning av denna svårlösta fråga, syntes det dock sannolikt
att samhället smidigare och effektivare kunde bevara markvärdestegringen,
om det uppläte sin mark under tomträtt än om det fianhände
sig äganderätten till marken.
I promemorian upptogs därefter spörsmålet huruvida tomträttsinstitutet
borde begagnas för att "tillgodose även vissa andra allmänna intressen än
bevarande av markvärdestegringen och möjligheten att genomföra ändrad
användning av marken. Det erinrades därvid om att i motiven till gällande
lag bland "tomträttens fördelar särskilt framhållits, att det allmänna med
denna upplåtelseform sattes i tillfälle att ingripa för att ändamålsenligt
ordna bostads- och hyresförhållandena. Enligt promorian torde emellertid
det allmännas intresse på detta område icke kunna begränsas tdl
tomträtten; det framträdde med samma styrka i fråga om hela bostadsproblemet.
Till förhindrande av hyresspekulation borde, framhölls det, i stort
sett samma medel komma till användning, vare sig tomtmarken upplåtits
med tomträtt eller innehades under äganderätt.
Rörande frågan huruvida i en tomträttsupplåtelse borde kunna ingå bestämmelser
om fastighetens bebyggelse anfördes, att det intresse som här
gjorde sig gällande numera i stor utsträckning tillgodosåges genom byggnadslagstiftningen,
särskilt genom stadsplanebestämmelser, men att det
dock ur flera synpunkter vore önskvärt att eu viss bundenhet i detta hänseende
kunde ingå redan i själva tomträttsupplåtelsen. Särskilt vore att
beakta, att användningssättet vore en betydelsefull faktor vid tomträttsavgäldens
bestämmande.
Värdet av byggnader och andra anläggningar å fastigheten med den
stegring detta kunde komma att undergå borde enligt uttalande i promemorian
förbehållas tomträttshavaren. Visserligen kunde det tänkas att avgälden
sattes så låg, att den lämnade rum för en amortering av byggnadsvärdet
under upplåtelsetiden, men en sådan lösning vore förenad med avsevärda
nackdelar. Tomträttshavarens intresse av att även under upplåtelsetidens
senare del hålla byggnaderna i gott stånd skulle märkligt föisvagas
och tomträttens värde som kreditobjekt bli i hög grad ovisst.
Enligt promemorian kunde tomträttsinstitutet endast ofullständigt fylla
sin från allmän synpunkt betydelsefulla uppgift att främja tillkomsten och
vidmakthållandet av en ändamålsenlig bebyggelse, om tomträttshavaren
riskerade att efter viss tid gå miste om det värde som byggnaderna representerade.
Skyldighet för tomträttsupplåtaren att lösa byggnaderna i händelse
av tomträttens upphörande vore eu förutsättning för att tomträttshavaren
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
skulle finna det med sitt intresse förenligt att, även när en uppsägningsfrist
nalkades, tillbörligt underhålla byggnaderna samt genomföra önskvärda
moderniseringar och ombyggnader. Frånvaron av lösenskyldighet
för tomtägaren minskade uppenbarligen tomträttens värde som kreditobjekt.
I detta sammanhang erinrades om att den nu gällande ordningen föranlett
vissa för tomträttshavarna olägliga restriktioner i fråga om fasta lån
mot säkerhet av tomträttsinteckning. Skyldighet för tomtägaren att erlägga
lösen syntes vidare kunna utgöra en viss garanti för att tomtägaren icke
skulle komma att tillgripa uppsägning i andra fall än då verkligt behov
förelåge att använda marken för annat ändamål.
Å andra sidan innebure det självfallet en belastning för tomtägaren, om
han skulle vara skyldig att vid tomträttens upphörande erlägga lösen för
byggnaderna å tomten. Därvid borde emellertid, framhölls det, beaktas
att de omständigheter, som föranlett tomtägarna att för närvarande åtaga
sig lösensskyldighet endast i begränsad omfattning, i stor utsträckning komme
att bortfalla med den i promemorian ifrågasatta konstruktionen av tomträtten.
Härom anfördes följande.
»Om tomträtten såsom föreslagits göres ouppsägbar från tomträttshavarens
sida, skulle denne aldrig kunna framtvinga inlösen av byggnaderna,
när tomtägaren vill fortsätta tomträttsförhållandet. Eftersom vidare tomtägaren
skulle kunna tillgodogöra sig markvärdestegringen utan att frånträda
upplåtelsen, kommer uppsägning från tomtägarens sida att äga rum endast
när marken skall användas för annat ändamål. Det synes antagligt att
dylika fall bliva förhållandevis fåtaliga. Vidare må framhållas att tomtägarcn
genom att i upplåtelsen intaga ändamålsbestämmelser, såsom i fråga om
bebyggelsens omfattning och användning, i viss mån kan på förhand begränsa
lösenskyldighetens omfattning.»
Därefter uttalades att beredningen vid övervägande av spörsmålet kommit
till den uppfattningen, att skyldighet borde stadgas för tomtägaren att,
när tomträtten upphörde, ersätta tomträttshavaren för värdet av byggnader
och andra anläggningar å tomten i det skick dessa befunne sig vid tiden
för tomträttens upphörande. Vid värderingen borde samma principer tilllämpas
som i fråga om expropriation och hänsyn alltså tagas särskilt till
ortens pris och avkastningen.
Remissyttrandena över promemorian.
Över promemorian avgavs efter remiss yttranden av kammarkollegiet
(som bifogade utlåtanden från stiftsnämnderna i Uppsala, Lund, Göteborg
och Härnösand), domänstyrelsen, bostadsstyrelsen, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, försäkringsinspektionen, Stockholms stads fastighetsnäinnd,
drätselkamrarna i Göteborg, Malmö, Norrköping och Västerås,
svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
styrelsen för svenska bostadskreditkassan, aktiebolaget Stockholms
tomträttskassa, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen,
svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges
industriförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund (HSB), Stockholms trädgårdsstadsföreningars centralförening,
Bromma representantförsamling, Ålsten-Nockeby trädgårdsstadsförening,
Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26. 27
Huvudprinciperna i förslaget har i det stora flertalet yttranden uttryckligen
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Av de remissinstanser, som avgivit
helhetsomdömen om förslaget, har nästan alla uttalat sig i positiv
riktning. Sålunda har bank- och fondinspektionen framhållit att det
innebure ett stärkande av tomträttshavarens ställning — och därmed även
av tomträttens kreditvärde — utan att de samhälleliga intressen som uppbure
tomträttsinstitutet träddes för nära. Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan
har förklarat sig anse den föreslagna konstruktionen
ändamålsenlig och ägnad att stärka tomträttens ställning. Stockholms
tomträttskassa har uttalat att förslaget syntes ägnat att ur kreditsynpunkt
göra tomträtten praktiskt taget likvärdig med äganderätten. Försäkringsinspektionen
har funnit de framlagda riktlinjerna vara väl lämpade att läggas
till grund för en reformerad lagstiftning om tomträtt. Stadsförbundet
har förklarat, att beredningens förslag på åtskilliga punkter innebure ett
erkännansvärt tillmötesgående av de önskemål, som tidigare framförts från
förbundets sida, och sammanfattningsvis uttalat, att de i promemorian
uppdragna riktlinjerna i stort sett finge anses bärande. Stockholms handelskammare
har anfört, att den avvägning av motstridiga intressen vilken
kommit till uttryck i promemorian syntes utgöra en ändamålsenlig
lösning. Skånes handelskammare har som sin mening uttalat att beredningen
lyckats åstadkomma en i huvudsak lämplig lösning av problemet,
vilken med bibehållande av tomträttsinstitutets fördelar för markägaren
skulle medföra en sakrättsligt tryggare position för tomträttshavaren och
därmed även en väsentlig ökning av tomträttens värde som belåningsobjekt.
Endast några få remissinstanser har ställt sig avvisande till förslagets
huvudprinciper. Bland dessa är det allenast HSB som helt avstyrkt förslaget.
Förbundet har förklarat sig icke kunna godtaga förslaget att avgälden
under löpande upplåtelsetid skulle kunna höjas på grund av inträdd markvärdestegring,
vilket förslag syntes utgöra en förutsättning för övriga föreslagna
ändringar. Över huvud vore förbundet icke övertygat om att ny lagstiftning
om tomträtt behövdes. Även kammarkollegiet och Malmö stads
drätselkammare har gjort invändningar mot vissa av huvudprinciperna i
promemorian. Fastighetsägareförbundet har anfört att tomträtten från att
ha varit avsedd som ett hjälpmedel för den enskilde att till rimligt pris
kunna skapa ett eget hem blivit ett medel till tjänst för kommunernas
strävan att helt övertaga kontrollen över mark och byggnader avsedda såväl
för bostadsändamål som för industrier och annat. Enligt förbundets
mening vore denna utveckling olycklig. Förbundet kunde icke acceptera
tanken på att stärka upplåtarens ställning för att underlätta de dispositioner,
som kunde föranledas av ett kommunalt markmonopol, eller såsom ett
led i markvärdestegringens indragning till det allmänna. Från dessa utgångspunkter
har förbundet funnit anledning till erinran mot vissa av de
i promemorian framförda förslagen.
Åtskilliga remissinstanser har ifrågasatt förbud in o t vissa slag
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
av avtalsvillkor. Bostadsstyrelsen har framhållit att den nuvarande
avtalsfriheten medfört att i tomträttskontrakten intagits ett stort antal
särbestämmelser för olika orter, avsedda att tillgodose tomtägarens intressen
såväl av långsiktig art som av tillfällig, mera krisbetonad karaktär.
Lämpligheten härav kunde ifrågasättas. För tomträttens kreditvärde
skulle det vara av stor betydelse, om enhetliga upplåtelsevillkor kunde tilllämpas.
Avsevärda fördelar skulle vinnas, om en viss begränsning av avtalsfriheten
infördes och i lagen angåves alla villkor, som finge och skulle
gälla vid upplåtelse av tomträtt. Sparbanksinspektionen har ansett att det
skulle vara en stor fördel, om tomträttens innehåll i möjligaste mån bleve
bestämt i lag. Vitesbestämmelser i tomträttsavtal vore enligt inspektionens
mening avgjort olämpliga. Problem som icke avsåge tomträtten såsom sådan
borde icke lösas genom att tomträtten deklasserades i förhållande till
fast egendom. Med de undantag som betingades av att upplåtaren skulle
bevara marken i sin ägo och förbehålla sig markvärdestegringen borde såvitt
möjligt samma regler gälla för bebyggelsen och dess utnyttjande, oavsett
om den hänfördes till tomträtt eller fast egendom. Bankföreningen har
framhållit angelägenheten av att lagstiftningen utformades så, att skillnaden
mellan tomträtt och äganderätt inskränktes till det för tomträtten essentiella.
Stockholms och Skånes handelskamrar har uttalat sig i samma riktning.
Även försäkringsbolagens riksförbund har tagit avstånd från de för
tomträttsinstitutet som sådant främmande upplåtelsevillkoren. Förbundet
har funnit det vara i hög grad angeläget att en så långt gående standardisering
av kontrakten som möjligt komme till stånd. Ålsten-Nockebg trädgårdsstadsförening
har uttalat att begränsningar i tomträtten med bostadspolitiskt
syfte icke borde få förekomma.
Malmö stads drätselkammare har däremot ansett, att tomtägarna även i
fortsättningen borde ha möjlighet att i tomrättsavtal intaga besämmelser
till förhindrande av hyresspekulation och spekulation i egnahem. Två av
kammarens ledamöter har emellertid uttalat motsatt uppfattning.
Förslaget att tomtägaren skall vara skyldig att, när tomträtten
upphör, ersätta tomträttshavaren för värdet av byggnader
och andra anläggningar i det skick de då befinner sig
har, såvitt angår upplåtelser för bostadsändamål, lämnats utan erinran. I
åtskilliga yttranden har betonats att förslaget innebure betydelsefulla fördelar
i kredithänseende. Stadsförbundet har förklarat att frågan, i vad mån
samhället borde tillförsäkras möjlighet att indraga även sådan värdestegring,
som hänförde sig till byggnader och andra anläggningar på tomten,
icke lämpligen borde angripas i detta sammanhang. Det skulle försvåra
tomträttskrediten och i allmänhetens ögon diskriminera tomträtten, om
indragningen av värdestegringen ginge längre än till markvärdestegringen.
Malmö stads drätselkammare har i anslutning till förevarande spörsmål uttalat,
att den enda värdestegring å byggnad, som borde tillfalla tomträttshavaren,
vore den som motsvarade penningvärdets fall. All annan
värdestegring berodde på samhällets utveckling och borde anses belöpa på
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26. 29
marken. Värderingsgrunderna borde enligt kammarens mening bygga på
dessa synpunkter.
Beträffande upplåtelser för industri- och affärsbebyggelse har från städernas
sida framställts vissa invändningar mot förslaget. Sålunda har
stadsförbundet förklarat sig allvarligt vilja ifrågasätta, om det kunde vara
lämpligt att i dylika fall tillämpa samma regler som vid upplåtelse för bostadsändamål.
Särskilt då det gällde upplåtelse för mera kortfristiga ändamål
innebure tomträttsformen i förhållande till lägenhetsarrende sådana
fördelar ur kreditsynpunkt, att tomträtten kunde bli begärlig även utan
skyldighet för tomtägaren att vid uppsägning inlösa byggnader och anläggningar.
Detta sammanhängde med att kreditanspråken i dessa fall vore av
annat slag och tilläte kortare amorteringstider. Förbundet ansåge det böra
övervägas, om icke bestämmelserna angående lösenskyldighet vid upplåtelse
för industri- och affärsändamål kunde göras dispositiva. Stockholms
stads fastighetsnämnd har gjort gällande, att med hänsyn till de ekonomiska
konsekvenserna för kommunerna samma regler knappast kunde
tillämpas för industrier som för bostadshus, i varje fall icke för industrier
med speciellt för företaget utformade byggnader. Det syntes angeläget att
lagstiftningen utformades så, att den medgåve avvikelse i detta fall. Vidare
borde alltjämt finnas möjlighet att verkställa kortare upplåtelser för
småindustri och hantverk, vilka icke vore förenade med lösenskyldighet.
Göteborgs stads drätselkammare har uttalat att kreditproblemen vid upplåtelse
för industri- och affärsbebyggelse i regel torde kunna lösas utan att
tomtägaren iklädde sig lösenskyldighet. Göteborgs stad hade hittills på något
undantag när upplåtit tomträtt för dylika ändamål utan lösenskyldighet.
Fn lagstadgad lösenskyldighet skulle för kommunerna i vissa fall
kunna bli oskäligt betungande, särskilt om ersättning skulle utgå för förlust
på grund av avbrott i rörelse o. d. När det gällde upplåtelse för industri-
eller affärsändamål borde därför lagstiftningen liksom hittills lämna
parterna frihet att avtala om eventuell lösenskyldighet. Även Västerås stads
drätselkammare har uttalat sig för avtalsfrihet i detta hänseende.
Lagberedningens betänkande år 1952 med utarbetat
förslag till ny tomträttslagstiftning.
I några av remissyttrandena över lagberedningens princippromemoria hade
uttryckts önskemål, att beredningen måtte utbryta frågan om tomträttsreglernas
reviderande ur frågans samband med jordabalksreformen och framlägga
särskilt förslag i ämnet. Efter samråd med chefen för justitiedepartementet
fann sig beredningen böra tillmötesgå dessa önskemål.
Under beredningens fortsatta behandling av frågan ägde överläggningar
rum med beredningens rådgivande nämnd ävensom med företrädare för
svenska stadsförbundet och av förbundet tillkallade representanter för vissa
städer. Beredningens arbete utmynnade i förut omnämnda betänkande den
30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
27 september 1952 med förslag till ny lagstiftning om tomträtt in. m. (SOU
1952:28).
Eu översikt över de lagförslag, betänkandet innefattade, har lämnats i
propositionen (s. 62—66). Utskottet får i huvudsak hänvisa till nämnda
översikt. I ett par begränsade avseenden skall emellertid här givas en mera
detaljerad redogörelse för förslagen i betänkandet.
4 kap. 6 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom föreslogs i betänkandet
få följande lydelse:
»Ej må i tomträttsupplåtelse upptagas villkor, varav tomträttens inträde
eller bestånd skulle vara beroende, ej heller inskränkning ske i tomträttshavarens
rätt att överlåta tomträtten eller i denna upplåta panträtt, nyttjanderätt,
servitut eller annan särskild rättighet.»
Till förmån för angivna avfattning av stadgandet anförde beredningen
dels inom ramen för den allmänna motiveringen till lagstiftningsförslaget
(s. 69—70 i bet.):
Av den i det föregående lämnade redogörelsen för de avtalsvillkor som
för närvarande tillämpas vid tomträttsupplåtelser framgår, att på senare
år åtskilliga städer i sina tomträttskontrakt intagit mer eller mindre långt
gående bestämmelser med bostadspolitiskt syfte, såsom rörande hyreskontroll
och inskränkningar i rätten att överlåta tomträtten. I promemorian
uttalade sig beredningen mot att föreskrifter av denna art skulle få ingå i
tomträttsupplåtelser. Under remissbehandlingen har invändning häremot
framställts endast i ett av yttrandena.
Huvudsyftet med reformen av tomträttsinstitutet är att stärka förtroendet
för tomträtten och därigenom öka dess användbarhet. Från denna
synpunkt framstår det som en allvarlig brist i den nuvarande lagstiftningen
att den individuelle tomträttsupplåtaren har möjlighet att föreskriva
snart sagt vilka inskränkningar som helst i tomträttshavarens rätt
att överlåta eller inteckna tomträtten eller att upplåta nyttjanderätt i denna.
Särskilt med hänsyn till tomträttskrediten är det — såsom framgår av
bostadstyrelsens och sparbanksinspektionens yttranden — betänkligt att
exempelvis på så väsentliga punkter som i fråga om tomträttens överlåtbarhet
vitt skilda regler tillämpas på olika orter i landet. Över huvud synes
det angeläget att i största möjliga utsträckning undvika åtgärder som innebära
diskriminering av tomträtten i förhållande till äganderätten. Från
principiell synpunkt föreligga icke andra skäl för det allmänna att ingripa
med hyresreglerande åtgärder i fråga om tomträtt än beträffande fast
egendom. I den mån hyreskontroll anses behövlig, bör den därför komma
till stånd genom lagstiftning som omfattar båda dessa kategorier. Vad angår
inskränkningar i rätten att överlåta tomträtt må erinras om att i promemorian
uttalades att överlåtbarhet vore en förutsättning för att tomträtten
skulle kunna göras ouppsägbar från tomträttshavarens sida. I vissa
fall tillämpas den metoden att inskränkning i rätten att överlåta tomträtten
förenas med skyldighet för fastighetsägaren att, när tillstånd till överlåtelse
vägras, övertaga tomträtten mot lösen. Även denna metod medför uppenbarligen
en belastning av tomträtten såsom upplåtelseform, och mot inskränkningar
av detta slag kunna i huvudsak framställas samma invändningar
som mot bestämmelser om hyreskontroll. Detsamma gäller inskränkningar
i rätten att upplåta annan begränsad rättighet i tomträtten
än nyttjanderätt, t. ex. panträtt. Av anförda skäl har i förslaget stadgats
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
31
förbud mot att i tomträttsupplåtelse inskränka tomträttshavarens rätt att
överlåta tomträtten eller i denna upplåta panträtt eller annan särskild
rättighet.
dels i den speciella motiveringen till lagrummet i fråga (s. 79—80 i bet.):
Enligt gällande lag föreligger icke något hinder att vid upplåtelse av tomträtt
avtala, att upplåtelsens rättsverkan skall vara beroende av någon
oviss framtida händelse. Den osäkerhet i fråga om tomträttshavarens ställning,
som ett sådant villkor medför, kan uppenbarligen vara till stor olägenhet
för tomträttshavaren, ej minst på grund av villkorets inverkan på
tomträttens kreditvärde. För att den åsyftade förstärkningen av tomträtten
skall uppnås, har det därför synts nödvändigt aft inskränka avtalsfriheten
genom att stadga förbud mot att i tomträttsupplåtelse intages villkor, varav
tomträttens inträde eller bestånd skulle vara beroende. Ordet »inträde»
syftar på s. k. suspensiva villkor, d. v. s. sådana som hålla frågan om tomträttens
uppkomst svävande, medan ordet »bestånd» avser s. k. resolutiva
villkor, d. v. s. sådana som bringa en redan uppkommen tomträtt att upphöra.
I paragrafen har vidare av skäl som anförts i den allmänna motiveringen
stadgats förbud mot att i tomträttsupplåtelse inskränkning sker i tomträttshavarens
rätt att överlåta tomträtten eller i denna upplåta panträtt,
nyttjanderätt, servitut eller annan särskild rättighet. Det må i detta sammanhang
anmärkas att beredningen föreslår sådan ändring i lagen om servitut,
att tomträtt skall kunna belastas med servitut. Med annan särskild rättighet
avses avkomsträtt och rätt till elektrisk kraft. Förbudet mot inskränkning
i rätten att upplåta nyttjanderätt omfattar ej blott föreskrifter
om att tomträttshavaren icke får uthyra lägenhet till vem han väll utan
exempelvis även förbehåll om att han icke får betinga sig högre hyra än
upplåtaren medgiver.
De inskränkningar som avses i lagrummet äro av rättslig natur. Såsom
framhållits i motiven till 4 § kan tomträttshavarens möjlighet att förfoga
över tomträtten faktiskt komma att påverkas av bestämmelserna om upplåtelsens
ändamål.
Om föreskrifterna i denna paragraf åsidosatts, är det olagliga förbehållet
utan verkan. Enligt allmänna rättsgrundsatser torde under vissa
omständigheter bortfallandet av ett förbehåll av denna art kunna medföra,
att upplåtelsen i sin helhet blir ogiltig.
Beträffande 4 kap. 17 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom föreslog
lagberedningen följande avfattning:
»Skall på grund av uppsägning tomträtten upphöra, vare fastighetsägaren
skyldig att lösa byggnad och annan egendom, som utgör tillbehör till tomträtten.
Löseskillingen skall motsvara egendomens värde vid tomträttens
upphörande, under antagande att tomträtten och med densamma förenat
villkor angående fastighetens användning och bebyggelse alltjämt skulle
beslå.
Har efter uppsägningen å tomträtten nedlagts kostnad, som icke varit
nödig, må därigenom uppkommen värdeökning icke tagas i beräkning vid
löseskil lingens bestämmande.
Upplåtes tomträtt väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse,
må därvid överenskommas att löscnskvldighel icke eller allenast i begränsad
omfattning skall åligga fastighetsägaren.»
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
I den allmänna motiveringen anfördes följande till stöd för att beredningen
inskränkt den obligatoriska lösenskyldigheten till att avse allenast
tomträtt, som upplåtits väsentligen för bostadsbebyggelse (s. 69 i bet.):
Såvitt angår upplåtelse för bostadsbebyggelse synes enighet råda därom,
att bestämmelserna om fastighetsägarens lösenskyldighet böra vara tvingande.
Däremot har från städernas sida ifrågasatts att avtalsfrihet borde
föreligga, när det gällde upplåtelse för annat ändamål. Beredningen har
funnit sig böra beakta detta önskemål. Om även i detta fall obligatorisk
lösenskyldighet stadgades, kan det nämligen befaras, att kommunerna skulle
bli benägna att i stället för att använda tomträtt upplåta marken på arrende.
För den enskilde är även tomträtt utan lösenskyldighet avgjort att
föredraga framför arrende, särskilt därigenom att besittningsrätten är tryggare
och att den kan begagnas som kreditsäkerhet, låt vara att lånet måste
slutbetalas före den tidpunkt, till vilken uppsägning av tomträtten kan ske.
I enlighet härmed har i förslaget intagits ett stadgande därom att, när tomträtt
upplåtes väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse, därvid
må överenskommas att lösenskyldighet icke eller allenast i begränsad omfattning
skall åligga fastighetsägaren.
Förslagen i betänkandet ligger till grund för propositionen.
Propositionen.
Huvuddragen i de framlagda lagförslagen.
Lagrådet:
De av lagberedningen avgivna förslagen remitterades till lagrådet utan
föregående departementsbehandling. I sitt yttrande över förslagen gjorde
lagrådet följande allmänna uttalande:
»De remitterade förslagen åsyfta att giva den år 1907 i lagstiftningen införda
tomträtten en utformning som motsvarar de fordringar vilka numera,
under ändrade förhållanden, kunna ställas på densamma. Denna form för
upplåtelse av mark har, delvis på äganderättens bekostnad, erhållit en avsevärt
större ekonomisk och social betydelse än man vid dess införande torde
ha räknat med, och förutsättningar finnas otvivelaktigt för en fortsatt utveckling
i samma riktning. Denna utveckling bör få lagstiftningens stöd. Ur
samhällelig synpunkt är det angeläget att tomträttens värde i kredithänseeende
stärkes och befästes; i själva verket torde en av den nuvarande lagstiftningens
mera framträdande brister ligga däri att den icke tillräckligt tillgodoser
behovet av tomträttens användning som belåningsobjekt. Uppgiften
att förstärka tomträtten och därmed öka dess kreditvärde utan att rubba
kommunernas möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt disponera sin mark
och tillgodogöra sig markvärdestegring erbjuder uppenbarligen betydande
svårigheter. De föreliggande förslagen anvisa en lösning av härmed sammanhängande
spörsmål, vilken synes vara i allt väsentligt väl ägnad att
åstadkomma den avsedda förbättringen av tomträtten. De erinringar som
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
33
i det följande göras rikta sig icke mot förslagens grundläggande bestämmelser
utan avse, där de ej äro av huvudsakligen redaktionell natur, allenast sådana
modifikationer i mera speciella hänseenden, som ha synts lagrådet
erforderliga eller önskvärda.»
Departementschefen:
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anförde, vid sin
anmälan av lagrådets yttrande, bl. a. följande:
»Den särskilda art av nyttjanderätt som kallas tomträtt infördes i vår lagstiftning
år 1907. Lagstiftaren avsåg därmed att ställa till samhällets förfogande
en lämplig form för att tillhandahålla enskilda tomtmark för bebyggande
utan att avstå från äganderätten till marken. Genom att äganderätten
förblev i samhällets hand ville man främst vinna, att eventuell värdestegring
å marken skulle stanna hos samhället och att för samhällsutvecklingen önskvärda
förändringar i fråga om markens användning lättare skulle kunna genomföras.
Tomträtten har visat sig vara ett livskraftigt institut av stor betydelse
för städernas markpolitik. Visserligen dröjde det —• om man bortser
från Stockholm — ganska länge innan tomträtten fick större användning,
men på senare tid har de allra flesta av de större och medelstora städerna
liksom också en del mindre städer övergått till att tillhandahålla tomtmark
genom tomträttsupplåtelse i stället för att sälja marken, åtminstone i fråga
om bostadsbebyggelse. Ett uttryck för statsmakternas uppskattning av tomträttens
värde utgör den år 1949 genomförda ändringen i expropriationslagen,
enligt vilken expropriation kan beviljas för att i kommunens ägo överföra
icke tätbebyggd mark för upplåtelse med tomträtt. Den ökade möjlighet som
därigenom beretts kommunerna att bevara den framtida markvärdestegringen
är särskilt betydelsefull, så länge icke en tillfredsställande lösning vunnits
av den tekniskt invecklade frågan att till samhället indraga oförtjänt värdestegring
å mark i enskild ägo.
Under den tid tomträttsinstitutet tillämpats har emellertid så småningom
vissa brister i lagstiftningen framträtt. Sålunda har det bl. a. visat sig, att
don nuvarande utformningen av tomträtten är förenad med olägenheter i
fråga om tomträttens användbarhet som kreditsäkerhet. Vid upprepade tillfällen
har också framställningar gjorts om översyn av lagstiftningen i ämnet.
Det av lagberedningen nu framlagda förslaget har till syfte att, med bibehållande
av de grundtankar på vilka tomträttsinstitutet vilar, råda bot på de
bristfälliglieter som visat sig och anpassa lagstiftningen till de ändrade förhållanden
som inträtt efter de nuvarande bestämmelsernas tillkomst. Såsom
framgår av min förut lämnade redogörelse för lagberedningens förslag innebär
detta en förstärkning av tomträttshavarens rättsliga ställning — och därmed
även av tomträttens värde som kreditobjekt — genom att till tomträttshavarens
förmån vissa inskränkningar skett i den nu rådande avtalsfriheten.
Av särskild vikt är i detta hänseende det föreslagna stadgandet att markägaren
i regel skall vara skyldig att inlösa tomträttshavarens byggnader, när
tomträtten upphör. Då, såsom redan framhållits, reformen icke avser att rubba
3 Itihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 20.
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
tomträttens grundvalar, har emellertid förstärkningen av tomträttshavarens
ställning ej kunnat drivas längre än som ansetts förenligt med de allmänna
intressen som institutet alltjämt skall tjäna. Förslaget att tomträtten icke
längre skall upplåtas på bestämd tid utan i stället på obestämd tid kan visserligen
synas innebära en avvikelse av stor principiell räckvidd, men denna ändring
är till stor del av rättsteknisk art. Upplåtarens intresse av att utan
tillgripande av expropriation kunna genomföra förändringar i fråga om markens
användning tillgodoses genom den uppsägningsrätt som tillerkänts honom.
Vad angår markvärdestegringen förutsättes denna enligt förslaget komma
upplåtaren till godo dels genom att han medan tomträtten består kan erhålla
höjning av avgälden med hänsyn till markvärdestegringen, dels genom
att upplåtarens ersättningsskyldighet vid uppsägning i intet fall omfattar
markvärdet med därå inträdd värdestegring. Betydelsefull från såväl allmän
som enskild synpunkt är den utvidgning av tomträttens användningsområde
som förslaget innebär. Därigenom har i väsentliga delar tillgodosetts de önskemål,
som framförts i de förut omnämnda motionerna vid 1949 års riksdag.
I detta sammanhang må framhållas, att ett genomförande av beredningens
förslag i fråga om tomträttens användningsområde skulle medföra en viss
utvidgning av möjligheten för kommuner att erhålla expropriation för upplåtelse
med tomträtt. Eftersom enligt gällande lag endast tomtindelad mark
kan upplåtas med tomträtt, är nämligen expropriationsmöjligheten i praktiken
nu inskränkt till mark, som avses skola göras till föremål för stadsplan
och tomtindelning.
Lagrådet har ansett, att lagberedningens förslag är väl ägnat att läggas
till grund för ny lagstiftning i ämnet. Även jag har samma uppfattning. Förslaget
synes sålunda innebära en i allt väsentligt lämplig avvägning mellan
den enskilde tomträttshavarens och samhällets intressen. Det är också min
förhoppning att en reform av lagstiftningen enligt de av lagberedningen uppdragna
huvudlinjerna skall medföra en ökad användning av tomträtten.»
Detaljspörsmåleu.
Lagrådets uttalanden rörande de särskilda bestämmelserna i lagförslagen
återfinnes å s. 30—54 och s. 58—59 i propositionen. Motsvarande uttalanden
från departementschefens sida är intagna å s. 55—57 samt s. 68—78
i propositionen. Vissa av yttrandena rörande 4 kap. 6 och 17 §§ i förslaget
till lag angående ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom skall
återgivas här nedan. Dessa paragrafer avser som framgått inskränkningarna
i avtalsfriheten vid tomträttsupplåtelse respektive fastighetsägarens
lösenskyldighet vid tomträttens upphörande. I fråga om övriga lagråds- och
departementschefsuttalanden rörande de närmare stadgandena i förslagen
hänvisas till propositionen.
4 kap. 6 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom:
Vid sin granskning av lagberedningens författningsförslag anförde lagrådet
följande beträffande den förordade lydelsen av ovanstående paragraf:
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
35
»I syfte att förhindra, att en tomträttsupplåtelses rättsverkan skall kunna
bliva avhängig av någon oviss framtida händelse, har i 6 § stadgats förbud
mot att i tomträttsupplåtelse upptaga villkor, varav tomträttens inträde
eller bestånd skulle vara beroende. Så utformat synes emellertid förslaget gå
något längre än nödigt och lämpligt är. Sålunda förhindras ägaren av en
fastighet, varå finnes uppförd en värdefull byggnad, att vid upplåtelse av
tomträtt i fastigheten göra förbehåll varigenom upplåtelsen blir beroende
av att medkontrahenten inom avtalad tid utger viss ersättning för byggnaden.
Ett dylikt förbehåll kan dock vara synnerligen befogat, helst som det
ej är avsett att reglerna om inteckning för ogulden köpeskilling skola få
någon motsvarighet såvitt gäller ersättning enligt 5 § i förslaget. Då det
vidare icke kan antagas att förbehåll av nyss angivet slag skulle motverka
den åsyftade förstärkningen av tomträtten, hemställer lagrådet att ifrågavarande
förbud utformas så, att vid tomträttsupplåtelse verkan av upplåtelsen
ej må göras beroende av annat villkor än utgivande av ersättning
som avses i 5 §.
För det fall att upplåtelsen icke blir bestående på grund av att ett sådant
villkor brister, bör det tydligen tillses, att inskrivning av tomträtten ej sker.
Sökes inskrivning innan det visat sig om villkoret uppfyllts eller ej, bör
därför inskrivningen icke beviljas utan förklaras vilande till dess upplysning
härom vinnes. Ett stadgande av detta innehåll synes böra införas i
4 § lagen om inskrivning av tomträtt m. m. Vad åter angår tomträttsupplåtelser,
med vilka förbundits icke tillåtna villkor eller förbehåll, må erinras,
att enligt 1 § tredje stycket sista punkten förslaget till lag angående ändring
i sistnämnda lag ansökan om inskrivning av tomträtt skall avslås,
därest upplåtelsehandlingen ej är så upprättad som lag föreskriver eller
upplåtelsen finnes ej överensstämma med lag. Härigenom torde inskrivning
av dylika tomträttsupplåtelser förhindras.»
Sedan lagrådet avgivit sitt yttrande över lagberedningens förslag uppkom
under departementsbehandlingen av förslagen fråga om ändring av förslagen
på ett par punkter, bl. a. beträffande rubricerade lagrum. Tillförordnade
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anförde härom, vid anmälan
av frågan om remiss till lagrådet av den under departementsbehandlingen
ifrågasatta ändringen av förevarande paragraf:
»Enligt gällande lag möter ej hinder att genom föreskrifter i tomträttsupplåtelse
■— med bindande verkan för varje innehavare av tomträtten —
inskränka tomträttshavarens rätt att överlåta eller inteckna tomträtten eller
att däri upplåta nyttjanderätt eller annan särskild rättighet. Såsom framgår
av lagberedningens betänkande (s. 34—35) har under senare år åtskilliga
städer begagnat denna möjlighet för att tillgodose vissa bostadspolitiska
syften.
Lagberedningen har ansett, att dylika inskränkningar i tomträttshavarens
rätt icke borde få förekomma. I enlighet härmed bar beredningen i
0 § av förslaget upptagit ett stadgande av innehåll alt i tomträttsupplåtelse
inskränkning ej må ske i tomträttshavarens rätt att överlåta tomt
-
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
rätten eller i denna upplåta panträtt, nyttjanderätt, servitut eller annan särskild
rättighet. Angående motiveringen till förslaget får jag hänvisa till betänkandet
(s. 40—41, 70 o. 80).
Såvitt angår förbudet mot inskränkningar i rätten att överlåta eller inteckna
tomträtten är de skäl, som lagberedningen åberopat till stöd för sitt
förslag, enligt min mening övertygande. Däremot anser jag det tveksamt,
om icke förslaget går väl långt, när även inskränkningar i rätten att upplåta
nyttjanderätt i tomträtten helt förbjudits. Det är tänkbart, att behov
av sådana inskränkningar kan uppkomma i vissa situationer. Sålunda kan
det, när en kommun upplåter ett område för bebyggelse med hyreshus, vara
av vikt att i första hand söka tillgodose barnrika familjers bostadsbehov. Försiktigheten
synes därför bjuda, att man icke uppställer ett absolut binder
mot inskränkningar i rätten att upplåta nyttjanderätt. Å andra sidan synes
det icke böra överlämnas åt tomträttsupplålarna att i detta hänseende föreskriva
vilka begränsningar som helst. Det bör nämligen av hänsyn till tomträttens
kreditvärde undvikas, att man får alltför många olika typer av sådana
föreskrifter. Med hänsyn härtill synes det böra krävas, att föreskrifterna
i fråga skall vara godkända av Kungl. Maj :t. Detta godkännande bör
kunna lämnas antingen generellt eller för ett särskilt fall. Svenska stadsförbundets
styrelse, som av mig beretts tillfälle att yttra sig i frågan, har
förklarat att den icke har något att erinra mot en sådan lösning. Vad slutligen
angår inskränkningar i tomträttshavarens befogenhet att upplåta andra
särskilda rättigheter synes något praktiskt behov av att begränsa avtalsfriheten
icke föreligga.
I enlighet med det anförda torde förevarande paragraf i förslaget böra
ändras på det sättet, att dels inskränkning i tomträttshavarens rätt att
upplåta nyttjanderätt i tomträtten må ske med Kungl. Maj:ts medgivande,
dels förbudet mot inskränkning i rätten att upplåta servitut eller annan
särskild rätt utgår.»
Uti yttrande över ändringsförslaget i fråga anförde lagrådet följande:
»Den föreslagna regeln, att inskränkning i rätten att upplåta nyttjanderätt
i tomträtt må med Konungens medgivande göras i tomträttsavtalet, innebär
att tomträttshavarens rätt kan underkastas begränsningar, vilkas beskaffenhet
och räckvidd icke nu låta sig överskådas. Allt eftersom dessa begränsningar
äro mer eller mindre vittgående får tomträtten såsom rättighetstyp
betraktad ett väsentligt olika innehåll. Det synes icke tillfredsställande, att
tomträttens innebörd sålunda göres beroende av ett i administrativ ordning
företaget bedömande.
I remissprotokollet beröres icke mera ingående, vilka inskränkningar i
befogenheten att utnyttja tomträtten för nyttjanderättsupplåtelse som skola
kunna ifrågakomma. I korthet antydes allenast, att man velat hålla möjligheterna
öppna att realisera vissa bostadspolitiska önskemål. Någon närmare
motivering föreligger följaktligen icke till stöd för att det för sådant ändamål
skulle vara påkallat att, på det sätt som här föreslås, rubba den i lagförslaget
intagna principiella ståndpunkten, att tomträttshavaren skall — i
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
37
den mån icke en ändamåls- eller användningsbestämmelse enligt 4 § annat
föranleder — ha samma befogenheter som en ägare att genom uthyrning
eller annan nyttjanderättsupplåtelse tillgodogöra sig sin rätt. Förslaget torde
ej heller, bortsett från att svenska stadsförbundets styrelse beretts tillfälle
att yttra sig, ha varit föremål för överväganden och yttranden å remissmyndigheternas
sida. Under sådana omständigheter synes tvivelaktigt, om tillräckliga
skäl nu föreligga att frångå lagberedningens förslag i denna del.
I lagtexten utsäges icke vilken påföljd som skall inträda om i strid mot
cn i tomträttsavtalet intagen inskränkning i tomträttshavarens befogenhet
att med nyttjanderätt belasta tomträtten slutits ett hyresavtal eller eljest
verkställts nyttjanderättsupplåtelse. Därest, såsom ingalunda är uteslutet, i
rättstillämpningen skulle göra sig gällande den meningen, att dylika avtal
äro — med hänsyn till att tomträttshavaren vid sitt förfogande överskridit
gränserna för den rätt han innehaft —- att bedöma som ogiltiga eller i allt
fall såsom icke ägande full giltighet, kunna kännbara rättsförluster drabba
hyresgäster och andra intressenter, över huvud torde en del rättsliga komplikationer
vara att befara. Väl kunna liknande svårigheter i viss utsträckning
framträda även vid tillämpningen av det nyss åsyftade stadgandet i 4 §. Men
det är uppenbart, att svårigheterna i förevarande fall accentueras. Även av
detta skäl synes försiktigheten bjuda att avsteg icke göres från den ursprungliga
regeln, att inskränkning i tomträttshavarens rättsutövning må
ske lika litet när det gäller nyttjanderättsupplåtelse som när fråga är om
förpantning av tomträtten.
Något praktiskt intresse av att medgiva inskränkning i rätten att i tomträtt
upplåta annan begränsad sakrätt än panträtt och nyttjanderätt lärer
icke föreligga. Lagberedningens ståndpunkt att med sistnämnda rättigheter
jämställa servitut, avkomsträtt m. m. förefaller alltså välgrundad. Att giva
olika regler för panträtt och avkomsträtt, liksom för nyttjanderätt och servitut,
synes för övrigt mindre lämpligt med hänsyn till att dessa rättigheter
ej sällan kunna vara varandra mycket närstående.
På nu anförda skäl finner lagrådet sig icke kunna tillstyrka den föreslagna
ändringen.
Det må tilläggas, att om ändringen genomföres, behovet av den av lagrådet
i dess utlåtande den 23 december 1952 under 4 § förordade jämkningsregeln
blir än mer påtagligt än eljest. Det ligger i sakens natur, att inskränkningar
av här närmast åsyftade art kunna vara av beskaffenhet att icke böra bestå
för obegränsad lid framåt. Att märka är härvidlag, att om en sådan inskränkning
en gång upptagits i tomträttsavtalet, densamma icke kan genom nytt
administrativt beslut bortfalla ulan principiellt ingår som ett moment i tomträttsupplåtclscn
för all framtid.»
Lagrådets båda yttranden rörande här avsedda paragraf föranledde följande
anförande av chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg:
»Lagrådet har hemställt om ett undantag från den av lagberedningen föreslagna
regeln att i tomträttsupplåtelse ej må intagas villkor, varav tomträttens
inträde eller bestånd skulle vara beroende. Det ifrågasatta undan
-
38
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
taget innebär, att upplåtaren, när han betingat sig ersättning för egendom
som enligt 5 § ingår i upplåtelsen, skall äga uppställa det villkoret, att verkan
av upplåtelsen skall vara beroende av att ersättningen betalas.
De fall då egendom av större värde överlåtes genom en tomträttsupplåtelse
torde sannolikt även framdeles komma att bli sällsynta. I praktiken
torde upplåtarna även utan den av lagrådet föreslagna anordningen kunna
skaffa sig tillfredsställande säkerhet för att ersättningen för sådan
egendom erlägges. Härtill kommer att ett villkor av ifrågavarande art för
tomträttshavaren skulle innebära väsentliga olägenheter i kredithänseende.
Innan villkoret uppfyllts, skulle nämligen hinder möta för inskrivning
av tomträtten och därmed även för beviljande av inteckning i densamma.
På grund av det anförda anser jag, att den av lagrådet föreslagna ändringen
icke bör genomföras.
Ett spörsmål varom råder delade meningar är, huruvida det även i fortsättningen
bör vara tillåtet att av bostadssociala skäl i tomrättsupplåtelse
inskränka tomträttshavarens rätt att sluta hyresavtal eller upplåta annan
nyttjanderätt, t. ex. bostadsrätt. Enligt lagberedningens förslag skulle tomträttshavarens
rätt att upplåta nyttjanderätt icke få begränsas. Såsom framgår
av statsrådsprotokollet för den 13 februari 1953 bär emellertid förordats
den ändringen i förslaget, att sådan inskränkning skulle få ske efter medgivande
av Kungl. Maj :t. Lagrådet har, såsom framgår av dess yttrande den
18 februari 1953, förklarat sig icke kunna tillstyrka en dylik ändring.
I likhet med lagberedningen anser jag, att tomträttshavaren i princip bör
vara jämställd med en ägare såvitt angår överlåtelse och upplåtelse av begränsade
sakrätter. Skäl kan emellertid anföras för en avvikelse i ett hänseende.
När en kommun upplåter sin mark för bebyggande, kan det nämligen
föreligga ett starkt intresse för kommunen att samtidigt söka tillgodose vissa
bostadspolitiska syften. I första hand gäller vad nu sagts kommunens intresse
av att lägenheterna i en nybyggnad kommer de mest behövande bland
de bostadssökande till godo. Den möjlighet kommunen nu äger i detta hänseende
har också i det läge på bostadsmarknaden som varit rådande under
senare år visat sig värdefull från allmän synpunkt. Att helt förbjuda dylika
inskränkningar i tomträttshavarens rätt bör därför enligt min mening
icke ifrågakomma, om ej från andra synpunkter tungt vägande skäl kan
anföras mot desamma.
Lagrådet har i första hand invänt, att det icke syntes tillfredsställande
att tomträttens innehåll gjordes beroende av ett i administrativ ordning
företaget bedömande. Den typ av inskränkningar, som för närvarande torde
vara mest aktuell, är föreskrifter om att uthyrning skall ske genom kommunal
bostadsförmedlings försorg. Det synes emellertid icke tillrådligt att
i lagen begränsa undantaget från det av lagberedningen föreslagna förbudet
till föreskrifter av detta innehåll. I ett förändrat läge är det nämligen
icke uteslutet, att det kan visa sig önskvärt att tillämpa andra slag av inskränkningar
i rätten att upplåta nyttjanderätt. Ä andra sidan synes, särskilt
av hänsyn till tomträttens kreditvärde, den ordningen att inskränkning
-
39
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
arna underkastas Kungi. Maj :ts prövning vara avgjort bättre än att upplåtarna
får fria händer att utforma vilka slags inskränkningar som helst. Lagrådet
har vidare uttryckt farhågor för att det föreslagna stadgandet skulle
kunna medföra rättsförluster för hyresgäster och andra intressenter, när
nyttjanderättsupplåtelse skett i strid mot en i tomträttsavtalet intagen inskränkning.
Sedan åtskilliga år tillbaka har emellertid dylika inskränkningar
i stor omfattning intagits i tomträttsavtal utan att några nackdelar
i detta hänseende visat sig. Frågan om inskränkningarnas verkan mot hyresgäster
synes utan olägenhet kunna överlämnas åt rättstillämpningen. Vad
lagrådet i övrigt anfört utgör enligt min mening ej heller tillräcklig anledning
att frångå det till lagrådet remitterade förslaget till ändring i förevarande
paragraf.»
4 kap. 17 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom:
Lagrådet lämnade den av lagberedningen föreslagna begränsningen av
fastighetsägarens obligatoriska lösenskyldighet utan erinran.
Chefen för justitiedepartementet, stalsrådet Zetterberg, anförde i detta
avseende följande:
»Enligt lagberedningens förslag är stadgandet om fastighetsägarens lösenskyldighet
i princip tvingande. Emellertid har det undantaget gjorts, att kontrahenterna,
när upplåtelsen väsentligen avser annat ändamål än bostadsbebyggelse,
skall äga överenskomma att lösenskyldighet icke alls eller endast
i begränsad omfattning skall föreligga.
Svenska bankföreningen har i skrivelse den 2 januari 1953 till Kungl.
Maj:t hemställt, att den obligatoriska lösenskyldigheten i varje fall måtte utsträckas
till kontors- och därmed jämförliga affärsbyggnader, även om industribyggnader
anses böra lämnas utanför densamma. Som skäl för detta
yrkande har främst åberopats, att lösenskyldighet vore en förutsättning för
att marken bleve utnyttjad på det mest ekonomiska sättet och att värdet å
där uppförda byggnader upprätthölles och förkovrades. Detta intresse vore
så betydelsefullt, att det utan vidare toge över intresset för städerna att undgå
lösenskyldighet i de undantagsfall, där sådan skyldighet kunde bli aktuell.
De anförda synpunkterna gjorde sig med särskild styrka gällande i fråga
om affärsbyggnader, i synnerhet sådana som innehölle kontorslokaler. Dylika
byggnader vore i här relevanta hänseenden vida mer jämförliga med bostadshus
än med industribyggnader.
I särskilda skrivelser den 3 och den 23 januari 1953 har konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och styrelsen för svenska sparbanksföreningen
uttalat sin anslutning till bankföreningens hemställan.
Ehuru gällande lag icke stadgar någon lösenskyldighet, torde upplåtarna
i praxis regelmässigt ha åtagit sig dylik skyldighet vid upplåtelser för sådana
ändamål som bankföreningen främst åsyftar med sin framställning.
Anledning torde saknas att antaga att ett genomförande av lagberedningens
förslag skulle medföra ändring i denna praxis. Den av bankföreningen ifrågasatta
gränsdragningen för den obligatoriska lösenskyldigheten är enligt
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
min mening alltför obestämd för att kunna läggas till grund för en lagregel,
över huvud synes det svårt att finna någon annan hållbar gräns än den som
lagberedningen föreslagit. När det gäller upplåtelse för annat ändamål än
bostadsbebyggelse kan förhållandena nämligen vara så skiftande, att det
knappast synes möjligt att utsträcka lösenskyldigheten utan att man därvid
skulle få med en del fall, där det kan vara motiverat att inskränka eller utesluta
lösenskyldigheten. Av anförda skäl anser jag att framställningen icke
bör föranleda någon ändring i lagberedningens förslag.»
Motionerna.
I motionen 1: 450 anföres bl. a. följande:
Att märka är att med den utformning lagberedningens slutliga förslag
erhöll — vilken utformning oförändrat upptagits i propositionen — från
den obligatoriska lösenskyldigheten uteslutits icke blott industribyggnader
utan även affärshus, d. v. s. byggnader som väsentligen nyttjas för butiker
och/eller kontor. Det vill synas som om lagberedningen icke vid omarbetningen
av sin lösenregel till fullo uppmärksammat, att denna i sin slutliga
version jämställde affärshus icke — såsom naturligt är — med bostadshus
utan med industrianläggningar. Denna distinktion är uppenbarligen otillfredsställande.
Affärsbyggnader, framför allt den dominerande del därav
som utgöres av kontorshus, äro nämligen i här relevanta hänsenden vida
mer jämförbara med särskilt sådana bostadshus, som användas för uthyrning,
än med industribyggnader. Redan den omständigheten att ett och
samma hus mycket ofta rymmer såväl butiks- och kontorslokaler som bostadslägenheter
talar för att hänföra bostads- och affärshus till samma kategori.
Av stor betydelse är jämväl att fastighetsägaren vid upplåtelse av
tomträtt för af färsbebyggelse regelmässigt har helt andra och bättre möjligheter
att överblicka de byggnadsinvesteringar, som kunna ifrågakomma
— och därmed omfattningen av sin lösenplikt — än vad som kan tänkas
vanligen bliva fallet vid upplåtelse av tomträtt för industriföretag,
inom vilka investeringarna ofta måste successivt utvidgas i takt med den
tekniska och ekonomiska utvecklingen. Därtill kommer att industriella investeringar
ofta ha en annan storleksordning än investeringar i bostadsoch
affärshus.
Emot att i fråga om den obligatoriska lösenskyldigheten skilja mellan
å ena sidan bostads- och affärshus och å andra sidan övriga byggnader
har departementschefen invänt (s. 75 i prop.), att en dylik gränsdragning
skulle vara alltför obestämd för att läggas till grund för en lagregel. Det
är emellertid att märka, att denna gränsdragning har godtagits i andra
redan gällande lagbestämmelser och att veterligen inga svårigheter försports
vid tillämpningen av de_ssa regler. (Se 27 § sparbankslagen och 6 §
förordningen den 17 maj 1935 angående grunderna för stadshypoteksföreningarnas
bildande och verksamhet; jfr även 61 § i 1949 års banklagssakkunnigas
förslag till lag om bankrörelse in. m. SOU 1952:2.) Därtill
kommer att parterna vid tomträttsupplåtelsen säkerligen icke skulle underlåta
att i avtalet fullt tydligt kvalificera de avsedda byggnaderna i anslutning
till terminologien i lagregeln om fastighetsägarens lösenskyldighet;
41
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
redan därigenom skulle tvekan om rätta tillämpningen av lagbestämmelsen
behöva uppkomma endast i sällsynta undantagsfall. -— Icke minst med stöd
av bestämmelsen i § 1 mom. 16 i expropriationslagen och de blivande stadgandena
om zonexpropriation komma kommunerna sannolikt att efter hand
uppnå en helt dominerande ställning på tomtmarknaden, och de komma
därmed även att vara den avgjort starkare parten vid upplåtelse av tomträtt.
I motsats till vad departementschefen uttalar synes därför mest realistiskt
att antaga att kommunerna framdeles icke komma att lösa andra
byggnader å tomlrättsmark än dem som omfattas av en lagstadgad lösenskyldighet
för fastighetsägaren.
I motionerna 1:451 och 11:561 anföres avslutningsvis:
Enligt vår mening har lagberedningen anfört tungt vägande skäl för sitt
förslag att i tomträttsupplåtelse ej skall få göras inskränkning i tomträttshavarens
rätt att i tomträtten upplåta nyttjanderätt eller annan särskild
rättighet. Kungl. Maj:ts ändringsförslag på denna punkt innebär en betänklig
försvagning av tomträtten. Inskränkningar av ifrågavarande slag äro ägnade
att väsentligt minska förtroendet för tomträtten såväl från byggnadsproducenternas
som från kreditgivarnas sida. Vi kunna icke finna någon
rimlig anledning till att hyresvärdar i hus på tomträttsmark i förevarande
hänseende skola intaga en särställning i förhållande till hyresvärdar i hus
på egen grund. De invändningar som lagrådet framställt mot Kungl. Maj :ts
förslag förtjäna enligt vår mening i hög grad beaktande.
Utskottet.
Lagstiftningen om tomträtt infördes 1907. Såsom uttalas i propositionen
har vissa brister i lagstiftningen så småningom yppats. Bristerna avser
särskilt kreditvärdet hos tomträtten sådan denna är utformad enligt de
gällande reglerna. Vid upprepade tillfällen har önskemål om en översyn av
lagstiftningen framställts. Bl. a. har riksdagen i skrivelse den 16 juni 1945
(nr 405) anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en dylik översyn.
Riksdagsskrivelsen överlämnades till lagberedningen att tagas i beaktande
vid beredningens fullgörande av uppdraget att revidera jordabalken. Beredningen
fann sig sedermera böra utbryta frågan om tomträtten ur dess samband
med jordabalksreformen. I enlighet härmed framlade beredningen
särskilt förslag i tomträttsfrågan, redovisat i betänkande den 27 september
1952 (SOU 1952: 28).
Lagberedningens förslag, som gick ut på en ny lagstiftning i ämnet, hade
just till syfte att i möjligaste mån stärka tomträttshavarens rättsliga ställning
och därmed även tomträttens kreditvärde. De grunder, på vilka tomträttsinstitutet
hittills vilat, ville förslaget icke rubba. Men enligt beredningen
syntes den meningen ha blivit alltmera förhärskande, att tomträtten borde
tillgodose i stort sett samma funktion som äganderätten i den mån detta
kunde ske utan avkall på vissa allmänna intressen. Dessa avsåge framför
allt möjligheten för tomträttsupplåtaren — i huvudsak staten eller kommun
— att åtnjuta uppkommen markvärdestegring och vid behov förfoga
42
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
över marken för annat ändamål av vikt. En avvägning av nämnda motstående
intressen borde följaktligen bestämma utformningen av tomträttslagstiftningen.
Med denna inriktning föreslog lagberedningen följande huvudbestämmelser.
Tomträtten skulle icke såsom nu automatiskt upphöra vid en
på förhand bestämd tidpunkt utan den skulle gälla till dess en uppsägning
ägde rum. En sådan skulle kunna bringa tomträtten att upphöra allenast
vid utgången av vissa tidsperioder. Endast fastighetsägaren och sålunda ej
tomträttshavaren skulle ha uppsägningsrätt. Men uppsägning skulle få
grundas endast å skäl av viss särskild beskaffenhet. Och fastighetsägare,
som begagnade sin uppsägningsrätt, skulle i princip vara skyldig att lösa
byggnader och annat, som utgjorde tillbehör till tomträtten. Vidare skulle
till tomträttshavarens förmån gälla, att tomträttsavtalet ej finge innehålla
villkor, varav tomträttens inträde eller bestånd vore beroende, att avtalet
icke finge inskränka tomträttshavarens rätt att överlåta tomträtten eller
i denna upplåta panträtt, nyttjanderätt, servitut eller annan särskild rättighet
samt att tomträttshavaren vore skyddad mot annan höjning av avgälden
än sådan, som svarade mot inträdd värdestegring å marken. En
förutsättning för att tomträtten skulle kunna konstrueras på angivet sätt
vore att möjlighet bereddes å ena sidan fastighetsägaren att under tomträttens
bestånd få avgälden höjd för att komma i åtnjutande av uppkommen
markvärdeökning och å andra sidan tomträttshavaren att få avgälden
sänkt i händelse markvärdet minskats. Såväl fastighetsägaren som tomträttshavaren
skulle därför äga påkalla omreglering av avgälden.
Lagrådet har om lagberedningens förslag allmänt uttalat, att det anvisar
en lösning, vilken i allt väsentligt synes vara väl ägnad att åstadkomma
den avsedda förbättringen av tomträtten. Departementschefen är av samma
uppfattning. Förslaget synes sålunda enligt departementschefen innebära
eu lämplig avvägning mellan tomträttshavarens och samhällets intressen.
Av de bestämmelser i förslaget, vilka syftar till en förstärkning av tomträttshavarens
rättsliga ställning, framhåller departementschefen särskilt
regeln att tomträttsavtalet ej får innefatta vissa angivna förbehåll till inskränkning
av tomträttshavarens dispositionsfrihet samt stadgandet om
fastighetsägarens obligatoriska lösenskyldighet vid tomträttens upphörande.
Beträffande förslaget, att tomträtten icke längre skulle upplåtas på bestämd
tid utan i stället för obestämd tidrymd, betonar departementschefen, att
detsamma kunde synas innebära en nyhet av stor principiell vikt men i själva
verket till stor del utgjorde en ändring av rättsteknisk art.
Genom tointrättsupplåtelse kan mark i allmän ägo tillhandahållas enskilda
för bebyggelse utan att det allmännas äganderätt till marken går
törlorad. Det är uppenbart, att en sådan upplåtelseform erbjuder stora
fördelar ur samhällelig synpunkt. Genom att samhället behåller äganderätten
vinner man — som departementschefen uttalar — att eventuell
värdestegring å marken stannar hos samhället och att de förändringar i
fråga om markens användning, vilka är önskvärda med hänsyn till en orts
utveckling, lättare kan genomföras. Det måste således betecknas som ett
43
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
samhällsintresse, att förekomsten av tomträttsupplåtelser stimuleras. Härför
erfordras att tomträtten göres begärlig ur enskild synvinkel. Detta förutsätter
i sin tur att tomträttens användbarhet som kreditsäkerhet främjas.
Målsättningen för en reform av tomträttsinstitutet bör alltså vara att förläna
tomträttshavaren en så stark ställning som väl är möjligt utan att
därigenom de moment i tomträtten, vilka gör den fördelaktig ur samhällssynpunkt,
blir uppoffrade. Utskottet anser, att lagberedningen på ett lyckligt
sätt löst denna avvägningsuppgift, och utskottet instämmer därför i
lagrådets och departementschefens mening, att beredningens förslag är
väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Förslaget har i de flesta
avseenden lämnats sakligt oförändrat i propositionen. Utskottet vill följaktligen
i princip tillstyrka den i propositionen förordade lagstiftningen.
Av vad ovan anförts har redan framgått att den regel, som värnar tomträttshavarens
rådighet över tomträttsmarken, intager en central ställning
i de framlagda lagförslagen. Sådan denna regel avfattats i propositionen
skiljer den sig emellertid i visst hänseende från motsvarande bestämmelse
i lagberedningens förslag. Avvikelsen rör tomträttshavarens befogenhet
att i tomträtten upplåta nyttjanderätt, servitut eller annan särskild
rättighet.
Frågan om tomträttshavarens dispositionsfrihet i detta avseende berördes
redan i lagberedningens förberedande promemoria angående riktlinjerna
för en reform av tomträtten. I promemorian upptogs nämligen spörsmålet,
huruvida tomträttsinstitutet borde begagnas för att tillgodose även
vissa andra allmänna intressen än bevarandet av markvärdestegringen och
möjligheten att genomföra ändrad användning av marken. Det erinrades
därvid om att i motiven till gällande tomträttslagstiftning bland tomträttens
fördelar särskilt framhållits, att det allmänna med denna upplåtelseform
sattes i tillfälle att ingripa för att ändamålsenligt ordna bostads- och
hyresförhållandena. Enligt promemorian torde emellertid det allmännas
intresse på detta område icke kunna begränsas till tomträtten; det framträdde
med samma styrka i fråga om hela bostadsproblemet. Till förhindrande
av hyresspekulation borde i stort sett samma medel komma till användning,
antingen tomtmarken upplåtits med tomträtt eller innehades
under äganderätt, framhölls det i promemorian.
Det allmänna spörsmålet om lämpligheten av vissa slags avtalsvillkor
vid tomträttsupplåtelser behandlades i flera av remissyttrandena över promemorian.
Bostadsstyrelsen anförde, att den nuvarande avtalsfriheten lett
till att i tomträttskon trakten intagits ett stort antal särbestämmelser för
olika orter, avsedda att tillgodose fastighetsägarens intressen såväl av långsiktig
art som av tillfällig, mera krisbetonad karaktär. Lämpligheten härav
kunde ifrågasättas, ansåg bostadsstyrelsen. För tomträttens kreditvärde
skulle det vara av stor betydelse, om enhetliga upplåtelsevillkor kunde
tillämpas. Avsevärda fördelar skulle vinnas, om en viss begränsning av
avtalsfriheten infördes och i lagen angåves alla villkor, som finge och skulle
gälla vid upplåtelse av tomträtt. Sparbanksinspektionen uttalade, att det
44
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
skulle vara en stor fördel, om tomträttens innehåll i möjligaste mån bleve
bestämt i lag. Problem, som icke avsåge tomträtten såsom sådan, borde
icke lösas genom att tomträtten deklasserades i förhållande till äganderätt
till fast egendom. Med de undantag, som betingades av att upplåtaren
skulle bevara marken i sin ägo och förbehålla sig markvärdestegringen,
borde såvitt möjligt samma regler gälla för bebyggelsen och dess utnyttjande,
oavsett om den hänfördes till tomträtt eller fast egendom. Svenska
bankföreningen framhöll angelägenheten av att lagstiftningen utformades
så, att skillnaden mellan tomträtt och äganderätt inskränktes till det för
tomträtten essentiella. Andra remissinstanser uttalade sig i samma riktning.
Endast ett av de remissytiranden, som berörde denna fråga, gav
uttryck för åsikten att avtalsvillkor av förevarande slag även i fortsättningen
borde få förekomma. I sagda yttrande, som var avgivet av Malmö
stads drätselkammare, hette det att tomrättsupplåtarna också framdeles
borde ha möjlighet att i tomträttsavtal intaga bestämmelser till förhindrande
av hyresspekulation och spekulation i egnahem.
I sitt betänkande anförde härefter lagberedningen, att det framstode som
en allvarlig brist i gällande lagstiftning att den individuella tomträttsupplåtaren
hade möjlighet att föreskriva snart sagt vilka inskränkningar som
helst bl. a. i tomträttshavarens rätt att upplåta nyttjanderätt i tomträtten.
Det syntes beredningen angeläget att man i största möjliga utsträckning
undveke åtgärder, som innebure diskriminering av tomträtten i förhållande
till äganderätten. Från principiell synpunkt förelåge icke andra skäl
för det allmänna att ingripa med hyresreglerande åtgärder i fråga om tomträtt
än beträffande äganderätt till fast egendom. I den mån hyreskontroll
ansåges behövlig, borde den därför komma till stånd genom lagstiftning
som omfattade båda dessa kategorier. Mot bakgrunden av dessa synpunkter
föreslog beredningen, att i tomträttsupplåtelse inskränkning icke skulle
få ske i tomträttshavarens rätt att i tomträtten upplåta bl. a. nyttjanderätt,
servitut eller annan särskild rättighet.
Departementschefen ansåg det emellertid vara tveksamt, om icke lagberedningens
förslag i denna del ginge för långt. Vad avsåge nyttjanderätt
vore det enligt departementschefen tänkbart, att behov av inskränkningar
i tomträttshavarens upplåtelserätt kunde uppkomma i vissa situationer.
Sålunda kunde det, när en kommun uppläte ett område för bebyggelse
med hyreshus, vara av vikt att i första hand tillgodose barnrika
familjers bostadsbehov. Försiktigheten syntes därför bjuda, att man icke
uppställde ett absolut hinder mot inskränkningar i rätten att upplåta nyttjanderätt.
Ä andra sidan borde det icke överlämnas åt tomträttsupplåtarna
att i detta hänseende föreskriva vilka begränsningar som helst. Det
borde nämligen av hänsynen till tomträttens kreditvärde undvikas, att man
linge alltför många olika typer av sådana föreskrifter. På grund härav syntes
det böra krävas, alt föreskrifterna i fråga skulle vara godkända av
Kungl. Maj :t. Vad anginge inskränkningar i tomträttshavarens befogenhet
att upplåta andra särskilda rättigheter syntes något praktiskt behov av
45
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
att begränsa avtalsfriheten icke föreligga. Departementschefens förslag innebar
sammanfattningsvis att lagberedningens formulering om att i tomträttsupplåtelse
inskränkning ej finge ske i tomträttshavarens rätt att i
tomträtten upplåta nyttjanderätt, servitut eller annan särskild rättighet
utbyttes mot satsen: »Inskränkning i rätten att upplåta nyttjanderätt i
tomträtten må ske allenast med Konungens medgivande.»
Lagrådet fann sig icke kunna tillstyrka den av departementschefen förordade
ändringen i lagberedningens förslag. Regeln, att inskränkning i
rätten att upplåta nyttjanderätt finge med Kungl. Maj :ts medgivande göras
i tomträttsavtalet, innebure enligt lagrådet att tomträttshavarens rätt kunde
underkastas begränsningar, vilkas beskaffenhet och räckvidd icke nu
läte sig överskådas. Allt eftersom dessa begränsningar vore mer eller mindre
vittgående finge tomträtten såsom rättighetstyp betraktad ett väsentligt
olika innehåll. Det syntes icke tillfredsställande, att tomträttens innebörd
sålunda gjordes beroende av ett i administrativ ordning företaget bedömande.
Lagrådets yttrande har icke föranlett departementschefen att anföra
annan mening i spörsmålet än den som låg till grund för lagrådsremisser
I enlighet härmed förordas alltså i propositionen att Kungl. Maj :t bemyndigas
medgiva inskränkning i rätten till nyttjanderättsupplåtelse samt att
lagstiftningen överlämnar åt avtalskontrahenterna att bestämma huruvida
inskränkning skall gälla i tomträttshavarens befogenhet att upplåta servitut
eller annan särskild rättighet.
I de likalydande motionerna 1:451 och 11:561 yrkas, att här avsedda
regel erhåller den lydelse, lagberedningen föreslagit.
Utskottet vill nu pröva vilketdera av regelförslagen, lagberedningens eller
propositionens, som bör givas företräde. Prövningen begränsas först till
spörsmålet om nyttjanderättsupplåtelser. Ifrån utgångspunkten, att propositionen
angiver huvudsyftet med tomträttsreformen vara att stärka tomträttens
kreditvärde, skall utskottet till en början söka bedöma vilket av
förslagen som i och för sig bäst främjar detta syfte.
Det torde icke kunna bestridas, att befogenheten att upplåta nyttjanderätt
är av väsentlig betydelse för tomrättshavaren. Givetvis avses härvid
närmast uthyrning av bostadslägenheter och andra lokaler. I själva verket
synes avkastningen av en tomträtt huvudsakligen bestå i hyresinkomster.
Dessa jämte värdet av den bostad eller lokal i övrigt, vilken tomlrättshavaren
själv eventuellt begagnar å tomträttsområdet, utgör alltså i stort
sett tomträttens ekonomiska innehåll.
Inskränkningar i rätten till hyresupplåtelser kan självfallet vara av mer
eller mindre vittgående art. Man torde ju knappast behöva räkna med att
Kungl. Maj :t, därest propositionens förslag på förevarande punkt bleve antaget,
skulle godkänna totalförbud mot uthyrning. Det praktiska fallet är
i stället vanligen det, som departementschefen själv pekat på i propositionen,
nämligen att eu kommun, som upplåter ett område för bebyggelse med
hyreshus, finner sig böra genom förbehåll i tomträttsavtalet i första hand
46
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
söka tillgodose barnrika familjers bostadsbehov. Nu rådande avtalsfrihet vid
tomträttsupplåtelser har i stor utsträckning utnyttjats för avtalsklausuler
med dylik innebörd. Den frågan inställer sig då, om ett förbehåll av så
relativt begränsad natur som att barnrika familjer skall givas förtursrätt
till bostadslägenheterna, verkligen är ägnat att påverka en tomträtts kreditvärde.
Svaret kan icke undgå att bli jakande. Kreditvärdet hos en tomträtt
bestämmes nämligen, liksom kreditvärdet hos en äganderätt till fast egendom,
av den köpeskilling som är att förvänta vid en exekutiv försäljning av
rättigheten, och denna köpeskilling måste beräknas bli influerad av att avkastningen
av rättigheten, så länge denna består eller i allt fall tills upplåtelseavtalet
ändrats, beror av betalningsförmågan hos en kategori hyresgäster,
som ibland har mindre ekonomisk bärkraft.
Om existensen av ett förbehåll av nu angiven typ sålunda nedsätter kreditvärdet
hos den individuella tomträtt, till vilken förbehållet är knutet, må
dessutom framhållas att lagstiftningens tolererande av inskränkningar i
tomträttshavarens befogenhet att upplåta nyttjanderätt har den allmänna
konsekvensen att tomträtten deklasseras, oavsett huruvida inskränkningsmöjligheten
utnyttjats i det enskilda fallet eller icke. Avtalsfriheten i detta
hänseende leder ju, som lagrådet understrukit, till att tomträtten såsom
rättighetstyp betraktad får ett väsentligt olika innehåll allteftersom begränsningarna
i rätten till nyttjanderättsupplåtelser blir mer eller mindre
vittgående. Tomträtten kommer följaktligen icke att framstå som en entydig
rättighetstyp; dess grundinnehåll kommer icke att vara utan vidare
givet, vilket dock alltjämt kan sägas vara fallet i fråga om äganderätten.
Denna olägenhet kan icke anses bli undanröjd av att tomträttens innebörd
skall göras beroende av Kungl. Maj :ts granskning. Under den reformerade
tomträttslagstiftningens som man får hoppas långa beståndstid kan Kungl.
Maj:ts prövning från tid till annan utfalla olika, och garanti saknas för att
detta i administrativ ordning verkställda bedömande i en framtid ej kommer
att godtaga betydligt mera vidsträckta ingrepp i tomträttshavarens rätt
än dem man nu räknar med. Den ovissa karaktär, vilken tomträtten såsom
rättighetstyp skulle enligt propositionens förslag bibehålla jämväl i fortsättningen,
lär i sig vara ägnad att rent allmänt stämma kreditgivare till
viss försiktighet vid accepterandet av säkerhet i tomträtt.
Vad här anförts har övertygat utskottet om att lagberedningens förslag
på förevarande punkt bättre tillgodoser strävandena att förläna tomträtten
ett ökat kreditvärde än propositionens förslag och att beredningens förslag
därför i och för sig står i bättre samklang med målsättningen för reformarbetet
än vad propositionsförslaget gör.
Utskottet vill emellertid medgiva, att man icke kan stanna vid de överväganden
utskottet hittills redovisat. Ställning måste även tagas till frågan
huruvida omsorgen om samhällsnyttan betingar ett i och för sig mindre
önskvärt avsteg från principen, att tomträttslagstiftningen bör skydda tomträttshavaren
från inskränkningar i hans befogenhet att upplåta nyttjanderätt.
Detta spörsmål avser med andra ord huruvida det kan anses tillrådligt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
47
att avhända samhället dess möjligheter att genom förbehåll i tomträttsavtalen
dirigera tomträttshavarnas uthyrningspolitik i viss riktning.
Att en krissituation å bostadsmarknaden kräver vissa samhällsingripanden
behöver icke diskuteras i förevarande sammanhang. Om statsmakternas
enighet härvidlag vittnar såväl gällande hyresregleringslagstiftning soin
det nyligen inträffade förhållandet, att riksdagen godkänt av Kungl. Maj :t
förordade riktlinjer för en frivillig behovsprövning å bostadsmarknaden.
Nämnda regleringsåtgärder har generell tillämplighet och gäller sålunda,
ur synpunkten av det ämne som här behandlas, för bostäder i hus å tomträttsmark
lika väl som för bostäder i hus å husägarens egen mark. Hyresregleringslagstiftningen
gör nämligen ej någon skillnad i sistnämnda avseende,
och vad beträffar överenskommelserna med fastighetsägarorganisationerna
om vissa normer vid fördelningen av ledigblivna bostäder, innesluter
dessa överenskommelser också ägarna till hyreshusen å tomträttsmark.
Även sistnämnda husägare är — i den mån de icke utgöres'' av bostadskooperativa
företag och av sådan grund inbegripes i överenskommelserna
— anslutna till svenska fastighetsägareförbundet. Enligt utskottets
uppfattning bör jämväl för framtiden den grundsatsen gälla att eventuellt
påkallade samhällsingripanden på bostadsmarknaden skall ha generell giltighet
å hela beståndet av hyreshus och sålunda icke på ett diskriminerande
sätt rikta sig mot en viss bostadsgrupp. Utskottet vill tydligt och klart framhålla,
att utskottet alltså icke i och för sig motsätter sig dirigerande ingripanden
mot tomträttshavarnas dispositionsfrihet på detta område. Men utskottet
hävdar i likhet med lagberedningen, att det icke föreligger andra skäl
för del allmänna att ingripa med hyres- och andra bostadsreglerande åtgärder
i fråga om tomträtt än beträffande äganderätt till fast egendom. Som
lagberedningen likaså betonat bör därför nödvändig kontroll från samhällets
sida åvägabringas genom lagstiftning, som omfattar båda dessa kategorier.
Om således en regleringslagstiftning av kriskaraktär, som vänder sig enbart
mot tomträttshavarna, icke är förenlig med denna utskottets inställning,
gäller detta givetvis i än högre grad lagstiftningsåtgärder som innebär att
själva grundreglerna angående tomträttsinstitutet inskränker tomträttshavarens
handlingsfrihet i fråga om bostadsuthyrning.
Under perioder av ett fullt normalt läge på bostadsmarknaden lär ju behovet
av samhälleliga regleringsingripanden på denna marknad bortfalla.
För ett sådant läge torde man följaktligen kunna räkna med att krisregleringarna
häves. Därmed skulle även tomträttshavarnas uthyrningsrätt bli
helt fri, förutsatt att denna begränsats endast genom de generellL verkande
regleringsåtgärderna. Utskottet finner en sådan utveckling vara helt i överensstämmelse
med grundtankarna bakom den nu föreslagna reformen av
tomträttsinstitutet. Fastbåller man nämligen vid alt målsättningen för reformen
är att öka tomträttens kreditvärde genom att göra den i stort sett likvärdig
med äganderätten, torde det knappast finnas utrymme för meningen,
att man i en situation, då hänsynen till allmänna intressen ej längre motiverar
eu generell dirigering av uthyrningsverksamheten, borde bibehålla diri
-
48
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
geringen beträffande hyreshusen på tomträttsmark. Det skall betonas, att
någon dylik mening icke heller framförts i propositionen.
Slutsatserna av det här förda resonemanget blir närmast, att propositionens
förslag i förevarande hänseende skulle, utan att den föreslagna anordningen
är oundgängligen påkallad av allmänna hänsyn, kunna äventyra
huvudsyftet med revisionen av tomträttsinstitutet. Beträffande lagberedningens
förslag på samma punkt har utskottet däremot ingen erinran att anföra.
I fråga om tomträttshavarens rätt att upplåta nyttjanderätt i tomträtten
skänker utskottet därför sin anslutning till vad beredningen och därmed
även motionerna I: 451 och II: 561 förordat.
Det må framhållas, att den formulering utskottet nu tillstyrkt — d. v. s.
att i tomträttsupplåtelse inskränkning icke må ske i tomträttshavarens
rätt att i tomträtten upplåta nyttjanderätt — icke synes hindra att fastighetsägaren
i samband med tomträttsupplåtelsen avfordrar tomträttshavaren
en särskild fristående förbindelse, att första uthyrningen skall ske genom
den kommunala bostadsförmedlingen. En sådan förbindelse är icke ett integrerande
moment i själva tomträttsavtalet och har ej verkan mot tredje
man. Den är således av s. k. obligationsrättslig natur. Till följd härav kan
förbindelsen visserligen sättas ur kraft genom att tomträttshavaren överlåter
tomträtten utan att avkräva den nye innehavaren ett motsvarande
åtagande. Risken härför torde emellertid vara obetydlig, eftersom den tomträttshavare,
som handlar så, riskerar att framdeles icke komma i åtnjutande
av tomträttsupplåtelse från kommunens sida (jfr hyresregleringskommitténs
betänkande — SOU 1952: 37 — s. 68). Ett dylikt obligationsrättsligt förbehåll
beträffande tomträttshavares uthyrningsrätt påverkar icke kreditvärdet
hos tomträtten i fråga. Som utskottet tidigare framhållit, är det den förväntade
köpeskillingen vid en exekutiv försäljning av tomträtten som avgör
kreditvärdet. En exekutiv försäljning av rättigheten sker icke med förbehåll
om beståndet av den obligationsrättsliga förbindelsen, och denna är därför
utan betydelse för köpeskillingens storlek.
Vad sedan angår spörsmålet om tomträttshavarens befogenhet att upplåta
servitut eller annan särskild rättighet torde detta ur skilda synpunkter
vara av mindre vikt. Främst må erinras om att dylika rättigheter i allmänhet
spelar en underordnad ekonomisk roll ur upplåtarens, d. v. s. tomträttshavarens,
synpunkt. Det förtjänar möjligen också framhållas, att tomträttsupplåtelser
väl också i fortsättningen företrädesvis torde komma till stånd
inom eller i anslutning till tätbebyggelseområden samt att i dessa områden
samhälleliga gemensamhetsanordningar i enlighet med byggnadslagstiftningen
in. m. i betydande omfattning fyller de behov, som annars ofta tillgodoses
genom servitutsupplåtelser. Som departementschefen uttalat torde därför
något praktiskt önskemål att tillförsäkra tomträttshavaren dispositionsfrihet
i nu berörda avseende icke föreligga. Utskottet kan på grund härav icke
biträda motionerna 1:451 och 11:561 i denna del utan tillstyrker i stället
propositionens förslag i ämnet.
Vid sidan av reglerna om restriktionerna i avtalsfriheten vid tomträttsav
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
49
talets ingående är icke minst stadgandet om fastighetsägarens lösenskyldighet
vid tomträttens upphörande av stor principiell betydelse.
Lagberedningens förslag angående lösenskyldigheten innebar, att denna
skulle omfatta byggnad och annan egendom, som utgör tillbehör till tomträtten.
Obligatorisk lösenskyldighet skulle dock föreligga endast i fråga om
tomträttsupplåtelser för bostadsbebyggelse. Upplätes tomträtt »väsentligen
för annat ändamål än bostadsbebyggelse», skulle sålunda få överenskommas
mellan fastighetsägaren och tomträttshavaren, att lösenskyldighet icke
eller allenast i begränsad omfattning skulle åligga fastighetsägaren. Beredningen
motiverade begränsningen av den obligatoriska lösenskyldigheten
med att lösenskyldighet vid upplåtelse för annat än bostadsbebyggelse kunde
befaras göra kommunerna benägna att utarrendera kommunmarken i
stället för att upplåta den med tomträtt. För den enskilde skulle en dylik
markpolitik vara till skada, enär tomträtten — även tomträtt utan lösenskyldighet
för fastighetsägaren — ur enskild synpunkt vore att föredraga
framför arrende.
Lagrådet lämnade lagberedningens ståndpunkt i detta avseende utan anmärkning.
I skrivelse till Kungl. Maj:t har emellertid svenska bankföreningen hemställt,
att den obligatoriska lösenskyldigheten i varje fall måtte utsträckas
till kontors- och därmed jämförliga affärsbyggnader. Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och styrelsen för svenska sparbanksföreningen har i
särskilda skrivelser uttalat sin anslutning till bankföreningens hemställan.
Med anledning av denna anför departementchefen i propositionen, att den
av bankföreningen ifrågasatta gränsdragningen för den obligatoriska lösenskyldigheten
vore alltför obestämd för att kunna läggas till grund för en
lagregel. Det syntes enligt departementschefen över huvud taget vara svårt
att finna någon annan hållbar gräns än den som lagberedningen föreslagit.
Bl. a. av sagda skäl har propositionen följt lagberedningens förslag.
I motionen 1:450 yrkas att den obligatoriska lösenskyldigheten måtte
utsträckas i överensstämmelse med svenska bankföreningens hemställan.
Departementschefens ovan återgivna kritik av bankföreningens förslag bemöter
motionären med att hänvisa till att en gränsdragning sådan som
bankföreningens faktiskt redan godtagits i annan lagstiftning. Närmast åberopar
motionären därvidlag 27 § sparbankslagen.
Vid bedömandet av motionärens förslag finner utskottet avgörande vikt
böra tillmätas lagberedningens mening, att en alltför sträng lösenskyldighet
kan motverka fastighetsägarnas benägenhet att upplåta tomträtt. Också
i detta speciella hänseende möter alltså eu avvägningsuppgift: lösenskyldigheten,
som ju har till syfte att gynna tomträttshavaren, bör icke utformas
så, att följden blir ett minskat fastighetsägarintresse för denna upplåtelseforin,
vilken som lagberedningen påpekat är fördelaktig även ur enskild
synpunkt. Utskottet finner, att lagberedningens och därmed också
propositionens lösenregel är lämpligt avpassad med hänsyn till de omständigheter,
som här kräver beaktande. Yrkandet i motionen 1:450 kan där
4
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 3 avd. Nr 26
50
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
för icke tillstyrkas. I viss mån torde dock motionärens önskemål, att också
affärsbebyggelse inlöses, kunna tillgodoses genom propositionens regelförslag.
Så lär väl orden »väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse»
exempelvis tillåta att ett flervåningshus, vari bottenvåningen upptages av
affärslokaler men övriga våningar av bostadslägenheter, anses vara omfattat
av den obligatoriska lösenskyldigheten. Utskottet vill allmänt uttala sig för
att ifrågavarande regel tolkas tämligen liberalt till tomträttshavarens förmån.
Sluligen må här framhållas att fastighetsägarna i praxis regelmässigt
torde ha åtagit sig lösenskyldighet vid tomträttsupplåtelser för sådana ändamål
som bankföreningen främst avser med sin hemställan. Som departementschefen
anfört lär anledning saknas till antagande, att ett genomförande
av propositionens förslag på denna punkt skulle medföra ändring i
nämnda praxis.
Mot propositionens närmare förslag i övrigt har utskottet icke någon erinran
att anföra.
Utskottet får alltså hemställa,
A. att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
viss ändring böra företagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring i lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom —
måtte, med bifall till motionerna I: 451 och II: 561 i vad de
rör tomträttshavares befogenhet att upplåta nyttjanderätt i
tomträtten men med avslag å sagda motioner i övrigt ävensom
å motionen I: 450, för sin del antaga nämnda lagförslag
med den ändringen att 4 kap. 6 § erhåller följande lydelse:
Ej må i tomträttsupplåtelse upptagas villkor, varav tomträttens
inträde eller bestånd skulle vara beroende, ej heller
inskränkning ske i tomträttshavarens rätt att överlåta tomträtten
eller i denna upplåta panträtt eller nyttjanderätt.
B. att riksdagen måtte antaga övriga i propositionen framlagda
lagförslag.
Stockholm den 12 maj 1953.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
51
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Nils A. Larsson*, Albert Hermansson,
Lindahl, Ivar Nilzon, Boo, Eskilsson* och Georg Carlsson*;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson
i Torp*, Nyberg, Levin, Andersson i Dunker, Jansson i Hällefors och Munktell.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Johansson i Torp, Levin, Boo och Jansson i Hällefors, vilka ansett
dels
att utskottets motivering från och med det stycke å s. 42, vilket
börjar med orden »Genom tomträttsupplåtelse», till och med det stycke å
s. 48, vilket slutar med orden »för köpeskillingens storlek», bort ha följande
lydelse:
»Genom tomträttsupplåtelse kan mark i allmän ägo tillhandahållas enskilda
för bebyggelse utan att det allmännas äganderätt till marken går
förlorad. Det är uppenbart, att en sådan upplåtelseform erbjuder stora fördelar
ur samhällelig synpunkt. Genom att samhället behåller äganderätten
vinner man — som departementschefen uttalar — att eventuell värdestegring
å marken stannar hos samhället och att de förändringar i fråga om
markens användning, vilka är önskvärda med hänsyn till en orts utveckling,
lättare kan genomföras. Över huvud taget kan och bör tomträttsinstitutet
utnyttjas av samhället som ett medel bland flera andra för att trygga
sådana ur markpolitisk och bostadssocial synpunkt betydelsefulla intressen,
vilka enligt allmänt rådande värderingar -— oberoende av mer eller mindre
tidsbetonade krisförhållanden — måste värnas på lång sikt. Med hänsyn
härtill får det uppenbarligen betecknas såsom ett samhällsintresse, att
förekomsten av tomträttsupplåtelser stimuleras. Härför erfordras att tomträtten
göres begärlig ur enskild synvinkel. Detta förutsätter i sin tur att
tomträttens användbarhet som kreditobjekt främjas så långt det är förenligt
med de allmänna intressen som institutet alltjämt skall tjäna. Man
står här med andra ord inför ett avvägningsproblem, och målsättningen för
en reform av tomträttsinstitutet kan sägas vara att förläna tomträttshavaren
en så stark ställning som möjligt utan att därigenom de moment i tomträtten,
vilka gör den fördelaktig ur samhällssynpunkt, blir uppoffrade. I
likhet med departementschefen anser utskottet, att lagberedningens förslag
innebär en i allt väsentligt lämplig avvägning mellan den enskilde
tomträttshavarens och samhällets intressen samt att beredningens förslag
är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Förslaget har i de flesta
avseenden lämnats sakligt oförändrat i propositionen. Utskottet vill följaktligen
i princip tillstyrka den i propositionen förordade lagstiftningen.
52
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
I fråga om tomträttshavarens rådighet över tomträttsmarken skiljer sig
propositionen i visst hänseende från motsvarande bestämmelse i lagberedningens
förslag. Avvikelsen rör tomträttshavarens befogenhet att i tomträtten
upplåta nyttjanderätt, servitut eller annan särskild rättighet.
Frågan om tomträttshavarens — — — (de följande sju styckena lika
med utskottet)---lagberedningen föreslagit.
När utskottet härefter övergår till att för egen del pröva vilketdera av
regelförslagen, propositionens eller lagberedningens, som är att anse såsom
det lämpligaste och därvid först begränsar prövningen till spörsmålet
om nyttjanderättsupplåtelse, vill utskottet helt allmänt understryka, att
förstärkningen av tomträttshavarens ställning ej bör drivas längre än som
kan anses förenligt med de allmänna intressen som tomträttsinstitutet enligt
vad förut sagts alltjämt skall tjäna. I detta hänseende må särskilt framhållas
att kommunerna i princip får anses ansvariga för bostadsförsörjningen,
var och en inom sitt område, samt att den kommun som upplåter
sin mark för bebyggelse följaktligen kan ha ett starkt intresse att samtidigt
söka tillgodose vissa bostadspolitiska syften. Såsom i propositionen
anförts gäller vad nu sagts i första hand kommunens intresse av att lägenheterna
i en nybyggnad kommer de mest behövande bland de bostadssökande
till godo. För att välja ett exempel av annat slag kan vidare nämnas att
staten eller en kommun ofta kan ha en välgrundad önskan att sörja för att
personer i statens respektive kommunens tjänst beredes bostäder i rimlig
närhet av arbetsplatsen. Ett annat fall, då en inskränkning i tomträttshavarens
fria upplåtelserätt måste anses befogad, uppstår om den genom
propositionen nr 218/1953 föreslagna lagstiftningen rörande s. k. zonexpropriation
genomföres. Vid behandlingen av denna proposition uttalade
utskottet (uti. nr 23), att varken en återköpsrätt eller någon annan form av
företrädesrätt borde uttryckligen lagfästas till förmån för förutvarande fastighetsägare
och hyresgäster, men utskottet underströk samtidigt med skärpa
vikten av att kommunerna i praktiken komine att förfoga över den exproprierade
marken på ett sätt, som innebure ett skäligt hänsynstagande till
de förutvarande fastighetsägarnas och hyresgästernas rimliga önskningar
att få återkomma till sina kvarter. Man lärer nu kunna utgå ifrån att den
mark som kommunerna förvärvar med utnyttjande av institutet zonexpropriation
kommer att i mycket stor utsträckning av dem upplåtas med
tomträtt. Givetvis är det därvid av stort intresse icke blott för kommunerna
själva — särskilt för att undgå alltför höga intrångsersättningar — utan
även ur allmän synpunkt, att kommunerna kan tillförsäkra vissa hyresgäster
rätt att inflytta och kvarbo i de fastigheter som kommer att uppföras
å den med tomträtt upplåtna marken. I ett förändrat läge kan ytterligare
andra ingripanden te sig påkallade.
över huvud taget kan man nu icke överblicka det behov av viss kontroll
från samhällets sida, som kan giva sig till känna i en framtid. Så mycket
förefaller dock obestridligt, att möjligheter till ingripanden av ett eller annat
slag alltid torde framstå som behövliga. Då den möjlighet kommunerna
53
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
i detta hänseende enligt den nuvarande lagstiftningen faktiskt äger visat sig
värdefull från allmän synpunkt, kan det icke anses rimligt att genom en stel
och undantagslös förbudsregel helt avhända kommunerna möjligheten att
uppställa vissa inskränkningar i tomträttshavarens rätt att fritt upplåta
nyttjanderätt i tomträtt. I detta sammanhang må icke förglömmas att tomträttsmarken
omfattas av det allmännas äganderätt. Att en markägare behåller
viss medbestämmanderätt över marken, då han åt annan upplåter
begränsad rätt i denna, kan icke betecknas som anmärkningsvärt.
Kommunernas berättigade intressen härvidlag torde ingalunda alltid bli
tillräckligt beaktade genom att kommunerna i samband med tomträttsupplåtelse
avfordrar tomträttshavaren en särskild fristående förbindelse, att
första uthyrningen skall ske till viss person eller på visst sätt. En sådan
förbindelse har nämligen ingen verkan mot tredje man. Om sålunda den
till vilken tomträtten först upplåtits säljer denna till annan eller tomträtten
blir föremål för exekutiv auktion, är den nye tomträttshavaren icke bunden
av förbindelsen. I regel, bl. a. i det nyss nämnda zonexpropriationsfallet, är
det emellertid av stor betydelse för kommunen att det till tomträttsupplåtelsen
knutna villkoret blir bestående för framtiden, oavsett vem som innehar
tomträtten. Detta kan emellertid icke ske, därest den av lagberedningen föreslagna
absoluta förbudsregeln bleve lagfäst.
Utskottet vill vitsorda att den nuvarande ordningen, enligt vilken kommunerna
har en obegränsad frihet att vid tomträttsupplåtelser föreskriva
vilka villkor som helst — även förbud mot överlåtelse av tomträtten — är
ägnad att minska tomträttens användbarhet som kreditsäkerhet. Men propositionen
innebär i detta hänseende en avsevärd skärpning. Den begränsar
avtalsfriheten till att i första hand gälla villkor vid upplåtelse av nyttjanderätt
i tomträtten och kräver härvid till yttermera visso att villkoret
skall godtagas av Kungl. Maj :t. Att inom denna begränsade ram vidmakthålla
den nuvarande avtalsfriheten på detta område kan icke anses så allvarligt
påverka tomträttens användbarhet som kreditsäkerhet, att det vid en
avvägning mellan samhällets och den enskilde tomträttshavarens intressen
finnes grundad anledning uppställa ett absolut hinder mot inskränkningar
i rätten att upplåta nyttjanderätt. Det synes utskottet innebära en
betydande överdrift, när del av dem som kritiserar propositionens ståndpunkt
i denna del göres gällande, att tomträttsinstitut sasom sadant skulle
bli deklasserat eller diskriminerat, om avtalsfriheten under Kungl. Maj :ts
kontroll bevarades i den begränsade utsträckning varom här är fråga. Det
må beaktas, att huvudsyftet med reformen tillgodosetts genom åtskilliga
andra förslag, beträffande vilka samstämmighet råder mellan lagberedningen
och propositionen. Av särskild vikt i detta avseende är det föreslagna
stadgandet, att markägaren när det gäller upplåtelser för bostadsändamål
undantagslöst skall vara skyldig att inlösa tomträttshavarens byggnader,
när tomträtten upphör. Vidare må här erinras om förslaget att tomträtten
icke längre skall upplåtas på bestämd lid utan i ställel på obestämd tid,
d. v. s. att avtalet skall gälla ända till dess fastighetsägaren under åberopande
av visst kvalificerat skäl bringar avtalet att upphöra genom uppsägning.
54
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26.
De gjorda bedömandena har övertygat utskottet om att propositionens
regelförslag beträffande tomträttshavarens befogenhet att upplåta nyttjanderätt
i tomträtten bör bifallas. Utskottet får därför tillstyrka detta förslag och
biträder sålunda icke det häremot stridande yrkandet i motionerna 1:451
och II: 561.»
dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 450 samt
I: 451 och II: 561, antaga de genom propositionen framlagda
lagförslagen.
Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
531338
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1953:322 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 a1 i texten